Arkiv för kategori Champions League

- Sida 3 av 6

Pellegrinis taktik fungerade, men…

av Kalle Karlsson

Det var intressant att lyssna till Manuel Pellegrini inför matchen. Chilenaren slog fast att han ”inte gillade att prata taktik” och att hans Manchester City ”skulle spela som de alltid gör på hemmaplan”.
Sedan ställde han ut en elva som indikerade flera taktiska val och fick se sitt lag spela som de aldrig gör på hemmaplan.

Alla som sett City demolera motståndarna i Premier League på Etihad den här säsongen (förutom Chelsea i ligamötet) vet att de har tryckt gasen i botten, struntat fullständigt i om de släppt in något mål eftersom de varit trygga i tanken om att de ändå gör fler mål. Det var därför siffrorna mot Arsenal tilläts rinna i väg till 6–3.
Jag trodde inte ett dugg på det där om att City skulle spela likadant mot Barcelona som de gör mot Norwich och Stoke. Det går nämligen inte, vilket jag konstaterade i bloggen inför matchen.
Oavsett vad José Mourinho säger – han pratar mycket strunt – så är Barcelona fortfarande ett fantastiskt fotbollslag, ett av världens allra bästa. Och de visade igår att de inte är så värst mycket sämre än under glansåren 2008–2011.
Manuel Pellegrini valde ett reaktivt lag, inte alls den sorgfria trycka-gasen-i-botten-formationen vi är vana vid att se. Det blev inget 4-4-2, utan 4-5-1 med David Silva framför mittfältet. Vänsterbacken Aleksandar Kolarov spelade vänstermittfältare, som jag spekulerade i, för att neutralisera hotet från Dani Alves.

Pellegrini sa inför matchen att City inte hade råd att låta Barcelona göra mål på bortaplan. Och om det nu var målsättningen var hans taktik rimlig.
Barcelona hade ett enormt bollinnehav och visade upp ett passningsspel från en annan planet. (För mig som älskar passningstrianglar var det en ren njutning att beskåda. Nästan lika stor som när Barcelona kom till Emirates 2010 och presterade den bästa fotbollen jag sett på en engelsk arena i första halvlek mot Arsenal (2–2-mötet där Zlatan gjorde två mål). Jag har viss förståelse dem som tycker det blir långtråkigt när Barcelonaspelarna inte hotar framåt utan istället rullar i sidled, men sättet de löser svåra situationer på genom ren skicklighet, är underhållning nog för mig).
På samma sätt var det en njutning att se Manchester Citys försvaragerande. Riskminimerande. Extrem noggrannhet i överflyttningarna.
Särskilt många målchanser skapade inte katalanerna i första halvlek. Jag kan inte komma ihåg en enda. Möjligen var det halvfarligt när Andrés Iniesta tog sig fram till skottläge och Yaya Touré störde honom i skottögonblicket, men mer var det inte (den chansen föranleddes av ett litet, litet felbeslut av Fernandinho som missade i pressen mot Iniesta, vilket visar hur små marginalerna är). Leo Messi fick sällan bollen i giftiga lägen, endast när han droppade djupt ned i plan.
City hade mer klara chanser. Så långt fungerade taktiken.

Åtta minuter in på andra halvlek grusades Manuel Pellegrinis planer. Jesús Navas tappade bollen (jag tycker inte att det var frispark, spanjoren låtsades först ha ont, sedan studsade han upp så fort han insåg att domaren inte blåst), Martin Demichelis låg för högt upp, vilket gav Leo Messi ett friläge. Själva domslutet har vi redan diskuterat i ett tidigare inlägg så den diskussionen lämnar vi här.
Det man bör ifrågasätta är valet att spela Demichelis. Jag har aldrig varit övertygad om hans storhet. Han började svagt i höstas, växte in i det efterhand, men är knappast den mittbackspartner som Vincent Kompany förtjänar. Kompany var briljant igår (igen) och hans betydelse för City går inte att överdriva.

Det man också kan reflektera över är Manuel Pellegrinis taktik. Även om den var lyckad i första halvlek – var den särskilt klok? Var det rätt att satsa på att hålla nollan på hemmaplan snarare än att försöka vinna?
Problemet när du möter Barcelona är att du kan göra allt rätt i stora delar av matchen, men bli straffad av enskilda misstag.
Går det att genomföra matcher utan att göra misstag? Ja. Men det är ytterst svårt. Att spelare gör misstag är knappast någon ny vetskap.
Manuel Pellegrini visste att han startade med Martin Demichelis mot Leo Messi, något av en missmatch. Demichelis skötte positionsspelet bra i första halvlek (inte passningsspelet), det ska sägas, men sedan kom en ödesdiger miss som blev kostsam.
Så var det hållbart att, i hemmamötet på Etihad, satsa på att göra en fläckfri 0–0-match? Borde City ha satsat på att vinna igår och sparat extremdefensiven till Camp Nou?
Det är förstås enklare sagt än gjort, och än svårare utan Sergio Agüero, men känslan efteråt är att City inte gav sig själva chansen. Ett 0-0 med sig i returen hade inte heller varit optimalt då Barcelona är så enormt starkt på hemmaplan.

Det var först efter utvisningen och Leo Messis mål som Manchester City började visa ambitioner att skapa och ta risker. Pellegrini gick över på ett 4-4-1 med lite mer offensiva ytterbackar. Gaël Clichy tog sig fram till ett bra läge, men missade inlägget. Pablo Zabaleta satte ned en underbar Yaya-crossboll på bröstet på David Silva, som drog iväg ett vasst volleyskott. City hade lägen att kvittera.
Barcelona hade å andra sidan lägen att öka på ledningen. Cesc Fábregas blev felaktigt avvinkad för offside, Xavi sköt över från nära håll och Dani Alves hade ett avslut som strök stolpen. Alves fick mer och mer ytor efter att Kolarov bytts ut och brassens 0–2-mål dödar förmodligen spänningen i det här mötet.

Straff eller inte straff?

av Kalle Karlsson

Okej, vi tar straffsituationen innan vi gör någon djupare analys av matchen.
Manchester City-tränaren Manuel Pellegrini gick nyligen in på presskonferensen och sa att svenske domaren Jonas Eriksson avgjorde matchen. Att han ”kände direkt att han inte var rättvis”.
Manuel Pellegrini gick ännu hårdare åt Uefa och hävdade att det var fel att välja en domare från Sverige.
Märkligt uttalande. Jag kan inte se några större fel med Jonas Erikssons insats. Kollade matchens första 25 minuter i repris och det var inga större misstag där, trots flera svårbedömda situationer. Pellegrini kan räkna med bestraffning för sina uttalanden.

En situation blev omdiskuterad och matchavgörande. Fram till 53:e minuten hade Manchester City utfört försvarsspelet nästintill perfekt och inte släppt till en enda vass målchans. Men så vann Barcelona bollen (nej, jag tycker inte det var frispark för Jesus Navas som teatraliskt ”spelade över”). En djupledsboll till en fri Leo Messi (onside) och Martin Demichelis kände sig tvingad att fälla Barcelona-stjärnan.
Det röda kortet var inget att diskutera och det gjorde inte heller särskilt många. Däremot tvistades det om var tacklingen skedde. Innanför eller utanför straffområdet?

Regeltolkningen, som Erik Niva redogjort för i en annan text på Sportbladet.se, är glasklar. Om en förseelse eller tröjdragning börjar utanför straffområdet och slutar innanför så ska det blåsas straff. Den anfallande spelaren ska ”få ut så mycket som möjligt av situationen”.
Men på den första reprisen var jag inte så säker på att tacklingen verkligen ”fortsatte innanför straffområdet”. Den första kontakten skedde utanför och sedan kunde jag inte bedöma om det verkligen var någon mer kontakt från linjen och framåt.

Men, men. Det var onekligen en extremt svårbedömd situation som Jonas Eriksson knappast ska hängas för. Han kanske rent av dömde exakt rätt. När jag ställde frågan på Twitter var det ungefär 60-40 som tyckte att fällningen skedde utanför. Stor spridning på åsikterna, alltså.
Om vi alla är oense, trots repriser, kan vi konstatera att det knappast var lätt för Erikssons domarteam att fatta ett korrekt beslut i realtid.

Stillbilder litar jag inte ett dugg på i dessa fall. De säger ingenting. Det enda som gäller är rörliga bilder där man kan bedöma om det är någon kontakt.
Det måste rimligen – och nu spånar jag fritt – ändå vara så att kontakten är det väsentliga inte lösa påståenden om att ”försvararen glider in i straffområdet” eller att ”det är straff om anfallaren ramlar in i straffområdet”, som vissa lanserade på Twitter igår?
Rent hypotetiskt kan man ju tackla en spelare två meter utanför straffområdet och sedan glida med spelaren in i boxen om det är blött ute.

Det stora – solklara – misstaget domarteamet gjorde var när de vinkade av Cesc Fábregas för offside vid ställningen 0–1. Nu ökade visserligen Dani Alves på till 0–2 så det felaktigt bortdömda målet bör inte få några konsekvenser för utgången av det här mötet.

Analys: Inför Man City–Barcelona

av Kalle Karlsson

Det snabba, direkta, fartfyllda laget mot det tålmodiga, possession-baserade laget.
Manchester City mot Barcelona är ett möte mellan två fotbollsstilar.
Inför stormötet ikväll tittar jag närmare på hur City ska kunna fälla Leo Messi & Co.

Efter två läroår är det nu Manchester City ska visa hur långt de har kommit.
Har de senaste åren gett den nödvändiga Champions League-erfarenheten? Har de utvecklats som lag, kan de vara kalla nog att vara pragmatiska istället för att upprepa samma naiva misstag som mot Napoli och Dortmund?
Kort och gott: Är de redo att ta nästa steg och utmana de stora drakarna i Europa?
David Silva är inne på den linjen, att en triumf mot Barcelona skulle betyda att Manchester City höjt sig ett snäpp.
– Det blir svårt, men att slå Barcelona skulle visa att vi vuxit till oss. Det skulle vara viktigt för vårt självförtroende och för att få erkännande internationellt.
Kan City klara det? Ja, absolut. Men det kommer krävas två toppinsatser.
Barcelona är fortfarande ett motstånd man måste anpassa sig efter, snarare än tvärtom.

Det finns så många kittlande aspekter med detta möte. Vi har City-ledningen mer Ferran Soriano och Txiki Begiristain, som handplockats från Barcelona för att bygga en framgångsrik klubb med erfarenheter från Spanien. Barcelona är allt det som Abu Dhabi drömmer om att City ska bli.
Vi har Yaya Touré som tidigare spelade i Barcelona, men som i City tagit klivet till att bli en av världens bästa mittfältare.
Varför lämnade han Barcelona, klubben han sa att han ville avsluta karriären i? Enligt ivorianen var det Pep Guardiola som ville ha bort mittfältaren, men det handlade antagligen även om att City lockade med en jättelön och

José Mourinho har skapat rubriker idag med sitt uttalande om att ”Barcelona är sämre än tidigare”. Det stämmer att Barça inte är lika vasst som åren 2008–2011, men de är fortfarande ett av världens allra bästa klubblag.
Framför allt har de världens bästa passningsspel och de håller hårt i sin ideologi.
Det innebär att vi får se detta underbara Manchester City, som charmat åtminstone mig denna säsong, mot riktigt tufft motstånd. Förra gången laget ställdes mot Europaeliten i en betydelsefull match på Etihad, mot Bayern München i höstas, blev både City och tränaren Manuel Pellegrini avslöjade.
De har inte råd att göra samma misstag igen.

Manuel Pellegrini har sagt inför matchen att ”City kommer spela som de alltid gör på hemmaplan”.
– Jag tror inte på att prata taktik. Vi fortsätter spela vårt spel, säger han.
Men jag tror ändå inte riktigt att det blir så. City kommer agera annorlunda av den enkla anledningen att de har gjort sin läxa. Mot Bayern München ställde Pellegrini upp ett 4-4-2 där Sergio Agüero/Alvaro Negredo tog för lite ansvar defensivt, vilket medförde att Yaya Touré och Fernandinho blev utmanövrerade på mittfältet.
Pellegrini gjorde samma sak mot Chelsea hemma i ligamötet på Etihad nyligen och även om den förlusten inte förklaras av ett undertaligt mittfält så var det uppenbart hur stor skillnaden blev när Pellegrini bytte ut Negredo mot en extra mittfältare (Stevan Jovetic).
Det raka, enklare 4-4-2-spelet blev avslöjat mot Bayern och Chelsea. Då lär det knappast fungera bättre mot Barcelona. Åtminstone inte om City tänkt sig att få göra annat ikväll än att sätta sig som passiva åskådare i en katalansk passningskarusell.

Möjliga City-uppställningar
(jag har utgått från att Sergio Agüero inte spelar, att Lescott spelar i mittförsvaret snarare än Demichelis och att Nasri/Silva tar kanterna. Kan lika gärna bli Navas till höger. Det spelar mindre roll för analyserna).

city1
Utgångsuppställningen (grafiken ovan).
Om City ska spela ”som vanligt” är detta laguppställningen som Manuel Pellegrini använder. Rakt 4-4-2 med två renodlade anfallare. Jag tvivlar på att det blir verklighet. Dels för argumenten jag nämnt ovan, dels för att Sergio Agüero inte är tillgänglig. Edin Dzeko erbjuder inte samma spetskvalitet, framför allt inte i stormatcher som innebär bolljagande.

city5
Uppställningen för stormatcher (grafiken ovan).
Istället för två renodlade anfallare får Stevan Jovetic ta rollen som släpande anfallare. Det ger Yaya och Fernandinho bättre understöd på centralt mittfält.

city2
Uppställningen för att hålla tätt (grafiken ovan).
En reaktiv uppställning. Yaya Touré har här en defensiv roll och kan hamna bredvid Fernandinho och Javi Garcia. Jag gissar att Gaël Clichy får starta ikväll då han är bättre defensivt än Aleksandar Kolarov (som dock visat starkare form denna säsong). Här används Aleksandar Kolarov istället som defensiv yttermittfältare. Om avstängde James Milner varit tillgänglig hade han kunnat användas på högerkanten. Javi Garcia används som

city3
Uppställningen med offensiv Yaya (grafiken ovan).
Universalspelaren Yaya Touré kan användas lite överallt. Han är förmodligen den enda spelaren som skulle kunna spela både mittback och ”tia” för en toppklubb i en Champions League-final. Ett sätt att utnyttja hans offensiva kvaliteter är att sätta honom som mittfältsspets. Där kan han gå i väg i djupledslöpningar och komma till fler avslut. Här kan man också tänka sig Jesus Navas på högerkanten som är en mer ”direkt” spelare än Nasri för att utnyttja ytorna bakom Jordi Alba.

NYCKLAR I MATCHEN FÖR CITY

Centrera laget
Alla lag som möter Barcelona kommer automatiskt att centrera sitt lag i försvarsspelet eftersom Barcelona vill anfalla i mitten. Så även om Manchester City använder ett 4-4-2 kommer yttrarna dra sig in så mycket i plan att de i praktiken har fyra centrala spelare och släpper kanterna (grafiken nedan).
city4

Den här strategin använder i stort sett alla lag mot Barcelona. Citys lag kommer att påminna om Fulhams strategi i 2-2-mötet med Manchester United häromveckan.
Av den här anledningen har Barcelona lätt att skapa numerära överlägen i ytterzonerna (se bild nedan). Det är dock inte ett så stort problem då laget sällan hotar via inläggsspel.
city6

Skärma av Busquets
Oavsett om Manuel Pellegrini väljer ett 4-4-2 kommer en anfallsspelare vara tvungen att falla ned och för att göra mittfältet kompakt. Uppgiften blir då att skärma av Sergio Busquets i uppspelsfasen (grafiken nedan), en uppgift som Thomas Müller utförde utmärkt förra året när Bayern krossade Barcelona.
city7

Överlåt bollinnehav i ”rätt ytor”
Jag såg hur Barcelona pulvriserade Rayo Vallecano i lördags med 6–0. Det var en uppvisning och en indikation om att Leo Messi är tillbaka i fin form.
Xavi vilades då och jag antar att det var med tanke på kvällens drabbning. Mittfältsdirigenten har hunnit fylla 34 år och kan inte längre förväntas spela flera matcher på kort tid.
Tata Martinos val handlar då främst om vem som ska spela till vänster i anfallet. Cesc Fàbregas eller Neymar? Den sistnämnde hoppade in i lördags och gjorde ett kanonmål, men jag tror att Martino väljer Fàbregas. Det är trots allt en bortamatch och Barcelona har garanterat respekt för Citys stjärnor. Fàbregas till vänster med licens att röra sig inåt skulle garantera bollinnehavet.

