Tidigare var han vänsterbacken som inte kunde vinna i Premier League.
Sedan blev han yttern som flög fram längs kanten, men som kunde försvinna ur matcher.
Nu har Gareth Bale, 23, flyttats in i mitten – och tagit klivet upp bland de största fotbollsstjärnorna i världen.
Det är bara drygt tre år sedan han satt på bänken i Tottenham och ryktades vara på väg att säljas.

Upton Park, 25 februari 2013:
Tottenham har hämtat upp underläge 1–2 till 2–2, de pressar på för ett segermål. Jussi Jääskeläinen i West Ham-målet storspelar.
Viktiga poäng står på spel. Nästa helg ställs Tottenham mot Arsenal. Det kan vara en match som avgör vilket av lagen som kniper den där åtråvärda Champions League-biljetten. Seger mot West Ham ger bästa tänkbara avstamp inför derbyt mot Arsenal.
André Villas-Boas gör djärva byten. Han skickar in unge Tom Carroll istället för Mousa Dembélé och Jake Livermore istället för Scott Parker.
West Ham står emot.
I den 90:e minuten droppar Gareth Bale ned i banan. Han vänder bort Gary O’Neil vid mittlinjen, driver bollen framåt, spelar en passning ut till vänster, får en tackling, reser sig upp när domaren Howard Webb ger ”fördel”. Han tar emot passningen från Tom Carroll cirka 25 meter från målet.
Det ser inte speciellt farligt ut, West Ham har åtta spelare på rätt sida om bollen.
Gareth Bale laddar – och hänger en bomb i bortre krysset.
Bortasektionen exploderar i ett glädjevrål. Manchester City-spelaren Joleon Lescott skriver på Twitter att han ”skrek så mycket att han väckte barnen”.
Gareth Bale har varit magisk senaste månaden. Han har gjort åtta av lagets senaste nio mål.
Men det här är dagen då han tar klivet upp bland de riktigt stora. Ögonblicket då ingen längre kan negligera hans talang.
– Han är en sådan talang och jag tycker att vi fått se honom på en annan nivå den här säsongen. Han gör skillnad i varje match, säger André Villas-Boas efteråt.
– Om han är världsklass? Well, jag tycker att han har varit det en tid.
Kollegan i West Ham, Sam Allardyce:
– I slutändan blev vi besegrade av Gareth Bale. Han fortsätter att leverera världsklassmål.

Ibland har man tur. Den senaste veckan har jag skissat på en text om Gareth Bale, om hans sanslösa form den här säsongen.
Tyvärr hann jag inte publicera texten före gårdagens match. I den här branschen kan sådant vara kritiskt.
Det räcker med en plattmatch för att artikeln inte ska kännas lika angelägen längre. En allvarlig skada så är det bara att kasta det man skrivit i papperskorgen.
Men så kan det gå som igår.
Att den man har/ska skriva om upprepar succén och gör texten ännu mer motiverad.

Det är svårt att ens tänka sig att spelaren som nuförtiden gör sådan skillnad för Tottenham, spelaren som kan förvandla förluster till segrar, spelaren som får vissa att tala om Tottenham som ett ”one man-team”, har satt ett svårslaget rekord i antal förluster i Premier League.
Från det att Gareth Bale debuterade i ligan dröjde det två år, 25 matcher och 1533 spelminuter innan han fick vara med i ett vinnande lag.
Till en början var det mest tillfälligheter, men med tiden kändes det som ett dåligt omen när Bale äntrade planen. Då kunde man ge sig på att det gick det åt pipan för Spurs.
Han fick uppleva segrar i cuperna, det ska sägas, men sviten på 24 (!) segerlösa matcher är rekord i Premier League, värre än Giles Barnes som radade upp 21 matcher i Derby.
Till slut, den 28 september 2009, tog den svarta sviten slut när Harry Redknapp var schyst nog att byta in Bale i slutminuterna i storsegern mot Burnley (5–0).

När Gareth Bale värvades till Tottenham sommaren 2007, en affär värd 5 miljoner pund, var han en ytterst lovande ytterback. Han slog igenom i Southampton strax efter en viss Theo Walcott och det var svårt att inte lägga märke till walesaren.
Han hade ett sanslöst tillslag med vänsterfoten, tog alla fasta situationer och spelade med ett självförtroende som få 17-åringar gör.
– Han är vänsterbackarnas Rolls-Royce, sa Wales U21-förbundskapten Brian Flynn.
Jag minns debuten i Spurs-tröjan på Old Trafford i fjärde omgången säsongen 2007/08. Manchester United vann matchen med 1–0, men Bale var en av planens bästa spelare.
Succén fortsatte. På sina fyra första starter gjorde Gareth Bale tre mål.
Sedan kom skadan som förändrade allt. En tackling från dåvarande Birminghamspelaren Fabrice Muamba resulterade i en allvarlig knäskada. Gareth Bale spelade inget mer den säsongen.
Han var tillbaka till starten av 2008/09 då han belönats med ett nytt fyraårskontrakt. Men formen var avlägsen och laget sladdade under spanske tränaren Juande Ramos. Gareth Bale fick mestadels stå åt sidan för Benoît Assou-Ekotto.
Samma sak under hösten 2009 då laget fått ett lyft under Harry Redknapp. Gareth Bale startade inte en enda ligamatch under hösten.
Det ryktades om försäljning. Birmingham nämndes som en tänkbar klubbadress. Daily Mirror uppgav att Alex McLeish var beredd att lägga ett bud på 3 miljoner pund för den skadedrabbade vänsterbacken.
Runt nyår kom vändningen. En skada på Assou-Ekotto öppnade för Bale.
– Det är en bra möjlighet för Gareth. Jag har sett stora förbättringar hos honom. Han blir starkare och hans defensiv har utvecklats. Han har fantastisk fysik, en underbar vänsterfot och han borde verkligen vara en av de bästa vänsterbackarna för han har den kapaciteten. Han har haft otur att Benoît varit så bra, sa Harry Redknapp.
Själv sa Bale:
– Jag behöver utveckla vissa delar i mitt spel. I huvudsak defensiven. Det har inte varit lätt att sitta på bänken, men jag tar in allt och det kommer att stärka mig inför framtiden.

Harry Redknapp testade Bale som vänstermittfältare under hösten, men det var först våren 2010 som han fick chansen där kontinuerligt.
Och då kom genombrottet – ordentligt.
Han började rada upp stormatcher. I april valdes Gareth Bale till månadens spelare i Premier League efter en rad imponerande insatser. Fotbolls-England häpnade över hans snabbhet över längre sträckor.
Statistik visade att han sprang mest i ligan under matcherna (1,2 mil i snitt per match) och hade flest högintensiva löpningar.
Ett halvår senare fick fotbollsvärlden upptäcka det med egna ögon när Gareth Bale förnedrade Inter två gånger om i Champions League. Walesaren gjorde hattrick på San Siro och i hemmamötet satte han Maicon i en taxi.
Gareth Bales sanslösa form under hösten gav honom priset till årets spelare i Premier League 2010/11, framröstad av spelarna själva.
Scenförvandlingen var total.

