Regnet piskar mot rutan, Vasastans takåsar är vinylsvarta. En fluga i livets skymning beundrar längtansfullt det kalla och blöta. Hur långt kan den ha kvar av sitt enda liv? Dagar? Kanske timmar? Min makt är total. Jag kan döma den att sluta sina dagar här, som min fånge.

Jag öppnar fönstret. Insekten vecklar ut vingarna, lyfter, försvinner iväg ut i det gråblå gränslandet mellan dag och natt.

Jag vaknar upp vid 07 av att tv:n står på. Tittar Linnea på Nyhetsmorgon? Nej, det är någon engelskspråkig Youtuber som skriker som en djävulsdyrkare om hur hon funnit harmoni i sitt liv:

Tittar ut genom fönstret. Blyertsgrått. Jag har ingen lust att gå upp och planera nästa roman, men jag måste bort från oljudet i sovrummet:

Plockar ur diskmaskinen medan jag väntar på kaffebryggaren. Allt är huller om buller därinne. Det ser ut som om Linnea stått en bit bort och kastat in tallrikar, bestick och skålar:

Slår i smalbenet på den nedfällda diskmaskinsluckan. Jag ser stjärnor av smärtan. Hoppar omkring på ett ben och skriker pubertalt ”Anus!”:

Linnea ropar från sovrummet att jag ska sänka rösten så att hon kan höra Youtubern vansinnesvråla om inre frid:

Läser Dagens Nyheter inne på mitt kontor:

Linnea och jag tar en promenad. På Biblioteksgatan får Linnea syn på en tv-kändis och tvingar mig att följa efter personen, som ett psykfall, i två kvarter för att se ”vad hon ska göra idag”. 

Vi äter lunch på Riche:

Petter Stordalen är på Riche. Jag berättar för Linnea om när han medvetet hoppade sönder mina fejksolglasögon under en intervju i Almedalen för ett par år sedan. Hon gav historien: 

Linnea meddelar att vi ska köpa doftljus och rökelser eftersom hon har ”höstkänsla”. Av tidigare år vet jag att det kommer att bli tuffa månader för andningsorganen:

Linnea placerar ut doftljus och rökelser i lägenheten och det luktar som jag inbillar mig att det gör när man besöker en häxdoktor i Calcutta: 

Klockan är åtta på kvällen och Linnea bestämmer sig för att baka ”bröd”. Ingredienserna är ägg och havregryn och sötningsmedel. Hon tvingar mig att smaka på sitt ”bröd”. Hade jag varit en domare i ett matlagningsprogram på tv hade jag ställt mig upp, kastat iväg en sked eller något, och skrikit ”vad i helvete är det här” innan jag stormat ut ur lokalen med kamerorna rullande. Men det gör jag inte. Jag säger att det smakar helt okej. Men sanningen är att betyget aldrig varit enklare att dela ut.

I torsdags köpte jag boken Livets små njutningar av Sigge Eklund. De texter jag läst hittills är alldeles gnistrande vackra. Och idag lyssnade jag på Alex & Sigges podcast och roades av Alex segment ”Livets tre små vidrigheter”.

Inspirerad satte jag mig för att skildra en fjärde vidrighet:

Att gå på krogen i Stockholm som artonåring år 2004

Klockan är 23.03. Du och dina två kompisar Kim och Christian står i kön till Sturecompaniet. Det är december. Du trampar på stället. Armarna tätt intill kroppen för att hålla värmen, du försöker se oberörd ut, trots att det är så kallt i luften att ditt kön krupit in i din kropp för att inte dö.

Det blir er tur. Vakten granskar er äcklat i två sekunder, skakar på huvudet och säger:

”Tyvärr grabbar, det är fullt idag.”

Ni drar vidare. Söker er lycka på Laroy. Ny kö. Folk skriker, spyr och gråter. Vid det här laget är ni kraftigt nedkylda. Du ser på dina vänner. De har samma ansiktsfärg som Leonardo DiCaprio i filmen Titanic – sekunderna innan Rose bröt loss honom från dörren och han sjönk till botten.

Efter fyrtio minuter förbarmar sig en vakt. Han lyfter på repen. Ni betalar 100 kronor var till en tuggumituggande kickerstjej utan ögonbryn.

Sakta tinar du. Ni stryker omkring bland borden, på jakt efter ölslattar för att spara pengar. De smakar saliv och munherpes. Det är det närmsta du kommer att komma en kvinnas läppar den här kvällen. Det vet du inte då, men det är tyvärr det närmsta du kommer en kvinnas läppar det här året.

Ni ställer er i ett hörn, huvudena gungar i takt till musiken. Ingen kollar på er. Du gör ett tappert försök att kommunicera med en människa av motsatt kön.

