Nystart för Brendan Rodgers säsong
Visst, Chelsea dominerade första halvlek och borde så klart ha avgjort matchen före paus.
Men 1–1 på Stamford Bridge var ändå ett steg i rätt riktning för Liverpool.
Efter den poängmässigt sämsta starten på en evighet behöver Brendan Rodgers segrar, men i det läget handlar det om att härda ut till nyår när transferfönstret öppnar.
Liverpool behöver nämligen förstärka. Brendan Rodgers sa det så tydligt som han är tillåten att göra när han talade med Telegraph efter matchen mot Chelsea:
– Om vi kan få in en eller två i januari kan vi förvandla kryss till segrar.

Rodgers revolution – främst hans ambition att införa ett nytt, proaktivt spelsystem i Liverpool – kommer att ta tid. Det var ingen överraskning.
Därför kan man säga att hans säsong startar nu. Det kan iallafall bli en nystart. Hans projekt har fått elva matcher att känna sig för, han har kunnat släppa fram unga spelare som Raheem Sterling, Andre Wisdom och Suso. Framför allt har laget avverkat många av de tuffa matcherna.
Liverpool har ställts mot Manchester City, Arsenal, Manchester United, Chelsea, Everton, Newcastle och West Bromwich.
Lagets schema fram till nyår ser inte skräckinjagande ut:
Wigan (h), Swansea (b), Tottenham (b), Southampton (h), West Ham (b), Aston Villa (h), Fulham (h), Stoke (b), QPR (b).
Det finns förstås inga enkla matcher i Premier League – en klyscha som är sann – men är det någon gång Liverpool ska börja plocka poäng är det nu.

Andra spelare har också fått fira ensamma
Luis Suárez gjorde 1–1 för Liverpool mot Chelsea och sprang ut till bortakurvan för att fira med fansen. När han vände sig om upptäckte han att lagkamraterna sprungit tillbaka till mittlinjen istället för att fira med honom.
http://www.youtube.com/watch?v=9JCSSY6kSsI
Hans ansiktsuttryck när han upptäckte det var roligt, men den stora snackisen bland egna fansen och motståndarfansen är förstås varför ingen firade med uruguayanen.
Ville de sätta igång spelet snabbt? Nej, jag tvivlar på det. Fram till målet hade Liverpool knappt haft en målchans. Chelsea hade momentum och i det läget borde de har gjort allt för att få ett ”break” i spelet.
Är de förbannade på Suárez? Nej, varför skulle de vara det? Det är ju Suárez som burit laget på sina axlar i match efter match den här hösten.

Jag har inget svar till varför de övergav honom. Att ingen firade målet med honom tyder ju på att de andra var ”överens” om det.

Däremot kan jag berätta om ett parallell-fall som kanske, kanske kan ge en ledtråd.
Robbie Keane hade som ritual att alltid fira sina mål med att vända sig mot publiken, ställa sig med armarna i vädret och låta lagkamraterna hoppa upp på hans rygg samtidigt som han tog emot fansens hyllningar.
Lagkamraterna – jag tror det var under tiden i Leeds – kom en gång överens om att de inte skulle göra ett ”practical joke”. Vid nästa mål skulle de inte hoppa upp på hans rygg utan istället springa tillbaka till mittlinjen.
Sagt och gjort.
Nästa gång Robbie Keane gjorde mål ställde han sig med ryggen mot lagkamraterna, beredd att ta emot hyllningarna. Efter några sekunder när ingen lagkamrat dykt upp, vred han på nacken och kikade bakom ryggen.
Då såg han att de redan ställt sig på egen planhalva.

Var det Liverpoolspelarnas sätt att ”pika” Luis Suárez för att han ofta springer ifrån dem när han firar ett mål?
Jag vet inte. Men i så fall var det ju ett ”practical joke” som gjorts förr.

***
I övrigt noterar vi från Chelsea-Liverpool att…
…Brendan Rodgers testade ett 3-5-2-system på Stamford Bridge. Djärvt. Men det var först när han ändrade till 4-4-1-1 i andra halvlek som Liverpool fick udd på sitt anfall.
…John Terry gjorde en stark insats så länge han var kvar på planen innan skadan. Först diagnosen är att han blir borta i ”veckor snarare än månader”.
…Jamie Carragher gjorde en beundransvärd insats i andra halvlek. 34-åringen gjorde sin första start i ligaspelet. Han sa efteråt att det var lite svårt att stå vid sidan, men hans karaktär var guld värd när Chelsea tryckte på som mest.

Ki – en komplett mittfältare
Swansea tappade många betydelsefulla spelare i somras. Joe Allens flytt till Liverpool var förstås ett hårt slag eftersom hans samarbete med Leon Britton lade grunden till lagets fina passningsspel ifjol.
Men ersättaren imponerar mer och mer på mig.
Ki Sung-Yueng värvades till Swansea från Celtic i somras och han har klivit fram som en av ligans bästa box-to-box-mittfältare.
I tidigare matcher har han övertygat med sitt defensiva arbete och tunga distansskott.
Efter att nyss ha sett reprisen av Southampton-Swansea från igår konstaterar jag att Ki är en komplett mittfältare. Det är lätt att förstå att 23-åringen kallats ”Sydkoreas Steven Gerrard”.
Swanseas passningstrianglar är kanske inte lika fina utan Joe Allen, men i Ki Sung-Yueng har laget fått en riktigt lovande tvåvägsspelare.