Sådana utmärkelser medför högre krav. När Bale inte dominerade matcher fanns det vissa som hävdade att han inte alls var så bra.
Men Gareth Bale var inte överskattad. Tvärtom. Han var snarare underskattad.
Han drabbades av det fenomen som många kraftfulla spelare drabbas av. Att dra nytta av sin fysik och helt enkelt springa snabbare än sina motståndare är inte lika ”fint” som att lura sina motståndare med flyfotade finter á la Neymar.
Gareth Bale was born to run. Som 14-åring sprang han 100 meter på 11,4 sekunder. Han var stark både på medel- och långdistans.
Hans fysik är imponerande, men den hade kunnat sätta stopp för karriären. Som tonåring drabbades han av ryggbesvär, vilket gjorde att Southampton tvivlade på om spelaren skulle kunna slå igenom.
– Jag var rätt liten, sedan växte jag väldigt mycket under kort tid, vilket gjorde att jag fick sluta spela under en tid. Mina ben växte för snabbt, har han sagt.
Det har skrivits om hur nära det var att han ratades från akademin, men Gareth Bale har tonat ned det snacket (”det var aldrig aktuellt, det handlade mer om att jag behövde mer tid”).

Ett problem jämfört med andra stjärnspelare var också att han kunde komma bort ur matcher. Som en traditionell yttermittfältare som slickar kanten var han tämligen enkel att skära av för motståndarna. Harry Redknapp försökte lösa det under förra säsongen med att spela Gareth Bale i en central roll. Det experimentet föll väl ut borta mot Norwich (där Bale gjorde två mål), men det dröjde inte länge innan han var tillbaka på kanten.
Den här säsongen har han tagit klivet in i mitten – förmodligen för att stanna.
Positionsförändringen har åtminstone gett motståndarna problem. Gareth Bale har den senaste månaden gjort åtta mål på sex matcher.
– Sedan jag bytte position för några år sedan har jag blivit utsatt för dubbelmarkering på vänsterkanten. Det har varit frustrerande. Nu när jag fått komma in i mitten i den fria rollen har det gjort att jag kunnat njuta av spelet, fått mer utrymme och kunnat göra mer saker, sa han förra veckan till Sky Sports.
Omskolade spelare har vi hört talas om; anfallare som blir mittfältare, mittfältare som blir anfallare och så vidare. Men vänsterbackar som blir nummer tio-spelare är inte lika vanligt.
– Alla stora spelare måste utveckla sitt spel. När folk blir medveten om dig försöker de stoppa dig genom att hindra att bollen kommer till dig och genom att ”dubbla” på dig. Du måste alltid förbättra dig och det här har tvingat mig att göra det. Det har varit en utmaning, men jag gillar det verkligen och jag tror att jag sett belöningen nu.
Han hyllar managern André Villas-Boas.
– Managern förtjänar credit. Genom att ge mig den fria rollen har jag fått självförtroende att göra det jag gör nu. Jag vill bara fortsätta att lära mig, förhoppningsvis kommer det mer.

Gareth Bales ständiga utveckling syns inte minst på hans frisparkar. Han var en frisparksspecialist redan under tiden i Southampton. Men då handlade det om skruvade bollar över muren.
Nu har han utvecklat Juninho-tekniken och är kapabel att få till riktiga häxpipor. Lyon-målvakten Rémy Vercoutre lär drömma mardrömmar om Tottenham-spelaren efter att ha släppt in två frisparkar i Europa League-mötet häromveckan.
– Med de insatserna han gjort måste han anses som en av de bästa spelarna i världen för tillfället, säger förre Spurs-spelaren Gary Mabbutt till BBC Live.
– Man måste jämföra honom med Messi och Ronaldo, spelare av den kvaliteten, säger Ricky Villa, också före detta Tottenham-spelaren.
Michael Owen menar att Gareth Bale är favorit till priset som årets spelare, framför Robin van Persie och Luis Suárez. Det återstår att se, men helt klart att är att Bale är den viktigaste spelaren för sitt lag.
Den stora frågan är hur länge Tottenham får behålla sin guldklimp.
Ryktena om intresse från Barcelona och Real Madrid har varit frekventa senaste två åren. Bale själv har hintat att han gärna spelar i Spanien i framtiden.
Mycket handlar förstås om Tottenham tar den där Champions League-biljetten i vår. Fansen lär ha lugnat sig lite när Bale firade segermålet igår med att springa ut och krama om André Villas-Boas, ett tecken på att han trivs under portugisen.
Men vid en missad CL-plats kan det bli svårt att hålla kvar spelaren ändå.
I så fall blir prislappen betydligt högre än 3 miljoner pund.

Analys/Därför har Bale spelats i en central position

I sin kantroll
Gareth Bale var en av världens bästa vänstermittfältare, men som ytter var han samtidigt lättare att skärma av för motståndarna. Motståndarna spelade ofta en defensiv yttermittfältare för att ytterbacken skulle få understöd. Manchester United gjorde det mycket effektivt i mötet i januari med en annan taktik. För att inte högerbacken Rafael da Silva skulle bli utelämnad i en mot en-situationer spelades Phil Jones som defensiv mittfältare – med ordern att dra sig ut till höger och därigenom täcka av Tottenhams vänstersida. Taktiken var lyckad – Bale tog bara emot sex passningar på vänsterkanten på offensiv planhalva under första halvlek.

Manchester Uniteds sätt att neutralisera Gareth Bale.

I en central position
I den centrala positionen blir Gareth Bale mycket svårare att plocka upp. Vi såg det igår i första halvlek när han ständigt hittade ytan mellan West Hams mittfält och backlinje. Som Sam Allardyce sa igår: ”Om du kommer för tajt inpå honom tar han sig förbi dig, om du låter honom skjuta från 30 yards, måste det till ett sjujävla skott. Men så fort han träffade bollen, tänkte jag: ”Åh, nej”.
Fördelen med Bale centralt är enkel: Han blir svårare att avskärma och kan styra spelet. Dessutom tar han sig till fler skott. Igår hade han tio avslut, varav sex på mål.

Bild från matchen igår. Gareth Bale hittar ytan mellan backlinje och mittfält och kan hota rättvänd.

Det går att spela sig till Wembley på ren inspiration.
Men när Swansea vred upp tempot, när Swansea inte underskattade motståndet och spelade på sin högsta nivå – då syntes det tydligt att det skiljer tre divisioner mellan Bradford och Premier League.
Det blev något så ovanligt som en final med två vinnare.

Det en jämn, tät, intensiv, kamp i Ligacupfinalen.
På läktarna alltså.
På planen var det två skilda världar.
Från avspark där Swansea höll bollen inom laget i 27 passningar (!) förstod Bradford att det skulle bli en jobbig eftermiddag. När målvakten Matt Duke blev målchansutvisad tio minuter in på i andra halvlek var det den första ”foulen” de orsakat i matchen. Inte för att de spelade schyst, snarare för att de fått ägna sig åt att jaga skuggor.
När matchen var avgjord, och det var den ganska tidigt, gjorde Nathan Dyer sitt bästa för att vi skulle fokusera på något annat.
Den lille yttermittfältaren, som gjort två mål i matchen, var så sugen på att sätta ett hattrick att han tjafsade länge och väl med Jonathan De Guzman om vem som skulle få ta straffen som betydde 4–0.
Det var förstås barnsligt agerat av Dyer.
Han borde ha tänkt på det jag sitter och tänker på nu, det som många av de 33 000 tillresta supportrarna tänkte på igår:
Vilken fantastisk resa detta Swansea har gjort. Inget hattrick i världen större än bedriften att balansera på ruinens kant för att sedan hämta sig och slåss med de stora klubbarna.