Barcelona kommer att äga bollen såvida de inte drabbas av någon utvisning. Strategin som City kommer/bör använda handlar då om en sak: Låt endast gästerna ha bollen i ofarliga ytor. Längs kanterna och i lägen där City har många spelare på rätt sida om bollen. Ett lågt positionsförsvar är att föredra.
Se till att ytan mellan backlinje och mittfält är supertajt. Att Leo Messi inte ska få vända upp i den ytan är en truism. Det vet alla och alla lag och tränare agerar därefter. Men det krävs mer än så för att även skärma av andra hot som Xavi, Andrés Iniesta, Pedro och Neymar (om han kommer in).
City-spelarna måste förstå att varje överflyttning måste göras minutiöst. En spelare som fuskar i försvarsarbetet i ett enskilt läge kan leda till en målchans. Bayerns spelare förstod det – och den inställningen lade grunden till att man spelade bort Barcelona med 7–0.

Omställningsspel
Barcelona är sårbart för snabba omställningar. Problemet är att katalanernas effektiva presspel medför att dessa kontringar sällan genomförs med kvalitet. Det Bayern München lyckades med, liksom Brasilien i sommarens Confederations Cup, var att – tack vare individuell skicklighet – ta sig ur pressen – och sedan hota framåt på ett sätt som gjorde att Barcelona/Spanien fick retirera.
Manchester City har, precis som Bayern München och Brasilien, spelare med odiskutabel kvalitet. Jag tänker på David Silva, Samir Nasri, Yaya Touré, Fernandinho. Dessa spelare måste hantera situationerna när de blir satta under press och skaffa sig själva och laget tid genom en bra förstatouch, en vändning, en öppnande passning eller en dribbling. Franck Ribéry och Arjen Robben hade den förmågan. Yaya Touré klarar det definitivt. Kan även Silva och Nasri greja det ikväll, vilket i sin tur ger lagkamraterna tid och andrum? I så fall är mycket vunnet.

Hur ser matchen ut för Manchester City i ett drömscenario? Ungefär som två specifika möten mellan Chelsea och Barcelona som jag kommer att tänka på, och jag tänker inte på mötet 2009 då Chelsea dominerade innan en viss Tom Henning Övrebö tog över showen.
> 4–2-matchen på Stamford Bridge 2005 där Chelsea sprang iväg till en 3-0-ledning innan Ronaldinho reducerade på straff och sedan gjorde ett magiskt mål med tidernas läckraste (?) tåpaj.
> 1-0-matchen då Ramires spelade fram Didier Drogba till segermålet 2012.
I båda matcherna hade Barcelona enormt mycket boll. Men de hade det oftast i ofarliga ytor – samtidigt som Chelsea ställde om blixtsnabbt. Ramires löpning som ledde fram till Drogbas mål för två år sedan var ett skolboksexempel på hur man sårar Barcelona. Snabb bollvinst, crossboll över till Ramires som attackerat ytan som Dani Alves lämnat.
Manchester City har visat ett hyperfarligt omställningsspel i Premier League under säsongen. Det har varit ytterligare en dimension till ett lag som redan var vasst offensivt.
Ikväll är kontringarna nyckeln till en Champions League-kvartsfinal.

Fotnot: Stort tack till Fredrik Ihse som hjälpte till att fixa grafiker.

Wilsheres viktiga besked

av Kalle Karlsson

Jack Wilshere sköt Arsenal ett stort steg närmare avancemang i Champions League.
Och hans matchvinnande insats kunde inte ha kommit mer lägligt för honom själv.

Ni minns hur snacket gick för sisådär tre år sedan. När Thierry Henry, Cesc Fàbregas och andra stjärnor lämnade Arsenal kunde fansen alltid titta på Jack Wilshere och känna hopp.
Han var den egenfostrade supertalangen som skulle få ta över lagkaptensbindeln och föra arvet vidare.
Utvecklingen har gått trögt, men ingen hade kunnat tro att en skadefri Jack Wilshere skulle hamna i situationen som rått under hösten.
Sedan Mesut Özil värvades, Aaron Ramsey exploderade och Mathieu Flamini hämtades in och blev en härförare på mitten har Wilshere inte längre varit given i startelvan. Spelaren som för några år sedan sågs som engelsk fotbolls framtid efter att ha gett Xavi och Iniesta en match i ett dubbelmöte med Barcelona.
Visst, han har haft enorma skadeproblem, men senaste tio månaderna har det inte varit skadorna som varit det största problemet. Det har varit att Jack Wilshere haft svårt att vara… Jack Wilshere.
Jag trodde att han var tillbaka förra vintern när han radade upp stormatcher under några intensiva veckor. Men sedan försvann den formen helt under våren. I höst har läget varit ovisst. Konkurrenssituationen och 21-åringens speltid blivit begränsad. Och när han väl startat matcher har han gjort det på högerkanten i Theo Walcotts frånvaro.
Därför var den här insatsen så viktig.
Det var en påminnelse om att Jack Wilshere fortfarande kan spela fotboll i världsklass.

Det dröjde bara 30 sekunder innan han hade vänt ut och in på Jérémy Morel och skruvat in 1–0 i bortre hörnet. Några minuter senare serverade han Aaron Ramsey som borde ha gjort 2–0.
Istället var det Wilshere själv som satte tvåan fint framspelad av Mesut Özil i andra halvlek. Hans dagsverke innehöll också en fin frilägespassning till Özil, som inte lyckades göra mål.
Jack Wilshere var planens kung.
Med kvarten kvar byttes han ut mot Theo Walcott. Den sistnämnde är tillbaka efter ett längre skadeuppehåll och erbjuder en annan dimension än Arsenals övriga mittfältare. Han är speedig, direkt och går främst i djupled. Därför kan man ana att han ingår i Arsène Wengers förstaelva.
Det där med djupledslöpningarna är, som vi konstaterat tidigare, en egenskap som är så oerhört viktig för Arsenal eftersom strikern Olivier Giroud inte bidrar med det spelet.
Arsenal har fått till det spelet på ett sätt som de inte har fått sedan Invincibles-eran. Så fort laget ställer om finns en rad djupledslöpande alternativ, främst från Mesut Özil, Aaron Ramsey, Tomas Rosicky och Jack Wilshere. Det är inte Dortmund-klass, men något liknande.
Scenförändringen jämfört med åren då Arsenals anfallsspel framstod som handbollsanfall mot lågt sittande försvar är total.
Nu finns fart, idéer och en tanke om hur målchanserna ska skapas.

När Jack Wilshere vandrade av planen i den 75:e minuten fick han, förstås, en stående ovation av Emirates.
Framgångarna under hösten smakar bra, men de smakar ännu bättre om de framöver tas utan att Jack Wilshere hamnar i frysboxen.
Han står ju för något så ovanligt i dagens fotboll som klubbkänsla.

Kagawa imponerade – men hans plats är inte självklar

av Kalle Karlsson

Utfryst under inledningen av säsongen – ska Shinji Kagawa få tina upp nu när vi närmar oss november?
Gårdagens insats visade vad japanen kan ge Manchester United.

Manchester United besegrade Real Sociedad med 1–0 igår. Det var ingen klockren insats, det blev lite skakigt på slutet som det brukar bli nuförtiden, men det var iallafall steg i rätt riktning.
Wayne Rooney var tillbaka i form efter den bleka insatsen mot Southampton. Phil Jones och Jonny Evans visade att de är värda att få fortsatt förtroende (inte minst Jones!). Till och med Ryan Giggs, som varit så intetsägande i inledningen av säsongen, skruvade tillbaka klockan och sprang stundtals som i fornstora dar (nåja).
Men snackisen från kvällen var ändå om Shinji Kagawa, 24.

Den offensive mittfältaren fick spela från start igår precis som mot Bayer Leverkusen. Det var hans blott fjärde start för säsongen. Han inledde till vänster, drog sig som vanligt in mot mitten och gjorde en okej första halvlek. Efter paus var han matchens förgrundsfigur. Visst borde han ha borrat dit något av sina lägen – där märks att han saknar självförtroende – men idéerna fanns där, viljan att skapa fanns där och förmågan att sätta den sista passningen finns fortfarande där. Hans perfekta inlägg till Phil Jones borde ha gett 2–0.
– Jag tycker att det var Shinjis bästa match under min tid här, sa David Moyes efteråt.
– Han har inte riktigt hittat rätt ännu, men jag såg något från honom ikväll  som jag inte sett tidigare så jag är mycket nöjd. Hans jobb utan boll var fantastiskt. Alla berättar för mig om hans kvaliteter, men ikväll var första gången jag verkligen har sett Shinji.

I andra halvlek, när United skulle försvara ledningen, tog Moyes ut Javier Hernández och flyttade upp Wayne Rooney som striker. Då fick Kagawa ta klivet in i nummer tio-rollen. Då växte han än mer och då såg vi också den där förmågan att komma i andravågslöpningar, den som gjorde honom till en av Bundesligas mest fruktade spelare.
För ett United som skrikit efter kreativitet i höst kan Kagawa bli lösningen. Han har kvaliteten att öppna ett försvar med en vändning, en passning eller en dribbling.
– När vi flyttade in honom som ”tia” hade han ett bra samarbete med Wayne. Hans attityd och energi var excellent, jag är glad för honom, sa David Moyes.

Shinji Kagawa-frågan har varit en av orsakerna till fansens missnöje med Moyes under säsongsupptakten.
När laget inte har fungerat har många undrat hur en så talangfull spelare kan förbises. På Twitter har det drivits en kampanj under hashtaggen ”FreeShinji” till stöd för japanen. Sympatierna blev än större när Dortmundtränaren Jürgen Klopp berättade att han grät varje gång han ”ser att Kagawa, en av världens bästa mittfältare, får hålla till på vänsterkanten”.
Men Kagawas plats i startelvan har aldrig varit så självklar och okomplicerad som vissa vill få det till. Han konkurrerar trots allt med Wayne Rooney.
När värvningen gjordes ifjol antydde jag i en analys att det skulle bli svårt att få in Rooney, Robin van Persie och Kagawa i startelvan.
Så blev det också. Alex Ferguson gav inte Kagawa särskilt mycket speltid förra säsongen av den enkla anledningen att han inte fann någon plats för honom. Trots att Manchester United saknade formstarka yttrar under hela spelåret.

Om vi enbart ser till Shinji Kagawa vore det bästa att flytta ut Wayne Rooney till vänster och spela japanen som tia bakom Robin van Persie. Men det känns inte troligt att United skulle våga flytta på Rooney – lagets bästa spelare i höst – när man samtidigt ska övertyga denne om att förlänga kontraktet.
Att spela 4-1-4-1 likt Bayern München, med både Rooney och Kagawa som offensiva mittfältare känns inte heller sannolikt. Allt handlar om balans i dagens toppfotboll och det får man inte med den uppställningen och de spelartyperna (till skillnad från Bayern som spelar mer defensivt lagda Schweinsteiger/Kroos i en av de offensiva rollerna).
Att använda mittfältsdiamanten som Ferguson testade och snabbt ratade tror jag inte heller på. Manchester United har byggt sitt anfallsspel på inlägg och kantspel i över 20 år och en diamant underminerar spelare som Adnan Januzaj, Nani, Antonio Valencia (och Ashley Young men det ser jag inte som något problem).
Skulle Kagawa klara av att vara sittande mittfältare? Troligen inte eftersom vare sig Ferguson eller Moyes testat den lösningen (trots behovet av en sådan spelare).

Situationen kan förstås lösas av skador. Igår var RvP otillgänglig och det öppnar för att starta Rooney som striker mot Stoke på lördag och spela Kagawa centralt.
Den förre Dortmundspelaren visade iallafall tillräckligt mot Real Sociedad för att behålla sin plats i elvan.
Oavsett om det är till vänster eller i favoritpositionen centralt.

***
Läs mer:
8 okt 2012: ”Uniteds taktiska revolution”.
24 aug 2012: ”Uniteds offensiv med van Persie”.

Såg vi en ny taktisk trend?

av Kalle Karlsson

Det som såg så bra ut för Arsenal har plötsligt förvandlats till ett kämpigt läge i ”dödens grupp”. Efter två inledande segrar hade en poäng mot Dortmund gett ett gynnsamt läge inför fortsättningen. Förlusten på hemmaplan kan bli ödesdiger.
Gårdagens spaning: Kommer fotbollen efterlikna ishockeyns bespottade 1-3-1-system?

Tisdagens möte på Emirates var ett sådant som höjer pulsen lite extra.
Inte bara för att det handlar om två klubbar med liknande arbetssätt: De har byggt långsiktigt, förlorat sina bästa spelare, men ändå fortsatt att ta steg framåt.
Det var också två ideologier som ställdes mot varandra: Arsenals passningsfotboll mot Dortmunds omställningsspel.
BvB:s ”gegenpressing” är så vida känt numera att det inte borde vara någon överraskning. Ändå var det som om Arsenal togs på sängen av Dortmunds sätt att gång på gång återerövra bollen genom hög press.
Ledningsmålet genom Henrikh Mkhitaryan var följden av gegenpressing. Marco Reus slog en svag passning, Arsenal tog hand om bollen och Aaron Ramsey ville lugna ned.
I vanliga fall, i Premier League eller mot de flesta andra lagen i Europa, hade Ramsey kunnat göra det utan problem. Motståndarna hade fallit hem för att vara ”på rätt sida” i försvarsarbetet. Men Dortmund är ingen vanlig motståndare.
Marco Reus satte fart direkt mot Ramsey, tacklade honom från ”döda vinkeln”. Bollen hamnade hos Henrikh Mkhitaryan som kunde placera in 0–1.

Gegenpressing i tre steg
dortmund1
Marco Reus har slagit bort en passning, men istället för att falla hem på rätt sida så pressar Dortmund högt med flera spelare.

dortmund2
Inom loppet av någon sekund är Aaron Ramsey omringad av fyra spelare.

dortmund3
Dortmund vinner bollen. Notera hur utspritt Arsenals försvar är (av förklarliga skäl, de var ju på väg att anfalla). Robert Lewandowski, med bollen, kommer i nästa skede att spela fram Mkhitaryan till 0–1.

Arsenal var klart störda av Dortmunds presspel första halvtimmen. Sista kvarten av första halvlek lyfte de upp spelet och fick in kvitteringen efter ett misstag av Neven Subotic (fint inlägg av Bacary Sagna).
Drygt tio minuter in på andra halvlek byttes Santi Cazorla in istället för Jack Wilshere och det blev injektionen Arsenal behövde. Dels betydde det att Mesut Özil – fram till dess tämligen osynlig – flyttades ut till högerkanten, dels höjde Arsenal passningstempot. Det fanns en situation där Dortmundspelarna sprang livet ur sig för att komma in i press, men Arsenal flyttade bollen så snabbt och effektivt att bortaspelarna fick jaga skuggor. Det slutade med ett inläggsläge för Kieran Gibbs, men det var ett bevis på att Arsenal kunde hantera presspelet. Det krävde bara att göra saker med tempo och kvalitet, vilket förstås inte är så ”bara”.
Dortmund började gå på knäna. Runt minut 70 fick de bara ägna sig åt att rensa. Deras sporadiska anfallsförsök bestod av ”lycka till”-bollar mot en isolerad Robert Lewandowski. Santi Cazorla var några centimetrar från att skruva in 2–1 i krysset och spanjoren hade ett till bra skottläge (återigen efter Özil-pass) som täcktes av uppoffrande BvB-försvarare.
Jag och många andra satt bara och väntade på ett avgörande mål. Det var det som var problemet för Arsène Wenger. Hans spelare blev så självsäkra att de glömde bort vilka de spelade emot.
Europas bästa kontringslag fick en möjlighet att ställa om. Det var egentligen inget superkontringsläge, men de gjorde allt med sån beslutsamhet att det bara behövdes en chans. Kevin Grosskreutz överlappade med rätt tajming på högerkanten och slog ett inlägg till Lewandowski som tryckte in 1–2 med tio minuter kvar.
Rättvist? Nja, inte riktigt. Det var definitivt ”against the run of play”, som de säger borta i England.
Men man måste lyfta på hatten för detta Dortmund.

Jag älskar det faktum att det finns olika fotbollsstilar och Jürgen Klopp har sannerligen skapat sin. Dortmunds presspel skiljer sig emot Barcelonas eftersom de varierar mellan att pressa högt och sjunka hem. När motståndarna har kontroll på bollen är Dortmund trygga i att falla hem och lita på att mittbackarna Hummels och Subotic löser det låga försvarsspelet som leder till många inlägg.
Men så fort motståndarna slappnar av eller ger minsta chans till bollerövring går det blixtsnabbt att överbemanna bollhållaren. Omställningarna är rakare och spetsigare än hos något annat lag.
Vad krävs i löpmeter för att kunna genomföra den här sortens presspel, har jag undrat tidigare. Igår fick vi en hint om det: Dortmunds spelare sprang mer än en mil mer än hemmaspelarna under gårdagens match. Det är inte alla lag som har spelare som är beredda att lägga ned det arbetet.
Man kan ju tänka sig hur svårt Martin Jol skulle ha att sälja in den här spelidén till Dimitar Berbatov, Darren Bent och Bryan Ruiz. För att ta ett exempel. Mauricio Pochettino verkar ha lyckats i Southampton så honom lyfter jag också på hatten för.

Igår hade jag två skärmar igång. Jag höll även ett öga på Milan–Barcelona och när jag sammanvägde vad jag sett i båda matcherna kunde jag se konturerna av en ny taktisk trend: Bolltapp som ett anfallsvapen.
På San Siro ställde Max Allegri upp sitt lag enligt modellen 4-6-0 för att matcha Barcelonas strikerlösa uppställning. Inte alls någon dum idé.
När Milan gjorde 1–0 genom Robinho (framspelad av en pigg Kaká) fick Allegris taktiska drag full effekt. Milan kunde sjunka ultralågt. I vanliga fall talar man om ”two banks of four” som grunden i försvarsspelet, men det här var snarare ”two banks of five”. Barcelona, trots all sin kvalitet, hade svårt att skapa chanser.
Deras möjligheter kom när de lyckades vinna bollen högt och sedan attackera mot ett Milan-försvar som inte var samlat, som inte hunnit hitta sina utgångspositioner. Kvitteringsmålet var resultatet av en sådan bollvinst. En felpassning av Cristián Zapata, en förlorad fifty-fifty-duell på mitten och några sekunder senare hade Leo Messi fått ett friläge och rullat in 1–1. Mot ett samlat försvar hade han knappast fått så mycket ytor.
Så länge Milan inte hade bollen var det ofarligt. När de väl fick tag i den ledde det till ett baklängesmål.
Det är det som är det intressanta.

Försvarsspelet har slipats enormt senaste åren. Det är mer regel än undantag att underdogs som möter Barcelona och Arsenal parkerar bussen på egen planhalva. De gör allt för att inte bjuda på något.
Det enklaste sättet att skapa chanser mot kompakta försvar är inte att spela tiki-taka. Det går förstås om man lyckas kopiera det fantasimål som Arsenal gjorde mot Norwich, men det går inte att räkna med att göra det varje vecka.
Det finns en snabbare väg: Ge ifrån dig bollen och vinn sedan tillbaka den snabbt.

Det går att dra en parallell här till ishockeyn. När det kritiserade 1-3-1-systemet härjade i svensk hockey så var en del av Lasse Falks spelidé, att man aldrig skulle åka in med pucken i anfallszon. Man skulle dumpa ned den (ge ifrån sig pucken) djupt i anfallszonen för att sedan kunna ställa upp i 1-3-1 och vinna tillbaka den.
Är det dit fotbollen är på väg? Marco Reus slog en dålig passning, men som ni kunde notera på bilderna ovan fungerade den som ett effektivt anfallsvapen. Dortmund kunde vinna tillbaka bollen mot ett osamlat Arsenalförsvar och göra mål någon sekund senare. Barcelonas öppningar på San Siro igår var av samma karaktär. De enda gångerna de fick ytor var när Milan förlorat bollen.
Tänk om Reus passning var planerad? Det var den förstås inte, men i framtiden kanske den är det. Ge bort bollen, vinn tillbaka den genom intensivt presspel och anfall snabbt mot en oorganiserad defensiv.
Är det framtidens fotboll?

Så knäcktes Manchester City

av Kalle Karlsson
Går det att göra det som redan är bäst ännu bättre?
Pep Guardiola verkar vara inställd på att försöka.

Herrejösses, vilken styrkedemonstration vi fick se av detta Bayern München.
Jag kan inte minnas en mer imponerande insats av ett lag sedan Barcelona var på Emirates och spelade skjortan av Arsenal i en första halvlek (en match som sedan slutade 2–2).
Det fanns en alternativ utveckling i den här matchen också. Hade David Silvas frispark varit en decimeter lägre och gått ribba in hade City fått en reducering till 2-3 med några minuter kvar. Då hade siffrorna varit än mer smickrande.
Men vi kommer inte ifrån det faktum att Bayern München bjöd på en sällan skådad show på Etihad Stadium. Det kändes som gästerna gjorde lite vad de ville medan City-spelarna sprang runt och längtade efter att det hela skulle vara över.

Manuel Pellegrini såg apatisk ut på bänken. Hans val att starta med Micah Richards på högerbacken blev ett snedsteg, det var på den kanten Bayern firade störst triumfer i första halvlek. City-tränarens val att inte frångå 4-4-2-systemet (eller 4-2-2-2 som vissa kallar det) och använda en tredje mittfältare blev ännu mer ödesdigert. Att möta Bayern med numerärt underläge på mitten är lika med självmord.
Manchester City blev förstås inte hjälpta av att Joe Hart bjöd på första målet (han ska förstås klara att rädda det skottet) och att han även kunde ha räddat det tredje målet från Arjen Robben (målvakten bör täcka första stolpen bättre).
Men Bayern var så överlägset att man förmodligen hade gjort mål på andra sätt ändå.

Var det Bayern som var fruktansvärt bra eller City som var dåligt? En kombination, som alltid, men framför allt handlade det om att tyskarna var väldigt bra. Jag såg ett lag som känns komplett.
Kortpassningsspel, presspel, omställningsfotboll, längre bollar, fysisk fotboll… Bayern München har allt det.

Det lade grunden till Bayern Münchens seger

Passningsspelet

Bayern München har genomgått en revolution under Pep Guardiola. Från att ha spelat hem Champions League med tysk fartfotboll har de nu blivit mer passningsorienterade. På Etihad Stadium igår såg liknande passningstrianglar som vi tidigare sett i Barcelona. Där fanns tålamodet att söka korta alternativ och förmågan att spela sig ur trånga situationer. Bayern slog 690 passningar, vilket kan jämföras med med Citys 332. Det fanns sekvenser i matchen där hemmalaget fick ägna sig åt att jaga skuggor.

Numerärt överläge centralt

Manuel Pellegrini har använt ett 4-2-2-2-system i Manchester City i inledningen av säsongen. Igår mot Bayern München blev det ödesdigert. Då City endast hade Fernandinho och Yaya Touré centralt i plan blev de ständigt utmanövrerade av Philipp Lahm, Toni Kroos och Bastian Schweinsteiger.

Presspelet

Bayerns presspel har blivit högre och mer intensivt under Pep Guardiola. Igår fick Manchester City uppleva hur effektivt det kan vara.

– Det kändes som de ständigt hade en man mer än oss, sa Micah Richards efteråt.

Bayern klev högt redan i inledningen och tycktes hela tiden ha många spelare runt bollen. Det dröjde till en bit in i andra halvlek innan City lyckades spela förbi förstapressen.

Det synkroniserade presspelet medförde att City knappt skapade en målchans i första halvlek.

Löpstyrkan

Bayern har inte bara individuellt skickliga spelare som Franck Ribéry och Arjen Robben – de har även lojala spelare.

Thomas Müller sprang på allt i sin centerroll, David Alaba framstod som en ung Cafú med sina överlappningar och Philipp Lahm var ständigt spelbar och samlade upp det mesta i rollen som balansspelare på mitten.

Bayern har spelare som är beredda att löpa för lagkamraterna. Det skapar utrymme för stjärnor som Ribéry och Robben.

Breda repertoaren

Bayern trivdes med att kortpassningsspela sig fram, men det som gör laget unikt i Europa är att de samtidigt behärskar andra anfallsvapen.
2–0-målet var frukten av en långboll från Dante, vilket gav ett rent friläge för Thomas Müller. Vi kunde notera att laget fortfarande behärskar den blixtsnabba omställningsfotbollen. Dessutom finns den individuella kvaliteten som kan öppna samlade försvar i spelare som Ribéry och Robben.

Rooney är Uniteds viktigaste spelare

av Kalle Karlsson

I somras var han på väg bort och oönskad av många supportrar.
En månad in på säsongen har Wayne Rooney visat hur viktigt det var att Manchester United behöll honom.
Han kan mycket väl vara skillnaden mellan succé och fiasko den här säsongen.

Det fanns en tid under förra säsongen när Wayne Rooneys status dalade betänkligt. Han gjorde en, med sina mått mätt, svag säsong i fjol och kulmen nåddes när han bänkades i Champions League-mötet med Real Madrid.
I säsongens viktigaste match valde sir Alex Ferguson att starta utan spelaren som varit lagets stjärna sedan Cristiano Ronaldo flyttade till Real Madrid.
Under sommaren när Rooney och hans agent tryckte på för en flytt till Chelsea hade många United-fans tröttnat. I kommentarfälten fanns många som ville se honom stanna, men minst lika många som tröttnat och ville se honom såld.

Vad en sådan försäljning hade betytt för Manchester United kan vi bara gissa, men en månad in på säsongen har Wayne Rooney lyckats tysta en mängd tvivlare.
Robin van Persie i all ära, men Wayne Rooney är fortfarande Uniteds viktigaste spelare. Inte nödvändigtvis den bäste, men när han är i form är han den som får allt annat att synkronisera.
Och Wayne Rooney är i form.
Han imponerade stort när han hoppade in i ligapremiären mot Swansea. Han var lagets bästa spelare i andra omgången mot Chelsea. Sedan missade han mötet med Liverpool på grund av en huvudskada och United såg idéfattigt ut. I helgen gjorde han comeback och övertygade mot Crystal Palace.
Igår mot Bayer Leverkusen? Fullkomligt briljant.
Robin van Persie gjorde ett nytt akrobatiskt mål, Shinji Kagawa startade till vänster och bidrog med en del kreativitet (även om han inte får samma möjlighet att använda sina giftiga andravågslöpningar när han inte startar centralt. Nu drar han sig inåt centralt och blir en extra playmaker, men hamnar sällan i avslutslägen), Marouane Fellaini gjorde en klart godkänd debut i startelvan. Men kvällen tillhörde Wayne Rooney.
Han gjorde 1–0 (som borde ha dömts bort för offside då en offsidestående Antonio Valencia i högsta grad påverkade målvakten), han sprang in med 3–1 och han serverade Valencia till 4–1.
Rooney hann också med att bränna ett jätteläge när han och van Persie var ensamma med ett tomt mål, men det hade mindre betydelse till slut.

Framför allt ser han fit och revanschsugen ut. Drivet i steget är tillbaka. Viljan att jobba för laget har alltid funnits där, men nu finns också en nyfunnen vilja att skapa varje gång han får bollen.
Wayne Rooney vet att fjolåret var en besvikelse. När The Guardian listade världens 100 bästa spelare var Rooney på 31:a plats. Nu verkar han fast besluten om att ställa saker tillrätta. När han spelar som igår är det uppenbart att han är en spelare av högsta klass.
Footballer of the year? Det går into att utesluta om formen håller i sig.
Gårdagens match visade att Robin van Persie och Wayne Rooney, fortfarande, är ett av världens giftigaste anfallspar.
David Moyes erkände förra veckan att Manchester Uniteds sommar inte var helt lyckad.
Men den stenhårda hållningen i Rooney-frågan kanske visar sig vara klubbens viktigaste transferbeslut på många år.

***
Igår kväll snackade jag lite Fellaini och Kagawa i nya webb-tv-programmet Sportbladet show som sänds varje kväll måndag–torsdag på Sportbladet.se. Troligen kommer jag dyka upp i studion även i kväll och snacka lite inför Champions League-matcherna (runt 20.15). Häng med och ös på med frågor, gärna om Arsenal/Chelsea som spelar idag!
Update: Blev ändrade planer. Blir inget Sportbladet Show för mig idag. Däremot lajvrapporterar jag CL på Sportbladet.se med start 20.35.

Arsenal reste sig – som de alltid gör

av Kalle Karlsson

Transfersommaren har varit becksvart, starten på säsongen lika jobbig. Efter en halvtimme av gårdagens Champions League-kval borta mot Fenerbahçe var som om det inte fanns någon hejd på Arsenals motvind.
Den redan tunna truppen blev tunnare i premiären när Alex Oxlade-Chamberlain blev skadad. Nu, i den 33:e minuten, låg Laurent Koscielny utslagen på gräset efter att ha fått en spark i huvudet av Pierre Webó. Han blödde ymnigt och fick kliva av.
Bacary Sagna, högerbacken, fick återigen vikariera på en ny position. Mot Aston Villa var det som vänsterback, nu som mittback (Carl Jenkinson kom in som högerback och gjorde det bra).
På en arena som beskrivs som mardrömsarena var läget prekärt – och det i ett kval som kan avgöra Arsenals närmaste framtid.
Arsenal reste sig.
Som de alltid gör.

Det är märkligt när man tänker på hur många gånger de varit illa ute senaste åren. De lyckas ändå alltid kravla sig ur greppet, oavsett om det handlar om att säkra Champions League-biljetten i ligaspelet eller om att ta sig till huvudturneringen. Det tyder på en inneboende styrka.
Gårdagens match handlade dock inte enbart om Arsenals förträfflighet. Det som slog en tidigt i matchen var hur uselt Fenerbahçe var.
Vi talar ändå om ett lag med många kända spelare: Raul Meireles, Moussa Sow, Bruno Alves, Joseph Yobo, Dirk Kuyt, Pierre Webó, Emre Belözoglu.
Jag kan inte komma ihåg att jag sett ett lag med så namnkunniga spelare prestera så dåligt. Pierre Webó, som jag minns som en rätt okej anfallare i Mallorca, satte knappt en fot rätt i första halvlek.

Därför kände jag ingen anledning till oro för Gunners-fansen. Även om Arsenal kryssat igår hade den rimligen inte kunnat undgå att vinna hemma på Emirates.
Men Arsenal gjorde det bra, så bra som man kan kräva av ett lag som spelade med kniven mot strupen.
Med Aaron Ramsey som motor på mittfältet var laget överlägset spelmässigt. Det var Ramsey som var hjärnan bakom 1–0-målet. Med en smart stickare i djupet fann han Theo Walcott, som i sin tur hittade Kieran Gibbs vid bortre stolpen. 2–0 gjorde Ramsey på egen hand (målvaktstavla). Med kvarten kvar fick Olivier Giroud säkra avancemanget med 3–0 på straff.
Hemmamatchen ska avverkas, men att Arsenal är klart för Champions Leagues gruppspel kan vi nog slå fast.
Spelarna gjorde jobbet igår. Nu måste klubbledningen göra sitt på transfermarknaden.
En seger i Istanbul förändrar inte det vi konstaterat tidigare: Arsenal behöver 4-5 spelare för att kunna slåss på flera fronter den här säsongen.

Analys: Så gjorde Barcelona revolution

av Kalle Karlsson

I snart fem år har Barcelona regerat i fotbolls-Europa.
De har gjort det med en fotboll som fått omvärlden att häpna – och ta efter.
Inför Champions League-mötet med Paris SG har jag tittat närmare på de taktiska detaljerna som gjort Barcelona unikt.

Det räckte med förluster mot Milan i den första åttondelsfinalen i Champions League och mot Real Madrid i La Liga för att snacket skulle ta fart.
”Barcelonas storhetstid är slut”.
Då, när laget var som mest uträknat och behövde hämta upp 0–2 mot Milan, svarade laget för en ny maktdemonstration. De svepte bort den italienska storklubben med 4–0 i returen. Det var en insats som än en gång underströk att Barça förfogar över en unik spelargeneration.
Den revolutionerande fotbollen som gav 14 titlar under Pep Guardiolas fyra år i klubben är inte passé. Åtminstone inte ännu.
Motståndarna har visserligen lärt sig att besvara vissa av frågorna som Barcelonas passningsmani ställer, men inte alla. Barcelona är fortfarande laget med den högsta högstanivån i Europa. Lotten som ingen vill dra när det är dags för Steve McManaman att plocka bollar ur tombolan.

Genom åren har Barcelonas spel dissekerats i detalj för att bena ut hur de kan vara så framgångsrika.
Mycket är numera vedertaget. Vi vet att laget har ett intensivt presspel. Vi vet att Leo Messi droppar ned i plan. Vi vet att ytterbackarna är offensiva.
Men hur pressar de? Vem pressar och när? När pressar de inte? Varför droppar Leo Messi i plan? På vilket sätt blir ytterbackarna fria i uppspelsfasen?
När chefen bad mig göra en djupare analys av Barcelona var det dessa frågor jag ville besvara.
Så jag satte mig och kollade repriserna av ett par utvalda matcher, ritade lite pilar, satte ihop några animationer och kom fram till detta.
Det här är några taktiska detaljer som gjorde Barcelona till världens bästa lag.

Possession-spelet
Fundamentet i Barcelonas spelidé är passningsspelet. Besattheten av att inte ge ifrån sig bollen. När Pep Guardiola hade sitt första anförande för truppen sommaren 2008 redogjorde han i korta drag för sina tankar. Han sa:
– Spelstilen styrs av klubbens historia och den ska vi hålla fast vid. När vi har bollen kan vi inte bli av med den. När det väl händer, spring och ta tillbaka den. Så är det, kort och gott.
Possession-fotbollen har fått en helt ny innebörd sedan Pep Guardiola tog över Barcelona. Kortpassningsspelet fanns redan när han själv sprang runt på mittfältet på 1990-talet, men under Peps styre togs det till en ny nivå. Senaste matchen som laget inte hade minst 50 procent i bollinnehav var i maj 2008 mot Real Madrid – under Frank Rijkaard.
Även om possession-febern har spritt sig som en epidemi har inget lag kunnat bräcka Barcelona.
En förutsättning för att få passningsspelet att fungera är trianglarna som Xavi, Andrés Iniesta, Messi och Sergio Busquets snickrar ihop.
Men hur kombinerar man ett rörligt anfallsspel med löpningar samtidigt som man behåller trianglarna?
Barcelonas rörelsemönster bygger på att en spelare rör sig in i den ytan som skapats – även om det innebär att man rör sig bakåt i planen.
Titta på bildsekvensen nedan hämtad från 4–0-matchen mot Milan.
(Röd pil=bollens väg. Svart pil=spelarens väg. Blå pil=avstånd mellan spelare).

Barca2-2
Bollföraren Jordi Alba hittar David Villa (längst ut på vänsterkanten).

Barca2-3
Alba rör sig framåt. Men Iniesta visar sig inte framåt i plan, vilket spelare på lägre nivå hade gjort 999 gånger av 1000. Han rör sig istället till den ytan Alba lämnar.

Barca2-4
Tack vare Iniestas rörelse hemåt har David Villa ett enkelt spelalternativ bakåt i plan. På så sätt kan Barcelona på ett komfortabelt sätt behålla bollen inom laget och få motståndarna att jaga.

Barca2-5
…och med Andrés Iniestas (inringad) rörelse blir triangeln återskapad.

Jag återskapar en liknande situation med hjälp av en animation. Här handlar det om att yttern rör sig bakåt i plan, vilket sker rätt ofta.

Bollen spelas ut till vänsterbacken Jordi Alba. Andrés Iniesta (8) tar löpningen ut mot kanten ut mot den ytan yttern David Villa ockuperar. Här ser vi skillnaden. Istället för att Villa ligger kvar i en hög utgångsposition eller rent av tar en djupledslöpning ned mot hörnflaggan visar han sig i den ytan som Iniesta lämnat efter sig.
Det här spelsättet gör att Barcelona kan cirkulera bollen och trötta ut motståndarna.

Samma princip används när en av mittbackarna transporterar boll. En av mittfältarna faller då ned bakom och är tillgänglig för ett tillbaka spel.
Animationen jag skapat visar hur Xavi faller ned och sedan har flera spelalternativ i nästa läge (Busquets, Messi, Pedro).

Vill ni se fler trianglar och njuta av passningsporr rekommenderar jag den här Youtube-videon.
Vi lämnar tiki takan och går över på positionsspelet, sättet att skapa rätt vinklar åt lagkamraterna.

Positionsspelet
Barcelonas förflyttningar i utgångsfasen kan enkelt beskrivas så här: Mittbackarna flyttar isär, ytterbackarna flyttar upp, en mittfältare faller ned mellan mittbackarna.
Bilden nedan visar detta. Defensive mittfältaren Sergio Busquets flyttar ned mellan mittbackarna. Högerbacken Dani Alves flyttar upp längs sin kant och står för spelbredden. Leo Messi (inringad vid mittlinjen) droppar ned från sin position som striker.
När Busquets flyttar ned skapar han numerärt överläge vilket gör det enkelt att spela loss en av mittbackarna mot två pressande motståndaranfallare.

Barca4

Barca5-1
De här rörelserna med ytterbackar som flyttar upp gör att Barcelona ofta rullar på tre spelare i backlinjen. Med hjälp av denna vetskap ska vi titta på hur de enkelt spelar loss sina ytterbackar i nästa fas.
Bilden ovan är hämtad från 5–0-matchen mot Real Madrid.

Barca5-2
Sergio Busquets har flyttat ned mellan mittbackarna. Real Madrid väljer ändå att pressa högt och spelar 3 vs 3 högt upp i plan. Barcelonas ytterbackar har flyttat upp, men är ännu inte spelbara. Men bilden visar också det faktum som gör att Barcelona ständigt kan spela sig ur pressen. De är – och kommer i princip alltid vara – 7 vs 6 på den här ytan.
Titta nedan vad som sker i nästa läge.

Barca5-3
Gerard Piqué har fått en kort passning av målvakten Victor Valdés. Piqué tar fram bollen i plan.

Barca5-4
Det är i det här läget – när motståndarnas nästa spelare sätter press – som ytterbacken blir ”bortglömd”. Gerard Piqué har här två alternativ. Vägga ut till Alves via Andrés Iniesta (röda pilarna) eller via mötande yttern Pedro (rosa pilarna).

Barca5-5
Piqé väljer att spela bollen via Pedro som kan göra ett enkelt tillbakaspel på en fri Dani Alves.
På ett enkelt sätt har Barcelona spelat sig ur motståndarnas höga press.

Messi droppar i planen
Idén med en ”falsk nia”, en forward som överger sin position och istället söker sig längre ned i plan är på intet sätt Pep Guardiolas idé. Luciano Spalletti använde Francesco Totti i en sådan roll i Roma och det finns äldre exempel. Ungern på den tiden Ferenc Puskas lattjade med engelsmän ska också ha använt ett liknande spelsystem.
Men Leo Messi är den som numera förknippas med rollen. Enligt boken Formula Barça skriven av Ricard Torquemada började det som en ”plan b” som sedan utvecklade sig till en ”plan a”.
Argentinarens första match i den rollen var i El clásico våren 2009. Barcelona skulle möta Real Madrid, en match som kunde avgöra ligan. Barça vann med 6–2 på Santiago Bernabéu och en av nycklarna till segern var att Samuel Eto’o spelades på kanten och gav plats till Leo Messi i en fri roll centralt.
Real Madrids backar ägnade hela kvällen åt att fundera hur de skulle lösa problemet. När Messi droppade blev de sysslolösa. Skulle de följa med? Nej, man-man-spelet var ju nedgrävt i arkivet.
Kontentan blev att en av Reals defensiva mittfältare fick plocka upp Messi, vilket gav ännu större ytor till Xavi och Iniesta.

Barca8-1
Här ser vi hur Messi (bollhållaren) droppat i plan, vilket gör Real Madrids mittbackar saknar markeringsuppdrag.

Idén med Messi som falsk nia var ett sätt att förhindra att han blev isolerad. Som kantspelare var det lättare för motståndarna att skärma av honom. Även om han hade ett patenterat sätt att dribbla sig in från kanten blev han inte lika involverad i spelet. Som central spelare blir han ytterst svårmarkerad, får oftare agera rättvänd och har ökat sin målproduktion explosionsartat.
Animationen nedan visar hur Barcelona med en droppande Messi automatiskt får ett 8 vs 6-övertag i speluppbyggnaden.

Vill man läsa en längre analys av hur det kan löna sig att spela med en falsk nia kan man läsa texten som jag skrev i somras: ”Därför spelar Spanien utan anfallare”.

Presspelet
Vi har hört och läst massor om Barcelonas press som gör att laget vinner bollen högt upp i plan. Fråga Milans mittfältare som knappt fick tillfälle att andas i första halvlek i mötet på Camp Nou.
Alla vet att Barcelona pressar högt. Ändå har det dröjt flera år innan motståndarna lärt sig att hantera det. Inte fullt ut, så klart, men man ser vissa tecken.
En del tränare har hittat recept för att hantera Barcelonas presspel. Max Allegris val att spela spelskicklige Riccardo Montolivo djupare i plan i första mötet på San Siro för att vara med i uppspelsfasen var ett av de mest intressanta dragen. Många har valt taktiken att lyfta långt, förbi Barcelonas förstapress, och sedan (försöka) etablera spel via sin targetspelare.

Skillnaden mellan Barcelonas presspel och andra lag som pressar högt? Framför allt synergieffekten av Barças passningsspel. När motståndarna fått jaga skuggor är energinivån lägre när de väl får tag i bollen. Alla som spelat fotboll vet hur svårt det är att ta rätt beslut när man är andfådd. Barcelonas passningsspel underlättar lagets försvarsspel.
Men det finns också detaljer som särskiljer katalanerna.
Bland annat handlar det om att förstapressen tas av en central mittfältare.

Situationen nedan är hämtad från hemmamötet med Milan häromveckan. Philippe Mexès, pressas av en Barcelonanfallare, och är på väg att vända över spelet på sin mittbackskollega Cristián Zapata.

Barca3-1
I en sådan här situation är man som mittback van vid att få sätta igång spelet i lugn och ro. De flesta lagen styr spelet mot den mittbacken som är svagast i passningsspelet och låter denne sköta uppspelen. Inte Barcelona.
Spelvändningen är signalen för Andrés Iniesta (inringad vid mittlinjen på bilden ovan) att sätta press.
Tanken här är att Sergio Busquets ska ta över Iniestas markering och därmed trycka upp hela laget. Busquets är inte i position och får därför ta en lång löpning (se nedan).

Barca3-2
Notera att det är Iniesta – och inte Leo Messi (här vid toppen av mittcirkeln) som tar förstapressen. Yttern Pedro kommer att skära av passningsalternativet ut till Milans högerback Ignazio Abate. Anledningen är att Barcelona vill få en situation med så många spelare som möjligt på liten yta runt bollen.

Barca3-3
Zapata har inga enkla passningsalternativ annat än att vända hem på egen målvakt. Han väljer att spela ut på Abate.

Barca3-4
När Barcelona väl satt in sin press finns ingen återvändo. Sergio Busquets vet det så han är tvungen att ta löpningen över halva planen för att ge understöd. I det här läget erövrar han också bollen. Men bollvinsten kan främst härledas till Iniestas intensiva press som överraskar motståndarnas mittback som tvingas slå en passning mot en spelare (Abate) som är satt under press i samma sekund som han tar emot bollen.

Ett alternativ till det här är att i samma situation, när Iniesta tar förstapressen, låta David Villa ta över Iniestas markering. Då låter Barcelona motståndarna spela ut bollen till den ”ledige” högerbacken. I nästa skede flyttar istället Barças vänsterback, Jordi Alba/Eric Abidal upp ett steg och sätter press på motståndarnas högerback. Hela backlinjen flyttar efter och laget har därigenom skapat ett numerärt överläge (5 vs 4) runt bollen.
Det skulle se ut typ så här:

Finns det tillfällen då pressen inte går att applicera? Ja, framför allt handlar det om när motståndarnas mittfältare får vända upp med bollen och Barcelonas mittfältare inser att de är för utgrupperade. Då väljer de istället att falla hem och bilda en mur. De förhindrar vertikala passningar och tvingar motståndaren att söka sig ut mot kanterna. Där kan Barcelona försöka fördröja spelet och få hem folk – innan man sätter in press igen.
Animationen visar hur mittfältet centrerar:

Det som främst gör Barcelonas presspel unikt är att den är mer intensiv, och samtidigt mer riskfylld än vad vi sett tidigare i världsfotbollen.

Barca6-1
Den här bilden visar på hur extremt Barcelonas presspel kan te sig. Den är hämtad från 5–0-mötet med Real Madrid för drygt tre år sedan.

Barca6-2
Barcelona har gjort ett försök att vinna bollen högt – men misslyckats. Real Madrid har bollen och fem Barçaspelare har hamnat i offensiva positioner.

Barca6-3
Det finns ingen tränare i världen som skulle rekommendera Sergio Busquets (inringad) att gå framåt i det här läget.

Barca6-4
Men det är precis vad han gör.

Barca6-5
Busquets press gör att Real Madrid-spelaren (Diarra) förivrar sig och slår en längre boll som går till inkast.
Den här bilden kan man reflektera mer över.
Den visar att Barcelonas extrema presspel lämnar enorma ytor mellan mittfält och backlinje. Backlinjen, i det här fallet Piqué (lilla pilen) försöker trycka upp försvarslinjen, men det är riskfyllt. När Milans M’Baye Niang fick sitt friläge som mynnade ut i ett stolpskott var det resultatet av hög press i förstaläget, och en mittback (Javier Mascherano) som klev högt och missbedömde långbollen i andraläget.
Det är det här motståndartränarna har noterat och dragit nytta av. Än så länge leder det inte till segrar, men man ser att de åtminstone har en idé om hur de ska hantera pressen, istället för att som under Pep Guardiolas första år – vara helt svarslösa.

Sergio Busquets är nyckeln i Barcelonas defensiva spel. Det är han som dels får ta de svåra besluten om att falla eller pressa, dels får ta många av de energikrävande löpningarna för att täcka upp för lagkamrater som kamikaze-jagar.

Barca7-1
Andrés Iniesta (inringad) sätter in pressen mot den andra mittbacken precis som vid bildsekvensen jag tidigare visat. Här syns Sergio Busquets i bildens överkant, längst till höger.
Barca7-2Notera den enorma löpningen han tvingas ta för att täcka upp.

Barca7-3
…men det är den som betalar sig. Barça flyttar över hela laget inom loppet av några sekunder och fångar in motståndaren, i det här fallet Real Madrid, i säcken.

Slutsats
Barcelona har revolutionerat fotbollen genom sitt passningsspel och sitt intensiva presspel.
Men det är viktigt att påpeka att taktiken inte hade varit möjlig att genomföra utan en exceptionellt hög teknisk nivå hos spelarna. För att spela sig ur alla möjliga och omöjliga situationer krävs en hög kompetens tekniskt och vad gäller spelförståelse. Där har Barça en fördel av att ha elva bolltrygga spelare – även målvakten Victor Valdés som beordras att ständigt spela ut bollen.
Navet i laget är centrala mittfältet med Xavi och Iniesta samt ovärderlige Sergio Busquets som gör jobbet i det tysta.
Jag har sett Champions League-finalen 2011 flera gånger i sin helhet – en av de mest imponerande Barça-insatserna under Guardiola – och jag är övertygad om att hade lagen bytt innermittfältspar så Xavi och Iniesta bytt tröjor så hade United både haft bollinnehavet och vunnit matchen. Så bra är duon.
Kan ett Premier League-lag ta efter och spelar den här typen av fotboll?
Nej. Kort och gott.
Det var rätt talande när Alex Ferguson kommenterade nederlaget på presskonferensen efter CL-finalen 2011. Han var resignerad inför det faktum att den tekniska skillnaden mellan britterna och den här La Masia-skolade generationen är enorm. Han pratade istället om att förändra regler för ungdomsfotbollen, om att det skulle krävas höjd träningsdos för de allra minsta. Ett projekt som skulle ta många år innan det ger resultat.
Det säger en del om vad FC Barcelona lyckats åstadkomma med nästan idel spelare från den egna akademin.

Fotnot: Om någon undrar varför en text om Barcelona hamnar i Premier League-bloggen så är förklaringen enkel: En vanlig artikelmall på sajten har bara plats för en bild. I bloggen kan man skriva en bit text, lägga in bild, skriva text, lägga in ny bild, lägga in Youtube-klipp osv, vilket gör det enklare för mig att vara pedagogisk.

Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB