Godkänd, flopp eller rent av framgångsrik?
Champions League-våren kommer att forma Manuel Pellegrinis eftermäle i Manchester City.

Manchester City tar emot Paris Saint-Germain ikväll i returen i Champions League-kvartsfinalen. Det mesta snacket både i Sverige och i England handlar om Zlatan Ibrahimovic. Den svenske superanfallaren kommer att vara sommarens hetaste spelare på marknaden och varje match inför världens ögon fungerar som skyltfönster.
Men jag tänker mest på Manuel Pellegrini.
Manchester Citys tränare lämnar efter säsongen, det har stått klart sedan länge.
Han har gjort tre år på Etihad och det är svårt att definiera hans sejour som svart eller vit. Hittills blir det  blir något mitt emellan.

Under debutsäsongen vann hans Manchester City ligan övertygande. Han formerade ett rakt, tempofyllt 4-4-2-spel och hyllades när City lyfte ligatiteln i maj. Han blev den förste icke-europeiska tränaren som lyckades vinna Premier League.
I Champions League blev det uttåg mot Barcelona.
År två började lovande, Manchester City var i delad ledning i ligan på nyårsdagen. Men på våren tappade laget formen rejält.
Det blev på nytt respass i Champions League, återigen mot Barcelona.
Vårens avslutning var så svag att det spekulerades i om Manuel Pellegrini skulle få sparken. Men Manchester City behöll Pellegrini, förmodligen för att man redan då fick indikationer om att Pep Guardiola skulle vara tillgänglig ett år framåt i tiden.

Den här säsongen inleddes med att Manchester City imponerade stort. Det blev hem raka segrar i ligan och 11–0 i målskillnad på fem första omgångarna. Där och då såg City ut som givna titelfavoriter, inte minst när regerande mästarna Chelsea darrade så betänkligt.
Men Manchester Citys energi mattades igen. Skador på Vincent Kompany, David Silva och Kevin De Bruyne gjorde att City vid årsskiftet bara låg trea i ligan, bakom Arsenal och Leicester.

Med fem matcher kvar (sex i Citys fall) vet vi att de inte kommer att vinna ligan. Så Manuel Pellegrinis facit är en ligatitel på tre säsonger. Godkänt inte mer.
Facit i Champions League under Pellegrini – två åttondelsfinaler – är underkänt. Men så har Manchester City också haft oturen att ställas mot Barcelona.
Den här gången fick de en betydligt lättare lottning i form av Dynamo Kiev och då tog man sig också vidare.
I kvartsfinalen har man skaffat sig ett jätteläge att fälla PSG efter 2–2 i Paris i första mötet.
En semifinal i Champions League skulle rädda lite av Manuel Pellegrinis ära den här säsongen. En finalplats skulle vara ett rejält framsteg medan en otippad seger i den finaste klubblagsturneringen skulle göra Manuel Pellegrini odödlig på Etihad.

Kvällens match blur en vattendelare. Om Manchester City åker ut framstår Manuel Pellegrinis facit i ligan som godkänt och i Champions League som underkänt. Tar han City till en semifinal klarar han betyget godkänt i Champions League, sett till att man ställts mot ”omöjliga” Barcelona de två föregående åren.
Matchen ikväll avgör hur Pellegrinis tre år kommer att bli ihågkomna.
Blir det eran som gav både en ligatitel och framsteg i Champions League eller blir det sejouren som endast gav en ynka ligatitel?

Slut på måltorkan, segermål i slutskedet och tabelletta i Champions League-gruppen. Manchester United och Old Trafford borde ha firat igår.
Men stämningsläget bland fansen är allt annat än uppåt.

Det hjälpte inte att Manchester United tog tre poäng. Det hjälpte inte att Wayne Rooney fick ett slut på måltorkan och att han numera är klubbens näst bäste målgörare genom tiderna, delad plats med Denis Law.
Det var en kväll då fansen på allvar vände sig emot Louis van Gaal.
Vi har känt det bubbla under ytan under den här hösten. Även om Manchester United toppade Premier League efter sju omgångar så har Louis van Gaal fått kritik.
Laget spelar för tråkigt. Var är tempot, attackviljan och kreativiteten?
Manchester United har spelat kontrollerad fotboll. Mycket spel i sidled, possessionspel som bygger lika mycket på att förhindra motståndarna från att ta sig till chanser som att skapa dem själv.

Även om den varit effektiv ibland, så är det inte vad Manchester United-publiken förväntar sig. De vill ha fart, de vill ha kantspelare som flyger fram och svingar in inlägg eftersom det är så det har sett ut på Old Trafford under Premier League-eran med spelare som Ryan Giggs, Andrej Kantjelskis, David Beckham, Cristiano Ronaldo. Och, för den delen om vi pratar fart och inlägg, kan vi slänga med Antonio Valencia, Ashley Young och Nani (när denne var i form).
Nu får de ett evigt bollhållande United som spelar i sidled i väntan på en öppning. Före Wayne Rooneys mål igår hade Manchester United spelat 404 minuter utan att göra mål.
Jag kan förstå varför de börjar tröttna.
Flera ex-spelare har gått ut och sågat holländarens filosofi, däribland Paul Scholes, som menar att laget spelar för strikt och fegt. Louis van Gaal ger förstås inte mycket för kritiken. Han håller stoiskt fast vid sin ”philosophy”, och även om det finns något beundransvärt i det, så ser inte spelarna ut att trivas i ett så strikt system.

Louis van Gaal tog över Manchester United förra sommaren och efter en trög start vädjade han om tid och tålamod. Under våren hittade han ett recept, en identitet. Han formerade ett 4-1-4-1 med Juan Mata som högerytter och Marouane Fellaini som deep-lying targetplayer. Det byggde på hög press och bollinnehav, men jag kan inte minnas att spelet i våras var så trögt och torftigt som det vi sett senaste två månaderna?
Då fanns en vilja att gå framåt. Wayne Rooney hade piggare ben, Ashley Young var i frisk fläkt till vänster och i Marouane Fellaini fanns alltid en uppspelspunkt för att gå mer ”direkt”.

Det temposvaga spelet nu beror sannolikt på att Louis van Gaal har plockat in fler pjäser som ger en ”kontrollerad fotboll”. Bastian Schweinsteiger är schablonbilden för det. Rutinerad och tekniskt begåvad, men de flesta passningarna går i sidled.
Michael Carrick och Morgan Scheniderlin är smarta spelare, men de saknar mobilitet. Juan Mata är ett spelgeni, men han vill inte löpa så mycket utan boll (dock gjorde han en finfin djupledslöpning som så när betalade sig i första halvlek igår). Memphis Depay har inte alls hittat rätt ännu. Wayne Rooneys svaga form och karriärkurva har vi vänt ut och in på.
Bortsett från Anthony Martial finns få spelare i dagens United som erbjuder fart och som kan göra sin gubbe.

Under gårdagens match tappade publiken tron på Louis van Gaal.
”We’re United, we want attack!”, skanderade de.
Misstroendet blev än större när holländaren bytte ut Martial mot Fellaini. Det var ett tecken på att lagets ”plan B” består i att slå långa bollar mot den store belgaren. Det sårar självbilden på Stretford End.
Nu blev det seger, Wayne Rooney nickade in 1–0 med tio minuter kvar, så Louis van Gaal klarade sig från den värsta kritikstormen.
Men vad hade hänt om Chris Smalling inte gjort den där heroiska täckningen och CSKA Moskva hade åkt hem med tre poäng?
Det känns som att supporterrevolten mot Louis van Gaals taktik bara väntar på att blåsa upp.

Manchester Uniteds problem är att motståndarna vet hur de ska neutralisera dem.
Eftersom van Gaal vill spela tålmodigt och locka upp motståndarna så har vi fått se lag som backat hem senaste matcherna. Och då har Manchester United inte haft något att komma med.
Igår mot CSKA Moskva upprepade sig mönstret igen. Ryssarna hade knappt varit uppe i Manchester Uniteds straffområde första 20 minuterna, men Manchester United hade heller inte skapat så många vassa chanser.
Första 25 minuterna igår var dock ett fall framåt (säger knappt någonting när man jämför med tre bleka 0–0-matcher). Det fanns intentioner som var lovande och Wayne Rooney var bättre i nummer tio-rollen än han varit som avskärmad striker. Det är svårt att hitta öppningar mot lag som backar hem.
Eftersom Manchester United verkar få vänja sig vid det så blir det Louis van Gaals utmaning:
Hitta ett anfallsspel som kan luckra upp lågt sittande lag. Det är inte lätt, tvärtom en av de svåraste utmaningarna som finns.
För att göra det behöver van Gaal locka fram fart, fantasi och kreativitet.
Det kanske kräver en kompromiss med den där filosofin…

Lars Lagerbäck har senaste åren blivit en hyllad expert i Viasat. Jag är en av dem som älskar när den före detta svenske förbundskaptenen dissekerar defensiva brister och förtjänster. Det inte Lagerbäck vet om försvarsspel är förmodligen inte värt att veta.
Det finns dock en taktisk detalj där jag inte alls delar hans uppfattning. Det handlar om försvarsspel vid kantfrisparkar där Lagerbäck gång på gång i Viasat kritiserat lag som använder en hög försvarslinje. Varje gång ett mål görs efter en frispark från kanten slutar det med en diskussion där Lagerbäck slår fast att han inte förstår varför lag inte positionerar sin försvarslinje några meter längre ned.
Eftersom han fått stå oemotsagd har det blivit en ”sanning” här hemma, än mer cementerad efter Arsenal-Bayern München förra veckan.
Jag vet inte hur många som senaste åren frågat mig på Twitter om det här och varför lag inte agerar som Lagerbäck förespråkar. Jag har tyckt att ämnet är för ”smalt”‚ men vad tusan – inget är för smalt för den här bloggen så nu kastar vi oss in i nörderiet ordentligt. Se tv-analysen nedan.

Kontentan av det hela, min tes är denna:
När Bayern släpper in mål mot Arsenal är det ett individuellt misstag av Manuel Neuer – inte något som enbart kan skyllas på den höga försvarslinjen.
Jag upplever att problemet vid insläppta mål vid ”hög linje” är ofta försvarare som inte gör sitt jobb, det vill säga att ”blocka” löpningar.
Har du nickstarka spelare, vilket Lars Lagerbäck haft i alla sina lag, kan du försvara dig lägre. Har du kortväxta spelare bör du hålla upp din linje. Du kommer släppa in mål ibland, men det gör du oavsett vilken strategi du använder.

Minns ni hur det lät efter Arsenals premiär mot West Ham? Gunners förlorade med 0–2 och Petr Cech fick kritik för sitt agerande vid båda målen. Han var feltajmad när Cheikhou Kouyaté nickade in 0–1 och såg passiv ut, stod möjligen på fel ben, när Mauro Zárate distanssköt in 0–2.
”José Mourinho visste något som vi andra inte visste”.
”Petr Cech har blivit rostig av att sitta på bänken ett år bakom Thibaut Courtois”.
Det är bara två månader sedan, men det har hänt en del sedan dess. Petr Cech har visat sitt värde i Arsenaltröjan. Eller rättare sagt: Han har verkligen visat sitt värde.
Cechs stigande form har sammanträffat med Arsenals stigande form och det är ingen slump. Nu finns tryggheten bakifrån, vetskapen om att laget har en målvakt som gör matchavgörande räddningar. Vi minns ju hans fenomenala parad när Christian Benteke avslutade från nära håll mot Liverpool. Han gjorde en matchavgörande räddning då Anthony Martial hade läge att ge Manchester United en livlina i mötet för ett par veckor sedan.
Igår gjorde han en stormatch och var segerorganisatören bakom Arsenals blytunga seger mot Bayern München.

Arsenal valde den väntade strategin igår. De lät Bayern ta hand om bollinnehavet och satsade på kontringar.
Deras 4-3-3 blev ett 4-4-2 i försvar med två raka linjer som tvingade Bayern till kanterna och efterföljande inlägg. Och där har Per Mertesacker och Laurent Koscielny numera ett samarbete som bär frukt, inte som förr när inlägg var en akilleshäl.
Den här taktiken hade kunnat betala sig i första halvlek då Theo Walcott fick några omställningslägen där han oroade gästernas försvar. Det hade förstås även kunnat kosta baklängesmål eftersom Bayern är ett av Europas bästa lag och alltid kommer att skapa chanser, oavsett motstånd. Tyskarnas sätt att spela sig ur trånga situationer igår påminde en hel del om hur Barcelona brukar hänföra oss. Den individuella kvaliteten är extremt hög på en del fötter och hjärnor (Philipp Lahm!). Den underbare Douglas Costa hade sån lekstuga med Héctor Bellerín på vänsterkanten att jag funderade om Bellerín skulle behöva hjälp för att hitta till omklädningsrummet i pausen.
Hur Pep Guardiola kunde flytta Costa till högerkanten i andra halvlek när brassen skaffat sig ett sånt mentalt övertag var häpnadsväckande. Pep vet förstås bättre än alla andra, men det kändes som en taktisk blunder. När Bellerín slapp Costa satte han inte en fot fel och spelade upp sig till ett bra slutbetyg. Nacho Monreal på vänsterbacken klarade Costa avsevärt bättre och var bra matchen igenom.
Bayern hade gjort mål om Robert Lewandowski – spelaren som Thierry Henry befängt nog kallade ”bäst i världen” – varit skarpare. De hade definitivt gjort det om Petr Cech varit en ordinär målvakt.
Sommarförvärvet från Chelsea ägde sitt straffområde igår och han gjorde en hyperviktig räddning när Lewandowski sprang sig till ett friläge vid ställningen 0–0.
En stor målvakt gör stora räddningar i stora, avgörande ögonblick och Petr Cech framstår nu som en ett tungt argument till att Arsenal är bättre i år än vid motsvarade tidpunkt ifjol.
Nu när laget har fått spets i sina omställningar kan kombinationen av toppkvalitet mellan stolparna och ett förfinat kontringsspel bära långt.
Hur långt?
Tja, jag tippade ju inför säsongen att Arsenal skulle vinna ligatiteln och det står jag fast vid.

Ett oorganiserat försvarsspel och en högerback som misslyckas totalt med att ställa offside.
Eller var det någon annan som felade?

Daley Blind har med rätta hyllats för sitt mittbacksspel i inledningen av säsongen. Holländaren har en underbar passningsfot och tillför onekligen fina offensiva kvaliteter till Manchester Uniteds backlinje. Dessutom har hans ”front-foot”-defending varit som klippt och skuren för Louis van Gaals fotbollsfilosofi. Daley Blind tar ofta steget fram och stöter och värderar ofta rätt när han ska ta klivet upp och ställa offside.
Därför var det förvånande att han agerade så virrigt vid Wolfsburgs ledningsmål igår.
Vi nämnde ju det i podden som spelades in idag så då är det väl lika bra att vi tar upp det här i bloggen och återger situationen så alla förstår vad vi syftade på.
Antonio Valencia hängdes i sociala medier igår vad jag kunde se i mitt Twitterflöde. Han låg onekligen för långt ned, men det var Blind som bar ansvaret för att situationen uppkom.
Se nedan.

Redan här tycker jag att Daley Blind går onödigt långt ut för att ge understöd, innan han försäkrat sig om att en defensiv mittfältare kan ta över hans yta.

…framför allt då han kommer på mellanhand och inte är tillräckligt nära för att ge Morgan Schneiderlin ett vettigt understöd när Caligiuri går förbi Manchester United-mittfältaren.

Caligiuri viker in från kanten och spelar bollen bakåt. Ännu ingen fara på taket.

Här kommer Daley Blinds nästa – och största – misstag. Istället för att orientera sig och säkra den farligaste ytan (den han själv borde haft som mittback) blir han bolltittare. Att en annars så smart spelare gör det misstaget var minst sagt förvånande.

När bollen spelas över till Max Kruse börjar varningsklockorna ringa. Manchester Uniteds två mittbackar Chris Smalling och Daley Blind (inringade) ligger högre än sin backlinje. Smalling/Blind är ansvariga för att sätta försvarslinjen, men här har båda blivit bolltittare och satt linjen (som inte är någon linje) alldeles för högt. Pilen visar var Blind istället borde ha placerat sig nån sekund tidigare.

Antonio Valencia står givetvis fel här och i grunden ska en ytterback förhålla sig till sina mittbackar. Men notera här att även om Valencia gjort uppflyttningen och stått i höjd med linjen så hade Caligiuri i detta skede varit onside på grund av Darmian (möjligen någon centimeter offside när bollen väl slås). Därför får man inte som mittback flytta upp om nån ytterback är ”hängande” från den tidigare situationen (Darmian i detta fall). Där fallerade både Smalling och Blind.

Slutsats
Så vad är kontentan av detta? Jo, Daley Blind tappar fokus, blir bollraggare och är den som skapar kaoset i Manchester Uniteds backlinje. Antonio Valencia ska givetvis inte ligga fem meter nedanför övriga försvarare, men jag lastar framför allt Daley Blind.

England fortsätter att komma tillkorta i Europaspelet.
Om den här utvecklingen håller i sig kan Premier League mista den fjärde Champions League-platsen.

Manchester City har gått fram som en ångvält i Premier League. Vissa har redan förklarat dem som ligamästare. Efter flera läroår i Europaspelet har jag känt att nu är det äntligen dags att lyckas även i Champions League. I ärlighetens namn trodde jag att laget var redo redan förra säsongen, men då slarvade man i gruppspelet, fick en tuff lottning i form av Barcelona och åkte ur.
Så därför var jag säker på att Manchester City skulle skicka ett statement till sig själva och omvärlden igår hemma mot ett sargat, formsvagt Juventus. Men istället blev det en blytung förlust.
Det var den sortens förlust som understryker att City inte är färdigt ännu, och om man ska bli det så måste man växa upp fort.
Manchester City gjorde ingen dålig match. Man styrde spelet hemma mot ett defensivt Juventus, skapade de bästa chanserna i första halvlek och fick 1–0 en knapp kvart in i andra efter att Vincent Kompany klättrat på Giorgio Chiellini, som nickade bollen i eget mål.
Sedan hade City chanser att stänga matchen. Så som stora lag gör.
Raheem Sterling serverades av David Silva men avslutade för tamt och när Silva fick returen så svarade Gianluigi Buffon för en prakträddning.
Ska man erövra Europa måste man ta tillvara på såna chanser, vilket Manuel Pellegrini påpekade efteråt.
När Juventus fick lägena var man kompromisslöst. Paul Pogba slog en passning med kirurgisk precision till Mario Mandzukic. Alvaro Morata högg som en kobra och vred in 1–2 via stolpen med tio minuter kvar. Det var en smash ’n’ grab-seger för ett krislag som spelade med kniven mot strupen. Man måste imponeras av det.
Det finns förstås en insikt här. Juventus spelade inte den sorgfria, snabba fotbollen. De klev hem med hela laget på egen planhalva tidigt i matchen för att stänga ytor och när de väl behövde vara aggressiva i sin press – då var de oerhört noggranna och aggressiva. Precis så som vi känner italienska lag.

Samtidigt, i en annan del av Europa, fick Louis van Gaal se Luke Shaw bäras ut på bår. Det är djupt tragiskt att en så ung och lovande spelare att drabbas av en sådan skada nu när han hittat tillbaka till sin toppform.
Manchester United fick ändra om i backlinjen, Marcos Rojo tog den centrala platsen bredvid Chris Smalling och Daley Blind flyttades ut till vänster. Och United föll.

Manchester City har återigen hamnat i en tuff grupp med Sevilla och Mönchengladbach så här kan allt hända, inget är kört. Manchester United har också hamnat i en jämn grupp och att förlora på bortaplan är ingen katastrof. Men den engelska härdsmältan i Europaspelet har varit så lång, så utdragen att den knappast kan ses som en slump eller olycksfall i arbetet.
Vi får avvakta och se om de engelska lagen misslyckas kapitalt igen (förra året hade PL ingen representation i kvartsfinalerna), jag har en känsla av att både Chelsea och Arsenal vinner ikväll.
Men det som verkligen börjar framstå som ett reellt hot är att Premier League kan mista den fjärde Champions League-platsen.

Just nu är La Liga (85,999) överlägset i den så kallade koefficient-rankingen. Därefter följer Bundesliga (67,034) och Premier League (65,034) och Serie A (60,939). Portugisiska ligan (44,915) och franska Ligue 1 (44,749) är fortfarande långt efter, men Serie A börjar äta sig i kapp Premier League. Och den siffran påverkas varje gång ett lag vinner en match i Champions League och Europa League (2 poäng för seger, 1 poäng för oavgjort och slutsumman delas sedan på antalet deltagande lag från den nationen).
Eftersom statistiken räknas på de senaste fem säsongerna kommer England nästa år att tappa den starka säsongen 2011/12 då man tog 15,250 rankingpoäng. Det året hade Serie A bara skrapat ihop 11,357 poäng, vilket betyder att man tjänar in närmare fyra poäng på Premier League. Och då blir plötsligt racet om plats tre i rankingen är supertajt.

Två engelska lag slarvade nyligen i kvalet till Europa League. Både Southampton och West Ham åkte ur, mot Midtjylland respektive Astra Giurgiu. Det förbättrade förmodligen deras chanser i ligan, men det innebar samtidigt att Englands möjligheter till viktiga koefficientpoäng minskade.
Premier League har två lag i årets Europa League, Tottenham och Liverpool. Italien har tre: Fiorentina, Lazio, Napoli. Premier League har visserligen fyra representanter i Champions Leagues gruppspel mot Italiens blott två (Juventus, Roma), men om den engelska härdsmältan i Europa fortsätter samtidigt som Juventus går bra och Roma överraskar förändras läget fort. Italien tog 19.000 koefficientpoäng förra spelåret då Juventus nådde Champions League-final jämfört med Englands 13,571.

Sedan införandet av fyra Champions League-platser till de tre bäst rankade ligorna i Europa har Premier League ständigt haft fyra. Fram till nu har de engelska klubbarna inte behövt oroa sig för att mista sin ställning, men efter ett par magra år kändes det redan i våras som en tänkbart scenario. Nu framstår det som fullt möjligt. Bundesliga, som om två år tappar sitt starka 2012/13 då Bayern och Dortmund spelade CL-final, kan inte heller känna sig helt säkra på sikt. Det som tidigare var en kamp mellan Serie A och Bundesliga har nu utvecklats till ett slag mellan tre ligor om två platser (bakom La Liga).
Premier League kan tidigast tappa en Champions League-biljett till CL-säsongen 2017/18. En fjärdeplats i koefficientrankingen innebär även en förlorad biljett i Europa League. Den är förstås inte lika attraktiv och vållar inte samma debatt, men med färre deltagande lag blir det knappast lättare att plocka rankingpoäng.

De engelska lagen måste hitta segerreceptet i Europaspelet, helst redan ikväll, annars kommer Uefa-koefficienten bli ett samtalsämne hela hösten och våren.
Det finns några klubbägare i Premier League som har anledning att vara aningen nervösa.

Fotnot: Om ni scrollar ned på den här sidan kan ni se Uefa-kofficienten, uppdaterad igår.

Hur stoppar man Barcelona om man själv vill äga bollen om man inte bara vill ägna sig åt att neutralisera dem?
Pep Guardiola är mannen bakom Barcelonas storhetsperiod och borde kunna laget bättre än någon annan utomstående.
Det vi fick se igår var ett fascinerande… försök.

Att mötet mellan Barcelona och Bayern München var något extra var alla överens om, men jag skulle vilja sträcka mig längre än så.
På förhand kände jag att det, rent taktiskt, var en av de mest kittlande duellerna det senaste decenniet. Kanske överhuvudtaget som jag kan minnas.
Varför?
Jo, jag tänker så här.
Sedan Barcelona inledde sin framgångsera, runt 2003 då Ronaldinho värvades till klubben, har laget haft en särställning när det gäller bollinnehav. Den filosofin är en del av klubbens dna.
När Pep Guardiola tog över sommaren 2008 och skapade det bästa klubblaget världen skådat under 2000-talet drogs den här ambitionen till sin spets. Barcelona ägde bollen, ville alltid äga bollen, och ingen kunde rubba det faktumet. När Rayo Vallecano åkte på stryk med 0–4 mot Barça hösten 2013 var det en historisk dag. Det var första gången på 317 (!) tävlingsmatcher som Barcelona inte haft merparten av bollinnehavet (vilket kan tillskrivas spännande Rayo-tränaren Paco Jémez, den historien tar vi en annan gång).

Under den senaste tioårsperioden, eller låt säga sedan 2008, har få lag kunnat matcha Barcelona i den gren de behärskar allra bäst – äga bollen.
Lag har lyckats stänga ned spelytor och nollat dem, men det har oftast skett genom att de parkerat bussen framför de egna straffområdet.
José Mourinho försökte gå upp i ringen och utkämpa en slagduell i sitt första el clásico. Det slutade med utskåpning och 0–5 i baken. Efter den matchen valde han att spela reaktivt istället. Pepe på mittfältet, tajt mellan lagdelar, fokus på blixtrande omställningar.
Det finns underdogs som har försökt. Juanma Lillo, Pep Guardiolas mentor, testade med Almería. Det blev en 0–8-förlust.

Under de här åren har jag ofta funderat över vilka strategier man skulle kunna använda mot detta fantastiska Barcelona. Empirin har visat oss och fotbollsvärlden att ett lågt positionsförsvar har varit mest framgångsrikt. Det var så Chelsea lyckades slå ut Barcelona, det var så Liverpool, Inter och Bayern München lyckades. Atlético Madrid har lyckats med ett mer aggressivt positionsförsvar.
Men igår kom matchen där Barcelona äntligen skulle testas ut i sömmarna. De ställdes ju till slut mot en idealist som aldrig ruckar på sina ideal. Mannen som byggde upp deras eget spel och erövrade världen. Nu var han tillbaka på Camp Nou med en trupp som är tillräckligt skicklig och meriterad för att anta utmaningen.

Hur skulle han göra? Många trodde nog med tanke på skadeläget att Bayern München skulle backa hem och hålla laget tajt på egen planhalva. Så som man gjorde i semifinalmötet under Jupp Heynckes för två år sedan. Det gav 7–0 över två matcher.
Men Pep Guardiola vore inte Pep Guardiola om han inte funderat ut en alldeles egen lösning.
Han satsade på trebacklinje. Men istället för att den trebacklinjen förvandlades till en fembackslinje i försvarsspelet så spelade de med en konstant trebackslinje. Det var förutsättningen för Guardiolas djärva strategi: Man-man-spel över hela planen.

Trebackslinje med 3 vs 3 mot Messi, Suárez, Neymar.

När Pep Guardiola utvecklade tiki-takan i Barcelona hittade han en modell för hur hans lag alltid skulle vara i numerärt överläge i uppbyggnadsfasen. Mittfältaren, oftast Sergio Busquets, flyttade ned mellan mittbackarna och skapade ett 3 vs 2-läge i utgångsytan.
Ytterbackarna flyttade upp högt, i höjd med mittfältet, vilket i steg två gav ett skapade ett 5 vs 4-läge i spelyta 1 (ofta 6 vs 4 eftersom Leo Messi droppade så djupt i rollen som falsk nia).
Med Barcelonas enorma skicklighet i passningsspelet räckte 5 vs 4 för att alltid hitta lösningar och vägar framåt. Det som var komplicerat för alla andra lag var överkomligt när Xavi och Andrés Iniesta sydde passningstrianglar.
Av den anledningen var det i princip omöjligt att få kontroll på dem. Mot andra lag räckte det att pressa med sex spelare mot sju (fyra backar, tre mittfältare). Det hade behövts en till, men då hade man riskerat att lämna Leo Messi, Samuel Eto’o och de andra anfallskanonerna genom åren i ett en mot en-läge.

Standardsystem mot Barcelonas system i uppbyggnadsfasen (när en mittfältare flyttar ned mellan mittbackarna). Barcelona (blåa ringar) hamnar då i ett numerärt överläge på egen planhalva när man möter fyrbackslinjer och fembackslinjer. Motståndarna har sin ”spare man”, extraspelare, i försvaret (markerade ytan).

Det var precis det här som var Pep Guardiolas plan igår. Han satte ut ett lag med ordern att spela man-man-spel över hela planen. Han beordrade 3 vs 3 mot den dödliga MSN-trion Messi, Suárez, Neymar, något som många anser otänkbart.
Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant hårfin.
Första minutrarna av matchen igår var fascinerande. Bayern klev högt i helplanspress och Barcelona hade vissa bekymmer att hantera det. Förmodligen var de ovana att inte kunna finna någon ”ledig” lagkamrat. När Bayern vann boll kom ett motståndarlag som nästan alltid praktiserar något som liknar helplanspress. Det gav ett monstruöst tempo inledningsvis.

Bayern Münchens helplanspress. Sju spelare går i man-man-spel mot Barcelona på offensiv planhalva elva minuter in i matchen.

Liknande exempel från femte matchminuten. Åtta (!) Bayern-spelare som går upp i man-man-spel på offensiv planhalva. Utanför bild till höger har man en 3 vs 3-situation mot Messi, Suárez, Neymar.

När en av mittbackarna lockades iväg skulle Xabi Alonso flytta ned och fylla i hållet i försvaret.

När Barcelona väl lyckades ta sig ur man-man-spelet, vilket man ofta gör med ett geni som Leo Messi laget, blev det dock farligt. Som väntat. Det är ju därför fotbollsteorin i snart 50 år byggt på att man har en ”spare man” i defensiven, en spelare som ska kunna täcka upp för en lagkamrat som blir snuvad.

3 vs 3 var ödesdigert. Här är upprinnelsen till Luis Suárez friläge i första halvlek. Bollen på väg mot Leo Messi (närmast). Han nickskarvar och Suárez löper – mer behövdes inte för att bli ren mot Bayerns höga försvarslinje.

Det dröjde en kvart innan Pep Guardiola insåg att den här taktiken skulle innebära självmord. Då hade Luis Suárez bränt ett friläge och Neymar hade fått ett läge från nära håll. En olycka var på väg att ske.
Pep Guardiola formerade en fyrbackslinje och faktum är att Bayern efter första 20 minuterna klarade sig bra trots sin långa skadelista.
Exempelvis vann de bollinnehavet i matchen – det första laget att göra det i Champions League mot Barcelona sedan Werder Bremen 2006.
Problemet var bara att Leo Messi var på spelhumör.

Slutsats
Bayern München kom till Camp Nou med en ambition att ta fajten på lika villkor. Det var underbart att se, men de hade nog fått ett bättre resultat om de stängt igen butiken, åtminstone efter 1–0-målet. Bayerns försvar, ett av Europas bästa under 10-talet, hade nollan intakt trots ett häftigt/dumdristigt experiment av Pep Guardiola. Även efter övergången till fyrbackslinje krävdes en och annan libero-aktion av Manuel Neuer, men Bayern stod emot. Med kvarten kvar gav man Leo Messi utrymme att ladda bössan och då small det i nätet bakom Neuer.
När Bayern sedan började jaga matchen fick Barcelona större ytor och Leo Messi utnyttjade det till att förnedra Jerome Boateng och lobba in 2–0. På tilläggstid kom 3–0 av Neymar efter en blixtrande omställning.
Efter ett uppseendeväckande experiment första 15 minuterna hade Bayern hittat form och struktur och gjort väldigt mycket väldigt bra. Men inget recept hjälpte mot Messi.
– Om Messi är i toppform kan inget försvar stoppa honom. Det finns inget system för att stoppa Messi, han är för bra, sa Pep Guardiola efteråt.
Kanske är det så enkelt.

Fotnot: Tack till Christoffer Glader som ordnade plangrafiker.

Fotnot: Om ni undrar varför en text om en CL-match hamnar i PL-bloggen så beror det på att den vanliga artikelmallen på sajten endast har plats för en bild. Här i bloggen kan man skriva lite text, lägga in en bild, skriva mer text, lägga in bild osv, vilket gör det enklare att vara pedagogisk.

Uppförsbacken var för brant.
Monaco höll emot och lyckades slå ut Arsenal ur Champions League.

Arsenal är utslaget ur Champions League, trots 2–0-segern på Stade Louis II på tisdagskvällen.
Arsène Wengers gäng visste förutsättningarna: De var tvunget att göra tre mål på erkänt försvarsstarka Monaco.
Arsenal var taggat och hjälptes av det faktum att hemmalaget agerade passivt. Monaco var bara inställt på att försvara ledningen och deras försvarslinje trycktes längre och längre ned ju längre första halvlek led.
I den 36:e minuten sprang sig Olivier Giroud loss i straffområdet, fick tillbaka sin egen retur och stuvade in 0–1 med en behärskad höger.
Bara nån minut senare var det nära att det ringde igen då Danny Welbeck sköt från straffområdeslinjen. Bollen studsade dock på en liggande Aymen Abdennour och studsade en halv meter utanför stolpen. Ett mål där och Monaco hade blivit än mer nervöst.

I andra halvlek försökte Arsenal. De mötte en hemmamur, men de hittade vägar igenom det som var ett av Europas mest ramstarka försvar denna säsong.
Mesut Özil hade läge, men sköt utanför. Det dröjde till 79:e minuten innan Aaron Ramsey tryckte in 0–2 efter att Theo Walcott prickat stolpen sekunden före.
Då blev Monaco riktigt stirrigt.
Då kändes det som pendeln svängde över.
Allt momentum var med Arsenal och min känsla var att de äntligen skulle lyckas genomföra en historisk vändning. Monaco gick på tandköttet. Klarade inte att sätta tre passningar i rad.
Det var nära ett par gånger, Danijel Subasic räddade Girouds försök med nöd och näppe när bollen var på väg över mållinjen.
Det var så nära, men Arsenal nådde inte ända fram. Inte den här gången heller.
Varför? Det är ingen hemlighet att Arsenal behöver införskaffa defensiva kuggar i världsklass för att kunna utmana de bästa i Europa. Offensivt håller laget högsta klass, men försvarsmässigt behövs uppgraderingar på mittbackssidan och på defensivt mittfält.

Det är inte första gången Arsenal åker ur Champions League efter en hedersam insats i returen.
Förra året föll de hemma i första mötet med Bayern München för att sedan spela 1–1 borta.
Säsongen 2012/13 föll de hemma med 1–3 för att sedan vinna borta med 2–0 och åka ut på bortamålsregeln.
Säsongen 2011/12 föll de borta mot Milan med 0–4 för att sedan vinna hemma med 3–0.
Man får gå tillbaka till säsongen 2010/11 för att hitta ett dubbelmöte där Arsenal inte hade ett berg att bestiga inför returen.
Varför har det blivit så? Är det en mental blockering? Är det så att spelarna bara kan prestera när de inte längre har något att förlora? Är det då Arsène Wengers filosofi fungerar bäst? Han är ju knappast gjort sig känd för att vara tränaren som ställer ut ett defensivt lag för att få med sig ett resultat.

Resultatet ikväll innebär att tre av fyra engelska lag har slagits ut ur Champions League. Manchester City måste vända underläge borta mot Barcelona, ett minst lika brant berg som att åka till Monaco och göra tre mål.
Det mesta talar för att alla fyra engelska lagen är borta imorgon kväll.

Chelsea åkte ur Champions League i onsdags. Själv låg jag hemma, nedbäddad i feber och såg fajten, och förmådde därför inte att analysera matchen. Jag vet inte ens om jag kunnat göra det.
Det som hände var så oerhört remarkabelt.
Chelsea, rutinerade, slipade Chelsea, gick bort sig fullständigt när de skulle säkerhetsspela sig till avancemang.
När Gary Cahill satte 1–0 sent i matchen hade det utvecklat sig som det brukar när José Mourinhos lag cupspelar. De gör oftast inte några uppseendeväckande insatser, men obscent ofta tillräckligt.
Under andra halvlek, när Edinson Cavani träffade stolpens insida, tänkte jag på det. Vad är det som gör att José Mourinhos lag alltid står emot? Det ser ut som tur, men det är förstås något annat.
Det måste handla om någon sorts mental styrka som kanaliseras från tränaren och dennes obändiga förmåga att vilja vinna till varje pris.
Men så skedde miraklet.
Ett PSG med tio man kvitterade två gånger om på Stamford Bridge. Det var definitivt en av de mest imponerande laginsatserna jag sett i den här turneringen på den här sidan millennieskiftet. Nästan i klass med Inter och Chelsea på Camp Nou och Liverpool i Istanbul.

Samtidigt som jag lyfter på hatten för PSG och fransk fotboll är det inte utan att man oroas för Premier League. Nu står kanske engelsk fotboll utan en representant i kvartsfinalen för andra gången på tre år. Det går inte att blunda för att man tappat i ett internationellt perspektiv och jag skrev om det förra månaden.

Onsdagens match känns lite överspelad rent bloggmässigt nu, men den innehöll ju så mycket så jag väljer att lyfta fram ett annat perspektiv. Jag upprördes också av domarmisstaget när Zlatan Ibrahimovic fick det röda kortet och av Chelseaspelarnas överdrivna reaktion efteråt (dock är det där med spelare som omringar domaren knappast någon ny företeelse).

En annan som upprördes av händelserna var läsaren Fredrik Johansson som skickade ett mejl till mig efteråt. Jag tycker att Fredriks synpunkter är värda att diskutera så därför publicerar jag hans förslag på regeländringar.
Så här skriver han:

”Jag tycker det dök upp ett antal situationer i matchen som påminde oss om varför regelboken är i desperat behov av uppdateringar.

1. En challenge per match. Zlatans tackling var inte rött kort. Den händelsen hade, om Chelsea gjort sitt jobb, avgjort hela matchen. Här måste det till ändring. Kanske i form av en challenge per lag per match, där domaren får se en videorepris och ompröva sitt beslut? Det borde inte ta så lång tid eller förorsaka någon häftig övertid. Jag är som alla andra fruktansvärt trött på att superviktiga matcher avgörs av ett felbeslut av domaren, men jag lastar inte domarna – de har ett otroligt svårt jobb.

2. Svärmande av domaren. Borde resultera i gult kort för alla spelare som omringar domaren och försöker påverka, som Chelsea gjorde igår. Det straffas inte alls vad jag vet. Dags att sätta ner foten mot detta mygel? Som alltid: alla saker som potentiellt ger fördelar (även om det är fusk) kommer spelare på högsta nivån syssla med om det inte stävjas.

3. ”Timeout” för liggande spelare. Oscar såg ut att aldrig ha haft så ont i hela sitt liv när Zlatan tacklade honom. Men sekunden spelet är igång igen så springer han som en gasell. Jag har spelat på hyfsat hög nivå själv och vet att man som spelare inser ganska snabbt ifall man är skadad eller ej. Därför: Spelare som ligger ner och orsakar spelavbrott – in med båren, ut genast, timeout på säg 3 minuter innan de får komma in i spel igen. Om inte tränaren vill byta ut honom. Då slipper vi detta ena sekunden döende, nästa ta en maxlöpning. Värsta exemplet jag kommer på är när Dzeko lyckades maska bort 4 minuter i matchen mot Everton förra säsongen genom att bara ligga där. Det var inget som helst fel på honom, men han såg till att City tog de poäng de behövde och därmed tog ett steg närmare titeln.

4. Retroaktiva straff. Du har varit inne på detta i din blogg några gånger, men endast för filmning. Jag tycker definitivt det ska finnas för alla sorts regelbrott. Det ska inte vara så att om domaren missar det, så är det OK. Peter Crouch mot Trinidad&Tobago i VM 2006 som exempel (om du inte orkar kolla på videon: Crouch sliter tag i T&T-försvararens hår och rycker till precis när han går upp i nickduellen, försvararens huvud rycks med och han har inte en sportslig chans att gå upp och nicka, Crouch sätter 1-0 i 83:e. Domaren hade inte en chans att se. Solklart rött om inte Crouch varit så diskret att det knappt märktes):

5. Effektiv tid sista 10. Chelsea misslyckades etablera tryck på slutet vilket var mycket deras eget fel, men PSG gjorde ju sitt för att maska på varje avblåsning. Och så kommer det se ut i slutet på varenda match som gäller liv och död där ena laget är nöjda med resultatet och det andra måste kämpa in ett mål. Är det inte dags för effektiv tid i slutet av matcherna, så vi slipper se detta hänsynslösa maskande (som dessutom alldeles för ofta lönar sig?).

Fotbollsvärlden är nästan löjligt konservativ på många punkter, vilket förstör underhållningen. Om man vore lite mer progressiva tror jag vi hade fått bort mycket av det som är fel idag. Tror samtliga ändringar jag listar skulle tas emot med skepsis, men efter applicerande skulle ingen sakna hur det var förr. Precis som målkamera, frisparksspray, inget tillbakaspel till målvakten och så vidare.”

***
Vad tycker om dessa tankar? Hade det gjort fotbollen bättre? Mer sevärd?

Hur bra är egentligen Premier League?
Efter en sådan här vecka är det oundvikligt att undra.

För ett par veckor sedan säkrade Premier League ett nytt historiskt tv-avtal. Kontraktet värt cirka 60 miljarder kronor över tre år underströk än en gång ligans lyskraft.
Premier League regerar marknadsmässigt. Varje helg följs ligamatcherna på öarna av hundratals miljoner världen över.
Men Premier League har tappat på planen.
Åren 2007-09, tre år i rad, var tre av fyra semifinallag i Champions League från England.
Under den är tiden fanns en uttalad ”Big Four” i engelsk fotboll, fyra klubbar som prenumererade på CL-biljetter, och som sällan behövde oroa sig för att bli utan den ekonomiska jackpotten. Mellan åren 2006-2009 nådde alla dessa fyra klubbar CL-final, vilket vittnar om Premier Leagues imponerande bredd.
Där och då kändes det som att engelsk fotboll hade en särställning. Inte om tronen – semifinaldominansen ledde bara till en seger, Manchester United 2008 – men om bredden.
Premier League stod för underhållning, spänning – och kvalitet.
Slutet för ”Big Four”-eran, att Tottenham tog CL-platsen 2010, sammanföll med slutet för Premier Leagues storhetstid.

Underhållningen och spänningen finns fortfarande kvar. Men kvaliteten? Nja, andra länder har sprungit förbi.
För tre år sedan, 2011/12, lyckades Chelsea defensivspela sig till en oväntad triumf i Champions League. Året efter var alla engelska lag utslagna redan i åttondelsfinalen. Det var första gången sedan 1996 det skett, men på den tiden hade inte toppligorna fyra representanter. Chelsea och Manchester City tog sig inte förbi gruppspelet. I semifinalen fanns två tyska lag och två spanska.
Ifjol var ett engelskt lag i semifinal, Chelsea. De förlorade mot spanska uppstickaren Atlético Madrid.
Den här säsongen har inget av de engelska lagen, bortsett från Chelsea, övertygat i Europaspelet. Manchester City hankade sig med möda vidare från gruppen. Liverpool åkte ur en grupp med Basel och Ludogorets.
I veckan har Manchester City fått en avhyvling av Barcelona. Det var utspelning ett tag i första halvlek. Och detta var ett City som har fått sina läroår i Europa och som många, däribland jag, gissat var redo att ta sig längre fram i turneringen.
Igår på Emirates fick vi se ett Arsenal som blev avslöjat av ett sargat Monaco. Ett Monaco som är ligafyra i Ligue 1, ett Monaco som hade fyra-fem spelare på frånvarolistan.
Den här veckan var en råsop i magen för Premier Leagues självbild.

Chelsea kan fortfarande försvara de engelska färgerna i Europa om man tar sig förbi Paris Saint-Germain. Chelsea skulle potentiellt kunna vinna turneringen, även om jag håller åtminstone tre lag högre. Och vi kan inte heller utesluta att Manchester City och Arsenal kravlar sig vidare till nästa omgång, även om deras utgångslägen ser övermäktigt ut.
Det mesta talar för att Chelsea är ensamt brittiskt lag i kvartsfinal.
Vad beror det här på?
När Premier League stod utan lag i kvartsfinal för två år sedan konstaterade Arsène Wenger att England tappat i slagstyrka.
– Det (uttåget) betyder att övriga Europa har kommit ikapp oss. Vi måste tänka på det när vi talar om Premier League framöver.
Tittar man på den så kallade Uefa-koefficienten är spanska La Liga överlägset sett över de fem senaste åren. Premier League är fortfarande tvåa, men Bundesliga närmar sig med stormsteg. Tyska lag har presterat bättre i Champions League och Europa League hittills denna säsong och nästa år försvinner den starka engelska siffran från 2010/11, vilket betyder att Bundesliga troligen springer om England i rankingen.

Vad beror det på? Handlar det om att Manchester United, engelsk fotbolls flaggskepp sett över senaste 20 åren, genomgår en generationsväxling och upplevt ett trauma på andra sidan av sir Alex Ferguson? Handlar det om att engelsk fotboll hamnat efter i talangutveckling jämfört med Spanien och Tyskland och nu får betala priset?Eller handlar det om att tv-avtalet försvårar för engelska lag i Europa?
Det drömavtal som ger ekonomiska muskler att erbjuda topplöner har inneburit att även mindre klubbar i England kan spendera. Inte som i Spanien där lagen på nedre halvan endast har råd att signa Bosman-spelare.
Det här – att Southampton kan lösa Victor Wanyama och att West Bromwich kan punga ut för Brown Ideye – har medfört att Premier League är jämnare än tidigare. Jag älskar det. Nivån hos lagen som slåss om CL-biljetter är inte nödvändigtvis bättre, snarare tvärtom, men kvaliteten är mer utspridd vilket ger än mer oförutsägbar liga. Den här säsongen har åtta lag aspirerat på Champions League-platser även om det ser ut som om West Ham nu fått vika in handduken.
Det här gör att topplagen i Premier League sällan, eller aldrig, kan gå på halvfart i ligalunken. Och det gör att de inte har kraft kvar att prestera lika bra i Europa. Jag tror att det är en delförklaring.

Något som förvånar mig är att den taktiska delen, än idag, är eftersatt i England.
Ni minns säkert hur engelska lag hade svårt i Champions League under större delen av 90-talet. Dels berodde det på att man led av avstängningen från Europaspel efter Heysel-katastrofen, dels av att lag från andra länder var mer slipade taktiskt.
Sir Alex Ferguson hade tillräckligt bra manskap för att erövra Europa mer än en gång, men insåg i början av 2000-talet att ett rakt 4-4-2 inte fungerade.
Den här veckan har både Manuel Pellegrini och Arsène Wenger gått bort sig taktiskt.
Det är ingen hemlighet att brittiska tränare är begränsade när det gäller försvarsspel och att de största tänkarna härstammat från Serie A och Portugal. Det har varit för mycket fokus på fighting spirit, för lite på ren spelintelligens. De främsta defensiva insatserna av brittiska lag sedan millennieskiftet har varit verk av Rafael Benítez, José Mourinho och Carlos Queiroz (Uniteds 0–0 mot Barcelona på Camp Nou 2008 var hans matchplan).

Det var än mer beklämmande att se igår att Monaco var minst lika skickligt som Arsenal i det tekniska spelet. Dimitar Berbatov har visserligen alltid varit ett missförstått geni, men nu framstod Geoffrey Kondogbia som en mittfältare i världsklass och João Moutinho som en modern Zico. Samtidigt fick Aymen Abdennour än en gång bevisa att han är en monstruös försvarare.
Om enskilda spelare understryker sin briljans mot ett visst motstånd kanske det beror på motståndet?
Vi har även fått andra tecken på att Premier League har tappat i status.
När Fifa World Team of the Year presenterades saknades spelare från Premier League (Angel Di María var med, men det var inte tack vare hans insatser i Manchester United).
Sedan 2011 har ingen spelare från Premier League varit med i elvan. 2009 var sex spelare hemmahörande i England.

Premier Leagues slagkraft i Europa har dalat senaste fem åren och Chelsea tursamma seger 2012 kan inte sudda ut den uppfattningen.
Det nya tv-avtalet kommer att ge engelska klubbar ökade intäkter och ännu större köpkraft.
Men räcker det för att engelska klubbar återigen ska börja dominera utanför landets gränser? Barcelona och Real Madrid kommer fortfarande ha sin dragningskraft. Bayern München har sin framgångsrika modell som dammsuger alla intressanta ämnen i Tyskland.
Det kan mycket väl vara så att engelsk fotboll behöver spetsa den egna talangutvecklingen snarare än fortsätta handla in dyra, utländska stjärnor.
Sånt tar tid.
Känslan är att Premier League halkat efter. Det har gett en mer intressant liga, men klubbarna har hämmats när de ska slåss med de stora drakarna.

FAKTA/Champions League-titlar per land

Spanien 7
Italien 5
England 4
Tyskland 3
Frankrike 1
Portugal 1
Holland 1