Det är lite uttjatat, men sagan är så fin att den tål att upprepas. För tio år sedan var Swansea på väg att åka ur det engelska ligasystemet. Klubben drogs med ekonomiska problem. Fansen gick runt på gamla Vetch Field med insamlingsbössor för att få ihop till spelarnas löner.
På säsongens sista dag mötte de Hull City och var tvungna att vinna för att undvika nedflyttning till Conference. Ett förlust hade kunnat innebära slutet för Swansea som proffsklubb.
De vände 1–2 till seger 4–2 efter ett hattrick av James Thomas. Idag arbetar han som ambulansförare.
Sedan började de resan uppåt. De svängde in på det spanska possession-spåret som har gjort att fått smeknamnet ”Swanselona”.
Nu är de ett lag på den övre halvan av Premier League och har vunnit sin första titel i klubbens 101-åriga historia.

Utöver den här fina resan – Leon Britton, som startade finalen, har hängt med hela vägen – är Swansea en tacksam motvikt till det moderna Premier League vi ofta får höra talas om.
De har ingen rik ägare som pumpar in stålar.
Ändå har de en ekonomiskt sund modell där de klarat sig från röda siffror i bokslutet.
– Om du tjänar 80 pund, spendera in 100. Det är inte så svårt, eller?, säger ordföranden Huw Jenkins.
Det kan tyckas självklart, men skuldberget i Premier League viskar om att vissa klubbar inte förstått det.
Swansea ägs till 20 procent av en så kallad Supporter Trust. Supportrarna har en representant i styrelserummet. Klubben framhålls av organisationen ”Supporter Direct” som det mest framstående exemplet på supporterinflytande.
Men det är inte bara det. Det finns något sympatiskt drag över Swansea AFC.
De har varit en anakronism i Premier League. Brendan Rodgers beklagade sig ofta över att de inte ens hade en egen träningsanläggning. Förr om åren fick de ibland träna på Vetch Field för att det helt enkelt inte fanns någon annanstans att vara.
– Vi är det enda laget som duschar med fansen, sa han.
Spelarna gick det till det kommunala gymmet.
Nu använder klubben de enorma tv-pengarna för att bygga en egen träningsanläggning som ska uppfylla den dröm som Brendan Rodgers bar: Ett litet La Masia där ungdomslagen tränar intill junior- och seniorlagen.
En ny träningsanläggning i toppklass med gym, pool och en inomhushall beräknas kosta runt 100 miljoner kronor.
Framgången i Ligacupfinalen, vilket ger en biljett till Europa League i höst, betyder nya intäkter som kommer väl till pass.

Det finns mycket att beundra med Swansea, hur klubben drivs. Att de har en gentleman som Michael Laudrup vid tränarbänken gör inte saken sämre.
Igår, när laget säkrat titeln, tog han tillfället i akt att framhålla Bradford:
– Den här finalen går till historien. Till viss del för oss, men ännu mer för Bradford.
Han talade lika klokt om Swanseas framgångsrecept igår när han sa:
– De har skött det bra. Det har funnits en filosofi i sex-sju år vilket underlättar varje gång du får en manager med samma filosofi. Det betyder att du kommer att leta efter samma spelartyper. Det är viktigt så du inte måste byta ut fem-sex spelare ur startelvan, vilket man kan se i andra klubbar. Den andra delen är att (den här) klubben har svarta siffror i bokslutet – det är inte ofta man ser det i den moderna fotbollen.
Michael Laudrups status har förstås ökat tack vare framgångarna under säsongen, men Swansea har goda chanser att få behålla dansken. Laudrup har nämligen varit tydlig med att han helst jobbar i små klubbar som har mindre resurser.
Det där kan låta som tomma ord, men han har upprepat det så många gånger att jag faktiskt tror honom.
Nu har han ju dessutom ett Europa League-äventyr att se fram emot i höst.

***
Det blev ingen fairytale-ending för Bradford City. Men fansen deppade inte för det. Tvärtom.
De sjöng så mycket att de hyllades av – Swanseafansen.
Den lättsamma stämningen mellan supporterskarorna gjorde att inramningen på Wembley blev magisk.
Bradford må ha förlorat matchen med 0–5, men det här var inget bakslag – snarare en slutpunkt för en fantastisk resa där de på vägen fram till finalen slagit ut tre Premier League-lag.
Bara det faktum att de fått uppleva en cupfinal på Wembley – förmodligen den sista under deras livstid – gjorde att de kände sig som vinnare.

Koné kan ordna Wigans ”Great escape”
Roberto Martínez var förvånansvärt självsäker när han fick frågan nyligen om Wigans tabellposition. Den spanske tränaren svarade, ungefär:
– Snart kommer våren och då kommer uppryckningen som man kan förvänta sig av ett Wigan-lag.
Det är ju så. Wigan har flirtat med nedflyttning år efter år, men varenda vår lyckas de ta sig samman och rädda kontraktet. Förra året var typexemplet när Roberto Martínez införde ett nytt 3-4-3-system som tog motståndarlagen på sängen.
Efter 3–0 igår borta mot Reading klättrade laget ovanför nedflyttningsstrecket.
Wigan har ett tufft program närmaste tiden där de ska möta, i tur och ordning, Liverpool, Manchester City och Newcastle. Men det finns ett par saker som talar för laget:
* Nästan skadefri trupp (med undantag för långtidsskadade Ivan Ramis och Ben Watson). Emmerson Boyce är tillbaka efter skada. Ryo Miyaichi närmar sig comeback.
* Januariförvärvet Paul Scharner har gett stadga åt försvaret.
* Arouna Koné. Ivorianen Koné värvades för småpengar, cirka 30 miljoner kronor, från Levante i somras. Hans två mål igår betyder att han gjort fyra mål på de två senaste matcherna. Hans andra, där han chippade över en utrusande Adam Federici, osade klass.
Wigan har en makalös förmåga att hitta fynd. Arouna Koné är det senaste i raden.

Rafael snart ordinarie i Brasilien
Kan något stoppa Manchester United? Efter segern mot Queens Park Rangers igår på Loftus Road med 2–0 leder laget ligan med 15 poäng, dock har Manchester City en match mindre spelad.
Det var ingen fantastisk insats, men likväl ett professionellt utfört arbete. Det som utmärker Manchester United, det som utmärkt laget år efter år, är att de vinner den här typen av matcher. Ibland komfortabelt, som igår, ibland med lite tur. Men de vinner även om de inte spelar champagne-fotboll.
Det är det som skapar mästarlag.
Alex Ferguson verkar dessutom vara fast besluten om att inte göra om fjolårets misstag där United kastade bort en åttapoängsledning. Efter segern igår gick han fram mot de tillresta fansen och knöt näven i en segergest. Han vet att han lag skaffat sig ett delikat läge att säkra den 20:e ligatiteln.

Det som kan stoppa laget är förstås skador på nyckelspelare. Robin van Persie snubblade ned i den grop där fotografen sitter bakom mål och såg ut att skada ryggslutet. Det vore förstås förargligt om han missade returen mot Real Madrid på grund av en så dråplig händelse.
Det var svårt att uppfatta när det skedde. Dels för att det var utanför planen, dels för att Rafael da Silva i samma moment passade på att hänga en bomb i krysset.
Den lille brassebacken har direkt varit känd för sina distansskott, även om hans första mål i England borta mot Arsenal var en snygg vänstervolley. Gårdagens drömträff var en av säsongens snyggaste. En stenhård projektil som steg hela vägen innan den borrade sig in i Julio Césars kryss. Det måste ha varit Rafaels livs träff.
Rafael da Silva har varit en av Uniteds bästa spelare den här säsongen.
Igår var han en av planens bästa spelare. Inte nog med att han gjorde 1–0-målet. I första halvlek räddade en boll på mållinjen och slog ett utsökt inlägg som Robin van Persie borde ha förvandlat till 2–0.
Från att tidigare ha varit fladdrig och ojämn i försvarsarbetet har han blivit effektiv defensivt (med undantag av bottennapp mot Reading och Real Madrid). Han har fortfarande brister i positionsspelet, men tack vare sin snabbhet blir han sällan besegrad i en-mot-en-situationerna.
Det borde inte dröja länge innan 22-åringen har pensionerat Dani Alves och Maicon och tagit den ordinarie platsen i den brasilianska landslaget.

