Arkiv för kategori Champions League

- Sida 2 av 6

Wengers värsta nederlag i Arsenal

av Kalle Karlsson

Arsène Wenger har upplevt många stora stunder under sin tid som Arsenalmanager.
Men också en rad bittra minnen. Förlusten mot Monaco igår är en av de bittraste.
Här är fransmannens värsta nederlag.

Leeds United–Arsenal 1–0
Maj 1999
Arsenal hade åkt ur Champions League och de inhemska cuperna. Ligan var den enda titelchansen och i maj hade de fortfarande greppet. Förlusten borta mot Leeds (0–1) efter mål av Jimmy Floyd Hasselbaink lade grunden till att Manchester United kunde vinna ligan med en poäng.

Galatasaray–Arsenal 4–1 efter str (0–0 efter ordinarie tid)
Maj 2000
Arsène Wenger har fortfarande inte vunnit en europeisk titel med Arsenal och den här kvällen i Köpenhamn var han som allra närmast. Davor Suker och Patrick Vieira blev straffsyndare för Arsenal.

Manchester United-Arsenal 6–1
Februari 2001
Det här var under en tid då Manchester United var överlägsna i engelsk fotboll. Dwight Yorke satte ett hattrick och underströk hur långt efter Arsenal var under den här tiden. I BBC-referatet från matchen kan man läsa om ”suicidal defending” – precis det Wenger talade om igår.

Arsenal–Liverpool 1–2
Maj 2001
FA-cupfinal mot Liverpool och Arsenals chans till upprättelse efter att ha tappat totalt i ligan. Fredrik Ljungberg gav Arsenal ledningen och laget ledde fram till 83:e minuten. Då satte Michael Owen 1–1. Med två minuter kvar satte Owen 1–2.

Arsenal–Leeds United 2–3
Maj 2003
Arsenal ledde ligan länge detta år, men på våren hamnade laget i en svacka och Manchester United sprang om. Förlusten hemma mot Leeds, där Mark Viduka avgjorde i slutminuterna betydde att Manchester United säkrade titeln i kostym.

Barcelona–Arsenal 2–1
Maj 2006
Ett Arsenal som spelade med tio man i över 70 minuter gjorde en heroisk insats och ledde finalen mot Barcelona tills en kvart återstod. Mål av Samuel Eto’o och Juliano Belletti vände matchen och gav Barcelona segern. Är det här det närmaste Wenger kommer en Champions League-titel?

Tottenham–Arsenal 5–1
Januari 2008
Ligacupen väger kanske inte så tungt, men 1–5-nederlaget mot värsta rivalen, en match Tottenhamfansen nämner ofta än idag, den var bitter. Tottenham säkrade finalplatsen och besegrade Chelsea på Wembley.

Arsenal–Manchester United 1–3
Maj 2009
Arsenal behövde göra två mål för att ta sig vidare till Champions League-finalen. Oddsen var emot laget, men besvikelsen av det här resultatet handlade mer om hur långt efter Arsenal hamnat. Efter matchen snackade Patrice Evra om ”pojkar mot män” och där och då var det svårt att säga emot.

Arsenal–Tottenham 2–3
November 2010
Arsenal ledde North London Derby med 2–0 i paus. I andra fullbordade Tottenham en otrolig vändning och vann med 3–2. Younes Kaboul avgjorde med några minuter kvar. Det var Spurs första seger borta mot Arsenal på 17 år.

Birningham–Arsenal 2–1
Februari 2011
Om det finns en symbol för Arsenals nio år långa titeltorka är det denna final. Ställningen var 1–1 med en minut kvar när Laurent Koscielny och Wojciech Szczesny fumlade. Oba Martins rullade in bollen i tomt mål och den där titeltorkan som skulle ta slut bara fortsatte.

Manchester United–Arsenal 8–2
Augusti 2011
Arsenal, som precis tappat Cesc Fàbregas till Barcelona, kom till spel med en enorm skadelista. Ett ungt United (lagen hade nästan exakt samma medelålder) körde över Arsenal fullständigt och vann med 8–2.

Milan–Arsenal 4–0
Februari 2012
Milan krossar Arsenal på San Siro och Zlatan Ibrahiomvic gör det sista målet. I returen var Arsenal sånär att hämta upp underläget.

Arsenal–Blackburn 0–1
Februari 2013
Ännu ett bittert uttåg ur FA-cupen när Blackburn chockade Emirates. Colin Kazim-Richards satte segermålet. Det här nederlaget kom två månader efter att laget åkte ut mot Bradford i Ligacupen.

Arsenal–Aston Villa 1–3
Augusti 2013
Förväntningarna är alltid stora inför en ny säsong och Arsenal avslutade våren 2013 på ett sätt som fick fansen att känna hopp inför kommande säsong. Förlusten hemma mot Aston Villa i premiären demonstrerade att laget inte skulle ha något med titeln att göra detta år heller. Efter nederlaget blåste det hårt kring Arsène Wenger – som svarade med att köpa Mesut Özil för en halv miljard kronor.

Chelsea–Arsenal 6–0
Mars 2014
Arsenal var borta från titelracet, men att få en avhyvling i ett derby är inte kul. Visade hur lång väg Arsenal hade att vandra.

Arsenal–Monaco 1–3
Februari 2015
Arsenal faller platt mot Arsène Wengers före detta klubb. Detta trots att Monaco saknar fyra viktiga spelare. Förmodligen Arsenals svagaste insats i Europaspelet under Wengers tid i klubben.

Pellegrini får göra omtentan

av Kalle Karlsson

Var det här laget som skulle vara redo för att utmana i Europa? Var det här laget som gjort sina läxor och skulle ta sig an Barcelona på rätt sätt?
Nej, det här var snarare ett Manchester City som var längre från att bräcka Barcelona än i fjolårets möte.

Sedan Abu Dhabi började pumpa in miljarder i Manchester City har drömmen varit att erövra Europa. När City gjorde debut i Champions League var de hämmade av Uefa-koefficienten med svåra lottningar som följd.
Nu har de kravlat sig upp ur det träsket och för andra året i rad tagit sig vidare till slutspelet.
Ifjol var Barcelona numret större och ett par sekunders okoncentration räckte för att Leo Messi skulle få ett friläge, bli fälld och få Martin Demichelis utvisad.

Jag levde i tron att Manuel Pellegrini skulle lära sig något av de mötena, att han skulle ställa ut ett lag som var anpassat efter att möta världens mest passningsskickliga lag.
Men icke.
Manuel Pellegrini var förstås bakbunden av det faktum att Yaya Touré inte var tillgänglig. Yaya började säsongen svagt, men ju längre säsongen har pågått desto mer tydligt har det blivit att den ivorianske mittfältaren är fundamental för City. No Yaya, no party.
Med Englands bästa box-to-box-mittfältare hade det möjligen, möjligen funnits en liten strimma hopp om att ta sig an Barcelona i en sluggerfajt, driva upp tempot, lita på att den egna skickligheten tar laget ur svåra situationer. Upp i ringen och låt bästa man vinna, typ.
Nu gick Manuel Pellegrini in med den inställningen med ett mittfält bestående av James Milner och Fernando.

Förstå mig rätt. Jag gillar tanken på James Milner på mitten i andra matcher, och jag hävdar inte att 4-4-2 i sig var problemet. Märk väl att Bayern München försvarade sig med ett 4-4-2 när man krossade Barcelona med 7–0 över två matcher häromåret.
Det som var problemet var kombinationen av 4-4-2 och valet av spelare.
Det är fullt möjligt att neutralisera Barcelona med ett rakt 4-4-2, men då krävs löpstarka spelare, lojala spelare, spelare som är beredda att springa genom murar och in i evigheten. Jupp Heynckes hade det i Bayern. Diego Simeone hade det i Atléitco Madrid förra året.
Manuel Pellegrini startade med David Silva och Samir Nasri på varsin kant och ett anfall med Sergio Agüero och Edin Dzeko. Ingen av dessa har gjort sig kända som defensivt starka spelare (snarare tvärtom, minns Agüeros bristande defensiv var huvudorsaken till att Bayern fick dominera på Etihad för ett par år sedan).

Effekten blev att Barcelona fick sätta igång sin passningskarusell och med en Leo Messi i magisk form var det omöjligt för Manchester City att få grepp om matchen.
Hade Pellegrini istället startat med Fernando-Fernandinho centralt och James Milner till höger för att stänga Jordi Alba, hade man inte kunnat hindra passningskarusellen men kanske hade den mer defensiva matchplanen gett spelarna en hint om vilket arbete som krävdes.
Valet att starta med Edin Dzeko och få fast bollen högt upp i plan slog tillbaka. Gerard Piqué hade för det mesta koll på Dzeko i luftrummet.
Nu ska vi inte bara lyfta hur svaga hemmalaget var och Manuel Pellegrinis misslyckade taktik (även om man kan ägna ett kapitel åt Vincent Kompanys suspekta ageranden nuförtiden). City mötte ett fantastiskt fotbollslag som var numret större och skickligare på i princip alla positioner.
Det fascinerande med Barcelona är att deras storhetsperiod varat så länge. Det är snart sju år sedan Pep Guardiola tog över katalanerna och kickstartade hegemonin på riktigt (de vann ju Champions League 2006 så man kan argumentera för att storhetsperioden började redan under Frank Rijkaard 2004). Under den här sjuårsperioden sedan 2008 har det funnits stunder då de dömts ut, då deras possession-fotboll ansetts vara utdöende, men då och då har de förmågan att plocka fram den där otäckt höga högstanivån.
Milan i Champions League häromåret var en sådan dag. Igår var en sådan dag. Touchen, tekniken i passningarna och förmågan att hitta trianglar är så vass att motståndarna aldrig hinner in i press, vilket var fallet igår i första halvlek.
Barcelona har en förmåga att ofta var överlägset på engelsk mark. Vad det säger om Premier League-lagen vet jag inte.

Manuel Pellegrini skickade in Fernandinho från bänken i andra och City blev bättre genom att kliva högre och chansspela lite.
Leo Messi hade chansen att stänga dubbelmötet i slutminuten, men på något sätt lyckades han missa både straffen och nickreturen. Han kanske är mänsklig trots allt.
Nu blev känslan vid slutsignalen ändå positiv med Citys ögon, trots att de långa stunder blivit utspelade och trots att uppförsbacken är väl brant. Man behöver inte bara åka till Camp Nou och vinna, men måste dessutom göra två mål för att överleva till kvartsfinalen.
Gårdagen var lite av ett examenstest för Manuel Pellegrini. Jag gillar chilenaren skarpt, men är det någonting han saknat under sin karriär är det förmågan att kombinera sin filosofi med pragmatik. Han är så fastlåst vid tanken om offensiv fotboll att hans lag ofta får betala priset.
Om två veckor får vi se om han grejar omtentan.

Mou: Med två målvakter skulle ingen ha en chans

av Kalle Karlsson

Är det möjligt att ha två målvakter i världsklass, hålla dem nöjda och se dem båda varva toppinsatser? José Mourinho kanske är beredd att försöka.
I höstas framstod Thibaut Courtois som given förstemålvakt i Chelsea. Petr Cech fick nöja sig med att slå inlägg på uppvärmningen och det ryktades om flytt i januarifönstret. Så blev det inte. Cech stannade och i januari fick han istället vakta målet i två raka ligamatcher. Efter två nollor satte han press på Courtois, men sedan kom debaclet i FA-cupen där Cech släppte in fyra mål hemma mot Bradford City.
För en vecka sedan fick Petr Cech återigen chansen mellan stolparna i hemmamötet med Everton. Tjecken blev matchvinnare när Chelsea vann med 1–0 sedan han svarat för en fantomparad på Romelu Lukakus närskott.

I gårdagens Champions League-möte var Thibaut Courtois tillbaka i Chelseamålet och José Mourinhos fingertoppskänsla är svår att ifrågasätta. Courtois svarade för en jättematch och var den stora anledningen till att Chelsea klarade 1–1 borta mot Paris Saint-Germain.
Han räddade nickar från Zlatan Ibrahimovic, gjorde en svettig benparad när Zlatan sköt från kanten och sög in en stor del av de inlägg som hemmalaget levererade.
Efteråt innehöll hyllningskören allt från José Mourinho till motståndare. Mourinho sa att om fotboll bestod av nio utespelare och två målvakter skulle ingen motståndare ha en chans. Zlatan Ibrahimovic, som blev snuvad på ett segermål på stopptid, kallade 22-åringen ”världsklass” och det är ju i och för sig ingen nyhet.
– Vad som förvånar mig är att Courtois, trots sin längd, är så kvick. På båda nickarna som han räddade från Ibrahimovic rörde han sig så snabbt. Han är en av toppmålvakterna i världen. Chelsea vet att de har en av de allra bästa sa Laurent Blanc.

Det är en gammal sanning inom fotbollen att målvakter trivs bäst när de känner att de är uttalade förstaval. Det finns exempel i toppligorna där målvakter delat mellan liga och cupspel, i Real Madrid exempelvis med Diego Lopez och Iker Casillas och i Stoke där Thomas Sörensen ofta fick cupmatcherna.
Men att rotera om vartannat i liga och cupspel är ovanligt. Jag kan inte komma på något exempel där det fungerat över tid och där båda målvakterna presterat över tid.
Thibaut Courtois är etta i Chelsea, men eftersom Cech är så pass etablerad som världsmålvakt kommer belgaren aldrig kunna slappna av. En mardrömsmatch lär med högsta sannolikhet få konsekvensen att han får sätta sig på bänken till nästa fajt. Efter insatsen igår har dock Petr Cech hamnat ytterligare lite längre från startelvan.
Det blir oerhört intressant om Mourinho fortsätter att lufta Cech mellan varven och om han lyckas hålla båda på humör och i toppform.

Fotbollsvärlden vore fattigare utan Mourinho

av Kalle Karlsson

Kollegorna har redan dissekerat Paris SG:s kollaps och den givna vinkeln om José Mourinho, som bjöd på stor show.
Så här får vi samla upp spillrorna från Chelseas triumf igår. Varför inte lyfta fram André Schürrle?
Chelsea gjorde det. Efter 3–1-förlust i Paris var de piskade att vinna med minst två mål hemma på Stamford Bridge.
Jag trodde inte att de skulle greja det. Min gissning var visserligen att Chelsea skulle vinna matchen, men att det ändå inte skulle räcka för att ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic oundvikligen skulle få ett läge, och då skulle Cavani, Lavezzi eller Lucas Moura högga. Edinson Cavani fick onekligen sina chanser, men hans avslut höll för dålig klass och tack vare det levde Chelseas hopp.

Hemmalaget hade svårt inledningsvis, första kvarten, men sedan dominerade Chelsea mot ett passivt PSG.
Det kändes som chanserna till avancemang minskade drastiskt när storstjärnan Eden Hazard klev av skadad efter 18 minuter, men så blev det inte. Tvärtom. Ersättaren André Schürrle kom in och bidrog med de egenskaperna han köptes för: Snabbhet och ”rakt-på-mål”-attityden. Chelsea har ibland haft svårt mot samlade försvar (som vi såg mot Crystal Palace), och då passar Schürrles svårlästa spelstil.
I den 32:a minuten dök han upp i straffområdet och mötte David Luiz nickskarv. 1–0 var ett faktum.
André Schürrle värvades i ett tidigt skede till Chelsea och många undrade om han skulle ha någon chans till speltid när Willian anslöt sent i fönstret. Då fanns förutom Oscar, Eden Hazard, Juan Mata även talangen Kevin De Bruyne, som vissa lanserade som startmaterial.
Under hösten fick han sparsamt med speltid och även om han nätade i mötet mot Manchester City så dröjde det till Stoke borta i december innan han gjorde riktiga avtryck. Då satte han båda lagets mål, även om det slutade med 2–3-förlust på Britannia.
Senaste tiden har han dock fått spela en allt större roll i Chelsea. Han har startat mer och mer, samtidigt som Willian bänkats. I bortamatchen mot Fulham 1 mars satte André Schürrle alla tre målen, ett äkta hattrick inom loppet av 16 minuter. Mot Arsenal i 6–0-segern 22 mars var han mycket bra.
Gårdagens match, även om han började på bänken, blev ännu ett tecken på att Schürrles status i Chelsea blir högre och högre.

I andra halvlek bytte José Mourinho ut två mittfältare, Frank Lampard och Oscar, och gick all in på en superoffensiv med Samuel Eto’o, Fernando Torres och Demba Ba. Men det var André Schürrle som var motorn. Det var han som satte fart, höjde bolltempot, ville skapa och träffade ribban.
Med några få minuter kvar av ordinarie tid kom det förlösande 2–0-målet från oväntat håll.

Demba Ba har inte lyckats med särskilt mycket under sin tid i Chelsea, men den här gången befann han sig på rätt ställe i rätt ögonblick och svepte i väg något som liknade ett dragskott.
2–0 och Chelsea vidare.
När många befarat att England skulle stå utan representant i semifinalen visade de blå att de aldrig går att räkna bort. Aldrig. Inte med en sådan never-say-die-attityd som präglat klubben sedan José Mourinho gjorde entré på Stamford Bridge första gången.
Denna inställning bibehölls under tiden han var borta då laget bärgade Champions League-titeln 2012 och den har fått en renässans sedan hans comeback i somras.
Du räknar aldrig ut ett José Mourinho-lag.

***
Hate him or love him – det är omöjligt att vara likgiltig inför José Mourinho.
Gårdagens match var hans show. Som så många gånger förr.
Han höll sig ovanligt kall på bänken, high-fivade med Zlatan Ibrahimovic och släppte sedan allt löst genom att kasta in två iskalla anfallare från bänken. Självklart fick han full effekt när två av hans inhoppare, Schürrle och Ba, blev målskyttar. Det är små marginaler, men det som är gemensamt för stora spelare och stora tränare är att de ofta lyckas flirta med Fru Fortuna. Hade Chelsea åkt ut hade Mourinho ifrågasatts. Nu är han geniförklarad.
När Demba Ba placerat in 2–0 sprang José Mourinho ned mot hörnflaggan på samma sätt som för tio år sedan, då Costinha sköt Porto vidare på Old Trafford.
Inte för att fira, enligt honom själv, utan för att dela ut taktiska order. Det var underbara scener.
Låt gå för att José Mourinho struntar fullständigt i allt vad tränarrutor är (vilket domarna givetvis ska straffa honom för), låt gå för att han alltid lyckas sno platsen i rampljuset oavsett om hans lag vinner eller förlorar.
Fotbollsvärlden, eller rättare sagt världen, vore fattigare utan The Special One.

En match och matchplan som passade Moyes

av Kalle Karlsson

Skrällen uteblev, men känslan var ändå att Manchester United hade tagit en liten seger.
Det blev ingen utklassning, åtminstone inte resultatmässigt, och dubbelmötet med Bayern München lever i allra högsta grad inför returen på Allianz Arena nästa vecka.
Sett till förhandstipsen var det mer än många räknat med. Ett spelbolag hade satt United-seger till över sex gånger pengarna igår. På hemmaplan. Jag kan inte tänka mig att det har hänt någon gång i modern tid.
David Moyes visste förstås förutsättningarna och den här gången valde han rätt matchplan.
Nyligen har han spelat stormatcher där hans begränsade manskap har försökt utmanövrera Liverpool och Manchester City tack vare sin egen kvalitet. Det har inte gått alls. Dessa möten har slutat med 0–3 i baken och förnedring inför hemmafansen.
Igår kom världens bästa klubblag på besök och då hade David Moyes plötsligt mandat att ställa ut ett reaktivt lag, helt anpassat efter förutsättningarna. Då hade United inga problem att stänga igen butiken.

Efter en intensiv öppning första fem minuterna parkerade Manchester United hela sitt lag på egen planhalva. De centrerade med tremannamittfältet (även om Marouane Fellaini hade problem att hinna med ibland), minimerade risker genom att låta Bayern spela runt i ytterzoner och försökte sticka upp i snabba omställningar med hjälp av snabbheten hos Danny Welbeck och Antonio Valencia.
Bayern var fullständigt överlägset spelmässigt, men i första halvlek skapade de faktiskt inte så många klara lägen. Uniteds matchplan fick så när maximal effekt när Welbeck sprang sig till ett friläge, men avslutet var för tamt.

Var det förvånande att David Moyes hittade rätt just i den här matchen?
Nej, inte alls. Minns ni vad jag skrev när han tog över förra våren?
”Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen. Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad.”
Det här var en Moyes-match, en utmaning som gjord för hans filosofi. I mötet med Bayern kunde han anpassa sitt lag helt efter tyskarna, utan krav på att själv vara spelförande. Precis som han alltid arbetade i Everton. Tim Howard pratade om det i en intervju nyligen, om hur efterträdaren Roberto Martínez förändrat synsättet i klubben. Under Moyes tränade Everton ständigt på hur de skulle neutralisera motståndarna, inte på hur de själva skulle såra motståndarna.
Jag har tänkt på det tidigare under året och blev än mer övertygad igår.
Vilka är de bästa, mest meriterande resultaten David Moyes gjort den här säsongen mot toppmotstånd? Förmodligen 1–0-segern över Arsenal i november, 0–0 borta mot Arsenal i februari och 1–1 hemma mot Bayern igår. Gemensamt för dessa tre fighter: Det är matcher då Moyes har ställt ut defensiva lag som anpassat sig efter motståndet. I segern mot Arsenal på Old Trafford hade United bara 40 procent av bollinnehavet. På Emirates var det ett defensivt United. Mot Bayern igår var det ett ultradefensivt hemmalag som fick agera åskådare i första halvlek när Bayern demonstrerade att de smittats av Peps passningsmani.
Inte i någon annan match den här säsongen har United så explicit anpassat sig, och kunnat anpassa sig, efter motståndarna.

Vad är kontentan av detta? Jo, att Manchester United kan uppenbarligen få med sig resultat i stora matcher genom att defensivspela. De hade kunnat göra samma sak i mötena med Liverpool och Manchester City, men då fanns ett undermedvetet ”krav”, både internt och externt, att försöka spela offensivt. Det vi har kunnat konstatera den här säsongen är dock att det inte är möjligt. Spelarmaterialet, i kombination med en undermålig spelidé, är inte tillräckligt bra för att kunna vinna genom att ”spela ut” storlagen.

Oavgjort igår var ett bra resultat för David Moyes. Det köper honom tid eftersom hans lag undvek den där storförlusten som hade kunnat sätta press på en redan pressad manager.
Nu pratade både David Moyes och Rio Ferdinand om att de var besvikna efter slutsignalen. Sett till matchutvecklingen hade ju United kunnat vinna. Å andra sidan sa Ferdinand att han ”tagit ett kryss på förhand”, vilket säger något om hur nedtryckt spelarnas självbild och självförtroende är.
Manchester United klarade mötet med Bayern med hedern i behåll, trots att de stundtals var utspelade på hemmaplan. Känslan är dock att de hade behövt vinna för att ha en rimlig chans att gå vidare.

För en kväll var Giggs lösningen på Uniteds problem

av Kalle Karlsson

Robin van Persie gjorde tre mål som tog Manchester United vidare i Europa, men gårdagskvällen handlade om en 40-åring som många räknat ut.
Inför David Moyes viktigaste match hittills den här säsongen dammade den hårt pressade Manchester United-tränaren av sin spelande assisterande tränare.
Så mycket ”spelande” har inte Ryan Giggs varit på sistone. De senaste tio veckorna hade han spelat sammanlagt 81 minuter. Senast han startade en match var 28 januari mot Cardiff City. I veckan ryktades det i England att Moyes och Giggs hade en ”rift”.
Men igår startade Giggs bredvid Michael Carrick i den sittande mittfältsrollen. Det blev succé.

Efter det pinsamma insatsen i första mötet nere i Grekland var det tydligt redan från start att Manchester United bestämt sig för att spela snabbare och rakare. Då passade det utmärkt med Ryan Giggs som distributör.
Giggs började med att sticka fram en djupledsboll till Danny Welbeck som sprang sig fri och såg till att Olympiakosförsvararen Kostas Manolas fick en varning. Giggs fortsatte med att sätta ett inlägg på hjässan på Wayne Rooney som nickade in stolpen.
I den 25:e matchminuten kom dock situationen som definierade hans insats. Giggs fick en passning vid mittlinjen. Hade han tagit emot bollen hade han blivit satt under press så han drog i väg en quarterbackpassning direkt istället. Bollen landade på bröstet på Robin van Persie, som fick en knuff i ryggen. Straff, mål och United hade fått den livlina de behövde för att tända hoppet.
Ryan Giggs var i högsta grad inblandad i 2–0-målet också. Återigen slog han en fin öppnande passning, denna gång till Wayne Rooney, som i sin tur serverade Robin van Persie.
– Taktiskt behövde jag honom i en särskild roll, vilken han utförde perfekt. Hans passningar var fantastiska och hans allroundspel var mycket bra, sa Moyes, enligt The Telegraph.
Där vet jag inte om jag håller med. I första halvlek reagerade jag på hur öppet mittfältet blev med Giggs. Ett par av Olympiakos lägen före paus berodde på att Giggs felbedömningar.

Hans matchavgörande passningar demonstrerade dock hur saknad den egenskapen varit i Manchester United under säsongen. Under 17 års tid joggade Paul Scholes runt och ansvarade för den sortens bollar. Nu har han lagt skorna på hyllan och då har ingen annan kunnat överta den funktionen. Inte Tom Cleverley. Knappast Marouane Fellaini.
Ryan Giggs har den förmågan, om än med högre felprocent.

Så: Är Ryan Giggs lösningen på Uniteds problem? Borde han ha spelat mer under säsongen?
Han var onekligen lösningen igår och att han snart 41 år gammal kan prestera så bra är förstås fenomenalt, men jag kan inte påstå ”att Moyes borde ha spelat honom mer”. När veteranen fick chansen i höstas levererade han inte, även om hans statistik är 9W 1D 3L i matcher där han startat. Att han fortfarande kan prestera i en enskild match råder det uppenbarligen inga tvivel om, men mot mer löpstarka och fysiska spelare blir han ofta avslöjad. Senaste tre-fyra åren har Giggs inflytande i matcherna blivit lidande och han har i princip agerat som en ”sista tredjedelsspelare”, han är på planen enbart för att slå avgörande passningar.
Igår lade det grunden till att Manchester United får fortsätta spela i Europa.

David Moyes undvek att tala om ”vändning” igår på presskonferensen och det var nog klokt. Manchester United gjorde en bra match igår, men främst tack vare inställning, intensitet och vilja snarare än kvalitet. Olympiakos hade en rad chanser och ett mål på någon av dessa hade förändrat historieskrivningen av matchen. Då hade eftersnacket handlat om hur David Moyes lag återigen full ihop när de försökte bevaka en ledning, hur svaga spelarna är mentalt och om hur Old Trafford-borgen är raserad.
Nu handlade eftersnacket om en 40-åring man aldrig kan räkna ut.

Eto’o tog över Drogbas show

av Kalle Karlsson

José Mourinho sa inför Chelseas retur mot Galatasaray att Didier Drogba kan återvända till klubben som ”spelare, coach eller ambassadör”. Det förstnämnda känns inte lika aktuellt efter gårdagen.
Det var en konungs återkomst när Didier Drogba var tillbaka på Stamford Bridge. Chelsealegendaren hyllades rejält före matchen och det verkade som om han blev tagen av stunden. För när matchen började framstod han som en passiv åskådare. Drogba såg seg och tafflig ut och det enda han åtstadkom var att träffa bannern med texten ”Drogba Legend” på Matthew Harding Stand.

Istället var det Samuel Eto’o som stal showen direkt. Det verkade som om kamerunaren ville påminna fotbollsvärlden att han faktiskt är den mest meriterade afrikanske spelaren genom tiderna.
Samuel Eto’o har varit upp och ned den här säsongen. När han anslöt från Anzji låg han efter fysiskt vilket gjorde att starten på hösten var trevande. Men ingen kan förneka att han kan tända till när det gäller.
Om Didier Drogba är prototype för en ”big game player” är Eto’o inte långt efter. Spelaren som gjort mål i två Champions League-finaler och vunnit två tripplar satte 1–0 redan i tredje minuten igår. Det var hans tionde mål för säsongen. Det är inget imponerande facit, men motståndarna han nätat mot visar att han gör det i de stora matcherna. Eto’o har gjort ligamål mot Liverpool, Manchester United (hattrick), Tottenham. Lägg till tre fullträffar i Champions League mot Schalke och Galatasary.
Samuel Eto’o är inte lika bra som han en gång var och han är inte den striker ett lag av Chelseas dignitet förtjänar. Det är naturligt då han är nyss fyllda 33 år (väl?) och var en anfallare som levde på sin snabbhet.
Men han är inte heller slut som toppspelare.
Didier Drogba, 36 år, sjunger på den allra sista versen.

Det var ingen höjdarmatch igår. Spänningen dog direkt och resten blev en transportsträcka eftersom Galatasaray var på tok för blekt.
Chelseas försvarsspel var precis så disciplinerat som vi sett tidigare den här säsongen. Hur gör José Mourinho för att gång på gång bygga dessa försvarsmurar?
John Terry och Gary Cahill har jag hyllat många gånger den här säsongen. Branislav Ivanovic är alltid bra. Igår demonstrerade César Azpilicueta återigen att han utvecklats enormt under senaste året. Han måste en av de mest svårpasserade ytterbackarna i England just nu.
Jag tror inte att Chelsea når hela vägen, men när man kan luta sig mot ett så vattentätt försvarsspel har man alltid chansen att slå vilket lag som helst.
Det såg vi inte minst för två år sedan.

Två slutsatser efter Bayern–Arsenal

av Kalle Karlsson

Wenger var tvungen att ställa ut ett defensivt lag
Nej, det gick inte. Arsenal gjorde ett tappert försök, men var aldrig riktigt nära att störa Bayern München.
Londonlaget åkte hem från Champions League-åttondelen med hedern i behåll. De gjorde en stark match defensivt och fick oavgjort mot Europas bästa lag trots skadebekymmer som bland annat innebar att Thomas Vermaelen fick vikariera som vänsterback. Mittbacksparet Per Mertesacker och Laurent Koscielny var återigen jättar i eget straffområde (fram till att Koscielny blev för het på tilläggstid och orsakade en straff).
Men kunde inte Arsène Wenger har varit mer djärv? Kunde han inte ha låtit sig lag pressa högre och försöka ”gå för det” redan i första halvlek?
Arsenals matchplan igår såg ut som ett lag som spelade för 0–0. Som om de bortsåg från att de förlorade hemmamötet med 0–2.
Jag har sett att Arsène Wenger får kritik för sin taktik på vissa håll, men jag håller inte med.
Och det säger en hel del om kvaliteten på Bayern München.

Arsène Wenger valde en defensiv approach för att han insåg att andra alternativ hade betytt att segerchanserna hade minskat. Hade Arsenal klivit högre och testat att föra matchen fanns det en överhängande risk att Bayern hade straffat dem. På samma sätt som Pep Guardiolas gäng straffat alla andra Bundesligalag under den senaste 18-månadersperioden.
Så Arsenal sjönk hem och försökte hålla matchen mållös i hopp om att ett läge skulle öppna sig.
Det gjorde aldrig riktigt det. Den bistra sanningen för Gunners är väl att det läget dök upp i första mötet, när Mesut Özil fick chansen från från straffpunkten. Bayern München är så bra att man måste ta vara på sådana lägen.
När Bayern samtidigt inte behövde gå framåt blev det en ganska avslagen tillställning. Bayern sidledsspelande utan att ta risker, Arsenal positionerade sig lågt och täckte ytor. Det är ingen hemlighet att Bayern blivit mer likt Barcelona sedan Pep tog över, men de brukar vara avsevärt piggare på att gå framåt.
Arsène Wenger satsade på ett något mer offensivt lag i andra halvlek, vilket gav en spelmässig uppryckning. Men det straffade sig också defensivt.
Bastian Schweinsteiger joggade in i straffområdet och satte 1–0 utan bevakning från vare sig Santi Cazorla eller någon annan. Hade Mathieu Flamini agerat så ansvarslöst defensivt? Förmodligen inte, men där hade vi också svårigheten inkapslad i en enskild situation. Om Wenger skulle satsa offensivt fanns risk för att Bayern skulle få öppningar i andra änden av planen.

Det blev viss spänning i matchen (nåja) när Lukas Podolski delade ut en lätt knuff på Philipp Lahm och dundrade upp 1–1 i nättaket. Ett 1–2-mål i det läget hade förändrat dynamiken och psykologin och då hade det kunnat bli nerv på riktigt. Nu var det egentligen aldrig nära. Manuel Neuer missade någon utspark och Cazorla hade något halvdant avslut. Mer än så var det inte.
Bayern München går vidare och gör det rättvist. De var i princip vidare redan efter 2–0-segern på Emirates och gårdagen bjöd inte på några mirakel.

Oxlade-Chamberlain klev fram
Arsenal föll, Arjen Robben föll, men Alex Oxlade-Chamberlain höll. En kväll när Arsenals Champions League-drömmar krossades visade talangen att han kan hävda sig mot världens bästa mittfältare.
Arsène Wenger gjorde ett offensivt val i startelvan igår. Istället för Mathieu Flamini som sittande mittfältare fick Alex Oxlade-Chamberlain starta centralt.
– Vi behöver mål, motiverade Arsenalmanagern före matchen.
Efteråt behövde han knappast motivera sitt beslut. Alex Oxlade-Chamberlain svarade för en stormatch på Allianz Arena. Ungefär som Jack Wilshere spelade jämnt med Xavi och Andrés Iniesta i ett möte på Camp Nou för några år sedan var Oxlade-Chamberlain jämbördig med Bastian Schweinsteiger & Co.
I första halvlek svarade han för en soloraid där han, i tur och ordning, dribblade av Javi Martínez, Philipp Lahm och Thiago, innan Schweinsteiger kände sig tvingad att orsaka en frispark precis utanför straffområdet.
Det var en demonstration av vad Alex OC kan åstadkomma som central mittfältare.
Som skolad ytter har han speeden och förmågan att ta sig förbi sin motståndare. Han svarade för tio lyckade dribblingar i matchen. Arjen Robben var näst bäst i den statistiken med fem lyckade dribblingar.
I kombination med ett allt bättre passningsspel och en utvecklad spelförståelse ser 20-åringen riktigt spännande ut som blivande box-to-box-mittfältare. Precis som Arsène Wenger har förutspått.

Med Jack Wilshere på skadelistan till slutet av april lär Alex Oxlade-Chamberlain få fler chanser i mitten. Han kan faktiskt kliva fram som en nyckelspelare för Gunners när ligaracet går in i ett avgörande skede. Utan Wilshere och Ramsey saknas det där viktiga ”drivet” på mittfältet som kännetecknade Arsenal under hösten.
Alex Oxlade-Chamberlain slog igenom för två år sedan. Genombrottet följdes av skador, sämre form och nya skador.
Nu ser han ut att vara redo att ta fart igen.

***
Läs mer:
8 feb 2012: Dokument: ”Sagan om Arsenals nya stjärna”.

Ska Moyes få genomföra storstädningen?

av Kalle Karlsson

Den säsong som redan var illa blev ännu värre igår när Manchester United åkte på en försmädlig 0–2-förlust borta mot Olympiakos i Champions League.

Efter att ha halkat efter i ligan på ett sätt man aldrig gjort under Premier League-eran, efter att ha kraschat ut ur FA-cupen hemma mot Swansea och åkt ur i semifinalen i Ligacupen mot Sunderland, framstod Champions League som Manchester Uniteds tillflyktsort.
Inte för att någon egentligen tror att laget ska kunna ha något att göra med slutsegern utan för att David Moyes & Co fick en tacksam lottning och åtminstone borde kunna kravla sig vidare till nästa omgång. Det är det minsta man kan begära.
Kollega Erik Niva har redan sågat gårdagens insats i rätt hårda ordalag så jag kan istället lyfta matchen till ett annat perspektiv. Det som handlar om David Moyes. Att han och Ed Woodward misslyckades på transfermarknaden förra sommaren är vida känt och det har vi konstaterat många gånger.
Nu tittar jag närmare på två andra områden där Moyes gått bet den här säsongen.

Taktiskt
När David Moyes presenterades som tränare för Manchester United i maj förra året var det här det jag var mest osäker på. Hade han vad som krävdes för att få Manchester United att fungera offensivt. I Everton var han skicklig på att bygga försvarsmurar, men han ställdes sällan mot motståndare som parkerade bussen. Hade han idéerna för att lösa det? Kunde han trycka på rätt knappar?
Jag var osäker, men jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig att hans lag skulle bli så avslöjat.
Faktum är att David Moyes – under en längre tid – framstått som helt svarslös oavsett hur motståndarna.
Backar de hem á la Fulham så har United inget annat medel än att stå och slå inlägg hela dan. I 2–2-mötet på Old Trafford slog laget 82 inlägg (!), nytt rekord i Premier League. Det var anfallsfotboll i dess mest primitiva skrud.
Och om motståndarna kliver högt, som Olympiakos (av alla lag) gjorde igår, så har Manchester United inte kvaliteten att spela sig fram. I gårdagens match spelade sig laget inte fram till ett enda läge förrän i slutminuterna när Robin van Persie sköt över i fritt läge.
Moyes taktik den här säsongen har koncentrerats till att söka kanterna och slå inlägg. Gång på gång. Inget annat.
Det här leder till en rad följer: Motståndarna kan släppa kanterna och parkera hela backlinjen i eget straffområde eftersom de vet att det endast kommer att levereras relativt ofarliga inlägg. Det här är en taktik som motståndare använder mot Barcelona och Arsenal också, men skillnaden är att dessa lag ändå har kvaliteten att öppna dessa låsta lägen.
Hur? Tja, genom den sortens kombinationer som ledde fram till Tomas Rosickys vackra mål i helgen mot Sunderland till exempel. Kan ni minnas en sådan passningskombination av United den här säsongen? Jag kan det inte.

En orsak till att Manchester United är sämre på att anfalla centralt är att de saknar den där världsklassmittfältaren som komplement till Michael Carrick. Marouane Fellaini har varit en flopp, Tom Cleverley är i usel form, Anderson skeppades i väg till Florens och Darren Fletcher är inte i kapp efter sin magåkomma. Men hur hade det sett ut om David Moyes haft en lite yngre Paul Scholes att laborera med? Bättre, säkerligen, men ändå inte tillräckligt bra. En kreatör som Scholes, som gillar att hitta väggspel och instick, hade knappast trivts med att vara en bricka i ett så enkelspårigt anfallsspel som i grund och botten handlar om att få ut bollen på kanterna för att få se ytterbackar/yttrar skicka in luftpastejer.

Under de sex månader vi fått följa David Moyes äventyr som efterträdare till sir Alex Ferguson har det blivit mer och mer tydligt att han är begränsad taktiskt offensivt.
Hur kan man annars förklara att laget som joggade hem ligan ifjol nu har tappat allt vad struktur innebär? Inga idéer, ingen kreativitet, ingen fart. Det bjöds inte alltid på champagne-fotboll under Ferguson, långt ifrån, men det fanns åtminstone alltid en idé om hur man skulle ta sig till målchanser. Nu framstår det som om spelarna är helt svarslösa hur de ska lösa situationer som återkommer i varje uppspel.

Det var uppenbart att David Moyes ställde ut ett lag för att få med sig ett 0–0 igår (annars hade väl Adnan Januzaj startat?). Om det var något jag trodde att den förre Evertontränaren faktiskt skulle behärska var det att ställa ut reaktiva lag i Europa. Nu klarar United inte av det heller. Laget som tidigare var okrönta mästare på att få med sig resultat i Europa klarar inte av att åka till Grekland och spela hem ett resultat mot ett försvagat Olympiakos.

Robin van Persies ord efteråt till holländsk tv är en varningsklocka. Han talade om att ”andra spelare upptar de ytor som han vill röra sig i”.
– När jag ser att det blir svårt för mig att använda de ytorna, vilket tvingar mig att anpassa mina löpningar baserat på var mina medspelare befinner sig. Och tyvärr spelar de ofta i mina zoner. Jag tycker det är synd, sa han.
van Persies kritik understryker det vi redan vet. Att David Moyes misslyckats kapitalt med att få ut kapaciteten i en offensiv med pjäser som van Persie, Rooney, Kagawa, Nani, Mata, Young, Valencia, Januzaj.

En bild som har florerat på Twitter senaste veckorna sägs beskriva skillnaden mellan Brendan Rodgers taktik och David Moyes taktik. En bild med passningstrianglar, en bild med… tja, ni ser själva.

rodgersvsmoyes

Man-management
Medan Alex Ferguson var en mästare på att få ut maximalt av sitt material är David Moyes på väg att misslyckas kapitalt.
Spelarmaterialet som Moyes ärvde var inte så bra som många trodde, men sättet de uppträdde på igår på Karaiskakis vittnade om något beklämmande: Spelare som tidigare var bra har gått bakåt.
Rio Ferdinand var en katastrof. Chris Smalling likaså. Tom Cleverley, Ashley Young och Antonio Valencia lyckades knappt med någonting. Inte ens Wayne Rooney lyckades bidra med något vettigt.
Det psykologiska i fotboll är så betydelsefull och det verkar som att United-spelarna nu är så körda i botten självförtroendemässigt att de är mentalt blockerade. I går bestod elvan till stor del av spelare som inte vågade ta egna initiativ utan lämnade över ansvaret till lagkamraterna. Och när de väl försökte ta initiativ var det halvdant och lättläst. Chris Smalling agerade stundtals som en korpspelare igår i första halvlek.

Har David Moyes spelarnas förtroende? Jag tvivlar på det.
Utåt sätt är spelarna smarta nog att säga de rätta sakerna, att ”det är spelarna som bär ansvaret”, att ”vi tror på managern” och så vidare. Men alla förluster sätter oundvikligen sina spår. När resultaten uteblir börjar spelarna tvivla. På sig själva, på taktiken, på lagledningen. Börjar de tvivla blir det ännu svårare för tränaren att få gehör för sina idéer (om han har några). Då är man inne i en ond cirkel. Då kan det handla om ”the point of no return”.

***
Oddsen på att David Moyes blir nästa tränare i Premier League att få sparken sänktes kraftigt igår. Samtidigt kommer uppgifter i England på att klubben kommer att avvakta till sommaren innan man agerar.
Manchester United är ingen klubb som tar panikbeslut, har åtminstone inte varit det historiskt, men jag känner mer och mer att det bara är en tidsfråga innan Moyes får sparken. Även om han får stanna till sommaren så kan utvärderingen knappast innehålla så mycket positivt att styrelsen kan se en ljusning i sikte.

Många Manchester United-fans (inte alla) var inställda på att det skulle bli en tuff säsong, i kölvattnet efter legendaren Alex Ferguson.
De hade kunnat acceptera en säsong av svaga resultat om det hade kunnat gå att se en utveckling i slutet av tunneln, en spelidé som kan leda till något på sikt, spelare som jobbar hårt för varandra och kämpar för klubbmärket.
Men det här? Det är knappast acceptabelt, inte i en klubb som satt ribban på en högre nivå än någon annan klubb i England de senaste 20 åren.
När ett gäng fotbollsmiljonärer sprang vilse i Piraeus igår var det ännu ett tecken på att Manchester United har havsdjupa problem, att truppen måste byggas om rejält i sommar.
Roy Keane talar om fem-sex nya klassspelare. Frågan är om det räcker.
Och frågan är om David Moyes – som betalade rejält överpris för sin enda stora värvning förra sommaren – ska få förtroendet att genomföra den storstädningen.
En ny felsatsning innebär en ännu längre väg tillbaka till toppen.

Två slutsatser efter Arsenal–Bayern

av Kalle Karlsson

Förödande utvisning avgör dubbelmötet
Snacka om att bli blåst på konfekten. Här har vi väntat hela vintern på dessa möten som fick oss att dregla redan när lottningen var klar. Och så blir det så här.
Två målchansutvisningar och allting, dramatik, entusiasm, glädje, bara dör.
I tisdags hade vi situationen där Martin Demichelis orsakade straff och fick rött kort. Igår hade vi Wojciech Szczesny som fällde Arjen Robben och åkte ut redan i första halvlek.
Jag skrev direkt på Twitter vad jag tycker om den där regeln om trippel bestraffning, och Erik Niva och Peter Wennman har understrukit det så pass nu att vi knappast behöver poängtera det mer. Vi kan bara be på våra knän om att Fifa tar det begåvade beslutet att ändra den regeln vid nästa årsmöte så att en förseelse vid en målchans inte automatiskt ger rött kort.

Arsenal hade börjat matchen så lovande. Snabbt passningsspel. Bra rörelse. Spelare som tog initiativ.
Yaya Sanogo, som överraskande nog startade på topp framför Olivier Giroud, var aktiv.
Det hade kunnat vara så annorlunda om Mesut Özil hade tryckt in straffen när han fick den stora möjligheten efter åtta minuters spel. Özil försökte vänta ut sin barndomskompis Manuel Neuer. Neuer hängde kvar med en arm och räddade. Sådana chanser måste man ta tillvara mot Bayern München.
Efter utvisningen (underbar passning från Toni Kroos till Arjen Robben) fanns det bara ett lag på plan. Arsenal försvarade sig tappert, men det var bara en tidsfråga innan de skulle kapitulera.
Har ni tänkt på det förresten? Förr pratade man ofta om att det inte alltid var en nackdel att bli reducerat till tio man. ”Det är svårt att spela mot tio man”, var en klyscha som fick vingar.
Det fanns också en viss sanning i det. Förr, med rakare spel och fler längre bollar mot en targetspelare, fick inte det numerära överläget samma effekt.
Nuförtiden är det katastrof att få en utvisning före minut 60. Att möta Barcelona eller Bayern med dagens possession-baserade fotboll är svårt nog. Med tio man är det i princip omöjligt.

Hela andra halvlek kunde Bayern spela runt som om de ställde upp i offensiv zon och lirade power play. De väntade och väntade på rätt läge och när det väl dök upp visade de spetskompetens. Toni Kroos skruvade in 0–1 i krysset med en distinkt bredsida. Philipp Lahm, som slog 122 av 123 passningar tlll rätt adress i matchen, smekte ett inlägg på hjässan på inhopparen Thomas Müller. 0–2 och så var även den här åttondelen avgjord.
Så himla synd. Det hade ju kunnat bli så mycket roligare om det åtminstone levde till returen i München.

Grym audition för Kroos
Toni Kroos, 24, har haft en bra säsong i Bayern München. Laget har öst på och toppar Bundesliga, Kroos har spelat 16 matcher från start i ligan, men han har känts överflödig bland alla klassmittfältare i Pep Guardiolas gäng. Han har dessutom hamnat i en segdragen kontraktsförhandling där klubben inte verkar villig att ge spelaren vad han vill ha i lön.
I januari spekulerades det i att Manchester United var berett att hosta upp runt 40 miljoner pund för den tyske mittfältaren. När Pep Guardiola fick frågan om Kroos kontraktssituation svarade han:
– Han är en viktig spelare. Men det kan gå fort i fotboll. Här idag, därborta imorgon.
Guardiolas ord hällde bensin på ryktena om att Kroos är på väg bort. Spelarens agent Volker Struth sa i slutet av januari till Kicker att det ”nuvarande budet från Bayern var oacceptabelt och att inga nya samtal var planerade”.

Det låter förstås osannolikt att Toni Kroos skulle välja att lämna Europas just nu bästa lag, men faktum är att han skulle inte är gjuten i ett skadefritt Bayern med Lahm, Schweinsteiger, Thiago, Götze, Martínez & Co.
Det är inte särskilt troligt att Kroos skulle vara entusiastisk över tanken på att välja ett lag utanför Champions League, men min känsla är att Manchester United i sommar kan vara beredd att lägga hisnande pengar, inte minst i lönekuvertet, för att lösa den där mittfältsfrågan som klubben kämpat med i många år. De har nyligen erbjudit ett rekordkontrakt till Wayne Rooney, som fyller 29 år i år.
Och spelare väljer ofta med plånboken, det vet vi.

Oavsett vilken klubb Toni Kroos vill flytta till, eller bara flirta med som trumfkort i förhandlingarna med Bayern, gjorde han en grym audition igår inför fotbollsvärldens ögon.
Han började med att damma i väg en grym vänster som tvingade Wojciech Szczesny till en jätteräddning redan i inledningen. Han lyfte fram en världsklasspassning till Arjen Robben vilket ledde fram till straffen och utvisningen. Han satte ledningsmålet med en världsklassavslutning i krysset. En liten stund senare träffade han stolpen med en lika behärskad bredsida. Men framför allt visade han de där Scholes-kvaliteterna som så många klubbar, inte minst Manchester United, letar efter: Förmågan att styra tempot i matcherna, hitta lösningar, värdera mellan kort och långt.
Igår hade han visserligen en tacksam uppgift. Med numerärt överläge hela andra halvlek hamnade han sällan i press. Och i ärlighetens namn är det inte så svårt att – opressad – stå och slå crossbollar. Men Toni Kroos gjorde det med sådan ackuratess att han var planens dominant. Han slog 147 passningar till rätt adress i matchen. Hela Arsenal mäktade med 158.

Sida 2 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB