Årets lag i Premier League har ni sett.
Här är lirarna som uppmärksammandes av sina spelarkollegor längre ned i seriesystemet.

Championship
Kelvin Davis, Southampton
——————————————–
Nathaniel Clyne, Crystal Palace
James Tomkins, West Ham
Curtis Davies, Birmingham
Ian Harte, Reading
——————————————–
Adam Lallana, Southampton,
Peter Whittingham, Cardiff
Mark Noble, West Ham
Matt Phillips, Blackpool
——————————————–
Rickie Lambert, Southampton
Jay Rodriguez, Burnley

Kommentar: Southampton som toppat ligan större delen av säsongen har tre lirare med (röstningen genomförs tidigare under året). Bara en spelare från redan uppflyttningsklara Reading: veteranbacken Ian Harte.
Jag utgår från att många saknar Birminghams ytter Chris Burke.
Peter Whittingham är en personlig favorit. James Tomkins verkar ha mått bra av ett år i andraligan där han kunnat dominera. Nathaniel Clyne, 21, kan bli botemedlet på Premier Leagues högerbacksfrossa.

League One
Ben Hamer, Charlton
——————————————-
Jack Hunt, Huddersfield
Michael Morrison, Charlton
Harry Maguire, Sheffield United
Rhoys Wiggins, Charlton
——————————————-
Johnnie Jackson, Charlton
Stephen Quinn, Sheffield United
Stephen Gleeson, MK Dons
Darren Potter, MK Dons
——————————————-
Jordan Rhodes, Huddersfield
Ched Evans, Sheffield United

Kommentar: Jordan Rhodes har skaffat sig ett bra rykte om bör dyka upp i högre sammanhang inom kort, kanske rent av i Premier League redan nästa säsong. Ched Evans är en kontroversiell uttagning då han förra veckan dömdes till fängelse för våldtäkt.

League Two
Robert Olejnik, Torquay
————————————
Paul Caddis, Swindon
Kyle McFadzean, Crawley
Ian Sharps, Shrewsbury
Kevin Nicholson, Torquay
————————————
Matt Ritchie, Swindon
Marlon Pack, Cheltenham
Eunan O’Kane, Torquay
Lee Mansell, Torquay
———————————–
Izale McLeod, Barnet
Tyrone Barnett, Crawley

Kommentar: Jag ser inte så mycket League Two (inget alls), men jag såg uppstickaren Crawley i FA-cupen och blev imponerad av Tyrone Barnett.

***
Någon som följer dessa ligor noggrant och har synpunkter på uttagningarna?

Reading är ny ligaledare i Championship.
Vad är det man säger? No pain, no gain.

Efter drygt 70 minuters spel med en man mer hittade Reading till slut en väg igenom Leedsfortet.
Fram till dess hade Andy Lonergan klarat allt, inklusive en kanonad av hörnor.
Adam Le Fondre, som hoppade in efter dryga timmen och som några minuter dessförinnan fått ett mål korrekt bortdömt för offside, dök upp vid den bortre stolpen och bröstade in nicken från Hal Robson-Kanu till 1-0. Då återstod sex minuter av ordinarie tid.
Madjeski Stadium exploderade i ett glädjevrål. Sir John Madjeski, Readings ordförande, applåderade och gungade med i sången.
Adam Le Fondre fastställde sedan 2-0 när han vinklade in Jason Roberts avslut/inspel.
Reading FC, little fucking Reading FC, kliver tack vare segern upp i topp i Championship.

I första halvlek var det oklart om det var en fotbollsmatch eller slaktarfest vi bevittnade.
Championship har ju ett rykte om sig att vara en benknäckarliga. Ibland blir det lite väl klichéartat, som att man helt bortser från att det bjuds på en hel del sevärd, tempostark fotboll.
Men i dag levde Reading och Leeds upp till hela schablonbilden.
Det var ingen högoddsare att vi skulle få se en och annan tuff tackling när Michael Brown fanns på planen. Leedsmittfältaren var ökänd som Premier Leagues tuffaste spelare under åren i Fulham.
Men det här var långt över gränsen.
Hade den här matchen utspelat sig i allsvenskan hade domaren blåst av matchen i paus.

Det började med att Brown gick in stenhårt mot Readings Mikele Leigertwood. Han träffade bollen visst, men det var ändå en sådan satsning som ska rendera minst ett gult kort.
I tolfte minuten fick Zac Thompson sota för det. Han tacklade Readings vänsterytter Jobi McAnuff. Det hade räckt med en varning, men domaren Darren Drysdale blev påverkad av Readingspelarnas ilska och det efterföljande storbråket och tog fram det röda kortet. Leedstränaren Neil Warnock var allt annat än glad på Thompson, som fick en utskällning när han vandrade mot omklädningsrummet.
Tio minuter senare fick Leeds ett ”kompensationsdomslut”. Danny Pugh kastade sig vårdslöst in med sträckt ben mot Jem Karacan.
Det borde ha varit solklart rött kort. Det blev inte ens frispark.
Det var hårresande, det var horribelt, det var Championship.
Reading bidrog också, dock inte i lika stor utsträckning. Noel Hunt hoppade in i en luftduell med Andy Lonergan och satte knäet i magen på Leedsmålvakten.
Då hade vi bara spelat 25 minuter.

Andra halvlek blev något lugnare. Michael Brown fortsatte visserligen att dela ut sina saxar – han kan inte spela på något annat sätt – men  det att det dröjde till 53:e minuten innan den första varningen var ett under.
Den drabbade Danny Pugh som delade ut en ny tackling mot stackars Jobi McAnuff.
Leeds stred tappert med tio man och hade ett jätteläge att göra 1-0 när Robert Snodgrass fick fritt skottläge med 20 minuter kvar. Skottet gick dock rakt på Adam Federici.
Reading var förutsägbart och enkelspårigt. Det fanns sällan udd att förvalta inläggen från Jimmy Kébé, Jobi McAnuff och vänsterbacken Ian Harte.
Det dröjde till slutforceringen där Adam Le Fondre blev matchvinnare. Det gick inte att ta miste på glädjen hos Readingtränaren Brian McDermott. Den förre IFK Norrköpingspelaren tackade nej till Premier League i feburari när Wolves visade intresse. Han kan snart återfinnas i högstaligan ändå med Reading.
”The Royals” toppar Championship. Southampton har chansen att svara i morgon, lördag, hemma mot Portsmouth.

Förra våren snubblade de på tröskeln till Premier League.
Efter det har de fått se bästa spelarna flytta, förlusterna radas upp, en ägare som sålde  klubben efter 22 år – och tränaren uppvaktad av större klubbar.
Reading FC ryckte på axlarna och reste sig.
Nu är de på väg mot Premier League. 
Med en ny, köpstark ägare och en före detta IFK Norrköping-spelare som tar hjälp av Alex Ferguson ser framtiden ljus ut.

Mötet i lördags på Upton Park var en nyckelmatch i kampen om direktplatsen till Premier League.
Storfavoriten West Ham kom till spel med en seger och fem kryss på de sex senaste fighterna. Skulle trenden vända för Sam Allardyces gäng mot Reading?
Den skulle inte det.
När Mikele Leigertwood placerade in 4-2 för gästerna med sex minuter kvar av ordinarie tid var saken klar.
Reading är på väg att göra konststycket att klättra från en plats under nedflyttningsstrecket i Championship till Premier League.
Tränaren Brian McDermott var överlycklig.
– Det blir inte mycket större än lördagens match så att åka till Upton Park och ligga under med ett mål är aldrig enkelt, sa tränaren.
De 3 000 tillresta supportrarna svävar på moln. Klubben som alltid har varit en välskött underdog, klubben som alltid fått nöja sig med doldisar från de lägre divisionerna, har plötsligt fått resurser att etablera sig i högstaligan.
Men vi tar historien från början.

Ni minns säkert Readings tvååriga sejour i Premier League.
Under managern Steve Coppells ledning övertygade laget stort under debutåret, 2006/07. Det blev en åttonde plats och kvalificering till Intertotocupen (alltid något). För en klubb som inte spelat högstaligan på 135 år (!) var det förstås en stor framgång.
Vi minns spelare som Kevin Doyle, Steve Sidwell, Marcus Hahnemann, Ivar Ingimarsson, Graeme Murty, Nicky Shorey, Dave Kitson och Leroy Lita.
Året efter drabbades laget av det vi kallar ”second season syndrom”. Andrasäsongssyndromet som faller in när lag inte längre får slå ur underläge, när magin är bruten.
De åkte ur.
Året efter, 2008/09, var målet att ta sig tillbaka snabbt. Reading inledde med 15 raka matcher utan förlust, men föll i playoff-semifinalen mot uppstickaren Burnley. Det blev det sista vi såg av populäre tränaren Steve Coppell, som självmant lämnade tränarposten.
En viss Brendan Rodgers tog över, men han lyckades inte få skeppet på rätt kurs. Efter ett halvår hade han fått sparken.
Den tidigare chefsscouten Brian McDermott tog över som ”caretaker”. När han ledde laget till ett sensationellt avancemang i FA-cupen mot Liverpool, efter seger i returen på Anfield, fick han jobbet permanent.
Det var ett lyckodrag.

Leroy Lita gör mål mot Man United 2007.

Under Brian McDermotts ledning har Reading gjort det som så få småklubbar lyckas med.
Klubbar som degraderas – såvida de inte heter Newcastle eller West Ham och är Premier League-mässiga – står inför ett val:  Fortsätta satsa eller sy om kostymen och bygga om.
Reading har åkt ur Premier League, tappat de bästa spelarna, gjort en mellansäsong – men ändå lyckats ta sig tillbaka till toppen.
Efter en niondeplats 2009/10 blev det en fjärdeplats förra säsongen och en ny chans i playoff.
Reading såg starkt ut. Jag följde semifinalerna förra våren mot storfavoriten Cardiff, imponerades av trion Matt Mills, Shane Long och Jimmy Kébé och såg McDermotts gäng som favorit i finalen mot Swansea. En kollaps i första halvlek – Swansea gick upp till 3-0 – förstörde drömmen om Premier League för de 40 000 (!) tillresta fansen på Wembley.
– Jag minns när jag gick in i omklädningsrummet väldigt sakta. Om du ska drabbas av panik, gör det sakta, säger Brian McDermott.
Sven-Göran Erikssons Leicester värvade mittbacken Matt Mills. Roy Hodgson plockade löpvillige anfallaren Shane Long till West Bromwich.
Reading stod vid ett nytt vägskäl.

Osäkerheten blev än större av ovissheten kring Sir John Madejski. Affärsmannen hade ägt klubben i 22 år. Han har lagt ned en förmögenhet på favoritlaget. Som ordförande hade varit med på hela resan där Alan Pardew ledde laget genom divisionerna upp i Championship för att sedan lämna för West Ham.
Efter fyra förluster på de sex inledande matcherna i höstas låg Reading näst sist i tabellen.
Klubben var visserligen en av få klubbar i Championship som årligen gick med vinst. De två åren efter Premier League-äventyret gav, inklusive spelarförsäljningar, en vinst på 7,5 miljoner pund. Men läget efter hemmaförlusten mot Watford den 6 september symboliserade ett nytt vägskäl. Skulle laget sjunka ned i tabellens mittenregion eller, än värre, ned i League One?
– Jag förstod det, säger McDermott och hänvisar till försäljningarna av Mills och Long.
Han drabbades inte av panik den gången heller. Reading reste sig. Igen. På åtta matcher i ligan förlorade de inte en enda.
Samtidigt lugnade Sir John Madejski fansen med löften om att inte sälja till vem som helst:
– Om någon rik jävel vill köpa klubben kan de göra det. Men de måste vara miljardärer (i pund), sa Madejski, som lovade att stanna som ordförande .

I januari offentliggjorde Sir John Madejski att han sålt 51 procent av aktierna till ryska Thames Sports Investment, kontrollerat av 29-årige affärsmannen Anton Zingarevitj. Enligt uppgift kostade halva klubben 25 miljoner pund.
– Det här är en stort steg framåt för klubben. Det här betyder långsiktig stabilitet och en möjlighet att växa. Det blir ingen fundamental förändring. Vi kommer att fortsätta som vanligt med samma ethos som vi har idag.
Chris Brady, professor i fotbollsekonomi varnade Reading att de skulle vara ”försiktigt optimistiska”. Visst fanns det en viss oro efter rubriker om problem med ryssens inresetillstånd. Hade han rent mjöl i påsen?
Anton Zingarevitj visade god vilja genom att finansiera spelarköp i januari – innan köpet hade gått igenom. Hans vän Chris Samuelson på Thames Sports Investment berättade för Reading Cronicle:
– Hans dröm var att hitta en fotbollsklubb som han kan stödja och hjälpa att växa. Det var en perfekt lösning. Han är väldigt påläst kring fotboll men han kommer inte att lägga sig i de sportsliga besluten. Han kommer bara att hjälpa till.
Det började direkt ryktas om spelarköp. Bland andra Michael Owen placerades i Reading.
Det är oklart hur mycket pengar Anton Zingarevitj är god för, men han har åtminstone sett till att Reading kunnat höja lönebudgeten. Jimmy Kébé var utbuad av fansen i december. Det mesta talade för en flytt. Den nya ägaren erbjöd ett nytt kontrakt, Kébé skrev på – och har sedan hittat storformen.
Anton Zingarevitj, som gick på universitetet i Reading, infriade det första löftet: Att behålla tränaren Brian McDermott.
I februari uppvaktades han av Wolverhampton som sparkat tränaren Mick McCarthy. McDermott nobbade erbjudandet och skrev istället på ett nytt kontrakt med Reading.
Det var ingen överraskning att Reading var angeläget om att försäkra sig om 50-åringen från Slough.
Under vintern och våren har Reading fortsatt klättringen. I februari utsågs Brian McDermott till månadens manager i Championship.

Anton Zingarevitj.

Brian McDermott är ett intressant namn, inte minst ur Sverige-synpunkt. 1984 var anfallaren utlånad från Arsenal till IFK Norrköping. Han gjorde succé i ”Peking” och utsågs till årets spelare innan han återvände till England och Oxford.
I en intervju med Norrköpings Tidningar har han berättat:
– Jag trodde ingen kom ihåg mig i Norrköping. Jag var ju bara där i några månader. Det var verkligen en bra tid i mitt liv. Jag trivdes med staden, klubben och spelet. Janne Hellström och jag fungerade mycket bra ihop på planen. Vi gjorde en del mål tillsammans. Jag gillade också tränaren Lars-Göran Öqvist. Han var bra.
Som manager är han relativt oprövad. Efter att ha haft roller som scout, juniortränare och reservlagstränare fick han hoppa in för lite mer än två år sedan.
Att han fick plats bland ”bubblarna” när jag rankade de mest talangfulla brittiska tränarnamnen säger en del om vad han uträttat.
I en intervju i The Times berättade McDermott hur han använder Sir Alex Ferguson som bollplank. Readingtränaren gick samma tränarkurs som Ole Gunnar Solskjaer. Han blev begeistrad när han fick höra om skottens medtoder. Sedan dess har Ferguson varit McDermotts ”ring en vän”.
– Det bästa med Sir Alex är sättet han behandlar sina spelare. Ole berättade hur duktig han var, inte bara med lagets sjtärna, utan även med spelare nummer 30 i truppen. Alla kände sig delaktiga. Jag lärde mig mycket från Ole. Det bekräftade teorier jag hade.
– Det sista jag skulle vilja är att någon i truppen inte känner sig delaktig. Sir Alex är förmodligen bättre än alla andra. Jag ville prata om något och han ringde upp mig. Rådet han gav mig stannar mellan oss, men att det säger en del om den mannen. Han vill hjälpa unga managers.

Tränaren Brian McDermott.

Reading har alltid handlat smart och långsiktigt. Klubben värvade både Kevin Doyle och Shane Long för cirka 100 000 pund. I dag är båda etablerade PL-anfallare.
McDermott har fått fortsätta fynda. Med relativt små resurser har den förre scouten lyckats skapa ett starkt kollektiv. Han plockade Kaspars Gorkss och Matthew Connolly från QPR. Leeds-hjälten Ian Harte håller än som vänsterback. Snabbe yttermittfältaren Jimmy Kébé skulle inte göra bort sig i Premier League. Jobi McAnuff har en vass inläggsfot. Fotbollsnomaden Jason Roberts har förstärkt anfallet och avlastar Noel Hunt och Simon Church.
Reading har ett starkt lag, men Brian McDermott förklarar framgången med inställning:
– Vi har så mycket hjärta i omklädningsrummet. Vi är så bra av andra anledningar än kvalitet, sa han efter en seger i vintras.
Walesaren Hal Roberts-Kanu menar att tränaren har stor del i framgången:
– Kolla på alla toppklubbar – som Manchester United – allt utgår från managern. Lagets etik handlar om att jobba för varandra, ge allt och vara osjälvisk när du är på plan.

Med sex matcher kvar har Reading skaffat ett järngrepp om direktplatsen. Optimismen spirar på Madejski Stadium. Publiksiffrorna skjuter i höjden.
Men än är det inte klart. Laget har tre svåra bortamatcher kvar: Brighton, Southampton och Birmingham.
– Spelarna har inte fått tillräckligt med credit. Men jag hoppas att de får det i slutet av säsongen, säger Brian McDermott.
I dag kan han se tillbaka på debaclet på Wembley förra året och hitta något positivt.
– Det var en bra lärdom. Jag såg inte många ljusglimtar vid tidpunkten, men det gör jag nu.
I en klubb som rätat ut så många frågetecken, valt rätt trots så många vägskäl, är han inte ensam om det.

FAKTA: Reading då och nu
Startelvan i Premier League 2006:
Hahnemann – Murty, Sonko, Ingimarsson, Shorey – Hunt, Harper, Sidwell, Convey – Lita, Doyle.

Startelvan i helgen:
Federici – Cummings, Pearce, Gorkss, Harte – McAnuff, Karacan, Leigertwood, Kebe – Roberts, Hunt.

Källor: BBC, The Guardian, Norrköpings Tidningar, Reading Cronicle, Teamtalk, Times

England har halkat efter andra nationer i talangutveckling.
Nu hoppas Premier League-lagen att en ny regel ska ge bättre förutsättningar.
Kommer slopandet av 90-minute rule se till att engelska klubbar kan ta upp kampen med Barcelona och Real Madrid i Europatoppen?
Och blir det i så fall på bekostnad av en ännu större klyfta mellan toppen och botten?

De 72 klubbarna i Football League röstade igenom förslaget i höstas vid mötet i Walshalls Banks Stadium.
Den nya ”Elite Player Performance Plan” (EPPP) kommer framför allt att göra det lättare för toppklubbarna att rekrytera inhemska talanger.
På 1990-talet infördes en regel i England som betydde att klubbar var förhindrade att värva spelare under 16 år som bodde längre bort än 90 minuters bilresa (60 minuter för en spelare under 12 år).
Tanken i sig var hälsosam eftersom handeln med unga spelare runt om i världen var på väg att spåra ur. Men regeln kunde slå väldigt fel.
Ta en klubb i storstäderna. De har förmodligen relativt många talanger inom 90 minuters bilresa.
Det var inte lika lätt om du skulle driva en ambitiös akademi i en mindre stad. Jag minns hur en uppgiven Premier League-tränare konstaterade:
– Om du tar bilen och åker 90 minuter så kommer du ha sett ganska få talanger – men väldigt många får.
Och det är ju inte lätt att vara Portsmouth när halva deras upptagningsområde består av Engelska kanalen.

Med EPPP blir den omtalade regeln historia. I fortsättningen kommer toppklubbarna att kunna värva tolvåringar från hela England.
Det finns, förstås, både för- och nackdelar med det.
Efter förra årets Champions League-final pratade sir Alex Ferguson om att England måste revolutionera sin ungdomsfotboll. Han pratade om La Masia, hur de tillåts leta talanger i hela Spanien och hur de tillåts avsätta fler träningstimmar per vecka för unga spelare.
Alex Ferguson och de andra topptränarna gnuggar händerna åt de nya reglerna. Han anser att förändringen är nödvändig för att ta upp kampen med Barcelona och Real Madrid.
När 90-minutersregeln infördes på 1990-talet tvingade det Manchester United och andra storklubbar att helt tänka om. Istället för att leta talanger i England började man dammsuga Europa.
– Det blev fysiskt omöjligt att få fram sex-sju spelare per år i närområdet så vi lade om prioriteringarna i scoutingen, säger Alex Ferguson.
Det betydde värvningar som Gerard Piqué från Spanien, Giuseppe Rossi och Federico Macheda från Italien samt Da Silva-tvillingarna från Brasilien.
– Vi började hämta in utländska talanger och nådde framgång på det sättet, konstaterar Ferguson.
– Men det är sant att när det handlar om att utveckla talanger inom klubben är det länge sedan vi producerade en spelare av David Beckhams kaliber. Men reglerna ändrades. Nu hoppas jag att det återgår till hur det fungerade för 15 år sedan.

Nackdelarna har diskuterats flitigt under hösten.
Dels finns det ett värde i att Liverpool utvecklar talanger från Merseyside och Newcastle från Tyneside.
Dels är visionen med de nya reglerna är långsiktig, samtidigt som klubbarnas vardag i högsta grad är resultatbaserad och kortsiktig. Trevor Brooking, FA:s chef för talangutveckling, säger:
– Det är vår största utmaning, att se till att pengarna finns kvar. Titta på Charlton. De hade en väldigt bra akademi, men åkte ur, blev ekonomiskt ansträngt och nu har talangproduktionen stannat av.
Det blir intressant att se hur ansedda akademier i klubbar som Southampton och Watford tacklar de nya förutsättningarna.
Man kan fråga sig varför de mindre klubbarna gick med på det nya förslaget som röstades igenom med siffrorna 46-22.
Sanningen är att de inte hade något val. Hotet från Premier League var att dra in det stöd på cirka 60 miljoner kronor som de varje år ger för att gagna ungdomsverksamheter runt om i landet.
Med EPPP följer en indelning av akademierna i fyra olika kategorier. Akademierna i den högsta kategorin kommer att kunna värva de bästa spelarna och ta ut de högsta avgifterna.
Kategori 1-akademin kräver en personalstyrka på 18-heltidsarbetare och en budget på £2,325m och inackorderingsmöjligheter. Storklubbar som Arsenal, Chelsea och Manchester United fyller kriterierna. Klubbar som West Ham kommer också ha den ambitionen att få den statusen.
Kategori 1 och 2 kan värva spelare som är 9 år. Kategori 3 kan värva spelare från 12 års ålder, medan Kategori 4 får vänta tills spelarna är 16 år.
Akademiernas status kommer att ses över vartannat år.

EPPP betyder att England följer i fotspåren efter Spanien och Tyskland. Med nya reglerna räknar man med att höja träningsdosen för spelare i åldern 9-16 år till 15-20 timmar i veckan, jämfört med, som nu, 5 timmar. Tidigare fanns ett max på 2 000 träningstimmar för åldern 10-18 år. Nu siktar man på att nå 10 000 timmar.
Klubbarna kan starta sin egen skola, likt Barcelonas La Masia. Men avtalet ger skral ersättning för talangerna.
Spelarövergångar regleras av nya ”Compensation plan”, en del av EPPP som är rätt komplicerad.
Enkelt förklarat: Den säljande klubben får £3 000 per år mellan åren 9-11. Den årliga avgiften för spelare 12-16 år varierar mellan £12 500-£40 000, beroende på säljande klubbens status.
Dessa tariffer hindrar dock inte från att klubbar bjuder mer pengar för en spelare, vilket kan bli aktuellt vid en budgivning.
De fastställda beloppen innebär dock ett slopande av förfarandet där en skiljedomstol avgör hur stor övergångssumman ska vara när klubbarna inte kom överens.
Men det kan också ge mer pengar längre fram.
Ett exempel:
> Kalle Karlsson börjar spela i Oldhams Kategori 3-akademi som nioåring.
> När han är 14 år värvas han till Liverpool. De betalar £46 500 (Tre år 9-11=£9 000+Tre år 12-16=£37 500).
> Kalle Karlsson spelar 70 matcher för Liverpool, som då har betalat Oldham £1 046 500.
> Tottenham värvar spelaren. För var tionde match kommer Oldham få £100 000 upp till 100 matcher.
Övergångssummorna blir således mer prestationsbaserade. Tidigare har storklubbarna fått betala stora summor ”up front”. Skiljedomstolen slog fast att Tottenham skulle betala £700 000 till Crystal Palace för 16-årige John Bostock 2008. Everton fick betala  £600 000 för Luke Garbutt, 16, från Leeds 2009.

Peterborough-direktören Barry Fry varnade i höstas för att det nya systemet var ett hot mot de mindre klubbarnas akademier.
– Vad som skrämmer mig är att mindre klubbar kommer att se över hur mycket det kostar med akademin. De kommer att konstatera att ”om Premier League-lagen kan plocka våra bästa talanger för en billig peng, varför ska vi då investera i den?”
– Premier League vill ha allt och de vill ha det för småpengar. Klubbarna i Football League gnäller över det på mötena, men röster för det eftersom de inte har något val.
Man kan se en överhängande risk att storklubbarna värvar spelare billigt i unga år för att sedan, om de inte lyckas på den högsta nivån, sälja tillbaka dem för avsevärt större pengar.
Men det finns klubbar på lägre nivå som är positiva. Tony Carr, akademidirektör i West Ham, säger:
– Det finns argument för och emot, men jag tycker att de goda argumenten väger över, säger Carr.
Han framhåller att avgörandena i skiljedomstolen var godtyckliga.

Visionen med det nya upplägget är att få fram fler egna talanger. I VM för två år sedan var det tydligt att England halkat efter nationer som Spanien och Tyskland när det gäller talangutvecklingen.
Det handlar också om den egna ligan. Förra säsongen var cirka 35 procent av spelarna i Premier League engelska. I La Liga var motsvarade siffra 70 procent.
– År 2018 vill vi att den siffran ska vara nära 70 procent för oss också, sade Trevor Brooking, FA:s chef för talangutveckling, i somras.
I år är en övergångsperiod. Nästa säsong ska det nya systemet implementeras.
Det återstår att se om det leder till att England får fram sina egna Xavis och Iniestas.