Szczesny har blivit ett frågetecken
Santi Cazorla räddade tre poäng för Arsenal när han tryckte in 2–1 med fem minuter kvar. Målet var vackert. Dels Jack Wilsheres fina lyftning fram till Nacho Monreal, dels den nye vänsterbackens inspel snett bakåt och Cazorlas behärskade avslut bakom Brad Guzan.
Efter besvikelsen mot Bayern München i veckan var det en fundamental seger för Arsenal. Trots den senaste tidens ”kris” har laget vunnit tre raka ligamatcher och är bara två poäng efter Chelsea på tredjeplatsen.
Allra mest lättad var nog Wojciech Szczesny.

Vad har hänt med honom? När han slog igenom för drygt två år sedan var han makalöst bra. Det var inte bara det faktum att han var kapabel till matchavgörande räddningar – det är han fortfarande – det var framför allt att han sällan gjorde misstag.
Det senaste året har han inte alls agerat lika förtroendeingivande. Kanske beror det på höstens skadefrånvaro, men nu har han haft fyra månader på sig att hitta formen.
Han har inte gjort så många misstag som lett till mål, men hans agerande sprider osäkerhet. Jag vet inte hur många gånger han strulat till det i spelet med fötterna.
Andreas Weimanns 1–1-mål igår var ingen jättetavla som förtjänar att ställas ut på Fotografiska, men väl ett skott som en målvakt i Premier League bör ta.
I ett läge där Arsenals försvarsspel darrar behöver de en trygg målvakt.
De tre poängen satt hårt inne igår, delvis på grund av Wojciech Szczesny.
Den 22-årige polacken måste höja sig i vår om Arsenal ska ta en av Champions League-platserna.

Har Tottenham blivit det nya Manchester United?
Klubben som tidigare varit känd för sin förlorarmentalitet, klubben som haft fjärdeplatsen i sin säck men sedan käkat lasagne och slängt bort allt, klubben som ofta haft läckra lirare som Ossie Ardiles och David Ginola, men som sällan kunnat störa de stora drakarna.
Den senaste tiden har vi sett tecken på att vi kanske får anta en ny livsåskådning.
Tottenham skrämde iväg ett spöke när de vann på Old Trafford, för första gången på 23 år. I returmötet i januari låg de under på White Hart Lane, men kvitterade med sekunder kvar av tilläggstiden.
Från att i höstas ha varit ligans sämsta lag under slutkvarten har de nu blivit ett lag som avgör matcher i slutminuterna.
Sådana bonuspoäng, mål på Fergie-time, har ju varit patenterade för Manchester United.
Nu levererar Tottenham sena mål med jämna mellanrum.

Igår var Tottenham på väg ur Europa League. Lyon var bättre i första halvlek och tog ledningen när Maxime Gonalons nickade in 1-0.
I den 90:e minuten trippade Mousa Dembélé förbi Lyons Clémont Grenier och avfyrade ett distansskott till 1–1.
Målet kom bara en vecka efter att Gareth Bale avgjort hemmamötet med Lyon på tilläggstid med en mäktig frispark.
– När du göra mål i sista minuten, framför allt om målet tar dig vidare, är det mycket känslor inblandade, sa André Villas-Boas, enligt The Guardian.
Tottenham ställs mot Inter i nästa omgång. Jag gissar att taxibilarna står redo utanför San Siro när Gareth Bale kommer på besök.

Vid sidan av avancemanget måste André Villas-Boas ha glatt sig extra mycket åt att just Mousa Dembélé hittade rätt.
Senaste veckorna har Tottenham framstått som ett one man-team. Gareth Bale har burit laget på sina axlar. Fram till igår hade han gjort de sex senaste målen för klubben. Kunde någon annan avlasta honom?
Mousa Dembélé gjorde mål i sin debut för Tottenham, mot Norwich den 1 september. Målet då påminde om det igår. En lätt vrickning till vänster, ett hårt, lågt skott i bortre hörnet.
När belgaren gör ett sådant mål, får det att se så lätt ut, är det en gåta att han gått mållös i 5,5 månader. Offensivt är han bra nog för att göra 8–10 mål per ligasäsong.
Den omskolade 25-åringen har gjort en stark säsong. Hans förmåga att ta fram bollen i plan har gett Tottenham en ny dimension. Den man kan anmärka på är att han behöver göra fler mål och assist.
Där har André Villas-Boas sparkapital som kommer att behövas om de ska säkra fjärdeplatsen.

***
Det blev tre av fyra engelska lag vidare i Europa League. Rätt bra utfall för en liga som vissa ”experter” hävdar har tappat rejält.
Chelsea hade dock stora problem med Sparta Prag. John Terrys plan om att ”avgöra tidigt för att sedan kunna skifta fokus till söndagens toppmatch mot Manchester City” gick sådär. Tjeckerna gjorde 0–1 i första halvlek och utjämnade ställningen i dubbelmötet.
Alla väntade på förlängning när Eden Hazard tog saken egna händer. Han tog emot en passning, vandrade förbi ett par motståndare och dunkade upp ett stenhårt vänsterskott i första krysset.
Han räddade därmed ansiktet på Chelsea och Rafael Benítez.

***
Newcastle svarade för en perfekt bortainsats i Charkiv mot Metalist. Backlinjen där Massadio Haïdara startade till vänster och Mapou Yanga-Mbiwa i mitten var briljant. Likaså målvakten Tim Krul.
– Vi hade några riktiga hjältar, sa Alan Pardew.
Shola Ameobi gjorde segermålet (1–0). Newcastle ställs nu mot Anzji.
Hatem Ben Arfa har börjat träna igen. Cheik Tioté (sjuk igår) är snart tillgänglig. Känslan är att Newcastle med alla nyförvärv kan klättra i vår. Söndagens match hemma mot Southampton kommer att indikera om de ska titta uppåt eller nedåt i tabellen.

Det låg Olympiakos-déja vù i luften.
Men Liverpool nådde inte ända fram och åkte ur Europa League igår kväll.
Det finns få lag som är bättre på att förlora med hedern i behåll.

Brendan Rodgers lag behövde vända 0–2-underläge från St Petersburg inför returen igår på Anfield.
Det började inte bra.
Jamie Carragher – som gjorde sin 150:e och sista Europamatch för Liverpool – slog en helt misslyckad hemåtpassning till Pepe Reina och Hulk tackade och tog emot och rullade in 1–0 till gästerna. Där och då var uppförsbacken brant eftersom Liverpool behövde fyra mål för att gå vidare.
Men Luis Suárez tände hoppet när han drog in en frispark genom muren till 1–1. Anfield började tro. När Joe Allen tryckte in 2–1 precis före paus såg uppgiften plötsligt ut att vara genomförbar.
Andra halvlek var bara en kvart gammal när Luis Suárez, återigen, skruvade in en frispark, denna gång ohyggligt vackert bakom Vjatjeslav Malafeev.
Det kändes som Olympiakos 2004/05. Ni vet, när ett pressat Liverpool var på väg att åka ur gruppspelet i Champions League, men vände genom tre mål i andra halvlek och fick Andy Gray att skrika så det hördes ända till Skottland. Den gången tryckte Steven Gerrard in 3–1 och till slut hade laget vunnit hela turneringen.
Igår kom de inte närmare än att Jonjo Shelvey sköt precis utanför stolpen när han fick ett bra läge med drygt tio minuter kvar.
Brendan Rodgers var som alltid överdrivet positiv efteråt.
– Jag är stolt över klubben och spelarna även om vi åkte ur. Klubben och spelarna visade varför vi är en del av världens mest fantastiska fotbollsfamilj. Atmosfären och deras insats för att hämta upp ett tremålsunderläge var fenomenal.
Liverpool har blivit specialister på att förlora med hedern i behåll.

De var bra igår, att vinna hemma mot storsatsande Zenit med 3–1 är en fin skalp. Men det börjar bli ett tröttsamt tema att Liverpool spelar lovande, faller på mållinjen och sedan får vi höra en tränare som berättar om hur fantastiskt laget varit, men hur otur de haft med domslut och individuella misstag.
Det är som jag alltid sagt: Alla mål tillkommer efter misstag, oftast en följd av två-tre misstag. Om det inte sker några misstag alls blir det inga mål.
Ju bättre spelarna är, desto färre misstag gör de. Ju sämre spelarna är, desto fler misstag gör de.
Lag bygger på individer och har man dåliga spelare som drabbas man oftare av individuella misstag.

Det där är ingen ny vetskap så jag skiftar fokus till en annan grej jag satt och funderade på under matchen.
Luis Suárez. Hur länge får Liverpool behålla honom?

Jag hade den här diskussionen för ett tag sedan med en kompis som är inbiten Liverpool-supporter. Då, för ett par månader sen, började han bli orolig för att Suárez kan försvinna till sommaren. Jag lugnade honom med att uruguayanen skrev nytt kontrakt i somras. Spelaren hade inte skrivit på om han hade velat lämna klubben.
Samtidigt kan tankegångar förändras snabbt.
Luis Suárez gör en magisk säsong. Matchen igår var ännu ett bevis på att han spelar på en egen nivå i Liverpool (även om Steven Gerrard i vissa matcher hittat tillbaka till gammal fin form).
Få protesterar mot att han hör hemma på den allra högsta nivån.
Champions League är den morot, den klubblagsturnering alla spelare drömmer om att spela i. Luis Suárez, som fyllde 26 år i januari, har bara medverkat i CL:s gruppspel en gång, hösten 2010 med Ajax.
Stannar han i Liverpool en säsong till kommer han (såvida Liverpool inte skräller och tar fjärdeplatsen i vår) tidigast att spela CL säsongen 2014/15. Den vintern fyller han 28 år.
Är han beredd att vänta så länge? Min vän, Liverpool-supportern, tror inte det.
Det har ryktats om intresse från Bayern München. Hade jag varit värvningsansvarig i Barcelona hade jag slagit en signal till Suárez agent direkt eftersom han är den spelartypen som de saknar och som förmodligen hade kunnat luckra upp det kompakta Milan-försvaret i onsdags.
Kan Luis Suárez verkligen stå emot möjligheten att spela bredvid Leo Messi snarare än Stewart Downing?

Luis Suárez gillar onekligen Liverpool och fansen som stöttat honom under hans svåra tider i England då han beskyllts för filmningar och rasistiska förolämpningar.
Om han kräver en flytt i sommar skulle det vara ett gigantiskt hårt slag för klubben. Visserligen kan de få en jättesumma för anfallaren, säkert 350–450 miljoner kronor beroende på vem som betalar, men att hitta en lika bra ersättare utan att kunna locka med Champions League är i princip omöjligt. Det hade varit ytterst svårt ändå.
Brendan Rodgers projekt visar vissa framsteg spelmässigt. Spelare som Jordan Henderson, Stewart Downing och José Enrique har gjort stora framsteg under vintern.
Men hans viktigaste uppgift blir att övertyga Luis Suárez om att nobba buden som kommer att ramla in i sommar.

***
Blir mer om gårdagens Europa League i nästa inlägg.

Arsenal gjorde en svag försvarsinsats mot Bayern München.
Men var Per Mertesacker verkligen den stora syndabocken?
Vi grottar ned oss i situationerna som föranledde målen i första halvlek.

Gårdagens match var ett prestigemöte för Per Mertesacker.
Den tyske försvararen är ordinarie i Jogi Löws landslag, men igår när han skulle visa upp sig inför hemlandets ögon svarade han för en svag insats. Mertesacker var slarvig i passningsspelet i första halvlek och såg tafatt ut när Toni Kroos dundrade in 1–0 för Bayern i matchens inledning och när Daniel van Buyten fick nicka ostört vid 2–0.
Men var han verkligen helt ansvarig för baklängesmålen? Jag är beredd att försvara honom.

Toni Kroos 1–0
Arsenal förlorar boll på mittplan och omställningen gör att laget hamnar ur position.
På bilden nedan ser vi hur centrala mittfältaren Mikel Arteta (inringad längst bort) hamnat i vänsterbacksposition och hur den andra defensiva mittfältaren, Aaron Ramsey (inringad närmast), blir tvungen att flytta över till bollsida, vilket öppnar jätteytan för Toni Kroos.

Ansvaret för den markerade ytan ligger på de defensiva mittfältarna. Per Mertesacker kan inte kliva upp där i det här läget eftersom det skulle öppna en jätteyta centralt mellan högerbacken Bacary Sagna och andra mittbacken Laurent Koscielny.

Bollen går ut till Thomas Müller på kanten och här ser vi hur Aaron Ramsey (vid straffområdeslinjen) glömmer bort vilken yta han bör täcka.

Här har jag markerat med blåa streck hur mittbackarna Per Mertesacker och Laurent Koscielny ansvarar för inlöpande Bayern-spelaren centralt (Bastian Schweinsteiger). Aaron Ramsey, i sin roll som defensiv mittfältare, borde ha ansvarat för ytan framför backlinjen.

Här ser vi hur Aaron Ramsey har hamnat för långt ned. Han når inte inspelet snett bakåt och bollen når en helt omarkerad Toni Kroos. Arsenals backlinje i straffområdet – i det här fallet bestående av Bacary Sagna, Per Mertesacker, Laurent Koscielny – spelar 3 vs 2 i den farligaste ytan, vilket är nödvändigt. 2 vs 2 är för riskabelt.

Visst man kan hävda att Per Mertesacker borde ha varit snabbare upp och täcka skottet, men jag tycker inte att han bär ansvaret för målet. Toni Kroos borde ha plockats upp av någon mittfältare.

Thomas Müllers 2–0
Per Mertesacker fick utstå kritik både i Viasat och i The Guardian för Bayern Münchens 2–0-mål, men jag är beredd att gå ut till hans försvar även här.

Arsenal försvarar hörnan med hjälp av zonspel. Det betyder att spelarna ansvarar för ett visst område – inte för enskilda spelare.
Per Mertesacker ansvarar, ungefär, för den ytan jag har markerat (en regel är att man aldrig ansvarar för område bakom sig, utan man jobbar bara framåt på en fast situation). När Daniel van Buyten störtar in i den ytan har Per Mertesacker inte ansvar för spelaren. Han har ansvar för ytan om bollen spelas in där.

