Det är ensamt att vara författare. Det första jag gör när jag släpat mig ur sängen är att dricka kaffe och läsa morgontidningen. Därefter skriver jag i ett par timmar. Sen vandrar jag omkring på det knarrande brädgolvet i lägenheten, klädd som en träl eftersom ingen ändå ser mig, tittar ut genom fönstret på betonglandskapet som utgör min utsikt.

Det en tillvaro att långsamt förlora förståndet i. Jag behöver sällskap. Helst skulle jag vilja ha en hund, men det får jag inte för Linnea. Men drömmen om ett socialt liv lever vidare. Häromdagen upptäckte jag en gammal äppelskrutt som ramlat ner bredvid slasken och övervägde för några sekunder att låta det ligga kvar, för att ha en egen bananflugefamilj cirklande runt mig som sällskap. Kanske borde jag börja samla på något?

Aftonbladet har beslutat sig för att förstora min så kallade puff på startsidan. Gott så. Samtidigt passade de på att byta bild av mig. Och, jag vet inte. Vad säger ni? Är det där en kille ni skulle låna ut femhundra kronor till? Be honom passa er handväska medan ni går på toaletten? Inte enligt min mormor, som tidigare idag hade vänligheten att ringa mig och recensera den.

”Du ser inte klok ut”, sa hon. ”Skulle jag se den där personen hade jag bara kunnat tänka en enda sak.”

”Vad då?”

”Spring” sa hon.

”Spring?” undrade jag.

”Ja, för spring helvete. Vart som helst. Men spring fort”, sa hon.

”Jag ska framföra det till mina chefer på tidningen, mormor”, sa jag.

”Gör det. Är de inte kloka? Den där människan är inte någon man vill ha att göra med. Det är inte en person man ska ha i tidningen.”

”Jag förstår.”

Av någon anledning beslöt jag mig för en tid sedan för att byta teleoperatör och därmed gick min telefonsvarare förlorad. Det var skådespelaren Sven Wollter som var vänlig nog att spela in mitt hälsningsmeddelande när vi hade fem minuter över i hans loge på Stadsteatern för ett antal år sedan.

De senaste timmarna har jag försökt spela in en ny. Själv. Problemet är att jag svamlar som en tonårspojke som med darrig röst försöker förklara för sin mamma hur adressen www.pornhub.com hamnade i webbhistoriken på familjedatorn.

Därför behöver jag få tag på en person med bra schvung i rösten som kan spela in meddelandet.

Alldeles nyss passerade jag en kutryggig och vithårig kvinna på Sveavägen. Samtidigt rann ett paket röda Marlboro ur hennes ficka och ner på trottoaren. Här kan jag göra en insats, tänkte jag, och kände mig som en finnig och godhjärtad scout när jag böjde mig fram för ge det till henne. ”Nej!” skrek hon så att saliven sprutade över min nacke. Jag frös till, backade snabbt undan som om hon dragit kniv. Toktanten tror att jag ska sno ciggen och kubba iväg, tänkte jag.

”Jag gör det själv”, fräste hon ilsket.

Och sen böjde hon på knäna och kroppen så långsamt att jag hunnit åka till Borlänge och tillbaka innan hennes fingertoppar fick kontakt med paketet. Hon var alldeles blå i ansiktet av ansträngning. Hela kroppen skakade. Problemet var att hon inte fick tag på ciggen. Det var som att se en leprasjuk kräfta försöka greppa en tvål. Efter en evighet lyckades hon och rätade på långsamt på ryggen. Hon gav mig en sista hatisk blick, pressade in en cigg mellan läpparna och sedan vaggade hon iväg.

Jag har fortfarande upproret i mig. Varje gång jag passerar en fartkamera fäller jag ner solskyddet, ger den fingret och skriker ”Ni kan aldrig ta mig aldrig mothafuckaaazz”, som en riktig bandit. Och varje gång ska Linnea förstöra det för mig.

”De tar ju inga bilder om du saktar ner innan du börjar vifta med fingret. Du kör ju för fan sextiofem när det är sjuttio”, säger hon.

”Det handlar om känslan, att visa makten att den inte kan kuva mig”, försöker jag förklara.

”Okej, gangstern. Kan du gasa lite nu? Jag vill komma fram nån gång.”

”Ja, jag ska.”

Idag har någon på mitt bokförlag bestämt att jag ska spela in en voice over till trailern för min nästa bok Änkorna. Det blir intressant. Min rösts normalläge är ungefär lika ansträngt som en person som just blivit knivhuggen i mjälten. Någon har inte tänkt till ordentligt här, det står klart.

En annan sak man inte ska be mig göra är att klättra. Jag är så höjdrädd att jag får svindel och handkladd bara någon ber mig titta på en jordglob.

Förresten träffade jag förra veckan Sveriges snyggaste man, Smail Alihodzic, och blev intervjuad i hans utmärkta podcast.

Simon Strand jobbar förresten även med Jacob Mühlrad. Ni vet, den unga sexiga kompositören med de mörka, härliga lockarna och det bländande 1000-watts-leendet. Där är det ljusare tongångar.

Det är high fives och bullrande konferensgarv varje gång de ses. Bilder i motljus och annan finkulturell skit. Kaxiga pressmeddelanden om Dramaten-samarbeten med Alex Schulman och Krister Henriksson.

Men med mig?

”Mitt arbete med dig får Sisyfos stenrullande uppför den där backen att påminna om en skön och välgörande hobby”, brukar Simon beskriva saken.

Det här är min vän Simon Strand. Eller vän och vän, förresten. Han har hand om mitt sargade varumärke för ett par tusenlappar om året, kanske ingår då också hans umgänge. Vem vet?

”Hur mår mitt varumärke, Simon?” brukar jag fråga honom när vi ses. ”Det är som det är”, svarar han och ser som en chockskadad ryttare som just blivit avkastad från sin häst. ”Så dåligt alltså?” undrar jag dystert men lägger hoppfullt till: ”Rom byggdes inte på en dag?”. ”Inte den nya rondellen i Hallstahammar heller”, kvider Simon och ser ut som om han försöker svälja glassplitter.

Jag har en gåva, att kunna förutspå augustivädret redan i april, ungefär samtidigt som SMHI:s meteorologer börjar stamma fram sina juni-juli-prognoser. Nån journalist frågar ”Men augusti då?” och meteorologerna gör uppgivna gester och säger ”Ingen kan veta”.

Samtidigt satt jag i soffan, höjde ett pekfinger i luften och visste att augusti, det blir en solig och varm månad. Detta berättade jag om för alla som ville lyssna. ”Ta semester i augusti”, viskade jag och spände ögonen i dem. ”Det blir så varmt att till och med statyerna kommer svettas”. Få lyssnade. Några hävdade att jag ”killgissade”. Vissa skrattade rått. Andra, som min egen Linnea, som ändå levt med mina kusliga kontakter med vädergudarna i flera år himlade med ögonen.

Jag vet nu att jag än en gång hade rätt. Hur jag kan konstatera detta? Jo, för att jag sitter i en t-shirt och ett par alldeles för korta shorts på en uteservering och läser kisande Dagens Nyheter. Regn? Haha. Jag behöver inte ens se väderprognosen de närmsta dagarna. Jag har ju redan sett den. I mitt inre. I april. Jag går in på sociala medier och söker upp de människor som hånat mig. De som baktalat mig. Jag njuter av bilder där de sitter bleka och instängda på kontor med sorgsna blickar. De kanske minns sina patetiska försök att bada i juli, frusna grillkvällar i täckjackor på altaner, kubbmatcher i sju plusgrader och regn?

Själv ska jag strax göra en kroatisk radiointervju. Dåsig av värme. I solglasögon.