Har varit upptagen av födelsedagsfirande i helgen så har för en gångs skull inte haft fullt fokus på Premier League. Såg inte ens Rafael Benítez debutmatch mer än lite sporadiskt i mobilen. Ska försöka hinna se ett gäng repriser idag och skicka in några rader om höstens succélag.
Tills vidare kan ni som har Plus läsa del 11 i serien om Premier League-legendarer – om Ole Gunnar Solskjaer.

Chelsea sparkade tränaren som för ett halvår ledde klubben till en historisk Champions League-titel.
Ersättaren: Rafael Benítez, 52.
Chelsea-fansen protesterar.
Varför? Är hans rykte egentligen sämre än det borde vara?

När fotbollsetablissemanget bedömer fotbollstränare är kriterierna enklare än för något annat jobb.
Det spelar ingen roll hur du gör som manager.
Det spelar ingen roll om du är en hårding som Felix Magath, en galning som Marcelo Bielsa, en entusiast som Martin O’Neill, en gentleman som Marcello Lippi, en taktiker som Francesco Guidolin eller en ”mjukis” som Martin Jol.
Allt kommer ändå alltid att handla om resultaten. Det är det enda vi utomstående har att förhålla oss till.
Vad dessa herrar egentligen har gjort bakom kulisserna vet vi inte eftersom vi sällan får den sortens inblick. Till skillnad mot spelarna som vi ser i aktion varje vecka och själva kan bedöma. Vi kan inte, som vi gör om vissa spelare, säga att en tränare ”gör ett stort jobb i det tysta” eftersom vi inte vet det. Vi kan få indikationer från spelare som berömmer sin manager, men det är sällan sanningen som kommer fram.
– Roberto Di Matteo är en perfekt manager, sa Juan Mata för ett par veckor sedan.
Di Matteo fick sparken igår. För att ta ett exempel.

Därför har vi relativt lätt för att värdera tränare som verkat en längre tid. Vi gör en snabbtitt på deras cv, bedömer resultaten kontra resurserna de hade att arbeta med.
Alex Ferguson är ett fenomen. José Mourinho är en av de bästa, Marcello Lippi likaså. Carlo Ancelottis meritlista kan ingen snacka bort.
På samma sätt är vi överens om att Phil Brown inte hör hemma i det sällskapet. Inte Graeme Souness eller Gary Megson heller.
Men så finns det tränare som delar opinionen. Rafael Benítez är en av dem.
I hans fall har de flesta en bestämd åsikt.
Fråga många Liverpoolfans och de bugar sig dubbelvikta av beundran.
Fråga folk i Italien och de skakar på huvudet.
Det kan tyckas märkligt eftersom en tränare som vinner Champions League med Djimi Traoré i startelvan aldrig mer borde kunna ifrågasättas.

Rafael Benitez är en ”å ena sidan, å andra sidan”-tränare.
Å ena sidan är han tränaren som tog över Valencia 2001 och förde klubben till två ligatitlar, 2002 och 2004, under en tid då Zinedine Zidane stod på toppen av sin karriär i Real Madrid. Å andra sidan var Valencia inget dussingäng. Det lag Benítez tog över hade nått två raka Champions League-finaler.
Å ena sidan basade han i Valencia över det mest imponerande lagbygget i fotbolls-Europa under 00-talet. Å andra sidan var det kanske företrädaren Hector Cuper som lagt grunderna till det.
Å ena sidan tog Rafael Benítez Liverpool till en oförglömlig Champions League-seger 2005 efter en heroisk vändning mot Milan. Å andra sidan slutade hans lag bara femma i ligan det året, vilket hade varit mer kännbart om inte Uefa gjort ett undantag och gett laget ett ”wild card” till nästa års CL (efter det ändrade Premier League reglerna och slog fast att en CL-vinnare automatiskt får en CL-biljett till nästa år).
Å ena sidan värvade han Fernando Torres till Liverpool. Å andra sidan var det han som åren 2004–2009 värvade 75 andra spelare till Anfield, varav få blev lyckade.
Å ena sidan lyckades han föra Liverpool till en ny Champions League-final 2007. Å andra sidan misslyckades laget med målet i ligan – att slåss om ligatiteln.
Å ena sidan ledde han Liverpool till den poängmässigt bästa Premier League-säsongen 2008/09. Å andra sidan misslyckades han att bygga vidare på den framgången året efter.
Å ena sidan var det  han som hämtade Xabi Alonso. Å andra sidan var det han som sommaren 2008 ville göra sig av med Alonso och istället värva Gareth Barry.
Å ena sidan var det han var basade för ett Liverpool som slutade sjua säsongen 2009/10, vilket var starten till klubbens fall. Å andra sidan var det under en tid då ägarsituationen i klubben var ytterst osäker och satte hinder för laget.
Å ena sidan spenderade han enorma pengar på transfermarknaden på misslyckade spelare. Å andra sidan klagade han alltid på att hans ”net spend” inte var så stort som han hade önskat.
Å ena sidan fick han inte fram en enda egenfostrad spelare som etablerade sig i a-laget under sin tid i klubben. Å andra sidan var det han som styrde upp akademin och hämtade in Raheem Sterling, Suso och Jonjo Shelvey.
Å ena sidan gjorde han fiasko i Inter. Å andra sidan tog han över efter José Mourinho – bland det svåraste man kan göra som tränare.
Så här kan man vrida och vända.
Den viktigaste poängen är dock:
Rafael Benítez förde Liverpool till två Champions League-finaler inom loppet av tre år med ett ytterst begränsat material. Det är en enorm bedrift som ingen kan ifrågasätta.
Men det är ett tag sedan. Det är snart sju år sedan han vann en titel (förutom de två han fick ”på köpet” i Inter, Supercupen och klubblags-VM, vilket Mourinho var noggrann med att påpeka).

Rafael Benítez är en fascinerande ledare.
Redan som juniorspelare i Real Madrids akademi skrev han analyser om lagkamrater på små lappar. Han blev tränare redan vid 26 års ålder.
Han är en teoretiker uti fingertoppsspetsarna. Han värvade Glen Johnson för stora pengar bara för att ägna första tre veckorna åt att påtala spelarens brister i defensiven.
Hans fotbollskunnande är odiskutabelt. Hans man-management är mer osäkert.
Rafael Benítez är inte tränaren som smörjer spelarnas egon. Steven Gerrard har berättat att han längtade efter att få höra ett ”well done”. Fernando Torres har berättat anekdoten om när det läckt ut i pressen att han skulle bli pappa.
– Gratulerar, Fernando, sa Benítez när han kom ned på träningen.
– Thanks, boss! svarade anfallaren.
Fernando Torres utgick från att det handlade om flickvännens graviditet. Det skulle han inte ha gjort. Benítez fortsatte:
– …du tog ju den där löpningen mot första stolpen precis som vi pratat om.

