Jag har fortfarande upproret i mig. Varje gång jag passerar en fartkamera fäller jag ner solskyddet, ger den fingret och skriker ”Ni kan aldrig ta mig aldrig mothafuckaaazz”, som en riktig bandit. Och varje gång ska Linnea förstöra det för mig.

”De tar ju inga bilder om du saktar ner innan du börjar vifta med fingret. Du kör ju för fan sextiofem när det är sjuttio”, säger hon.

”Det handlar om känslan, att visa makten att den inte kan kuva mig”, försöker jag förklara.

”Okej, gangstern. Kan du gasa lite nu? Jag vill komma fram nån gång.”

”Ja, jag ska.”

Idag har någon på mitt bokförlag bestämt att jag ska spela in en voice over till trailern för min nästa bok Änkorna. Det blir intressant. Min rösts normalläge är ungefär lika ansträngt som en person som just blivit knivhuggen i mjälten. Någon har inte tänkt till ordentligt här, det står klart.

En annan sak man inte ska be mig göra är att klättra. Jag är så höjdrädd att jag får svindel och handkladd bara någon ber mig titta på en jordglob.

Förresten träffade jag förra veckan Sveriges snyggaste man, Smail Alihodzic, och blev intervjuad i hans utmärkta podcast.

Simon Strand jobbar förresten även med Jacob Mühlrad. Ni vet, den unga sexiga kompositören med de mörka, härliga lockarna och det bländande 1000-watts-leendet. Där är det ljusare tongångar.

Det är high fives och bullrande konferensgarv varje gång de ses. Bilder i motljus och annan finkulturell skit. Kaxiga pressmeddelanden om Dramaten-samarbeten med Alex Schulman och Krister Henriksson.

Men med mig?

”Mitt arbete med dig får Sisyfos stenrullande uppför den där backen att påminna om en skön och välgörande hobby”, brukar Simon beskriva saken.

Det här är min vän Simon Strand. Eller vän och vän, förresten. Han har hand om mitt sargade varumärke för ett par tusenlappar om året, kanske ingår då också hans umgänge. Vem vet?

”Hur mår mitt varumärke, Simon?” brukar jag fråga honom när vi ses. ”Det är som det är”, svarar han och ser som en chockskadad ryttare som just blivit avkastad från sin häst. ”Så dåligt alltså?” undrar jag dystert men lägger hoppfullt till: ”Rom byggdes inte på en dag?”. ”Inte den nya rondellen i Hallstahammar heller”, kvider Simon och ser ut som om han försöker svälja glassplitter.

Jag har en gåva, att kunna förutspå augustivädret redan i april, ungefär samtidigt som SMHI:s meteorologer börjar stamma fram sina juni-juli-prognoser. Nån journalist frågar ”Men augusti då?” och meteorologerna gör uppgivna gester och säger ”Ingen kan veta”.

Samtidigt satt jag i soffan, höjde ett pekfinger i luften och visste att augusti, det blir en solig och varm månad. Detta berättade jag om för alla som ville lyssna. ”Ta semester i augusti”, viskade jag och spände ögonen i dem. ”Det blir så varmt att till och med statyerna kommer svettas”. Få lyssnade. Några hävdade att jag ”killgissade”. Vissa skrattade rått. Andra, som min egen Linnea, som ändå levt med mina kusliga kontakter med vädergudarna i flera år himlade med ögonen.

Jag vet nu att jag än en gång hade rätt. Hur jag kan konstatera detta? Jo, för att jag sitter i en t-shirt och ett par alldeles för korta shorts på en uteservering och läser kisande Dagens Nyheter. Regn? Haha. Jag behöver inte ens se väderprognosen de närmsta dagarna. Jag har ju redan sett den. I mitt inre. I april. Jag går in på sociala medier och söker upp de människor som hånat mig. De som baktalat mig. Jag njuter av bilder där de sitter bleka och instängda på kontor med sorgsna blickar. De kanske minns sina patetiska försök att bada i juli, frusna grillkvällar i täckjackor på altaner, kubbmatcher i sju plusgrader och regn?

Själv ska jag strax göra en kroatisk radiointervju. Dåsig av värme. I solglasögon.

Det enda smeknamn jag haft var när en några år äldre kille i skolan kallade mig för ”Pastaskallen”. Det roade mig inte särskilt mycket. Jag bar inte namnet som en skimrande medalj på bröstet, om man säger så.

Jag funderar på ett smeknamn till en karaktär till min nästa roman. Då minns jag plötsligt det bästa smeknamn jag konfronterats med. Det var en norsk kille som kom till Stockholm i mitten noll-noll-talet. Han festade hela tiden. Var ohyggligt rik, sades det. Pengarna hade familjen gjort på olja. Därför kallades han kort och gott för ”Oljan”. Det roade mig mycket, minns jag.

Man vet att man lever i Anders Tegnells Sverige när ens första reaktion är: Jag hoppas verkligen att de inte var fler än femtio personer.

På tal om födelsedagar och presenter: Varför tror barn att man blir glad av att konfronteras med deras patetiska teckningar när man fyller år? Och varför uppmuntrar föräldrar detta skitbeteende? Varje år är det samma visa. Där står en liten förnumstig pojke med gröna snorkråkor hängande som druvklasar under näsan, rycker en i byxbenet och sträcker fram ett skrynkligt A4-papper. Och bakom den lilla bastarden står en stolt förälder med glansig blick och säger: ”Albin har gjort den alldeles själv”. Man tittar på teckningen och tänker: ”Det hoppas jag – för om det är du som ritat den här jävla giraffen med tre ben och svans som en porrfilmspenis borde du donera dig själv till forskningen”.

Ska man verkligen behöva ta den där skiten bara för att man är släkt? Jag vill ha häftiga prylar, elektronikgrejer, sprit, pengar till resor när jag fyller år – inte ett illa tecknat klövdjur. Men jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få slut på den här terrorn.

Snart fyller en liten fyraåring jag känner fem. Då är det dags för tillbaka-kaka. Jag ska inte köpa Lego, tv-spel eller något annat kul. Nej, jag ska rita en teckning åt den gnidna ungen som tack för senast. ”Jag har gjort den alldeles själv”, ska jag säga när jag räcker fram den.