Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

13) West Ham, 8 poäng
Säsongen: West Ham har sladdat i inledningen av ligaspelet, mest på grund av att man saknat en striker när Andy Carroll varit skadad. Sam Allardyce löste det dock på sitt sätt senast mot Tottenham när man spelade ett 4-6-0-system och gick hem med en 3–0-seger.

Bäst hittills: Winston Reid har växt ut till en riktigt bra Premier League-back.

Kan bättre: Backup-anfallare som Modibo Maiga måste steppa upp för West Ham skriker efter en pålitlig målgörare.

Talangen: Ravel Morrison, 20, har lämnat problemen bakom sig och visar nu varför han sågs som den störste mittfältstalangen i Manchester Uniteds organisation sedan Paul Scholes.

Behövs i januari: En ny anfallare eftersom Andy Carroll har en tendens att dra på sig skador.

Tränarens status: Sam Allardyce har inte vunnit så många beundrare på Upton Park på grund av spelsättet. Men den imponerande fullträffen senast mot Tottenham har gjort att han nämns med mer respekt.

14) Cardiff City, 8 poäng
Säsongen: Nykomlingen chockade genom att vända och vinna mot Manchester City i andra omgången. Det finns en bra centrallinje med Steven Caulker i försvaret och defensiva mittfältarna Aron Gunnarsson och Gary Medel. Orosmoment är ägaren Vincent Tans påhitt där han sagt upp assisterande tränaren Iain Moody och ersatte denne med en oprövad 23-åring (som dessutom råkar vara vän med Tans son).

Bäst hittills: Steven Caulker var en viktig värvning och han har visat sitt värde i mittförsvaret.

Kan bättre: Fraizer Campnell blixtrade till med två mål mot Manchester City, men det är fortfarande de enda fullträffarna.

Talangen: Det skrevs mycket om Jordon Mutch, 21 år, när han kom fram i Birmingham. Avgjorde mot Fulham häromveckan med ett riktigt drömmål.

Behövs i januari: En pålitlig striker.

Tränarens status: Malky Mackay är enormt populär bland fansen, men hans ställning är hotad efter Vincent Tans senaste påhitt. För Cardiffs bästa hoppas man att Mackay stannar, trots att kollegan Moody blivit uppsagd.

15) Swansea, 7 poäng
Säsongen: ”Swans” har stora förväntningar på sig efter det fina fjolåret och sommarens värvningar i form av Wilfried Bony, Jordi Amat och Jonjo Shelvey. Starten i ligan har varit under förväntan, men betänk att man redan mött Manchester United, Tottenham, Liverpool och Arsenal. I Europa League borta mot Valencia visade man vilken klass laget har, men Europaspelet sliter även på materialet.

Bäst hittills: Michu har ”bara” gjort fyra mål hittills under säsongen i alla turneringar, men han är fortfarande lagets främst anfallshot.

Kan bättre: Jonathan De Guzman var en sensation förra säsongen. Nu har han haft lite svårare att plats i elvan, men där finns sparkapital.

Talangen: Ben Davies tog klivet in förra säsongen när Neil Taylor blev skadad. Han har hunnit fylla 20 år och ser redan ut som en etablerad Premier League-spelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen. Upp till Michael Laudrup att få ihop delarna.

Tränarens status: Michael Laudrup höjdes, med rätta, till skyarna efter den starka debutsäsongen på Liberty Stadium. Sitter säkert även om resultaten skulle utebli den här säsongen.

16) Stoke, 7 poäng
Säsongen: Mark Hughes har lagt om spelsättet i Stoke och gör ett tappert försök att göra laget mer attraktivt. Han har lyckats bra – Stoke hade exempelvis 60 procent i bollinnehav borta mot Fulham senast – men poängen har inte trillat in i önskad takt.

Bäst hittills: Mittfältaren Steven N’Zonzi är den spelare med högst högstanivå. Den här säsongen spelar laget ett spel som passar honom.

Kan bättre: Peter Crouch har bara startat två matcher. Hans kvaliteter utnyttjas inte på samma sätt med den nya taktiken. Nu är det upp till bevis för honom.

Talangen: Marko Arnautovics övergång till Stoke var en av sommarens mest överraskande. Österrikaren har en hög nivå i sig och bjöd på två rabona-inlägg (!) mot Fulham.

Behövs i januari: Med det nya spelsättet skulle Stoke behöva en annan anfallstyp, en spelare som inte bara är en targetspelare utan en som även kan hota i djupled och klarar av spelet längs marken.

Tränarens status: Mark Hughes står inte så högt i kurs efter debaclet i QPR, men han förtjänar cred för Stokes förvandling.

Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

17) Norwich City, 7 poäng
Säsongen: Norwich nämndes som en outsider av vissa efter en sommar där stjärnor som Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer anlänt. ”Kanariefåglarna” har tagit ett par fina skalper, hemma mot Southampton och borta mot Stoke, men samtidigt förlorat mot Hull och Aston Villa. Nu väntar Arsenal, Cardiff, Manchester United och Manchester City de kommande omgångarna.

Bäst hittills: Mittfältaren Leroy Fer har varit en trevlig bekantskap för fansen på Carrow Road.

Kan bättre: Ricky van Wolfswinkel nätade med pannan i debuten, men sedan har han inte hittat rätt. Om han inte gör det snart bör Elmander få chansen från start.

Talangen: Nathan Redmond har varit den stora överraskningen i säsongsinledningen och kunde mycket väl fått plats under rubriken ”Stjärnan”. Snabb, teknisk ytter som gillar att utmana.

Behövs i januari: En mittback eftersom Sébastien Bassong/Michael Turner inte ser lika stabila ut som förra säsongen. En anfallare som gör mål.

Tränarens status: Om Norwich fortsätter att sladda i tabellen kan Chris Hughton sitta löst framåt nyår.

17) Fulham, 7 poäng
Säsongen: Det började så bra med segern borta mot Sunderland. Sedan var Martin Jols segerlöst fram till senaste matchen mot Stoke 5 oktober. Anfallsspelet har inte fungerat. Brede Hangeland är inte samma gigant i försvaret längre och nye målvakten Maarten Skekelenburg hann bara spelat en match innan han blev skadad.

Bäst hittills: Ingen har imponerat överdrivet i Fulham, men högerbacken Sascha Riether är stabil som få.

Kan bättre: Dimitar Berbatov är mållös i ligaspelet och har inte alls nått upp i samma nivå som förra säsongen.

Talangen: Pajtim Kasami, 21 år, avgjorde i premiären och har fått stort förtroende från Martin Jol (spelat sex matcher från start).

Behövs i januari: Scott Parker var ett viktigt tillskott till centrala mittfältet och Darren Bent fyller en funktion som målgörare. En vass ytter vore välkommet.

Tränarens status: Martin Jol har varit pressad, men han får stöd idag av ägaren Shahid Khan.

19) Crystal Palace, 3 poäng
Säsongen: Crystal Palace har presterat bättre än poängskörden visar. De gjorde en stark match i premiären mot Tottenham, de övertygade mot Manchester United, de gjorde en bra andra halvlek mot Liverpool. Men truppen är svag jämfört med konkurrenternas och säsongen kommer förstås handla om krig under och kring strecket. Backlinjen med Ward-Gabbidon-Delaney-Moxey har klarat sig bättre än jag förutspådde.

Bäst hittills: Mittfältaren Mile Jedinak är en ytterst kompetent defensiv mittfältare som spelar med hjärta och engagemang.

Kan bättre: Crystal Palace behöver en Mister X, en spelare som kan göra skillnad. Aston Villa-förvärvet Barry Bannan skulle kunna vara den spelaren, men då måste han få karriären på rätt spår igen.

Talangen: Jonathan Williams, 20 år, är en spelskicklig David Silva-typ som fansen älskar. Har bara fått tre inhopp än så länge, men där finns potential.

Behövs i januari: Förstärkningar i varje lagdel utom målvakt.

Tränarens status: Ian Holloway har inte haft samma lycka den här gången som senast han förgyllde Premier League med Blackpool. Hans status på Selhurst Park har sjunkit efter den tunga starten i ligan.

20) Sunderland, 1 poäng
Säsongen: Paolo Di Canios skräckvälde fick bara fem omgångar innan bygget började krackelera. På de sju första omgångarna har Sunderland en poäng, krysset borta mot Southampton. Truppen är ihålig och dyra nyförvärvet Jozy Altidore är fortfarande mållös i ligaspelet. Under Kevin Balls ledning fick fansen se två nya förluster, men det var mot Liverpool och Manchester United. Nu får vi se vad Gustavo Poyet kan åstadkomma. Sunderland är iallafall vidare i Ligacupen…

Bäst hittills: Inte många i ett blekt Sunderland, men Emanuele Giaccherini har varit riktigt bra i vissa matcher.

Kan bättre: Många, bland andra Jozy Altidore och Sebastian Larsson.

Talangen: Den 19-årige greken Charalampos Mavrias har fått visa framfötterna i ett kämpande Sunderland.

Behövs i januari: Vad behövs inte? Om Steven Fletcher blir hel och hittar målformen och Altidore höjer sig känns anfallssidan okej.

Tränarens status: Gustavo Poyet har fått ett tvåårskontrakt och första målet blir att rädda Sunderland kvar. Han är ett ungt, spännande tränarnamn och bör få tålamod säsongen ut.

Två insläppta mål på sju matcher.
Det är ingen tvekan om att nyckeln till Southamptons framgångar finns i försvarsspelet.
Här är några av nycklarna till den sensationella defensiven.

Presspelet
Minns ni Southampton i inledningen av förra säsongen? Laget läckte som ett såll och släppte in 20 mål på de sju första omgångarna.
Sedan Mauricio Pochettino tog över i mitten av januari har ”Saints” varit ett av de lagen i ligan som släppt in minst antal mål. Hur bar han sig åt?
Den förre Espanyol-tränarens fotbollsfilosofi påminner om Marcelo Bielsas. Han vill äga bollen och han vill så snabbt som möjligt återerövra den.
Redan i debutmatchen mot Everton i januari (0-0) kunde vi notera det höga och intensiva presspelet. Nu har Pochettino fått ett halvår att förfina sin spelidé och det har gett resultat.
Pablo Osvaldo-köpet har inneburit en övergång till 4-3-3 istället för 4-2-3-1, men en sak är bestående: Det hårda arbetet utan boll.
Southamptons spelare springer bildligt talat livet ur sig i varje match. Det framstår som att de jobbar efter en liknande ”tresekundersregel” som Barcelona gjorde under Pep Guardiola: Efter ett bolltapp får det dröja max tre sekunder innan motståndaren sätts under press.
Den här taktiken har varit framgångsrik mot topplagen som inte är vana vid att stressas på det sättet av lag på undre halvan. Nu verkar Pochettinos taktik även få effekt mot de mindre lagen. Det är jobbigt att möta Southampton.
– Vår modell är glasklar – vi vill försvara genom att ha bollinnehavet. Vi vill vara så långt ifrån vårt eget mål som möjligt. Vi vet att det finns en risk med det här sättet att spela. Vi kan tappa bollen i farliga situationer, men det är vår filosofi och vi tror att vi kan lyckas genom att spela så, sa Pochettino häromdagen till engelska tidningar.
Det finns förstås en annan en riskfaktor: Att pressa högt tar mycket energi och farhågan är energidepåerna minskar ju längre säsongen lider. Då kan det bli som för Athletic Bilbao; man skördar framgångar under en halv säsong för att sedan ”gå in i väggen”.

Målvaktslösningen
Förra säsongen inledde Kelvin Davies som förstaval mellan stolparna i Southampton. Han höll inte så Paolo Gazzaniga fick chansen. När inte heller han motsvarade förväntningarna valde Nigel Adkins att hämta in kontraktslöse Artur Boruc. Den polske målvakten började med att släppa in fyra mål borta mot West Ham i slutet av oktober. En vecka senare vaktade han målet i förlustmatchen hemma mot Tottenham (1-2). Under matchen applåderade han sarkastiskt åt sina egna fans och slängde en vattenflaska i riktning mot dem. Klubben utredde händelsen men fann ingen anledning att straffa spelaren. Boruc hamnade dock i kylan, han spelade inte en match fram till årsskiftet.
Men när de Davies och Gazzaniga återigen vacklade fick han chansen på nyårsdagen mot Arsenal. Och då infann sig formen.
Artur Boruc visade kvaliteterna som vi minns från tiden i Celtic och som gjorde honom till en av Europas mest eftertraktade målvakter. Hans målvaktsspel var en bidragande orsak till att Southampton klarade kontraktet.
Polacken belönades med ett nytt kontrakt och i höst har han lyft sig ytterligare ett par snäpp. Fem nollor på sju matcher talar sitt tydliga språk – Boruc har varit en av ligans bästa målvakter i höst.

Mittbackslösningen
Om målvaktssidan var tunn vid den här tiden förra året gällde samma sak för mittbackssidan. Jos Hooiveld hade stora problem med Premier League-tempot inledningsvis. José Fonte och Maya Yoshida växte in i kostymen, men det rådde inga tvivel om att mittförsvaret hade hög prioritet inför sommarens silly season.
Sportchefen Nicola Cortese och tränaren Mauricio Pochettino letade och fann Dejan Lovren i Lyon. Vissa ifrågasatte om han verkligen var värd 10 miljoner euro, men det har visat sig vara väl spenderade pengar.
Dejan Lovren har varit den trygga, gedigna pjäsen som Southampton behövde. Samtidigt har han fått José Fonte att växa. Inför säsongen var det oklart om Fonte eller Maya Yoshida skulle vara startspelare. Efter sju omgångar och två insläppta mål känns Fonte som given.
Enligt Whoscoreds statistik har Dejan Lovren den sjätte bästa ratingen i Premier League (bakom Olivier Giroud, Aaron Ramsey, Mesut Özil, Morgan Amalfitano och David Silva). José Fonte är på 13:e plats i samma ranking.
Statistik säger långt från allt, men mittförsvaret framstår inte längre som en akilleshäl för Southampton. Lovren/Fonte är både starka i duellspelet och tillräckligt rörliga för att klara Mauricio Pochettinos höga försvarsspel.
Vi får inte heller glömma de skickliga ytterbackarna Luke Shaw och Nathaniel Clyne. De får mest uppmärksamhet för sina offensiva rajder, men det överskuggar inte att de även är solida defensivt. Shaw agerar så rutinerat att man kan tro att han spelat tio år i ligan medan Clyne är svårpasserad tack vare sin snabbhet.

Tuffa mittfältet
Förra säsongen ansåg jag att Southampton hade ligans mest undervärderade mittfält. Där fanns sensationen Morgan Schneiderlin som var ligans bästa bollvinnare och giftig med sina djupledslöpningar. Där fanns förre Chelseatalangen Jack Cork som både kunde vinna boll och fördela den.
I somras valde dock Southampton att ytterligare förstärka en redan stark lagdel genom att värva Victor Wanyama från Celtic. Den robuste kenyanen har gjort ett redan granithårt mittfält ännu hårdare.
Wanyama brister ibland i passningsspelet, men som bollvinnare, som bulldozer, är han svåröverträffad. Efter Cardiffs skrällseger mot Manchester City såg jag Gary Medel och Aron Gunnarsson som ligans tuffaste mittfält. Men Schneiderlin/Wanyama väger tyngre.
Duon är skräddarsydd för Pochettinos presspel. Deras defensiva kvaliteter ger excellent skydd åt mittbackarna José Fonte och Dejan Lovren, och det är en förutsättning för att laget ska kunna släppa fram ytterbackarna i offensiva löpningar.

Southampton övertygar i inledningen av säsongen och en förklaring finns mellan stolparna. Efter en höst förra året där laget använde tre målvakter har man nu hittat ett pålitligt alternativ. Artur Boruc svarade för en ny fin insats mot Swansea och höll nollan. Han får platsen framför David De Gea, som svarade för helgens svettigaste räddning på Emanuele Giaccherinis nick.
I försvaret var Sascha Riether Fulhams bästa spelare och tar platsen till höger. John Terry har fått ett lyft under José Mourinho. Det här var tredje gången han var med i veckans elva. Winston Reid var planens kung på White Hart Lane. Mamadou Sakho spelade till vänster i Liverpools trebackslinje och får platsen som vänsterback här.
På defensivt mittfält fanns det en rad alternativ: Jordan Henderson, Fabian Delph, Yaya Touré, Claudio Yacob. Jag väljer dock WBA:s Youssouf Mulumbu som valdes till man of the match mot Arsenal.
Adam Lallana fick äntligen bitarna att falla på plats för Southampton. Han gjorde 1–0-målet och var ett ständigt mot Swansea. Ravel Morrison svarade för helgens mål mot Tottenham, David Silva var Manchester Citys bästa spelare och Adnan Januzaj dunkade in två mål och räddade ansiktet på David Moyes.
På topp var det också hårt om platserna där SAS, Suárez och Sturridge, återigen imponerade för Liverpool. Jag väljer dock Loïc Rémy som gjorde två mål för Newcastle och var planens bästa spelare borta mot Cardiff.
Omgångens spelare: Winston Reid, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Artur Boruc, Southampton
———————————————
Sascha Riether, Fulham
Winston Reid, West Ham
John Terry, Chelsea (3)
Mamadou Sakho, Liverpool (2)
———————————————
Youssouf Mulumbu, West Bromwich
———————————————-
Adam Lallana, Southampton
Ravel Morrison, West Ham
David Silva, Manchester City
Adnan Januzaj, Manchester United
———————————————-
Loïc Rémy, Newcastle

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Oscar (Chelsea), Nathan Dyer (Swansea), James Tomkins (West Ham), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Jonas Olsson (West Bromwich), Claudio Yacob (West Bromwich), Alvaro Negredo (Manchester City), Yaya Touré (Manchester City), David Marshall (Cardiff), Yohan Cabaye (Newcastle), Fabian Delph (Aston Villa), Jodan Henderson (Liverpool), Daniel Sturridge (Liverpool), Luis Suárez (Liverpool), David De Gea (Manchester United).

***
Vem tycker du förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager – ”Big Sam” eller någon annan?

Undrens tid är inte förbi inom fotbollen.
Att West Ham åker till White Hart Lane och chockar Tottenham genom att vinna med 3-0 är en sak.
Att man gör det efter att Sam Allardyce använt ett 4-6-0-system och vunnit den taktiska matchen mot André Villas-Boas är en helt annan.

Jo, ni läste rätt. Sam Allardyce, denne engelske riddare för det raka, långa spelet, han som har vuxit upp och 4-4-2-ammats till den grad att det var en revolution när han började spela 4-2-3-1 – han formerade en uppställning utan anfallare à la Spanien.
Ingen targetplayer i en Allardyce-elva, hur går det ihop?
Rätt bra, uppenbarligen.

Genom åren har det ständigt raljerats om Sam Allardyce. Han har blivit en tacksam slagpåse.
När han nådde framgångar med Bolton var det tack vare långbollar mot Kevin Davies. De läckra inslagen av Jay-Jay Okocha suddade inte över det faktum att Bolton var föregångaren till Stoke. Hårda, tuffa, starka i huvudspelet.
Senare hamnade Allardyce i Blackburn och det var samma sorts fotboll där. Långa bollar, en Chris Samba som flyttade upp på varje fast situation, om så Paul Robinson fick frispark i mitten av egen planhalva.
”Big Sam” har fått stämpeln som en enkel tränare med en enkel filosofi och avsaknad av en plan b.
I Sam Allardyces eget tycke har han dock haft ett större register. För tre år sedan slog han fast att han skulle passa bättre i Inter eller Real Madrid.
Fotbolls-England hånskrattade åt uttalandet.

Vi har ju sällan fått se det där ”breda registret”, men på söndagen demonstrerade Sam Allardyce sin innovativa sida.
Under säsongsinledningen har han fått klara sig utan sin försteanfallare Andy Carroll. När ersättarna inte levererat i önskad utsträckning valde han att formera ett 4-6-0.
Modibo Maïga, som spelat längst fram tidigare, var bänkad. Ricardo Vaz Tê utgick från vänster och Stewart Downing från höger. De fungerade som ”torpeder” som skulle löpa i djupet istället för att fokusera på inläggsspel. De centrala mittfältarna Ravel Morrison, Kevin Nolan och Mohamed Diamé turades om att hota offensivt centralt i banan.
– Jag sa att de skulle få chans att spela kontringsfotboll och att vi skulle utnyttja de ytor som de lämnade. Vi tränade på det i tre dagar. Det var ett stort risktagande, säger Allardyce.
– Jag hoppades att vi skulle få defensiv stabilitet. Tanken att ta bort ”nian” var att få löpningar från mittfältet. Det innebar att deras mittbackar inte visste vem de skulle plocka upp. Jag är van att få höra klagomål från spelare, men de köpte idén och taktiken betalade sig.

Här ser vi genomsnittspositionerna för West Hams spelare i gårdagens match.

Efter en mållös första halvlek sprang West Ham i väg till 3–0 i andra halvlek. Winston Reid tryckte in 1–0 på hörna (efter en cynisk knuff i förstaläget), Vaz Tê forcerade turligt in 2–0 innan Ravel Morrison elegant solodribblade och satte 3–0.
– Nej, nej, kalla mig inte ett tränargeni, sa Sam Allardyce med ett leende på presskonferensen.
Han berättade att han inspirerats mer av Skottlands 4-6-0 än av Spaniens, vilket låter rimligt. Spanien använder 4-6-0 för att bli ännu mer spelförande, Skottland och West Ham gör det för att bli tajtare defensivt och kontra.
Mannen som hävdat att han skulle ha högre renommé och varit aktuell för en storklubb om han hetat ”Allardici” njöt av varenda sekund där han satt på podiet.
Jag antar att det är så det känns när man fått knäppa ett gäng tvivlare på näsan.

***
Läs mer:
3 feb 2012: Dokument om Ravel Morrison: ”United fick nog av skandalspelaren”.

***
Var med i Bollklubben förra veckan där jag och Simon Bank gästade Amanda Fredin och snackade om bland annat Bayern München, Everton och Arsenal.

Manchester United var på väg mot tredje raka förlusten.
Då klev Adnan Januzaj, 18 år, fram och vände matchen med två mål.
Det löste de mest akuta problemen. Nu har United fått ett nytt: Säkra talangen så fort som möjligt.

Adnan Januzajs två mål kunde inte ha kommit mer lägligt för David Moyes.
Nemanja Vidic hade bjudit Craig Gardner på 1–0 tidigt i första halvlek. Sunderland, lett av caretaker Kevin Ball, hade fått den energi ett lag i motgång behöver. De sprang, pressade, tacklade och var det bästa laget i första halvlek. Emanuele Giaccherini tvingade fram en superräddning av David De Gea och italienaren sköt över i bra läge precis före paus.
Samtidigt: Ett Manchester United som letade febrilt efter det där spelet som imponerade på alla i premiären borta mot Swansea. Var fanns kombinationsspelet? Idéerna?
Enda sättet att få något att hända var när Adnan Januzaj eller Nani gick på egna genombrottsförsök. De misslyckades oftast, men de satte ändå Sunderlands försvar på prov.

Vad kände David Moyes? De engelska tidningarna förberedde krisrubrikerna. Motvinden som den nye tränaren fått känna på under de senaste veckorna hade utvecklats till en orkan om Sunderland – jumbon i tabellen – gett United lagets tredje raka ligaförlust. Det hade i så fall varit första gången sedan säsongen 2001/2002 som Red Devils förlorat tre raka i ligan. Tolv år.
Vad skulle Moyes ta sig till? Tidigare har man kunnat peka på märkliga laguttagningar, men den här gången hade han mönstrat en rimlig elva. Adnan Januzajs startplats var inte så överraskande efter det pigga inhoppet mot West Bromwich.
Men Moyes livlinor var få. Han kunde inte, som brukligt, luta sig emot sina två enda offensiva världsklasspelare. Robin van Persie har hamnat i en formsvacka. Wayne Rooney kändes för en gångs skull inte särskilt giftig.
Det var då han klev fram, klubbens senaste juvel.
I den 55:e minuten tryckte han till direkt på Patrice Evras inspel och bollen satt distinkt bakom Kieren Westwood.
I den 61:a minuten studsade en andraboll till Januzaj i bortre ytan av straffområdet. 18-åringen drog till direkt med vänsterfoten och bollen satt otagbart intill bortre stolpen.
Aldrig tidigare har en så ung spelare gjort två mål i Premier League för Manchester United. Inte Ryan Giggs, inte Cristiano Ronaldo, inte Wayne Rooney.
En ny stjärna har presenterat sig.

Vissa drar parallellen till en annan ung spelare som debuterade och tog Premier League med storm.
Men jämförelsen med Federico Macheda haltar.
För fyra år sedan, på samma arena, gjorde en 17-årig Macheda sitt andra mål på två matcher för Manchester United.
Men Macheda nådde dit för att han fysiskt sett var en färdig a-lagsspelare. De andra egenskaperna var kraftigt eftersatta. Hans teknik och touch var medioker, spelförståelsen begränsad. De som såg honom i U21-matcher kunde se att han, spelmässigt, inte ens gjorde avtryck på den nivån.
Kiko Macheda har aldrig slagit igenom i Manchester United kommer inte göra det heller.
Adnan Januzaj lär göra det.
Här talar vi om en spelare som har en underbar teknik, snabbheten, speluppfattningen och en vass vänsterfot. När han byggt på sig fysiskt är han en tänkbar stjärna i den här ligan.

