Äntligen andrum från det hektiska spelschemat!
Nu väntar FA-cuphelg och det gör att vi kan höja blicken för ett ögonblick och bli eftertänksamma. Jag har känt att bloggen blivit lite väl förutsägbar under hösten. För mycket pliktskyldigt matchrapporterande och omgångens lag – för få djupdykningar och udda berättelser. I den bästa av världar skulle jag endast leta och förmedla den här typen av storys, den som handlade om Dylan Tombides. Men allt rapporterande om matcher gör att det inte hinns med.
Så nu kör vi en nystart med bloggen och försöker återgå till att bli mer djupgående. I en liten miniserie kallad ”Rising star” kommer jag att lyfta fram några lirare som överraskat den här säsongen.
Vi börjar med en irländare som blivit ett oväntad målleverantör.

***
Under David Moyes långa sejour i Everton gjorde han sig bland annat känd för sina fynd på transfermarknaden. Tim Cahill, Mikel Arteta, Phil Jagielka, Leighton Baines, Tim Howard, Joleon Lescott, Marouane Fellaini och Steven Pienaar är några av spelarna som värvats för en skälig peng och sedan betalat tillbaka med sina insatser på planen (och genom att säljas för större pengar som i fallet med Arteta, Lescott och Fellaini).
Men det allra största fyndet kan visa sig vara en spelare som länge satsade på en annan idrott.
Séamus Coleman har gått från att vara en snabb, rivig, fladdrig spelare till att vara ligans vassaste högerback. Åtminstone sett till första halvan av säsongen.
Fem mål har Coleman gjort. Ett par av dem har varit riktiga drömmål. Som kanonen från distans borta mot Swansea. Eller supermålet mot Southampton förra veckan där han vandrade in från kanten och tryckte in ett stenhårt skott i bortre krysset.

Vi är ju vana vid ytterbackar som bidrar offensivt i Everton. Vänsterbacken Leighton Baines har varit ett av lagets främsta anfallsvapen och var den spelaren som skapade flest målchanser i Europas fem toppligor förra säsongen, enligt Optas statistik.
Men medan Baines är en sofistikerad bollbegåvning – teknisk, finurlig och förärad med en känslig fot – handlar Colemans egenskaper om helt andra saker.
Séamus Coleman är en ren fart och energispelare. Med sin snabbhet och kondition plöjer han upp och ned mellan hörnflaggorna på sin kant.
Tack vare sin styrka i en-mot-en-situationer användes han tidigare år som ”defensiv yttermittfältare” framför Tony Hibbert. Men senaste året har han varit bofast som högerback där han får chansen att komma bakifrån och överlappa eller gå på eget genombrott. I Roberto Martínez spelsystem – där spanjoren vill ha offensiva ytterbackar – får Coleman chansen att följa med i varje anfall.

Var kommer energin och löpstyrkan ifrån? Förmodligen från Colemans bakgrund inom den gaeliska fotbollen. Det var den lagidrotten han brann mest för som ung hemma i Donedal, en litet samhälle med ett par tusen invånare i norra delen av Irland.
– Gaelisk fotboll var alltid nummer ett. Jag spelade en del (vanlig) fotboll, men jag hade inga allvarliga ambitioner med det, berättade han i en intervju för tre år sedan för The Guardian.
Den gaeliska fotbollen – där man både får använda fötterna och en hand – är en tuff sport.
– Det är hårdare. Om du får en smäll reser du dig upp direkt. Du rullar inte runt och tittar på domaren för en frispark – du skulle ändå inte få någon i gaelisk fotboll. Det är kamp – inte för allvarligt, men det krävs målmedvetenhet och jag tror att det är det som tagit mig hit. Jag spelar fotboll på samma sätt som jag spelade gaelisk fotboll.
Så är det. Séamus Coleman har inte fått fotbollsutbildningen som många av hans lagkamrater fått i proffsklubbarnas akademier. Han har tagit sig till toppen utan bländande teknik, men med en arbetsmoral som få kan matcha.

Séamus Colemans fotbollskarriär tog fart när hans stadslag, St Catherine of Killybegs, mötte Sligo Rovers i en träningsmatch. Då var han på väg att fylla 18 år. Sligo Rovers, som spelade i högstaligan, blev imponerade av den löpvillige ytterbacken och erbjöd ett kontrakt värt knappt 1500 kronor i veckan. Coleman tog chansen.
– Jag tänkte att jag alltid kunde gå tillbaka till gaeliska fotbollen om det inte fungerade.
Det valet har han inte behövt ångra.
I januari 2009 värvades Séamus Coleman till Everton, på rekommendation från David Moyes förre lagkamrat Willie McStay. Priset: 60 000 pund, drygt 600 000 kronor.
Snacka om god investering. Med Séamus Colemans utveckling senaste året kan han mycket visa sig bli en av Evertons allra bästa värvningar.

Starten i England blev jobbig. Coleman var nära på att få amputera en tå efter en elakartad infektion.
– Vi åkte på försäsongsläger till Amerika och jag hade en blåsa på foten. När vi anlände till Amerika var foten svullen och infekterad. Jag fick åka till sjukhus där de skar hål i blåsen och försökte ta bort den. Sedan opererades jag hemma i Liverpool och det var först efteråt som de berättade hur allvarligt det var. De sa att jag kunde ha förlorat tån. Och det var bara en blåsa!
När Coleman var redo för debut fortsatte motgångarna. 21-åringen slängdes in som vänsterback i en oprövad backlinje borta mot Benfica i Europa League. Everton åkte på sin största förlust någonsin i Europaspelet, 0–5, och Coleman blev förnedrad av Angel Di María.
Den traumatiska upplevelsen hade kunnat knäcka en ung spelare, men Coleman var fast besluten om att lyckas. Nästa gång han fick chansen var han man of the match i ett 2-2-möte med Tottenham.
Våren 2010 lånades han ut till Blackpool. Tränaren Ian Holloway var imponerad av sin adept.
– Séamus Coleman är en underbar kille som kommer att bli en högerback av toppkvalitet i Premier League. Jag älskar sättet han spelar på. Han springer med bollen och har fantastisk touch.
Coleman återvände till Everton inför säsongen 2010/11. Efter ett par år som rotationsspelare, där han ofta agerade högermittfältare, fick han sitt genombrott under fjolårssäsongen. David Moyes gav honom chansen som högerback bakom Kevin Mirallas och då fanns ingen väg tillbaka in i startelvan för Tony Hibbert. Coleman, som tidigare var opolerad defensivt, visade att han utvecklat den delen av spelet.

Den här hösten har han tagit ytterligare kliv i sin utveckling. Och det är framför allt offensiven som har fått folk att lägga märke till irländaren.
Det började i premiären mot Norwich då han petade in en retur från nära håll.
Sedan fortsatte det. Coleman var en av Evertons absolut bästa spelare under hösten, gång på gång dominerade han sin kant.
Senaste månaden har han exploderat målmässigt. Sedan mötet med Stoke 30 november har Coleman gjort fyra mål på åtta matcher från sin högerbacksplats. Det betyder att han är lagets näst bästa målgörarare bakom anfallaren Romelu Lukaku.
Hyllningarna har inte låtit vänta på sig. Hans förre tränare Ian Holloway sa så här för några veckor sedan:
– Jag tror att han (Coleman) har potentialen att spela för de största klubbarna i Europa.
– Med Roberto Martínez har han fått precis vad han behöver. Han måste älska managerns taktik, han lär sig saker från honom och kommer bara att bli bättre. Det finns inte många ytterbackar som är bättre i världen.
Ian Holloway är inte sen att lyfta fram spelarens personlighet.
– Jag har sett många spelare i min karriär, men hans inställning var obeveklig, han klagade aldrig. Han uppskattar livet. Vissa spelare är splittrade, men han vill bara vinna.
Som ”late bloomer” har Séamus Coleman behållit fötterna på jorden. Idag är han en välbetald stjärna, men det är bara sju år sedan han spelade för 6000 kronor i månadslön.
– Jag säger aldrig nej till att skriva en autograf eller ställa upp på en bild. För några år sedan var det jag som frågade.

Fotnot: Gaelisk fotboll är en variant som spelas på Irland.