När van Buyten nickar bollen ser vi att han har lämnat Mertesackers zon och nu befinner sig i Aaron Ramseys zon. Ramseys ansvar som gubben vid första ytan är att attackera bollen (det är därför man ofta ställer en lång, offensiv spelare där utan markeringsansvar, tänk Zlatan, Olivier Giroud eller Robin van Persie). Ramsey sköter inte sin uppgift, och van Buyten får nicka ostört. Thomas Müller petar in returen.

Slutsats
Per Mertesacker såg passiv ut, men det berodde på att hans uppgift inte var att följa spelare i den här situationen.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

För åtta år sedan möttes Arsenal och Bayern München i Champions League. Då var ”Gunners” ett fruktat lag i Europa. Ett år tidigare hade man vunnit ligatiteln utan att förlora en enda match.
Att Bayern vann dubbelmötet var en liten överraskning.
När tyskarna lekte bort Arsenal igår på Emirates var det allt annat än en skräll. Idag spelar dessa klubbar på olika nivåer.
Utvecklingen under den här tiden visar hur den ena klubben byggt en arena och lyckats hänga kvar i toppen, medan den andra byggt en arena och tappat i status.
Medan Arsène Wenger kontinuerligt har fått släppa ifrån sig sina bästa spelare och vägrat lägga ut stora pengar på ersättare har Bayern München valt att tackla motgångar med satsningar.
2007 hände det otänkbara – Bayern München missade Champions League. Så vad gjorde de? Bayern öppnade plånboken och köpte in Franck Ribéry och Miroslav Klose under sommaren och tog tillbaka ligatiteln året efter.
Förra säsongen vann Dortmund titeln medan Bayern snubblade i Champions League-finalen hemma på Allianz Arena.
Bayernledningen med Uli Hoeness i spetsen visade att det inte var acceptabelt genom att landa Mario Mandzukic, Dante, Xherdan Shaqiri och sätta transferrekord genom att lösa Javi Martínez.
Bayern Münchens offensiva strategi har gjort att de kunnat resa sig när de drabbats av svackor.
Arsenal har inte samma ekonomiska muskler, men supportrarna rasar över att den budgeten som finns inte används.

Jag trodde att vi skulle få se en reaktion från Arsenal, en rejäl uppryckning efter helgens debacle i FA-cupen mot Blackburn. Jag att de skulle få med sig ett kryss och visst hade de kunnat få det om Olivier Giroud träffat något annat än Manuel Neuer när han fick sitt jätteläge vid ställningen 1–2.
Men det vore att försköna verkligheten.
Det här var en rättvis och klar solklar bortaseger.
Efter att Toni Kroos dundrat in 1–0 för Bayern München i den sjunde minuten var det stundtals bara ett lag på plan. Pojkar mot män.
Första halvlek blev en styrkedemonstration från FC Bayern, laget som är på väg att slå alla möjliga rekord i Bundesliga.
Det som smärtar mest hos Arsenalfansen är att man inte kan förvänta sig något annat över det här dubbelmötet.
Arsenal är inte längre ett lag som kan hävda sig mot Europas bästa lag. De ligger 21 poäng efter Manchester United i ligan. Pressen på Arsène Wenger blir tyngre och tyngre.
Uttåg mot Bayern München är ingen katastrof.
Det är mer en känsla av att samma historia återkommer. Att Wenger håller på att tappa greppet.
Igår var matchen avgjord efter första halvlek, precis samma scenario som i andra toppmatcher för Arsenal under säsongen. Det är först när laget inte längre har något att förlora, när de kan släppa livbojen, som de vågar spela ut.
Varför? Förmodligen för att de saknar kvalitet. Det är alltid svårare att prestera i början av en match när ställningen är 0–0, jämfört med när motståndarna har en betryggande ledning och självmant backar hem.
Arsenals psykologi i toppmatcher den här säsongen påminner om när lag kommer till Camp Nou och ser sig slagna på förhand. Arsenalspelarna kan prata hur mycket som helst om att de måste visa karaktär och mental styrka – de demonstrerar det sällan på planen.

Om det fanns något positivt igår sett med Arsenalögon var det att de nu kan fokusera enbart på ligaspelet (efter att de åkt till München och ”försökt” komma undan med hedern i behåll i returen).
Säsongen kommer att handla om att rädda fjärdeplatsen. I år igen.

Wilshere på en egen nivå i Arsenal
Inför matchen var det uppenbart vem Bayern München hyste mest respekt för. Det var inte offensiva spelare som Theo Walcott, Olivier Giroud eller Lukas Podolski. De tyska stjärnorna var eniga i sin syn på Jack Wilshere som det stora hotet mot Bayern München.
Vi som följer Premier League noga vet att Jack Wilshere har varit outstanding senaste två månaderna, ligans bästa mittfältare.
Igår var han återigen Arsenals bästa spelare. Han spelar på en helt annan nivå än sina lagkamrater.
Efter en ljum inledning på matchen var det Wilshere som var arkitekten bakom lagets uppryckning i andra halvlek. Ständigt spelbar, ständigt villig att få saker att hända.
Jack Wilsheres comeback efter 17 månaders skadefrånvaro är sensationell. Jag ser inte många mittfältare i världen som är bättre. Xavi/Iniesta och ett par, tre till. Fler är det inte.
Arsenals hopp om att knipa fjärdeplatsen i ligan vilar till stor del på 21-åringens axlar.

Bayern – ett sanslöst bra lag
Jag kan inte låta bli att skriva några rader om detta fantastiska Bayern München. Inför matchen när vi körde uppsnack i webb-tv sa jag att Jupp Heynckes gäng är världens bästa klubblag efter Barcelona.
Sedan gick de ut på Emirates och visade det.
Bayern München har spelat två CL-finaler de senaste tre åren, men årets upplaga är klasser bättre.
Från att tidigare ha ett darrigt försvar är de nu vattentäta bakåt. Dante, hämtad från Mönchengladbach, har blivit ett enormt lyft i försvaret. Philipp Lahm visade igår att han är världens bästa ytterback (jösses vad bra han var!). Toni Kroos har vuxit ut till en stjärna. Bastian Schweinsteiger är tillbaka i VM 2010-form. Mario Mandzukic är bra nog för att hålla Mario Gomez på bänken.

Visade den här matchen att Bundesliga är avsevärt bättre än Premier League? Nja.
Jag tycker i och för sig att jämförelserna hit och dit är tröttsamma, men eftersom många såg gårdagens match som bevis någon sorts tes så kan vi ju vända på det:
Bayern, som leder Bundesliga med 15 poäng, besegrade engelska ligafemman, som ligger 21 poäng efter Manchester United.
Jag tror att Manchester United hade kunnat göra något liknande mot tyska ligafemman Freiburg, som ligger 23 poäng efter FC Bayern.
Det matchen igår framför allt visade var att Bayern München är ett sanslöst bra fotbollslag. Jag blir inte förvånad om de återvänder till London i maj för att spela final.

Det satt långt inne, men Manchester United lyckades till slut ta sig förbi Reading och säkra avancemang i FA-cupen.
Alex Ferguson valde att ta rygg på Arsène Wenger och Michael Laudrup. Han vilade många av stjärnorna och satsade på att rotera truppen. Tre spelare från mötet med Real Madrid behöll sin plats i elvan: David De Gea, Phil Jones och Danny Welbeck.
Det var nära att det slog tillbaka, även mot Sir Alex.
Reading stod emot bra och efter en mållös första halvlek kände Brian McDermotts gäng vittring på ett omspel. United var tempofattigt och slarvigt, delvis på grund av att Old Traffords matta var i uselt skick, men ännu mer för att Anderson och Tom Cleverley aldrig fick något grepp om centrala mittfältet.
Istället blev en skada matchavgörande för hemmalaget. Phil Jones, hyllad efter insatsen mot Real Madrid förra veckan, kastade sig hejdlöst in i en duell och blev fotskadad i första halvlek. In kom Nani som började med att dundra iväg en tung vänster som Adam Federici räddade till hörna (Antonio Valencia flyttades ned som högerback). Portugisen hann med en mäktig stolpträff på volley innan första halvlek var över.