Du vandrar fram till en tjej, försöker stamma fram något som du hoppas ska imponera. Hormonerna slår volter i kroppen. Du bär omkring på en skogsbrand i kalsongerna. Du är så kåt att du har svårt att formulera fullständiga meningar.

”Eh. Öh. Eh. Hej.”

Hon tittar förundrat äcklat på dig, ungefär som om hon kommit på sina föräldrar mitt i ett en sexakt.

”Hej då.”

Hon försvinner hastigt iväg.

Du, Kim och Christian beslutar er för att tillsammans slå på stort. För att imponera på er omgivning samlar ni ihop till en flaska mousserande vin. Det blir till att sälja av varenda fond dina stackars föräldrar sparat ihop åt dig imorgon om du ska ha råd att äta, men det är det värt.

Ni sträcker på ryggarna. Spejar ut i folkvimlet. Försöker hitta på samtalsämnen och skratta för att folk ska tro att ni är ett härligt sällskap.

En så kallad stekare i rosa skjorta och backslicken på sned svävar förbi och välter ut er surt förvärvade flaska. När du med panik i rösten ställer honom till svars tar han fram ett silvrigt kreditkort som skimrar till som en hoppande regnbågsforell och ropar ”En flaska mousserande bajs åt smågrabbarna”, betalar och försvinner.

Flaskan är nu tom. Ni håller hårt i den för att folk omkring er ska tro att den är full. Ni överväger att fylla den med slattar, gömda inne på toaletten, men låter bli.

Oj då. Tumult två meter bort.

Kim blir utkastad efter ett misslyckat försök att stjäla en oövervakad Rosa Pantern. Vakterna kopplar något slags grepp, bär iväg honom. Du lommar hjälplöst efter.

Ni stannar till vid en korvkiosk och trycker i er varsin ångande korv. Kvällen är slut. Det är dags att vandra hem, titta på reprisen av Scrubs och sedan sova.

Under den där mörka tiden i våras, när Coronan härjade fritt och ljudet av ambulanssirener rikoschetterade mellan fasaderna kollade jag på mobilfilmer från Italien. Där möttes man upp på kvällarna, spelade musik för varandra från balkongerna.

Jag tyckte att det såg härligt livsbejakande ut. Jag föreslog för Linnea att jag, till kvällen, skulle ta med mig gitarren ut på vår balkong och riva av en Bruce Springsteen-låt för hela gården. För att höja kämpaglöden och moralen bland grannarna.

”Jag tror faktiskt att de föredrar om du radar upp dem på innergården och spottar dem, en och en, i ansiktet”, svarade Linnea.

Hennes kärlek, min belöning.

Igår var jag och Linnea nere på stan, innan jag skulle möta upp min Aftonbladet-chef Eric Rosén på Taverna Brillo. Plötsligt fick Linnea något jagat i blicken och rusade iväg för att göra någon sorts ansiktsbehandling.

För att ha något att sysselsätta mig med gick jag och handlade tre böcker: Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Tritonus av Kjell Westö och Livets små njutningar av Sigge Eklund. Med böckerna satte jag mig på Taverna Brillos uteservering.

Då hörde jag plötsligt: ”Tjenare mannen”. Det visade sig vara min gamla vän, Eagles-skådespelaren Sarah Gustafsson. Hon är kanske det trendigaste vi har i Sverige just nu. Hon var klädd par vida svarta byxor, en pullover, vit t-shirt och en grön fiskarmössa.

”Du ser ut som Loreen – när Loreen fortfarande var känd”, berömde jag.

Eftersom Sarah har koll på vad som gäller jag har höll jag upp min nya datorväska från Tiger.

”Är den här rätt?” undrade jag.

Hon vred och vände på den, granskade den kritiskt. ”Tiger. De har saggat ner sig rent generellt. Men gör fortfarande sjysst läder”, sa hon och räckte tillbaka den.

En annan rolig grej med Sarah: hon pratar på ett sätt som man gjorde på Södermalm på 1920-talet.

”Jag är på väg till Kristallen. Bjuder du på ett glas? Jag måste skumma upp mig.”

”Ska du ha på dig fiskarhatten på dig på Kristallen?” undrade jag försiktigt.

”Nej, jag tar nog av mig den.”

Sen försvann Sarah.

Jag satt kvar och läste ”Familjen” tills Eric Rosén och hans skägg dök upp.

Han var tio minuter sen. Jag antog att han fastnat med skägget någonstans, kanske i en tunnelbanedörr och därför blivit stående, så jag gjorde ingen grej av det.

När jag försökte begära mer utrymme för den här bloggen fick han något plågat i blicken och bytte smidigt samtalsämne. Vi åt varsin svamppasta, drack en massa vin och sen vandrade jag hemåt i kvällningen med oroskänslor i kroppen.

Min ensamhet når nya nivåer. Jag sitter vid mitt skrivbord och arbetar med strukturen på nästa Vanessa Frank-roman. För tillfället går det inte särskilt bra. Jag känner mig lika vilsen som när jag och mina kompisar i början av nittiotalet försökte bygga en rymdraket av bråte vi hittat i en container (vi lyckades inte).

Magen kurrar. Jag fäller ihop datorn, reser mig och säger högt: ”Nu går jag på lunch”. Allt som hörs är ett knäppande ljud i elementet bakom skrivbordet som jag inte är händig nog att göra någonting åt.

Jag försökte häromdagen att åtgärda det genom att sparka på det, men det enda som hände var att jag fick ont i foten och ljudet fortsätter att rubba mina cirklar.

Det finns tre olika parter i mitt författarliv. Mitt bokförlag Bookmark, min agentur Nordin Agency och min alldeles egna propagandaminister Simon Strand. Nu har dessa tre skapat en gemensam kalender över min vardag som samtliga ska ha insyn i för att kunna hantera mig.

Jag känner mig som ett skilsmässobarn i en modern bonusfamilj. Bara de inte börjar bråka om hämtningar och lämningar och glömmer att packa massäcken till mina utflykter.

Om morgonen använder jag duschen efter Linnea. Man vet aldrig vad man hittar därinne. För ett par minuter sedan hittade jag exempelvis en halväten morot. Här kommer nu den totala listan på saker jag funnit i vår dusch genom åren.

En mugg full med kaffesump: Jag trodde att Linnea försovit sig och därför beslutat sig att dricka sitt kaffe stående, i duschen. Men nej. Kaffesumpen visade sig vara peeling, någon sorts primitiv tvål, således. (Muggen står tre veckor efter uppdykandet kvar bland schampoflaskorna).

Mjöl: För ett par månader sedan låg det vita streck spridda över badrumsgolvet. Jag böjde mig fram och tänkte ”Har Linnea börjat gå på tjack?”. Efter några dagars spänd stämning visade det sig att hon använder mjöl i håret. Nej, jag har ingen aning om varför.

Olivolja: En morgon var jag nära att halka. Jag svor till, tittade ner och upptäckte stora fläckar av något uringult över golvet. Äckligt, tänkte jag. Det såg ut som om en dement åldring sjunkit ner på huk och urinerat i duschkabinen. Men när jag drog fingret genom pölarna och sniffade insåg jag att det var olivolja. Med socker i.

Ett hårdkokt ägg: Den här gången visade det sig att hon faktiskt beslutat sig för att äta sin frukost i duschen. Det hade väl varit trevligare om hon ätit upp hela äggen. Jag pressade fotvalvet i de vidriga resterna av ett hårdkokt ägg och muttrade ”det var väl ett jävla sätt att starta dagen på”.

Vittjar posten på hallmattan. Ett kuvert är brunt, namn och adress är skrivna med blå bläckpenna. Jag får genast en mikroflashback. Var det inte så klamydiatest-kallelserna såg ut när man var tonåring? Kallelsen skulle vara anonym som en pojke på en skolgård omgiven av fiender, för att inte föräldrarna skulle upptäcka att man var en depraverad liten djävul som försökte ligga med allt som hade puls.

Sedan fick man gå till en skallig man i fyrtioårsåldern som hette typ Jörgen borta vid Odenplan och som lade pannan i cellofanskrynkliga veck och med trötthet i rösten frågade om man brukade använda kondom. Och man rodnade, stammade och pep:

”Oftast, men inte alltid”.

”Det är bra att göra det, serru”, sa han. ”Svider det när du kissar?”

”Nej”, kved man.

Sedan var det ner med byxorna, mister. Fram med lilla ostkroken. Och Jörgen tog fram en nål, lång som en linjal, greppade ens darrande kön mellan tumme och pekfinger och förde in sylen i urinröret och hade man inte redan svidkiss, så hade man svidkiss och gick omkring hjulbent i ett par dagar efter att ha varit i kontakt med Jörgens jävla tortyrinstrument.

Men det här gången är det inte Jörgen som vill ses. Det är bara en trevlig äldre läsare som tackar för Råttkungen. Sånt gör en glad!

”Wow. Titta på dig. Har du gått och blivit en fucking hunk eller?”

Sagt av en kille till en annan, inne i omklädningsrummet på SATS Tulegatan. Man måste älska den sortens pepp, killar emellan!