FAKTA
Initial betalning
Åldersgrupp    Maximalt antal år      Kommer från        Avgift per år
9-11                            3                   Alla                           £3 000
12-16                          5                  Kategori 3               £12 500
12-16                          5                  Kategori 2               £25 000
12-16                          5                  Kategori 1               £40 000

Framtida betalning
Antal matcher          PL             Champ.          League 1        League 2
10                            150k            25k                    10k                   5k
20                           300k            50k                    20k                  10k
30                           450k            75k                    30k                  15k
40                           600k           100k                   40k                  20k
50                           750k           125k                   50k                  25k
60                            900k           150k                   60k                  30k
70                             1m             175k                   70k                  35k
80                            1,1m         200k                   80k                  40k
90                            1,2m         225k                   90k                  45k
100                          1,3m         250k                   100k               50k

Källor: Daily Mail, Guardian, Independent, Telegraph

***
Gårdagens Europa League-matcher var inte så mycket att orda om egentligen.
> Manchester United gjorde en proffsig, men långt från perfekt, insats borta mot Ajax (2-0). Tom Cleverley var tillbaka och såg lovande ut drygt en halvlek innan han byttes ut. Michael Carrick var lysande på mitten. Antonio Valencia blev skadad och blir borta fyra veckor.
> Manchester City svarade för en imponerande vändning borta mot Porto. På skräckinjagande Dragão lyckades Mario Balotelli forcera fram ett självmål till 1-1 innan Sergio Agüero fick sätta 2-1 i öppet mål, fint framspelad av Yaya Touré.

***
Jesper Hussfelt anordnade en fotbollsfrågesport i veckan. Vill du testa dig på frågorna har jag samlat dem på den nystartade Facebooksidan (märk väl att jag gör en ”Fotbollskanalen Europa” och hänvisar allt krimskrams till Facebook).

Nu bränner vi av något som fått stryka på foten senaste veckorna: Dags för en summering av lite händelser i de lägre divisionerna i England.

***
Portsmouths fans kan vara Englands mest prövade för tillfället. För tre år sedan tillhörde laget övre halvan. Sedan kom de ekonomiska problemen, ägarbyten, ännu mer bekymmer. Som första Premier League-klubb försattes ”Pompey” i förvaltning säsongen 2009/10 och degraderades oundvikligen till Championship.
I fjol blev det en 16:e plats i andraligan, nu ligger laget på 17:e plats och förbereder sig för en ny nedflyttningstrid. Tränaren Steve Cotterill lämnade under hösten och hoppade på ett annat sjunkande skepp, Nottingham Forest. Han ersattes av 36-årige Michael Appleton.
Appleton avslöjade förra veckan att klubben återigen riskerar att försättas i förvaltning på grund av en obetald skatteskuld på £1,9m och att jakten på en ny ägare fortsätter. Klubbens bankkonton är frusna. ”Administration” medför tio minuspoäng.
– Det är en sak att vara intresserad av att ta över en fotbollsklubb och en annan sak att ha pengarna tillgängliga för att köpa en. Klockan tickar och vi har nio-tio dagar på oss, sade Appleton i torsdags.

Lagets stjärnor (nåja, allt är relativt) har i alla fall lite hyfs kvar. i lördagens 1-1-match mot Blackpool belönade de fansen som rest fem timmar för att se sitt lag.
Spelarna, som i fredags inte fått januarilönen ännu, skänkte matchtröjorna till supportrarna och lovade att bekosta det själva.
– Att ge bort tröjorna var inget vi diskuterade före matchen, säger försvararen Greg Halford. Det var en goodwill-gest för fansen och om vi hade haft möjlighet hade alla fått en. Självklart är vi villiga att betala för det. Fansen har varit underbara och stått bakom klubben under goda och dåliga tider.
Supportrarna genomförde en protest under matchens första två minuter. De ställde sig med ryggen mot planen och sjöng uppmuntrande ramsor för tränaren Michael Appleton.
Det kan bli ödesdigert i bottenstriden. Appleton har dock inte gett upp.
– Alla som är här är redo för fighten. Om det värsta sker (och vi får poängavdrag) så måste vi se till att vi tar tillräckligt med poäng för att klara kontraktet ändå. Spelarna är medvetna om det.
– Det är mänskligt att man känner sig deppig över situationen, men jag måste se till att inte visa det inför spelarna.

Portsmouth är en klassisk engelsk klubb som var en färgklick under sina år i Premier League 2003-2010.
Jag saknar Pompey Chimes, trumman, jag saknar Fratton Park, helt enkelt.
Jag kommer aldrig glömma FA-cupmatchen mot Arsenal i mars 2004. Arsenal lattjade med Pompey, ledde med 5-0 knappt tio minuter in på andra halvlek, Fredrik Ljungberg hade gjort två mål. Men hemmafansen gick inte hem. Istället sjöng de oavbrutet speltiden ut. Jag har aldrig sett mer lojala fans.
Det slutade med att Arsenalspelarna sprang ärevarv efter matchen och applåderade dem.
Det var så vackert.
Ett nytt stålbad är det sista jag unnar dessa fans.

***
Som om det inte hotet om förvaltning var illa nog – hos grannen och värsta rivalen Southampton är det mesta positivt.
Januariförvärvet Billy Sharp har fått en bra start i ”Saints” och hyllas av tränaren Nigel Adkins.
– Han kommer att bli ett stort hot i den här ligan, säger Adkins. Du kan se samarbetet mellan Rickie Lambert och Billy – de har mål i sig. De kommer att bli ett hot mot varje försvar.
Billy Sharp unnar man också all framgång. Det var han som miste sin son i höstas, ett par dagar före en viktig match.
Han spelade matchen, gjorde mål och hyllades till och med av motståndarfansen.
Istället för att dra hela historien kan ni läsa vad jag skrev då.

***
Sam Allardyce är känd för sin skogshuggarfotboll. Det är därför ingen överraskning att West Ham-tränaren går ut och sågar ”mediahysterin” mot tvåfotstacklingar.
– Det är hysteri i det här landet där varje tvåfotstackling ger rött kort. Domarna blir satta under press att ge rött kort, oavsett om det är en farlig tackling eller inte.
– Jag kan inte minnas att någon spelare burits ut på bår av en tvåfotstackling under mina tio år i West Ham, Blackburn, Newcastle eller Bolton. Det finns tacklingar som inte ser så farliga ut som är värre, tro mig.

***
Brighton & Hove Albion inledde urstarkt i Championship i höstas och ledde ligan. Sedan gick nykomlingen nästan två månader på hösten utan att vinna.
Nu radar Gustavo Poyets gäng upp förlustfria matcher igen. Brighton har inte förlorat det här året och har bland annat spelat bort Newcastle ur FA-cupen.
I helgen avgjorde laget för andra matchen i rad i slutminuten efter Alan Navarros 2-1-mål mot Leeds. Tolv av lagets fjorton mål i år har kommit i andra halvlek.
– Jag har turen med mig för tillfället, säger Poyet. Det är en bra tid att vara i Brighton.

***
Nottingham Forest spelade i helgen sin första match sedan ägaren Nigel Doughtys tragiska dödsfall.
Doughty, som steg av ordförandeposten i höstas, har ibland – mest på grund av supportrarnas orimliga, nostalgiska, krav – fått stämpeln som en impopulär ägare. Men ingen kunde ta miste på värmen som spreds på City Ground i lördags i hemmamötet med Watford när det hölls en minuts applåd till Doughtys ära.
Dessvärre för Forest lyckades man inte vinna matchen (1-1). Laget ligger under strecket.
– Vi hade tillräckligt med chanser för att vinna två matcher, sa hårt pressade tränaren Steve Cotterill.
– Vi hade velat vinna matchen för Nigel. Det har varit en tuff vecka.

***
Paolo Di Canio har en vana att hamna i händelsernas centrum. Så också förra veckan. Swindons manager inledde med att föra laget till Wembley, gjorde att vinna över Barnet (1-0) i den så kallade Johnstone’s Paint Trophy. På fredagen straffades han med två matcher på läktaren efter att ha fått ett utbrott under segermatchen i League Two mot Macclesfield 21 januari. Det var tredje gången som Di Canio visats upp på läktaren.
– Om de vill skicka upp mig varje match – inga problem. Jag kommer att vinna den här ligan för jag har ett starkt lag, säger italienaren.
Swindon ligger på femte plats i fjärdeligan, bara fyra poäng efter ledande Cheltenham Town.
Paolo Di Canio är inte en tränartyp som kör den blygsamma stilen. Om rivalen Oxford, för tillfället nio poäng efter i tabellen, säger han till BBC:
– Jag tycker att vi  är mycket bättre än dem – det skiljer tusen mil mellan oss.
– De kan slåss om playoff-platserna, men vi är mycket bättre. Jag är inte oroad.

Paolo Di Canio passade också på att imitera vännen och förre tränaren Harry Redknapp, som är högaktuell för att ta över Englands landslag.
Vad tror ni – hur länge dröjer det innan Paolo Di Canio får chansen att träna ett lag i Premier League? Finns en ledig stol i Wolves…

***
Skytteligan i Championship:
1) Rickie Lambert, Southampton, 16 mål
2) Ross McCormack, Leeds 14
3) Darius Henderson, Millwall 12
4) Robert Snodgrass, Leeds 11
4) Billy Sharp, Southampton, 11
4) Jay Rodriguez, Burnley 11
7) David Nugent, Leicester 10
7) Michael Chopra, Ipswich 10
7) Chris Wood, Bristol City 10
7) Richardo Vaz Té, West Ham 10
7) Kevin Phillips, Blackpool 10
7) Guly do Prado, Southampton, 10

Han har kallats allt från ”den nye Paul Scholes” till ”den nye Paul Gascoigne”.
– Too good to fail, sa MUTV:s expertkommentator Paddy Crerand.
Ändå har Manchester United gjort sig av med supertalangen Ravel Morrison.
Varför?
Och, en ännu intressantare fråga: Finns det ett större strukturellt problem med dagens ungdomsstjärnor?

