Arkiv för kategori Everton

- Sida 3 av 6

Uniteds problem blev återigen tydligt

av Kalle Karlsson

”Are you watching, David Moyes?”.
Sången från de tillresta Evertonsupportrarna gick inte att undgå. Jodå, nog tittade huvudpersonen på. Det måste ha varit en smärtsam syn och insikt.
Han skulle aldrig erkänna det, men visst tusan måste han ha funderat i samma banor som vi andra. Det är fortfarande tidigt för domedag, men efter gårdagens resultat kommer vi inte ifrån:
Everton har blivit bättre sedan David Moyes lämnade.
Manchester United har blivit ett antal snäpp sämre sedan David Moyes anslöt.

Det var ju det här jag reflekterade över i gårdagens text inför Manchester United-Everton.
”En bortaseger på Old Trafford skulle betyda att Moyes får se sin forna klubb rycka till fem poängs försprång.
Då har hans forna klubb tagit fler poäng – och spelat mer underhållande – samtidigt som hans nya lag tagit ett par kliv tillbaka.”
Everton vann. För första gången på Old Trafford sedan augusti 1992. De lyckades med det som Everton aldrig grejade under Moyes tid i klubben. Martínez har dessutom gjort slut på den där förargliga statistiken som visade att Moyes inte vunnit borta mot ett Big Four-lag på 46 försök.

Segern var inte orättvis. Det var en öppen match som hade kunnat sluta hur som helst, United träffade virket två gånger. Men det var inte heller någon överraskning sett till matchutvecklingen. Efter en svag start första tio minuterna tog Manchester United över taktpinnen, men Everton var ständigt farligt när de fick omställningsläge. Innan Bryan Oviedo avgjorde i den 86:e minuten hade Gerard Deulofeu missat ett friläge och Kevin Mirallas skruvat en frispark i stolpen.
Men det är inte resultatet jag fastnar på – det är sättet Everton tog sig an matchen.
De vann på samma villkor som Manchester United. De kom inte till Old Trafford med en reaktiv taktik, upplagd för att neutralisera motståndet som för två säsonger sedan. Nix, de kom med en övertygelse om att försöka spela ut United (det gjorde de aldrig under David Moyes tid i klubben). Det fina, välkomponerade mittfältet med Gareth Barry, James McCarthy och Ross Barkley centralt samt Steven Pienaar och Kevin Mirallas på kanterna var tillräckligt för att ha ett mer finurligt spel än hemmalaget.
Det är det mest oroande för David Moyes.
Hans lag är inte tillräckligt bra för att spela ut sina motståndare. Oavsett om det är Everton eller Cardiff.

Det är intressant. Kommer ni ihåg premiären mot Swansea? Ett Manchester United utan Wayne Rooney startelvan spelade fantastiskt, bjöd på läckra kombinationer och vann på Liberty Stadium med 4–1. ”Ny tränare, men samma gamla United”, sa många supportrar och experter.
Det spelet är som bortblåst nu.
Är det för att David Moyes har satt för stor prägel på laget eller för att tiden har kommit ikapp en trupp av begränsad kvalitet?
Eftersom Moyes inte gjort några nämnvärda förändringar (han låter Rooney spela lite högre upp i plan) tror jag på det senare.
Framför allt när det gäller det centrala mittfältet.

Det fanns en talande situation för lagets stora problemområde i den 13:e matchminuten (som hade varit bättre att visa med rörliga bilder som jag tyvärr inte har tillgång till). United höll bollen inom laget mot ett Everton som sjönk hem och positionsspelade. Bollen gick rätt många gånger mellan Chris Smalling, Nemanja Vidic, Marouane Fellaini. Danny Welbeck var nere och mötte. Passning efter passning levererades. Men United tog sig inte en enda meter framåt i plan.
”De slår inga hotade passningar”, sa Glenn Strömberg i Viasat-sändningen.
Det var en korrekt iakttagelse, men följdfrågan blir förstås intressantare: Varför slår de inga hotande passningar?
Svaret är enkelt, enligt mig, och det inkapslar allt vad fotboll och possessionspel handlar om: De är inte tillräckligt bra.
För att slå passningar som hotar, in mellan motståndarnas lagdelar, krävs förmågan att skapa sig tid – med en mottagning, en vändning, ett väggspel, en fint, ett ryck och speluppfattning för att värdera rätt lägen.
Det här handlar mer om den individuella kvaliteten hos spelarna än om taktik och spelsystem.
Bra spelare löser svåra situationer och United har bara en spelare i dagsläget som klarar det här mot kvalificerat motstånd (Michael Carrick).

I över 15 års tid har Paul Scholes sprungit runt på mittfältet och ansvarat för speluppbyggnaden. Han var en av världens absolut mittfältare bästa på att skapa tid och utrymme för sig själv och sina medspelare i trånga, låsta situationer.
Det var den egenskapen som klubben letade efter hela sommaren. Det var den jakten som fick dem att lägga optimistiska bud på Cesc Fàbregas.
Det slutade med Marouane Fellaini för runt 300 miljoner kronor och problemet kvarstod.
Samtidigt som United spelade igår såg jag ett annat lag som för tillfället har busenkelt att spela sig till chanser. Men Arsenal har också fem-sex spelare som i dagsläget skulle gå rakt in och förstärka Uniteds centrala mittfält: Flamini, Arteta, Wilshere, Ramsey, Rosicky, Özil.
En Aaron Ramsey som det rörliga alternativet bredvid Michael Carrick hade gjort underverk för David Moyes. Det hade kunnat vara skillnaden mellan ett United som slåss om fjärdeplatsen och ett United som slåss om titeln. Jag tror verkligen det.

Igår saknade Moyes viktiga kuggar i Robin van Persie och Michael Carrick, lagets två bästa spelare förra säsongen. Phil Jones avstängning gjorde inte saken enklare. Men Sir Alex Ferguson hittade allt som oftast en väg runt såna bekymmer. Han dammade av en rollspelare – en Darren Fletcher, en Ji-Sung Park eller en ålderstigen Paul Scholes – så var problemet löst. Laget fungerade inte alltid på samma sätt, men han såg nästan alltid till att det fungerade.
David Moyes har inte visat samma fingertoppskänsla.

Hans uppgift har blivit än svårare av det faktum att truppen blivit äldre och sämre än tidigare. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är inte längre ligans mest pålitliga mittbackspar. Det finns ingen Scholes, ingen Fletcher, yttrarna Valencia, Nani, Young har haft svårt att hålla en jämn nivå, Fellaini har inte hållit någon nivå alls och Shinji Kagawa har en tendens att falla bort i jämna matcher.
Det stora ansvaret för detta vilar förstås på managern.
Han hade en sommar och över en halv miljard kronor för att åtgärda dessa svagheter.
Vi kan konstatera nu att han inte lyckades. United har en bred trupp, men spetskvaliten saknas. Därför tror jag inte att de plötsligt ska visa mästarform och börja rada upp segrar.
Före gårdagens debacle hade de sju raka utan förlust i ligan, men i hur många matcher av dessa spelade de bra, offensiv fotboll? Möjligen i en halvlek borta mot Fulham (seger, 3–1).
Manchester United är tolv poäng efter Arsenal efter 14 omgångar. Ifjol låg de tolv poäng före Arsenal efter 14 omgångar.
Det är märkligt hur snabbt pendeln kan svänga.

***
Läs mer:
4 dec: ”Prestigemötet som Moyes inte har råd att förlora”.

Prestigemötet Moyes inte har råd att förlora

av Kalle Karlsson

Nio poäng efter Arsenal efter 13 omgångar. Manchester United har inte råd att kasta bort fler poäng om de ska vara kvar i titelracet.
Och David Moyes har knappast råd att förlora ikväll.

Manchester United tar emot Everton på onsdagskvällen i  veckoomgångens hetaste möte.
Det finns många intressanta dueller: Marouane Fellaini mot Gareth Barry, Romelu Lukaku mot Uniteds försvar, Kevin Mirallas mot Patrice Evra.
Men det är svårt att bortse från matchen i matchen mellan de två tränarna.
David Moyes lämnade i somras Everton efter elva år för att ta över Manchester United.
Roberto Martínez lämnade Wigan för att ersätta Moyes i Everton.
Nu möts de för första gången.
Läget inför prestigemötet var inte vad David Moyes hade hoppats på.

Inför kvällens match är Everton femma i tabellen med 24 poäng. Manchester United är åtta med 22 poäng.
David Moyes lyckades aldrig hamna före United i tabellen under sin tid på Goodison Park. Det vore förstås aningen förargligt om det skulle ske året efter att han lämnat skutan.
Det ska förstås mycket till om så ska bli fallet – jag gissar att Everton förr eller senare dalar till en sjätte-åttonde plats och att Manchester United höjer sig ju längre säsongen lider – men starten på hösten har antytt att Everton tjänat mest på sitt tränarbyte.

Det var en hel del som förutspådde att Roberto Martínez entré i Everton skulle bli en för stor kulturkrock. Spanjoren förespråkar en passningsorienterad fotboll; det var han som lade grunden för Swanseas possession-fotboll och sedan fick lilla Wigan att spela en sevärd fotboll.
Skulle Everton klara av den omställningen?
Redan i premiären borta mot Norwich kunde vi se att spelarna skulle greja det. Istället för längre bollar fram mot Marouane Fellainis bröstkorg såg vi ett kortpassningsspelande lag som tryckte fram båda ytterbackarna och lät en alldeles briljant Ross Barkley agera motor på mittfältet (efter tre omgångar i ligan hade Everton det högsta bollinnehavet av samtliga lag).
Ett par veckor senare hade Marouane Fellaini sålts till Manchester United och ersatts av James McCarthy och Martínez hade hämtat in Romelu Lukaku på lån från Chelsea.
Everton var redan där i en bättre situation än när förra säsongen tog slut.
Fellaini mot McCarthy var en rejäl vinst i rena pengar, drygt 150 miljoner kronor. Men med omläggningen av spelfilosofin var det en fördel även spelmässigt. Fellaini hade inte passat lika bra som ”tia” i Martínez Everton som han gjorde i Moyes Everton. Han hade inte heller passat lika bra som sittande mittfältare nu när laget blivit mer proaktivt.
Med fina tillskott (Barry! McCarthy! Lukaku! Deulofeu!) har Everton inlett hösten klart över förväntan. Det är inte bara det att poängen trillat in. Så här sevärd fotboll har inte Everton spelat under hela Premier League-eran. Det är möjligt att det var mer fart på Tomasz Radsinskis tid, men nu finns en kombination av fart (Kevin Mirallas), kraft (Jagielka/Distin), teknik (Barkley), offensiva ytterbackar (Baines/Coleman).

David Moyes uppgift i Manchester United var av en annan sort. Medan Roberto Martínez fick mandat av styrelsen, spelarna och fansen att förändra Evertons spelsätt har Moyes uppdrag varit att förvalta arvet efter sir Alex Ferguson.
Det fanns inget behov av att förändra. United vann trots allt titeln förra säsongen och Fergusons grundhållning var alltid att förespråka offensiv fotboll.
Däri ligger också David Moyes problem den här hösten.
Eftersom han inte har gjort några större spelmässiga förändringar kräver opinionen att segrarna fortsätter att trilla in. Hade Moyes gjort revolution hade supportrarna alltid kunnat peka på det som förklaringen när resultaten inte gick som det var tänkt. Ungefär som i fallet med Brendan Rodgers och Liverpool förra hösten. Laget underpresterade poängmässigt, men eftersom publiken kunde se framstegen i passningsspelet och Rodgers kunde peka på kalla siffror som visade högre bollinnehav, fick han acceptens för sitt projekt.
David Moyes har inte förändrat så mycket – förutom att Wayne Rooney spelas lite högre upp i plan – och får därför inte samma arbetsro.

Manchester Uniteds supportrar, merparten, har visat tålamod mot den nye managern trots att laget sladdat under inledningen av säsongen.
Det finns tecken på att laget är på rätt väg. Segern med 5–0 över Bayer Leverkusen borta i Champions League var en påminnelse om kvaliteten i truppen. De har inte förlorat sedan slutet av september när West Bromwich fixade säsongens hittills största skräll.
Det finns andra tecken på att laget är opålitligt. Tre dagar före mötet med Leverkusen tappade United ledning borta mot Cardiff i slutminuten efter uselt försvarsarbete av Patrice Evra och efter en match där man skapat förvånansvärt lite under 90 minuter. Frågetecknet kring om Moyes kan ge laget rätt nycklar i offensiven – det jag frågade mig redan i våras – har inte rätats ut.

David Moyes kommer få tid, det behöver vi egentligen inte understryka ytterligare en gång.
Men kvällens match är av yttersta vikt att han vinner. Hur det ser ut spelmässigt är underordnat, idag är det bara poängen som räknas. Hans lag är redan nio poäng efter ligaledaren Arsenal, som möter Hull City hemma.
Nu ställs han mot sin förra klubb Everton, som ligger tre placeringar ovanför Manchester United i tabellen. En bortaseger på Old Trafford skulle betyda att Moyes får se sin forna klubb rycka till fem poängs försprång.
Då har hans forna klubb tagit fler poäng – och spelat mer underhållande – samtidigt som hans nya lag tagit ett par kliv tillbaka.
Det skulle automatiskt minska hans anseende och öka pressen inför den tuffa julperioden.
Om det dessutom sker efter att Marouane Fellaini blivit övertrumfad av Ross Barkley eller Gareth Barry skulle det vara extra pikant.
Moyes valde att lägga ut runt 300 miljoner kronor på belgaren. Roberto Martínez tog pengarna, lade hälften på James McCarthy och har fått en lovande spelare som passar in i lagets filosofi.
Det här är säsongens hittills mest intressanta tränarduell.

***
Läs mer:
10 maj: ”Moyes största utmaningar i United”.

Två slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

En snabb titt på slutresultatet och målskyttarna antyder att Romelu Lukaku var Merseyside-derbyts förgrundsfigur. Det var han också, sett till sista 25 minuterna, men såg man matchen fanns det också en annan, större bild.

Det mest väsentliga först: a) Kevin Mirallas skulle förstås ha blivit utvisad för överfallet mot Luis Suárez (hur kunde en så sansad man som Roberto Martínez mena att det bara skulle ha varit varning?), b) Det var en exceptionellt underhållande match: händelserik, målrik, chansrik, pulserande – och två lag som gick för seger vilket gav galen Hawaii-fotboll sista tjugo minuterna (vilket Peter Wennman beskrivit väl i sin Pluskrönika).
Men åter till Lukaku. I första halvlek satt jag och tänkte på hur svag och anonym han varit och hur hans form dalat de senaste veckorna efter den blixtrande starten på Evertonsejouren.
Samma sak i andra halvlek – Lukaku uträttade inte mycket första kvarten. Han var visserligen inte lika tafflig som Gerard Deulofeu, inhopparen som ersatte Leighton Baines direkt efter paus och inledningsvis misslyckades med det mesta, men han var inte heller den gedigne superanfallaren som han varit tidigare.
Sedan, i den 72:a minuten: Romelu Lukaku trycker in 2–2 från nära håll, ett måltjuvsmål.
Strax efteråt fick vi se den andra sidan av hans insats: Everton kom fyra mot två med Lukaku som bollförare. Men istället för att enkelt frispela någon av lagkamraterna slarvade han bort jätteläget genom att slå en huvudlös passning rakt i gapet på Liverpools utelämnade försvarare.
Och så, till slut, i den 82:a minuten: Romelu Lukaku nickar kraftfullt in 3–2 på en hörna, ett klassmål.
Spelaren som inte var särskilt bra i matchen hade ändå gjort två mål i derbyt mot Liverpool – och det om något vittnar förstås om hans kvaliteter.
Romelu Lukaku är utlånad till Everton för att samla på sig erfarenhet och få speltid. För att lära.
Om en ”läromatch” innebär två fullträffar i en glödhet match mot Liverpool ser framtiden ganska ljus ut för belgaren, Everton (på kort sikt) och Chelsea (på längre sikt).

Oscar bidrar på andra sätt
Juan Mata satt på bänken, men den här gången fick i alla fall José Mourinho argument som inte kan ha undgått någon.
Vi behöver ju inte upprepa vad det hela handlar om. Juan Mata, Chelseas bästa spelare de två senaste åren, har inte haft någon given plats i startelvan under hösten. På lördagskvällen i derbyt borta mot West Ham var han återigen bänkad, den här gången utan att få hoppa in.
I hans position spelade Oscar – och som han spelade. Brassen ordnade 1–0-målet genom att påpassligt fånga upp Guy Demels misslyckade hemåtpassning och låta sig fällas av Jussi Jääskeläinen. Frank Lampard gjorde inget misstag från straffpunkten.
Sedan gjorde Oscar 2–0 på egen hand med ett välplacerat skott. efter dryga halvtimmen (underbar liten, nätt skarv av Eden Hazard). Redan där kändes matchen avgjord.
Men det var inte bara 22-åringens offensiva bidrag som imponerade. På Upton Park visade han den kvaliteten som Mourinho uppskattar så mycket: Presspelet.
– Jag har aldrig sett en nummer tio-spelare med i hög arbetskapacitet, sa Frank Lampard.
Oscar svarade för sju lyckade tacklingar, mer än någon annan på planen. I José Mourinhos omställningsfilosofi är den typen av arbete utan boll, vilket leder till bollvinster, fundamentalt.
José Mourinho har tidigare förklarat sin tanke. I Independent i september sa han:
– Jag vill bygga med Oscar som tia. Jag vill att de andra två spelarna, från kanterna, anpassar sig till den verkligheten och lär sig att göra saker de inte var beredda att göra tidigare.
– Det är en sak att spela med Ramires och Oscar i laget, de pressar varje motståndare, eller att spela med Mata som tia bakom anfallaren och få smarta assist och smarta passningar eftersom han är en underbar talang. En annan sak är att anpassa sig efter hur vi spelar.
Oscar kommer aldrig att göra lika många assist som Juan Mata, men gårdagens match visade att han kan bidra med annat: Mål, skapade målchanser, rörlighet och bollvinster.
Och eftersom José Mourinho har lagt större tonvikt vid presspelet – och eftersom det fungerar som ett indirekt anfallsvapen – har Oscar en viktig funktion att fylla.

***
Fyllde år i helgen och fick ta emot mor och far på lördagseftermiddagen, vilket gjorde att jag missade nästan hela Arsenal–Southampton. Men av rapporterna att döma gjorde Southampton (bortsett från Artur Boruc) en rätt bra match, eller?

Genomgång – säsongen hittills (del 4)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

5) Manchester City
Säsongen: Manuel Pellegrinis nya äventyr fick en rivstart i premiären där City krossade Newcastle. Alla bitar såg ut att vara på plats redan då. Laget har visat en oändligt hög högstanivå mot Newcastle och i derbyt mot Manchester United, men samtidigt gjort oroväckande många snedsteg.

Bäst hittills: Yaya Touré har hittat tillbaka till storformen och skruvar in frisparkar som om det vore världens enklaste sak.

Kan bättre: Sergio Agüero visar sporadiskt att han är en av världens bästa anfallare, men man önskar att han gjorde det vecka ut och vecka in.

Talangen: Matija Nastasic, 20 år, övertygade stort förra säsongen. Har dragits med skador i inledningen av hösten, men har inte heller sett lika stabil ut när han väl spelat.

Behövs i januari: En mittback av hög klass eftersom frånvaron av Vincent Kompany alltid tycks bli kännbar.

Tränarens status: Manuel Pellegrinis cv medför respekt. En misslyckad säsong skulle kunna göra att hans jobb är hotat.

6) Tottenham
Säsongen: Spurs inledde säsongen urstarkt genom att endast släppa in ett enda mål på de nio första matcherna. Nyförvärv som Christian Eriksen och Paulinho smälte in snabbt medan Andros Townsend tog startplatsen till höger. Förlusten mot West Ham väckte dock en del frågetecken. Truppen är bred efter sommarens shopping, men finns spetsen?

Bäst hittills: Hugo Lloris har varit en säker sista utpost i försvaret som fram till debaclet mot West Ham varit ligans mest effektiva. Snabb ut från linjen.

Kan bättre: Roberto Soldado gjorde mål i sina två första matcher – från straffpunkten. Sedan dess är han mållös och Jermain Defoe känns hetare.

Talangen: Förväntningarna är stora på Christian Eriksen, 21, kanske för stora. Visade direkt i debuten att han har en speluppfattning utöver det vanliga.

Behövs i januari: Tottenham värvade tillräckligt i somras. Nu handlar det om att nyförvärven ska få tid att smälta in i sina roller.

Tränarens status: André Villas-Boas har vunnit över supportrarnas förtroende. Den taktiskt slipade portugisen kommer få tid att bygga vidare.

7) Everton
Säsongen: Det höjdes kritiska röster efter Evertons tre inledande matcher i ligan, kryss mot Norwich, West Bromwich och Cardiff. Men sedan kom segern mot Chelsea (1-0) och efter det har alla kunnat se konturerna av det Roberto Martínez vill skapa på Goodison Park. Spanjoren har förändrat spelidén – från långa bollar till kortpassningsspel – och resultatet är imponerande. Romelu Lukaku har kommit in som en joker och levererar direkt.

Bäst hittills: Leighton Baines är en av världens bästa ytterbackar och han visar det gång på gång.

Kan bättre: Jag har aldrig varit övertygad om Steven Naismith förtjänster som Premier League-spelare och han har haft svårt att demonstrera dem i höst – trots segermålet mot Chelsea.

Talangen: Ross Barkley är det senaste stjärnskottet ur Evertons fina akademi. Har fått nummer tio-rollen och imponerar stort med sin mognad. En blivande storspelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen längre.

Tränarens status: Roberto Martínez är omtyckt i England tack vare sin ödmjukhet. När han dessutom visar resultat genom att spela läcker fotboll stiger han ytterligare i aktning hos fansen.

8> Hull City
Säsongen hittills: Steve Bruces gäng har överträffat alla förväntningar. Med en samling Premier League-rejects har Hull skakat Manchester City borta, fått med sig alla tre poängen från St James’ Park och samlat ihop elva poäng på sju matcher. Den sena värvningen av Tom Huddlestone från Tottenham har visat sig vara en fullträff. Mittfältaren besitter det lugn och den pondus som en nykomling behöver.

Bäst hittills: Jämnt lopp mellan Tom Huddlestone och mittbacken Curtis Davies.

Kan bättre: Danny Graham löper oerhört lojalt och det arbetet ska inte underskattas. Men han är fortfarande mållös trots sex starter i ligan och hans senaste fullträff var den 9 januari för Swansea.

Talangen: Robbie Brady, 21 år, är en finfin ytterspelare med bra fot. Har gjort fem mål i alla turneringar.

Behövs i januari: Sone Aluko är en vass anfallare, men det behövs ändå en till striker som levererar. Eventuellt en till mittback bredvid Curtis Davies då Abdoulaye Fayé börjar bli till åren (35).

Tränarens status: Steve Bruce fixade uppflyttning och har inlett starkt i Premier League. I dagsläget är hans sparkapital stort. Sånt kan förstås förändras om förlusterna börjar rada upp sig, inte minst när ägaren visat sig kapabel att få galna idéer.

Lukaku lyfter Everton

av Kalle Karlsson

Hur bra hade Everton blivit om de fått in en klassanfallare? Det har vi undrat ett par, tre år. Nu kan vi få svaret.
Romelu Lukaku är den målgaranti laget behöver.

