Manchester City fullbordade fiaskot i ”dödens grupp”.
Men ikväll var Roberto Mancini både en förlorare och en vinnare.
Å ena sidan: Han kan ha förlorat sitt jobb på längre sikt.
Å andra sidan: Utan Europaspel i vår sitter hans lag i förarsätet i ligaracet.

Det blev förlust i den sista gruppspelsmatchen för Manchester City.
1–0 till Dortmund innebär att laget slutar sist i gruppen med blott tre inspelade poäng på sex matcher.
Det är förstås ett dunderfiasko.
Ifjol var laget debutanter i Champions League. De lottades i en svår grupp och åkte ur eftersom de var för naiva i de avgörande matcherna.
Ett snedsteg kan man acceptera. Abu Dhabis långsiktiga projekt är fortfarande i sin linda, det tar tid att skaffa sig erfarenhet i Europa och så vidare.
Men två raka missräkningar?
Nej, det är inte tillräckligt bra. Långt ifrån.
Citys tre poäng det sämsta facit någonsin av en engelsk klubb i Champions League (Blackburn tog fyra poäng säsongen 1995/96).

Vad har gått snett för City i Champions League?
Det mesta.
Det började ju så bra med den imponerande insatsen på Bernabéu där laget ledde fram till slutminuterna.
Då släppte de in två mål och förlorade med 2–3.
Det fortsatte med hemmamötet med Dortmund där City helt enkelt inte hängde med i tyskarnas omställningsspel och snabba attackfotboll.
Sedan har vi dubbelmötet med Ajax där City tog en poäng av sex möjliga. Mot ett lag bestående av spelare som kostat en bråkdel av Citys. Där och då försvann chanserna till avancemang.

Roberto Mancinis track record i Champions League är skralt. Han misslyckades år efter år i Inter och fick sedan se José Mourinho komma in och leda klubben hela vägen.
Jag tror inte att han överlever på tränarstolen efter det här fiaskot. Han får med all sannolikhet fortsätta resten av säsongen, men räkna med att ägarna kommer att göra allt för att få in en José Mourinho eller en Pep Guardiola till nästa säsong.
Kan Txiki Begiristain övertala Guardiola? I så fall kan Roberto Mancini börja planera för ett avskedstal.
Mancini är populär bland fansen. Det är som om supportrarna vill understryka det varje match. De sjunger hans namn omotiverat ofta för att Abu Dhabi inte ska ta något impulsivt beslut.
För City-fansen är Mancini fortfarande tränaren som gav dem den första titeln på 35 år och den första ligatiteln på 44 år.
Vad han är för Abu Dhabi? En utbytbar bricka i strävan på ett bygge som kan erövra Europa.

Roberto Mancini ställde upp med ett starkt lag ikväll borta mot Dortmund – trots tungviktsmötet med Manchester United i helgen. Men City-spelarna, bortsett från Carlos Tévez, verkade inte överdrivet intresserade av att vinna den här matchen.
Joe Hart räddade laget från en större förlust.
Europa League-spel hade varit en chans på en bonustitel och en möjlighet att förbättra Uefa-rankningen (extra viktigt för City som lottats mot tufft motstånd två år i rad).
Men jag tror ändå att dagens resultat var en fördel.
Utan ett energikrävande Europa League-spel i vår kan Manchester City lägga all fokus på ligan och FA-cupen. Det är förstås en rejäl fördel gentemot Manchester United som kan behöva vila spelare i ligan till viktiga Champions League-matcher.
Mitt i all bedrövelse över CL-debaclet tog City ett litet kliv närmare andra raka ligatiteln.

***
Arsenal förlorade borta mot Olympiakos med 1–2 och missade därmed gruppsegern.
Nu vet vi inte hur mycket förstaplatsen betyder – det vet vi först efter lottningen den 20 december – men det verkade inte som om Arsène Wenger brydde sig särskilt mycket.
Han dammade av Sebastien Squillaci (!) och Marouane Chamakh och placerade dem i startelvan. Där fanns också plats för unge vänsterbacken Jernade Meade, 20. På bänken satt oprövade namn som Martin Angha, Zak Ansah, Sead Hajrovic, Elton Monteiro och Chuba Akpom.

Nu blev det alltså förlust, lagets fjärde match i rad utan seger.
Nederlaget ikväll har begränsad betydelse. Men med demonstrerande desillusionerade supportrar gör nog Arsenal bäst i att vinna till helgen hemma mot West Bromwich.

Michu är ett av säsongens största fynd i Premier League. Swansea köpte 26-åringen för kaffepengar från Rayo Vallecano och fick en av ligans bästa offensiva mittfältare.
På grund av den ultrahårda konkrurensen om nummer tio-tröjan i ”Omgångens lag” har Michu inte varit uttagen en enda gång. Som i premiären då han gjorde två mål borta mot QPR, men blev ratad efter att Marouane Fellaini två dagar senare gjort säsongens hittills bästa individuella insats i 1–0-segern mot Manchester United.
Men den här helgen valde jag att frångå den ordinarie uppställningen med yttrar (eftersom jag inte tyckte några förtjänade en tröja). Istället formerade jag laget enligt Roberto Di Matteos Chelsea – med tre centrala offensiva mittfältare. Då fick jag in både Michu och Norwichs Wes Hoolahan, en annan spelare som fått ratats vecka efter vecka trots starka prestationer.
I backlinjen var Ángel Rangel given. Spanjoren gjorde en stormatch för Swansea mot Arsenal och hade kunnat göra ett par mål. Nathan Baker höll ihop försvaret för Aston Villa borta mot QPR och Davide Santon låg bakom ett av målen mot Wigan.
Underskattade Darron Gibson var outtröttlig och valdes till matchens lirare på Etihad. Hans comeback betyder mycket för Everton. Mohamed Diamé, en annan kandidat till titeln ”årets fynd”, hoppade in i paus för West Ham och var motorn bakom vändningen mot Chelsea.
I målet stod valet mellan Brad Guzan, Wojciech Szczesny och Jussi Jääskeläinen. Jag valde den förstnämnde som bland annat räddade ett par frilägen mot QPR.
Omgångens spelare: Mohamed Diamé, West Ham.