Liverpoolfansen lever på minnena från Istanbul och vissa överskattar Benítez förträfflighet. Interfansen kommer ihåg den svarta hösten 2010 och underskattar spanjoren.
De neutrala har en tendens att negligera meriterna och istället fokusera på hans personlighet. Det ständiga klagandet på för lite resurser.
Chelsea-fansen?
De känner för Roberto Di Matteo som dels var en populär spelare i klubben, dels gav dem en magisk vår.
De är besvikna på att en klubblegendar har fått sparken utan att ha fått en ärlig chans. De vet att Benítez meritmässigt inte är ett sämre val, tvärtom. Men de vill inte ha en legoknekt som fortfarande har sitt hjärta hos en av rivalerna.
– Vi behöver inte ge bort löjliga flaggor till våra fans för att vifta. Våra fans visar hjärta och det är allt vi behöver. Det är fansens passion som hjälper oss att vinna, inte flaggor, sa Benítez 2007 om Chelseas fans.
Sådana citat får han brottas med nu.

***
Är han rätt man för Chelsea?
Nej, jag är tveksam. Visserligen är han en tillfällig lösning fram till sommaren då klubben kommer att försöka få loss Pep Guardiola, men för att lyckas måste Chelsea åtminstone slåss in på mållinjen om ligatiteln och ta ytterligare en titel (beroende på utgång av CL-äventyret).
Han är ett impopulärt val bland supportrarna. Igår samlades Chelseafans och sjöng om Benítez.
”Rafael Benítez, you´re not welcome here” och ständiga ramsan om ”fat, Spanish waiter”.
– När han var manager i Liverpool och vi hade José Mourinho var han väldigt negativ till Chelsea, väldigt oförskämd mot oss. Allting när något gick snett var det någon annans fel, säger Dave Johnstone, redaktör för Chelsea-fanzinet cfcuk.
Rafael Benítez kan få tufft om han får en dålig start.

Vad kan han göra rent spelmässigt?
Rafael Benítez är en erkänt skicklig taktiker och har byggt gedigna lagmaskiner i både Valencia och Liverpool. Jag tror att han kan rätta till bristerna i defensiven, men eftersom Roman Abramovitj kräver så mycket av sin manager kan knappast Benítez kan leva upp till alla kriterier. Det räcker inte att vinna matcher och titlar i Chelsea – laget ska vinna ”snyggt” och underhålla sin ägare. Spanjoren är inte känd som managern som bjuder på sevärd fotboll eller ger sina spelare fria tyglar. Han är pragmatisk. Kommer Juan Mata, Oscar och Eden Hazard trivas med en teoretiker som förordar ett striktare försvarsarbete? Formsvage Fernando Torres spelade sitt livs fotboll under Benítez i Liverpool. Anfallaren lär få förtroendet igen och kanske kan få ett (litet) lyft med en rakare, mer ”direkt”, fotboll.

***
Vad är din bild av Rafael Benítez?
Över- eller underskattad?
Har han sett sina bästa dar eller tror du han kan lyfta Chelsea?

Roman Abramovitj gör det igen.
Idag sade han adjö till sin åttonde tränare sedan han tog över Chelsea.
Hans korta tålamod har kostat en slant.

Ryktena stämde.
När engelska tidningar spekulerar i att en tränare som lett sitt lag till Champions League-seger ett halvår tidigare ska få sparken är det lätt att ta uppgifterna med en nypa salt.
Det gjorde de allra flesta den här gången.
Men idag meddelade Chelsea att man sparkar Roberto Di Matteo.
Det är häpnadsväckande att det måste finnas någon annan orsak än resultaten.
Di Matteo tog över efter sparkade André Villas-Boas i våras. Laget var nere i källaren, hade en taktik som uppenbart inte fungerade och ”ett förlorat omklädningsrum”. I det läget kom Di Matteo in, löste krisen och förde laget till FA-cuptiteln och Champions League-titeln efter att ha spelat bort Barcelona i två oförglömliga semifinalmöten.
Det han gjort sedan februari är remarkabelt. För mig är han årets manager i fotbolls-Europa.
Det hade varit konstigt om laget inte hamnat i en formsvacka efter vårens sanslösa framgångar och med tanke på hur spelidén förändrats med nya spelare som Eden Hazard och Oscar. Därför kan det rimligen inte vara senaste månadens svaga resultat som ligger bakom avskedet.

Jag skulle istället tro att det ligger någon sanning i uppgifterna om att Di Matteo tappat förtroendet från spelartruppen.
Det har figurerat uppgifter om bråk i omklädningsrummet efter förlusten mot West Bromwich i helgen.
Vi får helt enkelt avvakta och se om/när den egentliga bakgrunden kryper fram.
Fram till dess kan det vara intressant att titta på hur mycket tränarkarusellen kostat Chelsea sedan Roman Abramovitj började leka Maurizio Zamparini.
Innan Roberto Di Matteo fick sparken hade Chelsea lagt cirka 850 miljoner kronor i avgångsvederlag och övergångspengar (för Villas-Boas).
Roberto Di Matteo hade 1,5 år kvar på sitt tvåårskontrakt med Chelsea, men en klausul att det gick att bryta efter ett år. Han hade en årslön på £4m. Det bör betyda att han kan räkna med minst 25 miljoner kronor i ”fallskärm”.
Det betyder att den ackumulerade kostnaden för Chelseas tränarbyten nu är runt 900 miljoner kronor.

***
Roberto Di Matteo sparkad. Nu saknas det bara att Chelsea plockar tillbaka Avram Grant.

***
Det kan förstås vara så att Chelsea fått indikationer på att Pep Guardiola fått tillbaka suget efter fotbollen. I så fall kanske det här var det bästa som kunde hända klubben. Det vet vi inte.
Glöm inte att kritiken var massiv när Newcastle sparkade Chris Hughton och anställde Alan Pardew. Ett år senare kallades det ett genidrag.

Så mycket har Chelsea betalat för tränarkarusellen

Claudio Ranieri

Sparkades 2004.

Kostnad: £1,7m.

José Mourinho

Sparkades 2007.

Kostnad: £18m.

Avram Grant

Sparkades 2008.

Kostnad: £7m.

Luiz Felipe Scolari

Sparkades 2009.

Kostnad: £13m.

Guus Hiddink

Korttidskontrakt 2009.

Kostnad: -.

Carlo Ancelotti

Sparkades 2011.

Kostnad: £15m.

André Villas-Boas

Sparkades 2012.

Kostnad: Värvad för £13,3m. Fick runt £10-12m i pay-off.

Roberto Di Matteo
Sparkades: 2012.
Kostnad: 1,5 år kvar på kontraktet, men Chelsea hade rätt att bryta avtalet efter ett år. Hade en årslön på omkring £4m i årslön. De bör betyda en pay-off på omkring £2-4m.

På förhand målades West Ham–Stoke ut som mötet mellan långbollarna.
Så passande att vi då fick se ett av säsongens läckraste mål.

Jag slötittade lite på gårdagens möte. Mest nyfiken var på att se om det skulle bli den långbollskavalkad som många tog för givet.
Det blev det inte. Visst skickade lagen långt på sina fyrtorn, men lagen levererade också en del fina kombinationer. Stoke ägde första halvlek, West Ham tog över totalt i den andra.
Framför allt innehöll matchen ett mästerverk.
Håll med om att det är lite kul. Tony Pulis har lett Stoke i tio år i rad (med undantag för en ettårig sejour i Plymouth). Han har gjort ett beundransvärt jobb när han etablerat klubben i Premier League.
Han har samtidigt fått leva med att bli ständigt kritiserad och förlöjligad över lagets taktik. Stoke gör bara mål på inkast, heter det. Trots att statistiken visat att de bara gjort ett fåtal mål som direkt följd av inkasten per säsong.
Nu är inte Rory Delap i närheten av någon startelva längre, men allmänheten tror fortfarande att lagets främsta anfallsvapen är inkasten.
Så plockar Stoke – av alla lag – fram den läckraste hörnvarianten jag sett i Europa den här säsongen.
Det är bara för oss att lyfta på hatten, förlåt kepsen, för Tony Pulis.

Gary Neville kallade det ”säsongens mål”. Jag tror Demba Ba, bland andra, har invändningar mot det efter sin supervolley, men jag förstår vad Neville menar.
Det finns ju mål som bygger på otrolig individuell skicklighet.
Zlatan Ibrahimovic påminde oss om det förra veckan.
Men det finns inget som värmer en tränare mer än när en intränad variant lyckas. En sådan som bygger på att l-a-g-e-t lagt ned idogt arbete på träningsplanen som sedan bär frukt när det är skarpt läge.
Vi minns Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien i VM 1994, vi minns hur Tommy Svensson pratade om varianten i den klassiska SVT-krönikan efteråt.
– … han hade nog samma känsla som jag. Vi fick en sån grej att lyckas!
Jon Walters 1–0 för Stoke i går borta mot West Ham var ett sådant mål.
Det var ett mästerverk eftersom den involverade så många spelare.
Lag är så sönderlästa nuförtiden att man sällan ser hörnvarianter. Det handlar mest om att screena på ett ställa och att få en spelare att kunna nicka ostört (som Chelsea mot Liverpool häromveckan).
Det här var något helt annat. Den byggde på att fem spelare som interagerade och gjorde exakt rätt sak för att öppna ytan för målskytten.
– Vi jobbade med den i två, tre dagar och gjorde aldrig mål när vi övade på den på träningarna, men lyckligtvis gick den hem nu, sa Tony Pulis.
Eftersom jag förra veckan grottade ned mig i zonspel kontra man-man-spel vid fasta situationer var det ju underbart att vi fick ett sådant här mål att vila teorierna emot.
Det hade aldrig varit möjligt för Stoke att lyckas med varianten mot ett försvar som använt zonspel. Uppenbarligen hade de kartlagt West Ham, noterat att de inte, som brukligt, placerar en spelare vid ”första ytan”. Sedan var det bara att köra.
– Det var en fin boll in och en fin avslutning, tillade Pulis innan han erkände:
– Jag borde inte säga det, men vi blockade en spelare. Vi obstruerade honom. Jag borde inte vara så ärlig.
Stoke har de senaste åren varit synonymt med inkast.
Till viss del har det varit orättvist, jag har skrivit det flera gånger, eftersom Stoke de senaste åren haft ett fint kantspel med Jermaine Pennant och Matthew Etherington.
Efter gårdagen kanske fotbollsvärlden har fått upp ögonen för att de faktiskt kan något mer.

SÅ HÄR GICK HÖRNVARIANTEN TILL

Kolla gärna målet först så kan vi granska detaljerna senare:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article15802877.ab

Hörnläggaren Glenn Whelan har lagt upp bollen för att slå hörnan. När han lägger handen på bollen är det signalen till lagkamraterna att starta löpningarna. Jon Walters, längst bort i straffområdet, kommer att inleda rörelsen. Samtidigt är spelarna som ska skapa yta för honom beredda. Ryan Shawcross vid första stolpen. Peter Crouch och Robert Huth i mitten. Charlie Adam vid bortre stolpen. Den enda som inte kommer att delta aktivt är Steven N’Zonzi som kommer att stå still (givetvis för att ta upp markering).

1) Jon Walters har startar sin löpning längst bort i straffområdet. Han har inga problem att rycka ifrån sin bevakning eftersom han framstår som tämligen ”ofarlig” i den ytan. Han kommer att springa i en båge runt alla spelare och dyka upp vid första stolpen. 2) Peter Crouch gör ett litet ryck framåt för att dra med sig sin bevakning.

Här ser vi hur lång och genomtänkt Jon Walters löpning är. Det intressanta är att han löper bakåt för att komma loss från sin bevakare.

Här kan vi se samspelet mellan samtliga Stoke-spelare. Ryan Shawcross vid första stolpen har gjort ett litet ryck. Peter Crouch har rört sig mot målet. Jon Walters har slitit sig loss och är nu helt fri på väg mot första stolpen. Robert Huth, vid straffpunkten, är beredd att blockera sin motståndare. Samtidigt har Charlie Adam screenat George McCartney vid bortre stolpen.

Här ser vi tydligt hur Charlie Adam (inringad) håller i och drar i George McCartney.

Jon Walters möter Glenn Whelans låga hörna och skjuter in 0–1 lågt vid första stolpen. Här ser vi tydligt hur Stokes löpningar utan boll har tryckt ned alla West Ham-försvarare till målområdeslinjen.

Fotnot: Tack till redigeraren Christoffer Glader som hjälpte till med grafiker och rita pilar.

***
Läs mer:
Analys: Zonspel vs man-man vid fasta situationer.

Det blev en helg med skrällar – och det syns förstås i ”Omgångens lag”. Elvan domineras av spelare från Norwich. Notera att backlinjen består av idel spelare från lagen på undre halvan.
Norwich svarade för sin bästa insats hittills i höst när man besegrade Manchester United (1–0). Managern Chris Hughton har fått ordning på defensiven. Målvakten John Ruddy gjorde en klockren insats och fick beröm efteråt av Alex Ferguson. Han behövde endast göra ett par svettiga räddningar, men hans sätt att dominera straffområdet och agera fläckfritt i luftspelet imponerade. Mittförsvaret med Sébastian Bassong och Michael Turner imponerade på nytt. Vänsterbacken Javier Garrido klarade sig bra mot Antonio Valencia och spelade dessutom fram till segermålet.
Youssouf Mulumbu var en av planens dominanter när West Bromwich besegrade Chelsea.
På ytterplatserna var konkurrensen mördande. Anthony Pilkington, Theo Walcott, David Silva och Hatem Ben Arfa slogs om ytterplatsen till höger. Högeryttern går dock till Jason Puncheon som hade del i alla tre målen för Southampton.
Samma sak framåt där Shane Long, Adam Le Fondre, Sergio Agüero hade bra argument för att ta en tröja. Jag valde dock tvåmålsskyttarna Carlos Tévez och Luis Suárez.
Känner lite sympati för Wes Hoolahan som varit omnämnd flera gånger senaste veckorna utan att få den åtråvärda nummer tio-rollen i veckans elva.
Omgångens spelare: Santi Cazorla, Arsenal.

Mitt ”Omgångens lag” (4-1-3-2):
John Ruddy, Norwich
———————————————-
Nathaniel Clyne, Southampton
Sébastien Bassong, Norwich
Sean Morrison, Reading
Javier Garrido, Norwich
———————————————-
Youssouf Mulumbu, West Bromwich
———————————————-
Jason Puncheon, Southampton
Santi Cazorla, Arsenal (4)
José Enrique, Liverpool (2)
———————————————-
Carlos Tévez, Manchester City
Luis Suárez, Liverpool (4)

Inom parentes anger antalet gånger spelaren varit uttagen i Omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Asmir Begovic (Stoke), Simon Mignolet (Sunderland), Carlos Cuéllar (Sunderland), Adam Johnson (Sunderland), Wes Hoolahan (Norwich), Michael Turner (Norwich), Anthony Pilkington (Norwich), John Ruddy (Norwich), Steven Whittaker (Norwich), Theo Walcott (Arsenal), David Silva (Manchester City), Sergio Agüero (Manchester City), Pablo Hernández (Swansea), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Adam Lallana (Southampton), Adam Le Fondre (Reading), Claudio Yacob (West Bromwich), Boaz Myhill (West Bromwich), Jonas Olsson (West Bromwich), Shane Long (West Bromwich), Juan Mata (Chelsea).

***
Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Emmanuel Adebayor eller någon annan?

Systemskiftet ett lyft för Norwich
Norwich inledde den här säsongen med en 0–5-förlust borta mot Fulham. Efter sju omgångar hade de tagit tre poäng och låg näst sist.
I slutet av september släppte de in fem mål hemma mot Liverpool. Det var, helt enkelt, ett bra tillfälle för managern Chris Hughton att backa bandet och gå tillbaka till grunderna.
Det gjorde han.
Istället för att släppa lös den hit-and-run-fotboll som var så effektiv ifjol med Grant Holt och Steve Morison som djupledslöpande måltavlor har laget gått över på ett mer riskminimerande system. 4-2-3-1 med två sittande bollvinnare på mitten i Alexander Tettey och Bradley Johnson. Wes Hoolahan i en nummer tio-roll. Grant Holt som ensam striker.
Det blev förlust borta mot Chelsea (efter att laget tagit ledningen), men sedan dess har Norwich sex raka matcher utan förlust. ”Kanariefåglarna” har fyra raka hemmasegrar, inklusive triumfer över Arsenal, Tottenham (LIgacupen) och Manchester United.
I lördags kväll var det alltså United som inte räckte till på Carrow Road.
Norwich sjönk lågt, lät ”rätt” spelare ha boll (läs Chris Smalling och Michael Carrick) och såg till att ge rejält understöd till sina ytterbackar.
– Norwich förtjänade det för de arbetade så hårt och försvarade sig mycket bra. Och deras målvakt gjorde tre fina räddningar i viktiga skeden, sa Alex Ferguson.

Systemskiftet till 4-2-3-1 har dels fått fart på offensiven – Grant Holt var mållös fram till sjätte ligaomgången och Wes Hoolahan har nu hittat toppformen – dels har bitarna i defensiven fallit på plats. Efter nio insläppta mål mot Liverpool och Chelsea har mittbacksparet Sébastien Bassong/Michael Turner varit ett av ligans bästa mittbackspar senaste månaden. Målvakten John Ruddy visade inte minst i lördags att han är en av Englands bästa.

Uniteds centrala mittfält förblir ett frågetecken
Manchester United förlorade mot Norwich, lagets tredje nederlag i höst, och det var ingen överraskning om man följt laget den senaste tiden.
Laget har spelat rätt slätstruket, men haft ett anfall som varit så briljant att de kunnat överskugga bristerna.
I lördags hittade de ingen utväg, det fanns ingen super-sub på bänken efter Javier Hérnandez fick chansen från start.
Men det stora problemet var varken ”Chicharito”, den mållöse Robin van Persie eller att inläggen sällan levererades med kvalitet.
Det stora problemet fanns på centralt mittfält.
Jag har ju tidigare rest frågetecken kring den lagdelen och jag gör det fortfarande. Eftersom Paul Scholes är 38 år och inte kan förväntas spela varje match – och inte heller ska göra det eftersom hans ben inte klarar av att ”ta jobbet” – valde Alex Ferguson att starta med Ryan Giggs, 39 år om en vecka. Trots att han hade tillgång till Tom Cleverley, Darren Fletcher och Anderson.

Vi vet vad vi får av Giggs som central mittfältare numera. Väldigt bristande defensiv, rätt många felpassningar samt en eller ett par fina, öppnande instick. Det bidraget är för litet. United har inte råd att ha en så uttalad ”sista tredjedelsspelare” på en av de två mittfältsplatserna.
Michael Carrick och Ryan Giggs blev ett på tok för förutsägbart mittfältspar. Det var inga problem för Norwich att ge ytterbackarna Garrido och Whittaker understöd eftersom de visste att United ändå inte skulle attackera centralt.
Ryan Giggs har startat fyra matcher i ligan i höst. Av dessa har Manchester United förlorat två. I en av de övriga två, borta mot Liverpool, var laget utspelat tills Jonjo Shelvey blev utvisad.
Jag tror faktiskt inte att det är en slump.

Enriques lyft i ny position
José Enrique värvades till Liverpool inför förra säsongen från Newcastle. Spanjoren inledde bra – under hösten var han en av ligans bästa vänsterbackar – för att sedan tappat formen fullständigt under våren.
I starten av den här säsongen var han långt ifrån ordinarie. Han har startat fem av tolv matcher, men har petats när Glen Johnson flyttats över till vänster. Han har till och med fått stå åt sidan när Jack Robinson och Stewart Downing testats som vänsterback.
I september meddelade Brendan Rodgers i ett privat möte att spelaren var tvungen att höja sig – annars skulle han dumpas. Svaret lät inte vänta på sig.
Sedan Brendan Rodgers började laborera med ett 3-5-2-system (eller 5-3-2 beroende på hur man ser det) har José Enrique gjort sina två bästa insatser under 2012. Han slog en underbar långboll till Luis Suárez mot Newcastle, han var grym i 1–1-matchen borta mot Chelsea förra helgen och i lördags var han en av planens bästa hemma mot Wigan.

Den enkla förklaringen är förstås att Enrique inte behöver tänka lika mycket på defensiven med bättre understöd av en till mittback.
Men vi har också sett synergieffekter i hans offensiva spel.
Passningen till Luis Suárez andra mål i lördags var en dimension vi inte sett tidigare och lägg där till den påpassliga fullträffen som betydde 3–0 (Enriques första mål i Premier League).
Enriques kvaliteter offensivt har ingen ifrågasatt. Med omskolningen till wing-back har han fått en chans att visa dem.

Walcotts löneförhandling visar vilken väg Arsenal vill gå
Theo Walcotts kontrakt går ut i sommar. Hittills har han och Arsenal inte kommit överens om någon förlängning.
Idag mot Tottenham (5–2) såg vi än en gång hur viktigt det är för klubben att lösa situationen och få behålla yttermittfältaren. Walcott var planens bästa spelare i första halvlek. Ständigt på språng, ständigt villig att slå inlägg.
Facit blev ett mål och en assist, men framför allt var Walcott den där katalysatorn i offensiven som alla lag behöver.

Walcott tjänar runt 60 000 pund i veckan, enligt vissa uppgifter under 50 000 pund i veckan. Han kräver en rejäl höjning. Engelska tidningar skriver att han vill ha 100 000 pund. Det är helt naturligt. Hans marknadsvärde är tillräckligt starkt för att få mer än så i en annan klubb – plus en lukrativ sign-on-bonus.
Företagsekonomiskt vore det bästa att ge efter och ge Walcott en rejäl löneförhöjning eftersom spelaren kan flytta gratis i sommar. Hur mycket han ska ha i veckan är svårt att säga, det vet de som sitter vid förhandlingsbordet, men om Andrej Arsjavin tjänar 75 000 pund i veckan borde ju Walcott ha mer.
Då hotas visserligen den platta lönestruktur som Arsène Wenger hållit så hårt på under sin tid i klubben. Om en spelare får rejält påökt kan det innebära att fler spelare framåt sommaren kommer att kräva höjd lön. Men utvecklingen är ofrånkomlig.
Antingen öppnar man plånboken eller så tappar man spelare och får börja om från scratch gång efter gång.
Arsenal har de senaste 1,5 åren tappade två spelare (Samir Nasri och Robin van Persie) för att de bara haft ett år kvar på kontrakten. Att tappa Walcott gratis vore förödande.

Är det inte dags att slopa den där socialistiska lönestrukturen som innebär att Aaron Ramsey tjänar liknande pengar som Walcott?
Om Arsenal ska hänga på de andra topplagen går det inte att kontinuerligt betala avsevärt lägre löner. Walcott-fallet visar vilken väg klubben vill gå.
Vd:n Ivan Gazidis säger att det finns pengar till transfersbudgeten.
I så fall borde en del av dessa pengar gå till att försäkra sig om Theo Walcott.

Adebayors hjärnsläpp
Emmanuel Adebayor har en minst sagt frostig relation till Arsenalfansen. Idag hade han chansen att tysta dem genom att leda sitt lag till seger.
Det började också bra för anfallaren när han placerade in 0–1 efter cirka tio minuter.
Men så förstörde han allt själv när han kastade sig in i en duell med Santi Cazorla i den 17:e minuten. Howard Webb hade förstås inget annat val än att plocka fram det röda kortet.
Vad tänkte Adebayor? Vad i all sin dar tänkte han när han gick in så idiotiskt i en närkamp på mittplan?
Visst, det är derby, känslorna är heta, det ska smälla i duellerna. Men spelare måste kunna vara mer pragmatiska. De måste kunna förstå vad ett rött kort i ett sådant läge betyder för laget.
Adebayor förstod det inte – och Tottenham reducerades till tio man med 73 minuter kvar att spela.
Han gav hemmafansen glädjen att kunna skandera: ”Adebayor, what’s the score?”.
Det är möjligt att Arsenal hade vunnit ändå, men Adebayors hjärnsläpp berövade hans lagkamrater chansen att vinna.

Vass coaching av Villas-Boas
André Villas-Boas var pressad inför derbyt. Han konstaterade själv att Tottenham inte hade råd att förlora matchen.
Själv gjorde managern en bra match. Han gjorde rätt val före matchen, rätt val under matchen. Därför måste han vara så besviken på Emmanuel Adebayor.
Villas-Boas överraskade genom att välja 4-4-2 med både Adebayor och Jermain Defoe på plan. Det visade sig vara ett klokt val. Spurs inledde bäst och skaffade sig ledningen när Defoe lurade skjortan av Per Mertesacker med en smart löpning (chockerande försvarsspel av tysken), sköt och Adebayor satte returen till 1-0.
Den fina starten var förgäves när Adebayor blev utvisad i den 17:e minuten.

I pausen visade Villas-Boas återigen prov på bra coaching. Han bytte ut båda sina ytterbackar Kyle Walker och Kyle Naughton och satte in Michael Dawson och Clint Dempsey. Trebacklinje. Övergång till 3-4-1-1.
Förändringen gav Spurs ett lyft i inledningen av andra halvlek där laget hade en stark tiominutersperiod.
Planens bästa spelare – Santi Cazorla – dödade den entusiasmen med sitt 4–1-mål, men Spurs klarade att spela 1–1 i andra halvlek fram till slutsekunderna när Walcott kontrade in 5–2, trots det numerära underläget. Villas-Boas modiga, proaktiva coaching lade grunden till det.
– Jag är stolt över mina spelare. Vi gjorde en bra match med elva och tio man, sa Villas-Boas efteråt.
Tottenham hade inte råd att förlora idag, sades det, men André Villas-Boas förtroendekapital är ändå intakt. I hans fall var det en hedersam förlust.

***
Ni som har Aftonbladet Plus kan läsa del 10 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Den här veckan om Didier Drogba.

Har man sagt något så måste man stå för det.

Jag och chefen kom överens om att jag skulle betygsätta Englands spelare efter onsdagens vänskapslandskamp.
Nu kom ju en Zlatan-show av historiska mått emellan så betygsättningen av de engelska lirarna känns inte riktigt lika angelägen. Men Premier League-bloggen lever ju sitt liv oavsett Zlatans prestationer så, vafan, här är de.

Mina betyg på England:

Joe Hart, Manchester City…………….5
Sviktade än en gång i landslaget. Svagt ingripande på frisparken och var ute och seglade i upprinnelsen till Zlatans otroliga 4-2-mål (vad skulle Hart ut och göra, mittbackarna var ju på plats?).

———————————————
Glen Johnson, Liverpool (74)……..6
Solid insats så länge han var på plan. Fick svagt understöd av Sterling i första halvlek och kan inte lastas för Zlatans första mål då han flyttat upp i ett tidigare skede när Sterling tappade boll.

Gary Cahill, Chelsea………………5
Kommunikationsmissar i eget straffområde och var underlägsen i duellspelet mot Zlatan Ibrahimovic. Det här var inte Cahills bästa landskamp.

Steven Caulker, Tottenham (74)…..6
Inledde skakigt i debuten och tappade bort Zlatan i förstaläget vid 1-0-målet. Revanscherade sig när han stötte in 2-1-målet. Hade sedan stora problem att hantera Zlatan i andra halvlek.

Leighton Baines, Everton………….7
Gjorde allt man kan önska av en vänsterback. Smart, begåvad i första halvlek. Slog ett par fina inlägg i ett skede när England dominerade.
———————————————

Leon Osman, Everton……………..7
Den 31-årige debutanten var inte så involverad i inledningen av matchen. Tog fler initiativ i andra halvlek där han hade en bra period.

Steven Gerrard, Liverpool (74)…….8
Var taggad i sin 100:e landskamp och dominerade mittfältet i första halvlek där han ofta blev omarkerad och kunde styra från låg mittfältsposition. Perfekt frispark till Caulkers 2-1-mål. Ställningen var 2-1 till England när Gerrard lämnade planen…

Tom Cleverley, Manchester United (61)….…6
Initiativrik och aktiv i det korta spelet i första halvlek. Brände ett jätteläge i första halvlek.

———————————————

Raheem Sterling, Liverpool (86)…..7
Otroligt stort att göra debut som 17-åring. Tappade bollen i ett kritiskt läge vilket ledde till Sveriges 1-0-mål. Fin crossboll till Ashley Young i upprinnelsen till 1-1. Lyfte sig avsevärt när han fick ta klivet över till vänsterkanten. Hade ett bra samarbete med Baines under en period i andra halvlek. Förlorade boll än en gång i ett farligt läge efter paus – måste kapa bort sådana misstag. Men det är lätt att glömma att grabben är 17 år.

Danny Welbeck, Manchester United….7
Rörlig och löpvillig. Ibland slarvig med possession. Fox in the box-mål när han slängde sig fram och styrde in 1-1.

Ashley Young, Manchester United (61)……6
Började tveksamt, men svarade för en finfin prestation när han lurade Sebastian Larsson och slog ett precist inlägg till Welbecks 1-1.

Inhoppare:

Daniel Sturridge, Chelsea (61)………5
Fick inte mycket uträttat under sitt inhopp.

Jack Wilshere, Arsenal (61)……………6
Fick en halvtimme och inhoppet får ses som ett led i Wilsheres rehabilitering.

Carl Jenkinson, Arsenal (74)

Ryan Shawcross, Stoke (74)

Tom Huddlestone, Tottenham (74)

Wilfried Zaha, Crystal Palace (86)

Spelarna måste ha spelat minst 25 minuter för att betygsättas.

Zonspel eller man-man-spel på fasta situationer?
De få studier som finns visar att zon är mer effektivt.
Ändå får det spelsättet utstå all kritik.
Varför?

Istället för att ta en spade och grotta ned mig och skriva en halv bok om ett taktiskt fenomen – som jag gör ibland – så tänkte jag börja lyfta fram enskilda detaljer som kanske inte kräver en uppsats för att dissekera.
Den här gången har jag fastnat för fasta situationer.
Det pågår ju en ständig debatt om hur man ska agera vid dessa. Och debatten är sällan nyanserad.

Minns ni när Rafael Benítez var manager i Liverpool? Klart ni gör och då kommer ni säkert ihåg kritiken han fick för målen laget släppte in på fasta situationer.
Liverpool hade varit ett av ligans bästa lag på fasta situationer. Säsongen 2004/05 släppte laget in 12 mål på fasta situationer (fjärde bäst). Åren 2005/06 och 2006/07 släppte laget in blott 6 mål, vilket var bäst i ligan. Rafael Benítez praktiserade ett zonförsvar.
Säsongen 2007/08 började plötsligt Liverpool släppa in fler mål på fasta situationer, 17 närmare bestämt (elfte bäst i ligan). Zonförsvar var fortfarande modellen.
Rafael Benítez sågades. Inte minst efter en förlust hemma i Champions League mot Chelsea där Branislav Ivanovic tilläts nicka in två mål.
Så klart.
Det är alltid managern som hängs när zonspelande lag släpper in mål på fasta situationer.
Förre Sky-experten Andy Gray var en av de mest högljudda.
– Jag har aldrig varit ett fan av zonförsvar. Jag garanterar att en löpande spelare kommer att hoppa högre än en stillastående spelare, sa han.
Varför sågas tränaren bara vid den ena taktiken? Vad är provocerande med zon?
Förmodligen att insläppta mål med zonförsvar bygger på kommunikationsmissar vilket medför att de ser extra billiga ut. Spelare blir lämnade helt ensamma och kan ostörda nicka bollen i nät. Spelare skäller på varandra och supportrarna undrar varför tränaren inte rett ut sådana saker.
– Vem markerade honom?, är en icke ovanlig fråga.
När lag använder man-man-markering framstår det åtminstone ut som någon försöker förhindra målet.

Under de kommande två åren med Rafa Benítez var Liverpool återigen ett av ligans bästa lag på att förhindra insläppta mål på fasta. situationer. Säsongen 2008/09 släppte laget till 10 mål (fjärde bäst) och 2009/10 12 mål (fjärde bäst). Avsevärt färre mål än merparten av klubbarna som använde man-man-spel.
– Det är alltid samma sak när i släpper in mål på hörnor och frisparkar – folk börjar prata om man-man och zonspel. Vi har spelat zon i fem år och även om jag inte har siffrorna vet jag att vi är ett av de lagen som släppt in minst antal mål på fasta situationer, sa Pepe Reina.
Alltså: Det går inte att dra slutsatsen att det ena eller det andra systemet är bättre.

För att illustrera det kan vi använda två bilder från mötet Newcastle–Manchester United.

Newcastle använder en kombination av spelare som ”zonar” och ett par som tar upp markering. Jonny Evans sliter sig loss från markeringen från Mike Williamson och når högst bakom (zonspelande) Demba Ba och nickar in 1-0.

Newcastle övergår till lite tydligare man-man-markering, spelarna ligger närmare de tre Manchester United-spelare som är på väg att löpa in mot mål. Men Patrice Evra kommer att rycka förbi Demba Ba och nicka in 2-0. Här ser vi problematiken med det enögda synsättet. Vid det här målet hade ett zonspel med all säkerhet förhindrat ett baklängesmål eftersom Newcastle definitivt ställt en spelare i ytan där Evra kommer att nicka in målet (snett framför första stolpen).

Den senaste tränaren att hamna i skottgluggen är Manchester City-tränaren Roberto Mancini. Italienaren har varit en förespråkare för zon. Förra säsongen – så länge det gick bra och City var ett av de lagen i ligan som släppte in minst mål på fasta – var det ingen som klagade.
I höst, inte minst efter förra veckans Champions League-möte med Ajax, pekar alla finger och efterlyser man-man-markering.

Svårigheten med defensiva fasta situationer (vi talar om hörnor) är densamma som gäller för allt försvarsspel: Man kan inte täcka allt.
Erik Edmans bevingade uttryck om täcket i sängen fungerar även här: Drar drar du upp det över huvudet blottar du fötterna istället. Det är inte möjligt att täcka båda stolparna, täcka de farliga ytorna och markera samtliga motståndare.
Det handlar om att välja.
Zonspel, där varsin spelare ansvarar för sin yta, på fasta situationer har stämplats som ett socialistiskt system. Eftersom det är svårt att peka ut en enskild syndabock är det ett sätt att fördela skuld.
Man-man-markering är mer utelämnande mot individen. Den som tappat markering är skyldig till baklängesmålet.
Så varför använde Rafael Benítez zonspel på fasta situationer?
Visste han något som
– Det handlar om att använda rätt system, för rätt spelare vid rätt tidpunkt. Faktum är att zonmarkeringen utvecklades under åren.
Vad är Roberto Mancinis motiv?
– Vi är inte starka nog att använda man-man-markering och varje gång vi gör det är det risk att vi orsakar en straff, sa han i veckan, enligt Goal.
– Om vi arbetar kan vi förbättra systemet. Vi har släppt in mål på grund av det, men vi kan förbättra oss. Vi jobbar på det, men vi behöver jobba mer.

Vad kan vi utläsa av det?
Jo, detta:
Har man starka huvudspelare kan man använda man-man-markering eftersom de klarar att hantera motståndarlagets bästa huvudspelare en-mot-en.
Har man inte starka huvudspelare måste man använda de starkaste huvudspelarna för att täcka de farliga ytorna.
Barcelona är ett bra exempel. De har i bästa fall tre starka huvudspelare på plan: Carles Puyol, Sergio Busquets och Gerard Piqué. Att låsa upp dessa spelare i markering kan bli ödesdigert eftersom motståndarna i så fall troligen skulle slå hörnan någon annanstans.
Samma sak med Manchester City. Det är skillnad i nickstyrka på ett City med Joleon Lescott, Micah Richards, Gareth Barry och Edin Dzeko, jämfört med om man byter ut dessa spelare mot Matija Nastasic, Pablo Zabaleta och Sergio Agüero.
När Mancini spelar sin bästa elva – med minilirarna – har han helt enkelt inte material för att spela man-man på defensiva hörnor.
Å andra sidan kan man dra parallellen till Manchester United som med spelare som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic haft rätt spelare för man-man-spel.

Analys – zon vs man-man

John Terrys 1–0-mål mot Liverpool är ett tydligt exempel på problemet med man-man-markering. Med dagens sofistikerade taktik använder många lag spelare som, för att tala basket- och ishockeyspråk, ”screenar” motståndare. Då finns risken att en spelare blir så här fri och ostört kan nicka in bollen i mål.
Med ett zonspel hade Liverpool definitivt haft en spelare i den markerade ytan beredd att nicka undan bollen. Det kanske hade blivit mål ändå, men risken hade varit betydligt mindre.

Här ser vi en översiktsbild som visar en omarkerad John Terry på väg att nicka in 1-0. Han hade aldrig fått stå så själv om Liverpool använt zon.

Varför inte varsin spelare på stolparna? Gå tillbaka 15 år och alla lag använde en spelare som ”täckte stolpen”. Idag använder målvakterna endast en spelare, ibland på första stolpen, ibland på bortre.
Det här är en fråga jag själv funderat över och som läsare ställer med jämna mellanrum. Jag har aldrig sett eller hört någon ge någon förklaring till den här trenden, men det måste handla om samma fenomen som allt annat försvarsspel:
Det handlar om att prioritera.
Med två spelare vid stolparna och med tanke på att en spelare måste markera den motståndare som stör målvakten och åtminstone två bör täcka ytor/spelare utanför straffområdet finns endast fem spelare kvar till att täcka övriga straffområdet.

Lag som täcker stolparna

Om vi tänker oss att hörna slås från vänster på bilden är det här en tänkbar uppställning. Dessa spelare är i princip låsta; de måste man ”offra”. En spelare vid varsin stolpe, en spelare som markerar den motståndare som ockuperar målvakten. En spelare som täcker första ytan. Två spelare (med pilar) som skär av spelare utanför straffområdet. Då finns endast fyra spelare kvar att placera ut i straffområdet. Det är för lite för att täcka av ett så stort område. Därför väljer många målvakter att avvara en spelare vid en av stolparna för att ha fler spelare som kan ta markering eller täcka ytor i straffområdet.

Hur försvara utan starka huvudspelare?

Hur gör man då om man saknar bra huvudspelare? Barcelona är ett bra exempel. Med blott tre pålitliga spelare i luftrummet har man inget annat val än att placera ut dem på de tre farligaste ytorna och låta en av dem vara beredd att ta ett steg utåt vid behov.

Slutsats
Ni märker att det inte finns någon exakt vetenskap. Olika system passar bra beroende på spelarmaterialet.
Som Rafael Benítez sagt:
– Man ska inte skylla på systemet. Det handlar alltid om beslutsamheten, koncentrationen och skickligheten i huvudspelet.

Fotnot: Tack till redigerarna Mattias Andersson och Carl-Johan Bjäreborn som hjälpt till med grafiker.

Läs mer:
Här finns tidigare taktiska analyser samlade.

Spelare som blommar sent har vi hört talas om.
Men så finns extremfall.
Leon Osman kan debutera i engelska landslaget i morgon mot Sverige.
31 år ung.

Det är lite kul att ställa Leon Osman bredvid Steven Gerrard och jämföra spelarnas karriärer.
Så lika, ändå så olika.
Båda växte upp i Huyton inom loppet av ett år. De anslöt sig tidigt till en av Liverpoollagens akademier; Gerrard till de röda, Osman till de blå. Båda har blivit sin klubb trogen. De visade tidigt sin talang och nådde spel i pojklandslaget.
Men sedan skiljer sig vägarna.
Steven Gerrard slog igenom tidigt i Liverpool. Han debuterade som 18-åring, blev lagkapten, etablerade sig i landslaget, vann stora titlar.
Leon Osman hade storleken emot sig. Så efter att han lyfts upp i Evertons a-lag fick han spendera tid på lån i Carlisle 2002/03. Det blev ytterligare en lånesejour i Derby innan han på allvar etablerade sig i Everton säsongen 2004/05.
Sedan dess har han varit en av klubbens mest pålitliga spelare. Han har varit bollvinnare och kreatör i samma kropp. Hans målfacit är bättre än många andra mittfältares. Ändå har han aldrig fått erkännande.
En rejäl kontrast mot Steven Gerrard som under 00-talet var erkänd som en av världens bästa mittfältare.

I september fick Leon Osman frågan om engelska landslaget. Han hade startat säsongen bra i Everton, var en av anledningarna till lagets starka inledning. En reporter tyckte det var läge att lyfta ämnet. Osman svarade:
– Jag skulle inte säga att jag accepterat att jag inte kommer att bli uttagen i landslaget. Om det är så är det så. Jag är Evertonspelare och jag försöker göra mitt bästa för dem och om jag blir uttagen vore det fantastiskt.
– När du når 30-sträcket minskar chanserna, men som engelsk grabb fortsätter du att kämpa för klubben och om det någon gång blir verklighet är det kul.
Om han börjat tvivla var det förståeligt. I ett decennium har han varit en spelare som få ens lagt märke till.
På Goodison Park har man givetvis gjort det. Ingen spelare har gjort fler matcher i Everton under David Moyes. Med sin inställning och karaktär är Osman en av de spelare som kanske bäst personifierar sin managers filosofi. 31-åringen är spelartypen som de egna fansen älskar eftersom han alltid ger hundra procent.

När Osman slog sig in i Everton 2004 var det som högermittfältare. Steget in centralt har blivit ett lyckodrag. Bredvid städaren Phil Neville får Leon Osman dels utrymme att vara den kreativa kraften, dels möjlighet att ta djupledslöpningar in i boxen.
Han är en sådan som engelsmännen kallar ”unsung hero”. Han har varit rejält underskattad. Han har varit en bra Premier League-spelaren, ändå hade han kunnat vandra Kungsgatan fram i Stockholm utan att någon känt igen honom.
Det har varit samma visa i höst där Leon Osman fallit under radarn. Han har visat storform. Rampljuset har riktats på spelare som Marouane Fellaini, Steven Pienaar, Leighton Baines och Nikica Jelavic, få har talat om den där lille innermittfältaren.
Att han varit relativt anonym under karriären kan bero på att han var en av dem som fick vänta på sitt genombrott.
– Jag nådde a-laget sent. Min utveckling har varit sen. Jag debuterade som 21-åring, blev ordinarie som 23-åring. Nu är jag med i Englands landslagstrupp som 31-åring. Jag tycker jag är mogen nu. Jag har fotbollsrutinen. Det har utan tvekan lyft mitt spel och förhoppningsvis kan det utveckla mig även på den här nivån.
Leon Osman är inte den enda som debuterat sent i England. Kevin Davies var 33 mot Montenegro 2010. Roy Hodgson tvekade inte när skador öppnade för Leon Osman.
– Han sa till mig att han beundrat mig i några år och tyckte att det var dags att ta med mig i truppen.

Med en pappa med rötter i Turkiet och Cypern hade han kunnat spela för ett annat landslag. Men Osman har aldrig velat representera något annat landslag.
Förra veckan fick han beskedet han drömt om. Han var nere på träningsplanen, men allt var inte som vanligt.
– Jag såg fler ledare än vanligt. Jag tänkte inte på det då. Sedan samlade managern oss i en cirkel och meddelade att jag blivit uttagen. Det var mycket ryggdunkningar och barnsliga knuffar, men alla jublade. Det var ett underbart ögonblick.
När han kom hem satte han sönerna Cole och Deacon i soffan och slog på Sky Sports News. Äldsta sonen, Cole, 7, förstod efter en viss betänketid.
– Det där är vårt namn… Till slut förstod han. När England spelar brukar jag i vanliga fall skrika framför tv:n med en halsduk i händerna. Jag skulle inte säga att jag gav upp. Det såg mindre och mindre troligt ut. Men man ska aldrig säga aldrig.
Tidigare vid landslagssamlingar har han varit en av Evertonveteranerna som varit kvar på träningsanläggningen medan lagkamraterna åkt i väg på landslagsuppdrag.
– Det brukar vara fyra eller fem av oss kvar: jag, Phil Neville, Sylvain Distin, Tony Hibbert och Steven Pienaar har slutat i landslaget nu. Det är inte mycket man kan göra förutom att springa. Jag är gladare över att vara här, så mycket kan jag säga. Jag hoppas att de saknar mig.

Om Leon Osman får spela mot Sverige återstår att se, men med tanke på att Roy Hodgson kan göra sex byten bör han få stiga in på planen.
– Det är fantastiskt att vara med. Om det är en engångsgrej är det underbart, men, med den karaktären jag har… Om jag är i truppen vill jag göra en landskamp, om jag gör en landskamp vill jag göra två. Jag tror inte att jag nöjer mig med något, men om det slutar med att det blir en landskamp vore jag överlycklig.
Det är den inställningen som har gjort Leon Osman till en så uppskattad spelare i Everton.
Steven Gerrard var en av de första att gratulera.
– Vi har spelat mot varandra sedan vi var unga i Liverpool och Everton. Det är svårt att spela mot honom, jag är jätteglad över att få spela med honom.

På onsdag när Steven Gerrard kan göra sin 100:e landskamp för England på Friends Arena kan den ett år yngre Leon Osman spela bredvid honom på mittfältet och göra sin första.
Det vore en fin berättelse om att .
De båda sönerna från Merseyside startade på samma ställe och nådde samma slutmål, spel i det engelska landslaget.
Det var bara det att den enes väg blev aningen längre.

Källor (citat): BBC, Daily Mail, Guardian.

FAKTA/Leon Osman – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2002/03 Everton…………..2……….0
2002/03 Carlisle (lån)…….12……..1
2003/04 Everton……………4………1
2003/04 Derby (lån)…..….17……..3
2004/05 Everton……..……29….….6
2005/06 Everton……..……35….….3
2006/07 Everton……..……34….….3
2007/08 Everton……….….28…..…4
2008/09 Everton………..…34….….6
2009/10 Everton….………26…..….2
2010/11 Everton………….26…..….4
2011/12 Everton………….30…..….4
2012/13 Everton………….11………2

***
Läs mer:
Dokument: ”Baines väg mot stjärnorna”.
Analys: ”Taktiken bakom Evertons succé”.