Förutsättningarna inför avspark i måndagens match var intressanta.
En Evertonseger hade gett Roberto Martínez gäng en drömstart i Premier League, då de är det enda obesegrade laget.
En Newcastlevinst hade betytt att Newcastle samlat ihop tio poäng och snuddat vid en fjärdeplats. I så fall hade vi talat om en lovande start för Alan Pardew.
Nu var det sistnämnda inte aktuellt så länge efter det att matchen startat.
Everton inledde piggt medan Newcastle knappt verkade ha förstått att matchen börjat.
Romelu Lukaku satte först ett mål som (korrekt) blev avvinkat för offside. Det var en försmak av vad som skulle komma. I femte minuten tryckte Lukaku in 1–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I 25:e minuten spelade Lukaku fram Ross Barkley till 2–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I den 37:e minuten skickade Evertons målvakt Tim Howard i väg en långboll som nådde Romelu Lukaku som satte 3–0… efter att Mapou Yanga Mbiwa missat se löpningen och täcka upp.
Eller, förresten, den här gången struntade den franske mittbacken fullständigt i allt var försvarsarbete innebär och tittade på när Lukaku fick snuva en loj Tim Krul och sedan finta Fabricio Coloccini innan han lade in bollen i öppet mål.
Yanga-Mbiwas insats fick mig att tänka på Claudio Caçapa

Romelu Lukaku imponerade. Jag skrev häromveckan, i samband med Premier Manager, att lånet från Chelsea är precis den spelaren som Everton behövde: Målskytt, targetspelare, djupledsspelare.
Tidigare har de haft targetspelare (Fellaini), djupledsspelare (Jelavic), men aldrig någon potentiell skyttekung. Nu har de fått allt-i-ett.
Igår behövde Lukaku dock inte anstränga sig överdrivet mycket för att göra sina mål – Newcastles försvarsarbete var helt enkelt pinsamt.
Men om vi koncentrerar oss på Everton så gav Lukakus show anledning till optimism. Hans samarbete med supertalangen Ross Barkley ser redan ut att synkronisera.
Barkley gjorde en ny stormatch igår och jag blev mer imponerad av honom än av Lukaku. Barkley är en all-action-mittfältare av samma snitt som Steven Gerrard. Han passar, tacklar, dribblar, spelar fram och gör mål.
Om inte han blir en stjärna i Premier League blir ingen annan det heller.
Den nya superoffensiven i Everton – både Lukaku och Barkley är födda 1993 – är den mest spännande unga duon i ligan sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo slog sig fram som 19-åringar i Manchester United hösten 2004.

Evertons starka start handlar dock om så mycket mer än Lukaku och Barkley. Ytterbackarna är ligans mest formstarka. Leighton Baines har varit den bäste ytterbacken i ligan de senaste två åren och nu framstår Séamus Coleman som en av de bästa högerbackarna.
Men det mest slående är vilken revolution laget har genomgått taktiskt.
Från att ha varit ett ”direkt” spelande lag, med fokus på längre uppspel mot en targetplayer (Marouane Fellaini eller Tim Cahill) har laget blivit ett läckert kortpassningsspelande lag.
Det fanns en sekvens runt minut 14 som var talande för hur Roberto Martínez vill spela. Hemmaspelarna höll bollen inom laget i närmare en minut, spelade sig ut intrikata situationer med finess istället för att köra det ”säkra alternativet” och lyfta längre.
Med den nya filosofin är det ett rejält lyft att få in spelare som James McCarthy och Gareth Barry istället för en bulldozer som Fellaini.

Newcastle lyfte sig efter paus, det ska sägas. Alan Pardew bytte in Yohan Cabaye och Mike Williamson istället för Hatem Ben Arfa och – surprise! – Yanga-Mbiwa. Cabaye visade direkt hur mycket han betyder för ”skatorna”. Dels genom sin passningskvalitet, dels genom klassmålet från distans i den 51:a minuten.
Newcastle kom dock inte närmare än Loïc Rémys reducering till 2–3 i 89:e minuten.
Everton vann rättvist och har fått en bra start i ligan.
Med Romelu Lukaku som målgaranti känns laget vassare än tidigare. Frågan är hur långt det kan räcka under en säsong som känns mer oviss än någonsin.

Slutsatser efter helgen (del 2)

av Kalle Karlsson

Villas ungtuppar har växt till sig
Aston Villa stod för helgens skräll när man besegrade Arsenal på bortaplan med 3–1. Det var extra imponerande med tanke på den tunga starten där Olivier Giroud gjorde 1–0 redan i femte minuten.
Där och då såg det ut att bli en enkel promenad till tre hemmapoäng.
Men Aston Villa ville annorlunda.
Om vi bortser från domarinsatsen och uteblivna värvningar i Arsenal (jag skrev om det i lördags) kan vi konstatera att Paul Lamberts matchplan var lyckad.
Villa-tränaren fick mittfältet att spela tufft och tätt mot Jack Wilshere och Tomas Rosicky och sina spelare att offra det där lilla extra.

Gabriel Agbonlahor fick de flesta superlativen efter triumfen. Det var naturligt eftersom han var planens bästa spelare och ordnade två straffar, men han visade också den där viljan att ta den där defensiva löpningen som betydde att lagkamraterna fick tid att samla sig.
Men set fanns fler utropstecken.
Ashley Westwood tjatade jag om redan förra säsongen så vi kan ju lyfta fram hans kollega Fabian Delph istället. 23-åringen spåddes en lysande framtid när han kom fram i Leeds för några år sedan. När han skulle slå igenom i Aston Villa drabbades han av en allvarlig skada och fick en hel säsong förstörd.
Nu har han tagit en plats i startelvan och utvecklats till en gedigen tvåvägsspelare. Hans arbetsinsats i lördags var imponerande och han var så när att göra sitt första Premier League-mål när han prickade insidan av stolpen i andra halvlek.
En trevlig bekantskap var nye vänsterbacken Antonio Luna. Den 22-årige spanjoren höll bra koll på Theo Walcott och satte dessutom dit 3–1-målet. Det var viktigt att Luna fick en bra start då vänsterbacken var en av Villas svagare punkter förra säsongen.

Aston Villas trupp består till stora delar av spelare som Delph och Luna. Unga, utvecklingsbara, spännande.
Kan de höja sig det där snäppet, kan Paul Lambert få dem att fortsätta springa tills de stupar – då kan det här bli en riktigt rolig säsong på Villa Park.
Att laget har en hög högstanivå såg vi dock redan i våras. Lamberts taktik passar dessutom bättre mot topplag där de kan falla hem i sitt 4-5-1 och invänta kontringar på snabba spelare som Agbonlahor och Andreas Weimann. Det blir intressant att se om Aston Villa har verktygen att dyrka upp lägre försvar.

Supertalangens genombrott
Hur är det ställt med engelsk fotbolls framtidsutsikter? Kommer det några spelare underifrån?
Det där är ett ämne som ständigt diskuteras i takt med att andelen utländska spelare i Premier League växer.
Men på Carrow Road fick vi se det som jag skulle beteckna som ett genombrott av en blivande storspelare.

Det har snackats länge om Ross Barkley i Everton. Grabben spelade trots allt från start i andra omgången av Premier League redan för två år sedan. Då var han blott 17 år.
Men han har fått bida sin tid. Säsongen 2011/12 spelade han sex matcher, varav två från start. Förra säsongen blev det totalt sju matcher (två från start) och utlåningar till Sheffield Wednesday och Leeds United.
Haussande av unga spelare hör till. Det sker ständigt. Det tisslades och tasslades även om den ett år äldre Jose Baxter. Han spåddes en lysande framtid i Everton, men återfinns idag i Oldham i League One.
Risken att Ross Barkley ska gå samma väg ser jag dock som liten.
I premiären mot Norwich demonstrerade 19-åringen varför han stämplats som supertalang.
Barkley var bäst på planen i sin mittfältsroll bredvid Leon Osman. Sättet han dunkade in 1–1-målet på (med fel fot) var häftigt, men det var ännu läckrare att de de andra kvaliteterna: Drivet i steget, förmågan att föra fram bollen i planen, det mogna passningsspelet. Av sina 53 passningar slog han 51 till rätt adress.
Ross Barkley har jämförts med Steven Gerrard och även om man ska vara försiktig med sådana jämförelser är det lätt att förstå varför den kommit till i det här fallet.
Ross Barkley är en talang utöver det vanliga med driv i steget och två bra skottfötter. Och den här gången är han i Premier League för att stanna.

Palaces hopp står till Jedinak
Det var kul att hälsa Crystal Palace tillbaka till Premier League i söndags. Det blev förlust mot Tottenham med 0–1, men Ian Holloways gäng har en del positivt att ta med sig.
Defensiven med mittbackarna Danny Gabbidon och Damien Delaney i spetsen – den som jag ifrågasatt starkt – klarade testat med hedern i behåll. Ytterbackarna Joel Ward och Dean Moxey klarade sig också bra, den senare lyckades faktiskt hålla jämna steg med en speedkula som Aaron Lennon.
Bäst var mittfältaren Mile Jedinak.
Jag visste att han var bra förra säsongen i Championship, men att han skulle kliva in i Premier League och dominera ett mittfält mot Mousa Dembélé och Paulinho – det trodde jag inte.
Jedinak var briljant i rollen som städare/bulldozer. Australiern kan bli en kultspelare på Selhurst Park.
Nu handlar det om att få till offensiven för Ian Holloway.
Lirare som Dwight Gayle, Owen Garvan och Aaron Wilbraham sprang uppoffrande, men det hände inte särskilt mycket.
Det var först när unge John Williams byttes in som Palace fick någon som kunde bryta mönstret. Williams är en bollbegåvning och hans kreativitet kommer att behövas om laget ska få spets framåt.
Det är upp till Ian Holloway att hitta en plats för 19-åringen.

Tottenham? Ingen sprakande tillställning från André Villas-Boas gäng, men det var åtminstone tre poäng i en premiär mot en heltänd nykomling. Hugo Lloris var förtroendeingivande, Paulinho såg fin ut och Étienne Capoue gjorde ett lovande inhopp.
Spurs såg dock ut att sakna dörröppnaren som stavas Gareth Bale.

Nedräkning, del 10 – Everton

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 6.
FA Cup: Kvartsfinal.
League Cup: Tredje rundan.

Efter elva år är David Moyes-eran över.
Roberto Martínez – en helt annan tränartyp – ska förvalta arvet.
Är det möjligt?

Förändringar kommer alltid stöta på motstånd. Men det var tacksamt för Roberto Martínez att hans entré på Goodison Park hamnade i skymundan av en annan revolution i Everton.
Klubbledningen valde att förändra klubbmärket, kasta bort det latinska mottot ”Nil Satis, Nisi Optimum” (”Inget utom det bästa är gott nog”) och göra ett modernare utseende.
Det togs, så klart, inte emot väl.
Runt 25 000 skrev på ett protestlista, andra meddelade att de vägrar att köpa souvenirer i fortsättningen.
Everton, en sympatisk, gedigen klubb ledd av den sympatiske, gedigne Bill Kenwright, fick krypa till korset och be om ursäkt för att man inte konsulterat fansen (inte tillräckligt mycket, man vände sig faktiskt till sitt ”Fans’ Forum” och sina affärspartners). Till nästa säsong ska man göra om proceduren och ta in åsikter från fler supporterhåll.

Så… Roberto Martínez kunde, trots allt, smyga in lite under radarn i Everton.
Spanjoren var klubbens förstaval, såvitt vi vet, och hans arbete med Wigan har gett honom många beundrare. Om Everton var enkelspårigt under David Moyes finns nu en tränare som är kapabel att utveckla spelet.
Åtminstone tror vi det. Eller så är det bara en förhoppning.
Moyes utvecklade Evertons spel, det ska sägas. Framför allt under fjolåret såg vi resultatet där vänsterkanten med Pienaar/Baines var en av ligans läckraste (för mer fördjupning, läs den här analysen från förra hösten).
Men Roberto Martínez ger andra dimensioner. Som innovatör/visionär är han en av ligans mest spännande tränare. Hans drag att rädda kontraktet med hjälp av ett 3-4-3-system var bland de coolaste jag sett vad gäller matchcoachning i den här ligan (för mer fördjupning, läs den här analysen från april 2012).
Hade Everton ens funderat på tanken att locka över en spelare som Gerard Deulofeu med David Moyes? Hade spelaren ens kommit? Tveksamt.

Samtidigt finns det en rejäl risk här. Vi pratar om en klubb som överpresterat år efter år. Åtminstone sett till ”net spend”, som så ofta används som måttstock.
David Moyes hade begränsade resurser, men lyckades ändå göra Everton till ett lag som kunde hota i toppen. En gång, 2005, tog de till och med fjärdeplatsen. Förra säsongen nosade de på en Champions League-biljett under hösten, för att sedan tappa och hamna sexa.
Om – om – de haft en pålitlig striker hade de mycket väl kunnat hålla hela vägen.

Strikerpositionen har varit Evertons problem i många år. De har haft ett ramstarkt försvar, men ingen målgaranti. Tim Cahill användes för att släcka bränder, ibland har ansvaret vilat på Marouane Fellaini.
Nikica Jelavic såg ut att vara lösningen under våren 2012, men han tappade målkänslan av någon outgrundlig anledning. Nu har Roberto Martínez förstärkt med Arouna Koné, som kanske kan bidra med tio-tolv mål i bästa fall.
Det är inte den enda spelaren Martínez tagit med sig från sin förra klubb. Rätt tidigt i somras gjorde han klart med Antolin Alcaraz och målvakten Joel Robles (som spelade för Wigan, men tillhörde Atlético Madrid).
Det var lite oväntat eftersom Martínez, vid sin presentation, sa:
– Det vore ett stort misstag om en klubb av Evertons storlek tittade på spelare från managerns gamla klubb. Det finns en hel världsmarknad och vi behöver inte leta i Wigan.
Värvningarna framstår dock som vettiga och breddar en trupp som alltid känts aningen för tunn.

Risken finns fortfarande att Marouane Fellaini säljs. Belgaren har en utköpsklausul, vilket David Moyes så klart känner till, och det ryktas om intresse från Manchester United.
Everton skulle förstås förlora mer på att tappa Fellaini än vad United skulle tjäna på att få honom.
Förra hösten var han stundtals ostoppbar i rollen som offensiv mittfältare. Jag har svårt att se vad Everton skulle hitta en mer effektiv ”tia” med så kort tid kvar av transferfönstret. Leighton Baines har också rönt intresse, men ser ut att bli kvar. Det är förstås centralt eftersom han var den spelare i Premier League som skapade flest målchanser förra säsongen, enligt Optas statistik.
Kvart finns trygga försvarare som Sylvain Distin och Phil Jagielka. Yttrarna Steven Pienaar och Kevin Mirallas håller hög klass. Tim Howard har fått välbehövlig konkurrens av Robles.

Med Roberto Martínez kommer Everton automatiskt spela mer efter marken. Laget kommer bli mer djärvt, förmodligen ta den där historiska segern på bortaplan mot något av Big Four-lagen (vilket Moyes misslyckades med på 46 försök).
Men kan laget agera lika disciplinerat och vattentätt bakåt? Kan de skapa samma never-say-die-attityd som David Moyes ingjöt i spelarna?
Jag tror att det blir en omställningsperiod.
Även om startelvan är stark, även om truppen känns bredare än förra året, blir det tufft att upprepa sjätteplatsen från förra säsongen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Distin, Jagielka, Baines – Mirallas, Osman, Gibson, Pienaar – Fellaini – Koné.

Transfers In: Arouna Koné (Wigan, £6m), Joel Robles (Atlético Madrid, £2m), Antolín Alcaraz (Wigan, Free), Gerard Deulofeu (Barcelona, Loan).
Out: Jake Bidwell (Brentford, Undisclosed), Jasper Johns (Sheffield United, Free).
Released: Johan Hammer, Thomas Hitzlsperger, Sam Kelly, Jan Mucha.
Retired: Phil Neville.
Nyckelspelaren: Marouane Fellaini.
Håll ögonen på: Gerard Deulofeu.

Kategorier Everton, Premier League

Moyes främsta utmaningar i United

av Kalle Karlsson

Manchester United valde bort de meriterade namnen.
De valde trygghet, kontinuitet och att följa den röda tråd man haft i mer än ett kvarts sekel.
David Moyes är inte rätt man att ersätta Alex Ferguson.
Problemet för Manchester United: Det fanns inget rätt val.

Hade någon för fyra-fem år sedan att Manchester United skulle ersätta sir Alex Ferguson med en tränare som aldrig vunnit en titel och aldrig lett ett lag i Champions League hade jag avfärdat det.
Otänkbart.
Det diskuterades ofta om vilka tränare som kunde drömma om att kunna fylla ut Fergusons kostym. Det pratades om namn som José Mourinho, Ottmar Hitzfeld, Fabio Capello, men det slutade ofta med att man konstaterade att ”ingen kan ersätta honom”.
När Rio Ferdinand fick frågan för några år sedan, svarade han:
– Den jag kommer på att tänka på som har auran är José Mourinho.
Det hade varit det naturliga. Välja ett stort, aktat namn, en tränare vars cv medförde respekt och status.
Men var det möjligt? Fanns ens det spåret?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att Pep Guardiola – onekligen ett stort, aktat namn – hade varit en given kandidat om han varit tillgänglig. I höstas skrev engelska och spanska tidningar att Alex Ferguson träffat Guardiola i New York för att diskutera möjligheten att efterträda skotten den dagen han steg av. Det framstår idag som mer än påhittade rubriker.
Men bakom denne var kandidaterna få.
José Mourinhos aktier har sjunkit i värde sedan peaken 2010. Manuel Pellegrini – som jag slagit ett slag för – har aldrig varit riktigt aktuell. Jupp Heynckes anses vara för gammal.
Jag anser visserligen att Heynckes hade kunnat bli en mjuk övergång. Med en historisk trippel (?) i bagaget hade Bayern-tränaren kommit in när han stod på toppen av sin karriär. Han hade kunnat göra ett par, tre år och sedan lämnat över till någon som inte behövts brottas med samma direkta jämförelse med Alex Ferguson.

Manchester United valde ett annat spår.
De ville bygga vidare på samma grundvärden, samma typ ledarskap. Istället för en José Mourinho som förvandlat alla sina klubbar till en one man-show (med sig själv i centrum) har man gått på en tränare med integritet och patos.
De valde skotten som är en nedskalad version av Alex Ferguson. David Moyes har samma bakgrund som rödnosen från Govan. Han kommer från Partick (”på andra sidan floden”). Han har liknande arbetarklassrötter. Han har, också, från tidig ålder lära sig att kämpa, att hårt arbete lönar sig.
Manchester United valde kontinuitet.
De har sett vad tålamod har betytt under Alex Fergusons ledning. Ingen vet vad som hänt om skotten från sparken där i början av januari 1990 när det framfördes krav på det. David Moyes har visat att han är en tränare som vill arbeta långsiktigt. Han stannade elva år i Everton trots att han fått lukrativa erbjudanden under resans gång.
Manchester United valde det skotska spåret.
Det här är en klubb som formats av den store sir Matt Busby. Alex Ferguson förvandlade en slumrande jätte till ett miljardimperium under 1990-talet och in på 2000-talet. Nu ska David Moyes föra det skotska arvet vidare.
Manchester United valde, framför allt, Alex Fergusons adept.

Ferguson har hela tiden varit involverad i arbetet kring vem som ska efterträda honom. För många år sedan lanserade han Carlos Queiroz, men denne föll bort efter att han misslyckats i både Real Madrid och Portugals landslag. Sedan talade han varmt om José Mourinho. Men denne svalnade när han själv svärtade ned sin image med bråk, utspel och ögonpetningar.
David Moyes är en annan som Alex Ferguson haft ett gott öga till. 1999 intervjuade han Moyes om att bli assisterande tränare i Manchester United. Jobbet gick till Steve McClaren, men Moyes tvekade inte att använda landsmannen som bollplank. I början av 2000 hade David Moyes fått ett jobberbjudande från Sheffield Wednesday. Han tränade Preston North End, en flytt till Sheffield hade varit ett steg uppåt i karriären. Han slog numret till Ferguson. En timme senare satt han på kontoret på Carrington framför Manchester United-tränaren.
– Vi satt där och gick igenom trupper – Alex kände till allihop – och han rådde mig att inte ta det, säger David Moyes i The Times.
Han lydde.
Istället hamnade han i Everton två år senare. Där blev han kvar.
Alla har kunnat se hans framgångsrika arbete. Hur han förvandlat en bottenklubb till en ständig utmanare om Europaplatser. En gång tog han laget till Champions League-kval. De var en domartavla från att slå ut Villarreal och nå gruppspelet. Vem vet vad det hade kunnat betyda för Everton.
Alex Ferguson har flera gånger hyllat Moyes. När han bestämt sig för att kliva av tränarstolen efter nästan 27 år var det ingen tvekan om vem han ville se som sin efterträdare.
– Alex var väldigt tydlig med sin rekommendation, säger Avie Glazer i ett uttalande.
Ta det som ett tecken på att Alex Ferguson ser fram emot att arbeta med Moyes från sin nya roll som direktör.

Alex Fergusons avsked lämnar ett enormt vakuum efter sig. Glöm Eric Cantona, David Beckham, Paul Scholes, Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo. I drygt 20 år är det Alexander Chapman Ferguson som varit den största stjärnan och viktigaste aktören på Old Trafford.
Vem är bra nog att ersätta en av historiens största tränare?
Inte David Moyes.
Inte någon annan heller för den delen.
Manchester United kommer förstås inte att tyna bort och bli ett mediokert mittengäng inom överskådlig framtid. De har sitt varumärke och sina intäktsströmmar som garanterar att de kan köpa sig tillbaka till toppen om de skulle misslyckas kapitalt.
Men klubben har förlorat sin främsta konkurrensfördel, tränaren som gav dem de där lilla extra jämfört med konkurrenterna.
Problemet är att det inte fanns något rätt val när man ska hitta en ersättare till sir Alex Ferguson.

DAVID MOYES STÖRSTA UTMANINGAR

Auktoriteten
Det spelar ingen roll vem Manchester United har köpt in. Alla som anländer till klubben vet vem som bestämmer. Alex Ferguson har aldrig tvekat på att skicka i väg en stjärna om han känt att det gynnar laget.
Han har aldrig tvekat på att bänka en stjärna. Dimitar Berbatov måste vara unik i toppfotbollen i och med att han var en bänkad skyttekung. Han ledde skytteligan i Premier League, men spenderade ändå stora delar av våren 2011 på bänken.
Att ta beslutet är visserligen modigt, men det kan vem som helst göra. Även du och jag kunde se att Berbatov inte passade i toppmatcher. Problemet är att vi aldrig skulle få acceptans hos spelaren. Hade Berbatov satt sig snällt på bänken utan att skapa problem i en annan klubb? Under en annan tränare? Jag tvivlar.
Hade någon annan manager i världen kunnat lösa Wayne Rooney-krisen hösten 2010 på ett lika friktionsfritt som Alex Ferguson? Ena dagen ville klubbens största stjärna lämna in en transferbegäran. Nästa dag satt han på en presskonferens och var ångerfull.

Det är här titlarna kommer in i bilden. Har man vunnit stora titlar, kan man visa upp en Champions League-seger har man alltid ett sparkapital.
Dels börjar man på ”plus” hos spelargruppen, dels har man något att falla tillbaka på om resultaten börjar sina.
Jämför man David Moyes situation med hur en relativt oprövad Alex Ferguson kom
till klubben 1986 missar man målet.
Då, på den tiden, var managern automatiskt en auktoritet. Spelarna var stjärnor, men inte alls samma globala affischnamn som idag. På dessa 25 år har toppfotbollen skruvats upp tio varv, blivit en annan sport. 1986 tjänade de bästa spelarna drygt en miljon kronor om året. Nu tjänar de tre miljoner kronor i veckan. Dessa unga, egocentriska mångmiljonärer lyssnar inte till vem som helst. Att hålla spelare 1-11 på bra humör är inte det största problemet. Det största problemet är de övriga 20 i truppen som inte får starta. Kolla på hur Chelseas rutinerade stjärnor jagade bort André Villas-Boas.

David Moyes måste snabbt skaffa sig den sortens status som gör att han kan ta obekväma beslut.
Han sätts omgående på prov gällande Wayne Rooney. De båda har en historia i Everton och var inte bästa vänner när Rooney skrev på för Manchester United. Är Rooney beredd att stanna under Moyes? Är han beredd att ta samma roll som under Ferguson, ibland offensivt hot, ibland defensivspecialist?

Taktiken
David Moyes är en ytterst kompetent manager. Han är minutiöst noggrann när det gäller detaljer. Men hans uppdrag i Everton skiljer sig jämfört med det i Manchester United.
David Moyes har alltid varit en reaktionär tränare. Han är duktig på att hitta sätt att neutralisera motståndare, som när han plockade bort David Silva i ett möte med Manchester City eller när han låste Uniteds kantspel förra våren.
Everton har varit en effektiv lagmaskin, men haft problem med att vara spelförande. Deras spel har alltid varit enkelt och rakt. Från tiden när de hade Thomas Gravesen och Lee Carsley på mitten till idag när det handlar mycket om långa bollar mot Marouane Fellainis kalufs.
När Everton tog sig till Champions League 2005 gjorde tabelljumbon Southampton lika många mål som laget (45).
I Manchester United kommer han inte att kunna anpassa sig efter motståndet. Motståndarna kommer att anpassa sig efter honom. Är han tillräckligt skicklig på att skapa ett spelförande lag? Det här har varit en av de egenskaper som José Mourinho brottats med och aldrig riktigt hanterat.
Defensivt är David Moyes, med engelska mått mätt, en fulländad tränare. Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen.
Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad. Där måste han utveckla sig.

David Moyes måste lära sig att rotera och rotera rätt. Alex Ferguson har varit roteringens okrönte konung. Nitton gånger av tjugo har han känt av när det är läge att vila en spelare – och fått rätt. Det är fingertoppskänsla.
Moyes har inte ställts inför samma problematik i Everton.

Fylla tomrummet
Det är svårt att beskriva Alex Fergusons storhet som tränare. Förutom att han är så komplett man kan bli (man-management, matchcoachning, taktiska matchplaner, värvningar, scouting, talangutvecklare, visionär, klubbyggare och så vidare), kan man lyssna till den kloke Roberto Martínez. I en intervju i The Times sätter han fingret på det som är så svårt att värdera:
– Det jag känner är att varje gång man möter Manchester United spelar man mot en mentalitet.
– Du kan förbereda dig taktiskt, tekniskt, fysiskt, men det du inte kan förbereda dig för är hur du ska besegra mentaliteten. Den vinnarmentaliteten är vad som har skiljt Alex Ferguson från alla andra tränare i världen.
Hur skapar man en sådan vinnarinstinkt? Hur kanaliserar man den till sina spelare? Ingen vet med säkerhet eftersom det är vad alla världens tränare försöker klura ut.
Förmågan att vända matcher, att avgöra sent och aldrig ge upp har jag alltid härlett till Alex Ferguson.
Ingen spelare har ens tänkt tanken på att ge upp eftersom det finns en högröd, frustande tjur vid sidlinjen som är beredd med hårtorken om han ser minsta tendens till lathet.
Den känslan är svår att skapa.

Alex Fergusons never-say-die-attityd har satt sig i väggarna på Old Trafford. Det är vedertaget. Men hur starkt sitter det kvar den dagen han lämnar? Det vet vi inte. Kanske fortsätter United att vända matcher som om ingenting hänt, kanske kommer de att tappa den förmågan.
Ryan Giggs och Rio Ferdinand kan och kommer att agera kulturbärare något år till, men vad händer när de har lagt skorna på hyllan?
Då vilar mycket av ansvaret på David Moyes.
Det ska bli så intressant att se om han klarar det.

Två slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Di Canio har väckt Sunderland
Var det någon som tvivlade på Di Canio-effekten? Om det fanns tvivel kvar efter den imponerande derbysegern över Newcastle såg Sunderlandspelarna till att röja undan dem på lördagen.
Det blev 1–0 mot Champions League-jagande Everton inför ett kokande Stadium of Light.
I rampljuset efter slutsignalen stod en hetlevrad italienare ensam kvar i mittcirkeln och tog emot publikens jubel.
Snacka om att Paolo Di Canio regerar på Wearside för tillfället.

Han har inte gjort några större förändringar sett till laguttagningar. Det han gjort är att han lyft humöret på spelartruppen. Fått dem att le igen. Och tro. Dels på sig själva, dels på laget.
Den nyvunna entusiasmen blev tydlig när Everton fick en indirekt frispark i andra halvlek efter att Sebastian Larsson slagit en okänslig hemåtpassning som Simon Mignolet tvingades rädda med händerna.
Sunderlandspelarna täckte första skottet, täckte andra skottet, offrade sig hejdlöst för att täcka tredje försöket och rensade till slut iväg bollen. Sista tiden under Martin O’Neill var de en samling resignerade fotbollsarbetare som inte var beredda att springa de där extra metrarna.
Nu är de beredda att göra vad som helst för sin nye tränare.

Stéphane Sessègnon sköt segermålet. Han nätade mot Newcastle i förra matchen och hans formkurva pekar onekligen uppåt.
Direkt efter slutsignalen fick han samma närgångna uppmuntran av Di Canio som Adam Johnson fick på St James’ Park.
När slutsignalen gått och Paolo Di Canio vevat med armarna i ett vilt firande framför fansen bakom spelarbänken, gick tränaren fram till Sessègnon, lade armen om stjärnan, pekade med fingret. Sessègnon såg oberörd ut. Då tog Di Canio tag i kinderna på stjärnan, sa några väl valda ord och till slut framkallades ett leende.
Ibland behövs inte mer än lite passionerat man-management.
Di Canio har fått Sunderland att le igen. Det lär räcka till nytt kontrakt.
Vad det räcker till på längre sikt vet vi inte.
Men det är en fråga som vi kan ägna sommaren åt att fundera på.

Sidwell har fått en ny läxa
Tillbaka efter en tre matcher lång avstängning. Då dröjde det knappt tolv minuter innan Fulhams Steve Sidwell hade dragit på sig ett nytt rött kort.
Det är bara tre veckor sedan Steve Sidwell fick rött kort i mötet med Queens Park Rangers. Då kastade han sig in bryskt i en duell med Armand Traoré.
Hade han lärt sig något? Tydligen inte.
Idag var Sidwell tillbaka i Fulhams startelva i hemmamötet med Arsenal. Men comebacken varade bara i drygt elva minuter för då hade mittfältaren satt dubbarna över ankeln på Mikel Arteta. Domaren Andre Marriner tvekade inte utan tog direkt fram det röda kortet. Korrekt beslut.
Steve Sidwell måste städa bort den här typen av satsningar. Annars kommer han dra på sig ännu fler röda kort.

Matchens karaktär förändrades givetvis när Fulham decimerades till tio man. Men hemmalaget stod upp förvånansvärt bra. Med Dimitar Berbatov som referenspunkt och Alexander Kacaniklic, tillbaka från låneperioden i Burnley, skapade laget några vassa kontringslägen.
Arsenal gjorde första halvlekens enda mål. Laurent Koscielny och Per Mertesacker flyttade upp på en frispark och samarbetade som om de lekte firma Adams/Bould.
Andra halvleken var tämligen händelsefattig. Arsenal satsade på att kontrollspela och bevaka sitt 1–0-resultat genom att få längd på anfallen. Fulham skapade några kvitteringslägen, närmast var högerbacken Stanislav Manolev som satte 1–1, men var (korrekt) avvinkad för offside.
I slutminuterna fick Andre Marriner för sig att ta ett kompensationsbeslut och ge Olivier Giroud rött kort för att ha träffat Manolev med dobbarna. Väl hårt, jag utgår från att de överklagar beslutet.

Arsenal kopplar ett allt fastare grepp om Champions League-platserna. Nu har laget tagit 29 av 36 poäng på de tolv senaste matcherna.

Analys: Slaget om fjärdeplatsen

av Kalle Karlsson

Åtta-nio omgångar kvar av Premier League.
Då är det läge att ta tempen på klubbarna som slåss om Champions League-biljetterna.
Här har jag granskat spelschema, formen och skadeläget hos lagen på plats 2–7.

Premier League startar om idag efter landslagsuppehållet.
Med ett Manchester United som sprintat i väg i toppen vänder vi blickarna mot racet om fjärdeplatsen – en kamp som kan bli mer raffinerad än någonsin.
Inte mindre än sex klubbar gör upp om Champions League-biljetterna (även om Liverpools chanser är relativt små).
Här är en nulägesanalys med betyg (1–5).

2) Manchester City, 59 poäng +25

Återstående program: 3.
Newcastle (h), Manchester United (b), Wigan (h), Tottenham (b), West Ham (h), Swansea (b), Reading (b), Norwich (h).
Kommentar: Ett par tuffa bortamatcher, men samtidigt tillräckligt många enklare hemmamatcher för att laget ska kunna hålla ifrån och säkra andraplatsen.

Skadeläget: 4.
Sergio Agüero (30 mars), Jack Rodwell (8 april), Maicon (oklart), Micah Richards (8 april).
Kommentar: Inga långtidsskador. Vincent Kompany gjorde comeback i landslaget och bör kunna vara redo för spel i omstarten.

Formen: 2.
Kommentar: Bara två segrar på de fem senaste matcherna. Mot Everton blev det förlust med 0–2. Anfallsspelet fungerar inte.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Yaya Touré har inte varit lika bra den här säsongen.

Tränare: 3.
Kommentar: Roberto Mancini vann många City-hjärtan efter den historiska ligatiteln, men han har inte hittat rätt balans i truppen i år. Flera av värvningarna från i somras har floppat.

Totalt: 14/25.

3) Chelsea, 55 poäng +28

Återstående program: 2.
Southampton (b), Sunderland (h), Tottenham (h), Fulham (b), Liverpool (b), Swansea (h), Manchester United (b), Aston Villa (b), Everton (h).
Kommentar: Flera möten med topplagen, dessutom ett par tuffa hemmafighter mot Tottenham och Everton.

Skadeläget: 5.
Ramires (30 mars), Gary Cahill (30 mars), Oriol Romeu (resten av säsongen).
Kommentar: Inga långtidsskador på ordinarie spelare. Rafael Benítez har en gynnsam situation när det gäller skadeläget.

Formen: 3.
Kommentar: Tre segrar på de fem senaste matcherna imponerar inte, men Chelseas upphämtning i FA-cupen borta mot Manchester United var ett tecken på att laget är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 4.
Kommentar: Juan Mata var magisk hela hösten. Efter en liten dipp har han och Eden Hazard återigen hittat ett fint samarbete.

Tränare: 1.
Kommentar: Rafael Benítez är en meriterad tränare, men i Chelsea är han malplacerad. Fansens avsky mot den förre Liverpoolmanagern gör att han arbetar i ett tufft arbetsklimat. Dessutom vet han att han inte kommer att vara kvar nästa säsong.

Totalt: 15/25.

4) Tottenham 54 poäng +14

Återstående program: 2.
Swansea (b), Everton (h), Chelsea (b), Manchester CIty (h), Wigan (b), Southampton (h), Stoke (b), Sunderland (h).
Kommentar: Fyra riktigt tuffa matcher väntar Spurs med start på Liberty Stadium i helgen. Kan laget ta sig förbi dessa med hedersamt poängfacit har de en på pappret lättare avslutning i de fyra sista omgångarna. Observera att laget har en match mer spelad än konkurrenterna.

Skadeläget: 3.
Michael Dawson (30 mars), Aaron Lennon (30 mars), Sandro (resten av säsongen), Younes Kaboul (oklart).
Kommentar: Skadan på Sandro var ett avbräck, men där har Tottenham bra ersättare i form av Scott Parker. Aaron Lennons frånvaro blev dock omedelbart kännbar. Tottenham-fansen håller tummarna för att Lennon inte slår upp skadan.

Formen: 2.
Kommentar: Allt såg så bra ut för Spurs efter segern mot Arsenal. Efter två raka nederlag, senast hemma mot Fulham har den där framgångsvågen ebbat ut.

Formen hos nyckelspelare: 5.
Gareth Bale har visserligen inte varit fantastisk i de två senaste matcherna, men sedan nyår har han varit ligans vassaste spelare.

Tränare: 3.
Kommentar: André Villas-Boas har tystat många kritiker den här säsongen med sitt arbete i Tottenham. Hade sanslöst ”flow” fram till för en månad sedan. Nu finns frågetecknen där igen. Klarar han trycket när ligan går in i ett avgörande skede?

Totalt: 15/25.

5) Arsenal, 50 poäng +23

Återstående program: 4.
Reading (h), West Bromwich (b), Norwich (h), Everton (h), Fulham (b), Manchester United (h), QPR (b), Wigan (h), Newcastle (b).
Kommentar: Inga bortamatcher mot topp sju-lagen. Manchester United kan i praktiken ha säkrat ligatiteln när de kommer till Emirates.

Skadeläget: 2.
Abou Diaby (resten av säsongen), Kieran Gibbs (30 mars), Theo Walcott (6 april), Bacary Sagna (30 mars), Jack Wilshere (oklart)
Kommentar: Jack Wilsheres skada är ett hårt avbräck. Det är ännu oklart när mittfältaren kan göra comeback. Theo Walcott bör vara tillbaka till nästa helg medan Bacary Sagna bör kunna spela lördagens match. Abou Diabys långtidsskada drabbar spelaren hårdare än laget.

Formen: 4.
Kommentar: Arsenal har, trots att spelet hackat stundtals, tagit fyra segrar på de fem senaste matcherna. Lägg till en meriterande vinst över Bayern München borta.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Med Jack Wilshere borta vilar tyngre ansvar på Mikel Arteta. Spanjoren har dock inte visat samma form som vid den här tiden ifjol och frågetecken finns om han klarar att ta ansvar för defensiven.

Tränare: 3.
Arsène Wenger.
Kommentar: Fransmannen är rutinerad och har varit i den här situationen tidigare. Varje gång har han ordnat den där Champions League-biljetten. Känslan är dock att Wengers fingertoppskänsla på transfermarknaden och som matchcoach är dalande.

Totalt: 15/25.

6) Everton 48 poäng +11

Återstående program: 1.
Stoke (h), Tottenham (b), QPR (h), Arsenal (b), Sunderland (b), Fulham (h), Liverpool (b), West Ham (h), Chelsea (b).
Kommentar: Fyra riktigt tuffa bortamatcher. Programmet gör att Evertons chanser att ta fjärdeplatsen är minimala.

Skadeläget: 3.
Tim Howard (30 mars), Phil Jagielka (30 mars), Tony Hibbert (oklart).
Kommentar: Skadan på Tim Howard kunde ha blivit kostsam, men Jan Mucha har fyllt luckan fint. Phil Jagielka lämnade ett tomrum efter sig (framför allt när ersättaren heter John Heitinga). Viktigt att få tillbaka Jagielka så fort som möjligt.

Formen: 2.
Kommentar: Everton har haft en tung tid där man halkat efter i jakten på fjärdeplatsen och åkt ur FA-cupen hemma mot Wigan. Triumfen senast mot Manchester City var nödvändig.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Marouane Fellaini var en av ligans bästa spelare under hösten. Senaste två månaderna har han inte varit lika vass.

Tränare: 4.
Kommentar: David Moyes är en av ligans skickligaste managers. Hans arbete med små resurser i Everton är beundransvärt. Men han har haft svårt att ta det där sista steget med klubben. Han har fortfarande inte vunnit någon titel. Han bärgade fjärdeplatsen 2005. Det blir svårt att göra det igen.

Totalt: 12/25.

7) Liverpool 45 poäng +18

Återstående program: 4
Aston Villa (b), West Ham (h), Reading (b), Chelsea (h), Newcastle (b), Everton (h), Fulham (b), QPR (h).
Kommentar: Ingen bortamatch mot topp sju-lagen. Däremot har Liverpool en match mer spelad än flera av konkurrenterna (förutom Tottenham).

Skadeläget: 4.
Joe Allen (resten av säsongen), Fabio Borini (oklart), Martin Kelly (oklart).
Kommentar: Inga skador på spelare från startelvan.

Formen: 3.
Kommentar: Liverpool blandar och ger. Ena stunden förlorar de hemma mot WBA, sedan gör de 9–0 på två matcher mot Swansea och Wigan, följer upp med 3–2 mot Tottenham – för att sedan torska mot Southampton.

Formen hos nyckelspelare: 5.
Kommentar: Luis Suárez har varit fantastisk hela säsongen och är en av favoriterna till att utses till årets spelare.

Tränare: 2.
Kommentar: Brendan Rodgers är en spännande manager och hans projekt är förtjänt av tid och tålamod. Men hittills har han, resultatmässigt, inte lyckats lyfta Liverpool.

Totlat: 18/25.

Fotnot: Uppgifterna om skador hämtade från Physioroom.

***
Nu återstår den stora frågan: Vilka klubbar säkrar Europaplatserna?
Vad tror du?

Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB