Arkiv för kategori Everton

- Sida 2 av 6

Vilken läckerbit, Yaya!

av Kalle Karlsson

Som om vi behövde ytterligare bevis på att Yaya Touré verkligen är Tillbaka.
Passningen till Samir Nasri, den som grundlade 2–0-målet, var helgens läckerbit. Det kan mycket väl vara hela säsongens passning när vi summerar framme i maj.

Manchester City visade med önskvärd tydlighet redan förra helgen att de knappast är på nedgång. Tvärtom krossade man Chelsea och spelare som Vincent Kompany, Yaya Touré och Fernandinho vekar gå en ny vår till mötes.
Idag blev det ännu en meriterande seger, 2–0 borta mot Everton. Hade den här matchen spelats i vår, under det vi benämnt squeaky-bum time, hade vi kallat det ”mästarform” att komma till Goodison Park och vinna på detta sätt.
David Silva var magnifik, igen. Everton testade i den här matchen att låta Gareth Barry man-man-markera Silva, men inte ens det hjälpte. Han rörde sig över så stora ytor att Barry fick ett helsike att hålla koll på honom. Silva hade 96 bollberöringar, mer än någon annan spelare på planen. En av 29-åringens främsta egenskaper är att han alltid är i rörelse. Han har inte samma speed som en Navas eller en Sterling, men jag skulle gissa att han tar flest högintensiva löpningar i hela ligan, flest löpningar på 80 procents hastighet. Han står aldrig still, söker alltid fria ytor.

Den förre Valencia-spelaren var bra förra säsongen. Ofta fick han inte tillräckligt med erkännande för att laget haltade. Men till den här säsongsstarten har han höjt ribban ytterligare något hack.
Därför kan värvningen av Kevin De Bruyne ställa till problem.
David Silva är så briljant att han självklart kommer att spela bra även som ytter. Men det är i rollen som tia han nu har hittat helt rätt.
De Bruyne är också tia så även om det köpet är vettigt på sikt kan det innebära problem för Manuel Pellegrini i det korta perspektivet.

***
Matchens delikatess svarade dock Yaya Touré för. Hans passning till 2–0 var ren fotbollsporr.
Det roliga med den sekvensen är att det är busenkelt för alla att läsa vad som ska ske. För publiken, för tv-tittarna, för Evertons försvarare. Ändå går det knappt att förhindra när det utförs med sådan kirurgisk precision.
Samir Nasri tar fart, spelar bollen och fortsätter löpa för att få passningen. James McCarthy, Evertonmittfältaren, ser löpningen mycket väl, han inser faran och hänger med i löpningen. Men han har insett det för sent (vilket händer försvarare ofta, märk väl) så Yaya Touré har en-två decimeter att spela in bollen på om den inte ska rinna hela vägen till Tim Howard. Yaya Touré gör det. Han chippar fram bollen exakt på den kvadratcentimeter som Samir Nasri vill ha den på och han gör det med en så vansinnigt läcker ackuratess att man kan se det om och om igen hundra gånger utan att tröttna. Det var en sådan passning du testar, och möjligen lyckas med, när du spelar med polarna i parken en söndag. Touré är så avslappnat nonchalant att han till och med tittar åt ett annat håll när Nasri får bollen. Det var som om han var på väg ut till omklädningsrummet.
James McCarthy ska förstås hänga med i löpet tidigare, Tim Howard kan komma ut tidigare från sin mållinje. Men istället för att kritisera försvarsspelet, kan vi när något utförs med sådan briljans, istället lyfta på hatten och konstatera att man inte kan/hinner försvara sig mot allt. Bra spelare, ställer frågor som det inte alltid finns svar på.
Det här var ett sådant exempel.

David Silvas touchmap

Silva1

Nedräkning, del 3 – Everton

av Kalle Karlsson

Förra säsongen spände Everton pilbågen för att ta sig upp på en högre nivå, upp för att utmana de stora.
Nu är man nere på jorden igen och nu handlar det om att återigen bli ”best of the rest”.

Förra säsongen:
Premier League: 11.
Ligacupen: Tredje omgången.
FA-cupen: Tredje omgången.
Europa League: Åttondelsfinal.

Everton har under 2000-talet varit en av Premier Leagues mest överpresterande klubbar. Trots begränsad budget har man lyckats skapa ett stabilt lag på den övre halvan. Säsongen 2004/05 slutade man fyra i ligan och knep en kvalbiljett till Champions League. 2013/14 hotade man återigen om att slå sig in på topp fyra, men slutade till slut femma. Femteplatsen var dock en stor framgång. Everton var åtta poäng före Manchester United dit man släppt både tränaren David Moyes och nyckelspelaren Marouane Fellaini. Nye managern Roberto Martínez lade om spelsättet, från ett rakt längre spel till ett mer passningsorienterat. Det var upplagt för kulturkrock men Martínez nådde snabbt resultat.
Därför var det ett Everton som gick in i förra sommarens transferperiod med självförtroende. De var beslutsamt om att nobba alla bud på unge stjärnan Ross Barkley och när Martínez säkrade ett köp av Romelu Lukaku från Chelsea för över 300 miljoner kronor sköt förväntningarna i taket. Lukaku skulle bli en barriärbrytande affär för Everton.
Men förra säsongen blev inte alls som man tänkt på Goodison Park.
Försvarsspelet hackade i inledningen av säsongen, mittbacksparet Sylvain Distin och Phil Jagielka gick inte att känna igen, och framåt var Barkley och Lukaku inte i närheten av den form de visat upp året före.
Everton var aldrig nära toppstriden, snarare var man ett tag inblandat i kriget runt de nedre strecket. Det var förstås en stor besvikelse.
Hur kunde det gå så snett?
Formen för Ross Barkley var en anledning. Den offensive mittfältaren skadade sig på hösten och kom sedan aldrig tillbaka riktigt. Lukaku drogs också med skavanker och var ojämn. Hans tio ligamål på 36 matcher (varav 32 från start) var inte vad Everton betalade för.
Tim Howard var en besvikelse efter sitt livs säsong 2013/14. Inte ens Leighton Baines var sig lik även om vänsterbacken till slut samlade ihop fler poäng än de allra flesta ytterbackar i Europas toppligor. Gareth Barry och Séamus Coleman var också en bit från den form de visade året innan. Den ende som faktiskt levererade på mitten var James McCarthy som har ryktats intressera en rad klubbar i sommar. Än så länge är han kvar.
Everton är dock ett bättre lag än man visade ifjol. Jag vill tro det. Roberto Martínez har inte värvat mycket i sommar, vilket tyder på att han anser att förra säsongen var ett olycksfall i arbetet snarare än en indikation på att truppen måste bytas ut.
Jag tycker det finns så mycket kvalitet i denna trupp att man måste kunna sikta på en sjundeplats och en resa i någon av cuperna. Det låter inte alls som en sexig målsättning, men i så fall blir Everton ”best of the rest” förutom de sex förmodade topplagen och det skulle vara en godkänd prestation.
Ross Barkley kan så mycket bättre och nu har man fått loss Gerard Deuloféu från Barcelona, en potentiell joker.
Hittills har man lyckats behålla mittbacken John Stones. Jag är inte säker på att man lyckas stå emot hela augusti ut med tanke på det rådande budkriget mellan Chelsea och Manchester United, men det behöver inte heller vara katastrof. Stones kommer generera en enorm transferpeng som kan användas för att stärka ett par lagdelar. Och det är väl tyvärr inte rimligt att tro att Stones blir kvar i Everton på lång sikt? Går han inte nu, går han förmodligen nästa sommar.
På mittfältet förväntar jag mig betydligt mer av spelare som Kevin Mirallas och Steven Pienaar. Aiden McGeady har snabbheten för att leverera fler poäng medan Leon Osman bidrar med sin rutin. En spelare som blir intressant att följa är Tom Cleverley. Den tidigare utskällde Manchester United-spelaren fick ett lyft på lån i Aston Villa. Kan formen hålla i sig. Muhamed Besic är tilltänkt som arvtagare för Gareth Barry och det är dags att den 22-årige bosniern kliver fram och får sitt genombrott nu.
Ett stort ansvar vilar på Romelu Lukaku där framme. Everton har visserligen sparkapital i Arouna Koné som missade en stor del av säsongen på grund av skada och irrationelle illern Steven Naismith, men Lukaku är den som ska bära anfallet.
Jag hoppas att Roberto Martínez gäng hittar melodin igen. När de var som allra bäst för två år sedan var de ett av de mest sevärda lagen i ligan. De kombinerade så många ingredienser: teknik, passningsspel, fart, men också den passion och tuffhet som kännetecknar engelsk fotboll.
Jag hoppas Goodison Park blir ett svårbemästrat fort igen. Premier League mår bra av ett starkt Everton som kan sätta käppar i hjulen för storlagen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Stones, Jagielka, Baines – McCarthy, Cleverley – Mirallas, Barkley, Deuloféu – Lukaku.
Nyckelspelare: Ross Barkley.
Håll ögonen på: Gerard Deuloféu.

Nyförvärv
Gerard Deulofeu – Barcelona, £4.25m
Tom Cleverley – Manchester United, Free
David Henen – Olympiakos, £0.2m
Förluster
Sylvain Distin – Bournemouth, Free
Luke Garbutt – Fulham, Loan
Francisco Junior – Wigan, Loan
Jonjoe Kenny – Wigan, Loan
Antolin Alcaraz – Released
George Green – Oldham, Free

Kategorier Everton, Premier League

Därför floppar Everton

av Kalle Karlsson

Everton är på väg mot en fiaskosäsong.
Här synar jag några av orsakerna till att laget inte kunnat upprepa succén från ifjol.

Everton var en av förra säsongen stora överraskningar. Med Roberto Martínez som ny manager utmanade laget länge om fjärdeplatsen och man gjorde det med en ny spelidé.
I somras spände man bågen ytterligare med köpet av Romelu Lukaku för över 300 miljoner kronor.
Den värvningen skulle markera en satsning uppåt i tabellen, en allvarlig intention att slåss om Champions League-biljetter.
Men Everton har istället tagit ett steg tillbaka.
Nu är laget inblandat i en bottenstrid.
Efter 28 omgångar har Everton bara tagit 28 poäng. Senast man hade en liknande poängskörd var på 1950-talet och då åkte man ur ligan ett år senare.
Är Everton för bra för att åka ur?
Ja, de borde vara det. Tittar man på deras startelva finns det stora kvaliteter i laget.
Men som laget agerar nu är man inte ”för bra” för att åka ur. Inget lag är för bra för att åka ur om man inte tar tillräckligt med poäng.
Här tittar jag närmare på orsaker till att Everton inte får till det.

Formsvaga stjärnor
Ni minns säkert hur vassa Ross Barkley och Romelu Lukaku var i inledningen av förra säsongen. Barkley framstod som Englands mest lovande spelare. Den offensive mittfältaren blandade fysik med teknik på ett sätt som kan jämföras med en ung Wayne Rooney. Samtidigt spelade Romelu Lukaku på ett sätt som fick folk att ifrågasätta José Mourinhos omdöme.
Den här säsongen är situationen annorlunda. Ross Barkley har gjort ett mål och en assist på 19 matcher (fyra inhopp). Utan självförtroende har han trampat sig djupare och djupare i kvicksanden. Romelu Lukaku har, dessvärre, demonstrerat sina begränsningar och hans sju mål på 28 matcher (varav tre inhopp) är långt under förväntningarna.

Barkleys och Lukakus svaga form har inneburit problem för Everton. Steven Naismith är ingen spelare som bär en offensiv, däremot kan han krydda en redan fungerande uppställning med sitt osjälviska och oförutsägbara löpande.

Veteraner som sjunger på sista versen
I början av säsongen minns jag att jag noterade hur Phil Jagielka och Sylvain Distin över en sommar plötsligt framstod som sega och trötta. Och det är klart – Jagielka är 32 år och Sylvain Distin fyller 38 senare i år. Det är naturligt om deras kurvor pekar nedåt.
Jagielka har i flera år varit en av ligans mest pålitliga spelare, med en oförskämt hög lägstanivå. Distin har varit ett fysiskt fenomen som trots att han närmar sig 40-strecket hängt med betydligt yngre anfallare.
Men i höstas var det som om tiden kommit ikapp dem. Och med unge John Stones otillgänglig hade Everton problem.
Bakom dessa har Tim Howard inte alls varit sig lik. Förra året var amerikanen trygg och säker, nu har han blandat och gett en längre tid. Målen han släpper in har inte varit jättetavlor, som Guillaume Hoaraus långskott i Europa League, Sone Alukos kvittering för Hull och Leciesters två mål häromveckan. Men en Howard i form hade grejat dessa.
Enligt Optas statistik är Tim Howard den målvakt i Premier League som gjort flest misstag (errors) som lett till baklängesmål.
Ändå har han hållit Joel Robles utanför laget, en målvakt som höll nollan tre raka matcher.
Den veteran som åldrats allra mest över senaste tolvmånadersperioden är dock Gareth Barry. Ifjol var han en frälsare när han anslöt på lån och gav Everton stadga på mittfältet.
Den här säsongen är Barry ytterst ordinär. Han har startat 16 av 17 senaste matcherna, vilket renderat blott en seger i ligan och en i Europa League.

Europa-spelet
Europa League har skördat många offer senaste åren och det är ingen tvekan om att den turneringen dränerar lag på energi.
Lagen i Champions League har råd att stärka trupperna för att klara av dubbelspel, men de mindre pengarna i Europa League ger inte samma möjligheter.
Det finns en rad exempel på klubbar som kämpat till sig en Europa League-biljett för att nästa år få betala priset.
Everton har gått tämligen bra i Europa League, laget vann sin grupp före Bundesliga-tvåan Wolfsburg, och är vidare till åttondelsfinal. Förmodligen har spelarna kunnat slappna av i Europaspelet medan man känner kniven mot strupen i ligaspelet.
Frågan är om Roberto Martínez vågar prioritera Europa League-matcher nu när läget i ligan är så prekärt.

Roberto Martínez tro på systemet
När Roberto Martínez anställdes i Everton såg jag en uppenbar risk för kulturkrock.
Everton hade under David Moyes gjort sig känt som en fanbärare för den raka, brittiska fotbollen. Längre spel upp på en Marouane Fellaini eller en Tim Cahill. Kantspel och inlägg mot dessa nickspecialister.
Roberto Martínez stod för något annat. Under sin tid i Wigan förespråkade han – och stod fast vid – en passningsinriktad fotboll.
Han tog med sig dessa idéer till Everton och det var otroligt att se redan i premiären för 1,5 år sedan, borta mot Norwich, vilken revolution han var på väg att genomföra.
Det fysiska Everton var ersatt av ett passningsorienterat, kvickare lag.
Resultaten lät inte vänta på sig. Everton skuggade toppen under hela säsongen.
Där och då framstod Roberto Martínez som ett geni, men tolv månader senare är spanjoren istället ifrågasatt och hans spelidé framstår som naiv.

När säsongen började försökte Everton spela sitt passningsinriktade spel. Men utan Ross Barkleys initiativförmåga och utan formstarka yttrar och ytterbackar som ifjol har passningsspelet gett noll och inget.
Mellan raderna har man kunnat läsa att spelarna velat ha ett rakare spel, ett längre spel, för att kunna utnyttja styrkorna hos strikern Romelu Lukaku.
Roberto Martínez har statt fast vid sin filosofi. Jag ser inga problem med det, men han kanske skulle kompromissa lite, tvista lite, för att ge laget större chanser att ta poäng?
Legendariske Evertontränaren Howard Kendall anser att Everton borde anamma Tony Pulis-tänket. Istället för att gå ut med inställningen att spela och underhålla borde de tänka omvänt. Motståndarna får stå för underhållningen.
Det ska bli intressant att se om Roberto Martínez är beredd att gå den vägen.
I Wigan valde han att hålla fast vid sin linje. Laget vann många hjärtan och de neutrala åskådarna höll nog en tumme för att de skulle klara kontraktet, men det gjorde man inte.
Jag tror verkligen inte att Everton hamnar i samma sits. Det återstående spelschemat, där man inte har så många möten med topplagen, talar för att de grejar det. Truppens kvalitet talar för att de grejar det. Det faktum att det finns ett gäng ”plankor” i ligan talar för att de grejar det.
Allt annat vore ett monumentalt fiasko.

Kategorier Everton, Premier League

Nedräkning, del 7 – Everton

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 5.
FA-cupen: Kvartsfinal.
Ligacupen: Tredje omgången.

Sommarens häftigaste spelaraffär till ett Premier League-lag?
I mina ögon är det Evertons köp av Romelu Lukaku.

Det lukrativa tv-avtalet har gjort att fler klubbar i England har kunnat spendera stora pengar på spelarköp.
Men Evertons köp av Romelu Lukaku är något mer än en klubb som använder sina tv-pengar till att dubbla sitt eget transferrekord.
Det är en referenspunkt för en fotbollsklubb som i många år fått kämpa med små resurser.
Vi talar om en klubb som under nästan ett decennium, till och från, nosat på toppen. Men medan konkurrenterna i övre delen av tabellen kunnat punga ut miljontals pund har Everton istället fått se sina bästa spelare lämna klubben utan att kunna ersätta dem.
Arenasituationen (Goodison Park är för liten och omodern) och ägarsituationen (Bill Kenwright har velat sälja klubben i flera år) har begränsat Evertons möjligheter. Det tidigare transferrekordet var när klubben betalade 15 miljoner pund till Standard Liège för Marouane Fellaini.
Nu har man samlat och sparat och lagt allt på ett kort:
Romelu Lukaku för en totalsumma av 28 miljoner pund (sägs att fem av dessa miljoner är bonusrelaterade). Ord och inga visor.

Med köpet av Romelu Lukaku har managern Roberto Martínez spänt bågen på ett sätt som Everton inte har gjort under Premier League-eran. Den här värvningen signalerar att man vill konkurrera på riktigt. Roberto Martínez berättade i mars hur han resonerade.
– Pengarna har funnits tidigare, men då har man lagt 10 miljoner pund i ett fönster och 6 miljoner pund i ett annat. Jag föredrar att samla till sommaren. Att sälja spelare, slimma lönebudgeten och spara pengar från andra områden för att få ihop en stor pott, har varit vårt mål senaste 10 månaderna.
Personligen jublar jag högt över den här övergången. Alla som vill ha en oförutsägbar liga med fler klubbar som kan aspirera på en topplats måste känna samma sak.
Det var ju det här som var omöjligt för 15 år sedan när Arsenal och Manchester United prenumererade på ligatitlarna och samma klubbar år efter år hamnade i Champions League.
Nu känns det, faktiskt, som sju klubbar har rimliga chanser att drömma om en Champions League-biljett.
Everton är en av dessa.

Romelu Lukakus entré är fundamental för Roberto Martínez.
Den spanske tränaren lyckades ta 72 poäng förra säsongen trots att han lade om spelsättet och lirade mer efter marken. Men det hade varit svårt att genomföra utan Lukaku.
Everton har ju haft en stabil lagmaskin under flera år, men nu hade de dessutom en riktigt vass, naturlig striker.
Det är inte konstigt att Everton-fansen känner större optimism än på många år.

Nyheten om Romelu Lukaku är inte det enda glädjeämnet denna sommar. Ross Barkley har skrivit på ett nytt kontrakt. Séamus Coleman likaså. Idag, alldeles nyss, kom beskedet att John Stones skrivit på ett femårskontrakt. Roberto Martínez har fått spelarna att tro så hårt på projektet att de är beredda att ”committa”. Det är guld värt för en klubb. Och Martínez själv har signerat ett nytt femårsavtal för att understryka sin intention.
Känslan är att Martínez redan efter ett år har fått många bitar på plats. Muhamed Besic förstärker mittfältet där James McCarthy och Gareth Barry övertygade ifjol. John Stones var fantastisk under våren och kanske tar startplatsen bredvid Phil Jagielka.

Europa League-spel kommer förstås testa Evertons trupp hårdare denna säsong men om Roberto Martínez kan bredda med ett par spelare till – han har bekräftat att han jagar en ytter – finns förutsättningar för att klara det.
Bakom Romelu Lukaku finns Steven Naismith som exploderade formmässigt under våren och Arouna Koné som missade nästan hela förra säsongen på grund av skada.
Inte ens en skada på Leighton Baines blev någon katastrof förra året eftersom Bryan Oviedo vikarierade på ett förtjänstfullt sätt.
Everton har lagt ribban högt. Nu ska de visa att de kan överträffa förväntningarna igen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Jagielka, Stones, Baines – Barry, McCarthy – Mirallas, Barkley, Pienaar – Lukaku.

In: Romelu Lukaku (Chelsea, £28m), Muhamed Besic (Ferencvaros, £4m), Gareth Barry (Manchester City, £1m), Brendon Galloway (MK Dons, Undisclosed).
Out: Magaye Gueye (Millwall), John Lundstram (Blackpool, Loan).
Released: Mason Springthorpe, Ibou Touray, Apostolos Vellios. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Romelu Lukaku.
Håll ögonen på: Ross Barkley.

Kategorier Everton, Premier League

Manchester City i förarsätet

av Kalle Karlsson

De kom till spel med David Silva på bänken. De hamnade i underläge med 0–1. De förlorade Sergio Agüero på grund av skada. De tvingades byta ut Yaya Touré i andra halvlek.
Manchester City behövde kavla upp ärmarna och kriga till sig en seger mot Everton.
De lyckades. Och nu har de slagläge i titelkampen.

Manchester City har två omgångar kvar att spela i Premier League. Det är förstås inte omöjligt att laget snubblar hemma mot Aston Villa eller West Ham, men dagens match var den som vägde tyngst.
Everton hade visserligen minimala chanser att ta fjärdeplatsen, men de hade bara förlorat en gång hemma mot Manchester City på de 15 senaste mötena.
Det var en tuff uppgift och den blev ännu tuffare.
Det har snackats mycket kring om Everton skulle gå för fullt och riskera att spela titeln i händerna på rivalen Liverpool. Efter elva minuter syntes inga sådana tendenser. Då hade Ross Barkley fått ett tillbakaspel från Steven Naismith och vridit in 1–0 bortre krysset med ett drömmål.
City hade problem. Framför allt eftersom det numerära underläget på mittfältet medförde att Everton kunde spela runt och få tiden att gå utan större bekymmer (det sker ganska ofta att Edin Dzeko och Sergio Agüero gör tveksamt jobb i defensiven).
Som tur var för City har de Yaya Touré. Ivorianen tog saken i egna händer i den 22:a minuten när han serverade Agüero till 1–1 (målvaktstavla av Tim Howard som släppte första stolpen).

Sergio Agüero skadade sig i situationen och tvingades utgå med en sträckning. Skulle det stjälpa City? Nej, då klev Edin Dzeko fram istället.
Den bosniske anfallaren blandar och ger, men vi minns hur hans mål var ytterst bidragande när City vann titeln för två år sedan. Nu blev han stor matchhjälte i matchen som om en vecka kan beskrivas som avgörande. Först med 1–2-målet på nick precis före paus och sedan med 1–3 i inledningen av andra halvlek.
Det var, som så ofta, mikroskopiska marginaler. Minuten före 1–3 svarade Joe Hart för en världsklassräddning när Steven Naismith var fri.
Med tvåmålsledning kändes matchen avgjord. Man City packade ned laget på egen planhalva och lade all energi på att minimera risker. Under en tiominutersperiod var deras försvarsspel perfekt med noggranna överflyttningar.
Därför kom Evertons reducering till 2–3 av Romelu Lukaku överraskande. Minuten efteråt byttes Yaya Touré ut.
Det blev nervösa sista 25 minuter för de tillresta City-fansen. Everton spelade runt, dock utan att hota tillräckligt förrän Gerard Deulofeu kom in. Sista tio minuterna gick City på tandköttet. De fuskade i överflyttningarna och plötsligt fanns ytor att spela in bollen på. Men Everton förmådde inte att få till en kvittering.
Var de ointresserade av att vinna? Nja, de spelade kanske inte med samma desperation som de hade gjort om de själva haft realistiska chanser att ta fjärdeplatsen, men det är dock värt att poängtera:
Det är väldigt svårt att skapa chanser mot ett topplag som bara inriktar sig på att försvara sig och riskminimerar i defensiven. Det fick inte minst Liverpool erfara förra veckan mot Chelsea.

Manchester City sitter nu i förarsätet. Tidigare hade en förlorarklubb som City bränt den här matchbollen, men dessa ”regler” gäller inte längre.
Kan titelracet svänga igen? Ja, givetvis, men mycket hänger på fitnessen hos Sergio Agüero, David Silva, Yaya Touré. Med dessa kanoner i startelvan kan jag inte se City bränna det här. Om de får klara sig utan någon av dem, eller två av dem, finns en liten, liten chans/risk att de går på en mina.
Racet går vidare.

Så har Martínez lyft Everton

av Kalle Karlsson

Everton har chansen att nå Champions League.
Vad har Roberto Martínez gjort för att lyckas med konststycket? Här tittar vi på några framgångsfaktorer.

Everton svepte bort Arsenal i söndagens toppmöte på Goodison Park. Nu har det gått snart två dygn sedan utskåpningen så vi behöver inte gå så djupt i den drabbningen.
Vi kan konstatera att Roberto Martínez fick full effekt av sin matchplan där Steven Naismith startade som striker och Romelu Lukaku utgick från vänsterkanten. Den nytände Naismith – jag ska erkänna att jag varit en av hans främsta kritiker tidigare under säsongen – satte 1–0-målet. Lukaku solosprang in med 2–0.
Det var Everton när de är som bäst. Ibland får de till den här sortens fullträffar på hemmaplan. Då är de nästan ostoppbara eftersom de kombinerar så många egenskaper: Teknik, fart, styrka, disciplin.
Det var mer än man kunde säga om Arsenal som gick på ännu en bytung smäll. Jag tror fortfarande Gunners tar fjärdeplatsen, de har avsevärt bättre schema än Everton, men det finns brister i truppen som måste åtgärdas om man ska kunna blanda sig i titelstriden till nästa säsong. Mikel Arteta har blivit brutalt avslöjad i flera matcher den här säsongen, söndagens match var ännu ett bevis på att Arsenal behöver en uppgradering i den positionen. En spelare med defensiv balans, som både kan agera nav i uppspelsfasen och vinna bollar.
I Viasat sågades Santi Cazorla av Pontus Kåmark och det var helt i sin ordning. Cazorla har gjort en svag säsong. Han är klasser sämre än ifjol. Det som är oroväckande är att han är så oerhört ointresserad och oengagerad i defensiven. Den här typen av svagheter i ”wide areas” är enkla för motståndarna att utnyttja, även för de sämre lagen i ligan.
I Sky Sports pekade Gary Neville på brister i Arsenals kollektiva försvarsspel.

Skadorna gör förstås sitt, de är huvudanledningen till Arsenals ras. Men Arsenal skulle förmodligen tjäna på ett nytt ”mindset”, där defensiven får större fokus. Jag minns hur Fredrik Ljungberg berättat att Arsenal knappt tränade försvarsspel överhuvudtaget.

Nåväl, vi får anledning att återkomma till Arsenal framöver eftersom det lär bli fler viktiga matcher.
Här lyfter vi istället några punkter som Roberto Martínez lyckats med i Everton.

Den taktiska revolutionen
När David Moyes skulle ersättas i Everton stod klubben inför ett vägval. Skulle man leta en efterträdare stöpt i samma format för att förvalta det som Moyes byggt upp? Eller skulle man vara innovationsbenägen, se förbi det självklara och hitta en tränare som kunde utveckla spelet?
David Moyes hade onekligen byggt något under sina tolv år på Goodison Park. Han lyckades göra något som ingen annan lyckats med i Premier League under 2000-talet: Etablera en klubb strax under toppskiktet, trots minimala resurser. Varje år slogs Everton om Europaplatser, en gång, 2004/05, lyckades de till och med ta den fjärde Champions League-biljetten.
Med denna vetskap och trygghet var det inte helt riskfritt att anställa Roberto Martínez. Hans Wigan var antitesen till Everton.
Ett rock ’n’ roll-lag med en sevärd offensiv men lika sorgfri defensiv.
Risken för kulturkrock var uppenbar.

Det Roberto Martínez har gjort är att han på kort tid har genomfört en revolution i Everton. Från att mittbackarna Phil Jagielka och Sylvain Distin tog sikte på Marouane Fellainis hjässa eller bröstkorg har man nu blivit ett spelande lag. Mittbackar som går isär i uppspelsfasen, en mittfältare som droppar. Vi känner igen dessa mönster från Barcelona. Everton har blivit ett passningsorienterat lag som har högre bollinnehav än tidigare. Den vanligaste passningskombinationen mot Arsenal i söndags var Leighton Baines–>Ross Barkley. Från vänsterback in till offensiv mittfältare, alltid på fötterna.
Martinez spelidé innehåller färre inlägg från Leighton Baines. Mer fokus på klassiskt nummer tio-spel från Ross Barkley.

Det här är förstås inte möjligt att genomföra utan förutsättningar. Under försäsongen knorrades det lite bland spelarna. Phil Jagielka beskrev den nya spelidén som ”drastically different”. Efter tre inledande kryss i ligan mot Norwich, WBA och Cardiff var det en del som satte frågetecken för hur Everton skulle klara omställningen.
Men Roberto Martínez såg uppenbarligen kvaliteter och möjligheter som hans företrädare inte gjorde. Han gjorde bedömningen att det var fullt möjligt att spela efter backen med Evertons material, handplockade James McCarthy till mittfältet och såg potentialen i Ross Barkley.
Rent mentalt blev det nya förhållningssättet en gigantisk boost för spelarna. Målvakten Tim Howard har förklarat:
– Oavsett vilken match vi går in i så har fokus den här säsongen aldrig varit på det andra laget. Det har alltid handlat om oss. Du måste gå igenom det här 40 veckor om året och det är inte så kul att komma in till jobbet varje dag och känna: ”Åh, det här är vad som väntar oss”. Managern ser till att vi är entusiastiska och fokuserade på oss själva, inte att vi tittar bakom ryggen och räds vem som vi ska möta nästa gång.
– Vi arbetar med vårt spel och det är en skillnad. Vi tränar på att öppna motståndarna, till skillnad mot ”Här är det som de tänker göra för att såra oss och det här ska vi göra för att försvara oss mot dem”. Det ligger inte i managerns (Martínez) natur.
Jag tror verkligen att Evertons förvandling går att härleda till den här förändringen. Spelare tycker det är avsevärt roligare att spela när man själva har bollen.
Under David Moyes lades energin på att försöka hindra motståndarna från att göra mål.
Under Roberto Martínez läggs energin på att själva skapa målchanser.

Låneaffärer
När den ekonomiska situationen ser ut som den gör kan inte Everton konkurrera med de andra toppklubbarna på transfermarknaden. Istället måste de hitta andra lösningar och i Evertons fall har det handlat om lån av etablerade spelare, snarare än fyndköp.
> Gareth Barry fick aldrig något erkännande i Manchester City (trots att han var högst bidragande till ligatiteln 2012). Han har fått chansen att visa att han är en defensiv mittfältare av hög klass. Framför allt har han gett bollvinnaregenskaper och erfarenhet. Med tanke på att Barrys kontrakt går ut efter säsongen bör Everton ligga bra till för att kunna signa 33-åringen permanent.
> Romelu Lukaku spenderade förra säsongen på lån i West Bromwich. När han lånades ut igen föll valet på Everton. Det som blev WBA:s olycka (i och med att man saknat en toppstriker) har blivit Evertons stora lycka. Under Moyes tid saknade man ofta en pålitlig striker och tvingades till nödlösningar med Tim Cahill och Marouane Fellaini. Lukaku har gett spets på ett sätt som Everton inte haft tidigare.
> Gerard Deulofeu har ansetts som nästa storspelare i Barcelona. Och med tanke på hur många talanger som slussas fram i La Masía säger det en hel del. Roberto Martínez spanska kontakter och renommé hjälpte till att säkra Deulofeu och den unge spanjoren har varit en joker.
Han har visserligen bara startat sex matcher i Premier League, men han har varit den typen av ”impact-spelare” som klubbar som Everton behöver. Vi minns hur han hoppade in på Emirates i december och dunkade in 1–1-målet i 84:e minuten. Då hade han bara varit på planen i fem minuter.
En skada höll Deulofeu borta från spel i två månader, men sett över hela säsongen har han varit en positiv injektion.

Utveckling av befintligt material
Om det fanns något mönster i Evertons spel förra säsongen var det vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Skillnaden den här säsongen är att Everton haft en högersida som varit lika vass, om inte ännu vassare.
Kevin Mirallas var bra redan under debutåret, men den här säsongen har han klivit fram som en nyckelspelare. Bakom honom har Séamus Coleman utvecklats till en av ligans bästa ytterbackar. Sett till prestationerna den här säsongen kan det inte finns många högerbackar i Europas toppligor som varit bättre.
Ross Barkley har länge ansetts vara klubbens största talang sedan Wayne Rooney. Men få trodde att han skulle kliva in och ta för sig på det här sättet redan den här säsongen. Barkley hade en svacka nyligen, men efter att han bänkats och fått hämta andan har han återigen levererat toppinsatser.
John Stones är en annan ung spelare som fått sitt genombrott. När Phil Jagielka gick sönder trodde många, och där räknar jag in mig själv, att Everton skulle få lida. Men 19-årige Stones har fyllt ut tomrummet på ett imponerande sätt. Positionssäker, följsam och tuff – när man ser Stones spela mot Arsenal kan man få för sig att han har lirat PL-fotboll i ett decennium – så moget agerar han.
Snackar vi utveckling går det inte att se förbi Steven Naismith. Den skotske yttern/anfallaren värvades till Everton inför förra säsongen och om jag säger att han underpresterade är det en diplomatisk omskrivning. I min bok var han inte en spelare av Everton-klass. Inte i så många andras heller.
Ibland svämmades Twitter-flödet över av folk som gjorde narr av Naismiths oförmåga.
Men senaste matcherna har han agerat som en pånyttfödd spelare.
Borta mot Fulham hoppade han in och vände matchen på egen hand. Mot Arsenal startade han som striker och slet sönder gästernas backlinje med frekventa djupledslöpningar, förutom att han satte 1–0-målet.

Kevin Mirallas, Séamus Coleman, Ross Barkley, John Stones, Steven Naismith är en Everton-kvintett som tagit stora kliv framåt den här säsongen.
Om det är några spelare som personifierar Evertons lyft är det dessa herrar.
Den stora symbolen är dock en 40-årig spanjor som såg möjligheter där andra sett begränsningar.
Det är inte första gången jag lyfter på hatten för Roberto Martínez.

Rodgers taktiska triumf

av Kalle Karlsson

Hetaste derbyt sedan 1980-talet. Matchen som skulle visa hur nära Everton kommit storebror.
Det blev istället kvällen då Liverpool satte ned foten och skaffade sig fördel i jakten på Champions League-biljetterna.
Brendan Rodgers vann den taktiska matchen mot en naiv Roberto Martínez.

Det var en märklig match igår på Anfield. Studerar man statistiken utan att ha sett matchen kan man få för sig att Everton var det bättre laget. Gästerna hade 61 procent av bollinnehavet, de slog 519 passningar jämfört med Liverpools 339. Deras passningsprocent var 85 procent jämfört med 79 procent för hemmalaget. Antal avslut var jämnt fördelat 20–19 till hemmalaget (varav 9–4 på mål).
Ändå var det klasskillnad i de avgörande momenten.
Det var en kväll när allt gick snett för Everton. Egentligen gjorde laget inte en så dålig match. De började bra, Ross Barkley drog i väg ett vasst distansskott första minuten, laget kontrollerade händelserna och styrde rytmen.
Men känslan så här i efterhand var att allt var en del i Brendan Rodgers matchplan. Liverpooltränaren hade visserligen gått ifrån tvåmannaanfallet för att inte släppa mittfältet. Men det handlade inte så mycket om att förskansa sig om bollinnehavet. Mer om att Jordan Henderson skulle kunna agera mer defensivt och ge Steven Gerrard välbehövlig hjälp med att täcka ytor i defensiven.
Kontentan blev ett Liverpool som försvarade sig extremt lågt för att vara på hemmaplan. Det var som om laget bjöd in Everton till att tro att de skulle kunna spela ut – bara för att straffa dem ordentligt när läget dök upp.

Så blev det också. Efter Steven Gerrards 1–0-mål på nick efter hörna var taktiken än mer effektiv. Som för alla lag som vill spela omställningsspel. Motståndaren blir lite mer desperat i jakten på en kvittering och blottar ännu större ytor bakåt.
Man kan undra hur matchen hade artat sig om Roberto Martínez insett att han mönstrade ett försvagat manskap och istället satsat på att defensivspela sig till ett oavgjort resultat. Nu satsade han på gladfotboll och tre poäng och blev brutalt avslöjad. Ungefär som hans Wigan blev gång på gång.

Den mest intressanta detaljen rent taktiskt var det som Magnus Pehrsson uppfattade i Viasat-sändningen: Hur Liverpool lät Evertons unge högerback John Stones kliva fram på sin kant utan att Liverpools vänsterytter, Daniel Sturridge eller Luis Suárez, följde med. Istället fick Aly Cissokho uppgiften att snabbt flytta ut på vänsterkanten och sätta press, ibland utan understöd mot Stones.
Det handlade om ren pragmatik: Stones kan få ytorna eftersom risken är liten att hans offensiva rajder kommer såra oss. Istället ställer vi om på den kanten. Det är tveksamt om det hade fungerat mot Séamus Coleman, ligans bäste offensiva ytterback denna säsong.
2-0-målet – det som avgjorde matchen i ett skede där Everton dominerade och skapade chanser – var ett resultat av den här taktiken. Evertons ytterbackar hade flyttat upp, Coutinho fick bollen och serverade Daniel Sturridge som satte bollen fri med Tim Howard.
Det här påminner lite om när Cristiano Ronaldo spelade i Manchester United. Han fick ofta licens att fuska i defensiven av den orsaken att han förmodligen kunde såra motståndarna ännu mer om han fick ligga kvar och fiska.

sturridge1
Eftersom Sturridge (inringad) inte har följt med högerbacken Stones när denne flyttat upp har han ett rejält försprång vid omställningen.

sturridge2
Den här typen av ytor är problemet när man spelar med offensiva ytterbackar.

sturridge3
Sturridge får bollen och sätter 2–0 fri med Tim Howard.

Sturridge satte även 3–0, denna gång med en läcker lobb, efter att Everton överraskats av en slumpboll in bakom backlinjen från Kolo Touré.
Brendan Rodgers fick full effekt på sin matchplan. med speeden på spelare som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling finns förutsättningar för att spela blixtrande omställningsfotboll. Frågan är om backlinjen håller mot bättre motstånd. Igår var John Flanagan bra igen och Aly Cissokho var förvånansvärt pålitlig. Till skillnad från Evertons ytterbackar gick de inte fram och lämnade farliga ytor bakom sig.
Triumfen var resultatet av ”commitment”. Liverpools spelare slet uppoffrande i defensiven, vilket lade grunden till segern. Steven Gerrard, som var så svag som defensiv mittfältare mot Aston Villa, fick nu hjälp av ett försvarsspel som agerade fläckfritt över hela banan.

Everton fortsatte att försöka, men den här dagen hade de det mesta emot sig. Sylvain Distin och Séamus Coleman var tunga avbräck i backlinjen och när Romelu Lukaku blev skadad efter 21 minuter försvann även den tilltänkta udden i anfallet. Roberto Martínez skickade in Steven Naismith som anfallare och det fanns förstås inte på världskartan att han skulle oroa hemmaförsvaret. Med Nikica Jelavic såld till Hull City och Arouna Koné långtidsskadad ser Evertons anfall plötsligt tunt ut. Naismith kommer inte hålla som backup. Nyförvärvet Lacina Traoré måste leverera direkt. Annars får Martínez använda Kevin Mirallas som djupledslöpande striker och plocka in någon annan på högerkanten.

Det här blev kvällen då Liverpool ryckte ifrån Everton i tabellen och visade vilka som bestämmer på Merseyside. Även om Roberto Martínez gäng har tagit enorma kliv framåt spelmässigt denna säsong har jag svårt att tro att de ska kunna ta fjärdeplatsen. Inte nu när de fått skador. Inte när Liverpool är så här bra, nu när Manchester United fått in Juan Mata och har Robin van Persie och Wayne Rooney tillbaka och när Tottenhams segertåg börjat rulla.

Rising star: Séamus Coleman

av Kalle Karlsson

Äntligen andrum från det hektiska spelschemat!
Nu väntar FA-cuphelg och det gör att vi kan höja blicken för ett ögonblick och bli eftertänksamma. Jag har känt att bloggen blivit lite väl förutsägbar under hösten. För mycket pliktskyldigt matchrapporterande och omgångens lag – för få djupdykningar och udda berättelser. I den bästa av världar skulle jag endast leta och förmedla den här typen av storys, den som handlade om Dylan Tombides. Men allt rapporterande om matcher gör att det inte hinns med.
Så nu kör vi en nystart med bloggen och försöker återgå till att bli mer djupgående. I en liten miniserie kallad ”Rising star” kommer jag att lyfta fram några lirare som överraskat den här säsongen.
Vi börjar med en irländare som blivit ett oväntad målleverantör.

***
Under David Moyes långa sejour i Everton gjorde han sig bland annat känd för sina fynd på transfermarknaden. Tim Cahill, Mikel Arteta, Phil Jagielka, Leighton Baines, Tim Howard, Joleon Lescott, Marouane Fellaini och Steven Pienaar är några av spelarna som värvats för en skälig peng och sedan betalat tillbaka med sina insatser på planen (och genom att säljas för större pengar som i fallet med Arteta, Lescott och Fellaini).
Men det allra största fyndet kan visa sig vara en spelare som länge satsade på en annan idrott.
Séamus Coleman har gått från att vara en snabb, rivig, fladdrig spelare till att vara ligans vassaste högerback. Åtminstone sett till första halvan av säsongen.
Fem mål har Coleman gjort. Ett par av dem har varit riktiga drömmål. Som kanonen från distans borta mot Swansea. Eller supermålet mot Southampton förra veckan där han vandrade in från kanten och tryckte in ett stenhårt skott i bortre krysset.

Vi är ju vana vid ytterbackar som bidrar offensivt i Everton. Vänsterbacken Leighton Baines har varit ett av lagets främsta anfallsvapen och var den spelaren som skapade flest målchanser i Europas fem toppligor förra säsongen, enligt Optas statistik.
Men medan Baines är en sofistikerad bollbegåvning – teknisk, finurlig och förärad med en känslig fot – handlar Colemans egenskaper om helt andra saker.
Séamus Coleman är en ren fart och energispelare. Med sin snabbhet och kondition plöjer han upp och ned mellan hörnflaggorna på sin kant.
Tack vare sin styrka i en-mot-en-situationer användes han tidigare år som ”defensiv yttermittfältare” framför Tony Hibbert. Men senaste året har han varit bofast som högerback där han får chansen att komma bakifrån och överlappa eller gå på eget genombrott. I Roberto Martínez spelsystem – där spanjoren vill ha offensiva ytterbackar – får Coleman chansen att följa med i varje anfall.

Coleman

Var kommer energin och löpstyrkan ifrån? Förmodligen från Colemans bakgrund inom den gaeliska fotbollen. Det var den lagidrotten han brann mest för som ung hemma i Donedal, en litet samhälle med ett par tusen invånare i norra delen av Irland.
– Gaelisk fotboll var alltid nummer ett. Jag spelade en del (vanlig) fotboll, men jag hade inga allvarliga ambitioner med det, berättade han i en intervju för tre år sedan för The Guardian.
Den gaeliska fotbollen – där man både får använda fötterna och en hand – är en tuff sport.
– Det är hårdare. Om du får en smäll reser du dig upp direkt. Du rullar inte runt och tittar på domaren för en frispark – du skulle ändå inte få någon i gaelisk fotboll. Det är kamp – inte för allvarligt, men det krävs målmedvetenhet och jag tror att det är det som tagit mig hit. Jag spelar fotboll på samma sätt som jag spelade gaelisk fotboll.
Så är det. Séamus Coleman har inte fått fotbollsutbildningen som många av hans lagkamrater fått i proffsklubbarnas akademier. Han har tagit sig till toppen utan bländande teknik, men med en arbetsmoral som få kan matcha.

Séamus Colemans fotbollskarriär tog fart när hans stadslag, St Catherine of Killybegs, mötte Sligo Rovers i en träningsmatch. Då var han på väg att fylla 18 år. Sligo Rovers, som spelade i högstaligan, blev imponerade av den löpvillige ytterbacken och erbjöd ett kontrakt värt knappt 1500 kronor i veckan. Coleman tog chansen.
– Jag tänkte att jag alltid kunde gå tillbaka till gaeliska fotbollen om det inte fungerade.
Det valet har han inte behövt ångra.
I januari 2009 värvades Séamus Coleman till Everton, på rekommendation från David Moyes förre lagkamrat Willie McStay. Priset: 60 000 pund, drygt 600 000 kronor.
Snacka om god investering. Med Séamus Colemans utveckling senaste året kan han mycket visa sig bli en av Evertons allra bästa värvningar.

Starten i England blev jobbig. Coleman var nära på att få amputera en tå efter en elakartad infektion.
– Vi åkte på försäsongsläger till Amerika och jag hade en blåsa på foten. När vi anlände till Amerika var foten svullen och infekterad. Jag fick åka till sjukhus där de skar hål i blåsen och försökte ta bort den. Sedan opererades jag hemma i Liverpool och det var först efteråt som de berättade hur allvarligt det var. De sa att jag kunde ha förlorat tån. Och det var bara en blåsa!
När Coleman var redo för debut fortsatte motgångarna. 21-åringen slängdes in som vänsterback i en oprövad backlinje borta mot Benfica i Europa League. Everton åkte på sin största förlust någonsin i Europaspelet, 0–5, och Coleman blev förnedrad av Angel Di María.
Den traumatiska upplevelsen hade kunnat knäcka en ung spelare, men Coleman var fast besluten om att lyckas. Nästa gång han fick chansen var han man of the match i ett 2-2-möte med Tottenham.
Våren 2010 lånades han ut till Blackpool. Tränaren Ian Holloway var imponerad av sin adept.
– Séamus Coleman är en underbar kille som kommer att bli en högerback av toppkvalitet i Premier League. Jag älskar sättet han spelar på. Han springer med bollen och har fantastisk touch.
Coleman återvände till Everton inför säsongen 2010/11. Efter ett par år som rotationsspelare, där han ofta agerade högermittfältare, fick han sitt genombrott under fjolårssäsongen. David Moyes gav honom chansen som högerback bakom Kevin Mirallas och då fanns ingen väg tillbaka in i startelvan för Tony Hibbert. Coleman, som tidigare var opolerad defensivt, visade att han utvecklat den delen av spelet.

Den här hösten har han tagit ytterligare kliv i sin utveckling. Och det är framför allt offensiven som har fått folk att lägga märke till irländaren.
Det började i premiären mot Norwich då han petade in en retur från nära håll.
Sedan fortsatte det. Coleman var en av Evertons absolut bästa spelare under hösten, gång på gång dominerade han sin kant.
Senaste månaden har han exploderat målmässigt. Sedan mötet med Stoke 30 november har Coleman gjort fyra mål på åtta matcher från sin högerbacksplats. Det betyder att han är lagets näst bästa målgörarare bakom anfallaren Romelu Lukaku.
Hyllningarna har inte låtit vänta på sig. Hans förre tränare Ian Holloway sa så här för några veckor sedan:
– Jag tror att han (Coleman) har potentialen att spela för de största klubbarna i Europa.
– Med Roberto Martínez har han fått precis vad han behöver. Han måste älska managerns taktik, han lär sig saker från honom och kommer bara att bli bättre. Det finns inte många ytterbackar som är bättre i världen.
Ian Holloway är inte sen att lyfta fram spelarens personlighet.
– Jag har sett många spelare i min karriär, men hans inställning var obeveklig, han klagade aldrig. Han uppskattar livet. Vissa spelare är splittrade, men han vill bara vinna.
Som ”late bloomer” har Séamus Coleman behållit fötterna på jorden. Idag är han en välbetald stjärna, men det är bara sju år sedan han spelade för 6000 kronor i månadslön.
– Jag säger aldrig nej till att skriva en autograf eller ställa upp på en bild. För några år sedan var det jag som frågade.

Fotnot: Gaelisk fotboll är en variant som spelas på Irland.

Kategorier Everton, Premier League

Nytt styrkebesked av ”nya” Everton

av Kalle Karlsson

SINGAPORE. Vilken match vi fick se på Emirates. Högkvalitativ, tempostark och dramatisk.
Själv gick jag ned till hotellfoajén i Singapore vid midnatt och lånade uppkoppling för att kunna följa dramat (hotellet här är bra, men rummen saknar wi-fi. Trodde det var standard 2013!).
Det blev inte som vi, eller åtminstone jag, förutspått. Jag gissade att Arsenal skulle äga matchen och att Everton skulle säkerhetsspela och hugga vid kontringslägen. Men det här är ett nytt Everton. Om någon missat det blev det tydligt idag.
Roberto Martínez gäng tog direkt kommandot och styrde spelet. De skapade inga giftiga chanser, men efter 33 minuters spel hade de 62 procent av bollinnehavet. På Emirates! Den siffran säger lite om den revolution Everton har genomgått under Roberto Martinez.
Även om laget inte skapade så mycket framåt så har man fått ett annat tänk. Typ: ”Det är bättre att ha bollen för då kan iallafall inte motståndarna göra mål”.
– Vår första halvlek var magnifik, tyckte Evertontränaren.
Arsenal är samtidigt ett nytt Arsenal. Förr styrde de alltid matcherna på hemmaplan, men var bräckligt defensivt. Nu känns det stabilt bakåt även om de inte har bollen.
Min känsla var att Arsenal kände sig rätt bekväma med att riskminimera och vänta på kontringslägen. Det var trots allt hemmalaget som skapade de bästa chanserna i första halvlek, ofta genom fina passningskombinationer med Olivier Giroud som vägg. ”Gunners” hade dock förvånansvärt svårt att hantera Evertons höga press.

Per Mertesacker och Laurent Koscielny – ligans bästa mittbackspar i höst – såg till att Romelu Lukaku inte fick några ytor. Koscielny satte knappt en fot fel.
Det var andra spelare som imponerade hos Everton. Som vänsterbacken Bryan Oviedo som på nytt gjorde en stark insats. Som Gareth Barry som är i sitt livs form. Som mittbacken Phil Jagielka som är Englands mest formstarka mittback (startman i VM?). Som högerbacken Séamus Coleman som är ligans bästa i sin position i höst.
Men allra mest imponerade Ross Barkley.
Han har varit bra hela hösten, men det är så underbart att se att han hela tiden utvecklas och tar steg åt rätt håll. Med ett stärkt självförtroende är han nu kapabel att diktera villkoren borta mot ligaledaren. Barkley, som fyllde 20 år i veckan, har fysiken, tekniken, speluppfattningen och farten. Han har förutsättningarna för att bli något utöver det vanliga.

I andra halvlek var Arsenal mer aggressivt. Det syntes att de hade fått order om att pressa högre och bli mer noggranna med bollen.
Då blev matchen en riktig höjdare.
När Arsenal började styra villkoren fick Everton möjlighet till omställningar. Och då är de alltid farligt med spelare som Barkley, Kevin Mirallas och Steven Pienaar bakom Lukaku.
Första målet var dock hemmalagets och kom med drygt tio minuter kvar av matchen. Mesut Özil, som blixtrat till då och då och visat sin klass, dök upp på bortre stolpen efter att Olivier Giroud slagit hål i luften och tryckte in 1–0 i nättaket.
Där och då kändes det som ett blytungt mål. Arsenal hade ryckt till sju poängs ledning om de fått med sig segern.
Men Everton gav sig inte. Bara några minuter senare fick inhopparen Gerard Deulofeu en boll i straffområdet, vickade till höger och dundrade in kvitteringen i bortre.
I slutminuterna var det högdramatiskt. Romelu Lukaku hade sedan ett jätteläge sedan Mikel Arteta tappat bollen i ett kritiskt läge. I slutsekunderna vände Olivier Giroud och drog till från distans. Bollen tog i kryssribban och ut.
Den aktionen var värd ett bättre öde, men det slutade oavgjort, 1–1.
Det var en missad möjlighet för Arsenal med tanke på det sena ledningsmålet, men jag tror att Arsène Wenger är relativt nöjd ändå. Hans lag leder trots allt ligan med fem poäng.
Roberto Martínez är garanterat nöjd. Hans gäng kom till Emirates efter triumfen på Old Trafford och det kunde mycket väl ha blivit en negativ reaktion. Men Everton förde spelet i första halvlek och demonstrerade vilket fint, gediget fotbollslag de har blivit. Martínez hävdade att laget spelade ännu bättre än mot Manchester United och att man kommit över ”mentala blockeringen” mot storlag på bortaplan.

Everton har lagt beslag på två guldklimpar
Att Everton drog vinstlotten när Romelu Lukaku var tillgänglig på lån är vida känt. Den belgiske anfallaren har blivit precis den målskytt och referenspunkt som laget saknat.
Vad som hamnat lite i skuggan den här hösten är att managern Roberto Martínez lyckades lägga beslag på ytterligare en guldklimp via lån.
När Barcelona ville ge talangen Gerard Deulofeu, 19, en språngbräda där han kunde få speltid och utvecklas blev det inte till någon av konkurrenterna i La Liga. Istället gick flytten till Merseyside och Everton. Det hade förstås inte blivit så om inte spanske Roberto Martínez utnyttjat sina kontakter och sin kompetens.
Deulofeus start i Everton var inte lika sprakande som Lukakus (klubben lyckades dessutom stava fel på hans efternamn på matchtröjan), men nu har anfallaren blivit varm i kläderna.
När han hoppade in mot Liverpool i derbyt var han överambitiös och oslipad. Han misslyckades med det mesta.
Men Roberto Martínez var beredd att ge honom fler chanser. Någon vecka senare var han fullständigt magisk när Stoke kördes över med 4–0. I veckan kom han in och var pigg i segermatchen borta mot Manchester United. På söndagen hoppade han in på Emirates – och blev poängräddare.
Efteråt hyllades han av Martínez:
– Han är arrogant på rätt sätt. Han upprepade flera gånger att han skulle avgöra idag. Jag har aldrig sett en spelare som är kvickare med boll än honom.
Evertons trupp har känts lite för tunn för att kunna hota om fjärdeplatsen. Men om bonusspelare som Gerard Deulofeu kliver fram och blir fullgoda alternativ kommer det att betyda massor för Roberto Martínez.

***
Nu är klockan 02.59 här borta. Sovdags.

Sida 2 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB