Arkiv för kategori Champions League

- Sida 4 av 6

Hedern ger inte Arsenal några titlar

av Kalle Karlsson

Det skulle inte gå och det gick inte.
Men oj, så nära det var.
Arsenal skrällde och vann borta mot Bayern München med 2–0, men åker ur Champions League

Det blev en märklig match på Allianz Arena.
Känslan var att Bayern München hade kontroll på sitt öde – ändå utvecklades matchen till ett drama.
Det vi visste på förhand var att Arsenal hade en nästintill omöjlig uppgift. enligt statistiktjänsten Infostrada var den ungefär 3 procent.
Med tanke på Bayerns sanslösa form den här säsongen kändes den som 1 procent.
Lägg till frånvaron av Wojciech Szczesny, Bacary Sagna, Jack Wilshere och Lukas Podolski och en promille kändes mer rätt.
Men ett utdömt Arsenal gjorde match av det här dubbelmötet.
Redan i tredje minuten höll sig Olivier Giroud framme och styrde in 0–1 på Theo Walcotts skott/inlägg sedan David Alaba ramlat i upprinnelsen.
En match som från början var mer eller mindre död fick plötsligt liv.
Skulle Bayern börja darra som ifjol? Vi talar ändå om en klubb och en generation spelare som kastat bort en Champions League-final på hemmaplan, en spelargrupp som både i klubblag och landslag fått en förlorarstämpel.
Nej, Bayern blev inte nervöst. Tyskarna dominerade tillställningen. Ägde boll, dikterade villkoren.
Deras 3–1-ledning från första mötet på Emirates kändes tämligen säker. I andra halvlek borde de ha ökat på ledningen Men Lukasz Fabianski storspelade i Arsenalmålet och Arjen Robben hade inte ställt in siktet.
Med fem minuter kvar av matchen nickade Laurent Koscielny in 2–0 för Arsenal. I det här läget behövdes bara ett mål till för att Gunners skulle göra det omöjliga och vända ett tvåmålsunderläge på Allianz.
Det var en känsla av apati hos hemmapubliken. Skulle de få uppleva en ny monumental, miserabel kväll i sin egen borg?
Den här gången höll de ut. Det blev inget ”Mirakel i München”.
Arsenal lyckades inte skapa någon het chans att sätta 3–0, målet som hade betytt avancemang.
Arsène Wengers gäng kom till München utan hopp, men åkte hem med flaggan i topp. De fick upprättelse efter anti-insatsen i första mötet.
– Jag är stolt över pojkarna. Ikväll visade vi att vi är enade. Det finns mycket positivt att ta med oss, sa Carl Jenkinson till Viasat.

Samtidigt är det typiskt Arsenal.
I nästan samtliga toppmatcher den här säsongen har de kastat bort poäng på grund av att de inte varit vakna från början. Sedan, när de inte längre har något att förlora, så slänger de hängslen och livrem och börjar spela.
Det var samma sak mot Milan ifjol. Utspelade i första mötet, återupprättad heder efter returen.
Idag kunde de släppa loss från start. Då åkte de och vann borta mot Europas hetaste lag.
Dessvärre står det ställan något om ”heder” i historieböckerna.
De där motståndarfansen som påminner Arsenalfansen om de där åtta titellösa åren bryr inte heller särskilt mycket om hedersamma förluster.
Arsenal saknar mental styrka snarare än spelmässig kvalitet.

***
Det är första gången sedan 1996 som Premier League saknar en representant i kvartsfinalen.
Det är ett tecken på att de engelska lagen har tappat sedan peaken 2007–09. Inte så mycket som vissa vill hävda, men ändå tillräckligt för att inget av lagen ska kännas som en reell kandidat till slutsegern.
Är Premier League på väg utför? Nja, det här var på känn redan förra våren då Chelsea räddade äran med sin skrällseger i Champions League.
Jag tror att de engelska lagen kommer igen.
Chelsea har en hyperintressant generation på gång, Manchester City har pengarna, Manchester United är Manchester United, Arsenal har sin arena som snart ska vara betald, Tottenham gör ständiga framsteg.
Jag tror att ett par av dessa klubbar kommer att höra tala om sig i Champions League redan nästa år.
Allt går i cykler; senaste åren har Spanien haft en fantastisk period, Tyskland kommer starkt, medan Italien haft tuffare och förlorat den fjärde CL-biljetten.
Den starkaste trenden är att makten har förflyttats till andra ligor.
Ryssland har flera av de mest köpstarka klubbarna, Paris SG har blivit en utmanare till de stora giganterna och i Turkiet har Galatasaray visat att det går att ta sig långt om man satsar rätt.
När pengarna nu även finns på andra ställen än på de brittiska öarna ställer det högre krav på de engelska klubbarnas scouting.

Analys: Uniteds taktik perfekt – i 56 minuter

av Kalle Karlsson

Manchester United förlorade matchen – trots att Alex Fergusons taktiska plan var perfekt.
Här tittar vi närmare på vad som fungerade så effektivt i 56 minuter och – hur utvisningen förändrade förutsättningarna för Uniteds försvarsspel.

Det mesta av eftersnacket kom att handla om turkiske domaren Cuneyt Cakir sedan denne visat rött kort till Nani i den 56:e minuten.
Domslut går att diskutera i all evighet – och det kommer säkert göras. Det är en ren bedömningsfråga om Nanis förseelse var vårdslös (vilket ska ge varning enligt regelboken) eller våldsam (vilket ska ge utvisning). I mina ögon var det en misslyckad nedtagning som var vårdslös (värd en varning).
Men nog om det. Det var varken första eller sista gången ett omdiskuterat domslut fått påverkan på en stor match och vill ni diskutera domslut kan ni göra det med Robert Laul.
Här tittar vi istället närmare på de taktiska detaljerna i det som beskrivits som ”hjärnornas kamp” (stannade uppe till klockan 01.45 i natt för att spara ned dessa bilder).