West Ham är ett av höstens överraskningslag i Premier League. På söndagen höll laget nollan och tog en meriterande seger borta mot Newcastle.
Det gör att två av spelarna får plats i ”Omgångens lag”: Målvakten Jussi Jääskeläinen och mittbacken Winston Reid.  Den senare behåller sin tröja från förra veckan efter en ny toppinsats. Nyzeeländaren är tveklöst en av ligans mest formstarka backar.
Matthew Lowton gjorde en klockren match mot Ashley Young innan den fina prestationen överskuggades av Manchester Uniteds vändning.
De defensiva mittfältsplatserna går till två underskattade herrar. Sandro var en jätte på Etihad och Ki Sung-Yueng spelade ut hela sitt breda register på St Mary’s borta mot Southampton.
Marouane Fellaini får den offensiva mittfältsrollen efter sin matchvinnande insats mot Sunderland (ett mål och en assist).
Den här veckan finns det inte plats för några yttrar (jag tyckte inte det var några som förtjänade att vara med). Därför innehåller elvan istället tre renodlade strikers: Giroud, Berbatov och Hernández.
Omgångens spelare: Dimitar Berbatov, Fulham.

Mitt ”Omgångens lag” (4-3-3):
Jussi Jääskeläinen, West Ham
——————————————
Matthew Lowton, Aston Villa
John Terry, Chelsea (2)
Winston Reid, West Ham (2)
José Enrique, Liverpool
——————————————
Sandro, Tottenham
Ki Sung-Yueng, Swansea
—————————————–
Marouane Fellaini, Everton (3)
——————————————
Olivier Giroud, Arsenal
Dimitar Berbatov, Fulham (2)
Javier Hernández, Manchester United

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit med i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Edin Dzeko (Manchester City), Gaël Clichy (Manchester City), Jonas Olsson (West Bromwich), Kevin Nolan (West Ham), Jamie Carragher (Liverpool), Bryan Ruiz (Fulham), Alexander Kacaniklic (Fulham), Theo Walcott (Arsenal), Carlos Cuéllar (Sunderland), Michael Turner (Norwich), Christian Benteke (Aston Villa), Andreas Weimann (Aston Villa), Robert Huth (Stoke), Ali Al-Habsi (Wigan), Shane Long (West Bromwich), Enda Stevens (Aston Villa), Rafael da Silva (Manchester United).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

***
Mer läsning från helgen:
Slutsatser efter Man City–Tottenham.
Slutsatser efter Aston Villa–Man United.
Slutsatser efter Arsenal–Fulham.

Mancinis taktikdrag
Roberto Mancini har fått kritik – bland annat av mig – för experimenten med trebrackslinje den här säsongen.
Han har motiverat det med att han vill ge laget en ”plan b” och idag mot Tottenham såg vi vad det kan betyda.
Tottenham tog ledningen med 1-0 på Etihad i första halvlek när Steven Caulker nickade in en fin frispark från Tom Huddlestone.
Tottenham hade rätt bra kontroll över händelserna i första halvlek. Efter paus tog Mancini in Maicon och gick över på 3-5-2. Det i kombination med superinhopparen Edin Dzeko var injektionen som City behövde för att vända matchen.
André Villas-Boas låg var med en fyrbackslinje och när City-anfallet plötsligt fick spela 2 mot 2 kom chanserna.
Sergio Agüero fick visserligen bollen slumpmässigt, men hans sätt att vända bort Caulker innan han placerade in 1-1 var världsklass.
I slutminuterna chippade David Silva fram en underbar passning till Edin Dzeko som vände om och sköt segermålet, 2-1.
Mancini får ibland kritik för att han inte är någon taktiker, men det är få tränare som så ofta får lyckad effekt av sina byten.
Men då underlättar det förstås att ha en super-sub som Edin Dzeko att tillgå.

Sandro är ligans just nu bästa defensiva mittfältare
Edin Dzekos segermål gör att fokus hamnar på Manchester Citys vändning. Men det hindrar oss inte att glömma bort Sandro.
Tottenhams defensiva mittfältare var en gigant på Etihad. Det var inte bara det att han lyckades med konststycket att mangla Yaya Touré utan att göra sig skyldig till något regelbrott. Han var stundtals överallt och gjorde det som han är bäst på: Stressa, bryta och tackla.
Sandro svarade för sju brytningar (interceptions), den spelare som hade näst flest hade fyra.

Under andra halvleken skrev jag på Twitter och undrade om det fanns någon defensiv mittfältare som är bättre i Premier League?
Frågan verkade engagera. Liverpoolfansen slog ett slag för Lucas (förutom en som lanserade Joe Allen), Arsenalfansen tyckte Mikel Arteta, en del Chelseafans John Obi Mikel, någon Manchester United-supporter nämnde Michael Carrick, en del flaggade för Yaya Touré (som egentligen är mer box-to-box-mittfältare) och några andra Cheick Tioté.
Samtliga tillhör de bästa, men talar vi ”just nu”, den här säsongen eller åtminstone senaste året – vilket vi självklart gör – finns det ingen som sköter rollen som defensiv mittfältare bättre än Sandro.
Mikel Arteta är en avsevärt bättre passningsspelare (likaså Michael Carrick), men det finns ingen mittfältare som försvarar sin backlinje med samma engagemang, styrka och disciplin som Tottenhams brasse.
Frågor om ”vem som är bäst” blir man aldrig överens om, men säg så här:
Om jag fick välja en defensiv mittfältare i Premier League för att imorgon spela en match som gällde mitt liv skulle valet falla på Sandro.

Hernández utmanar Dzeko
Ni minns säkert att den bloggen med hjälp av Optas siffror slagit fast att Manchester Citys Edin Dzeko är ligans bästa inhoppare.
Men det finns en spelare hos rivalen som är lika vass från bänken.
Javier Hernández har på sina senaste 71 minuter som inhoppare gjort tre mål (fyra om man räknar det som sedan blev bedömt som självmål).
Han hoppade in och avgjorde stormatchen mot Chelsea häromveckan men inhoppet igår på Villa Park var på en helt annat nivå, en annan planet.

Manchester United dominerade första halvlek, hade 72 procent av bollinnehavet men hade påtagligt svårt att komma till avslut. Så istället kontrade Aston Villa in 1-0 genom Andreas Weimann (efter starkt förarbete av Christian Benteke).
Fem minuter in på andra halvlek satte Weimann 2-0 och hemmalaget såg ut att ta en meriterande seger.
Det hade de gjort om det inte varit för en liten ärta.
Redan i paus hade Alex Ferguson bytt in Javier Hernández istället för en blek Ashley Young. Med mexikanen på plan fick han det där ack så viktiga djupledshotet, spelaren som hugger på varenda förlupen boll.
– Han (Ferguson) sa bara att jag skulle göra det vanliga, det jag gör på träningarna: Löpa in bakom backlinjen, dra isär försvaret, sa matchvinnaren efteråt.
I den 58:e minuten satte Paul Scholes (blek i övrigt) en perfekt boll bakom backlinjen, Hernández tog ned den med viss möda och tråcklade in reduceringen mellan benen på Brad Guzan. Fem minuter senare dök han upp på bortre stolpen och sköt 2-2 via Ron Vlaar (korrekt bedömt som självmål).
Redan där var det ett häftigt inhopp.
I den 87:e minuten sprang Ole Gunnar Hernández in framför Enda Stevens och nickade in segermålet, 3-2. Det var hans sjunde mål på de fem senaste matcherna.

”Chicharito” har en sak gemensamt med Edin Dzeko: Han är så effektiv från bänken att det är mer tacksamt för Alex Ferguson att ha honom som ”impact sub” än att spela honom från start.
Och det går fort i fotboll, om nu någon tvivlade på det.
Danny Welbeck startade säsongen som förstastriker. Nu är han tredjeval bakom Robin van Persie och Javier Hernández.

Ferguson hemligheten bakom vändningarna
Manchester United hamnade i underläge med 0-2 och vände till 3-2. Ändå säger alla efteråt att det var ”väntat”, att det ”hör till vanligheterna”.
Det är både rätt och fel.
Det här var sjunde gången som Manchester United vände ett tvåmålsunderläge till seger i Premier League. Sju gånger på drygt 20 år inte speciellt ofta, men känslan hos oss alla är nog att det här händer titt som tätt.
Manchester United är the comeback kings.
Alla vet det och det är därför det fortsätter år efter år.
Manchester United ger aldrig upp eftersom de vet att de vänt matcher förr. Motståndarlagen blir nervösa vid varje reduceringsmål eftersom de också vet att Manchester United vänt matcher förr.
Eftersom alla vet det – inklusive Aston Villa – får Javier Hernández reduceringsmål till 1-2 exakt den effekten som Villa inte vill ha.
Hemmaspelarna blir skraja. Publiken blir nervösa; stämningen på Villa Park vid 2-0 var rent magisk, sedan spred sig osäkerheten från läktarna. Och Manchester United bara växer.

”Hur kan Manchester United vända matcher jämt?”, frågade folk mig på Twitter igår kväll.
Eftersom förmågan att resa sig till 90 procent handlar om psykologi blir det en självuppfyllande profetia.
Att Manchester United vänder matcher idag efter att ha gjort det i 20 års tid är inte så konstigt. Vi har hört snacket om att ”det sitter i väggarna” på Carrington, det är ”en del av klubbens kultur” och så vidare.
Det intressanta är hur de fick förmågan från allra första början. Där är jag säker på att sir Alex Ferguson är förklaringen.

Hur många gånger har du suttit i ett omklädningsrum och hört en tränare säga ”vi ger aldrig upp”? Rätt många gånger. Hur många gånger har du ändå känt att laget ändå, mer eller mindre, gett upp efter att ha hamnat i underläge. Rätt många gånger.
Alltså: Det är lätt att säga saker, det är så svårt att verkligen få spelarna att ta till sig budskapet.
Men är tränaren själv en karaktär som aldrig ger upp kommer det smitta av sig på spelarna. Om tränaren lyckats skapa ett klimat där ingen ”vågar” ge upp av risk att mista sin plats eller för att riskera att göra lagkamraterna besvikna, kommer det att innebära att de kämpar till sista sekunden.
När det gäller de mentala faktorerna blir laget en spegelbild av sin tränare.
När Manchester United låg under med 0-1 i Champions League-finalen 1999 höll Alex Ferguson ett   ökänt tal inför gruppen. Han sa:
– När den här matchen är slut kommer Europacup-bucklan att stå ett par meter bort och ni kommer inte ens att få nudda vid den om vi förlorar. För många av er kommer det vara det närmaste ni kommer den i era liv. Don’t you dare come back in here without giving your all!
Vem kan ens fundera på att ge upp efter de orden från en så meriterad, inspirerande och, på sätt och vis, skräckinjagande tränare? Ingen. Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer kom in från bänken och vände.
Två år senare låg Manchester United under med 0-3 i halvtid mot Tottenham. Den gången behövde inte sir Alex Ferguson säga så mycket i omklädningsrummet. Han sa:
– Ni vet vad ni måste göra. Gör det!
Sedan gick Manchester United ut och vände till 5-3.

Vändningen på White Hart Lane 2001 var åtta år efter att Steve Bruce nickade in två mål på tilläggstid mot Sheffield Wednesday och säkrade den första Premier League-titeln.
Jag vet inte vad Ferguson sagt inför den matchen, men i grunden handlar det om en tränare som ingjutit känslan hos sina spelare att det aldrig, aldrig, aldrig är kört, att det aldrig, aldrig, aldrig accepteras att ge upp en match innan domaren blåst av – och att den vetskapen har förts i arv av kulturbärare som Ryan Giggs, Roy Keane, Paul Scholes, Gary Neville och idag spelare som Rio Ferdinand och Wayne Rooney.
Då sköter sig en del av sig självt. Men inte allt.
Det behövs fortfarande någon som påminner spelarna om den där ”allmänt kända sanningen” och jag är inte så säker på att det sitter så djupt i inrotat i klubben att den finns kvar med en ny röst i omklädningsrummet.
Den dagen Alex Ferguson är borta från tränarstolen kan magin vara förlorad.

Berbatov fortfarande en av ligans bästa anfallare
Förra säsongen hade Dimitar Berbatov degraderats till tredjeanfallare i Manchester United. Efter att ha delat segern i skytteligan 2010/11 hamnade han bakom både Danny Welbeck och Javier Hernández i kön till startelvan (och till viss del Wayne Rooney som dock spelades som tillbakadragen striker).
Det var alltså ingen överraskning att United ville göra sig av med en stor lönepost i somras.
Det blev Fulhams stora lycka.
Dimitar Berbatov, 31, har gjort en stark säsongsstart och igår mot Arsenal visade han att han är en av ligans bästa  anfallare. Åtminstone i rätt miljö; när han får förtroende och kärlek av sin manager.
Berbatov gjorde reduceringen till 2-1, spelade fram Alexander Kacaniklic till 2-2 och slog in 3-2 på straff när Fulham höll på att fullborda säsongens mest sensationella vändning.
Ändå var det inte de två målen eller framspelningen som imponerade mest. Det var bulgarens sätt att ständigt suga in bollen och ge sitt lag tid att flytta upp. Hans förmåga att aldrig stressa upp, att ha en försvarare i ryggen och ändå se till att behålla bollen inom laget.

Dimitar Berbatov är en av fotbollsvärldens coolaste spelare. Jag tror aldrig att han når mer än vilopuls. På gott och ont.
I en landskamp för några år sedan sprang han blott två kilometer. Det var den, låt oss kalla det ”latheten”, som gjorde att han aldrig passade in Manchester United.
I en mindre klubb, där han får spela sitt spel och fuska i defensiven utan att bli utbytt, får han ut hela sitt offensiva register. Och då kan han vara ruskigt bra.
Jag minns en FA-cupmatch borta mot Southampton i januari 2009 sedan när Berbatov fick motståndarna att se ut som korpenspelare. Så överlägsen var han.
När det handlar om ren begåvning är han en av de främsta i Premier League.
Det fick vi ännu ett bevis för igår.

Klassinhopp Kacaniklic
Alexander Kacaniklic började på bänken för Fulham igår borta mot Arsenal. Efter den fina inledningen på säsongen har han inte varit lika given i elvan. En match var han inte ens med i matchtruppen.
Men när Kieran Richardson blev skadad i den 23:e minuten kastades Kacaniklic rakt in i hetluften.
Då hade Arsenal redan skaffat sig en 2-0-ledning tack vare mål av för dagen glödhete Olivier Giroud och Lukas Podolski.
Kacaniklic blev direkt en injektion. Efter att Dimitar Berbatov nickat in 2-1-reduceringen (efter chockerande svagt försvarsspel av Arsenal) dök svensken upp i straffområdet och nickade in 2-2 i den 40:e minuten.
I andra halvlek var Kacaniklic än mer imponerande. Med sin speed var han ständigt villig att utmana, ständigt på hugg i djupled. Dessutom hade han förmågan att värdera när han skulle hota framåt och när han skulle spela säkert och behålla bollen inom laget. Hans beslutsfattande var exakt det en tränare önskar av en spelare vid ledning 3-2 på Emirates (motsatsen fanns på andra kanten i Ashkan Dejagah).
Att den 21-årige Helsingborgssonen presterar på den här nivån i en så stor match bådar gott inför framtiden.

Giroud hittar målet
”Olivier Giroud ser ut som den nye Marouane Chamakh”, sa förre storspelaren Tony Cascarino nyligen.
Den franske skyttekungen fick ingen lysande start i Premier League, men någon Chamakh har han aldrig varit. Nu verkar han dessutom blivit varm i kläderna.
Åtminstone är det vad Arsenalfansen hoppas på mitt i all övrig bedrövelse.
Giroud gjorde ett superinhopp i Ligacupen förrförra veckan när Arsenal vände 0-4 till 7-5 mot Reading.
I går gjorde han två nickmål mot Fulham och hade varit den stora hjälten om bara Mikel Arteta slagit in straffen på tilläggstid.
Det finns fortfarande mer att kräva av Giroud spelmässigt – i vissa matcher blir han för enkel att neutralisera – men som striker är hans jobb främst att göra mål.
Därför var målen igår det bästa besked han kunde ge.

Och nej, jag tycker inte att det var konstigt att han inte slog straffen. Har man en straffordning håller man sig till den.
Om Giroud slagit straffen och missat hade alla istället undrat: ”Varför slogs inte straffen av ordinarie straffskytten Arteta?”.
Alla lag har en straffordning och det ska till extraordinära omständigheter för att man ska gå från den. Att Mikel Arteta hade en ”svag dag på jobbbet” är inte en sådan. Jag är säker på att spanjoren var så sugen på att revanschera sig och nio gånger av tio hade han gjort det. Det här var den tionde gången.

Manchester City hänger på en skör tråd i Champions League.
Igår blev det bara 2-2 hemma mot Ajax.
Det är förstås ett dunderfiasko.
Hur stor del av ansvaret för den rämnande defensiven ligger på Roberto Mancini?

Man kan förstås förklara den uteblivna segern genom att peka på två felaktiga, förödande domslut.
Manchester City gjorde 3–2 genom Sergio Agüero, fullbordade vändningen, men linjedomaren hade tyvärr hittat en offside i upprinnelsen. Felaktigt.
Mario Balotelli skulle förstås ha haft straff i slutsekunderna när hans tröja stod som ett tält, men domarna – även målområdesdomaren – valde att blunda för den situationen.
– Vi gjorde tre mål och skulle ha haft en straff, sa Roberto Mancini.
Det var lätt att sympatisera med honom i stunden, men City-tränaren gör sig själv en björntjänst om han nöjer sig med att klaga på domarna och inte låter spelarna titta sig själva i spegeln.
Manchester City var inte tillräckligt bra igår och de har inte varit tillräckligt bra i Champions League den här hösten. Det är därför de har blott två poäng efter fyra omgångar.

Manchester City kan iallafall inte skylla på skador. Bortsett från David Silva hade Roberto Mancini tillgång till nära nog ordinarie lag.
Citys startelva kostade klubben 1,9 miljarder kronor. Ajax kostade 31,7 miljoner kronor.
Istället bör man resa frågan vad som hänt med defensiven som var Premier Leagues bästa ifjol.
Redan före matchen var det ett faktum att Joe Hart fått flest skott på sig (21) i hela Champions League. Fler än Kelava i hopplösa Dinamo Zagreb.
Det är uppseendeväckande.
Det dröjde bara tio minuter innan det skakiga försvaret visade sig från sin allra sämsta sida. En hörna tilläts dimpa ned framför fötterna på Siem De Jong samtidigt som ett gäng City-spelare agerade passiva åskådare. Det var 0-1-målet.
0-2 kom också efter hörna efter att ingen plockat upp Siem De Jong vid första stolpen.

Det är här det är lätt att skylla allt på zonförsvaret på fasta situationer. Eller, det är åtminstone populärt hos vissa att göra det.
Roberto Mancini föredrar zon och har fått kritik för det. Men då bortser man från det faktum att lag släpper in mål även när man använder man-man-markering.
Systemet är inte fel. Det är komponenterna som är fel.
Om spelarna inte gör sitt jobb spelar det ingen roll vilken typ av försvarsmetod man använder.
Just nu är det där skon klämmer.
City skärpt till försvaret i ligan senaste veckorna, men laget har ännu inte hållit nollan i Champions League.
Vincent Kompany är en skugga av den koloss som var en av Europas allra bästa försvarare i våras. Joleon Lescott har fått en tung start på säsongen.
Hur blev det så?

Den enda förklaringen jag kan finna är att Roberto Mancinis experimenterande med trebacklinje skapade osäkerhet i de bakre leden. Micah Richards vädrade sitt missnöje efter förlusten i Amsterdam och vädjade efter en återgång till fyrbackslinje.
– Om man är en toppspelare är det inte viktigt vilket system man använder, sa Roberto Mancini.
– Om man inte förstår det, då är man ingen toppspelare och då kan man inte spela för klubben. Vi tränar varje dag på taktiska situationer. Vi släppte inte in mål för att vi bytte system utan för att vi gjorde ett dumt misstag i en en-mot-en-situation.

Det är väl problemet ligger. Manchester City spelare är toppspelare, men alla är inte toppspelare rent taktiskt. Micah Richards är ett fysiskt praktexemplar, men hans taktiska sinne är ytterst begränsat. Jag ser inte heller Joleon Lescott som taktiskt skolad heller. Eller Aleksandar Kolarov för den delen.
– Om det är en formation vi vill ska bli lyckad måste vi arbeta mer med den. Jag tror spelarna föredrar 4-4-2, men det är vad managern vill och vi gör som han säger, sa Micah Richards.
Frågan är alltså: Har Mancini materialet för att hålla på och hatta mellan olika spelsätt? I en match den här säsongen använde han fem olika spelsystem.
Tränare har sin filosofi och är ofta fästa vid ett system de tror på (Gian Piero Gasperini är exempelvis en uttalad förespråkare för trebackslinje). Men man kommer aldrig ifrån det faktum att man måste spela efter sina resurser.
Det är inte de olika sifferkombinationerna som släppt in mål, men hattandet har skapat osäkerhet, som har lett till misstag, som har lett till enkla insläppta mål.
Igår bjöd Manchester City Ajax på två. De har släppt in nio mål på fyra CL-matcher.
Därför talar allt för att de återigen kraschar ut ur gruppspelet i Europas finaste turnering.

***
Jag såg inte Schalke–Arsenal igår (2-2), har bara sett höjdpunkter.
Det kändes iallafall som Arsène Wenger, till slut, valde rätt uppställning med Laurent Koscielny som mittback och Thomas Vermaelen som vänsterback istället för osäkre André Santos.
Dessutom fick Theo Walcott starta sin första CL-match i höst. Han tackade för förtroendet med att springa in med 1-0-målet.
En poäng borta mot Schalke, som öppnat Bundesliga starkt i höst, är ingen katastrof och Arsenal lär gå vidare ändå.
Dock kan det bli kostsamt att missa gruppsegern som bör ge enklare lottning.
Vad tyckte ni som såg matchen?

En helg där flera av topplagen tappade poäng: Manchester City, Chelsea, Everton, Arsenal, Tottenham. Det ger utslag i ”Omgångens lag”.
Alex McCarthy blev poängräddare för Reading med ett par, tre riktigt vassa räddningar mot QPR. Han kan snart vara aktuell som tredjeval i det engelska landslaget.
Winston Reid hade en jobbig start i England, men nu har nyzeeländaren blivit varm i kläderna. Mot Manchester City var han och mittbackskollegan James Collins enorma när mästarlaget tryckte på.
Barry Bannan fick chansen i en ny mittfältsroll för Aston Villa, som ”sittande” i ett 4-2-3-1, och det passade honom perfekt. Den lille spelfördelaren var som vanligt klok med bollen, men tog även defensivt ansvar.
Framåt var det större konkurrens. Wayne Rooney gjorde en mycket bra insats mot Arsenal och Wes Hoolahan var återigen bra för Norwich. Men nummer tio-tröjan går till Marouane Fellaini som var i högform på Craven Cottage.
Belgaren räcker dock inte till i kampen om veckans spelare. Den utnämningen går till Liverpools Luis Suárez som var outstanding mot Newcastle.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt ”Omgångens lag” (4-1-3-2):
Alex McCarthy, Reading (2)
———————————————
Sacha Riether, Fulham (2)
Winston Reid, West Ham
Steven Taylor, Newcastle
Patrice Evra, Manchester United
———————————————
Barry Bannan, Aston Villa
———————————————
Peter Odemwingie, West Bromwich
Marouane Fellaini, Everton (2)
Kevin Mirallas, Everton
———————————————
Luis Suárez, Liverpool (3)
Robin van Persie, Manchester United (3)

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit med i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Wayne Rooney (Manchester United), Wes Hoolahan (Norwich), Bradley Johnson (Norwich), Ashley Westwood (Aston Villa), Christian Benteke (Aston Villa), Ashley Williams (Swansea), Ki Sung-Yueng (Swansea), Victor Moses (Chelsea), Arouna Koné (Wigan), Yossi Benayoun (West Ham), Carlos Tévez (Manchester City), James Collins (West Ham), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Gary Caldwell (WIgan), Ben Watson (Wigan), Antonio Valencia (Manchester United), Youssouf Mulumbu (West Bromwich).

***
Vem anser du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

RvP gör skillnad
Det var ju många som ifrågasatte om det verkligen var så klokt av Manchester United att spendera 250 miljoner kronor på en 29-årig, skadebenägen anfallare.
Men hittills har Robin van Persies ”impact” i Manchester United varit enorm.
Före matchen hade han gjort sju mål och tre assist på tio Premier League-matcher.
Idag satte han 1–0 i tredje minuten – han firade inte målet – men jag imponerades framför allt av hans allround-spel.
Arsène Wenger sa inför matchen att det var svårt att peka på exakt vad som gör holländaren så bra, men det är just de små detaljerna.
Hans löpning med den lilla riktningsförändringen i första halvlek (som Rit-Ola visade så bra i Viasat-studion), hans förmåga att variera mellan att droppa i plan och att ligga och hugga på offsidelinjen – och hans touch.
– Alla hans bollberöringar har ett syfte, sa Gary Neville i Sky efter matchen.
Så är det, och anfallaren tar sällan fel beslut. Jag satt och räknade i första halvlek på hur många gånger RvP gav bort bollen. Svaret: En gång före paus.
Och det av en spelare som huserar mest på sista tredjedelen där han oftast är hårt uppvaktad.

Manchester United har sina försvarsproblem, men med en spelare som Robin van Persie – och Wayne Rooney som parhäst – verkar det vara möjligt att maskera dem rätt bra.

Rooney enorm i defensiven – igen
Wayne Rooney gjorde en grym defensiv insats för Manchester United förra helgen mot Chelsea.
Idag var den nye defensivspecialisten återigen en av nycklarna till segern tack vare sitt lojala försvarsarbete.
Alex Fergusons matchplan var tydlig. Stäng av Mikel Arteta i uppspelsfasen. Det gjorde Wayne Rooney – konstant. Det framstod nästan som punktmarkering.
De få gånger United-anfallaren inte låg som ett plåster på spanjoren försäkrade han sig om att Robin van Persie tog över uppgiften.
Mikel Arteta blev avskärmad och slog bara 32 passningar i första halvlek. I hela matchen slog han 65, vilket kan jämföras med att han brukar snitta på 90–100.
Rooneys arbete påminde om det Oscár skötte perfekt på Emirates när Chelsea vann med 2–1 i september.
Utan Mikel Arteta i speluppbyggnaden tappade Arsenal rytmen. Laget hade påtagligt svårt att sy ihop några vettiga kombinationer före paus.
För andra veckan i rad har Rooney varit matchvinnare tack vare sina defensiva insatser.

Per Mertesacker är på väg att sätta igång ett anfall, men Wayne Rooney struntar i att pressa bollhållaren. Istället ser han till att skära av passningsvägen till Mikel Arteta.

Uppvaktningen liknade en punktmarkering. När Arteta inte fick några passningar försökte han dra iväg i djupet för att bli spelbar. Men Rooney hängde på. I situationen ovan ser vi att han hamnar längre ned i plan än defensive mittfältaren Michael Carrick (närmast bollen) – allt för att neutralisera Arteta.

Arsenal agerade utan tro
Det blev inte 8-2 den här gången, men även om 2-1 indikerar en tuff och tät match så var tendenserna desamma som för ett år sedan.
Skillnaden mellan lagen var förstås inte lika stor i den här matchen, men Arsenals approach var snarlik. De agerade som ett gäng spelare utan tro på att det egentligen skulle vara möjligt att mäta sig med Manchester United den här dagen.
Efter Robin van Persies 1-0 i tredje minuten kom inte Gunners upp med några initiativ, inga helhjärtade intentioner på att vilja förändra matchbilden. Olivier Giroud fick inga vettiga bollar alls att jobba med.
Att United för första gången den här säsongen såg riktigt tätt ut defensivt handlade mer om Arsenals brist på kompetens än Uniteds förträfflighet.

I andra halvlek backade United hem och gav bort initiativet. Arsenal var klart bättre än i första halvlek, men det såg ut som om de kände sig som numret mindre.
Bäst personifierades den inställningen av André Santos som bad om Robin van Persies tröja redan i paus inför ögonen på miljontals tv-tittare.
Om det var en order från Arsène Wenger för att de skulle bränna upp den i omklädningsrummet som pep-talk i paus hade jag kunnat förstå det.
Inte annars.

Omdiskuterade domslut – igen
Det börjar bli ett återkommande inslag att vrida och vända på domslut efter stormatcherna. Egentligen vill jag inte göra det (eftersom man kan diskutera sånt efter varje match), men vi kör ett varv till eftersom det är samtalsämnet just nu bland fansen.

Domaren Mike Dean gjorde en relativt bra match på Old Trafford, men nyckelbesluten gick Manchester Uniteds väg.
Hemmalaget fick en straff i första halvlek när Santi Cazorla skyddade ansiktet med sina händer. Den kändes korrekt efter att ha sett reprisen.
Wayne Rooney brände straffen så det är istället Jack Wilsheres utvisning i andra halvlek som är föremål för diskussion.
Den andra varningen var egentligen inte så mycket att snacka om; Arsenalmittfältaren går in med dobbarna först. Men Tom Cleverley, som också riskerade en andra varning, hade fällt Wilshere nio minuter tidigare bakifrån. Den gången valde Mike Dean att inte ta fram kortet.
Eftersom fotbollsfans inte är speciellt objektiva i sin bedömning – de tenderar att utgå från vilken tröjfärg syndaren har – så kommer alla aldrig bli överens. Men hade Cleverley inte haft varningen från första halvlek är jag rätt säker på att han fått gult för den tacklingen.
Alex Ferguson hanterade situationen bättre än Arsène Wenger. Ferguson bytte ut Cleverley direkt mot Anderson. Wenger valde att behålla Wilshere, trots att han snuddat vid en andra varning redan när han fällde RvP några minuter innan han fick sitt andra gula.
Det blev matchavgörande.

När Jack Wilshere fick sin andra varning var ställningen 2-0 och matchen i praktiken död, men hade Cleverley fått sin andra varning vid ställningen 1-0 hade Arsenal säkerligen fått momentum och haft en bra chans att ta en eller tre poäng.

Vi lär inte bli överens här heller, men var det inte offside på Robin van Persie i upprinnelsen till Manchester Uniteds 2-0-mål? Sky hävdade att han låg i linje, men jag tyckte han lutade sig fram och därigenom var på fel sida med överkroppen.

För två och ett halvt år sedan klackade han hem ligatiteln för Chelsea.
Han skrev på för Liverpool och jämfördes med Leo Messi.
Sedan dess har Joe Coles karriär gått utför.
Det här är historien om en ultrabegåvad spelare som ”peakade” för tidigt.

Anfield, 31 oktober:
Ligacupen är inte turneringen som drar till sig intresse i vanliga och den här kvällen huserar Liverpool verkligen utanför rampljuset. Samtidigt som laget möter Swansea hemma följer de stora massorna dramatiken i mötet mellan Chelsea mot Manchester United.
För Joe Coles del är det kanske lika bra.
Mittfältaren fick chansen från start, men lyckades egentligen bara spela sig ännu längre från startelvan. I halvtid byts han ut och efter matchen får han kritik av Liverpooltränaren Brendan Rodgers. I en tid när tränare drar sig för att vara ärliga i sina omdömen om egna spelare på grund av risken för uppblåsta, svarta rubriker, var Rodgers ord förmodligen så nära en ”sågning” nordirländaren kommer den här säsongen:
– Joe fick en chans. Klubben har investerat en astronomisk summa pengar på en talangfull spelare. Givetvis har han varit fit i ett par veckor och chanserna har varit begränsade, men då måste man se möjligheten. Jag tycker det var svårt för honom precis som det var svårt för hela laget i första halvlek. Vi var för sega, det var inte vad jag förväntat mig från det lag jag formerat så jag tycker att det blev en svår kväll för honom, säger Rodgers på presskonferensen.
För Joe Cole var det ytterligare ett steg ned i den källare som han befunnit sig i sedan flytten till Liverpool.
Han är fortfarande bara 30 år, fyller 31 nästa vecka, och karriären verkar vara i kraftig utförsbacke.
Hur kunde det bli så?

Old Trafford, 3 april 2010:
Premier League är inne i ett avgörande skede. Ligatiteln är ett slag mellan Chelsea och Manchester United och den här dagen kan bli avgörande. United tar emot Londonlaget på Old Trafford i en seriefinal.
I den 20:e matchminuten får Joe Cole ett inspel från vänsterkanten. Med en retlig klack styr han in bollen i mål. Målet lägger grunden till segern och Cole skrev på så sätt in sig i Chelsea-historien.
Men trots det viktiga målet och trots att han kämpat sig tillbaka från skada stod det klart att hans framtid inte fanns på Stamford Bridge.
Han och klubben hade förhandlat om ett kontrakt en längre tid. Joe Cole hade 80 000 pund i veckolön. Han krävde 100 000 pund. Chelsea var inte berett att ge det till en spelare som fram till dess bara startat 13 matcher under säsongen och blott 14 matcher året före.
Men det fanns en person var beredd att öppna plånboken. Hans namn var Christian Purslow, Liverpools förre vd.
Minuterna efter att Joe Cole klackat in bollen bakom Edwin van der Sar skickade Purslow sms där han flaggade för att han skulle värva Joe Cole, enligt en artikel i The Times.
Purslow bad mottagarna om diskretion. Förhandlingarna var så hemliga att dåvarande managern Rafael Benítez förblev ovetande.

Det var kanske en förutsättning för att affären skulle bli av. Benítez hade gett sin syn på Joe Cole med Purslow under ett möte i februari. De två Liverpoolbossarna hade satt sig på ett hotell i London inför matchen mot Arsenal för att diskutera möjliga nyförvärv till sommaren. Rafael Benítez, som sålt Robbie Keane tillbaka till Tottenham ett år tidigare, poängterade att en anfallare var högsta prioritet. Liverpool hade bara två renodlade strikers i truppen, Fernando Torres och David Ngog.
Christian Purslow hade en bättre idé. Han berättade att Joe Cole skulle bli tillgänglig som Bosman om bara fyra månader.
Rafael Benítez slog bakut. Hans reaktion var så häftig att andra gäster i hotellfoajén vände sig om.
Han satte ett stort frågetecken kring spelarens skadehistorik. Om någon Bosmanspelare skulle värvas var det anfallaren Marouane Chamakh.
Christian Purslow lyssnade inte.
Rafael Benítez framtid på Anfield var ju ändå osäker. I juni kom han och klubben överens om att gå skilda vägar, åtminstone var det den versionen som kommunicerades utåt.
Drygt en månad senare skrev Joe Cole på för Liverpool.

Joe Cole fick ett fyraårskontrakt och blev Roy Hodgsons första värvning i Liverpool. Den offensiva mittfältaren fick tröja nummer tio.
– Det handlar inte om det finansiella. Det var politiska snarare än fotbollsmässiga orsaker, sa han på presskonferensen när han presenterades.
Men han tjänade bra. Kontraktet var värt 90 000-120 000 pund i veckan, uppgifterna varierar. Lägg till en lukrativ sign-on-bonus.
– Det här ger signalen till supportrarna att klubben menar allvar, sa förre storspelaren Ian Rush.
Flytten skulle bli en nytändning för Joe Cole. När han kom fram som ung stjärna i West Ham United hade han stämpeln som supertalang. I ett land som då mestadels fostrat fotbollskrigare var han ett undantag. Han var oerhört begåvad. Han var kvick, teknisk, irrationell. Av vissa kallades han en brittisk Maradona, givetvis överdrivet, men det säger en del om den inneboende potentialen.
Efter att José Mourinho förbättrat hans defensiv gjorde han en kanonsäsong i Chelsea 2005/06 och fick plats i säsongens lag. Hans silkeslena fötter kunde skulle skapa magi på små ytor.
Den förmågan verkade vara bibehållen när Steven Gerrard sett honom under försäsongsträningen sommaren 2010.
– Messi gör vissa otroliga saker, men vad han än kan göra kan Joe göra det lika bra, om inte bättre. Han chockade oss på träningen genom att göra tricks med en golfboll som andra spelare inte ens kan göra med en fotboll. Jag tror verkligen på Joe som årets spelare den här säsongen, sa Liverpoolkaptenen till magasinet Match of the Day.

Det blev ingen utmärkelse. Långt ifrån. Joe Cole nådde aldrig de där höjderna som vi minns från glansdagarna i Chelsea.
Redan i debuten gick snett när Cole kastade sig in i en duell med Arsenals Laurent Koscielny och fick rött kort. När säsongen var över hade han startat blott nio matcher i ligan (två mål).
Den efterföljande sommaren var Roy Hodgson ersatt av Kenny Dalglish, men han fann inte heller någon plats i laget för den förre engelske landslagsspelaren. På deadline day i augusti genomförde Joe Cole en av fönstrets mest överraskande flyttar till franska Lille.
I Ligue 1 fick spelaren ett litet lyft. Han spelade 27 matcher och charmade stundtals Lille-fansen med sin teknik. Tränaren Rudi Garcia ville behålla honom. Joe Cole ville stanna.
– Jag är lycklig här, min familj också. Jag blev mottagen på ett bra sätt och älskar laget. Men det är inte jag som bestämmer. Vi får se vad styrelsen beslutar.
Av någon anledning vände Joe Cole hem till Liverpool.
Där fanns en ny tränare i Brendan Rodgers. Hans passningsfilosofi kunde bli ett lyft för Joe Cole. Åtminstone var det spelarens förhoppning.
– När jag hörde att Liverpool letade ny manager bad jag om att det skulle bli Brendan.
I teorin borde de synkronisera. En formtoppad Joe Cole är som klippt och skuren för ett lag som vill spela kort efter marken.
Men det blev ingen bra start under nye managern heller. I sin comeback i Liverpool den 2 augusti mot FC Gomel drabbades Cole av en sträckning. Han var tillbaka två veckor senare som inhoppare i premiären mot West Bromwich, men sedan har han spelat sparsamt. I början av oktober fick han göra ett inhopp borta mot Stoke.
Och i onsdags kom matchen mot Swansea där han underpresterade.

Joe Cole har hamnat i limbo. Han skulle behöva ett klubbyte, men ingen klubb har råd att värva honom. Hans lön, minst 90 000 pund i veckan, avskräcker de allra mest köpgalna.
Brendan Rodgers skulle tveklöst släppa taget om spelaren om någon annan klubb tog över lönekostnaden.
Hittills har fyraårskontraktet gett Joe Cole runt 125 miljoner kronor i lön (även om Liverpool ”bara” betalade två tredjedelar av den summan under året på lån i Lille). Med ytterligare nästan två år kvar av avtalet har Joe Cole runt 100 miljoner i innestående lön.
För dessa pengar, hittills runt 110 miljoner kronor exklusive sign-on, har Liverpool fått 9 ligastarter, 13 inhopp i ligan och 2 ligamål.
Ingen skugga ska falla över Joe Cole. Han gjorde det som förmodligen alla andra – även du och jag – hade gjort om någon erbjöd ett lukrativt kontrakt.
Men i det här läget kanske han skulle acceptera en rejäl lönesänkning och se till att få till en flytt i januari.
Annars riskerar karriären – och minnena av hans titelvinnande mål för drygt två år sedan – att tyna bort i den mardrömmen han nu befinner sig i på Anfield.

Källor: Daily Mail, Liverpools officiella hemsida, Telegraph, The Times.

FAKTA/Joe Cole – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
1998/99 West Ham……….8……..0
1999/00 West Ham………21…….1
2000/01 West Ham……….30…….5
2001/02 West Ham……….30…….0
2002/03 West Ham……….36…….4
2003/04 Chelsea……….….35…….1
2004/05 Chelsea…………..28……8
2005/06 Chelsea…………..34……..7
2006/07 Chelsea…………..13…….0
2007/08 Chelsea…………..33……..7
2008/09 Chelsea…………..14…….2
2009/10 Chelsea…………..26…….2
2010/11 Liverpool…………20….…2
2011/12 Liverpool…………..0….…0
2011/12 Lille (lån)………….32……4
2012/13 Liverpool………….2……..0