Adnan Januzaj var aktiv i första halvlek, men jag noterade också hur han hade problem att värdera i vissa situationer. Både en och två gånger slog lagkamraterna ut med armarna när Januzaj valde svåra alternativ istället för det enkla. Det är naturligt för en ung spelare.
I det avseendet kan man dra parallellen till en 18-årig Cristiano Ronaldo som brottades med samma svårigheter när han kom till England.
Men Januzajs frejdighet visar också en kvalitet som är gemensam med Ronaldo, en egenskap man ska vårda: Modet. Viljan att skapa. Efter en misslyckad dribbling var han beredd att försöka igen. Och igen. Det tyder på en spelare som är trygg i sin kunskap.
Trots en ojämn insats före paus tvekade han inte när lägena dök upp i andra havlek. Det avgjorde matchen.
Och räddade ansiktet på sin tränare.
Adnan Januzaj kommer att blanda och ge. David Moyes måste matcha honom varsamt även om han skulle rada upp stormatcher. Precis som Alex Ferguson hanterade Ronaldo. Ibland ska han starta, ibland ska han användas från bänken. Att lägga för stort ansvar på en ung spelare kan vara kontraproduktivt, lex Raheem Sterling.
Det allra viktigaste för David Moyes är dock att säkra upp Adnan Januzaj inför framtiden.

Januzajs kontrakt går ut nästa sommar. Klubben diskuterade ett sexårskontrakt med spelarens agent i våras, men när Alex Ferguson klev av bröts dessa förhandlingar.
Nu har 18-åringens förhandlingsläge förbättrats avsevärt.
Agenten Dirk De Vriese sa igår till Voetbal Niews att en rad storklubbar runt om i Europa visat intresse för den offensive mittfältaren.
Under hösten har det spekulerats i engelsk press att Januzaj ska skriva på ett nytt avtal, men än så länge har det inte blivit av. Med tanke på debaclet med Paul Pogba, som nu gör dundersuccé i Juventus, har United knappast råd att mista ännu en guldklimp som bosman.
Att säkra unga spelare har blivit mer komplicerat. Tidigare var det spelarna som vädjade om att få skriva på för att säkra sin proffsdröm. Om klubben hette Manchester United och stod högt upp i näringskedjan hade de signat om så kompensationen bestod av en korv med bröd.
Men tiderna förändras. Med nya reglerna som kräver egenfostrade spelare har spelarnas förhandlingsläge stärkts. Nuförtiden har tonåringarna skickliga agenter som ser till att maximera den ekonomiska vinningen.
För David Moyes kan affären en kärnfråga. Han har fått en tuff start på äventyret på Old Trafford, men en underskrift från klubbens största talang skulle höja managerns status hos fansen. Motsatsen skulle öka pressen ytterligare på Moyes och vd:n Ed Woodward.
Moyes sa förra veckan:
– Vi har väldigt höga förhoppningar på Adnan. Han är en Manchester United-spelare. Jag är säker på att han stannar. Han vill stanna.

Adnan Januzaj värvades till Manchester United från Anderlecht 2011. Han är född i Bryssel, föräldrarna härstammar från Kosovo/Albanien.
I Manchester har det snackats om den talangfulle yttern sedan han imponerade i reservlaget förra säsongen. I Sir Alex Fergusons sista match fick han plats på bänken, men fick inte hoppa in.
Under försäsongen i somras släpptes han dock fram av David Moyes och imponerade stort. Faktum är att han var lagets kanske bästa spelare i träningsmatcherna, så det var väntat att han skulle få chansen i ligan när ordinarie yttrar svikit (läs Ashley Young).
Januzaj har inte valt landslag. Hans familj vill att han representerar Albanien, men det återstår att se vem som vinner den dragkampen.
Ännu intressantare blir att se hur långt Manchester United är berett att gå för att säkra spelarens klubbtillhörighet.
De har knappast råd att gå miste om ytterligare en potentiell superstar.

Läs mer:
8 mar 2012: ”Så blir United-talangens flytt en jackpott för Mino Raiola”.
3 feb 2012: ”United fick nog av skandalspelaren”.

Han var inte spelartypen de behövde. Ändå var han blivit exakt det laget behövde.
Mesut Özil har tagit Arsenal från krisstämning till feelgood-känsla.
Har en sådan förvandling någonsin gått så fort?

Den 17 augusti förlorade Arsenal premiären hemma mot Aston Villa. Publiken på Emirates buade ut laget. Fans protesterade mot klubbledningen och krävde Arsène Wengers avgång.
Krisen var, om inte ett faktum, så iallafall nära förestående – trots att säsongen bara hade börjat.
Det känns som en evighet sedan, men det är bara 1,5 månad som har passerat.
Nu ler Gunners igen. Arsène Wenger, som gått runt med ett bistert ansiktsuttryck, strålar på ett sätt han inte gjort på många år. Spelarna har kul på planen och talar om titlar. Supportrarna utstrålar så mycket självförtroende att man kan tro att klockan vridits tillbaka tio år.
Ingen klubb i England mår bättre i nuläget.
Mesut Özils bidrag kan inte beskriva tydligare än så.

Arsenal har gjort till sin specialitet att kravla sig ur jobbiga situationer.
De senaste säsongerna har de startat svagt, men ändå rett upp allt på våren och säkrat Champions League-spel.
De starka avslutningarna har gett anledning till optimism, men dessa förhoppningar har kastats omkull i samma stund som stjärnor som Cesc Fábregas, Samir Nasri, Gaël Clichy och Robin van Persie sålts.
Det fanns skäl att tro på Arsenal när vi gick in i sommaren. För första gången på flera år hade man inte tappat någon ordinarie spelare. Vd:n Ivan Gazidis deklarerade att det fanns 70 miljoner pund att spendera.
Efter premiärförlusten var dessa förhoppningar på väg att grusas igen. De tunga värvningarna hade uteblivit. Truppen såg bräcklig ut.
Mathieu Flamini som bosmanvärvning räckte inte för att höja pulsen. Vissa raljerade över comebacken, andra såg behovet av att bredda truppen och fördelen med att fransmannen var gratis.
Uppgivenheten inför bortamötet med Fenerbahçe var större än någonsin. Skadekrisen var så akut att andretränaren Steve Bould borde ha varit aktuell för en bänkplats.
Fanns risken att Arsenal hade snålat så mycket under sommaren att man satt Champions League-biljetten på spel? Vissa supportrar befarade det.

Arsenal klarade ångestmatchen nere i Istanbul, vann borta mot Fulham i ligan tre dagar senare. Men det var fortfarande vinster som undanblåste krissnacket.
Det krävdes något mer för att vända skutan, för att att sommaren skulle vändas till något positivt.
Det är där Mesut Özil kommer in i bilden. Värvningen från Real Madrid har förändrat allt. Inte minst bilden av Arsenal.
När han anslöt på deadline day fyllde han ingen lucka i truppen. Offensiva mittfältare hade laget gott om. Sir Alex Ferguson ifrågasatte en gång Arsène Wengers policy om att negligera behovet av försvarsspelare för att istället värva spelare av samma typ: Små, tekniska, offensiva spelare. Men det var också Sir Alex som köpte Robin van Persie förra sommaren utan ha direkt behov av en striker. Det köpet var avgörande i kampen om ligatiteln.
Det var ingen tvekan om att Arsenal hade större behov av en striker. Fansen vädjade hela sommaren efter en defensiv mittfältare och kraven blev än mer högljudda efter premiären mot Aston Villa.
Arsenal behövde egentligen inte Mesut Özils spelartyp.
Men de behövde allt han förde med sig.

Han är symbolen och den främsta orsaken till att Arsenal gått från kris till total harmoni på 1,5 månad.
På vilket sätt har hans närvaro påverkat?
För det första: Arsenal behövde göra ett statement. Där och då var de i större behov av signalerna de skickade till omvärlden än att få in kreativitet på mittfältet. Mesut Özil var en sådan signal. Det var en värvning som lyfte klubben på alla plan: I hierarkin på transfermarknaden, på träningsplanen där konkurrensen hårdnade, i omklädningsrummet där nya lagkamraterna ”längtade efter att få spela med honom”. Att han ökade lagets kvalitet och sålde tröjor var en bonus. Arsenal behövde visa – för sig själva och för omvärlden – att de kunde locka en stor spelare.
För det andra: Värvningen förändrade hela stämningsläget bland supportrarna. För en supporterskara som tappat tron på sin klubbledning, som år efter år längtat och vädjat efter en tung värvning, var Mesut Özil alvedon. Supportrar vill kunna drömma och plötsligt  kunde den mest negative fanatikern se ljuset i tunneln.
För det tredje: Özils entré har höjt laget. Inte nog med att han är en alldeles underbar spelare som bidrar med mål och assist – han är dessutom en skräddarsydd spelare för Arsenals spelarmaterial och spelsystem. Hur? Jo, med så många centrala spelare har Arsenal lagt beslag på den nummer tio-spelare som är bäst i världen på att söka sig ut mot kanterna för att hitta nya ytor. En för statisk tia, typ Zlatan Ibrahimovic, hade kunnat ge problem i det avseendet.

Oavsett vad jag och ni andra tror (gissar) att Mesut Özil bidragit med, understryks hans betydelse kanske mest när man lyssnar på vad lagkamraterna säger. Jag fastnade för ett uttalande av Mikel Arteta i The Guardian. Spanjoren talar om det där abstrakta, det där som är så svårt att sätta fingret på, men som ändå kan vara avgörande för ett lags framgångar. Hur en spelare förändrat stämningen hos spelarna, tränarna, publiken och motståndarna.
– Det var ett fantastiskt budskap klubben skickade (när de värvade Özil). Alla förväntade sig en toppspelare, förmodligen en striker snarare än en tia, men i slutändan fick vi en otrolig spelare och han har lyft alla. Inte bara oss spelare, men också publiken på Emirates, säger Arteta.
– Du kan se att folket är upphetsade över att komma och se oss spela igen och det gör stor skillnad. Och, när du känner det, är det en positiv känsla istället för att det är nervöst varje gång någon tappar bollen. Du känner när stämningen är spänd. Atmosfären påverkar dig.
När Arsenal var som bäst, 2003/04, vibrerade entusiasmen på Highbury. Publiken kom för att se Patrick Vieira dominera mittfältet, för att se vänsterkombinationerna mellan Robert Pirès och Thierry Henry. Publikens energi smittade av sig på spelarna som kändes sig oövervinneliga.
Nu är den känslan tillbaka. Supportrarna njuter av att se laget spela. Det märktes inte minst i CL-mötet med Napoli i veckan. Nu väller kärleken ned från läktarna. Förra året var det mest frustration och ångest.

Mesut Özil är inte den enda förklaringen till den remarkabla scenförvandlingen.
Det finns många spelare som bidragit till Arsenals starka inledning på säsongen. Försvaret ser tryggt ut. Bacary Sagna har hittat formen igen. Per Mertesacker agerar med pondus. Mathieu Flamini har varit en förstärkning med sitt slit. Aaron Ramsey har varit en av ligans bästa spelare hittills i höst. Olivier Giroud agerar som en färdig Premier League-anfallare.
Dessa har gjort skillnad på planen.
Men det är en definitionsfråga om vad som är hönan och vad som är ägget.
Mesut Özil är huvudförklaringen till allt det andra, till entusiasmen och harmonin som nu råder i klubben, i omklädningsrummet och på läktarna.
Den entusiasmen – i kombination med Özils spetskompetens på planen – har lyft laget till segrar. Framgångarna har i sin tur gjort att lagkamraterna lyft sig ytterligare (inklusive Ramsey, som visat form sedan tidigt i våras, men nu spelar sitt livs fotboll).
Vissa fans börjar på allvar tro på en ligatitel.
När de andra tippade topplagen vacklar går det inte att utesluta.

Arsène Wenger har hållit i pengarna i många år med tillägget att han var beredd att betala för spelare som ”gjorde skillnad”.
Mesut Özil har gjort det. På väldigt många sätt.

***
Läs mer:
20 sep: ”Ramsey – från utdömd till Arsenals ryggrad”.

Bayern trivdes med att kortpassningsspela sig fram, men det som gör laget unikt i Europa är att de samtidigt behärskar andra anfallsvapen.
2–0-målet var frukten av en långboll från Dante, vilket gav ett rent friläge för Thomas Müller. Vi kunde notera att laget fortfarande behärskar den blixtsnabba omställningsfotbollen. Dessutom finns den individuella kvaliteten som kan öppna samlade försvar i spelare som Ribéry och Robben.

Igår kväll gästade jag nya webb-tv-programmet Sportbladet Show där jag och Sladjan snackade upp Champions League.
På Twitter utlovade jag en lista över ”One hit wonders” i Champions League och den kan ses i efterhand.

Här är klippet (spola fram till 24:31):

Minns du någon CL-spelare som hade kvalat in på listan? Erik Wahlstedt snuddade vid en plats…

En vecka utan exceptionella målvaktsinsatser väljer jag att lyfta fram Tottenhams Hugo Lloris. Han svarade bara för fem räddningar, men gjorde återigen en fläckfri insats i rollen som ”sweeper-keeper”. Lloris pigga utrusningar är en förutsättning för att Spurs ska kunna använda sitt höga försvarsspel.
Séamus Coleman var återigen fullständigt briljant på högerbacken för Everton. Det är tredje gången i höst som han är uttagen i omgångens lag. Steven Caulker gjorde mål och höll ihop försvaret för Cardiff. John Terry gjorde detsamma för Chelsea på White Hart Lane.
Till vänster hittade jag ingen klockren spelare, men Mamadou Sakho, som spelade till vänster i Liverpools trebackslinje gjorde en bra match mot Sunderland och får ”omskolas” till vänsterback här. Han noterade bland annat imponerande 98 i passningsprocent.
På mittfältet fanns det en del val att göra. Jag kör bara med en defensiv mittfältare (Aaron Ramsey) för att få plats med två offensiva lirare som inte gick att rata: Stéphane Sessègnon som var planens bäste spelare mot Manchester United och Ross Barkley som imponerade mot Newcastle. Då jag inte hittade någon vänsterspelare som förtjänar en plats låter jag Sessègnon – som flöt runt över hela banan – att utgå från vänster i uppställningen.
Ett annat WBA-fynd, Morgan Amalfitano, var den stora hjälten på Old Trafford vid sidan av Sessègnon. Solorajden som gav 1–0-målet kommer fansen inte att glömma i första taget.
På topp var det svårt att se förbi Daniel Sturridge och Romelu Lukaku. Dessa två var högaktuella för titeln som omgångens spelare, men jag väljer Sessègnon som presterade mot mer kvalificerat motstånd.
Omgångens spelare: Stéphane Sessègnon, West Bromwich.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham (2)
——————————————
Séamus Coleman, Everton (3)
Steven Caulker, Cardiff
John Terry, Chelsea (2)
Mamadou Sakho, Liverpool
——————————————
Aaron Ramsey, Arsenal (3)
——————————————
Morgan Amalfitano, West Bromwich
Ross Barkley, Everton (2)
Stéphane Sessègnon, West Bromwich
——————————————
Romelu Lukaku, Everton
Daniel Sturridge, Liverpool (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Leroy Fer (Norwich), Kolo Touré (Liverpool), Luis Suárez (Liverpool), Simon Mignolet (Liverpool), Mousa Dembélé (Tottenham), Leandro Bacuna (Aston Villa), Bryan Ruiz (Fulham), Kévin Theophile-Catherine (Cardiff), Curtis Davies (Hull City), Tom Huddlestone (Hull City), Jonas Olsson (West Bromwich), Pablo Osvaldo (Southampton), Mathieu Flamini (Arsenal), Serge Gnabry (Arsenal), Luke Shaw (Southampton), Berahino (West Bromwich).

***
Vem tycker du förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?