Den stora frågan inför matchen var hur Alex Ferguson skulle neutralisera Cristiano Ronaldo.
– Men en machete, skojade Manchester United-tränaren inför matchen.
Svaret blev – bänka Wayne Rooney.
Det var många världen över som satte kaffet i halsen när laguppställningarna blev offentliga och Wayne Rooney var förpassad till bänken.
Vissa gjorde försök att jämföra med när David Beckham bänkades mot Real Madrid 2003, men den petingen var väntad i jämförelse med denna (en formstark Ole Gunnar Solskjaer hade ju startat seriefinalen mot Arsenal framför Beckham någon vecka tidigare).
Wayne Rooney – spelaren som varit klubbens härförare de senaste åren – utanför startelvan. Det inget annat än en bomb.
Men även om ingen annan vågat ta samma beslut kan vi förstå hur tankegångarna gick.
Manchester Uniteds matchplan handlade enbart om att stänga Real Madrids kontringsmöjligheter. De behövde en löpstark, lojal spelare som både kunde hota framåt i omställningslägen och ha ödmjukheten att inte negligera det defensiva arbetet. Inte en enda gång.
Wayne Rooney är defensivt en fantastisk anfallare jämfört med i princip alla andra storstjärnor, men han gjorde ingen klockren insats defensivt på Bernabéu (David De Geas fotparad på Fabio Coentrãos direktskott räddade Rooney från att bli syndabock) och minns vi tillbaka på Champions League-finalen 2011 var det Rooneys bristfälliga defensiv i den matchen som var en stor orsak till Barcelonas enorma dominans.
Så Alex Ferguson valde Danny Welbeck – för att stänga leveranserna från Xabi Alonso snarare än Ronaldo. Welbeck svarade med att göra en stormatch.

Welbeck vs Alonso
Danny Welbecks uppgift var grandios. Att ligga som plåster på Xabi Alonso hade många spelare kunnat göra. Men att kombinera det med att samtidigt vara Uniteds djupledshot framåt – det var imponerande.
Jag upplevde att Xabi Alonso fick relativt fria tyglar första tio minuterna i matchen (där Real Madrid faktiskt startade lovande). Se bild nedan.
welbeck1
Xabi Alonso fick ingen närmarkering första 10-12 minuterna.

Sedan utvecklades Welbecks markering av Alonso till rena man-man-spelet.
welbeck2

welbeck6
Här ser vi hur Danny Welbeck struntar i att pressa tillsammans med anfallskollegan Robin van Persie (vilket är brukligt) och istället fokuserar helt på att ligga nära Alonso. United är tillfreds med att mittbackarna, i detta fall Raphaël Varane, får tid med bollen.

welbeck4
Här ser vi en viktig del i försvarsarbetet. Danny Welbeck pekar åt Robin van Persie (längst bort i bild) om att plocka upp Xabi Alonso. När denne inte gör det…

welbeck5
…får Welbeck strunta i att flytta över och istället ligga kvar och sköta markeringen av Alonso.

welbeck8
Danny Welbecks arbetsbeskrivning handlade också om att värdera lägena när han skulle släppa markeringsuppdraget på Alonso och ta försvarsposition. Här har Ryan Giggs (inringad till höger) tagit en offensiv löpning. Danny Welbeck (inringad närmast) flyttar ned i Giggs position.

welbeck3
welbeck7
Det som var utmaningen för Danny Welbeck var att han samtidigt förväntades vara ett av lagets anfallsvapen i omställningslägena. Det sidouppdraget skötte han mycket bra. Welbeck var planens bästa spelare i första halvlek vid sidan av Ryan Giggs.

welbeck9
Den här situationen tycker jag illustrerar Danny Welbecks disciplin igår. Xabi Alonso blir obevakad för ett ögonblick.

welbeck10
…Danny Welbeck maxlöper tillbaka för att suga upp honom. Det är dessa uppoffringar man måste göra för att agera riskminimerande.

Ronaldo-hotet
Manchester Uniteds plan att ligga tätt på Xabi Alonso var en utstuderad plan för att få bort Cristiano Ronaldo ur matchen. Det var ett intressant angreppssätt. För att avvärja hotet – stäng av källan som förser hotet med passningar. Jürgen Klopps Dortmund använde med framgång den här taktiken mot Real Madrid i höstas.
Med tanke på hur effektiv Alonso-markeringen var även igår kan man fundera på om inte fler lag borde anamma det här. Är punktmarkeringen på väg tillbaka?
Utan Xabi Alonsos snabba, penetrerande passningar kom Cristiano Ronaldo bort ur matchen, till skillnad mot mötet på Bernabéu där han ständigt var farlig.

Den stora frågan inför matchen var hur Alex Ferguson skulle hantera Real Madrids omställningsspel. Manchester Uniteds taktik för att minska riskerna att åka på kontringar var att inte gå fram med ytterbackarna och därigenom behålla många spelare på rätt sida om bollen.rafael1
Här ser vi ett exempel. I vanliga fall hade Rafael tagit löpningen direkt utanför Robin van Persie. Nu var han mer försiktig.

rafael2
De få gånger Rafael gick i väg offensivt…

rafael3
…var han trygg i att medspelarna täckt upp. Här kan han jogga tillbaka och avlösa Michael Carrick som tagit högerbacksplatsen.

giggs3
När Ronaldo väl fick ett bra omställningsläge skötte Ryan Giggs hemjobbet exemplariskt. Notera hur långt efter han är precis innan Ronaldo får bollen.

giggs4
Sex sekunder senare har han tagit jobbet och är nästan i kapp.

Försiktigt Real Madrid
Problemet för Real Madrid från matchstart var att de – likt Manchester United – var rädda för att blotta sig bakåt. José Mourinho hade inget recept på Uniteds taktik att skärma av Xabi Alonso.
Reals försiktighet kunde man främst se på ytterbackarna.

real1
Angel Di Maria med bollen på vänsterkanten. I vanliga fall hade Fabio Coentrão erbjudit överlappning. Nu väljer han att stå kvar – förmodligen för att José Mourinho var rädd att skicka fram för mycket folk.

real2
Samma sak här. Ingen som fyller på på kanten.

real3
Jag väntade till första halvlekens sista minut innan Coentrão kom på överlappning.

Hur utvisningen förändrade allt
Det röda kortet på Nani gav helt nya förutsättningar. Manchester United hade varit helt trygga i sitt 4-4-1-1-spel, Real Madrid hade skapat ytterst lite.
Med tio man fick Danny Welbeck kliva ned från sin roll som släpande anfallare till att bli vänstermittfältare. Det gjorde att Xabi Alonso slapp bevakning.

alonso3
Notera matchuret. Drygt en minut efter utvisningen kan vi se skillnaden. Xabi Alonso blir fri.

alonso4
…och kan direkt slå den typen av crossbollar som är hans adelsmärke. Den typen av spelvändningar saknade Real Madrid i första halvlek.

alonso5
Passningen ger Ronaldo den typen av en-mot-en-situation som han aldrig fick i första halvlek. Chansen leder till en hörna – hörnan som Rafael på räddar på mållinjen med hjälp av armen.

alonso1
Värdet av Xabi Alonso kan man se i den här situationen. Han har ett enkelt alternativ och ett svårare, mer hotande alternativ.

alonso2
Alonso hittar förstås den hotande, offensiva passningen. Den här typen av passningar saknade Real Madrid i första halvlek.

real4
Här ser vi Uniteds försvarsspel före utvisning. Perfekt zonspel. Tätt, tajt, knappt några ytor att slå in bollarna på.

real5
Efter utvisningen. Manchester United försvarar sig fortfarande med två raka linjer (”two banks of four” som det heter på fotbollsengelska). Men mittfältet har flyttats ned några meter närmare det egna målet. Xabi Alonso (inringad närmast) är utan bevakning. Det tvingar Uniteds mittfält att centrera mer än i första halvlek.
José Mourinhos aktiva coaching – direkt efter utvisningen bytte han in Luka Modric istället för Alvaro Arbeloa och gick över på trebackslinje – blir lyckosam. Nu vågar Real Madrids ytterbackar – Fabio Coentrão (längst bort) och Sami Khedira (till höger utanför bild) – flytta fram och bredda.