I andra var United klart bättre, mer distinkt och skapade en hel del chanser. Alex Ferguson som ägnat försnacket om att repetera kravet på ”no slip ups”, skickade in Robin van Persie från bänken och bytet gav effekt. Det dröjde tills tjugo minuter återstod innan dödläget bröts. Nani – som var så iskall under hösten och ryktades vara på väg bort inför januari – tog emot en passning från Antonio Valencia och tryckte in bollen. Några minuter senare slog han ett perfekt inlägg till Javier Hernández som nickade in 2-0 (mexikanens 15:e mål för säsongen trots att han mest används från bänken).
Nanis inhopp var en av få ljuspunkter i hemmalaget (tillsammans med Nemanja Vidic och David De Gea). Visst fanns det ögonblick som påminde om hans oslipade karaktär, som när han orsakade en onödig frispark nere vid egen hörnflagga på tilläggstid. Men Nanis kreativitet gav United fler dimensioner.
Yttermittfältarens framtid på Old Trafford var ytterst osäker i höstas efter att han varit i princip klar för Zenit St Petersburg i augusti (affären sprack på grund av spelarens lönekrav). Nu har köpet av Wilfried Zaha satt ytterligare tryck på Manchester Uniteds yttrar. Det känns inte som om någon ur trion Nani, Valencia Ashley Young är osäljbar.
I min bok har Nani fortfarande den högsta potentialen och högstanivån, men han kräver också den högsta lönen och kontraktssituationen kan bli det som avgör.
Men om han hittar han tillbaka till formen han höll hösten 2011 kan han bli en joker för Alex Ferguson.
Uniteds kantspel har varit mediokert den här säsongen. Valencia har varit formsvag, Ashley Young ojämn medan Danny Welbeck är en omskolad anfallare och därigenom begränsad i rollen (han är nyttigare defensivt än offensivt som ytter).
En Nani i form – då har Alex Ferguson fått ytterligare ett vapen till våren då allt ska avgöras.

***
Jag vet inte om ni minns starten av säsongen, men målvaktssituationen hos nykomlingarna Reading och Southampton var ett rejält frågetecken. Southampton testade två målvakter (Kelvin Davis och Paulo Gazzaniga) innan de fastnade för Artur Boruc. Readings problem var annorlunda. Brian McDermott började säsongen med Adam Federici mellan stolparna, men när australiern svek satsade han på unge Alex McCarthy. 23-åringen gjorde succé, men drabbades av en axelskada och kan missa resten av säsongen.
Där och då kändes det förödande för Readings chanser att överleva i Premier League, men Adam Federici har axlat manteln från McCarthy. ”Rose to the occasion”, som de hade sagt borta i England.
Idag svarade Federici för en ny fin insats. Han började med en dubbelparad redan i första spelminuten och höll sedan nere siffrorna genom flera fina parader.
Det hade kunnat räcka till ett sensationellt omspel. Reading reducerade till 2-1 genom Jobi McAnuff, vilket tvingade Ferguson att byta in Michael Carrick för att lugna ned spelet.
Brian McDermotts lag kom dock inte närmare än ett par halvfarliga kvitteringslägen. Det blev ett hedersamt uttåg ur FA-cupen.
På köpet fick de vetskapen om att de, trots allt, har en formstark målvakt som kan bli guld värd i kampen om nytt kontrakt.

Blackburns upprättelse
Det var inte snyggt, det var definitivt inte rättvist. Men oj, så efterlängtad den här framgången var för Blackburn Rovers.
De har fått se sin klubb bli demolerad av naiva ägare från Indien, de har fått se laget förvandlas från ett stabilt mittenlag i Premier League till en mittenklubb i andraligan, de har protesterat och gjort sina röster hörda, men de har inte kunnat göra annat än att se på när deras kära lag tagit steg för steg mot en framtid i Championship.
Idag fick de upprättelse. Alvedon för huvudvärken av tre års vanskötsel.

Blackburn Rovers var tillbakapressat matchen igenom. I första halvlek hade de hyfsat kontroll på händelserna, även om Gervinho borde ha gjort 1–0 när han var fri med Jake Kean.
I andra halvlek hade de inte kontroll på särskilt mycket, men Michael Appletons gäng förtjänar enorm heder för insatsen. De kämpade livet ur sig och försvarade sig som om de spelade för sin överlevnad.
Målvakten Jake Kean var fantastisk. Mittbacken Grant Hanley likaså. Bröderna Olsson gjorde som alltid ett fläckfritt jobb i defensiven. Martin Olsson var dessutom inblandad i segermålet.
I ett läge av matchen där Blackburn var tämligen utspelat, valde svensken att ta en offensiv löpning när Jordan Rhodes gick upp i en luftduell. Det var modigt, men det betalade sig.
Bollen damp ned på Olssons fötter, han sköt, Wojciech Szczesny släppte en retur rakt ut som Colin Kazim-Richards, Arsenalsupporter sedan barnsben, tryckte in i mål. Då återstod cirka 20 minuter av matchen.
Arsenal, där trion Jack Wilshere, Santi Cazorla, Theo Walcott, bytts in minuten dessförinnan skapade ett enormt tryck under slutkvarten. Men Blackburn stod emot, inte minst tack vare 22-årige Jake Keans fina spel mellan stolparna.
Efter ett par mardrömsår – idag fick Blackburns hårt pressade supportrar äntligen anledning att le igen.
Det här var den retroaktiva belöningen för att ha fått utstå många sorger, ännu fler bedrövelser, Venky’s och Steve Kean.
När spelarna efter slutsignalen jublade vid bortasektionen var det inte utan att man unnade dessa luttrade fans den här triumfen.

Snaran runt Wenger dras åt
Avhängda sedan länge i kampen om ligatiteln. Utslagna i Ligacupen av Bradford.
FA-cupen var Arsenals bästa kvarvarande chans att få ett slut på den där titeltorkan. Då kom en ny smäll, ytterligare ett hårt slag för Arsenal och inte minst för Arsène Wengers trovärdighet.
När jag skriver dessa rader en timme efter slutsignalen har ”WengerOUT” trendat på Twitter en stund medan andra lustigkurrar roar sig under hashtaggen ”SinceArsenalLastWonATrophy”.
Det är inte oväntat just nu när känslorna svallar, men den här förlusten blir ett vedträ i de brasor som Arsène Wenger jobbar för att släcka. Det var första gången under hans 17 år i klubben som Arsenal åkte ur FA-cupen mot ett lag från en lägre division.
I ett hälsosamt läge, när laget mår bra och slåss om titlar på annat håll har man råd med en sådan mina. Nu finns knappt något förtroendekapital att ta av.
Arsène Wenger lyfte Arsenal till toppen av engelsk fotboll runt millennieskiftet, men det börjar bli rätt länge sedan hans klubb gav fansen något att fira. Åtta år närmare bestämt.
Fjärdeplatsracet är nu viktigare än någonsin. En missad Champions League-biljett till nästa höst skulle cementera bilden av en klubb på nedgång.

Wenger valde idag att vila Jack Wilshere, Santi Cazorla och Theo Walcott inför tisdagens Champions League-möte med Bayern München. Det var rimligt, inte minst med tanke på att Bayern spelade sin ligamatch mot Wolfsburg redan i fredags.
Sådana beslut tenderar att slå tillbaka om resultaten uteblir. Vi lever som bekant i en resultatstyrd värld.
Problemet var inte att han vilade spelare, problemet var att han inledde med alla tre på bänken. Det hade kanske räckt om en av dem startat och sedan bytts ut tidigt i andra halvlek.
Utan sina tre bästa offensiva spelare hade Arsenal, uppenbarligen, inte tillräckligt med kvalitet för att såra Blackburn. Skillnaden när Jack Wilshere kom in med tjugo minuter kvar och började leverera bollar var total.
– Vi gjorde ett massivt misstag på deras mål. Jag vill inte gå in på detalj. Vi var inte bra nog för att vinna, så enkelt är det. Det är mycket smärtsamt att förlora en match på det sättet. Det är nu viktigt att fokusera på nästa match, sa Arsène Wenger under ett mycket kort framträdande på presskonferensen.

Är det dags för honom att avgå i sommar?
Ja, om våren fortlöper utan rejäla tecken på förbättringar är det läge att stiga åt sidan.
Arsène Wenger har gjort ett fantastiskt arbete med Arsenal, men det känns som han och klubben har nått ett vägskäl där de trampar sig djupare och djupare i kvicksanden. Åtta år utan titlar för en klubb som Arsenal är en lång tid.
Fransmannen har alltid satt prestige i att fullfölja sina kontrakt. Hans nuvarande avtal löper till sommaren 2014.
Om – om – Arsenal missar fjärdeplatsen och inte fullbordar ett mirakel och vinner Champions League i vår tror jag att han gör ett undantag från den hållningen.
Med det stämningsläget som råder bland supportrarna – vilket skulle explodera vid en missad CL-plats – kan jag inte tänka mig att han ens vill vara kvar.

De Gea klarade sin audition
David De Gea har ständigt varit ifrågasatt sedan han kom till Manchester United. Inte så mycket av de egna supportrarna som av motståndarfansen och etablissemanget.
Ibland har kritiken varit rättfärdigad, ibland inte.
Ingen protesterar mot att De Gea är en skicklig linjemålvakt med ruskiga reflexer, men spelet i luftrummet har lämnat en del i övrigt att önska.
När spanjoren släppte in ett sent kvitteringsmål mot Tottenham fick han skulden av den annars så sansade Gary Neville i Sky. Alex Ferguson replikerade med att ”han fått vänja sig vid att lyssna på idioter”.
De Geas framtid i Manchester United är lite oklar. Vacklar han under våren finns risk att Alex Ferguson tröttnar och köper in Asmir Begovic eller någon annan i sommar. Spelar De Gea stabilt lär han bli kvar och få förtroendet som given förstemålvakt på längre sikt.
Matchen igår på Santiago Bernabéu var en referenspunkt för 22-åringen. I Spanien kallades den en ”audition”. Det var helt enkelt ett bra läge att marknadsföra sig. Både för den egna klubbens supportrar och beslutsfattare och för omgivningen.
I det läget – inför världens ögon – passade De Gea på att leverera en av sina bästa insatser i United-tröjan.

När Manchester United var tillbakatryckt i inledningen var det De Gea som höll ställningen mållös med en fingertoppsräddning på Fabio Coentrãos skruvade skott. I andra halvlek var de klara hemmachanserna färre, men De Gea klarade att greppa Sami Khediras hårda närskott och parerade Coentrãos styrning med en handbollsräddning med benen.
– Han var excellent, sa Alex Ferguson.
Den här dagen kunde ingen protestera.
Ingen kan heller förneka att De Gea är en effektiv målvakt. Av Premier Leagues 20 förstamålvakter har han den bästa räddningsprocenten. Hans siffra (78,16 %) är nästan identisk med statistiken i Europaspelet.
Och siffrorna blir ännu bättre.
Enligt Whoscored är det bara Bayern Münchens Manuel Neuer (85,7%), PSG:s Salvatore Sirigu (83,3%) och Bordeaux Cedric Carrasso (78,21%) som har bättre räddningsprocent av alla förstamålvakter i de fem största ligorna.

David De Gea, den tredje dyraste målvakten i historien, är ung och kommer att göra många tavlor till i sin karriär.
Känslan är att Manchester United gör ett misstag om man låter en sådan jättetalang göra misstagen och samla på sig erfarenhet på Old Trafford för att sedan utvecklas till en världsmålvakt i en annan miljö.
Eller var gårdagens match på spansk mark – med färre inlägg mot starka huvudspelare än i Premier League – en indikation på att De Gea passar bättre i La Liga?

Dags för Hodgson att ringa ratade Rio
Rio Ferdinand har varit ratad i det engelska landslaget sedan Roy Hodgson tog över.
När förbundskaptenen fick frågor om Manchester United-försvararen efter landskampen mot Brasilien häromveckan svarade han irriterat.
Men frågan är om det inte är dags för Hodgson att överväga att slå en signal till Ferdinand.
Den gänglige mittbacken har hunnit bli 34 år, men som han spelat de senaste månaderna ser jag ingen bättre engelsk mittback. Gary Cahill är bra, men hans misstag senast antyder att han inte är redo. Phil Jagielka är bra, men ingen stjärna. Detsamma kan sägas om Joleon Lescott. Chris Smalling och Phil Jones är fortfarande orutinerade. Och när John Terry pensionerat sig från landslagsspel skriker laget efter en ledare.
Igår mot Real Madrid svarade Rio Ferdinand för en ny stormatch. Hans enda lilla miss var en tafflig rensning som ledde till Fabio Coentrãos avslut i första halvlek. I övrigt var han en klippa.
Efter att tidigare ha dragit med ryggbesvär har Ferdinand den här säsongen varit fit för det mesta. I VM i Brasilien nästa år har han fyllt 35 år, men fortsätter han så här borde Roy Hodgson skippa prestigen och erkänna sitt misstag.

Jones – Fergusons nya rollspelare
Ett av Alex Fergusons framgångsrecept är att han alltid har haft tillgång till en viss sorts rollspelare.
Ji-Sung Park var Duracellkaninen som sprang oavbrutet för att neutralisera motståndarnas kantspelare, en gång användes han centralt för att agera plåster på Andrea Pirlo.
John O’Shea var en Erlingmark-typ som kunde användas lite varstans. Darren Fletcher hade trippla lungor. Går vi tillbaka många år kan vi peka på Phil Neville som användes som mittfältskrigare i specifika matcher mot Arsenal och Glasgow Rangers.
Nu har han Phil Jones.

På ett sätt är det lite synd eftersom jag såg en framtida superback i denne Jones när han kom fram i Blackburn Rovers. Nu har han marginaliserats till en rollspelare som inte längre har en tydlig position. Ibland är han ytterback, ibland mittback, ibland mittfältare.
Den nya arbetsbeskrivningen som punktmarkerare sköter han dock fläckfritt. Inom loppet av några dagar har han neutraliserat Marouane Fellaini och klarat mandomsprovet att ge understöd mot Cristiano Ronaldo.

***
Nu hinner jag inte skriva mer. Ska lajvrapportera Europa League-matcherna som börjar om en kvart. Häng gärna med på Sportbladet.se.