Mitt ”Omgångens lag” (4-2-3-1):
Brad Guzan, Aston Villa (3)
———————————————-
Angel Rangel, Swansea
Ryan Shawcross, Stoke (3)
Nathan Baker, Aston Villa
Davide Santon, Newcastle
———————————————-
Mohamed Diamé, West Ham (3)
Darron Gibson, Everton
———————————————-
Wayne Rooney, Manchester United (3)
Michu, Swansea
Wes Hoolahan, Norwich
———————————————-
Jermain Defoe, Tottenham (3)

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Jussi Jääskeläinen (West Ham), Ronnie Stam (Wigan), Juan Mata (Chelsea), Wojciech Szczesny (Arsenal), Dimitar Berbatov (Fulham), Daniel Agger (Liverpool), Vincent Kompany (Manchester City), Marouane Fellaini (Everton), Nicky Shorey (Reading), Jobi McAnuff (Reading), Sylvain Marveaux (Newcastle), Shaun Wright-Phillips (QPR), Steven N’Zonzi (Stoke), Demba Ba (Newcastle).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Norwich – ligans formstarkaste lag
Nästan på dagen för två månader sedan åkte Norwich till Stamford Bridge. De förlorade med 1–4 mot ett offensivt Chelsea lett av Roberto Di Matteo. ”Kanariefåglarna” låg sist i ligan med tre poäng efter sju omgångar. Chelsea ledde ligan med fyra poäng.
Sedan dess har mycket hänt – i båda klbbarna.

Sedan den dagen har Norwich spelat åtta matcher i Premier League utan att förlora. De har besegrat Arsenal, Manchester United Stoke och Sunderland. Just nu är de ligans hetaste lag – och det är en utveckling få hade kunnat förutspå.
Istället var det många som reste farhågor när Norwich, som förlorade premiären med 0–5 borta mot Fulham, släppte in nio mål på två matcher mot Liverpool och Chelsea.
Så vad ligger bakom uppryckningen?
Kort sammanfattat: Managern Chris Hughton såg till att täta defensiven.
Paul Lamberts Norwich agerade som många nykomlingar gjort de senaste åren. De spelade på fart och omställningar, ibland på ren entusiasm. Men det höll bara första hösten, precis som det gjorde för Hull City och Blackpool.
Så Hughton drog åt livremmen. Istället för att spela 4-4-2 med Bradley Johnson och Jonny Howson som box-to-box-mittfältare gick han över till 4-2-3-1 med Johnson och Alexander Tettey och Wes Hoolahan i en nummer tio roll.
Sedan dess är framstegen enastående.

Med Johnson och Tettey som skydd framför backlinjen har Norwich nollat både Arsenal och Manchester United på Carrow Road. Hughton har beordrat ett lågt försvarsspel och det passar duellstarka mittbackar som Sébastien Bassong och Michael Turner.
Norrmannen Tettey måste framhållas. Han är en sensation. Den 26-årige före detta Rennes-spelaren är en bulldozer. Hans tuffhet och disciplinerade positionsspel har gett laget stadga.
Det har också gett Wes Hoolahan frihet att  briljera.
Vi minns hur irländaren Hoolahan charmade oss i inledningen av förra säsongen för att sedan tappa och bli en rotationsspelare när Lambert valde 4-4-2.
Nu har han fått en nyckelroll. Med sina små, kvicka rörelser är han nästintill omöjlig att få tag i. Sebastian Larsson och Craig Gardner fick ägna sig åt att jaga 30-åringens skugga i söndags.
Och trots att Hoolahan spelar i en position där han förväntas slå avgörande passningar ger han sällan bort bollen. Mot Sunderland slog han 45 passningar, varav 40 till rätt adress.
Wes Hoolahan är hjärnan bakom Norwichs nyvunna passningsspel. I upprinnelsen till 2-0-målet mot Sunderland hade Norwich haft bollen inom laget i 80 sekunder.
Chris Hughton riskminimerade och fick defensiven att fungera.
Det verkar som han fick de andra bitarna att falla på plats på köpet.

FAKTA/Norwichs förlustfria svit
Norwich–Arsenal……….. 1–0
Aston Villa–Norwich……. 1–1
Norwich–Tottenham…… 2–1 (Ligacupen)
Norwich–Stoke…………. 1–0
Reading–Norwich……….. 0–0
Norwich–Man United ……1–0
Everton–Norwich……….. 1–1
Southampton–Norwich…. 1–1
Norwich–Sunderland……. 2–1

Taktikbyte av Ferguson
Madejski Stadium verkar vara arenan man ska besöka om man vill se händelserika matcher.
Reading-Arsenal utspelade den galnaste matchen jag sett det här året i Ligacupen när Londonlaget hämtade upp 0–4 och vann med 7–5 efter förlängning.
I lördags bjöd Reading och Manchester United på den målrikaste första halvleken jag sett i den här ligan.
Sju mål fick vi se under matchens första 34 minuter.
Tränarna måste ha slitit sitt hår (för Brian McDermott är det inget större bekymmer, slår det mig).
Försvarsspelet var chockerande.

Jag har ju noterat tidigare hur Manchester Uniteds vassa anfallsspel överskuggar de enorma problemen som laget har defensivt. I lördags blev det så tydligt det kunde bli.
Hal Robson-Kanus 1-0-mål var snyggt och inte så mycket att säga om ( ett inlägg, en andraboll, ett bra avslut). Men att Reading sedan tillåts göra två mål på hörna inom loppet av fyra minuter var uppseendeväckande. Det första nickades in av lille Adam Le Fondre när Darren Fletcher stod på hälarna. Det andra forcerades in av Sean Morrison när Jonny Evans var på tok för svag i luftrummet (kan vara värt att tillägga att United använde man-man-markering).
Alex Ferguson tog då, i den 31:a minuten, ett modigt beslut. Han bytte ut Rafael da Silva, en av ligans bästa högerbackar den här hösten, och satte in Chris Smalling. Dels för att Rafael hade en varning och stora problem med Jobi McAnuff, dels för att United behövde få in en huvudspelare.
Rafael var allt annat än nöjd när han vandrade av, men med Nicky Shoreys kvalitet på fasta situationer var det en nödvändighet att få in Smalling.
Efter bytet lyckades United vända (igen) och andra halvlek blev en diametral motsats mot första. Då förvandlades plötsligt gästerna till det där riskminimerande, kontrollerande lag vi minns från förr om åren.

Systemet intakt i Swansea
Om vi för ett ögonblick bortser från att Arsenal gjorde en ursvag insats, om vi istället fokuserar på laget som vann: Så oerhört imponerande.
Det var inte det att Swansea vann, inte det att den underbare Michu gjorde två fina mål (även om han fick hjälp av Thomas Vermaelen när han väggade sig till det första).
Det var sättet Swansea spelade på. Sättet de passade runt bollen som om de inte gjort annat.
Vi vet ju att systemet är stjärnan i Michael Laudrups gäng, men den här matchen blev det extra tydligt. Swansea rullade ut Arsenal under vissa stunder. Det är få lag som klarar att göra det på Emirates.

Efter den fina starten i ligan svajade Swansea några omgångar in i ligan när spelarna klagade över Michael Laudrups träningsmetoder. Men nu verkar det råda harmoni igen. Laget förlorade Joe Allen, Scott Sinclair, Steven Caulker och Gylfi Sigurdsson från förra säsongen.
Frågan vi ställde oss var hur många spelare man kan byta ut och ändå ha systemet intakt. Fyra lät mycket.
Under hösten har ”Swans” fått Neil Taylor och Michel Vorm skadade.
Ändå presterar de samma fotboll, som om ingenting hänt.

***
Det finns givetvis mer att säga om helgen, inte minst om Arsenal och Chelsea. Men jag siktar på att ta separata grepp på de lagen istället för att ”gömma” dem bland massa slutsatser.

Mer läsning från helgen: ”Lucas – från hackkyckling till frälsare”.

Det blev ingen fairytale.
MK Dons besegrade AFC Wimbledon med 2–1 i andra omgången av FA-cupen – efter att ha tryckt in segermålet på tilläggstid.

Om ni inte känner till varför det här mötet var så speciellt kan ni läsa den här inför-texten.
Vet man bakgrunden vet man också att den här eftermiddagen på MK Stadium var något unikt.
Det blev en speciell match.
Inte spelmässigt, men känslomässigt.
På ena sidan satt fansen som tagit till sig en franchise-klubb. På andra sidan stod fansen som fick se sin klubb bli ompaketerad i den moderna fotbollens allra gräsligaste skrud.
Jag behöver inte tillägga att den senare skaran hade omvärldens sympati.
I luften seglade ett flygplan med banderollen ”We are Wimbledon”. Som påminnelse om det nu behövde understrykas.
MK Dons tog kommandot på planen (naturligt då de spelar i en högre division), men gästerna dominerade på läktarna.
På bortasektionen stod genuina fotbollsfans.
På de andra läktarsektionerna satt folk i MK Dons-halsdukar.

AFC Wimbledon-fansen brände av ramsor som lär blir klassiska.
Eller vad sägs om:
”Where were you when you were us…”
Eller:
”You know what you are, you know what you aaaare… Football Franchise, you know what you are…”
MK Dons tog ledningen i första halvlekens slutsekunder när Stephen Gleeson fick drömträff från 20 meter. Bollen borrade sig in i krysset bakom Neil Sullivan, 42, i Wimbledon-målet.
I andra halvlek försvarade sig gästerna effektivt. I den 59:e minuten kom målet som fotbollsvärlden satt och väntade på.
Jack Midson slängde sig fram och språngnickade in 1–1. Bortasektionen gick bananas.
Det var den sortens glädje och pitch invasion som gör att man rycks med.
AFC var på väg mot omspel, en match som hade betytt enormt mycket för klubben. En utsåld arena, tv-pengar – för League Two-klubben hade det varit bästa tänkbara resultat.
MK Dons manager Karl Robinson bytte in avdankade Alan Smith, numera långhårig och grann (nåja).
Med en minut kvar av ordinarie tid högg AFC Wimbledons Gregory på en slumpboll och var millimetrar från att göra 2-1. Men David Martin, en annan före detta Wimbledon-målvakt, gjorde en kanonräddning och styrde bollen till hörna.
Istället, i den 91:a minuten, fick MK Dons hörna. I röran framför Neil Sullivan klackade Jon Otsemobor in 2–1 för hemmalaget.
Fram till idag var Otsemobor mest känd som den förre Liverpoolspelaren som blev skjuten i bakdelen på en nattklubb.
Som någon skrev på Twitter:
A pain in the arse. Twice.

AFC Wimbledon må ha förlorat matchen och åkt ur FA-cupen, men det här var ändå ett steg framåt.
Oj, så de sjöng!
Oj, vilken bra reklam den här matchen blev för deras projekt!
Jag lovar att den redan stora supporterskaran växte idag när de fick synas i stora tv-kanaler som ITV och Fox Sports (synd att ingen svensk kanal sände matchen).
Spelarna gjorde sina fans stolta.
Fansen gjorde klubben stolt.
Jag ser fram emot att följa AFC Wimbledons fortsatta resa.

De flyttade laget till en annan stad, stal lagets identitet.
FA-cupmatchen på söndagen mellan MK Dons och AFC Wimbledon är inte den största matchen i England den här hösten.
Men på många sätt är det den hetaste.

Jag gissar att de allra flesta av er känner till historien om hur affärsmannen Pete Winkelman flyttade klassiska Wimbledon till Milton Keynes och döpte om laget till MK Dons.
Här är en snabbresumé till varför matchen är så kontroversiell.

Den kontroversiella flytten
Wimbledon FC var en anrik engelsk klubb, bildad 1889. De hade tillbringat åren i de lägre divisionerna fram till slutet av 1980-talet då de sensationellt tog sig upp i högstadivisionen.
Men förutsättningarna för proffsfotboll var begränsade. Wimbledon spelade på lilla Plough Lane. Efter Hillsborough och Taylor-rapporten som krävde nya, moderna arenor fick inte Wimbledon spela på Plough Lane längre. De tvingades spela sina matcher på Crystal Palaces Selhurst Park medan ägarna letade efter en ny hemmaplan. När jag var på plats och såg Wimbledon-Leeds på Selhurst Park i november 1997 letade de fortfarande.
Vid millennieskiftet var läget oförändrat. Marken i en storstad som London är dyrbar. Ägarna hade fortfarande inte hittat någon lämplig plats att bygga en ny arena på.

Samtidigt hade en affärsman vid namn Pete Winkelman fått igenom ett beslut på att bygga en ny, modern arena i Milton Keynes. Staden belägen nio mil nordväst om London var relativt ny. Den växte fram i slutet av 1960-talet då politikerna insett att det var nödvändigt att låta distrikten utanför storstadsområdet att växa.
Den nya arenan erbjöds till klubbar som Luton, Wimbledon, Barnet, Crystal Palace och Queens Park Rangers – alla Londonklubbar med mer eller mindre problem att konkurrera i en stad med så många stora fotbollsklubbar.
Att Wimbledon fick erbjudandet var ingen överraskning. Redan i slutet av 70-talet hade dåvarande ordföranden Ron Noades undersökt möjligheten att flytta klubben till Milton Keynes, som inte hade något elitlag.
Inledningsvis var ingen av klubbarna intresserade, men när Wimbledon bytte ordförande till Charles Koppel förändrades läget.
När Wimbledon hamnade i ekonomisk knipa och försattes i administration sjösattes planen.
Pete Winkelmans konsortium köpte Wimbledon och flyttade laget till Milton Keynes.
Under säsongen 2003/04 spelade de i samma namn, men sedan byttes namnet, klubbmärket och tröjfärgen.
Wimbledon FC hade blivit MK Dons.
Det var den sortens franchise-flytt som är vanlig i den själslösa amerikanska proffsidrotten. I NHL har kanadensiska klubbar flyttat på löpande band till USA för att förbättra sina marknadsmöjligheter.
I fotbollen har traditionen varit för stark. Banden till fansen har varit fotbollens dna.
Milton Keynes tog inte bara över Wimbledons plats i seriepyramiden. De tog sig till och med friheten att göra anspråk på Wimbledons historia och bucklor, bland annat FA-cupen från 1988 när ”Crazy Gang” besegrade Liverpool. Först 2007, efter att deras nya arena öppnat, gav de upp slaget om bucklorna.

Bildandet av AFC Wimbledon
Ilskan hos Wimbledons fans som fått se sin klubb flyttas och ompaketeras visste inga gränser. Men ur upprördheten föddes idén om att snabbt starta en ny klubb.
Bara veckor efter beslutet hade de startat AFC Wimbledon. Den nybildade klubben flyttade in på Kingsmeadow och gjorde entré i Combined Counties League – sju divisioner under Wimbledon FC:s i andradivisionen.
Till den första matchen, en träningsmatch mot Sutton United i juli 2002, kom 4 657 åskådare.
Efter fem uppflyttningar på nio år blev AFC Wimbledon det första laget bildat under 2000-talet som nått Football League.
Under tiden har MK Dons tillhört toppen i League One. Pete Winkelman, som i efterhand erkänt att han ångrat att han flyttade Wimbledon, är nöjd med utsikterna. Klubben har snittat runt 8500 åskådare. En liten del är fans till forna Wimbledon FC som accepterade flytten.

I augusti meddelade AFC Wimbledon att man undersöker möjligheten att flytta tillbaka till Plough Lane. Till området, alltså. Själva arenan är jämnad med marken. På den platsen finns nybyggda lägenheter sedan fyra år.
Istället skulle man använda arenan för greyhound-racing och bygga ett ”Wimbledon Stadium”.
Men en sådan flytt är inte enkel att genomföra. En utredning visar att det skulle kosta omkring en miljard kronor och ta närmare tio år.
En flytt tillbaka till området skulle indikera att cirkeln är sluten för nya AFC Wimbledon.

FA-cupen, 2 december 2012
Ända sedan AFC Wimbledon började klättringen genom divisionerna har fotbollsfansen har väntat på det här mötet.
Det hade kunnat bli av för något år sedan, men då snubblade MK Dons i omspelet mot Stevenage.
Idag kommer Stadium MK bildligt talat koka och världens blickar kommer att vara riktad mot ett möte mellan ett lag i League One och ett lag i League Two.
Men det är framför allt de neutrala som ser fram emot mötet.
AFC Wimbledons fans har inget till övers för MK Dons. De vill överhuvudtaget inte kännas vid klubben som stal deras identitet. På förhand har det talats om att bojkotta resan till Buckinghamshire.
De juridiska slagen är inte avgjorda ännu. Nu bråkar klubbarna om rätten till smeknamnet ”Dons”.
Idag gör de upp på planen i FA-cupens andra omgång.
AFC Wimbledon tränas av Neil Ardley som spelade i ”Crazy Gang” och vann FA-cupen 1988. I målet står Neil Sullivan, 42, som vaktade målet i Wimbledon FC åren 1988–2000.
Det blir, på sätt och vis, också ett slag om identitet.

Utskälld, utbuad, utdömd.
Det tog tid, men Lucas Leiva, 25, lyckades vända fansens uppfattning.
Idag när han gör efterlängtad comeback i Liverpool ses han som en frälsare.

För fem år sedan anlände en blond, lockig mittfältare till Liverpool från Grêmio.
Han var 20 år och hade precis lett sin klubb till final i Copa Libertadores. Dessförinnan hade han samlat ihop till utmärkelsen som Brasilianska ligans bästa spelare. Han var den yngsta som fått priset, yngre än både Carlos Tévez, Kaká, Robinho och Zico.
Han beskrevs som en kreativ mittfältare. Logiskt då han kom från sambafotbollens hemland.
– Jag ser fram emot att se honom göra mål för Liverpool i framtiden och vi tror att han har mentaliteten och karaktären för att lyckas i England, sa Liverpooltränaren Rafael Benítez.
En stark mentalitet skulle Lucas Leiva sannerligen behöva.

Starten i engelsk fotboll blev nämligen inte så lyckad. Liverpool hade ett starkt mittfält. Faktum är att de hade ligans mest samspelta trio i Javier Mascherano, Xabi Alonso och Steven Gerrard.
Lucas Leiva fick endast spela sporadiskt. Och när han gjorde det var han på sin höjd begränsad.
Han blev Liverpools hackkyckling. Min vän Ola, Liverpoolsupporter sedan barnsben, var en av dem som riktade sin frustration mot brassen med det blonda håret.
– DU ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG, LUCAS!
Upprepade han under var och varannan match. Oavsett vad Lucas Leiva företog sig.
Det blev som ett mantra. Ungefär som Sidleds-Danne fick höra att han alltid slog passningar i sidled även de matcher då han slog passningar i djupet.

Under säsongen 2008/09 kulminerade kritiken mot Lucas Leiva. Inom loppet av en vecka orsakade han en straff mot Wigan och blev utvisad i derbyt mot Everton. Under en match mot Fulham hemma buades Lucas ut av de egna supportrarna.
– Folk förstår inte hur bra Lucas är. Han har visat att han är en smart spelare med en fantastisk karaktär, försökte Rafael Benítez. Jag gillade det inte (buropen). Vi anser att man ska stödja våra spelare i alla matcher.
Lucas Leiva höll humöret uppe:
– Det var en tuff match mot Fulham. Vi spelade hemma och hade inte presterat bra i första halvlek. Men jag försöker bara att förbättra min egen prestation för laget, sa han.
– Sedan jag flyttade till Liverpool har jag haft tuffa stunder. Men de erfarenheterna kan hjälpa mig. Det har gjort mig mentalt starkare. Jag har självförtroende – det behöver man i livet, inte bara i fotbollen. Så jag tror på mig själv och managern tror på mig.
Men bakom kulisserna var han inte lika oberörd. Nye managern Brendan Rodgers har berättat att Lucas bekänt att det hände att han grät efter vissa matcher i början av sin Liverpoolkarriär.

Skruva fram tiden till våren 2011 och läget var det diametralt motsatta.
Under tiden som Liverpool gått rejält bakåt och tappat gentemot de övriga topplagen hade Lucas Leiva gjort gigantiska framsteg.
När Xabi Alonso och sedan Javier Mascherano lämnat för La Liga fick Lucas ta det ansvaret som hans talang behövde för att utvecklas.
Men det tar tid att vända folks uppfattning.
Det var först under säsongen 2010/11 som den breda massa började förstå vilken enorm nytta Lucas gjorde i det tysta.
Han belönades med ett nytt femårskontrakt.
– Sedan jag kom till klubben har han varit en otrolig tillgång, sa Kenny Dalglish.
Hans kvaliteter är svåra att förklara för en oinsatt. Men när han är som bäst är han bäst i ligan på att neutralisera motståndarnas stjärnor. Säsongen 2010/11 var han den spelare som gjorde flest tacklingar i Europas fyra toppligor.
Jag kan inte komma på någon defensiv mittfältare i ligan som är så löpstark och ger så bra understöd åt sina ytterbackar som Lucas.
Det blev inte minst tydligt i mötet med Arsenal våren 2011 (där Dirk Kuyt kvitterade på straff i nionde tilläggsminuten).
Lucas var överallt.
En månad senare valdes han till årets spelare i Liverpool efter att ha fått 40 procent av rösterna.

Lucas Leivas storform höll i sig i starten av säsongen 2011/12. Han hade etablerat sig som en av ligans bästa defensiva mittfältare. Men så var olyckan framme i december. I en närkamp med Juan Mata vred Lucas knäet.
Säsongen var spolierad.
– För ett år sedan spelade jag förmodligen min bästa fotboll under min tid i Liverpool. Jag tror verkligen att jag kan nå den nivån igen och jag vill dit så forf som möjligt.
Efter skadan rasade Liverpool ihop fullständigt. Många menade att det inte hade skett om lagets defensiva sköld hade varit frisk.
Lucas Leiva kämpade sig tillbaka och var fit for fight i säsongsinledningen. Men glädjen blev kortvarig.
I ligamötet med Manchester City ådrog han sig en muskelbristning och fick sätta sig på rehabcykeln igen.
Liverpool har saknat honom enormt. Joe Allen är en skicklig passningsspelare, men laget har inte fått samma balans utan Lucas i maskinrummet.
Idag är han äntligen tillbaka. Lucas Leiva är uttagen i startelvan i mötet med Southampton. Mittfältaren har bara spelat 73 minuters tävlingsfotboll i år.
– Det varit ett riktigt jobbigt år för mig. Under mina fem år här har jag inte haft några skadeproblem alls. Men under senaste åren har jag haft två allvarliga skador. Jag trodde aldrig att jag inte skulle komma tillbaka men att få skadorna så kort efter varandra var tufft att ta.
Stämningsläget på läktarna har förändrats jämfört med för fyra år sedan då han blev utbuad.
Idag tas han emot som en frälsare.
– Det har varit en lång väg tillbaka, men jag är redo och jag kan knappt vänta på att få vandra ut på Anfield igen.

Källor (citat): BBC, Liverpools officiella hemsida, Liverpool Echo, Liverpool Daily Post.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Idag skulle vi egentligen ha spelat en presslandskamp i Helsingfors, men ovädret på Östersjön gjorde båtresan försenad. När jag egentligen skulle ha ägnat tid åt att skriva om det glödheta mötet MK Dons–Wimbledon satt jag istället mitt ute på havet utan uppkoppling.
Nu har vi precis lagt till vid hamnen och nu har jag lyckats få tag i uppkoppling för att skicka in ”Omgångens lag”.

***
Tisdagens matcher var mållösa fram till tio minuter återstod av mötet mellan Aston Villa-Reading då Christian Benteke höll sig framme och nickade in 1-0. Benteke, 21, har vuxit in i Premier League-kostymen. Han skapar problem för många försvar tack vare ren råstyrka. Just nu håller han stjärnan Darren Bent utanför laget.
Gareth Bale var lysande i första halvlek mot Liverpool och låg bakom de två första målen. Först genom ett fint förarbete till Aaron Lennon, sedan med en skruvad frispark, en häxpipa, som ändrade riktning och ställde Pepe Reina. Bale är given på vänsterkanten.
Marouane Fellaini bar som vanligt Everton.
Förutom Benteke tar jag ut två andra ”nya namn” i engelsk fotboll. Dels Pablo Hernández, som har hittat formen efter en trevande inledning i Premier League, dels Alexander Tettey. Den sistnämnde, en tuff, fysisk mittfältare, har var en av anledningarna till Norwich starka resultat på sistone. Han får sällskap på mitten av Gareth Barry som utsågs till matchens lirare av Sky i segermatchen mot Wigan.
Mittförsvaret hade mindre konkurrens än vanligt. Ryan Nelsen gjorde en mycket bra match för QPR i tisdags och Jonny Evans var återigen framträdande för Manchester United. Ytterbackarna var tämligen självskrivna, även om Luke Shaw och Danny Rose flåsade Leighton Baines i nacken.
Omgångens spelare: Gareth Bale, Tottenham.

Mitt ”Omgångens lag”:
Brad Guzan, Aston Villa (2)
——————————————–
Rafael da Silva, Manchester United (3)
Ryan Nelsen, QPR
Jonny Evans, Manchester United
Leighton Baines, Everton (3)
——————————————–
Alexander Tettey, Norwich (2)
Gareth Barry, Manchester City
——————————————–
Pablo Hernández, Swansea
Marouane Fellaini, Everton (4)
Gareth Bale, Tottenham (4)
——————————————–
Christian Benteke, Aston Villa

Siffran anger antalet gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Dimitar Berbatov (Fulham), Luke Shaw (Southampton), Michu (Swansea), Wayne Routledge (Swansea), Matthew Lowton (Aston Villa), Jack Wilshere (Arsenal), Daniel Agger (Liverpool), Luis Suárez (Liverpool), Jon Walters (Stoke), Davide Santon (Newcastle), James McCarthy (Wigan), Daniel Rose (Sunderland), Matija Nastasic (Manchester City), Jussi Jääskeläinen (West Ham).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

För tunn trupp
Alan Pardew har hävdat att ett ordinarie Newcastle skulle kunna konkurrera med vilket lag som helst i Premier League.
Med en formstarkare Papiss Cissé och en högerback av klass hade jag inte haft någon invändning överhuvudtaget.
Men jag förstår hans poäng. Newcastle har en stomme av spelare som håller riktigt hög klass. Tim Krul är en av ligans bättre målvakter, Fabricio Coloccini en av de bästa mittbackarna, Cheick Toité/Yohan Cabaye ett av de bästa innermittfältsparen, Hatem Ben Arfa en av de bästa yttrarna och Demba Ba en av ligans bästa strikers.
Men bakom dessa är truppen, fortfarande, för tunn.
Detta brandskattade manskap har dessutom tvingats dubbelspela med Europa League. Alan Pardew har dock roterat friskt i Europaspelet så jag tror inte att det haft så stor påverkan.

Lång skadelista
Utan bredd är det extra viktigt att klara sig från skador. Istället har Newcastle haft extrem otur i höst.
En av förklaringarna till den urstarka hösten ifjol var ju att lagets nyckelspelare fick vara hela. Centrallinjen med Tim Krul, Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye och Demba Ba var intakt. Och när Steven Taylor och Cheick Tioté gick sönder kom spelare som James Perch och Danny Guthrie in och fyllde tomrummet överraskande effektivt.
Den här säsongen har Newcastle varit ligans mest skadedrabbade lag. Krul, Coloccini, Tioté, Cabaye och Ryan Taylor har missat viktiga matcher. Dan Gosling och Haris Vuckic är knappast stöttepelare, men ändå breddspelare som kan få sina minuter vid en skadekris. De har också varit skadade.
Idag kom det dystra beskedet att Yohan Cabaye och Steven Taylor kan bli borta till februari.
Lägg till att stjärnan Hatem Ben Arfa dras med en sträckning och blir borta ett par veckor till. Det betyder att Newcastle har åtta spelare som rehabiliterar sig i nuläget, flest av samtliga lag.

För höga förväntningar
Newcastle slutade tolva i Premier League med 46 poäng säsongen 2010/11, sju poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Fjolårets femteplats var inget annat än en sensation för ett lag som många tippade i bottenträsket. Newcastle tog 65 poäng, 19 fler än året före.
Lag som avsevärt förbättrar sitt poängfacit från ett år till ett annat har ofta svårt att upprepa bedriften. Det finns fler exempel på det.
Framgångar föder också andra sorters problem. När så många spelare presterade över förväntan höjdes ribban inför den här säsongen. Och det är ju som bekant lättare att slå ur underläge. Newcastle har hittills inte klarat av den nyvunna statusen som jagat topplag.

Frågan är också om Newcastles femte plats i våras speglar truppens kvalitet.
Ifjol var känslan, åtminstone min, att bollen studsade Newcastles väg. De vann de tajta matcherna, även de dagar då prestationen var långt från hundraprocentig. När Demba Ba slutade göra mål kom Papiss Cissé som en skänk från ovan och tog över stafettpinnen. Hatem Ben Arfa återvände från skada och var en av ligans bästa spelare under våren.
Dessa fynd var förstås frukten av ett gott scoutingarbete, men det kändes som en säsong där alla bitar föll på plats – samtidigt.

Målkungens usla form
Papiss Demba Cissé hämtades i januari från Freiburg och hans vår var formidabel. Senegalesen gjorde 13 mål på 14 matcher (varav supermålet på Stamford Bridge) och var en av de främsta orsakerna till att laget slogs om fjärdeplatsen till sista omgångarna.
Men den här hösten har Cissé inte gått att känna igen. Det dröjde till den 28 oktober innan han hittade rätt i ligaspelet. Och en Papiss Cissé som inte gör mål är inte den spelaren som Newcastle behöver. 27-åringens allroundspel är för svagt för att göra nytta på andra sätt. Den här hösten – där han gjort ett mål på tio starter i ligan – har han inte bidragit på något sätt. I helgens match mot Southampton gjorde han återigen en slät figur.

Cissé började säsongen som striker med Demba Ba som lojal kantspringare i ett 4-3-3. Men efterhand har Alan Pardew tvingats ge upp sin favorituppställning och istället spelat Ba som central anfallare bredvid Cissé. Ett nödvändigt val då han är den ende som levererar mål för tillfället. Utan hans starka höst (åtta mål på tolv matcher) hade Newcastles tabellposition varit än mer utsatt. Men förändringen till ett mer 4-4-2-liknande system har påverkat lagets balans.

Bristfälligt passningsspel utan Cabaye
Yohan Cabaye var speluppläggaren som sydde ihop Newcastles anfallsspel förra hösten. Hans pass-and-move-fotboll gjorde att han till och med ryktades vara aktuell för Barcelona.
Skillnaden mellan ett Newcastle med Cabaye i form och ett Newcastle utan sin stjärna är påtaglig. Nu framstår Newcastle som ett långbollslag, fullt i klass med Stoke och West Ham. Enligt Opta har laget procentuellt slagit flest långbollar av samtliga lag i ligan.
Cabaye-effekten syns allra tydligast om man granskar hans mittfältskollega Cheick Tioté. När fransmannen är på planen och dikterar tempot på mittfältet kan Tioté ägna sig åt det han kan bäst: pressa, stressa och städa korridoren framför sin backlinje. Utan Cabaye måste Tioté ta större ansvar i speluppbyggnaden – och de kvaliteterna har han inte (se nedan).

I passningsdiagrammen från StatsZone kan vi jämföra Chieck Tiotés statistik med och utan Yohan Cabye vid sin sida. Med Cabaye på planen i hemmamötet med Manchester United (diagrammet till höger) slog Tioté 61 passningar, varav 54 till rätt adress (89 procent). Utan Cabaye mot Southampton i helgen slog Tioté 67 passningar, varav 52 till rätt adress (78 procent). Skillnaden kan tyckas liten, men notera framför allt att Tioté ”tvingas” slå fler djupledsbollar, fler hotande passningar när Cabaye är frånvarande.

***
Hur bra är Newcastle – som förra säsongen eller som det gäng som just nu ligger på 14:e plats i ligan?
Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.
Eller vad säger ni?

Konkurrensen om de offensiva mittfältsplatserna brukar handla om samma namn vecka ut och vecka in: Santi Cazorla, Juan Mata, Eden Hazard, Marouane Fellaini, Wayne Rooney.
Men den här veckan har jag glädjen att konstatera att ett gäng andra spelare tog rampljuset.
Jordi Gomez satte ett hattrick för Wigan som vände och vann hemma mot Reading. Gáston Ramirez var fantastisk för Southampton i segermatchen mot Newcastle. Och Zoltán Géra visade vägen för West Bromwich borta mot Sunderland.
Det var sämre utbud på bra målvaktsinsatser. Pepe Reina var stabil för Liverpool, Paulo Gazzaniga höll Southamptons första nolla för säsongen, Gerhard Tremmel var bra för Swansea. Men jag ger tröjan till John Ruddy som såg till att Norwich fick med sig en poäng borta mot Everton.
I backlinjen var ytterbackarna rätt givna – Glen Johnson var mycket bra för Liverpool och Leighton Baines var bäst på plan för Everton. I mittförsvaret föll formstarke Sébastien Bassong på ”målfoto” i kampen mot Vincent Kompany och Ryan Shawcross.
Anderson spelade bara 31 minuter men gjorde ett superinhopp och var motorn bakom Manchester Uniteds vändning.
Omgångens spelare: Jermain Defoe, Tottenham.

Mitt ”Omgångens lag” (4-1-4-1):
John Ruddy, Norwich (2)
———————————-
Glen Johnson, Liverpool (3)
Vincent Kompany, Manchester City
Ryan Shawcross, Stoke (2)
Leighton Baines, Everton (2)
———————————-
Anderson, Manchester United
———————————-
Jordi Gomez, Wigan
Zoltan Géra, West Bromwich
Gaston Ramirez, Southampton (2)
Gareth Bale, Tottenham (3)
———————————-
Jermain Defoe, Tottenham (2)

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig (krävs att man förtjänat eller snuddat vid betyg 8/10):
Jean Beausejour (Wigan), Pablo Hernández (Swansea), Gerhard Tremmel (Swansea), Adam Lallana (Southampton), Alexander Tettey (Norwich), Charlie Adam (Stoke), Ciaran Clark (Aston Villa), Sean Morrison (Reading), Gabriel Agbonlahor (Aston Villa), Romelu Lukaku (West Bromwich), Sébastien Bassong (Norwich), Claudio Yacob (West Bromwich).

***
Som vanligt är det upp till er att avgöra: Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare?”?

***
Dessa spelare har flest uttagningar i ”Omgångens lag” i höst:

4 uttagningar
Luis Suárez, Liverpool
Santi Cazorla, Arsenal
3 uttagningar
Eden Hazard, Chelsea
Gareth Bale, Tottenham
Glen Johnson, Liverpool
Jan Vertonghen, Tottenham
Juan Mata, Chelsea
Marouane Fellaini, Everton
Robin van Persie, Manchester United
Steven Pienaar, Everton

Fått behålla nyckelspelarna
När transferfönstren stänger talas det stort och brett om vilka klubbar som spenderat mest pengar på de flådigaste nyförvärven under sommaren. Det talas ofta för lite om vilka som fått behålla sina spelare. Trots att det är viktigare.
West Bromwich slutade på tionde plats förra säsongen. En stark prestation, framför allt då de inte hade en enda spelare som stack ut, inte en enda spelare som var bland ligans 30 bästa. Både Youssouf Mulubmu och Peter Odemwingie gjorde rätt svaga säsonger, vilket blev en ”blessing in disguise” för WBA. Den spelare som var närmast en flytt i somras var ingen av dessa utan mittbacken Jonas Olsson, som jagades av Tottenham. Svensken stannade.
Den enda ”förlusten” var mittfältaren Paul Scharner som flyttade till Tyskland. Men där valde WBA själva att inte ge österrikaren något nytt kontrakt.
Målvakten Ben Foster borde ha intressenter, men storklubbarna kanske är bländade av det faktum att han dumpades av Manchester United. Offensive mittfältaren James Morrison skulle också klara att spela i en större klubb, men är fortfarande kriminellt underskattad.
Att som mittenklubb inte ha några fixstjärnor har en stor fördel – det är lättare att få behålla sina spelare.

WBA:s spelaromsättning i somras
In: Ben Foster (permanent övergång), Markus Rosenberg, Claudio Jacob, Yassine El Ghanassy (lån), Goran Popov (lån), Romelu Lukaku (lån). Ut: Keith Andrews, Paul Scharner, Nicky Shorey, Marton Fülop, Simon Cox.

Fynden
Dan Ashworth må vara en doldis för många, men där har ni mannen bakom West Bromwichs framgångar. I sin roll som sportchef har han varit hjärnan bakom det scoutingnätverk som lett till att klubben kunnat göra fynd som andra klubbar bara kunnat drömma om.
Peter Odemwingie 3 miljoner euro, James Morrison 2,5 miljoner euro. Claudio Yacob var gratis.
Backlinjen – en av ligans mest solida – kostade runt 30 miljoner kronor. Totalt.
Att WBA inte lagt ut stora summor på spelare har gjort att många av lirarna är brutalt underskattade. Jag sa inför säsongen att lagets anfall är ligans mest underskattade och hösten har väl bevisat det. Markus Rosenberg är långt från startelvan av den enkla anledningen att Shane Long, Marc-Antoine Fortuné och Romelu Lukaku är bättre än folk tror. Detsamma kan sägas om många spelare i WBA.

Klubbar med begränsade resurser – det vill säga nästan alla – står och faller med sin spelarrekrytering.
Newcastle gjorde sensation förra säsongen tack vare att de gjort en rad fynd.
WBA har kunnat bygga en slagkraftig trupp tack vare Dan Ashworths engagemang och skarpa affärssinne.
Ta Claudio Yacob som spelat ut kontraktet med Racing Club hemma i Argentina. Det går en historia om hur Dan Ashworth under en scoutingresa fick klättra över ett stängsel bara för att ta sig in och spionera på spelaren under en träning. De bjöd in mittfältaren till provträning under träningslägret i Sverige under sommaren. Och så fick de en av ligans bästa defensiva mittfältare – gratis.

Centrallinjen
WBA har inga stjärnor – men laget är jämnt. Det finns inga svaga länkar, ingen ytterback där motståndarna kan ”sätta in stöten”.
Den främsta orsaken till succén är tveklöst centrallinjen med målvakten Ben Foster, mittbackarna Jonas Olsson och Gareth McAuley och defensiva mittfältarna Claudio Yacob och Youssouf Mulumbu.
Mittbackarna är tuffa, lojala och starka i luften. Mittfältarna är tuffa, lojala och exceptionellt starka defensivt, vilket medför att det är svårt att såra West Bromwich med omställningar. Yacob har, bortsett från fasta situationer, knappt tagit ett steg i motståndarnas straffområde den här hösten. Istället ligger han konstant och samlar andrabollar i korridoren mellan backlinje och mittfält.

Kontringsspelet
West Bromwich är ett av de lag som har minst bollinnehav i Premier League. Ändå ligger de trea i tabellen.
Managern Steve Clarke har utnyttjat skickliga kontringsspelare som Shane Long och Peter Odemwingie perfekt.
Kontringsmålet mot Southampton var ett perfekt exempel på det.

Klarat sig från skador
West Bromwich har visserligen fått klara sig utan målvakten Ben Foster i de senaste matcherna, men nyckelspelarna har klarat sig från skador: Jonas Olsson och Gareth McAuley har fått spela ihop utan att behöva byta mittbackspartner. Youssouf Mulumbu och Claudio Jacob har i princip spelat varje minut i ligan hittills. Shane Long och Peter Odemwingie har kunnat leda den offensiva lagdelen.
WBA har en bredare trupp än tidigare år, vilket bevisas av det faktum att Chris Brunt och Romelu Lukaku inte ens är ordinarie.
Men det blir intressant att se hur de klarar en skada på en av nyckelspelarna. För sådana får man tyvärr räkna med.

Tränaren
Det var en del som tvivlade på Steve Clarke inför säsongen. Hos spelbolagen var han en av favoriterna till att få sparken först.
På ett sätt var det förståeligt eftersom han inte varit huvudansvarig tidigare.
Men rent fotbollsmässigt visste vi att han hade kvaliteterna. Han har jobbat under tränare som Ruud Gullit, José Mourinho och Kenny Dalglish och har givetvis tagit intryck.
Att så många spelare hyllat honom, både personligheten och kunskapen, kan inte vara en slump.

Läs mer: Mitt dokument om Steve Clarke från oktober.

Klubbens struktur
West Bromwich har arbetat långsiktigt. Under åren när de var ett jojo-lag förköpte de sig inte utan tog de ettåriga sejourerna i högstaligan som ”läropengar”.
Det var många som var missnöjda med ordföranden Jeremy Peaces hårda hållning, men hans linje har visat sig framgångsrik. Hans filosofi var i korta drag: ”Det är ingen katastrof om vi åker ur. Istället siktar vi på att vara bättre nästa gång vi går upp”.
Med den röda tråden har WBA varken äventyrat ekonomin eller tagit impulsiva beslut.
Jeremy Peace ska ha enormt credit för att ha etablerat en klubb i Premier League utan att ha dragit på sig skulder.

WBA har även arbetat utifrån modellen sportchef-coach, istället för att ha en manager med övergripande ansvar.
Det har gjort att systemet och filosofin varit intakt trots att man bytt tränare ett par gånger senaste åren.
Roberto Di Matteos avsked innebar ett lyft. Roy Hodgsons farväl har gjort att laget tagit ytterligare ett kliv. Frågan är vad som händer när Dan Ashworth lämnar klubben (han har fått en tjänst inom FA).