Alex McLeish får sparken av Aston Villa, meddelade klubben idag.
Inte en dag för tidigt om ni frågar mig.
Det stora felet är att han fick jobbet från första början.

Ni minns kanske protesterna när Alex McLeish presenterades förra våren.
Aston Villa hade sagt upp kontraktet med Gérard Houllier. Klubben behövde en visionär som kunde hantera ingjuta optimism efter ett tungt år och en sommar där man förmodligen skulle bli av med Ashley Young.
Och så gav ägaren Randy Lerner jobbet till Alex McLeish, mannen som just åkt ur högstaligan med rivalen Birmingham.
Det var lätt att förstå Villa-fansens upprördhet.

Efter en misslyckad säsong verkar Randy Lerner ha insett att McLeish inte är rätt man att styra det här skeppet.
Aston Villa var på helt fel kurs under skottens ledning.
De har spelat en trist, tafflig fotboll. Talanger som Marc Albrighton, Ciaran Clark och Barry Bannan väntar fortfarande på det stora genombrottet. Storköpet Charles N’Zogbia har floppat.
På måndagen kom beskedet att Alex McLeish får gå.
– Tilltalande fotboll och resultat som ger indikation på att Villa är på rätt spår har varit helt frånvarande, säger Randy Lerner.
Ungefär vad supportrarna känt sedan i höstas efter att McLeish smekmånad var över (Villa hade ett tacksamt program i ligan där man bara mötte tippade bottenlag).

Med två mer eller mindre katastrofala rekryteringar har Aston Villa inte råd att gå fel igen.
Sedan Martin O’Neill tackade för sig i augusti 2010 har fansen fått se sin klubb tappa rejält i status. Från att ha förmågan att utmana om en Europaplats till att bli ett lag på undre halvan.
Hade ligan pågått två veckor till hade Villa mycket väl kunnat rasa ned i Championship. Så usel var deras form efter jul.

Så vem kommer att få jobbet? Enligt ett spelbolag är de hetaste kandidaterna i tur och ordning:
Paul Lambert, Norwich.
Roberto Martinez, Wigan.
Rafael Benítez, klubblös.
Alan Curbishley, klubblös.
Chris Hughton, Birmingham.
Bob Bradley, förbundskapten, Egypten.

Det går att spekulera i namn som Steve Bruce, Martin Jol, Owen Coyle och Paolo Di Canio, men Roberto Martínez känns som den mest spännande, realistiska kandidaten.
Spanjoren har lyckats hålla kvar Wigan i flera år trots små resurser. Han står för en attraktiv fotboll; det var han som lade grunden till Swanseas passningsfotboll.
Aston Villa behöver båda delarna. Dels en man som kan fynda på marknaden eftersom transferbudgeten är begränsad. Dels en manager som får publiken att tycka om sitt lag igen. Det har inte alltid varit fallet under McLeish.
Dessutom behövs en manager som kan utveckla de många unga, lovande egna produkterna som finns i klubben.
Aston Villa har försökt locka Roberto Martínez tidigare. Då valde han att stanna i Wigan, mycket tack vare den nära relationen med ordföranden Dave Whelan.

Nu kan läget vara ett annat. Roberto Martinez har lett Wigan i tre säsonger. Hans renommé har stigit avsevärt, inte minst efter den här våren då Wigan fullbordat en ”great escape”. Det är dags att testa vingarna på en större arena.
Aston Villa är en lagom utmaning för den omtyckte spanjoren.
Han behöver inte oroa sig för att få samma kalla mottagande som Alex McLeish. I en omröstning på lokaltidningen Birmingham Mails hemsida är Martínez favoriten. På frågan ”Vem vill du ska ta över Aston Villa?” får han 28 procent av rösterna framför tvåan David Moyes (13,4 %) och trean Paul Lambert (12,4 %).

Den galnaste Premier League-säsongen fick det galnaste slutet.
Det var förstås helt logiskt.

Vad var det egentligen som hände?
En av fotbollshistoriens mest dramatiska, gastkramande slutomgångar var vad som hände.
Manchester City är ligamästare för första gången på 44 år.
Med en minut och fyrtio sekunder kvar av säsongen – drygt en av 3420 avverkade minuter sedan augusti – var de inte det. Då såg det ut som om Manchester United skulle ta titeln, en av de mest överraskande någonsin.
Med en timmes distans  till händelserna har jag svårt att samla intrycken.
Jag har sett Edin Dzeko jaga Roberto Mancini och hälla skumpa över managern, jag har sett vuxna män sittandes på innerplan med tårar längs kinderna, jag har sett ansiktsuttrycken på Manchester Uniteds spelare gå från hopp till förtvivlan.
Vi visste att vi skulle få en dag av glädje och sorg.
Men det här?!
Det var bättre än alla manus, idrott när den är som bäst.

Nu liverapporterade jag visserligen matchen på Sportbladet.se, vilket medför att man inte tittar på matchen på vanligt sätt (man tenderar att titta mer på datorskärmen än på tv:n), men jag kan säga så mycket som att jag aldrig kommer att glömma det här så länge jag lever.
Manchester City var nära att fullborda den värsta titelkollapsen i mannaminne.
De tog ledningen med 1-0 med cirka fem minuter kvar av första halvlek. Då hade de fått genomliga en trevande, nervös första halvtimma.
Där och då borde den där nervositeten ha släppt. Sett till spelet hade det varit pojkar mot män, kvalitet mot underlägsenhet.
QPR hade bara försvarat sig. Jag – och förmodligen många med mig – trodde att City skulle surfa iväg mot en enkel seger.
Det blev inte så.
QPR kvitterade till 1-1 i inledningen av andra halvlek. Det var en chock, men det var bara början på en galen eftermiddag.

QPR har varit katastrofalt på bortaplan under säsongen så City hade ändå oddsen på sin sida för att reparera skadan. De fick hjälp när Joey Barton gjorde sitt bästa för att stjälpa sitt eget lag genom att först sätta en armbåge i ansiktet på Carlos Tévez och sedan – efter att ha fått rött kort – sparka ned Sergio Agüero.
Det var ren idioti från en idiot som gjort sig känd för alldeles för många idiotiska grejer.
Han hade för evigt kunnat bli (än mer) hatad av Manchester Uniteds supportrar, men tack och lov kommer hans hjärnsläpp att hamna i skymundan.
Det hade ju varit trist om Joey Bartons utvisning fått överskugga den här slutomgången.
Den himmelske manusförfattaren hade större planer för den här föreställningen.

Efter utvisningen fick QPR försvara sig ännu lägre ned. De ställde en köttmur i höjd med eget straffområde, släppte kanterna à la Chelsea vs Barcelona och lät City slå inlägg efter inlägg. De rensade så fort de fick bollen. Det kändes som en tidsfråga tills Paddy Kenny skulle få kapitulera.
När QPR var som mest tillbakatryckt stack Jamie Mackie upp och kontrade in 2-1.
Det var årets mest oväntade mål. Det var ett mål som sände chockvågar i hela Eastlands.
Manchester City, som satt i förarsätet i paus, var nedtryckt i bagageluckan. De spelade runt runt mot ett heroiskt kämpande QPR. Men utan Yaya Touré som haltat av i första halvlek, utan vassa huvudspelare i boxen, blev det sällan så farligt som det borde ha blivit.
De blev mer och mer nervösa.
Det var idrottspsykologi i dess tydligaste form. Plötsligt spelade de inte bara mot en storspelande Paddy Kenny. De spelade mot historien, mot förlorarkulturen, mot demonerna, mot ”regeln” om att de fått leva i skuggan av storebror United.
Tv-kamerorna zoomade in City-supportrar som grät på läktarna. De har fått leva i evigt förtryck av Manchester Uniteds hegemoni. Det här var dagen då hela den frustrationen hade kunnat summeras med 90 minuters krampaktighet.
En förlust hade, mentalt, kunnat få monumentala konsekvenser för dessa spelare som är på väg uppåt i karriärerna. För Vincent Kompany. För David Silva. För Sergio Agüero.
Carlos Tévez, han som tagits tillbaka till nåder, byttes ut efter att ha gjort en slät figur.
– När fem minuter återstod trodde jag inte att vi skulle vinna, sa Roberto Mancini.

När matchuret tickat in på tilläggstid var det fortfarande 2-1 till QPR. City skapade hörnor i massor, men Paddy Kenny stod emot, QPR stod emot.
I 91:a minuten nådde Edin Dzeko högst på en hörna och nickade in 2-2. Det var en livlina, ett mål som gav hopp, men det var bara drygt tre minuter kvar av tillägget och City hade varit uddlöst i en halvtimmes spel med en man mer.
I den 93:e minuten kom en matchavgörande detalj. QPR fick ett inkast på offensiv planhalva. För en gångs skull skickade de upp lite folk. Den där muren som stått i eget straffområde var plötsligt inte längre intakt.
När City vann bollen och attackerade fick Sergio Agüero springa fram mot ett osamlat försvar. Han väggade med Mario Balotelli som liggande (!) hittade tillbaka till Agüero. Citys dyraste värvning smet förbi på ett sätt som bara hans svärfar kunde göra på sin tid och krutade in 3-2.
Etihad Stadium hade kunnat falla i bitar.
Om Manchester United hade vunnit titeln hade det varit den 20:e för en elegant, mäktig klubb.
För Manchester City är det allt annat. Det är slutet för en 44-årig frustration, den retroaktiva belöningen för de ångestfyllda åren i tredjedivisionen.
– Du vill säga att det är det bästa ögonblicket i ditt liv men om jag ska vara ärlig… snälla låt det aldrig bli så här igen, Vincent Kompany.
Han behöver inte vara orolig.
Vi kommer aldrig mer att få uppleva det vi fick vara med om idag.

***
Roberto Mancini hyllas från alla håll. Hade Shaun Wright-Phillips tagit hemjobbet i rätt läge i 94:e minuten hade Sergio Agüero inte gjort mål. Då hade Mancini sågats.
Det är små marginaler i fotbollen.

***
Arsenal tog tredjeplatsen. Tottenham fick nöja sig med fjärdeplatsen och måste vänta in CL-finalen innan de vet om de får spela Champions League. Bolton åker ur.
Vi får sammanfatta det mer noga imorgon.

***
I veckan kommer jag att summera säsongen på alla tänkbara sätt och även blicka fram mot silly season. Så häng med i bloggen ett tag till!

Det kunde bara bli så här.
Efter en av de roligaste, galnaste Premier League-säsongerna vi sett skulle vi förstås få ett sista crescendo:
Den häftigaste slutomgången sedan Liverpool och Arsenal möttes i en ren seriefinal 1989.

I England händer det att tidningar och publik driver med Sky. I sina tappra försök att locka så många tittare som möjligt har tv-kanalen för vana att ge sina söndagssändningar epitet som Super Sunday.
Det krävs inte mycket för Super Sunday-stämpeln. Det kan räcka med att Liverpool möter ett Aston Villa med två raka vinster.
Ord som används frekvent tappar i betydelse. Så nu räcker det inte längre med Super Sunday. Nu är det Grand Slam Sunday som gäller.
Det låter pompöst, men för en gångs skull är det motiverat att haussa en omgång.
Det är den häftigaste slutomgången som jag kan minnas i Premier League.
Vi har inte bara en titelstrid. Vi har strid om tredjeplatsen, fjärdeplatsen, slaget om Merseyside – för att inte tala om kampen om att rädda kontraktet.
Här är en guide till dramat i eftermiddag – sakerna som vi måste hålla koll på.

1) Titelracet
Manchester City kan skriva historia genom att vinna ligan för första gången sedan 1968. I så fall blir de den femte klubben att vinna Premier League efter Manchester United, Arsenal, Blackburn och Chelsea.

2) Slaget om tredjeplatsen
Med Chelseas framgång i Champions League är slaget om tredjeplatsen hetare än någonsin. I vanliga fall räknar vi ju med att laget som slutar fyra ändå grejar kvalet på hösten. Den här gången kan ligafyran bli snuvat på CL-miljonerna redan innan man fått chansen att kvala.
Arsenal sitter i förarsätet när de reser till The Hawthorns. Seger mot West Bromwich räcker. Tottenham, en poäng bakom, tar emot Fulham. Samtidigt har Newcastle en liten, liten chans att snuva Londonlaget om man vinner mot Everton samtidigt som Arsenal och Spurs förlorar.
Om Chelsea vinner CL-finalen kommer fjärde- och femteplatsen att ge spel i Europa League.

3) Slaget om fjärdeplatsen
Även om Arsenal skulle springa iväg till en tidig ledning mot West Bromwich har vi racet om fjärdeplatsen kvar i bakfickan. Champions League-spel kan avgöra de här klubbarnas framtid. Det går inte att beskriva matchernas tyngd tydligare än så.

4) Bottenstriden
Wolves och Blackburn är redan ur. Nu ska det avgöras vem som får göra dessa sällskap ned i Championship. Titlelstriden i all ära, men faktum är att nedflyttningsstriden brukar vara ännu mer kittlande när ligan drar ihop sig. En del klubbar som åker ur studsar tillbaka direkt. Andra åker hiss genom ligasystemet, drabbas av ekonomiska svårigheter och reser sig aldrig mer.
QPR ligger två poäng före Bolton, men möter ett titeljagande Manchester City borta. Jag kan inte se något annat än förlust för Mark Hughes gäng. Det innebär att Bolton har chansen om de besegrar Stoke på bortaplan. Men klarar de verkligen det?

5) Slaget i mitten
Det här låter kanske inte så sexigt, men vi lägger fram det så här istället:
Varje placering i Premier League är värd cirka tio miljoner kronor. Skillnaden för Swansea mellan att hamna på tionde plats jämfört med på 14:e plats är alltså 40 miljoner kronor. Det kan vara skillnaden mellan om klubben kan lösa succélånet Gylfi Sigurdsson eller inte.
Samma sak för Stoke. De har ett tillräckligt bra lag för en plats på övre halvan. En 14:e plats, som nu, är knappt godkänt för tränaren Tony Pulis.

6) Slaget om Merseyside
Senast Everton slutade före Liverpool i tabellen slog storebror tillbaka genom att vinna Champions League. Everton fick inte njuta av kungatronen i stan särskilt länge.
Nu har de chansen att ge Liverpool en ny knäpp på näsan. För Evertons luttrade fans – som fick se sitt lag förlora FA-cupsemifinalen mot Liverpool på Wembley – skulle det vara plåster på såren.

7) van Persies rekordjakt
Robin van Persie har gjort 30 mål i ligan och kommer att vinna skytteligan (såvida Wayne Rooney inte sätter fyra mål idag). Arsenalanfallaren har chansen att sätta nytt rekord i Premier League. Cristiano Ronaldo (07-08) och Alan Shearer (95/96) har toppnoteringen (31 mål) över en 38-matchersssäong.
Andy Cole och Alan Shearer gjorde 34 mål när man spelade 42 matcher.

8> Målrekord
Det har gjorts 1034 mål under säsongen. Om det görs minst 30 idag är det nytt rekord. Rekordet, 1063 mål sattes 2010/11.
Det vore förstås ännu ett argument för att det här verkligen har varit en extraordinär säsong.

9) Får Connor en seger?
Wolves manager Terry Connor har inte fått uppleva en seger sedan han tog över efter Mick McCarthy i februari. Kommer den i dag i den betydelselösa matchen mot Wigan?

***
Dagens matcher (med mina tips):
Chelsea-Blackburn… 1
Everton-Newcastle….1
Tottenham-Fulham……1
Manchester City-QPR….1
Stoke-Bolton……………X
Norwich-Aston Villa…….X
Sunderland-Manchester United….2
Swansea-Liverpool….1
West Bromwich-Arsenal……2
Wigan-Wolverhampton…….1

***
Vågar ni tippa dessa matcher?

***
Jag kommer att liverapportera upplösningen i Premier League i dag på Sportbladet.se. Häng gärna med!
Fungerar även i telefonen för er med smart phones (om nu någon mot all förmodan vill gå ut i parken och njuta av det fina vädret).

En omgång kvar. Det är visserligen en omgång som kan förändra väldigt mycket, men det förändrar inte mina intryck efter 37 omgångar och otaliga timmar i tv-soffan.
Därför presenterar jag mitt årets lag idag.

Såna här elvor är sällan enkla att ta ut. Det slutar alltid med att man tvingas göra svåra val när man ratar spelare som man egentligen ville ha in. Men, som bekant, finns det ju bara elva platser.
Jag har undvek att göra en så kallad ”feg-uttagning”, det vill säga att man flyttar spelare från deras egentliga position. Där är jag benhård: Man konkurrerar om den positionen där man spelat, åtminstone en väsentlig del av säsongen (den regeln blir förstås lite flytande när det gäller yttrar som ofta skiftar kant).
Nåväl, här är min elva.

Säsongens lag (4-2-3-1):

Målvakt: Joe Hart, Manchester City
37 matcher, 0 mål
Det är inte bara det faktum att han svarat för vassa räddningar. Hart har knappt gjort några ödesdigra misstag. Under hösten var han nästintill omutlig. Dessutom en stark karaktär som styr sitt försvar.

————————————————————————–

Högerback: Kyle Walker, Tottenham
36 matcher, 2 mål
Har gillat Walker sedan genombrottet då han var utlånad till Aston Villa. Snabb, frejdig och orädd. Dessutom har han gjort ett par riktigt vackra mål.

Mittback: Vincent Kompany, Manchester City
30 matcher, 3 mål
Stor, stark, spelskicklig – Kompany är den kompletta försvararen. Har varit försvarschef i det lag som släppt in minst antal mål. Dessutom en ”big game player”; ofta som bäst i de stora matcherna.

Mittback: Fabricio Coloccini, Newcastle
34 matcher, 0 mål
Argentinaren var tidigare en elegant försvarare som tyvärr gjorde för många misstag. Den här säsongen har han kombinerat elegans med effektivitet. Vad hade Newcastle gjort utan Coloccini?

Vänsterback: Leighton Baines, Everton
32 matcher, 4 mål
Ligans bäste vänsterback förra säsongen. Baines får min röst även i år. Håller en jämn nivå och är alltid ett farligt anfallsvapen med sin känsliga fot.

————————————————————————–

Central mittfältare: Yaya Touré, Manchester City
31 matcher, 6 mål
Fram till för några veckor sedan var hans bidrag till laget fortfarande förbisett av många. Sedan dess har han dominerat mötet med Paul Scholes och sedan gjort två avgörande mål mot Newcastle. Till slut fick han den credit han förtjänar.

Central mittfältare: Luka Modric, Tottenham
35 matcher, 4 mål
Länkspelaren, regissören som sätter rytmen för Tottenham. Det är många som slåss om den här platsen (Song, Carrick, Cabaye, Tioté, Parker), men jag väljer min personlige favorit. Det finns en anledning till att klubbar är beredda att betala 350-400 miljoner kronor för Modric.

————————————————————————–

Högerytter: David Silva, Manchester City
35 matcher, 6 mål
Hösten i särklass bästa spelare. Dominerade i princip varje match. Tappade fart under våren, vilket var förståeligt, men hittade formen igen lagom till säsongen gick in i ett avgörande skede.

Släpande anfallare: Wayne Rooney, Manchester United
33 matcher, 26 mål
Startade exceptionellt med åtta mål på fyra matcher, varav två hattricks. Föll sedan in i måltorka under hösten, delvis för att han ibland fick spela mittfältare. 13 mål på de senaste 13 ligamatcherna.

Vänstermittfältare: Clint Dempsey, Fulham
37 matcher, 17 mål
Som Fulhamspelare faller man utanför radarn. Lagets matcher visas inte lika ofta, vilket gör det svårare att få uppmärksamhet. Men Dempsey har gjort ett imponerande säsong. 17 mål (bara en straff!) är ett fantastiskt facit.

————————————————————————–

Striker: Robin van Persie, Arsenal
37 matcher, 30 mål
När han äntligen fick vara skadefri en hel säsong fick han också visa världen vilken förträfflig spelare han är. Har öst in mål och burit Arsenal på sina axlar. Säsongens spelare både enligt spelarna själva och engelska fotbollsjournalisterna.

————————————————————————–

Manager: Alan Pardew, Newcastle.
Vad är svårast: a) Leda Manchester City till titeln, b) Hålla sig kvar med Norwich, c) Kriga om en CL-plats ända in i slutomgången med Newcastle…? Jag röstar för det tredje alternativet. Därför är Alan Pardew årets manager i min bok.

***
Hur ser ditt årets lag ut?

***
Med start på måndag drar jag igång säsongssummeringarna. Vi kommer att blicka tillbaka på det som varit, men även blicka framåt mot silly season. Blir blir rankingar av bästa spelarna, bästa nyförvärven, bästa tränarna, bästa matcherna…

Han är son till en kongolesisk immigrant och uppväxt i Belgien.
Han nobbade Manchester United for att läsa klart skolan.
Han kombinerar Premier League-spel med universitetsstudier och diskuterar gärna franska presidentvalet.
Vincent Kompany, 26, är ingen vanlig fotbollsspelare.
Framför allt är han lagkaptenen som kan leda Manchester City till en historisk ligatitel.

Så sent som i går framkom siffror på hur mycket pengar Manchester City har spenderat de senaste åren.
Enligt Telegraph handlar det om 930 miljoner pund om man räknar in alla kostnader.
Av den summan kommer cirka 565 miljoner pund från ägaren Sheijk Mansour.
Ofattbara pengar, förstås, och listan på spelaren som köpts till överpris är lång.
Då är det lite kul att kunna konstatera att lagets viktigaste spelare – han som på söndag kan få lyfta Premier League-bucklan som lagkapten – är spelaren som inte köptes till överpris, spelaren som anlände drygt en vecka innan shejkerna.
Vincent Kompany var en lovande när han värvades från Hamburg. Vi hade hört talas om honom från Anderlecht, visste att det var en stor talang, men karriären hade inte riktigt tagit fart.
Affären värd 6 miljoner pund plus en bonusrelaterad summa hamnade i skuggan när Abu Dhabi tio dagar senare hade köpt Manchester City och börjat med att hämta in Robinho för 32 miljoner pund.
Idag kan vi titta tillbaka på dessa köp och konstatera att var det någon som var värd 32 miljoner pund var det den där lågmälde, begåvade belgaren.
Vincent Kompany är ledaren som överhuvudtaget gjort titeln möjlig för Manchester City.
Han är ledaren som hjälpt till att skapa en vi-känsla (nåja) i ett omklädningsrum med egensinniga spelare.
– Jag förnekar inte att det är en utmaning. Jag nämner inte någon enskild, men laget har många karaktärer och jag älskar laget av den anledningen.

Studerar man Roberto Mancinis trupp kan man konstatera en ”övervikt” på offensiv kvalitet. Där finns David Silva, Sergio Agüero, Mario Balotelli, Edin Dzeko, Carlos Tévez, Samir Nasri. Dessa spelare har kostat över 1,5 miljarder kronor.
Att värva försvarare är inte lika sexigt. Säljer inte lika många tröjor.
Just därför är Vincent Kompany värd sin vikt i guld.
I de bakre leden är ha den sammanhållande länken, som gör delarna så mycket bättre.
Han är den enda försvararen i världsklass. Hans betydelse för City går knappt att överdriva.
När Kompany blev avstängd i fyra matcher i januari efter det röda kortet i FA-cupmatchen mot Manchester United vann laget bara två av fyra matcher. När han gick sönder i mars samma sak – två av fyra matcher slutade med seger.
I takt med att John Terry tappat, Nemanja Vidic varit skadad och Rio Ferdinand blivit äldre, har Kompany klivit fram som ligans bästa försvarare. En av hans största beundrare är förre Arsenalbacken Martin Keown, som uppmanat sin son att studera belgaren.
– Ibland kan man se Terry och Vidic kasta sig tidigt och ha svårt med snabba spelare, men det sker inte med Kompany. Han är dominant, oftast felfri. Han är framför allt bra i en-mot-en-situationer för han placerar sig för att styra motståndarna bort från mål, konstaterade Martin Keown i sin Daily Mail-krönika förra året.
– Ibland kan han låta motståndaren vända, nästan lura in dem i en fälla eftersom han vet att han är tillräckligt kvick för att lösa det. Det påminner mig om Sol Campbell, men är motsatsen till Terry och Vidic som måste lösa situationen direkt.
Det där har inte minst visat sig effektivt i mötena med Wayne Rooney. Kompany har rörligheten för att våga kliva upp högt i rygg på United-stjärnan. Rooney hade svårt att hantera uppvaktningen i derbyt och blev avskärmad.
Kanske ska Kompany tacka John Hartson. Kompany ställdes mot den gamle Celtic-anfallaren som tonåring. Hartson, ökänd som en tung centertank, mosade den unge försvararen som blev uppkäkad i varje luftduell.
Vincent Kompany lovade sig själv att aldrig mer känna sig så underlägsen mot en motståndaren.

Sagan om Manchester Citys ledare börjar i belgiska Uccle. Det var där han föddes i april 1986. Pappan hade flytt från DR Kongo i 25-årsåldern och träffat belgiskan Jocelyne. Tillsammans fick de tre barn.
Lille Vincent visade tidigt sin talang i Anderlechts ungdomslag. Men han var inte den stora stjärnan. Det var den ett år yngre Anthony Vanden Borre. Anderlecht-profilen Paul van Himst kallade Vanden Borre ”den största talangen han sett”. Men medan Vanden Borre fick en stämpel som ”bad boy” var Kompany den pålitliga talangen som levererade i match efter match. Han debuterade i landslaget som 17-åring i februari 2004 mot Frankrike.
Manchester United visade intresse. Vincent Kompany tackade nej. Han hade lovat föräldrarna att gå klart skolan.
Istället hamnade han i Hamburg 2006. Där blev det två säsonger innan Mark Hughes värvade honom till Manchester City.
Acklimatiseringen till Premier League tog tid, framför allt för att han spelades som defensiv mittfältare, men sedan Vincent Kompany väl fann sig tillrätta i mittförsvaret har han varit ett av de första namnen i laguppställningen. Kompany gillar Roberto Mancini.
– Han pratar direkt till spelarna och taktiskt är han skarp. Han har varit klar med sin idé; ett bra lag måste byggas bakifrån. Jag gillar det. Under Hughes spelade jag mer som central mittfältare, medan Mancini plockat ned mig i försvaret. Jag gillar båda positionerna, sa han i en intervju med Insidefutbol.
Inför säsongen 2010/11 fick han tröja nummer 4 sedan Nedum Onuoha lånats ut till Sunderland. Det var under det här året som omvärlden började upptäcka vilken förträfflig försvarare han blivit.
När säsongen var över hade Kompany fått plats i årets lag. Roberto Mancini hyllade spelaren.
– Vincent kan bli världens bästa försvarare. Han har alltid spelat på en hög nivå. När han var i Anderlecht och jag var i Inter ville jag köpa honom. Han har utvecklats mycket och blivit en av Europas bästa försvarare, men han kan bli ännu bättre.
Mancini vill framför allt lyfta fram Kompanys inställning. Sedan Kompany tog över lagkaptensbindeln efter Carlos Tévez har han växt med uppgiften. Alltid proffsig, aldrig sen att lyfta fram lagkamraterna.
Det blev extra tydligt efter förra helgen då han avgjort toppmötet mot Manchester United. När han ombads beskriva sin insats pratade han istället om laget.
Till skillnad mot andra spelare som gör sport av att baissa sig själva, såg det faktiskt ut som om han menade det.
– Vincent är otrolig. Han har fantastisk mentalitet, säger Roberto Mancini.

Kompany nickade in segermålet i derbyt mot United.

I en stjärnspäckad trupp, i en klubb där Carlos Tévez orsakat kaos genom att begära transfer vid upprepade tillfällen och vägra hoppa in i en match i höstas, där Mario Balotelli skapar rubriker var och varannan vecka, är Vincent Kompany en anakronism.
Han är en imponerande fotbollsspelare, men också en imponerande person.
Han har kallats ”ligans mest intelligenta spelare”. Hans intervjusvar är ofta genomtänkta, kloka.
Som häromveckan när han ombads kommentera uttalandet från René Meulensteen, Manchester Uniteds assisterande tränare, som hävdat att City bara hade ”individualister som spelade för sig själva”.
– Vet du vad? Så här är det: Du vinner det mentala spelet när du lyckas. Du har förlorat när du misslyckas. I slutändan handlar det bara om spelare som ska prestera i 90 minuter och det då du gör rätt eller fel.
Ta bara det faktumet att han läst och gärna diskuterar Paulo Coelhos bok The Alchemist.
Ta det faktum att han stannade uppe om nätterna för att följa Barack Obama i presidentvalet.
Ta bara det faktum att han låtit fansen intervjua honom efter matcherna på Twitter.
Ta det faktum att han också använder sin Twitter till att diskutera det franska presidentvalet med landslagskompisen Jan Vertonghen.
Ta det faktum att han sökt till Manchester Business School och antagits till hösten. Kompany kommer att läsa en treårig kurs i business administration.
Vi är ju inte riktigt vana vid att Premier League-spelarna använder fritiden på det sättet.
– Jag gör det för mig själv. Jag vill inte prata om det så mycket för jag vill ha någon press av det. Jag behöver prestera här och nu i klubben. Jag vill lyckas eller misslyckas i skolan utan att ha ögonen på mig när jag gör det. Men jag tycker att det ger bra balans. Alla är olika. Vissa spelare behöver mycket vila och bara vara hemma. För mig är det totalt motsatt och de senaste fyra åren har spelat som jag gjort för att jag spenderar tid utanför fotbollen. Det är min drivkraft och vad som gör mig bättre. Att göra det här är ingen extra börda för mig. Det är mer en grej som gör mig avslappnad, säger han i en intervju med Independent.

Vincent Kompany framstår som lågmäld, men har åsikter och åtaganden långt utanför fotbollsarenornas rampljus.
Han har inte glömt sitt ursprung. Sedan några år är han officiell Fifa-ambassadör för välgörenhetsprojekt i DR Kongo. I ett tv-reportage på Manchester Citys hemsida kunde man följa hans resa till pappans hemland när han arbetade för SOS Barnbyar.
– Det här är något jag kommer att jobba för i framtiden, säger han.
Världspolitik är ett annat område som Vincent Kompany brinner för. Senaste veckorna har han följt Nicolas Sarkozys kamp mot utmanaren François Hollande i det franska valet. Kompanys uppfattning är att Hollande inte gillar de rika medan Sarkozy inte gillar invandrarna.
Han twittrade om Sarkozy:
”… han är en instabil karaktär och hans politik är farlig och går ut på att dra nytta av folks rädsla”.
Kompany oroas av Marine Le Pen på högerkanten, som vinner röster på grund av den ekonomiska krisen.
– Historien glömmer när den upprepar sig själv, har han sagt.

På söndag vill både han och den blåa halvan av Manchester se en repris på händelserna 1968. Det var då Manchester City vann ligan senast. Vincent Kompany har läst om det klassiska laget med Mike Summerbee och Colin Bell i spetsen.
– Mike har förklarat för oss vilken fantastisk fest det var efter att de vunnit.
Rivaliteten mellan Manchesterklubbarna har ökat i takt med Citys framgångar. Kompanys familj har delade sympatier. Frun Carla, född i Manchester, höll på det andra laget förut.
– Precis som alla som har band till Manchester, som jag har nu, är det delat. Hennes familj är till hälften röd och hälften blå, det är allt jag kan säga, säger Vincent Kompany.
Som vanligt snackar han inte mer än han behöver.
När han väl säger något så är det oftast värt att lyssna.

Källor: Guardian, Independent, Inside Futbol, Sky Sports, Telegraph, Wikipedia

Varje säsong hör vi samma snack.
”Om vi inte hade haft så många skador…”
Men vilka klubbar har egentligen fog för att skylla på skador?
Tabellen nedan kan ge en liten hint.

Jag vet inte hur många gånger vi har fått diskutera Arsenal och deras skador de senaste åren, inte minst i Euro Talk.
”Gunners” är symbolbilden för ordet skadekris. Varje år får laget dras med ett gäng avbräck, varje säsong heter det att ”skadorna förstörde chansen till ligatiteln”. Det upprepas likt ett mantra.
Det finns ett specifikt begrepp som används av Arsenals supportrar när de raljerar över de återkommande skadorna.
ALANS. Almost like a new signing.
Arsène Wenger har välkomnat rehabiliterade spelare med den frasen så ofta att ALANS har blivit vedertaget.

Tack vare sajten Injury League kan vi få en överblick över hur skadedrabbade klubbarna har varit under året. De har granskat frånvaron för samtliga lag, omgång för omgång. För varje match en spelare missat på grund av skada har laget fått en ”poäng” i tabellen.
Sammanställningen nedan visar att Arsenal har varit än mer skadedrabbade den här säsongen. Londonlaget har 272 poäng i tabellen, jämfört med 230 ifjol.
Men de vinner inte i år.
Manchester United har samlat ihop hela 305 frånvaropoäng, överlägset mest.
Som mest hade de 13 spelare skadade.
Samtidigt har Manchester City hade 14 veckor där man varit helt skadefria. Närmast City är Wigan med fem skadefria veckor.

Det går inte att dra några tvärsäkra slutsatser av tabellen. Graden av inverkan beror ju på vem som är skadad; en nyckelspelare eller en bänknötare.
Det är snarare intressant att konstatera att Newcastle slagits i toppen trots 218 poäng.

Skadetabellen den här säsongen:
1) Manchester United 305
2) Arsenal 272
3) Bolton 256
4) Tottenham 249
5) Newcastle 218
6) Sunderland 198
7) QPR 176
8> Fulham 170
9) Norwich 157
10) Aston Villa 155
11) Blackburn 143
12) Wolves 139
13) West Bromwich 136
14) Everton 126
15) Swansea 117
16) Chelsea 106
17) Stoke 97
18) Liverpool 95
19) Wigan 73
20) Manchester City 50

Jämförelse mot ifjol

Säsong                      11/12       10/11
Arsenal…………………….……272…………230
Aston Villa……………….……155………….141
Birmingham……………………….………….126
Blackburn……………………..143…………125
Blackpool……………………..149
Bolton…………………….……256………….143
Chelsea……………………….106…………..108
Everton…………….………….126…………..128
Fulham…………………..……170…………..172
Liverpool………………….…..95……………126
Man City………………………50…………….120
Man United………………….305……………171
Newcastle……………………218……………198
Norwich………………………157
QPR ……………………………176
Stoke……………………………97………………94
Sunderland…………………198……………..210
Swansea…………………..…117
Tottenham………………….249………………234
West Brom………………….136…………..…..75
West Ham…………………..203
Wigan…………………………73…………..……58
Wolves ………………………139………………149

Källa: Injury League

Vårens näst sista ”Omgångens lag” blev en svår uttagning.
Det var nämligen flera positioner (ytterbackarna!) där det saknades kvalificerade kandidater. I vanliga fall handlar det om att välja bort.
Jag tar ut Phil Jones till höger, trots att han återigen slog undermåliga inlägg (dock bra i övrigt). Gaël Clichy får platsen till vänster, trots att han inte gjorde någon extraordinär insats mot Newcastle.
Andy Carroll fortsatte på den inslagna vägen och levererade en ny toppinsats i går när Liverpool krossade Chelsea.
”Andy Carroll was unplayable”, skrev Wayne Rooney på Twitter.
Yaya Touré avgjorde den hyperviktiga matchen borta mot Newcastle med två mål och visade varför han är en av ligans mest undervärderade stjärnor.
Omgångens spelare: Yaya Touré, Manchester City.

Mitt ”Omgångens lag”:
John Ruddy, Norwich
———————————————
Phil Jones, Manchester United
Vincent Kompany, Manchester City
Fabricio Coloccini, Newcastle
Gaël Clichy, Manchester City
———————————————
Joey Barton, QPR
Stephen Ireland, Aston Villa
Yaya Touré, Manchester City
Martin Petrov, Bolton
———————————————-
Andy Carroll, Liverpool
Grant Holt, Norwich

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Gary Caldwell (Wigan), James Morrison (West Bromwich), Kevin Davies (Bolton), Ben Foster (West Bromwich), Clint Dempsey (Fulham), Moussa Dembélé (Fulham), Ashley Young (Manchester United), Thomas Sörensen (Stoke), Adel Taarabt (QPR), Nikica Jelavic (Everton), Michel Vorm (Swansea), Michael Carrick (Manchester United), Luis Suárez (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Leon Osman (Everton).

***
Vem tycker du förtjänar titeln som ”Omgångens floppspelare”?

***
Om ni missat dagens bloggdokument om Blackburns kris kan ni läsa det här.

När de kom talade de om att nå Champions League.
I måndags, efter 0-1 hemma mot Wigan, blev fiaskot fullbordat.
Blackburn har ramlat ur Premier League efter elva år i högstaligan.
Aldrig tidigare har ett ägarbyte blivit så misslyckat som i fallet med Venky’s och Blackburn Rovers FC.
Vad gjorde de för fel?
Det är lättare att vända frågan: Har de övertaget gjort någonting rätt?
Det är bara att hoppas att den här berättelsen fungerar som avskräckande exempel för supportrar som förutsätter att guld och gröna skogar följer med ett ägarbyte.

Tv-bilderna när lag åker ur ligan har för vana att etsa sig fast hos mig.
Jag minns en storgråtande Alan Smith bli tröstad av fansen när Leeds Uniteds mardröm blev verklighet våren 2004.
Jag minns Newcastle-fansens banderoll när skatorna kraschade ned i Championship våren 2009: ”We’ll support you even more”.
Jag minns en sorgsen Ian Holloway som ifjol var nära att rädda Blackpool kvar på Old Trafford. Till och med United-fansen led med honom.
I måndags på Ewood Park fanns väldigt lite sympati från supporterhåll. Ett gäng stormade planen på jakt efter tränaren Steve Kean som fick fly ned i spelargången.
Målvakten Paul Robinson, en av få spelare som kommer undan med godkänt den här säsongen, vandrade runt och applåderade. Han fick några ryggdunkningar.
Mest kommer jag att minnas de symboliska händelserna under matchen.
Hur en supporter springer in på planen för att kasta sin säsongsbiljett framför Steve Kean. Hur en tupp släpps lös i första halvlek till ramsorna: ”We’re only here for the chicken”.
För att inte tala om banderollen som några supportrar visade upp:
”BRFC R.I.P killed by cowboys (bilder på agenten Jerome Anderson och Steve Kean) & indians (bilderna på ägarsyskonen från Venky’s)”.

På sätt och vis var det passande när den där tuppen sprang in på plan.
Den spenderade mer tid i Wigans straffområde än någon av Blackburns anfallare i första halvlek och fungerade som en symbolisk bild:
Venky’s har behandlat den här klubben som företaget behandlar sina kycklingar.
De har slaktat Blackburn Rovers.
På sätt och vis var det samtidigt passande att Sam Allardyce ett par timmar tidigare tog ett stort steg närmare Premier League igår med sitt West Ham. Han borde aldrig ha fått sparken.
Det indiska företaget köpte klubben i november 2010 för £43m. De började med att betala av skulderna.
Så långt allt gott, men frågan är om det fortfarande är det enda vettiga de gjort under sina 18 månader.
Vill man ha en manual på hur man inte ska bedriva en fotbollsklubb kan man titta på Venky’s så kallade affärsmän.
Det var de som omgående började prata om att värva Ronaldinho och David Beckham.
Det var deras ordförande Anuradha Desai som sa att hon aldrig sett en fotbollsmatch.
Det var de som valde att konsultera agenten Jerome Anderson som rådgivare.
Det var de som sparkade managern Sam Allardyce trots att han lett en modest trupp till en mittenplacering i Premier League.
Det var de som ersatte Allardyce med tredjetränaren Steve Kean som inte hade någon managererfarenhet, men som företräds av Jerome Andersons agentfirma.
Det var de som plockade in John ”Faxe” Jensen som andretränare, förmodligen för att han också hade samma agentfirma, snarare än att han var lämplig för uppgiften.
Det var de som i januari förra året plötsligt gav Steve Kean ett tvåårskontrakt.
Det var de som struntade i protesterna under hösten och istället skrev ett nytt avtal med Kean i november (även om avtalets längd var densamma).
Det var de som började göra den ena märkliga värvningen efter den andra. När inte Ronaldinho och Beckham gick att lösa anslöt Myles Anderson – Jeromes 21-årige son. Vid tillfället hade han gjort ett inhopp för Aberdeen.

Jerome Andersons del i Blackburns förfall är värt att granska närmare. Den före detta bankmannen hade tidigare nära relationer med Arsenal då han representerade bland andra Ian Wright och Thierry Henry.

Källor runt honom hävdade att han inte varit involverad i Blackburns affärer på daglig basis, endast att hans roll var att identifiera en ny ägare som kunde köpa loss klubben från Walkers trust.
Men det fanns redan hösten 2010 de som tvivlade. Kort efter övertagandet, i december, varnade Alex Ferguson för att följderna kunde bli katastrofala.
– Du har ett fall med Blackburn där en agent är involverad och avgör klubbens framtid. Jerome Anderson, han har ingen koll. Det är uppseendeväckande och ett hot mot hur klubbar bedrivs, sa United-tränaren till Telegraph.
Jerome Anderson har haft en liknande ”konsultroll” i en Premier League-klubb tidigare. Han var med i bilden när Thaksin Shinawatra köpte Manchester City 2007 och var högst delaktig i beslutet att anställa Sven-Göran Eriksson som tränare och sedan värva åtta spelare.
Två klubbar har ansetts vara ”agentstyrda” i England den här säsongen, Blackburn och Doncaster. Båda åkte ur sina divisioner.
Agentfirman Kentaro agerade rådgivare åt Venky’s redan före övertagandet. Sedan ett par år har Kentaro samarbete med Jerome Andersons agentfirma SEM.
Anuradha Desai, ordförande i Venky’s, och hennes två bröder var tydliga med att de saknade fotbollskompetens.
Det går en historia om att de innan köpet inte visste om att lag kunde åka ur Premier League, att de trodde det var en stängd liga. Vi vet inte om det är en skröna, men det ligger nära till hands att tro att de gladeligen litat på Jerome Andersons omdöme vad gäller strategiska beslut.
Det sägs att Blackburns ordförande, den omtyckte John Williams, inte ens blev vidtalad när Sam Allardyce fick sparken. Willams lämnade Blackburn förra våren och hans uttåg följdes av sekreteraren Tom Finn. Williams handplockades senare av Manchester City.
Varför fick ”Big Sam” gå? En teori som figurerat är att han och Venky’s inte var överens om tänkbara värvningar inför januarifönstret förra året. Enligt uppgift ska SEM gjort en önskelista där flera av namnen var spelare ur deras eget stall. Det har förnekats av Venky’s. Anuradha Desai nöjde sig med att förklara att Allardyce inte ”köpte visionen”.

Vad nu den var? Inte var det att göra Blackburn till ett framgångsrikt fotbollslag.
När Desai gav sin första intervju om övertagandet pratade hon inte vad Venky’s kunde göra för Blackburn. Hon lyfte fram vad Blackburn kunde göra för företaget.
– Jag känner att Venky’s varumärke kommer att få omedelbar igenkänning om vi tar över klubben, och det är huvudorsaken till att vi gör det här.
Redan här borde supportrarna ha blivit oroade. Vissa blev det. Andra svävade kanske så högt bland molnen att de inte såg helvetet som öppnade sig framför dem.
Det är lätt hänt i tider när en oljemagnat till ägare är många fans högsta önskan.
Efter att Blackburn sparkat Sam Allardyce sa Anuradha Desai:
– Laget ska vara kapabelt till att sluta femma till sjua och inte ständigt slåss om kontraktet. Jag tycker laget förtjänar bättre. Då passade inte Sam in. Vi har en långsiktig vision och vi vill ta klubben till nya höjder.

Det blev inga nya höjder. Efter att laget räddat kontraktet i sista omgången förra säsongen har de konstant legat i botten det här spelåret.
I höstas fick ESPN en intervju med delägaren Venkatesh Rao. Han körde VM i diplomati:
– Fansen har all rätt att känna sig frustrerade och arga. För Venky’s räkning vill vi försäkra fansen att vi är fullt medvetna om vårt ansvar mot dem, mot klubben och mot fotbollen.
Men var de verkligen det?
På tisdagen offentliggjorde sajten Sportingintelligence ett brev som skickats i december från Paul Hunt, ”deputy chief executive”. Han skrev bland annat till Anuradha Desai:
* Att det krävdes ”signifikanta förändringar för att rädda klubben från nedflyttning, kanske även från förvaltning”.
* Att man bör överväga att sparka tränaren Steve Kean som tappat fansens förtroende och omklädningsrummet.
* Att klubben förlorar fans/kunder i alarmerande takt.
* Att man riskerade att tappa Umbro som sponsor om man fortsatte att tillverka matchtröjor i Indien.
* Att man behöver betala av en skuld på 10 miljoner pund för att minska risken för att försätta klubben i förvaltning.
Det sägs att pengarna från försäljningen av Chris Samba i januarifönstret till Anzji Machatjkala gick oavkortat till att betala av denna skuld.
Samba hade vädrat sitt missnöje en längre tid. I januarifönstret förra året försökte han få till en flytt. Han var kritisk mot ägarna.
– Nya ägare har kommit in och sparkat coachen som räddade oss från nedflyttning för två år sedan. Det minsta de hade kunnat göra är att komma hit och förklara sitt projekt. De har inte gjort det, det är respektlöst. Jag vill inte vara en del av det.

Supportrarnas vrede mot Venky’s och Steve Kean har saknat motstycke i Premier Leagues korta historia.
Ramsan ”Kean out” har skanderats i stort sett varje hemmamatch. När Venky’s förbjöd banderoller med kritiska budskap på arenan i höstas hyrdes ett flygplan som seglade ovanför Ewood Park med texten ”Steve Kean Out”.
Ilskan var lätt att förstå. Blackburn var i utförsbacke och Steve Kean framstod inte som mannen som skulle vända trenden.
Men skotten var inte det största problemet. I mina ögon var ägarsituationen det stora problemet.
Det var Venky’s som satte Kean på tränarposten. Det var Venky’s (eller deras rådgivare) som oförklarligt nog först gav honom ett tvåårskontrakt och sedan vägrade att sparka honom när han inte levde upp till kraven.
Jag har hela tiden varit misstänksam mot Steve Kean, ända sedan Sam Allardyce berättade i en intervju efter avskedet att han trodde hans assistent hade ”back-stabbat” honom.
Keans ”Bagdad-Bob”-snack har varit häpnadsväckande.
Han sa i december 2010 att David Hoilett skulle förlänga kontraktet inom 48 timmar. Hoilett förlängde aldrig något kontrakt. Anfallaren har fortfarande inte förlängt något kontrakt. Hoilett blir Bosman när säsongen är över.
Han sa att Blackburn, tack vare Venky’s, inte längre behövde sälja sina bästa spelare. Några veckor senare var Phil Jones klar för Manchester United.
Han sa att det var otänkbart att Chris Samba lämnade klubben. Två veckor sedan var Samba såld.
Steve Kean levde i förnekelse. När laget i höstas radat upp förluster sa han inför en match att han var optimistisk ”för att laget var obesegrat i London”. Som om det spelade någon roll.
Samtidigt fick jag sympati för den hårt pressade coachen när trycket på honom övergick i hat. Jag gladdes med honom efter vinsten mot Sunderland den 20 mars, när laget skaffade sig sex poäng ned till strecket och såg ut att rädda kontraktet.
Han hade hotats och tvingats skaffa livvakt. Han vågade inte gå ut på gatorna.
Under hemmaförlusten mot Bolton i december nådde protesterna mot Kean sitt klimax då lokaltidningen Lancashire Telegraph krävt hans avgång. Evertontränaren David Moyes berättade senare att han lämnat arenan för att han blev så illa tillmods av publikens uppträdande.
Brevet från Paul Hunt var daterat 21 december. Dagen efter Boltonmatchen.

Om vi bortser från det lilla faktum att Steve Kean är en undermålig fotbollstränare på den här nivån så vill jag ändå försvara honom. Åtminstone litegrann.
Visst, hans facit är allt annat än imponerande, men vi får inte glömma de otacksamma förutsättningarna.
Truppen var svag redan inför säsongen efter att Phil Jones lämnat för Manchester United.
Med ytterligare dråpslag – lagkaptenen Ryan Nelsen var skadad under hösten och Chris Samba spelvägrade – tvivlar jag på att någon annan tränare hade gjort avsevärt mycket bättre resultat.
Det fanns fler märkliga turer. Michel Salgado har inte spelat sedan före jul för att han var nära att uppnå det antalet matcher som hade gett honom ett optionsår. Venky’s ville inte det, så Kean har inte kunnat använda högerbacken.
Steve Kean har alltså på många sätt fått agera med bakbundna händer.
Det som provocerat fansen är framför allt den här ”stoppa-huvudet-i-sanden”-hållningen. Istället för att konstatera att truppen var svag, att han inte fått de värvningar han velat ha, har han snackat upp spelare som David Goodwillie (köpt från Dundee) och Myles Anderson. Den sistnämnde jämfördes med Chris Smalling.
Det har inte varit trovärdigt.

Fotbollstränare som känner sig oönskade brukar kasta in handduken. För sin egen skull och för klubbens skull. Kean har gång på gång upprepat att han har kapaciteten att rädda det sjunkande skeppet.
Inte ens efter gårdagens degradering var han beredd att ge upp. Istället pratade han om att se till att behålla truppen och satsa på att ta sig tillbaka nästa år.
Det lär inte vara aktuellt med tanke på att 80 procent av klubbens intäkter idag går till spelarlöner. Den kostnadskostymen håller inte i Championship där tv-pengarna är avsevärt lägre. Nedflyttningen kommer att kosta cirka 30 miljoner pund, enligt The Times. Endast 3000 har förnyat säsongskorten till nästa säsong, jämfört med 12000 förra året.
Det är lätt att förstå om Blackburnfansen känner uppgivenhet.
Andy Cryer skriver i dag i Lancashire Telegraph:
”Det stämplades som en spännande era, men efter bara 18 månader, önskar Blackburns fans att de aldrig hört talas om Steve Kean och Venky’s”. 

Venky’s finansiella styrka var rejält överdriven i de första rapporterna. Det talades om £100m i årlig vinst. I själva verket var vinsten £12m. Ungefär en tiondel.
De har styrt (nåja) klubben från Indien och bemödade sig sällan att besöka Ewood Park.
Hur kunde de få kontroll över Blackburn?
Rovers är en anrik förening. Den bildades 1875 och är en av blott fyra klubbar som vunnit Premier League. De gjorde det 1995 med spelare som Alan Shearer och Chris Sutton sedan ägaren Jack Walker spenderat stort för att uppfylla sin dröm.
Innan Walker avled i augusti 2000 såg han till att ägandet skulle flyttas över till familjeägda ”Walkers trustees”.
– Blackburn Rovers var på många sätt hans livs kärlek, sade politikern Jack Straw efter hans död.
”Walkers trustees” hade inget större intresse av att driva fotbollsklubben. För fem år sedan, 2007 lade de ut Blackburn till försäljning.
Ingen var intresserad förrän Venky’s dök upp. Inte en enda brittisk investerare var intresserad av en klubb som spelat tio år i högstadivisionen, som hade ett publiksnitt på 22 000 åskådare.
En ägare, Ali Syed, visade intresse. Premier League sa nej eftersom han inte klarade det så kallade ”fit and proper”-testet. Han köpte spanska Racing Santander istället. Den klubben är i kris, försatt i förvaltning och ingen vet var Syed håller hus.
Med vetskapen om Venky’s måste man undra vad som hade hänt om Blackburn om denne man tagit över klubben istället.
Det är en klen tröst för Blackburns supportrar att det, om möjligt, hade kunnat vara ännu värre.

I går cirkulerade uppgifter om att Venky’s är beredda att sälja Blackburn. Det tillbakavisades av Vineeth Rao, en vän till ägarfamiljen, i Lancashire Telegraph:
– Det stämmer inte, inte alls. Det finns inga planer på att sälja.
I måndags hyrdes på nytt ett flygplan för att cirkulera ovanför Ewood Park. Det var beställt av rivalen Burnleys fans.
Budskapet?
”In Venky’s We Trust”.

Källor: BBC, The Guardian, Lancashire Telegraph, Sky Sports, Telegraph, Wikipedia

City är värdiga ligamästare
Hur jobbigt det än är för Manchester Uniteds supportrar så är det få som kan argumentera mot att Manchester City är värda att vinna ligatiteln.
De ljusblå har spelat den bästa fotbollen, öst in mål och besegrat Manchester United i båda mötena.
När jag såg Roberto Mancinis bygge blåsa bort Tottenham med en mäktig styrkedemonstration och vinna med 5-1 på White Hart Lane i augusti kände jag för att revidera mitt ursprungstips (Manchester United). Sedan den dagen har jag trott på Manchester City.

Visst kan man tycka att Manchester United slängt bort titeln genom att förlora mot Wigan och tappa poäng mot Everton, men å andra sidan: Hade City spelat med den här frontfyran – Tévez, Nasri, Agüero, Silva – hela säsongen hade det här varit avgjort långt tidigare. Efter gårdagens seger borta mot Newcastle – en mycket svår match där Manchester United fick stryk med 0-3 – har Roberto Mancini en hand på ligapokalen.
– Är det inte två händer?, sa Alex Ferguson i en Sky-intervju efter att han fått reda på resultatet.
Jo, det är två händer.
Vissa hävdar att större under har skett, och det har det säkert, men man får verkligen leta i minnet för att hitta dessa. City behöver bara vinna hemma över ett QPR som varit katastrofalt på bortaplan under stora delar av säsongen.
Jag kan verkligen inte se hur de ska misslyckas.

Yaya Touré – värd varenda krona
Kanske hade Arsène Wenger rätt trots allt när han gjorde sin bedömning efter en träningsmatch mot Barnet 2003: Yaya Tourés bästa position är som nummer tio.
Arsenal hade ivorianen på provspel, men affären föll på grund av ej beviljat arbetstillstånd.
Yaya Touré hamnade i Metalurg Donetsk istället och sedan vidare till Olympiakos och Monaco innan han flyttade till Barcelona 2007. Där var han en nyckelspelare säsongen 2008/09 när klubben vann alla tänkbara titlar.
– Jag var en av centralfigurerna; Xavi och jag blev aldrig utbytta, har Yaya Youré sagt till L’Equipe.
Sedan kom Sergio Busquets upp från egna led och då fick Yaya Touré plötsligt stå åt sidan. Han tacklade inte situationen som man gör bland ”skolgossarna” i Barcelona. Han lackade ur på Pep Guardiola och erkänner att han bröt ihop i tårar.
– Jag förstod det inte, jag hade gett allt och sedan plötsligt så var jag petad uran ett ord. Pep spenderade ett helt år utan att prata med mig.

Utfrysningen i Barcelona blev Manchester Citys stora lycka. De betalade 24 miljoner pund för mittfältaren sommaren 2010.
Yaya Touré fick en monsterlön, vilket oundvikligen medförde orimligt höga krav.
Till en början fick Yaya leva med att vara ifrågasatt, misstänkliggjord. Var han i Manchester på grund av pengarna? Var han ens värd stålarna? Hade han hjärta nog att ge allt?
I dag kan vi konstatera att Yaya Touré, ur Citys synvinkel, varit värd varenda krona.
Han avgjorde semifinalen i FA-cupen i fjol mot Manchester United, han avgjorde FA-cupfinalen mot Stoke – triumfen som fick slut på titeltorkan.
I går satte han båda målen i den avgörande matchen mot Newcastle.

På många sätt är Yaya Touré symbolen för skillnaden mellan Manchester City och Manchester United.
Båda lagen har en stabil defensiv, vassa yttrar och flera anfallare av hög klass.
Men City har i Touré en central mittfältare som kan dominera toppmatcher. Som är stark fysisk och som har förmågan att gå i djupled.
Yaya Touré är en unik spelare. Jag kan inte komma på någon annan defensiv mittfältare i fotbollsvärlden som kan spela mittback i en Champions League-final och klara det med bravur (2009), för att i en annan match kliva upp i nummer tio-rollen i ett toppmöte och vara ännu bättre.
Det ryktades att Manchester United visade intresse för Touré innan han blev klar för City. I sommar kommer Alex Ferguson återigen att sondera marknaden efter en central mittfältare som kan ersätta Paul Scholes på lång sikt.
Det är svårt, för att inte säga mycket svårt, att se vilken tillgänglig spelare det skulle vara.
Yaya Touré är en av få spelare i världen som hade varit kapabel att axla manteln. Han har inte samma kvaliteter, men han hade bidragit med egenskaper som dagens United saknar.

Carroll ska med till EM – som super-sub
Han har blivit utdömd och utskrattad. Han har varit symbolbilden för sången ”waste of money”, symbolen för Liverpools misslyckade värvningar.
Efter många sorger och ännu fler bedrövelser har Liverpools Andy Carroll hittat formen.
Chelsea vann FA-cupen, men Carroll var ändå en vinnare efter slutsignalen. Under sitt inhopp i andra halvlek såg han, faktiskt, ut att vara värd de där 35 miljoner punden.
Han använde sin fysik på rätt sätt, nickade ned bollar, löpte – och gjorde ett klassmål.
Med nuvarande form – Andy Carrolls formkurva har pekat uppåt en längre tid – bör han vara högaktuell för EM. Som ”impact player” från bänken är han ett minst lika bra alternativ som Peter Crouch.

23-åringens nackdel är att hans är begränsande för ett lag. Med Carroll på plan blir spelet långt och förutsägbart; han ska uppspelen på huvudet snarare än på fötterna. Men som inhoppare är han exakt den spelaren som kan skapa problem för motståndarna när en tränare behöver en reservplan. Med sin kraft, med sin tyngd, med sitt huvudspel.
De svenska mittbackarna är härmed varnade.

West Ham ska upp direkt
Nyss såg jag West Ham enkelt spela bort Cardiff i playoff-semifinalen. När klubbar åker ur Premier League, brukar det leda till spelarförluster och sänkt budget.
Ett trauma där det är hälsosamt att ta något åt i andradivisionen för att omgruppera, hämta ny kraft och sedan gå upp igen. Annars riskerar man att bli ett jojo-lag likt West Bromwich under 00-talet.
Newcastle var ett undantag när de var nere och vände. West Ham likaså.
Sam Allardyces gäng slutade visserligen bara trea i Championship, men det är tydligt att de är för bra för att spela på den här nivån. Deras lag är – med ett par kloka tillskott i sommar – Premier League-mässigt.

***
Jag har varit sänkt av allergi senaste dagarna, därav försenat inlägg. Just nu sitter jag och följer Blackburn-Wigan. Får se om jag hinner skriva något om den matchen imorgon. Omgångens lag väntar vi med tills efter Liverpool-Chelsea.

Vilken match. Vilken dramatik. Vilken upplösning.
Och oj, vilken tung poängförlust för Arsenal.
Norwich knep ett kryss (3-3) på Emirates och nu har Tottenham och Newcastle chansen att skaffa sig matchboll i kampen om Champions League.

Händelseutvecklingen på Emirates var något utöver det vanliga.
Arsenal fick en smakstart med 1-0 i andra minuten. Norwich tog över och vände till 2-1 innan halvleken var över. Arsenal lade i högsta växeln efter paus och gick upp till 3-2 efter två Robin van Persie-mål. Norwich reste sig mirakulöst och kvitterade till 3-3 i 85:e minuten. Arsenal skapade fyra-fem jättelägen i slutminuterna – bland annat straffsituationen i 89:e minuten där van Persie bara hade att lägga in bollen när han vräktes omkull.
Var det straff? Ja, absolut, men å andra sidan (som många skriver till mig på Twitter) borde väl linjedomaren ha vinkat för offside i förstaläget? Arsenalfans har även påpekat att Norwich kunde fått ett par straffar tidigare i matchen. Men snacka om att det domslutet kan få stora konsekvenser för säsongen och för Arsenals framtid.

Vi måste lyfta på hatten för Norwich. De har haft de tungt senaste veckorna, hade egentligen inget att spela för idag, men slet ändå som om de spelade för att överleva i ligan.
Spurs och Newcastle är skyldiga att rikta ett stort tack till Paul Lamberts gäng.

Vi får dra djupare slutsatser senare. Här är spelarbetyg från svängmatchen.

Mina spelarbetyg, Arsenal-Norwich:
Arsenal: Szczesny 5 – Sagna 6, Koscielny 6, Vermaelen 5, Gibbs 6 – Song 6, Ramsey 4, Rosicky 6 – Gervinho 7, van Persie 7, Benayoun 7.
Avbytare: Coquelin 6, Oxlade-Chamberlain 6, Chamakh -.

Norwich: Ruddy 8 – Naughton 7, R Bennett 7, Martin 6, Lappin 6 – Howson 7, Johnson 6 – E Bennett 6, Hoolahan 7, Jackson 7 – Holt 8.
Avbytare: Morison -, Pilkington -, Wilbraham -.