Alex Ferguson hade kunnat ta hem Robin van Persie på rätt sida och spelat med nio spelare på rätt sida om bollen. Men med en halvtimme kvar av matchen var det bara en tidsfråga innan det ändå hade straffat sig. Det är svårare att försvara sig med tio man mot Real Madrid än mot Barcelona då Real har ett hot via inläggsspel, vilket vi såg i första mötet på Bernabéu (till skillnad mot Barcelona som bara vill anfalla centralt).

Slutsats
Alex Fergusons taktik var spot on. Ambitionen att skärma av Xabi Alonso fungerade perfekt. Så länge laget var elva man på plan hade de fullständig kontroll på Real Madrid.
Utvisningen förändrade förutsättningarna, framför allt medförde det att Alonso blev utan bevakning. José Mourinho ska ha beröm för sin aktiva coachning efter det röda kortet. Bytet där Luka Modric kom in gav numerärt överläge på mittfältet och Real Madrid avgjorde matchen inom loppet av några minuter.
Efter 2–1-målet bytte Mourinho in Pepe och återgick till fyrbackslinje. Det ”negativa bytet” gav känslan att Real Madrid vill backa hem och gav United momentum. Det är möjligt att hemmalaget hade kunnat samla kraft till en sista anstormning ändå, även utan Pepe-bytet, men i slutändan räddades Mourinho och Real Madrid faktiskt av Diego Lopez som tvingades till flera kvalificerade räddningar – inte av sin coachning.
Alex Ferguson vann coachmatchen på poäng, men Real Madrid avancerar till kvartsfinal.
Och i slutändan är det ju det som är det viktiga.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

Analys: Arsenals försvarsspel

av Kalle Karlsson

Arsenal gjorde en svag försvarsinsats mot Bayern München.
Men var Per Mertesacker verkligen den stora syndabocken?
Vi grottar ned oss i situationerna som föranledde målen i första halvlek.

Gårdagens match var ett prestigemöte för Per Mertesacker.
Den tyske försvararen är ordinarie i Jogi Löws landslag, men igår när han skulle visa upp sig inför hemlandets ögon svarade han för en svag insats. Mertesacker var slarvig i passningsspelet i första halvlek och såg tafatt ut när Toni Kroos dundrade in 1–0 för Bayern i matchens inledning och när Daniel van Buyten fick nicka ostört vid 2–0.
Men var han verkligen helt ansvarig för baklängesmålen? Jag är beredd att försvara honom.

Toni Kroos 1–0
Arsenal förlorar boll på mittplan och omställningen gör att laget hamnar ur position.
På bilden nedan ser vi hur centrala mittfältaren Mikel Arteta (inringad längst bort) hamnat i vänsterbacksposition och hur den andra defensiva mittfältaren, Aaron Ramsey (inringad närmast), blir tvungen att flytta över till bollsida, vilket öppnar jätteytan för Toni Kroos.


Ansvaret för den markerade ytan ligger på de defensiva mittfältarna. Per Mertesacker kan inte kliva upp där i det här läget eftersom det skulle öppna en jätteyta centralt mellan högerbacken Bacary Sagna och andra mittbacken Laurent Koscielny.


Bollen går ut till Thomas Müller på kanten och här ser vi hur Aaron Ramsey (vid straffområdeslinjen) glömmer bort vilken yta han bör täcka.


Här har jag markerat med blåa streck hur mittbackarna Per Mertesacker och Laurent Koscielny ansvarar för inlöpande Bayern-spelaren centralt (Bastian Schweinsteiger). Aaron Ramsey, i sin roll som defensiv mittfältare, borde ha ansvarat för ytan framför backlinjen.


Här ser vi hur Aaron Ramsey har hamnat för långt ned. Han når inte inspelet snett bakåt och bollen når en helt omarkerad Toni Kroos. Arsenals backlinje i straffområdet – i det här fallet bestående av Bacary Sagna, Per Mertesacker, Laurent Koscielny – spelar 3 vs 2 i den farligaste ytan, vilket är nödvändigt. 2 vs 2 är för riskabelt.


Visst man kan hävda att Per Mertesacker borde ha varit snabbare upp och täcka skottet, men jag tycker inte att han bär ansvaret för målet. Toni Kroos borde ha plockats upp av någon mittfältare.

Thomas Müllers 2–0
Per Mertesacker fick utstå kritik både i Viasat och i The Guardian för Bayern Münchens 2–0-mål, men jag är beredd att gå ut till hans försvar även här.


Arsenal försvarar hörnan med hjälp av zonspel. Det betyder att spelarna ansvarar för ett visst område – inte för enskilda spelare.
Per Mertesacker ansvarar, ungefär, för den ytan jag har markerat (en regel är att man aldrig ansvarar för område bakom sig, utan man jobbar bara framåt på en fast situation). När Daniel van Buyten störtar in i den ytan har Per Mertesacker inte ansvar för spelaren. Han har ansvar för ytan om bollen spelas in där.


När van Buyten nickar bollen ser vi att han har lämnat Mertesackers zon och nu befinner sig i Aaron Ramseys zon. Ramseys ansvar som gubben vid första ytan är att attackera bollen (det är därför man ofta ställer en lång, offensiv spelare där utan markeringsansvar, tänk Zlatan, Olivier Giroud eller Robin van Persie). Ramsey sköter inte sin uppgift, och van Buyten får nicka ostört. Thomas Müller petar in returen.