I tisdags, under transferfönstrets deadline day, blev en av vinterns mest omtalade spelare i England klar för en ny klubb.
Ravel Morrison, 19 år i torsdags, lämnade Manchester United för West Ham. Championship-klubben betalar £650 000 för mittfältaren, en summa som kan stiga till £2m-£2,5m. Spelaren hade utgående kontrakt och skulle ha gått gratis i sommar.
– Jag är väldigt glad över att ha signat. Övergången skedde snabbt och jag ser fram emot att förhoppningsvis få gå upp till Premier League med West Ham, sa Ravel Morrison när övergången blev offentlig.

Ravel, who? Ni som undrar är ursäktade. Ravel Morrison har aldrig spelat för Manchester United i Premier League. Han har gjort tre framträdanden i Ligacupen. Sammanlagt 67 minuters speltid. Ändå är han mer känd än många spelare som tillhört A-truppen i flera år. Säg så här, som någon uttryckte det: En kontraktsförhandling med Ben Amos hade inte ”trendat” på Twitter.
Fotbollen har haft många bad boys, många talangfulla rebeller, men ingen som Ravel Morrison, som blott 18 år blivit så omskriven efter bara tre inhopp i Ligacupen.
Inom klubben har han fått stämpeln som en supertalang ända sedan han gjorde mål mot Chelsea i FA Youth Cup som 15-åring. Det fick The Times att undra ”när vi senast såg sån balans och djärvhet från en engelsk 15-åring”. Telegraph spådde att han ”kan bli en joker till VM 2014”.
Vänstermittfältaren, som även kan användas centralt, har representerat England på U16-, U17-, U18 och U19-nivå. Det har sagts att han ”har potentialen att bli en av stjärnorna i sin generation”. Vissa hävdar att han är den största talangen som kommit fram ur akademin på många år. Förväntningarna och förhoppningarna blev inte mindre efter att han för första gången jämfördes med Paul Scholes.
Manchester United har kunnat luta sig mot Scholes i snart två decennier, i fyra-fem år har sir Alex Ferguson försökt hitta en långsiktig ersättare. Han har ännu inte lyckats. Situationen blev så bekymmersam att 37-årige Paul Scholes fick göra comeback förra månaden.
Hur kan Manchester United släppa en sådan jättetalang?
Fallet är mer komplicerat än man kan se på ytan.

Bakom kulisserna har Manchester United fått brottats med en rad problem som Ravel Morrison skapat utanför planen. Han har åtalats för två fall av hot mot vittnen. Han har polisanmälts för att ha misshandlat sin mor.
För en månad sedan stod Morrison i rätten, Trafford youth court, med hot om att skickas till ungdomsanstalt. Bilden av Ravel Morrison visar en yngling som handlat impulsivt utan att tänka på konsekvenserna. Hoten som blev rättssak riktade sig mot en 15-årig pojke, vittne till ett gaturån. Manchester United-spelaren hade framfört hot via telefon, han ska även ha hotat pojken vid hans hem och varit med i en grupp på 15-20 som samlats för att kasta en tegelsten genom fönsterrutan. Pojken var så traumatiserad av händelsen att hans familj lade ut huset till försäljning.
Morrison riskerade ett års fängelse. Domaren nöjde sig med ett års villkorlig dom, men tillade att hans handlande hade varit ”förfärligt”. Vid nästa snedsteg skulle hon ”personligen se till att han hamnade bakom lås och bom”.

Ravel Morrison hamnade i mer trubbel. Några månader senare stod han i Salford magistrates court efter att ett bråk med flickvännen spårat ur. Fotbollsstjärnan hade slängt ut hennes mobiltelefon genom fönstret. Den gången blev det böter på £600.
Manchester United har försökt att tygla spelaren. Men sir Alex Ferguson och ledarstaben hittade inget sätt att hantera problembarnet. Istället har det kommit rapporter om fler missade träningar, fler sena ankomster till samlingar.
Morrisons vänner har sagt att vissa av förseelserna har varit för att göra andra nöjda, som den gången han gav bort en A-lagsspelares fotbollsskor till en vän. Nyligen gick ett rykte om att Morrison ska ha stulit Rio Ferdinands klocka i omklädningsrummet. Det gick så långt att Ferdinand fick dementera på Twitter:
”Whoever saying you nicked a watch from training that was mine is talking rubbish…see you at training monday”, skrev Rio.

Efter den villkorliga domen för övergrepp i rättssak förra sommaren stod klubben fortfarande bakom tonåringen. Vd:n David Gill sa i juli:
– Han är en fantastisk spelare och vi ger honom allt stöd inom klubben. Vi diskuterar den bästa lösningen och hjälper honom. Han är väldigt, väldigt talangfull och de mest lämpliga inom klubben kommer att säkerställa att vi ger honom en hjälpande hand.
Ravel Morrison har bott hos sina mor- eller farföräldrar några mil norr om Manchester, medan hans mor har bott i en annan del av staden med de yngre bröderna. Morrison har velat flytta, men klubben har bedömt att det är bättre att han omges av vuxna. Både Gary Neville och Rio Ferdinand har erbjudit sig att låta honom bo hos sig. Paul Scholes och inte minst Alex Ferguson har haft samtal med Morrison för att försöka få honom att ta tillvara på sin talang.
Ingenting verkar ha hjälpt.
– Jag vet inte varför United-fansen snackar om Morrison när han inte ens bryr sig om att stiga upp ur sängen på morgonen, sa en lagkamrat i juniorlaget till supportertidningen United We Stand.
Sir Alex Ferguson hade lovat Ravel Morrison att han skulle flyttas upp i A-truppen om han inte hoppade över en träning på tre månader. Morrison klarade inte att uppfylla det kravet.
Manchester United fick nog och bestämde sig för att göra sig av med honom.

Fallet med Ravel Morrison visar hur svårt det har blivit för proffsklubbar att hantera dessa ”ungdomsstjärnor”. Mittfältaren som Manchester United släppt greppet om kan vara en blivande 400-miljonersspelare. Ingen vet.
För tjugo år sedan visste ingen vem som spelade i Uniteds juniorlag. Nu, med egna tv-kanaler som sänder junior- och reservlagsmatcher, med internetforum som dagligen diskuterar ”kommande stjärnor” har dessa spelare blivit uppmärksammade på ett helt annat sätt. Mycket mer än de förtjänar. Ravel Morrison har över 60 000 följare på Twitter.
När jag liverapporterade silly season under deadline day i tisdags på Sportbladet.se fick jag säkert 200 frågor om Ravel Morrison (och ett tiotal om unge defensive mittfältaren Paul Pogba). Jag gissar att få av dem som frågade har sett dessa spelare i aktion, bortsett från något enstaka inhopp.
Allt annat är en sorts allmän hausse som skapats av 2012 års mediasamhälle: Internetforum, Twitter, Facebook, Youtube-klipp.
Vilket i sin tur medför en mer gynnsam förhandlingsposition. Dagen efter att Ravel Morrison lämnat klubben skrev engelska tidningar att unge försvararen Ezekiel Fryers nobbat klubbens senaste kontraktsförslag.
Förr tjänade dessa ynglingar en tusenlapp i veckan och en korv med mosbricka i kiosken utanför träningsanläggningen. Idag kräver de topplöner. Får de inte ett lukrativt kontrakt i Manchester United har agenten ingen svårighet att hitta en annan klubb som är villig att satsa. I samma juniorlag kan en 17-åring ha signerat ett kontrakt värt över 2,5 miljoner kronor per år, medan lagkamrater spelar för 1200 kronor i veckan.
Det var ingen slump att Ravel Morrisons flytt skedde efter att han bytt agent, från Colin Gordon till Nick Rubery.
Jakten på dessa unga spelare har intensifierats med quota reglerna och Financial Fair Play. Att fynda på en ung, engelskproducerad spelare är värt mer än någonsin.

Alex Ferguson ägnade delar av en ”pre-match” presskonferens förra månaden åt att såga Ravel Morrisons ”orealistiska” lönekrav. Morrison svarade – på Twitter, förstås – att han aldrig tackat nej till något bud. Vad som är sant vet vi inte.
För några veckor sedan ringde Uniteds sekreterare John Alexander till Morrisons agent och meddelade att han kunde söka efter en ny klubb åt sin klient. Vid det laget hade klubben fått nog. En av juniortränarna hade slutat prata med Ravel Morrison. När spelarens mamma hämtade honom vid träningen ska hon ha fått veta att hennes son var ”a waste of time and not worth the hassle”.
– Det är bättre att han lämnar Manchester, sa Alex Ferguson när affären var klar.

West Ham tog risken, om det ens är någon ”risk”. Londonlaget har betalat småpengar, £650 000, för en spelare som jagats av Chelsea, Arsenal och Manchester City. Barcelona ska ha gjort en förfrågan.
Morrisons grundlön är £12 000 i veckan, med stora bonusrelaterade belopp. Om West Ham når Premier League, vilket är troligt, och Morrison uppfyller en del personliga mål kommer hans lön att stiga till £65 000 i veckan. Danny Welbeck, idag etablerad som anfallare i Manchester United och förmodligen med i Englands trupp till EM i sommar, förhandlar nu om ett kontrakt värt uppskattningsvis runt £50 000 i veckan.
West Hams tränare Sam Allardyce säger att han ska få ut det bästa av nyförvärvet:
– Enligt mästarens (Fergusons) egna ord är han en av de bästa han haft i den åldern. Det har varit problem utanför planen, jag tror att det kommer av området han växt upp i. Att komma bort därifrån och från vännerna är förmodligen det bästa för honom. Vi måste se till att de här grejerna inte händer igen och utveckla honom så han når A-laget så fort som möjligt. Jag gillar stora talanger och om du kan hitta det, om det medför lite problem, så får du hantera det. Jag ser fram emot att jobba med honom.
Ravel Morrison ska stå på egna ben nu. West Ham har valt att inte inackordera 19-åringen hos någon värdfamilj. Första tiden i huvudstaden kommer han istället att bo på hotell.
West Ham kan ha köpt sig en blivande 400-miljonersspelare eller trubbel.
Framtiden får utvisa om Ravel Morrison tar tillvara på sin talang.

Källor: Daily Mail, Guardian, Independent, Manutd.com, Talksport, Whufc.com, Wikipedia

Managers ska få bonus om de säljer en spelare med vinst.
Utspelet kommer från Blackpools tränare Ian Holloway.
Är det här framtiden? Att tränare får ”försäljningsprovision” på spelaraffärer?

Det var under förra säsongen som det blev stora rubriker när det avslöjades att Ian Holloway hade ekonomiskt intresse av att skeppa iväg spelare från Blackpool.
Tränaren hade en deal med klubben om att få ta del av pengarna för försäljningar av spelare han coachat.
– Jag blir belönad för alla som jag coachat och gör vinst på. Min ordförande (Karl Oyston) tittade på mitt facit av att utveckla spelare och han ville ha den kompetensen i klubben, sa Ian Holloway för ett år sedan.
Det var en het diskussionsfråga då eftersom Ian Holloway hade personligt intresse av att maximera övergångssumman för Charlie Adam, som uppvaktades av Liverpool under januarifönstret. Hans egen vinning – en försäljning under säsongen – hade försvagat laget.
Frågan har aktualiserats senaste veckan när Harry Redknapp suttit i rättssalen. Åklagaren hävdar att han undanhållit skatt som kommer från bonus för spelarförsäljningar. Redknapp ska ha fått fem procent av nettovinsten från Peter Crouch-försäljningen, cirka £100 000. Han ska, enligt åtalet, även ha fått ytterligare fem procent insatt på ett bankkonto i Monaco.
Vad rätten beslutar återstår att se, det som intresserar mig i dag är om dessa ”bonusmodeller” för managers är vettiga.

Ian Holloway ser inget problem med att tjäna stålar på att sälja sina spelare. I dagens Daily Mail för han ett långt resonemang kring frågan:
– Det är inget mystiskt med hur fotbollstränare får betalt. Vi är som alla andra i världen – vi skriver på ett kontrakt och arbetar efter reglerna.
– Det blev rubriker i fjol när det kom fram att jag skulle få procent för Charlie Adams övergång. Det var ingen stor sak för mig, men på vissa verkade det som om jag var han killen på RBS som fick £1m i bonus. Men varför så stor grej? Det här finns i många tränares kontrakt och är tillåtet enligt reglerna.
– Jag förtjänade en del. Jag såg Charlies potential och gamblade genom att ta honom till klubben. Om man äger ett företag och du kläcker en idé som gör att företaget tjänar pengar så förväntar du dig någon form av ekonomisk bonus. Det kallas prestationsbaserad betalning på andra ställen så varför skulle fotboll vara annorlunda?
– Om jag upptäcker en spelare, signar honom och senare säger honom för en stor summa – vilket ger min arbetsgivare miljoner – så borde jag få något för det. Pengar är inte mitt motiv, har aldrig varit, men om jag är framgångsrik, likt någon annan på något annat företag, förstår jag inte varför jag inte skulle bli belönad.
Ian Holloway tar ett exempel:
– På mitt första jobb i Bristol Rovers betalade jag £200 000 för 26-årige Barry Hayles. Det var stor press på mig. Han hade brutit benet tidigare i karriären och var en non-League-spelare. Men jag gjorde dealen för att jag trodde på honom. 18 månader senare såldes han för £2m. Jag fick ingenting förutom ett sämre lag.
– För det andra – om det är viktigast – är managern aldrig den som bestämmer om en spelare ska säljas. Det är alltid ägaren.

Den här bonusmodellen används främst bland mindre klubbar, de som behöver ”wheela och deala” för att överleva. jag tvivlar på att det är aktuellt i storklubbarna.
Den retoriska frågan, som jag skulle vilja ställa till Ian Holloway, är ju då: Ska en manager förlora pengar när man gör en förlust på en spelare?
Personligen ser jag intressekonflikter mellan resultat och personlig vinning.
Och: Förtjänar verkligen en tränare bonus för att sälja klubbens tillgångar. Dels är det inte tränarens egna pengar han riskerar när han investerar i en spelare. Borde inte dessa användas till att utveckla ungdomsverksamheten, köpa nya spelare och så vidare?
Dels har en tränare betalt för att rekrytera och utveckla spelare. Det är det han får lön för. Om han gör det tillräckligt bra kommer det förmodligen leda till ett bättre kontrakt.

***
Vad tycker ni? Är det rätt att en tränare får bonus för spelare han utvecklar och som ger klubben vinst?
I en kommande blogg ska jag berätta om en engelsk klubb som valt en annan modell. Där har en spelaragent uppgiften att värva spelare – och får bonus därefter.

***
Marcus Olsson till Blackburn. Jag såg inte den komma.

***
Jag var med i Euro Talk hos Svenskafans.com i dag. Ni ser programmet här.

***
I morgon, tisdag, kommer jag att liverapportera transfer deadline day på Sportbladet.se klockan 13-15 (ev. mer senare). Häng gärna med!

Alex Ferguson, Arsène Wenger, Harry Redknapp, Kenny Dalglish, Roy Hodgson…
Tränarbranschen står inför ett generationsskifte.
Vilka kommer att vara framtidens hetaste managers i engelsk fotboll? Finns det några som kan ta över efter herrarna Ferguson, Redknapp och Hodgson?
Ja, helt hopplöst är det inte. Jag har scannat proffsdivisionerna och hittat en rad lovande namn.
Här är min utlovade lista över de mest lovande brittiska tränarna i engelsk fotboll.

DE 10 HETASTE OCH MEST LOVANDE BRITTISKA TRÄNARNA
(Åldersgräns 45 år, dock har jag gjort undantag för ett par som inlett sina tränarkarriärer sent)

1) Paul Lambert, Norwich (Premier League)
42 år, Skottland
Tidigare klubbar: Livingstone, Wycombe W, Colchester.
Kommentar: Tog över ett Norwich som låg sist i League One efter premiären 2009/10. Förde direkt laget till uppflyttning och sprang sedan rakt igenom Championship. Glasgowfödde Lambert, som spelat under stortränare som Otto Hitzfeld och Martin O’Neill, är lagd åt det analytiska hållet. En man-management-begåvning som gjort underverk med begränsat material i Norwich. När tar han ett större uppdrag?
> Här kan ni läsa mitt dokument om Paul Lambert: ”Sagan om Premier Leagues nye fotbollsprofessor”.

2) Brendan Rodgers, Swansea (Premier League)
38 år, Nordirland
Tidigare klubbar: Watford, Reading.
Kommentar: Mourinho-adepten (Rodgers var tidigare juniortränare i Chelsea) blev historisk när han som förste tränare någonsin tog ett walesiskt lag till Premier League. Roberto Martinez lade grunden till passningsspelet i ”Swanselona”. Att Brendan Rodgers har haft modet att ta spelstilen upp i högstaligan är beundransvärt.

3) Owen Coyle, Bolton (Premier League)
45 år, Skottland
Tidigare klubbar: Falkirk, St Johnstone, Burnley.
Kommentar: För ett år sedan var Owen Coyle ett av Europas hetaste nya tränarnamn. Då hade han först tagit upp Burnley till Premier League, gjort underverk med budgetlaget och bland annat besegrat Manchester United, lämnat för Bolton och där lyckats rädda kontraktet. Han hade även under förra hösten fått Johan Elmander att hitta målet och sett till att Bolton fajtats om Europaplatserna. Det har, dessvärre, hänt en del sedan dess. Bolton krigar om kontraktet i år, Coyles gloria har hamnat på sned. Men kom ihåg att han brottats med både spelarförluster (Elmander, Sturridge) och enorma skadeproblem (Holden, Chung-yong Lee, Mears).

4) Eddie Howe, Burnley (Championship)
34 år, England
Tidigare klubbar: Bournemouth.
Kommentar: I december 2006 blev Howe, blott 29 år gammal, befordrad till ”player-coach” i AFC Bournemouth under Kevin Bond (nuvarande Tottenham-assistenten). När en knäskada satte stopp för aktiva karriären satsade han fullt ut på tränarsysslan. Blev caretaker i Bournemouth i december 2008 och lyfte laget från bottenstriden. Året efter tog han laget till League One (trots ett transferförbud). Flyttade till Burnley där laget slåss på övre halvan.

5) Nigel Adkins, Southampton (Championship)
46 år, England
Tidigare klubbar: Bangor City, Scunthorpe.
Kommentar: Den förre målvakten har haft en udda tränarkarriär. Han inledde i Bangor City i walesiska ligan där han förde laget till titeln 1994 och 1995. Han lämnade sedan tränaryrket under tio år (!) och blev ”physio” i Scunthorpe. När ordinarie tränaren fick sparken blev han ”caretaker”. Det gick så bra att han fick jobbet permanent i december 2006. På ett halvår hade han fört klubben till Championship. Det var under den tiden som Scunthorpes fans sjöng den fyndiga läktarramsan: ”Who needs Mourinho? We’ve got our physio!”. Scunthorpe åkte ur året efter, men tog sig tillbaka igen via playoff 2009. Hösten 2010 tog han över ansvaret i Southampton som han ledde tillbaka till andradivisionen. Hans lag imponerar stort som nykomling i Championship den här säsongen och ligger tvåa. Lyckas han kopiera Paul Lamberts bedrift från förra året att springa rakt igenom andraligan?

6) Malky Mackay, Cardiff City (Championship)
38 år, Skottland
Tidigare klubbar: Watford.
Kommentar: Ersatte Brendan Rodgers i Watford 2009 efter att ha jobbat som assistent under Swanseatränaren. Mackay hade ett tufft förstaår. Har gjort starkt jobb sedan han i somras kom till ett sargat Cardiff där han började med att värva tio nya spelare. Trots flera tunga spelarförluster (Craig Bellamy, Jay Bothroyd, Michael Chopra) utmanar klubben om en plats till Premier League. Var han är född? Glasgow, förstås.

7) Lee Clark, Huddersfield Town (League One)
38 år, England
Tidigare klubbar: -.
Kommentar: Började som first team coach under Glenn Roeder i Newcastle redan under den aktiva karriären. Det var när han Clark över Huddersfield i League One som tränarkarriären tog fart. Säsongen 2010/11 tog han laget till playoff-final mot Peterborough. Fram till 28 november 2011 hade laget spelat 43 raka matcher (!) utan förlust, den näst längsta sviten någonsin i engelsk fotboll. Kan nämnas i snacket när nästa tränarstol i PL blir ledig.

8> Darren Ferguson, Peterborough United (Championship)
39 år, Skottland
Tidigare klubbar: Peterborough, Preston NE.
Kommentar: Sir Alex Fergusons son fick en flygande start i tränarkarriären när han förde Peterborough från League Two upp i Championship på två år. Säsongen efter fick han lämna sin post när laget sladdade och låg sist i Championship, mest på grund av en styrelse som drabbats av storhetsvansinne. Darren tog Preston NE men fick sparken i december 2010 när laget låg på jumboplats i Championship. Återvände då till Peterborough för exakt ett år sedan och lyckades lyfta laget till Championship via playoff. Tre uppflyttningar med Peterborough – nog har Ferguson jr ärvt en del ledaregenskaper av far sin.

9) Dougie Freedman, Crystal Palace (Championship)
37 år, Skottland
Tidigare klubbar: -.
Kommentar: Gissa var han kommer från? Du får en gissning… Glasgow, förstås. Den förre Crystal Palace och Nottingham Forest-spelaren kan mycket väl bli en framtida medlem i den exklusiva skaran av skotska managers i Premier League. Freedman hade en modest spelarkarriär, och spelade bara ett par säsonger i PL, men tränarlivet har fått en flygande start. Hans unga, talangfulla lag spelade bort Manchester United i Ligacupen i höstas.

10) Chris Hughton, Birmingham (Championship)
53 år, England
Tidigare klubbar: Newcastle (caretaker), Newcastle.
Kommentar: Han faller rejält för åldersstrecket, men jag vill ändå ha med Hughton av den enkla anledningen att hans managerkarriär kom i gång så sent. I många år jobbade han i bakgrunden som coach i Tottenhams U21-lag. Det var när han fick chansen att ta över Newcastle 2009 som det tog fart. Hughton guidade ”skatorna” tillbaka till Premier League 2009/10. Startade även starkt i PL förra hösten, men fick förvånande nog sparken när Mike Ashley ville ta in Alan Pardew. Tog över Birmingham i somras och har gjort ett imponerande jobb i ett fattigt och sönderköpt lag – trots dubblerandet i Europa League.

Bubblare (utan inbördes ordning):
Karl Robinson, 31 år, Milton Keynes Dons (England)
Lee Bradbury, 36 år, Bournemouth (England)
Derek McInnes, 40 år, Bristol City (Skottland)
Keith Hill, 42 år, Barnsley (England)
Simon Grayson, 42 år, Leeds (England)
Chris Powell, 42 år, Charlton (England)
Nigel Clough, 45 år, Derby (England)
Brian McDermott, 50 år, Reading (England)

***
Vem tror ni är nästa stortränare i engelsk fotboll? Är det någon av dessa herrar eller finns det någon aktiv spelare som kan bryta mönstret ”bra spelare=dålig tränare”?

***
I kväll liverapporterar jag Liverpool-Manchester City, semifinalreturen i Ligacupen. Häng gärna med på Sportbladet.se!

Hur stort är tålamodet hos dagens fotbollssupportrar?
Finns det överhuvudtaget eller har det svepts undan av alla rika affärsmän som gjort fotbollsklubbar till leksaker och kräver snabba resultat?

Det var bara en stilla undran när jag slötittade på mötet Southampton-Leicester i går i Championship.
”Saints” är säsongens succélag i andraligan. De är nykomlingar och har toppat ligan under en stor del av hösten. Det var först häromveckan de tappade förstaplatsen till West Ham.
Att Arsenals fans buar när Arsène Wenger gör ett till synes horribelt byte i ett prekärt läge hemma mot Manchester United är en sak.
Att Southamptons fans buar vid underläge hemma mot Leicester – när laget överträffat alla förväntningar under första halvan av säsongen – en helt annan.
Det är beklämmande.

Visst, gårdagens insats var inte bra. David Nugent gjorde 1-0 för Leicester i 15:e minuten och Matt Mills fick stå helt omarkerad i straffområdet och nicka in 2-0 tio minuter senare medan förre AIK-backen Jos Hooiveld tittade på.
Men det finns förmildrande omständigheter. Som att Southampton saknar nyckelspelare som mittbacken José Fonte, mittfältaren Richard Chaplow, snurrgubben Adam Lallana och skyttekungen Rickie Lambert.
Som att tränaren Nigel Adkins har tvingats hantera orosmomentet att en bitter Jason Puncheon sitter hemma och surar på Twitter om att han tvingas spela med juniorlaget.
”Jag ska se ut mina 18 månader av kontraktet och gå gratis, får se vad Cortese tycker om det”, skrev han.
Cortese är ordföranden, Nicola, den schweiziske affärsmannen som tog över driften av klubben när Markus Liebherr köpte Southamton FC 2009.
Puncheon är förmodligen såld innan fönstret slår igen om klubben kan komma runt regeln att en spelare inte får representera mer än två klubbar per säsong.

Southampton har tappat fart efter sin starka inledning. Förlusten i går var lagets tredje på de fyra senaste matcherna.
Men det finns anledning att vara positiv på längre sikt även om det inte blir uppflyttning i år. Southampton har en av Englands bästa ungdomsakademier. När Arsenal mötte Swansea förra helgen hade ”Saints” ungdomsledare anledning att sträcka på sig. Före detta lirare som Nathan Dyer och Theo Walcott gjorde mål. Alex Oxlade-Chamberlain hoppade in.
Och i Tottenham finns ju en spelare som heter Gareth Bale.
Generationen som finns i egna led nu, med bland andra James Ward-Prowse, Luke Shaw och Sam Hoskins, ska vara minst lika talangfull.
Southampton har i dag 14 olika nationaliteter i truppen. Nigel Adkins vision är att 50 procent av spelarförsörjningen framöver ska komma från egna led.

Leicester då? Ja, insatsen i går var imponerande. Paul Gallagher var första halvlekens bäste spelare innan han fick kliva av med skada. Neil Danns och Richie Wellens ägde mittfältet. Matt Mills såg ut som den härförare som Svennis betalade för. Det var ett sånt där professionellt dagsverke som kännetecknar mästarlag.
– Vi behövde ett sånt här resultat, sa tränaren Nigel Pearson.
Nu finns det inte så mycket mästerligt över årets Leicester trots storsatsningen i somras.
När Svennis fick sparken i oktober låg Leicester på 14:e plats med 19 poäng efter 13 omgångar.
Sedan Nigel Pearson tog över har laget spelat 15 matcher och tagit 19 poäng. Tack vare segern i går klättrar laget två placeringar till 13:e plats. Förbättringen efter tränarbytet har alltså uteblivit, men tendensen är positiv. Insatsen i FA-cupen förra veckan mot Nottingham (4-0) lovade gott.
Kan Nigel Pearson få ut potentialen hos januariförvärven Daniel Drinkwater (Manchester United) och Nathan Delfouneso (lån från Aston Villa) kan Leicester mycket väl blanda sig i striden om playoffplatserna.
Avståndet upp är nämligen inte större. Till playoffplats skiljer bara fem poäng.
Spelar laget som i går är de snart i kapp.

***
På tal om så kallade fotbollsfans:
David Nugent gjorde mål för Leicester i går. Anfallaren är inte populär på St Mary’s på grund av sin historia hos rivalen Portsmouth.
Han firade lite demonstrativt framför hemmafansen som häcklat honom vid varje bolltouch.
Inget mer med det. Fansen har fått bua, Nugent har fått fira. Ingen ko på isen.
Om det inte varit för de förskräckliga meddelandena som spelaren fått på Twitter efteråt:
”…do us favour you cunt and do what dean windass couldn’t #taklenghtandhangyourself”
Och:
”…we’re second in the league you fucking nugget! Go Gary speed yourself you mug #Upthefuckinsaints”

Skrev alltså Southampton-fans.
Efter att något Barnsley-fan sjungit om Billy Sharps avlidna son kanske man inte ska vara förvånad.

***
Så spelade lagen:
Southampton: Davis – Harding, Martin, Hooiveld, Fox – Cork, Hammond, Schneiderlin, Falque – Guly, Connolly.
Bänk: Bialkowski (mv), Richardson, De Ridder, Holmes, Reeves.

Leicester: Schmeichel – Peltier, Mills, St Ledger, Konchesky – Gallagher, Danns, Wellens, Dyer – Nugent, Beckford.
Bänk: Logan (mv), Kennedy, Delfouneso, Drinkwater, Howard.

***
Kvällens matcher:
Ligacupen, semifinal:
Cardiff-Crystal Palace 20.45 (Canal+ Sport 1, Canal+ Fotboll)

***
Efter en lugn helg har det skett lite affärer i Premier League. Jag ska snart sammanfatta dem under avdelningen ”Done deals”.

Det blev ingen askungesaga i årets FA-cup.
I går kväll blev ett heroiskt Wrexham utslaget av Brighton efter straffar.

Lilla Wrexham från Wales var det sista non-League-laget kvar i årets upplaga av FA-cupen.
Det var ytterst nära att äventyret hade levt vidare. I potten låg ett möte med Newcastle i fjärde rundan. Jag hade verkligen unnat dem det.
Fansen har upplevt några tunga år på 2000-talet. 2004 blev de det första laget att bli fråntaget tio poäng sedan man försatts i administration. Det ledde till degradering från League One. Fyra år senare, 2008, åkte man ur Football League för första gången på 87 år.
Nu ägs klubben av ett så kallat Supporters Trust och spelar i Conference National. FA-cupen var deras chans att återuppleva gamla minnen, som när de slog ut Arsenal 1992 eller Brian Cloughs Nottingham.
Returen mot Brighton & HA från Championship fick skjutas upp en dag på grund av vintervädret som orsakat tjäle på Racecourse Ground.
När den väl spelades i går kväll var det hemmalaget som var hetast inför en utsåld hemmaarenan.
Spelande tränaren Andy Morrell, 37, gjorde 1-0 för Wrexham.
– Det var en riktig cupmatch och en svår en. Wrexham skapade många chanser men man måste ta dem. Cupen handlar bara om att gå vidare, oavsett hur, sa Brightontränaren Gus Poyet.
Det gör ju det. Brighton, som startade säsongen så lovande i Championship, kvitterade med 13 minuter kvar genom Ashley Barnes.
I straffläggningen var gästerna kyligast.
– Grabbarna är förkrossade i omklädningsrummet men vi sa att det finns ingen anledning att vara det. Vi har gett ett bra lag från Championship en match. Jag är stolt och hoppas det här blir lyftet som ger uppflyttning, sa Andy Morrell till The Guardian.

***
Jag vet inte vad ni gjorde inför el clásico i går, men själv laddade jag upp med FA-cupmötet mellan Wolverhampton och Birmingham.
Det var, för att uttrycka sig snällt, fotboll från en annan planet.
Wolvestränaren Mick McCarthy hade gjort tio ändringar i startelvan för att spara krafter inför helgens ligamöte med Aston Villa. Det blev ödesdigert.
Birmingham, anförda av jättetalangen Jordon Mutch, vann med 1-0 på Molineux efter mål av Wade Elliott.
Birmingham, som åkte ur Premier League förra året, har inte haft någon enkel säsong. Ligacupvinsten gav en plats i Europa League. Gårdagens match var lagets 36:e (!) för säsongen.
– Ingen har sagt till mig att de är trötta, sa tränaren Chris Hughton.
Hans lag ställs mot Sheffield United i nästa omgång.

***
Birmingham vidare i FA-cupen – det får oss ju att undra hur det ser ut i de nedflyttade lagen från förra säsongen. Här är min nulägesanalys.

Birmingham City
Tränare: Chris Hughton.
Tabellposition: 7:a med 40 poäng.
Spelarförluster inför säsongen: Craig Gardner, Roger Johnson, Barry Ferguson, Michel, Scott Dann, Sebastian Larsson, Cameron Jerome, Ben Foster (lån).
Kommentar: Har klarat sig bättre än jag trodde efter degraderingen. Med allt strul med förre ägaren Carson Yeung befarade jag en resa rakt ned i League One. Men Chris Hughton har gjort ett bra arbete med laget. Han har kvar stöttepelare som Stephen Carr, Liam Ridgwell, Keith Fahey och har dessutom ett par riktigt intressanta unga spelare. Storväxte defensive mittfältaren Jordon Mutch är en framtida PL-spelare, liksom 17-årige yttern Nathan Redmond.
Framtidsutsikter: Stort frågetecken för ekonomin gör att Birmingham förmodligen inte kan satsa mot Premier League de närmaste åren. Målet bör vara att bli ett lag på övre halvan i Championship.

Blackpool
Tränare: Ian Holloway.
Tabellposition: 9:a med 39 poäng.
Spelarförluster inför säsongen: Richard Kingson, Marlon Harewood, Jason Euell, Andy Reid, David Vaughan, Charlie Adam, Brett Ormerod, Paul Rabcubka, DJ Campbell.
Kommentar: Ian Holloway fick behålla hela backlinjen och gjorde en smart värvning i underskattade Barry Ferguson från Birmingham. Veteranen Kevin Phillips hämtade in för att göra mål, och det gör han (åtta i ligan hittills).
Framtidsutsikter: Blackpools äventyr i Premier League känns som en ”one of”. Klubben saknar ekonomi och organisation för högstaligan.

West Ham United
Tränare: Sam Allardyce.
Tabellposition:  2:a med 50 poäng.
Spelarförluster inför säsongen: Danny Gabbidon, Lars Jacobsen, Jonathan Spector, Matt Upson, Demba Ba, Manuel Da Costa, Thomas Hitzlsperger, Radoslav Kovac, Kieron Dyer, Luis Boa Morte, Zavon Hines, Scott Parker, Pablo Barrera, Junior Stanislas.
Kommentar: ”Big” Sam Allardyce fick uppdraget att leda West Ham tillbaka till Premier League och hittills går det enligt planerna. Backades direkt upp av ägarna ”David & David” för att värva bland andra Kevin Nolan och John Carew samt David Bentley på lån.
Framtidsutsikter: West Ham är en Premier League-klubb. De har en ny arena på väg (OS-arenan) och en stor fanbase. Allt annat än uppflyttning i vår är en missräkning.

Fotnot: Jag har inte tagit med alla spelarförluster, endast de som betraktats som A-lagsspelare.

***
Sådär. Nu har ni lite koll på de degraderade lagen.
Vad tror ni om Championship? Vilka går upp? Vad är framtidsutsikterna för dessa före detta PL-klubbar? Vad händer för West Ham om man blir fast i andraligan med den nya, stora arenan?

***
David Beckham klar för LA Galaxy i två år till.
Venky’s kan släppa det spåret.

***
Här har ni förresten där den horribla missen jag nämnde av Nottinghams Robbie Findley (länk).

***
Tycker du att det varit för mycket om de mindre klubbarna och för lite ”Big Four” i den här bloggen hittills?
Lugn, vi hinner med det också. Med tanke på söndagens matcher kommer jag väl inte undan…

Spelprogram:
Lördag
Norwich-Chelsea 13.45
Everton-Blackburn 16.00
QPR-Wigan
Wolves-Aston Villa
Stoke-West Bromwich
Sunderland-Swansea
Fulham-Newcastle
Bolton-Liverpool 18.30
Söndag
Manchester City-Tottenham 14.30
Arsenal-Manchester United 17.00