Slutsats
Per Mertesacker såg passiv ut, men det berodde på att hans uppgift inte var att följa spelare i den här situationen.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

Tre slutsatser efter Arsenal–Bayern

av Kalle Karlsson

För åtta år sedan möttes Arsenal och Bayern München i Champions League. Då var ”Gunners” ett fruktat lag i Europa. Ett år tidigare hade man vunnit ligatiteln utan att förlora en enda match.
Att Bayern vann dubbelmötet var en liten överraskning.
När tyskarna lekte bort Arsenal igår på Emirates var det allt annat än en skräll. Idag spelar dessa klubbar på olika nivåer.
Utvecklingen under den här tiden visar hur den ena klubben byggt en arena och lyckats hänga kvar i toppen, medan den andra byggt en arena och tappat i status.
Medan Arsène Wenger kontinuerligt har fått släppa ifrån sig sina bästa spelare och vägrat lägga ut stora pengar på ersättare har Bayern München valt att tackla motgångar med satsningar.
2007 hände det otänkbara – Bayern München missade Champions League. Så vad gjorde de? Bayern öppnade plånboken och köpte in Franck Ribéry och Miroslav Klose under sommaren och tog tillbaka ligatiteln året efter.
Förra säsongen vann Dortmund titeln medan Bayern snubblade i Champions League-finalen hemma på Allianz Arena.
Bayernledningen med Uli Hoeness i spetsen visade att det inte var acceptabelt genom att landa Mario Mandzukic, Dante, Xherdan Shaqiri och sätta transferrekord genom att lösa Javi Martínez.
Bayern Münchens offensiva strategi har gjort att de kunnat resa sig när de drabbats av svackor.
Arsenal har inte samma ekonomiska muskler, men supportrarna rasar över att den budgeten som finns inte används.

Jag trodde att vi skulle få se en reaktion från Arsenal, en rejäl uppryckning efter helgens debacle i FA-cupen mot Blackburn. Jag att de skulle få med sig ett kryss och visst hade de kunnat få det om Olivier Giroud träffat något annat än Manuel Neuer när han fick sitt jätteläge vid ställningen 1–2.
Men det vore att försköna verkligheten.
Det här var en rättvis och klar solklar bortaseger.
Efter att Toni Kroos dundrat in 1–0 för Bayern München i den sjunde minuten var det stundtals bara ett lag på plan. Pojkar mot män.
Första halvlek blev en styrkedemonstration från FC Bayern, laget som är på väg att slå alla möjliga rekord i Bundesliga.
Det som smärtar mest hos Arsenalfansen är att man inte kan förvänta sig något annat över det här dubbelmötet.
Arsenal är inte längre ett lag som kan hävda sig mot Europas bästa lag. De ligger 21 poäng efter Manchester United i ligan. Pressen på Arsène Wenger blir tyngre och tyngre.
Uttåg mot Bayern München är ingen katastrof.
Det är mer en känsla av att samma historia återkommer. Att Wenger håller på att tappa greppet.
Igår var matchen avgjord efter första halvlek, precis samma scenario som i andra toppmatcher för Arsenal under säsongen. Det är först när laget inte längre har något att förlora, när de kan släppa livbojen, som de vågar spela ut.
Varför? Förmodligen för att de saknar kvalitet. Det är alltid svårare att prestera i början av en match när ställningen är 0–0, jämfört med när motståndarna har en betryggande ledning och självmant backar hem.
Arsenals psykologi i toppmatcher den här säsongen påminner om när lag kommer till Camp Nou och ser sig slagna på förhand. Arsenalspelarna kan prata hur mycket som helst om att de måste visa karaktär och mental styrka – de demonstrerar det sällan på planen.

Om det fanns något positivt igår sett med Arsenalögon var det att de nu kan fokusera enbart på ligaspelet (efter att de åkt till München och ”försökt” komma undan med hedern i behåll i returen).
Säsongen kommer att handla om att rädda fjärdeplatsen. I år igen.

Wilshere på en egen nivå i Arsenal
Inför matchen var det uppenbart vem Bayern München hyste mest respekt för. Det var inte offensiva spelare som Theo Walcott, Olivier Giroud eller Lukas Podolski. De tyska stjärnorna var eniga i sin syn på Jack Wilshere som det stora hotet mot Bayern München.
Vi som följer Premier League noga vet att Jack Wilshere har varit outstanding senaste två månaderna, ligans bästa mittfältare.
Igår var han återigen Arsenals bästa spelare. Han spelar på en helt annan nivå än sina lagkamrater.
Efter en ljum inledning på matchen var det Wilshere som var arkitekten bakom lagets uppryckning i andra halvlek. Ständigt spelbar, ständigt villig att få saker att hända.
Jack Wilsheres comeback efter 17 månaders skadefrånvaro är sensationell. Jag ser inte många mittfältare i världen som är bättre. Xavi/Iniesta och ett par, tre till. Fler är det inte.
Arsenals hopp om att knipa fjärdeplatsen i ligan vilar till stor del på 21-åringens axlar.

Bayern – ett sanslöst bra lag
Jag kan inte låta bli att skriva några rader om detta fantastiska Bayern München. Inför matchen när vi körde uppsnack i webb-tv sa jag att Jupp Heynckes gäng är världens bästa klubblag efter Barcelona.
Sedan gick de ut på Emirates och visade det.
Bayern München har spelat två CL-finaler de senaste tre åren, men årets upplaga är klasser bättre.
Från att tidigare ha ett darrigt försvar är de nu vattentäta bakåt. Dante, hämtad från Mönchengladbach, har blivit ett enormt lyft i försvaret. Philipp Lahm visade igår att han är världens bästa ytterback (jösses vad bra han var!). Toni Kroos har vuxit ut till en stjärna. Bastian Schweinsteiger är tillbaka i VM 2010-form. Mario Mandzukic är bra nog för att hålla Mario Gomez på bänken.

Visade den här matchen att Bundesliga är avsevärt bättre än Premier League? Nja.
Jag tycker i och för sig att jämförelserna hit och dit är tröttsamma, men eftersom många såg gårdagens match som bevis någon sorts tes så kan vi ju vända på det:
Bayern, som leder Bundesliga med 15 poäng, besegrade engelska ligafemman, som ligger 21 poäng efter Manchester United.
Jag tror att Manchester United hade kunnat göra något liknande mot tyska ligafemman Freiburg, som ligger 23 poäng efter FC Bayern.
Det matchen igår framför allt visade var att Bayern München är ett sanslöst bra fotbollslag. Jag blir inte förvånad om de återvänder till London i maj för att spela final.

Tre slutsatser efter Real Madrid–Man United

av Kalle Karlsson

De Gea klarade sin audition
David De Gea har ständigt varit ifrågasatt sedan han kom till Manchester United. Inte så mycket av de egna supportrarna som av motståndarfansen och etablissemanget.
Ibland har kritiken varit rättfärdigad, ibland inte.
Ingen protesterar mot att De Gea är en skicklig linjemålvakt med ruskiga reflexer, men spelet i luftrummet har lämnat en del i övrigt att önska.
När spanjoren släppte in ett sent kvitteringsmål mot Tottenham fick han skulden av den annars så sansade Gary Neville i Sky. Alex Ferguson replikerade med att ”han fått vänja sig vid att lyssna på idioter”.
De Geas framtid i Manchester United är lite oklar. Vacklar han under våren finns risk att Alex Ferguson tröttnar och köper in Asmir Begovic eller någon annan i sommar. Spelar De Gea stabilt lär han bli kvar och få förtroendet som given förstemålvakt på längre sikt.
Matchen igår på Santiago Bernabéu var en referenspunkt för 22-åringen. I Spanien kallades den en ”audition”. Det var helt enkelt ett bra läge att marknadsföra sig. Både för den egna klubbens supportrar och beslutsfattare och för omgivningen.
I det läget – inför världens ögon – passade De Gea på att leverera en av sina bästa insatser i United-tröjan.

När Manchester United var tillbakatryckt i inledningen var det De Gea som höll ställningen mållös med en fingertoppsräddning på Fabio Coentrãos skruvade skott. I andra halvlek var de klara hemmachanserna färre, men De Gea klarade att greppa Sami Khediras hårda närskott och parerade Coentrãos styrning med en handbollsräddning med benen.
– Han var excellent, sa Alex Ferguson.
Den här dagen kunde ingen protestera.
Ingen kan heller förneka att De Gea är en effektiv målvakt. Av Premier Leagues 20 förstamålvakter har han den bästa räddningsprocenten. Hans siffra (78,16 %) är nästan identisk med statistiken i Europaspelet.
Och siffrorna blir ännu bättre.
Enligt Whoscored är det bara Bayern Münchens Manuel Neuer (85,7%), PSG:s Salvatore Sirigu (83,3%) och Bordeaux Cedric Carrasso (78,21%) som har bättre räddningsprocent av alla förstamålvakter i de fem största ligorna.

David De Gea, den tredje dyraste målvakten i historien, är ung och kommer att göra många tavlor till i sin karriär.
Känslan är att Manchester United gör ett misstag om man låter en sådan jättetalang göra misstagen och samla på sig erfarenhet på Old Trafford för att sedan utvecklas till en världsmålvakt i en annan miljö.
Eller var gårdagens match på spansk mark – med färre inlägg mot starka huvudspelare än i Premier League – en indikation på att De Gea passar bättre i La Liga?

Dags för Hodgson att ringa ratade Rio
Rio Ferdinand har varit ratad i det engelska landslaget sedan Roy Hodgson tog över.
När förbundskaptenen fick frågor om Manchester United-försvararen efter landskampen mot Brasilien häromveckan svarade han irriterat.
Men frågan är om det inte är dags för Hodgson att överväga att slå en signal till Ferdinand.
Den gänglige mittbacken har hunnit bli 34 år, men som han spelat de senaste månaderna ser jag ingen bättre engelsk mittback. Gary Cahill är bra, men hans misstag senast antyder att han inte är redo. Phil Jagielka är bra, men ingen stjärna. Detsamma kan sägas om Joleon Lescott. Chris Smalling och Phil Jones är fortfarande orutinerade. Och när John Terry pensionerat sig från landslagsspel skriker laget efter en ledare.
Igår mot Real Madrid svarade Rio Ferdinand för en ny stormatch. Hans enda lilla miss var en tafflig rensning som ledde till Fabio Coentrãos avslut i första halvlek. I övrigt var han en klippa.
Efter att tidigare ha dragit med ryggbesvär har Ferdinand den här säsongen varit fit för det mesta. I VM i Brasilien nästa år har han fyllt 35 år, men fortsätter han så här borde Roy Hodgson skippa prestigen och erkänna sitt misstag.

Jones – Fergusons nya rollspelare
Ett av Alex Fergusons framgångsrecept är att han alltid har haft tillgång till en viss sorts rollspelare.
Ji-Sung Park var Duracellkaninen som sprang oavbrutet för att neutralisera motståndarnas kantspelare, en gång användes han centralt för att agera plåster på Andrea Pirlo.
John O’Shea var en Erlingmark-typ som kunde användas lite varstans. Darren Fletcher hade trippla lungor. Går vi tillbaka många år kan vi peka på Phil Neville som användes som mittfältskrigare i specifika matcher mot Arsenal och Glasgow Rangers.
Nu har han Phil Jones.

På ett sätt är det lite synd eftersom jag såg en framtida superback i denne Jones när han kom fram i Blackburn Rovers. Nu har han marginaliserats till en rollspelare som inte längre har en tydlig position. Ibland är han ytterback, ibland mittback, ibland mittfältare.
Den nya arbetsbeskrivningen som punktmarkerare sköter han dock fläckfritt. Inom loppet av några dagar har han neutraliserat Marouane Fellaini och klarat mandomsprovet att ge understöd mot Cristiano Ronaldo.

***
Nu hinner jag inte skriva mer. Ska lajvrapportera Europa League-matcherna som börjar om en kvart. Häng gärna med på Sportbladet.se.

Bilden av Ronaldos drömmål

av Kalle Karlsson

Sir Alex Ferguson nyss på presskonferensen:
– Jag tyckte målet var Evras fel först, men sedan såg jag reprisen. Ronaldos knä var i höjd med Evras huvud. Det är fenomenalt.
Nog var det ett hyfsat upphopp. Det får man ge Crille…

***
Det blir mer om matchen imorgon.

Hur Real Madrid hjälpte United att vinna Europacupen

av Kalle Karlsson

De är två av Europas stormakter och beskrivs som bittra rivaler.
Men det finns vänskapsband mellan Manchester United och Real Madrid.
Det var Madrid som hjälpte United tillbaka till toppen efter den tragiska flygolyckan 1958.

Ikväll möts Real Madrid och Manchester United i Champions League på Santiago Bernabéu.
Det är tio år sedan klubbarna stötte på varandra senast. De två mötena våren 2003 är två av de bästa fotbollsmatcherna jag skådat. Kan vi få hälften av den underhållningen ikväll kommer jag att vara nöjd. Det var efter den kvartsfinalreturen på Old Trafford (4–3) som hänförde Roman Abramovitj till den grad att han beslutade sig för att köpa Chelsea.
Vi fotbollsfans minns matcherna med glädje, men sedan dess har de båda klubbarna utspelat en bitter kamp utanför planen.
Ett par månader senare såldes David Beckham från Manchester United till Real Madrid. Han skulle följas av fler. Gabriel Heinze och Ruud van Nistelrooy tog samma steg.
Men den mest infekterade transfersagan av Cristiano Ronaldo.
Efter att portugisen ”bråkat” med Wayne Rooney i VM 2006 gjorde Real Madrid allt för att värva honom. Varje år.
Klubben planterade ständigt rykten i tidningen Marca. Det spelade ingen roll hur mycket Manchester United dementerade. Ryktena fortsatte. Det blev en utdragen transfercirkus som enbart överträffats av Barcelonas flirtande med Cesc Fàbregas.
I december 2008 gick presidenten Ramon Calderon ut och sa att det fanns en uppgörelse om att Cristiano Ronaldo skulle få flytta sommaren 2009.
Alex Ferguson hade tröttnat på det eviga tjatet.
– Do you think I would enter into a contract with that mob. No chance. I would not sell them a virus!
Ett halvår senare hade Cristiano Ronaldo skrivit på för Real Madrid, en affär värd närmare en miljard kronor.
Den affären var unik i Uniteds nutidshistoria. Det var första gången en nyckelspelare lämnat klubben som Alex Ferguson inte velat bli av med.
Direkt efter Ronaldo blev klar började det florera uppgifter om att Nemanja Vidic var nästa måltavla.

Relationen mellan klubbarna var minst sagt ansträngd. Den har mjuknat något sedan José Mourinho tagit över. Den portugisiske tränaren är god vän med Alex Ferguson och är för respektfull för att äventyra den relationen med uttalanden om Manchester United-spelare.
Med denna nutidshistoria i bagaget är det därför kul att lyfta fram en annan, äldre historia mellan klubbarna.
Det är tidningen Independent som publicerar berättelser från boken ”A Tale of Two Cities: Manchester and Madrid 1957–1968”. Det är en så fin story att jag också vill återge den.
Enligt författaren John Ludden var Real Madrid en av klubbarna som gav Manchester United hjälp efter den tragiska flygolyckan i München 1958.
Bakgrunden var att dåvarande presidenten, Santiago Bernabéu (som arenan är döpt efter), blev förtjust i det unga Manchester United-laget när klubbarna möttes i semifinalen i Europacupen 1957.
Bernabéu var så imponerad att han erbjöd managern Sir Matt Busby jobb. Men Busby var inställd på att erövra Europa med United så han stannade.
Där och då såg det ut som dessa klubbar skulle göra upp om kungatronen i europeisk fotboll de kommande åren.
En tragisk händelse kom emellan. Tio månader senare inträffade flygolyckan där åtta spelare från Manchester United omkom. Laget hade vunnit kvartsfinalen över Röda Stjärnan och hade mellanlandat i München.
De förlorade semifinalen mot Milan. När Real Madrid vunnit finalen erbjöd han bucklan till Manchester United. De avböjde erbjudandet.
Real Madrid vann fem raka Europacuptitlar medan Manchester United kämpade med att bygga ett nytt lag och säkra ekonomin som påverkats hårt av olyckan.

Real Madrid och Manchester United var egentligen varandras motpoler. Den spanska storklubben hade nära band till Franco-diktaturen. Matt Busby var en sann socialist från Skottland.
Men Santiago Bernabéu hade ett gott öga till United och nöjde sig inte med symboliska gester. Säsongen efter flygolyckan, när Matt Busby började bygga ett nytt lag, erbjöd Santiago Bernabéu att låna ut världens bästa spelare, Alfredo Di Stefano, till United. Han var villig att betala halva lönen för spelaren.
– Men fotbollsförbundet (FA) stoppade det eftersom han skulle ta platsen för en ung brittisk spelare, säger John Ludden till Independent.
Istället hjälpte Real Madrid till på andra sätt.
De skadade och drabbade från flygolyckan erbjöds rehabiliteringsresor till Madrid där de fick bo gratis i klubbens lyxiga fastigheter. De framställde ett minnesmonument med namnen på de omkomna från flygolyckan som såldes i Spanien. Pengarna gick till United.
Real Madrid ställde upp och spelade flera träningsmatcher för att samla in pengar. Enligt John Ludden begärde Madridklubben vanligtvis 120 000 kronor för sådana matcher, men nu erbjöds United att ”betala vad de hade råd”.
Matt Busby använde dessa matcher för att spelarna och fansen skulle kunna hålla drömmen om Europa vid liv. I oktober 1959 möttes lagen på Old Trafford. Real Madrid, anfört av Alfredo Di Stefano och Ferenc Puskas, vann med 6–1.
Returmötet en månad senare vann av Real Madrid med 6–5. Den kvällen anordnade Madrid en insamling till de anhöriga som drabbats av flygolyckan.
Nästa år, i oktober 1960, möttes lagen igen i en träningsmatch. Real Madrid vann med 3–2. Matt Busby hävdade, enligt John Ludden, att Madrid ”hade blivit som en del av familjen”.
Ett år senare spelades en ny träningsmatch. Då vann United med 3–1. I september 1962 lyckades engelsmännen till och med besegra Madrid i Madrid. Senare den säsongen vann laget FA-cupen, den första titeln efter flygolyckan.
Sir Matt Busbys var på väg att bygga ett nytt ”Busby Babes”.
Den 15 maj 1968 hämtade Manchester United upp 1–3-underläge till 3–3 i Europacupens semifinal mot Real Madrid efter att Bill Foulkes, en av de överlevande från flygolyckan, tryckt in kvitteringen med drygt tio minuter kvar.
Två veckor senare vann de finalen över Benfica på Wembley.
– Om någon annan skulle vinna är jag glad att det var dom, sa Santiago Bernabéu.
När dessa giganter ikväll möts och det i tv kommer att pratas om ”prestige”, ”rivalitet” och ”krig” kan det vara bra att ha i åtanke att Real Madrid faktiskt bidrog till att Manchester United lyckades erövra Europa.

***
Eftersom det är John Ludden som ska hyllas för den här fina storyn kan jag ju bjuda på en länk om någon är intresserad av hans bok.

Överlever Mancini CL-fiaskot?

av Kalle Karlsson

Manchester City fullbordade fiaskot i ”dödens grupp”.
Men ikväll var Roberto Mancini både en förlorare och en vinnare.
Å ena sidan: Han kan ha förlorat sitt jobb på längre sikt.
Å andra sidan: Utan Europaspel i vår sitter hans lag i förarsätet i ligaracet.

Det blev förlust i den sista gruppspelsmatchen för Manchester City.
1–0 till Dortmund innebär att laget slutar sist i gruppen med blott tre inspelade poäng på sex matcher.
Det är förstås ett dunderfiasko.
Ifjol var laget debutanter i Champions League. De lottades i en svår grupp och åkte ur eftersom de var för naiva i de avgörande matcherna.
Ett snedsteg kan man acceptera. Abu Dhabis långsiktiga projekt är fortfarande i sin linda, det tar tid att skaffa sig erfarenhet i Europa och så vidare.
Men två raka missräkningar?
Nej, det är inte tillräckligt bra. Långt ifrån.
Citys tre poäng det sämsta facit någonsin av en engelsk klubb i Champions League (Blackburn tog fyra poäng säsongen 1995/96).

Vad har gått snett för City i Champions League?
Det mesta.
Det började ju så bra med den imponerande insatsen på Bernabéu där laget ledde fram till slutminuterna.
Då släppte de in två mål och förlorade med 2–3.
Det fortsatte med hemmamötet med Dortmund där City helt enkelt inte hängde med i tyskarnas omställningsspel och snabba attackfotboll.
Sedan har vi dubbelmötet med Ajax där City tog en poäng av sex möjliga. Mot ett lag bestående av spelare som kostat en bråkdel av Citys. Där och då försvann chanserna till avancemang.

Roberto Mancinis track record i Champions League är skralt. Han misslyckades år efter år i Inter och fick sedan se José Mourinho komma in och leda klubben hela vägen.
Jag tror inte att han överlever på tränarstolen efter det här fiaskot. Han får med all sannolikhet fortsätta resten av säsongen, men räkna med att ägarna kommer att göra allt för att få in en José Mourinho eller en Pep Guardiola till nästa säsong.
Kan Txiki Begiristain övertala Guardiola? I så fall kan Roberto Mancini börja planera för ett avskedstal.
Mancini är populär bland fansen. Det är som om supportrarna vill understryka det varje match. De sjunger hans namn omotiverat ofta för att Abu Dhabi inte ska ta något impulsivt beslut.
För City-fansen är Mancini fortfarande tränaren som gav dem den första titeln på 35 år och den första ligatiteln på 44 år.
Vad han är för Abu Dhabi? En utbytbar bricka i strävan på ett bygge som kan erövra Europa.

Roberto Mancini ställde upp med ett starkt lag ikväll borta mot Dortmund – trots tungviktsmötet med Manchester United i helgen. Men City-spelarna, bortsett från Carlos Tévez, verkade inte överdrivet intresserade av att vinna den här matchen.
Joe Hart räddade laget från en större förlust.
Europa League-spel hade varit en chans på en bonustitel och en möjlighet att förbättra Uefa-rankningen (extra viktigt för City som lottats mot tufft motstånd två år i rad).
Men jag tror ändå att dagens resultat var en fördel.
Utan ett energikrävande Europa League-spel i vår kan Manchester City lägga all fokus på ligan och FA-cupen. Det är förstås en rejäl fördel gentemot Manchester United som kan behöva vila spelare i ligan till viktiga Champions League-matcher.
Mitt i all bedrövelse över CL-debaclet tog City ett litet kliv närmare andra raka ligatiteln.

***
Arsenal förlorade borta mot Olympiakos med 1–2 och missade därmed gruppsegern.
Nu vet vi inte hur mycket förstaplatsen betyder – det vet vi först efter lottningen den 20 december – men det verkade inte som om Arsène Wenger brydde sig särskilt mycket.
Han dammade av Sebastien Squillaci (!) och Marouane Chamakh och placerade dem i startelvan. Där fanns också plats för unge vänsterbacken Jernade Meade, 20. På bänken satt oprövade namn som Martin Angha, Zak Ansah, Sead Hajrovic, Elton Monteiro och Chuba Akpom.

Nu blev det alltså förlust, lagets fjärde match i rad utan seger.
Nederlaget ikväll har begränsad betydelse. Men med demonstrerande desillusionerade supportrar gör nog Arsenal bäst i att vinna till helgen hemma mot West Bromwich.

Kategorier Champions League

Vad hände med Englands säkraste defensiv?

av Kalle Karlsson

Manchester City hänger på en skör tråd i Champions League.
Igår blev det bara 2-2 hemma mot Ajax.
Det är förstås ett dunderfiasko.
Hur stor del av ansvaret för den rämnande defensiven ligger på Roberto Mancini?

Man kan förstås förklara den uteblivna segern genom att peka på två felaktiga, förödande domslut.
Manchester City gjorde 3–2 genom Sergio Agüero, fullbordade vändningen, men linjedomaren hade tyvärr hittat en offside i upprinnelsen. Felaktigt.
Mario Balotelli skulle förstås ha haft straff i slutsekunderna när hans tröja stod som ett tält, men domarna – även målområdesdomaren – valde att blunda för den situationen.
– Vi gjorde tre mål och skulle ha haft en straff, sa Roberto Mancini.
Det var lätt att sympatisera med honom i stunden, men City-tränaren gör sig själv en björntjänst om han nöjer sig med att klaga på domarna och inte låter spelarna titta sig själva i spegeln.
Manchester City var inte tillräckligt bra igår och de har inte varit tillräckligt bra i Champions League den här hösten. Det är därför de har blott två poäng efter fyra omgångar.

Manchester City kan iallafall inte skylla på skador. Bortsett från David Silva hade Roberto Mancini tillgång till nära nog ordinarie lag.
Citys startelva kostade klubben 1,9 miljarder kronor. Ajax kostade 31,7 miljoner kronor.
Istället bör man resa frågan vad som hänt med defensiven som var Premier Leagues bästa ifjol.
Redan före matchen var det ett faktum att Joe Hart fått flest skott på sig (21) i hela Champions League. Fler än Kelava i hopplösa Dinamo Zagreb.
Det är uppseendeväckande.
Det dröjde bara tio minuter innan det skakiga försvaret visade sig från sin allra sämsta sida. En hörna tilläts dimpa ned framför fötterna på Siem De Jong samtidigt som ett gäng City-spelare agerade passiva åskådare. Det var 0-1-målet.
0-2 kom också efter hörna efter att ingen plockat upp Siem De Jong vid första stolpen.

Det är här det är lätt att skylla allt på zonförsvaret på fasta situationer. Eller, det är åtminstone populärt hos vissa att göra det.
Roberto Mancini föredrar zon och har fått kritik för det. Men då bortser man från det faktum att lag släpper in mål även när man använder man-man-markering.
Systemet är inte fel. Det är komponenterna som är fel.
Om spelarna inte gör sitt jobb spelar det ingen roll vilken typ av försvarsmetod man använder.
Just nu är det där skon klämmer.
City skärpt till försvaret i ligan senaste veckorna, men laget har ännu inte hållit nollan i Champions League.
Vincent Kompany är en skugga av den koloss som var en av Europas allra bästa försvarare i våras. Joleon Lescott har fått en tung start på säsongen.
Hur blev det så?

Den enda förklaringen jag kan finna är att Roberto Mancinis experimenterande med trebacklinje skapade osäkerhet i de bakre leden. Micah Richards vädrade sitt missnöje efter förlusten i Amsterdam och vädjade efter en återgång till fyrbackslinje.
– Om man är en toppspelare är det inte viktigt vilket system man använder, sa Roberto Mancini.
– Om man inte förstår det, då är man ingen toppspelare och då kan man inte spela för klubben. Vi tränar varje dag på taktiska situationer. Vi släppte inte in mål för att vi bytte system utan för att vi gjorde ett dumt misstag i en en-mot-en-situation.

Det är väl problemet ligger. Manchester City spelare är toppspelare, men alla är inte toppspelare rent taktiskt. Micah Richards är ett fysiskt praktexemplar, men hans taktiska sinne är ytterst begränsat. Jag ser inte heller Joleon Lescott som taktiskt skolad heller. Eller Aleksandar Kolarov för den delen.
– Om det är en formation vi vill ska bli lyckad måste vi arbeta mer med den. Jag tror spelarna föredrar 4-4-2, men det är vad managern vill och vi gör som han säger, sa Micah Richards.
Frågan är alltså: Har Mancini materialet för att hålla på och hatta mellan olika spelsätt? I en match den här säsongen använde han fem olika spelsystem.
Tränare har sin filosofi och är ofta fästa vid ett system de tror på (Gian Piero Gasperini är exempelvis en uttalad förespråkare för trebackslinje). Men man kommer aldrig ifrån det faktum att man måste spela efter sina resurser.
Det är inte de olika sifferkombinationerna som släppt in mål, men hattandet har skapat osäkerhet, som har lett till misstag, som har lett till enkla insläppta mål.
Igår bjöd Manchester City Ajax på två. De har släppt in nio mål på fyra CL-matcher.
Därför talar allt för att de återigen kraschar ut ur gruppspelet i Europas finaste turnering.

***
Jag såg inte Schalke–Arsenal igår (2-2), har bara sett höjdpunkter.
Det kändes iallafall som Arsène Wenger, till slut, valde rätt uppställning med Laurent Koscielny som mittback och Thomas Vermaelen som vänsterback istället för osäkre André Santos.
Dessutom fick Theo Walcott starta sin första CL-match i höst. Han tackade för förtroendet med att springa in med 1-0-målet.
En poäng borta mot Schalke, som öppnat Bundesliga starkt i höst, är ingen katastrof och Arsenal lär gå vidare ändå.
Dock kan det bli kostsamt att missa gruppsegern som bör ge enklare lottning.
Vad tyckte ni som såg matchen?

Två slutsatser efter Arsenal-Schalke

av Kalle Karlsson

Stoppa Arsenal – neutralisera Cazorla
Vad hände med det där positiva, offensiva, flödande Arsenal som var så imponerade borta mot Manchester City? Det var en insats som fick optimismen att spira. Gunners åkte till Etihad och dominerade på arenan där mästarna inte förlorat en ligamatch på år och dar.
Sedan kom förlusten hemma mot Chelsea 29 september och sedan dess har det inte funnits samma flow. Det blev visserligen segrar mot Olympiakos och West Ham, men efter 0–2 har laget klivit ned i källaren.
Det här var ju matchen där Arsenal skulle sudda ut minnena av den bedrövliga insatsen i helgen mot Norwich. Istället blev det en lika jobbig kväll.

Schalke är visserligen avsevärt bättre än vad folk förstått. De åkte till Westfalenstadion i helgen och vann rättvist borta mot Dortmund, vilket säger en del om Huub Stevens gäng.
Men Arsenal spelade dem i händerna.
Arsène Wenger valde att återgå till 4-5-1-uppställningen med Gervinho som rörlig ”false nine” (intressant att han väljer ”strikerlöst” till en match där laget ska få igång offensiven). Om man säger det att det slog tillbaka mot Arsenaltränaren är man snäll.
Gervinho var totalt misslyckad och Arsenal mäktade bara med fem avslut på hela match., varav ett på mål.
I andra halvleken var det Schalke som styrde, Schalke som krigade, Schalke som vann andrabollarna.
De vann rättvist och det är det som är mest oroande för Arsène Wenger och Steve Bould.
– Brist på chanser är vi inte vana vid, sa Bould efteråt.
Nej, vi är ju inte det. Vi är vana vid att Arsenal styr spelet och öser på framåt på Emirates, men senaste två matcherna har laget sett skrämmande idéfattigt ut.
När inte Santi Cazorla lyckas svinga sitt trollspö finns det ingen annan som är kapabel att göra det.
Är det så enkelt som att stoppar du Cazorla, stoppar du Arsenal? De två senaste matcherna antyder det.

Det var en rad spelare som underpresterade i Arsenal igår. Gervinho var vilsen i rollen som striker. Aaron Ramsey var en skugga av den Aaron Ramsey som dominerade borta mot Manchester City. André Santos var hopplös på vänsterbacken (mer om det längre ned).
Beror formsvackan på de individuella djupdykningarna och skadorna eller är den del av ett större strukturellt problem?
Igår vädrades missnöje från fansen på Twitter. Då blossade den här latenta frågan upp som legat och pyrt i flera år. Om Arsenals strategi, om hur klubben drivs, om värvningspolicyn.
Torsdagens möte med aktieägarna kan bli stormigt.

Santos – inte tillräckligt bra som backup
Kieran Gibbs har inlett säsongen lysande på vänsterbacken. Därför var det ett hårt avbräck när han drog på sig den senaste i raden av skador.
Det underlättas förstås inte att ersättaren heter André Santos.
Brassen värvades till Arsenal förra sommaren från Fenerbahçe. Debutåret var upp och ned. Ibland var han okej och maskerade sina defensiva brister, ibland blev han brutalt avslöjad. Hans ojämna prestationer symboliserades kanske bäst av första halvlek borta mot Chelsea där han var en katastrof  första halvlek för att sedan göra mål och vara rätt bra i andra när Arsenal vände till 5–3-seger.
Den här hösten har varit turbulent. Speltiden har varit begränsad och istället har han skapat rubriker när han fälldes för fortkörning och riskerade fängelse.
Igår hade 29-åringen det som på fotbollsengelska kallas ”a shocker”.
Det blev nästan för enkelt för Schalkes tränare Huub Stevens att identifiera Arsenals vänsterkant som akilleshälen den här kvällen och sedan släppa loss speedkulan Jefferson Farfán på den flanken.
– Det var tufft. De hade två bra spelare, deras två bästa spelare, på den kanten, sa Steve Bould.

Det var nästan smärtsamt att se André Santos igår, men det blottlägger också Arsenals problem när så mediokra spelare får spela i en viktig Champions League-match.
Sanningen är nog att André Santos inte är tillräckligt bra för att vara förste backup, åtminstone inte till en så skadebenägen spelare som Gibbs, i en klubb som vill utmana om titlar.

***
Champions League-baksmällan är avsevärt större i Manchester City, men den matchen såg jag inte så det är svårt att analysera vad som hände i Amsterdam. Vi får återkomma i det ämnet.

Sida 4 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jonathan Ekeliw
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB