Efter den pinsamma insatsen och 0–3 mot Wigan i FA-cupen ställde fotbolls-England en fråga: Can the real Everton please stand up?
Jovars, nog kunde de göra det.
Idag i stormatchen mot Manchester City var det riktiga Everton, David Moyes Everton, tillbaka.
Det är ju så här Everton måste spela för att de ska vara bra.
De är inte tillräckligt bollskickligt för att kunna spela avslappnat och tiki-taka-spela sig till segrar. De måste vrida upp energin på maxnivå, pressa högt, tackla, kriga om andrabollar – för att offensiven ska komma på köpet.
Redan första kvarten kunde vi se att Everton hade en helt annan taggning jämfört med den pinsamma insatsen mot Wigan. Victor Anichebe sysselsatte Kolo Touré/Matija Nastasic, Séamus Coleman flög fram på högerkanten och Leon Osman styrde på mitten.
Ledningsmålet borde ha kommit när Kevin Mirallas dunkade upp bollen i nättaket, men då hade linjedomaren felaktigt höjt sin flagga.
Ledningsmålet, det som räknades, var ännu vassare. Coleman spelade snett bakåt till Osman som drog till en vänster från distans. Bollen skruvade sig in i Joe Harts kryss.

Steven Pienaar hade kunnat förstöra eftermiddagen när han klumpigt nog gick in hårt och fegt mot Javi Garcia och drog på sig sin andra varning. Då återstod en halvtimme av matchen och som Everton hade kämpat dittills borde de ha kroknat.
City tog över, men då visade Everton att man inte kommer att ge sig frivilligt i slaget om CL-biljetterna.
Med tio man offrade de sig heroiskt gång på gång för att freda sitt mål. När City-spelarna fick skottlägen stod Jan Mucha i vägen.
Domaren Lee Probert missade en solklar straff för gästerna när Marouane Fellaini fick bollen på handen (Probert gav frispark trots att Fellaini var en meter innanför straffområdeslinjen), men City borde vara mer besvikna på sin egen insats än domarens. Roberto Mancinis gäng var ursvagt i första halvlek och lyckades inte skapa många lägen från ”open play” trots det numerära överläget.
På tilläggstid kontrade Everton och Nikica Jelavic kunde skjuta in 2–0. Goodison Park exploderade i ett glädjevrål.
Det var ett förlösande mål för honom, ett förlösande mål för fansen som inte vill se sin klubb sjunka ner i mittenregionens anonymitet.
Nu lever drömmen om Europaspel.

Coleman lösningen till höger
Minns ni när Séamus Coleman, 24, slog igenom i Premier League för några år sedan? Det var svårt att inte gilla den frejdiga irländaren som hela tiden utmanade på kanten och jobbade i båda riktningarna, oavsett om om han var högerback eller högermittfältare.
Hans utveckling har gått lite i stå, men den form han visat senaste veckorna indikerar att han kan vara den högerbackslösning som Everton så länge har letat efter.
Idag mot Manchester City var Coleman en av planens bästa spelare. Ständigt överlappande, ständigt villig att utmana. Dessutom skötte han defensiven prickfritt. Hans nickrensning där han kastade sig hejdlöst framför Carlos Tévez höll Nemanja Vidic-klass.
Séamus Coleman belönades med ett femårskontrakt med Everton i december. David Moyes, eller hans efterträdare, kommer att få nytta av Coleman.
Sveriges vänstersida i nästa veckas VM-kvalmöte är härmed varnad.

City behöver sin storstädning
I veckan har det rapporterats att Manchester City planerar att storstäda i truppen i sommar. Det spekuleras i att upp till elva spelare kan försvinna.
Hur många som verkligen lämnar återstår att se, men helt klart är att Manchester City behöver bygga om och bygga nytt.
Stommen finns där och den ska vara kvar, men om City ska ta nästa steg behöver klubben värva in flera klasspelare.
Startelvan idag mot Everton, när Sergio Agüero, Yaya Touré och Vincent Kompany saknades, skrämmer inte många lag. Bänken – Lescott, Clichy, Nasri, Sinclair, Razak, Lopes, Pantilimon – är högst ordinär.
Med dagens resultat är Citys dröm om en andra Premier League-titel i princip död. Nu kan de istället börja planera för hur de ska ta tillbaka ligatiteln.
Alex Ferguson slog tillbaka effektivt förra året genom att värva Robin van Persie. Hur ska City kontra?

Målvakterna höll nere siffrorna
På förhand såg jag fram emot att få se hur förre AIK-försvararen Jos Hooiveld skulle klara sig mot Marouane Fellaini.
Men första halvlek blev något helt annat. Southampton körde över Everton fullständigt och det handlade istället om Rickie Lambert mot Phil Jagielka/Sylvain Distin. Det mötet vann Southampton-anfallaren på knock genom att ta sig loss flertalet gånger och avlossa en rad avslut. Som tur för Evertons var Tim Howard redo att rycka in.
Amerikanen svarade för tre-fyra kvalificerade räddningar och höll sitt lag kvar i matchen före paus.
Southampton var bra, utan tvekan, men det var länge sedan jag såg Everton så blekt.
Det var därför väntat att David Moyes skulle gå in i paus, ryta lite och skrämma fram en uppryckning i andra. Så blev det.
Everton blev mer noggrant i passningsspelet. När Séamus Coleman drog på sig en sträckning kunde David Moyes kasta in Victor Anichebe från bänken och nigerianen lyfte bortalaget.
Everton tog över tillställningen och skapade tre-fyra riktigt bra chanser. Men då tog Artur Boruc i hemmamålet över Howards patenterade roll som poängräddare. Polacken, som fick en tung start i England, har vuxit de senaste matcherna och det här var kanske hans bästa match i Premier League.
Målvaktsmatchen slutade oavgjort, matchen likaså.

Schneiderlin – ett stort mittfältsämne
Ni minns säkert att jag lyft fram Southamptons Morgan Schneiderlin tidigare. Mittfältaren var enorm när laget krigade till sig 2–2 på Stamford Bridge och igår mot Everton svarade han för en ny stormatch.
Fransmannen ägde mittfältet och utsågs välförtjänt till man of the match.
Gång på gång visade han sin förmåga att vinna boll. Schneiderlin har sedan en tid toppat tacklingsstatistiken i Premier League. Mot Everton gjorde han ingen besviken: Han delade ut fyra tacklingar, samtliga lyckades.
Det jag gillar med Schneiderlin är att han dels är den hårde, tuffe defensive mittfältaren som vinner boll, dels tillräckligt bra med boll för att ha en central roll i speluppbyggnaden.

Morgan Schneiderlins väg till Premier League är lite udda. Han tackade nej till ett erbjudande från Arsenal som 16-åring för att gå klart skolan hemma i Strasbourg. Istället flyttade han till Southampton som 18-åring och fick hänga med på resan upp från League One.
– Jag lärde mig så mycket. Du lär dig fysiskt, om dueller, om att ta tillbaka bollen. Du får tacklingar från alla håll i League One, tacklingar som skulle vara rött kort i Frankrike, men inte är något alls här. Jag hade inte kunnat lära mig det någon annanstans. Det går inte att lära ut i akademin, sa han i höstas i en intervju med The Times.
Idag är han 22 år och en av ligans mest lovande defensiva mittfältare. Arsenal och Manchester United har tidigare scoutat honom.
Bli inte förvånade om Morgan Schneiderlin dyker upp i en större klubb inom en snar framtid.

Lovande start för Pochettino
Det var mycket snack innan matchen om proteststorm från Southamptons fans mot att klubben sparkat Nigel Adkins.
Men nye managern Mauricio Pochettino fick inget kyligt mottagande likt Rafael Benítez i Chelsea. Visst, publiksiffran var den lägsta den här säsongen och någon supporter höll upp något plakat med orden ”Thank you, Nigel Adkins”. Men mer än så var det inte. Southamptonpubliken kanske inser att laget behöver deras stöd om kontraktet ska räddas.

Hur såg Southampton ut under sin nye tränare? Bra. Riktigt bra.
Argentinaren fortsatte med 4-2-3-1-systemet och gav order om att pressa högt. Morgan Schneiderlin sa efteråt att de ”var tvungna för att inte låta Everton spela upp”.
Taktiken fungerade. Everton hittade aldrig någon rytm. ”Saints” gjorde egentligen det mesta rätt i första halvlek utom mål. Gastón Ramirez var mycket bra som tia och Rickie Lambert hade fyra bra chanser och borde ha satt minst ett mål.
Mauricio Pochettino, som genomförde intervjuerna med tolk, klarade debuten med beröm godkänt.
Ordföranden Nicola Cortese kunde andas ut.
En förlust hade inneburit att det nya projektet fått jobba i motvind. Nu fick publiken se tillräckligt med fina tendenser för att våga tro på en ljus vår.

Jelavic letar efter målformen
Vad har hänt med Nikica Jelavic? När anfallaren anslöt till Everton i januari förra året från Rangers gjorde han mål på allt. Kroaten var ligans bästa straffområdesspelare och hans nio mål på tio starter (plus tre inhopp) skvallrar om hur snabbt han anpassade sig.
Men nu har han fasligt svårt att hitta rätt.
Igår mot Southampton serverades Jelavic ett gyllene läge av Victor Anichebe. Men istället för att göra det han kan bäst – avsluta på ett tillslag – lyckades snärja in sina fötter och missade bollen. Det symboliserade en spelare som agerar utan självförtroende.
Sedan den 6 oktober har Jelavic gjort två ligamål på 15 matcher. David Moyes sa efteråt att han kommer att fortsätta med 27-åringen, att målen är en tidsfråga.
Evertons hopp om att nå fjärdeplatsen kan hänga på att få igång Nikica Jelavic.

Briljant sång
Det skedde en rolig incident under matchen. I andra halvlek begav sig Southamptons Jason Puncheon in i omklädningsrummet. Han behövde gå på dass.
När han joggade in på planen igen ett par minuter senare stämde Southamptons fans upp i kör:
”He goes for a shit, he goes for a shit, Jason Puncheon, he goes for a shit”.
När Puncheon hörde sången kunde inte han inte låta bli att skratta.
Mauricio Pochettino kommenterade händelsen:
– När spelare får en ny tränare kan de bli lite nervösa…

Steven Gerrard hyllades med rätta för sin utsökta passning som betydde 3–0 mot Sunderland.
Men situationen innehöll så mycket mer.
Här bryter vi ned målet i detaljer.

I ett highlights-svep från den här matchen är det lätt att fastna på Steven Gerrards svepande 60-metersboll eller Luis Suárez mottagning och avslut. Lyfta på hatten för dessa två stjärnor och sedan stanna där.
Jag fastnade för det här målet eftersom det säger en hel del både det anfallande och det försvarande laget.
Och för att det visar det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez och Steven Gerrards kvaliteter – stick i stäv med Brendan Rodgers filosofi.
Här kan ni se målet innan vi granskar det.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article16011135.ab

Analys/Luis Suárez mål mot Sunderland

Här ser vi upprinnelsen. Lucas Leiva spelar en kort passning i sidled till Steven Gerrard.
Notera först och främst hur Liverpool formerar sig i anfallsspelet. Ytterbackar som trycker upp längs kanterna. De två sittande mittfältarna (Gerrard och Lucas) går ned djupt och deltar i uppspelsfasen.
Yttrar (Sterling och Downing) som rör sig inåt i plan.
Här kan vi se den första viktiga rörelsen som skapar yta. Jordan Henderson, som hade en offensiv mittfältsroll i matchen, möter och drar med sig en av mittbackarna (Matt Kilgallon).
Lägg märke till hur Sebastian Larsson, på grund av Downings smarta rörelse, har hamnat i ett ”ingenmansland”. Det är inte bara tack vare Downing. Det faktum att Glen Johnson flyttat upp har gjort det diffust för Larsson vem han egentligen markerar. Johnson som nu är vänstermittfältare eller Downing som är närmast? Är det Downing är Larsson på fel sida.

Stewart Downing fortsätter sin diagonallöpning. Sunderlands mittback Carlos Cuéllar upptäcker det och hänger med. Jag har ringat in Sebastian Larsson för att visa hur han nu befinner sig än mer i ”ingenmansland”.

Bollen har lämnat Steven Gerrards fot. Downings löpning har dragit med sig Cuéllar och öppnat ytan för Luis Suárez. Notera det enorma avståndet mellan Cuéllar och högerbacken Craig Gardner.

Passningen har nått Suárez och i det här läget är det för sent för Gardner att förhindra baklängesmålet.

Slutsats 1: Underbar passning, bra mottagning, tillräckligt bra avslutning – men fantastiska löpningar utan boll, framför allt av Stewart Downing, som öppnade ytan.
Slutsats 2: Bollar i djupled är det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez kvaliteter. Det är då han är som vassast. Snabba omställningar, en mot en-lägen. Tänk målen mot Newcastle: Den långa bollen in bakom backlinjen från José Enrique, nedtagningen, avslutet. Båda målen mot Sunderland var efter snabba attacker, direkt spel. Samtidigt fick Steven Gerrard utnyttja sin spetskvalitet: Crossbollarna.
Brendan Rodgers förespråkar ju en annan sorts fotboll, mer possession-baserad, men det här målet visar att Liverpool gör klokt i att variera sig.

Hur skulle Sunderland ha agerat?

Till att börja med ser vi faran med att ”tappa” spelare högt upp i planen. Anfallarna Fraizer Campbell och Steven Fletcher har hamnat på fel sida om bollen. Mittfältet står högt, men de har inte press på bollhållaren (Gerrard) som kommer att få tid att både fundera och sikta in sin passning.
Matt Kilgallon och Carlos Cuéllar borde förstås ha sett faran, tagit större djup eftersom hotet, som alla kan se, finns bakom backlinjen – samtidigt som bollhållaren är opressad.
När Kilgallon har tagit steget upp är avståndet mellan Danny Rose och Cuéllar på tok för stort.
Cuéllar och högerbacken Craig Gardner borde direkt ha centrerat. De kan strunta i att Liverpool vänsterback Glen Johnson lämnas omarkerad; han är ofarlig i det här läget. Försvarsspel handlar alltid om att värdera och täcka de farliga ytorna.
Sebastian Larssons ansvar? Minimalt, om ens något. När Downing drog sig in i plan borde Craig Gardner insett faran och flyttat över på bollsida. Då hade Cuéllar kunnat flytta över utan att lämna luckan till Suárez.
Att Gardner visar bristande positionsspel som högerback är dock inte förvånande. Han är normalt mittfältare, men har fått vikariera eftersom Sunderland saknat ett klockrent alternativ.

Berbatovs uteblivna försvarsspel
Ni minns säkert att jag hyllade Wayne Rooney för hans monstruösa defensiva löpning i derbyt mot Manchester City.
Därför är det intressant att jämföra med hur andra spelare agerar. Den är situationen, som läsaren Tomas uppmärksammade mig på (enligt honom tack vare min Rooney-analys), visar Dimitar Berbatov mot West Bromwich.

Passningen är på väg mot Fortuné. I det här läget har Alexander Kacaniklic satt in pressen på WBA:s försvarare. Dimitar Berbatov (inringad) har hamnat i positionen som vänsterytter. Vid ett sånt här positionsskifte bör man som spelare ”överta” lagkamratens uppgifter – i det här fallet följa med högerbacken Billy Jones.

Om Berbatov tar defensivt ansvar och följer med ”sin” gubbe?

…nej. Billy Jones får fullfölja sin löpning ostört.

…och kan några sekunder senare spela fram Lukaku till kvitteringen.

Var det Dimitar Berbatovs fel att det blev mål? Nej, inte enbart. Dels är han anfallare och kan inte förväntas ta en sådan defensiv löpning. Dels var passningen upp mot en felvänd Fortuné till synes ofarlig. Fulhams Karagounis sålde sig för enkelt och Fortuné kunde vända med sig bollen.
Men det är värt att fundera över sådana här detaljer.
Vill man försäkra sig om att inte släppa in mål, möter man skickliga motståndare, är det exakt den här sortens detaljer man måste bemästra. Det kostar i energi, men det är då man har minskat risken för baklängesmål.

Baines misslyckade offsidefälla
Den sista taktikbiten handlar om Papiss Cissés mål för Newcastles mot Everton. Eller snarare om Leighton Baines försvarsspel.

En långboll är på väg mot Newcastles Shola Ameobi. Evertons mittbackar Sylvain Distin och John Heitinga går upp mot bollen. Till höger i bild ser Leighton Baines hur Papiss Cissé är på väg att ta löpningen i djupet in bakom mittbackarna.

I det läget väljer Baines (inringad) att försöka ställa Cissé offside. Men bollen seglar över mittbackarna…

…landar hos Cissé som lobbnickar över Tim Howard i mål.

Vems ansvar? Leighton Baines som misslyckas kapitalt med att ställa offside? Mittbackarna som förlorar nickduellen.
Jag lägger skulden på mittbackarna här. När den första bollen kommer mot Ameobi bör en av dem (Distin?) gå på boll medan den andre faller in bakom. Nu går båda på boll – och båda missar nickduellen.

Situationen bakifrån.

Baines måste ta ett snabbt beslut. Han ser att han inte ligger i linje med sina övriga backar och har chansen att ställa offside. Vinner Ameobi nickduellen är Cissé offside. Vinner Distin/Heitinga nickduellen är faran ändå över. Det sista han räknar med att är att Evertonförsvararna ska missbedöma bollbanan och låta bollen passera.
I 99 av 100 agerade Baines rätt i den här situationen. Det här var det 100:e fallet.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till att rita pilar. Ska försöka få till bildstorleken på de bilder som av någon anledning blev mindre.

***
Läs mer:
20 nov: Analys: ”Stokes läckra hörnvariant”.
11 dec: Analys: ”Taktiken som sårade Man City”.
14 dec: Analys: ”Därför kan Benítez bli ett lyft för Torres”.
18 dec: Analys: ”Walcott som striker”.
21 dec: Analys: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

Taarabt succé kan försämra QPR:s chanser
Uppdraget må vara nästintill omöjligt, men det är ändå kul att se en liten Harry Redknapp-effekt på Queens Park Rangers.
När tog över hade laget gått segerlöst i 13 raka Premier League-matcher.
Sedan ”Harry Houdini” inledde sin räddningsaktion har laget inte förlorat på fyra matcher.
Det började med 0–0 borta mot Sunderland, fortsatte med 1–1 hemma mot Aston Villa och 2–2 borta mot Wigan.
I lördags kom, äntligen, den första vinsten.
QPR vann med 2–1 mot ett inspirationslöst Fulham och det mesta av eftersnacket handlade om Adel Taarabt.
Ingen annan spelare har blandat och gett så mycket den här hösten i fotbolls-Europa. I ena stunden är han briljant, för att i nästa sjunka ned i ett svart hål av frustration och övermod.
I lördags var han på spelhumör och då är det få spelare i landet som är mer sevärda än marockanen. Från positionen som ”tia” svarade han för båda målen. Han hade kunnat göra fler. I första halvlek hade han ett par skott som ven utanför målramen.
– Man har sett få i livet som har såna färdigheter som han. Han är som Di Canio, som jag tyckte var en fantastisk spelare, en av de största i West Ham, sa Harry Redknapp efteråt.
Taarabt succé är både bra och dåligt för QPR.
Bra eftersom det gav första segern och lyfte laget från jumboplatsen i tabellen. Men dåligt av den anledningen att Marockos förbundskapten Rachid Taoussi lär ta med 22-åringen till Afrikanska mästerskapen. Vill det sig illa och Marocko når final måste QPR klara sig utan sin nyckelspelare i fem matcher.
För ett lag med brist på kreativitet – Esteban Granero är bra, men kan inte göra något ensam – kan det bli tufft.

United har hittat rätt mittfältskombination
Manchester Uniteds centrala mittfält är ett evigt diskussionsämne. Det har det varit ända sedan Roy Keane började bli till åren.
Alex Ferguson har negligerat behovet av fältherre. Ifjol släckte han bränder genom att låta Paul Scholes, 37, snöra på sig skorna igen.
I inledningen av den här säsongen var kombinationen Scholes/Michael Carrick förstaval, men senaste månaderna har det blivit tydligt att Scholes endast fungerar som inhoppare då han inte har löpstyrkan för att klara tvåvägsspel.
Mot Manchester City förra helgen fick Tom Cleverley chansen bredvid Carrick och gjorde en stark match. I lördags mot Sunderland fick duon fortsatt förtroende – och då levererade United en av de bästa insatserna för säsongen.
I första halvlek var laget briljant och kunde ha gjort tre-fyra-fem mål.
Michael Carrick var outstanding och höll i trådarna i varje uppspel. Tom Cleverley gjorde en av sina bästa matcher senaste året och satte ett läckert 2–0-mål (framspelad av Carrick).
Det såg så bra ut att jag skulle vilja slå fast att den här duon är förstaval tills vidare (Anderson har stundtals visat bra form, men är hel för sällan).

Med en så stark första halvlek var det intressant att se hur stor skillnaden blev i andra då Carrick klivit av i paus med känningar av en sträckning.
In kom Paul Scholes och plötsligt var Uniteds lag så där vidöppet som det varit tidigare under hösten.
När Ryan Giggs dessutom byttes in vid ställningen 3–0 var hemmalagets försvar i spillror. Firma Scholes/Giggs – äldsta innermittfältsparet i PL:s historia? – bjöd på hav av ytor och Sunderland började skapa chanser. Fraizer Campbell nickade in 3–1, och hade inte David De Gea gjort ett par vassa räddningar hade gästerna kunnat gå ikapp.
Alex Ferguson kritiserade spelarna för att de slappnat av och skänkt bort initiativet.
Men managern borde kanske förstå att han själv bar en stor del av ansvaret.
Spelar man Paul Scholes och Ryan Giggs på centralt mittfält har risken för baklängesmål ökat markant.

Fellaini kan ha förstört Evertons dröm
Hur dum får man vara? Här har Everton gjort en kanonhöst och slåss om en plats i Champions League. Då tappar lagets stjärna Marouane Fellaini huvudet med afrot och alltihopa i ett möte med Stoke – vilket kan stjälpa hela laget.
Belgaren skallade Ryan Shawcross och kan nu vänta sig en tre matcher lång avstängning.
Men det var inte bara det. Fellaini var inblandad i fler incidenter, bland annat en annan skallningssituation och ett slag i ansiktet.
Domaren Mark Halsey missade alltihop (surprise!), men skulle FA fälla Fellaini för alla förseelser skulle han kunna få nio matchers avstängning.
Det är dock inte speciellt troligt, men tre-fyra matcher räknar jag med.
– Vi får ta det straff som utdelas. Jag har sagt åt honom i omklädningsrummet att det där inte är acceptabelt, sa David Moyes, som även kommer att bötfälla spelaren.

Visst, uppvaktningen vid fasta situationer är hård och jag förstår att spelarna ilsknar till ibland. Men Fellainis upprepade grejer var ändå idiotiska.
Nu får han av allt att döma följa en rad matcher från läktaren.
För Everton, som byggt hela sitt anfallsspel på 25-åringen, är det förödande.

Uppdaterat: Nyss kom beskedet att Fellaini stängs av tre matcher. Han missar mötena med West Ham, Wigan, Chelsea.

Starka mittbacksinsatser
Jan Vertonghen satte segermålet för Tottenham mot Swansea (1–0) och visade än en gång att han är en kanonvärvning.
Men jag fastnade för en annan mitttback igår på White Hart Lane.
Swanseas Ashley Williams satte knappt en fot fel och var en klippa för bortalaget. Efter en start där Swansea körde lite passningsövningar tog Spurs över totalt. Men vad de än tog sig till, vad de än skickade in straffområdet, lyckades Williams och mittbackskollegan Chico rensa undan.
Tills kvarten återstod då Vertonghen, i misstänkt offsideläge, dök upp i boxen och sköt 1–0.
Den reslige Williams imponerade stort på mig förra säsongen, men han fick en tveksam start i höstas då han orsakade ett par baklängesmål.
Nu verkar 28-åringen ha hittat tillbaka till storformen.

Liverpool måste våga vila Sterling
Jag har tänkt en hel del på Raheem Sterling under hösten. Inte så konstigt eftersom han varit fantastiskt bra.
Men jag har också funderat på hur Brendan Rodgers använder honom.
Vi talar om en 17-åring som kastades in i en storklubb och spelade ordinarie vecka efter vecka.
Jag har så många gånger hört Alex Ferguson – och andra tränare – betona hur viktigt det är att matcha in unga spelare försiktigt. Jag minns hur en 18-årig Cristiano Ronaldo fick känna sig in och vilade ibland helt under sin debutsäsong.
Raheem Sterling, nyss fyllda 18 år, har startat varenda ligamatch sedan han fick chansen mot Manchester City.
Det är inte så konstigt att han visat trötthetstecken. Efter förlusten mot Aston Villa, där Sterling gjorde en slät figur, sa Brendan Rodgers:
– Det är ingen tvekan om att Raheem är en av dem som behöver pusta ut. Jag har tänkt på det senaste veckorna.
– Du behöver bredd för att ta ut någon och stoppa in någon annan. Det är något jag tänker på – vem som ska in.

Jag håller inte helt och hållet med Rodgers om att han saknar alternativ. Tidigare under hösten visade nyförvärvet Oussama Assaidi lovande tendenser i cupmatcher. Han har inte fått starta en enda match i ligan (bara tre inhopp).
Jag ser förstås inte träningarna – det är möjligt att Assaidi blottar brister på träningsplanen – men att döma av de cupmatcher och inhopp jag sett från marockanen är det märkligt.
Och om Assaidi hade fått chansen på Sterlings bekostnad tidigare i höstas hade Brendan Rodgers kanske istället haft en fräsch Raheem Sterling när laget går in i den hektiska julperioden.
Jag kan inte heller låta bli att tänka på vad Michael Owen berättade om förra månaden. Hur han spelade på tok för många matcher som ung och därför förkortade karriären.
Så tragiskt om Raheem Sterling skulle gå samma öde tillmötes.

Hur sårar man Manchester City?
Och hur spelar man inte försvarsspel?
Här är några taktiska punkter från helgen.

Egentligen var den stora frågan inför matchen hur Alex Ferguson skulle neutralisera Yaya Touré. Ivorianen har varit dominant i två av de tre senaste mötena och försöket i våras att tackla problemet genom att spela Ji-Sung Park blev helt misslyckat.
Därför hade, i teorin, den omtalade mittfältsdiamanten varit att föredra. Den hade gett United numerärt överläge centralt.
Men det hade varit ett reaktivt system. Då hade laget helt och hållet negligerat ett eget anfallsspel och bara anpassat sig efter Roberto Mancinis gäng.
Så det var väntat att Alex Ferguson valde 4-2-3-1-taktiken som var så effektiv borta mot Chelsea.
Då kunde United dessutom använda sitt vassaste anfallsvapen: Snabba omställningar på Antonio Valencia.
Manchester City var obesegrat på hemmaplan i två år. De dominerade den här matchen första 20 minuterna och stora delar av andra halvlek. Därför var United tvunget att förvalta lägena.
Ett av dessa dök upp tack vare planen att attackera Citys vänsterkant.

Inför matchen hade Manchester Uniteds anfall sett ut så här: 30 procent på vänsterkanten. 32 procent centralt. 38 procent på högerkanten.
I söndags anföll United till 57 procent på högerkanten.
Och 2–0-målet exemplifierade hur man sårar City bäst. ”Overload the flanks”. Skapa två mot en-lägen på kanten.
Med David Silva och Samir Nasri, två ”inside wingers”, yttrar som vill gå inåt i banan, finns ofta möjlighet att ställa om på kanterna (se nedan).
Det var exakt samma taktik som Manchester United använde mot Chelsea och målet är likt målet som betydde 2–0 på Stamford Bridge.

David Silva har flyttat in i plan. Notera hur högerbacken Rafael da Silva i tidigt skede flyttar upp för att skapa två mot en-läge mot Gaël Clichy. En opressad Michael Carrick har inga problem att hitta ut med passningen.

Passningen har nått Antonio Valencia och Rafael är beredd att överlappa. Ett par sekunder senare kommer brassen att spela in till Wayne Rooney som gör 2–0. Notera hur långt efter David Silva har hamnat. Det medför att Gareth Barry (defensive mittfältaren på väg ut mot kanten) måste ge Clichy understöd och därmed släppa markeringen på Rooney. (Bosse P drog det här i Viasat-studion, men alla kanske inte såg matchen och eftersnacket)

Rooneys defensiva arbete
Det är intressant hur Wayne Rooney förändras när det vankas stormatch. I ett hemmamöte mot, låt oss säga, Reading kan han vara hafsig med possession och gestikulera uppgivet över en missad passning. Så fort det är en stormatch och Alex Ferguson har skräddarsytt en defensiv taktik – då är Rooney superkoncentrerad och superlojal. Mötet på Camp Nou mot Barcelona 2008 är väl det bästa exemplet på det, matchen mot Chelsea i höstas ett annat.
I söndags visade han samma tendenser.
Löpningen i den 25:e minuten är värd att uppmärksamma. Varför? Jo, jag menar att den sekvensen belyser varför United är så effektivt i många stormatcher.

Manchester United har haft hörna, Cleverley spelar bort andrabollen och City får ett gyllene läge att ställa om. Många offensiva spelare hade struntat i att ta jobbet i det här läget, men Rooney inser: 1) United har för många spelare på fel sida om bollen (5). 2) Sergio Agüero, på kanten, kommer att bli svår att plocka upp för någon av försvararna.
Notera – och det här är viktigt: Rooney bestämmer sig för att ta löpningen trots att bollen inte spelas mot Agüero.

Yaya Touré tar emot bollen och vänder upp. Rooney fortsätter att jaga efter Agüero.

När Michael Carrick har lyckats fördröja Yaya Touré har Rooney hamnat i vänsterbacksposition. Men Agüero har inte fått bollen och chansen är över.

När Rooney gjorde den här löpningen skrev jag direkt på Twitter:
”Den defensiva löpningen Rooney gjorde nyss för att täcka av Agüero får man inte av många offensiva spelare i världen”.
I andra halvlek gav Sergio Agüero tillbaka. Han jagade Wayne Rooney ända ned till hörnflaggan (se nedan).

Det finns dock en viktig skillnad: Wayne Rooney var bollförare när Agüero jagade honom. Då är det lättare att inse att en spelare är ”farlig”.
I första exemplet där City har läge att ställa om tar Rooney det oerhört ansvarsfulla beslutet att täcka av en spelare utan boll.
Han gör det för att minimera risken att spelaren eventuellt ska få bollen, för att ta sig hem på rätt sida, för att han upptäckt att laget har för många spelare i offensiva positioner. Det är imponerande.
Den lojaliteten får man inte av många anfallare i världen. Men det är den inställningen som, bortom mål och assist, är storheten hos Wayne Rooney.
Det är tack vare sådana lojala prestationer som Ferguson kan lyckas med defensiven i stormatcher efter att ha genomlidit en hel höst med försvarsproblem.

Andra exempel på försvarsspel från helgen
Vikten av att ta sig hem på rätt sida om sin spelare var tydligt när Tottenham tappade 1–0-ledning mot Everton.
Clint Dempsey gav Spurs ledningen, men notera nedan hur han är ytterst ansvarig för kvitteringen.

Kolla matchklockan. 14 sekunder kvar av ordinarie tid. I det här läget måste Clint Dempsey (nummer 2) inse att han först och främst måste hålla på och åtminstone skära av ”sin spelare”, i det här fallet Séamus Coleman. Direkt i det här läget bör han ta sig ned på rätt sida, det vill säga, åtminstone ned till straffområdeslinjen.

Här ser vi hur Dempsey helt tappat bort högerbacken Séamus Coleman som smyger upp längs kanten. I det här läget, när bollen har nickats bort av Tottenhamförsvaret, måste han ta sig hem (istället för att hoppas på kontring).

Här är det för sent. Hade Clint Dempsey från början tagit sig hem på rätt sida är det tveksamt om Steven Naismith ens vågat slå ut passningen till Coleman. Nu är passningsvägen helt fri och Coleman kan i nästa sekund slå inlägget till Steven Pienaar som betyder 1–1.

Slutsats: 14 sekunder kvar av matchen – då måste man utföra en av försvarsspelets grundstenar. Ta sig hem på rätt sida och skära av de farliga ytorna. Clint Dempsey gjorde inte sin läxa – och Spurs förlorade sedan alla tre poängen.

Ett annat exempel på svagt försvarsagerande hämtar jag från matchen West Ham–Liverpool.
Glen Johnsons 1–0-mål var ett av säsongens allra läckrade. En sträckt vrist i bortre krysset utom räckhåll för Jussi Jääskeläinen.
Det var ett underbart mål, och vi ska inte ta något ifrån Johnsons prestation. Men eftersom vi intresserar oss för detaljer så är det intressant att studera Matt Jarvis försvarsspel i förstaläget.

Steven Gerrard har slagit ut bollen till Glen Johnson. Matt Jarvis är beredd att sätta press. I det här läget har han en elementär kunskap att ha i bakhuvudet: Hitta rätt pressavstånd.
Står han för långt ifrån kan Johnson svinga in ett inlägg ostört (ett större problem om Liverpool haft en bra huvudspelare som striker). Kommer han för nära riskerar han att bli bortgjord.
Johnson får bollen i en ofarlig yta, alltså bör Jarvis inte ”sälja bort sig” genom att bli bortdribblad.
Men det är exakt vad som sker. Jarvis ”hamnar på hälarna”, för att tala fotbollsspråk. Han låter Johnson vandra förbi honom tack vare en bra första- och andratouch.

Utan understöd har Matt Jarvis släppt förbi Glen Johnson in i en farligare yta. Liverpoolspelaren har två djupledslöpande mittfältare att spela in bollen till. Han väljer att hålla i bollen och stoppa upp en bomb i krysset istället.

Det kan förstås vara så att West Ham-managern Sam Allardyce har beordrat sina yttrar att styra motståndarna inåt i plan (inte ovanligt att man styr på det sättet på högre nivå, till skillnad mot på lägre nivå där man alltid styr utåt). Men då måste Jarvis försäkra sig om att han har understöd av någon central mittfältare/försvarare. I den här situationen (första bilden) har han ingen medspelare innanför. Han slänger ingen blick alls bakom axeln för att titta vad han har bakom sig.
Jarvis praktiserar helt enkelt försvarsspel på ett sätt som inte fungerar mot bra spelare.

En sådan här tämligen banal miss har man normalt råd med – det är sällan motståndarna straffar en med skott á la Johnson – men det var förvånande att Jarvis agerade lika naivt vid ett par tillfällen till under första 20 minuterna.
Det var en stor anledning till att Glen Johnson dittills var planens dominant.

Fotnot: Stort tack till nattchef Johan Kingfors som fixade grafik.

***
Fler taktikanalyser:
”Stokes läckra hörnvariant”.
”Zonspel vs man-man vid fasta situationer”.
”Taktiken bakom Evertons succé”.

Tottenhams mardrömsminuter
Om matcherna hade blåsts av efter 80 minuter hade Tottenham toppat Premier League.
Det är sensationella siffror eftersom de ligger hela 13 poäng efter ledande Manchester United.
Men det är ingen slump att det är Spurs och inte United som just nu brottas med den statistiken.
André Villas-Boas lag har släppt in 40 procent av sina mål under slutkvarten i matcherna.
I söndags hände det igen.
Tottenham hade ledningen borta mot Everton efter ett fint Clint Dempsey-mål. Jag tyckte att mycket talade för att Everton skulle ens kvittera. De såg ut att sakna udd på sista tredjedelen.
Men i slutsekunderna av ordinarie tid gjorde Steven Pienaar 1–1 och på tilläggstid satte Nikica Jelavic 2–1.
Jag tror knappast att det handlar om att Tottenham är dåligt tränat. Snarare är det en mental fråga. Kan AVB lösa problemet?

Henderson på väg att tina upp
Jordan Henderson fick inget lätt förstasäsong i Liverpool. Det började med att ägaren FSG betalade ett rejält överpris för ”English talent”, vilket gav ett ok att bära på. Det fortsatte med att Kenny Dalglish spelade honom på fel position, som högermittfältare istället för i mitten.
I somras ville Brendan Rodgers göra sig av med Henderson när Fulham visade intresse. Spelaren sa nej.
– Vad Rodgers sa kom som en blixt från klar himmel. Jag jobbade hårt för att komma till en klubb som Liverpool. Jag ville stanna så länge som möjligt. Jag sa till managern att jag ville stanna och kämpa om min plats, sa Henderson till Telegraph.
Efter att bara få 50 minuters speltid på de sju första matcherna i ligan fanns det många som tvivlade.
Faktum är att få spelare i England fått utstå fler raljanta skämt om kvalité kontra övergångssumma. Möjligen Andy Carroll.
Men nu har Henderson startat fyra av de senaste sex matcherna i alla turneringar.
Han gjorde segermålet i Europa League, målet som tog Liverpool till slutspel. Och i söndags hoppade han in sista 20 minuterna och var med och spelade fram till segermålet (som bedömdes som självmål).
– Jordan är en underbar talang och har en stor framtid här, sa Brendan Rodgers nyligen efter att i somras ha velat klippa banden.
Jordan Henderson har förstås en bra bit kvar innan han tar en ordinarie tröja på ett mittfält med Lucas, Joe Allen och Steven Gerrard, men han verkar ha lämnat platsen bredvid fiskpinnarna i frysboxen.
Och det viktigaste: Han får numera speltid i sin rätta position.
Det är ett stort steg i rätt riktning.

Diamés skada förödande för West Ham
Det var en match med tre ansikten igår på Upton Park. Liverpool började starkt och dominerade med eftertryck första kvarten.
West Ham var häpnadsväckande svagt.
Sedan klev West Ham högre i presspelet och kavlade upp ärmarna. Mark Noble och Mohamed Diamé tog tag i mittfältet, Matt Jarvis utmanade på vänsterkanten och Carlton Cole skapade oro med sitt huvudspel.
Så fort det blev en match utan struktur, en fysisk kamp snarare än spel efter marken, tog hemmalaget över.
De vände till 2–1-ledning och det var en matchbild som passade Mohamed Diamé perfekt. Den kraftfulle senegalesen tog de där löpningarna som ingen annan orkade och som gjorde att ”Hammers” kunna länka ihop sina långa bollar mot Carlton Cole med mittfältet.
I den 70:e minuten, när han tog en ny energikrävande löpning, skedde det som inte fick hända. Diamé drog sönder baksidan av låret.
Och efter att han burits ut på bår såg vi hur mycket han betyder för laget.
Plötsligt trampade West Hams mittfält vatten. Utan Diamés kvalité dels som bollvinnare, dels som bolltransportör, föll de ihop totalt.
Liverpools segermål må ha varit turligt, men min känsla är att de hade gjort mål ändå under slutkvarten. West Ham såg ut att vara slutkört.
Och det är förstås illavarslande för West Ham.
Efter matchen kom beskedet att Mohamed Diamé kan bli borta upp till tolv veckor på grund av en muskelbristning. Det kan bli förödande för West Ham nu när ligan går in i ett hektiskt skede.
På måndagskvällen sa spelaren själv att skadan inte var så allvarlig och att han hoppas vara tillbaka om tre veckor. Det gör hela West Ham.
Mohamed Diamés ”impact” blev väldigt tydlig mot Chelsea där han kom in och lyfte laget.
Gårdagens match var ännu en indikation på att Sam Allardyce inte har någon ersättare som kan fylla det tomrummet.

Wigans stjärna – en av ligans formstarkaste spelare
Wigan faller ju lite utanför radarn så jag förstår om ni inte har lagt märke till mittfältaren James McCarthy, 22, senaste veckorna.
Men sanningen är att irländaren gjort stormatch på stormatch. Han är en av ligans mest formstarka mittfältare.
Mot Manchester City förra helgen var han dominant i 70 minuter. I lördags gjorde han båda målen när Wigan fick 2–2 mot Queens Park Rangers.
– Tekniskt sett tror jag att det är svårt att hitta en bättre spelare, sa Roberto Martínez efter matchen.
Varje gång Wigantränaren berömmer en av sina spelare finns risken att någon storklubb vaknar och öppnar plånboken. Det vet han, men den här gången höll han inte igen.
– Tekniskt sett kan han spela i vilket lag som helst i världen och det kommer han att göra.

McCarthy är en typisk Wigan-värvning. Han hämtades från Hamilton Academical för den ringa summan 1,2 miljoner pund. Idag är det priset tiodubblat.
Frågan är hur länge det dröjer innan någon klubb hostar upp en peng som Dave Whelan inte kan säga nej till.

Norwich visar karaktär
Norwich är ligans hetaste lag. Chris Hughtons gäng har nio raka (!) matcher utan förlust.
Jag skrev häromveckan om lagets starka form, om hur övergången till 4-5-1 har gett ett stabilare, mer kompakt lag.
Helgens match var ett bevis på ”kanariefåglarnas” karaktär och nyvunna självförtroende.
Laget tog ledningen med 3–0 borta mot Swansea. I andra halvlek inledde Swansea upphämtningen genom att göra två mål direkt i andra halvlek.
Men när alla på Liberty Stadium väntade på 3–3 skruvade Robert Snodgrass istället in en frispark till 2–4.
Swansea slog 661 passningar i matchen, varav 596 till rätt adress (90 procent). Norwich slog knappt hälften, 320, varav 236 till rätt adress (74 procent). Hemmalaget hade 67 procent av bollinnehavet.
Men Norwich gjorde fyra mål och vann.

Southamptons vapen: högersidan
Jag fastslog ju tidigare under säsongen att Leighton Baines/Steven Pienaar varit hösten bästa ”wide combination” i Premier League.
Därför är det värt att uppmärksamma att Southampton också har en riktigt start högersida, dock inte med lika kända namn.
Jason Puncheon, 26, är mest känd för att ha gjort mål i alla fyra proffsdivisionerna (med Barnet i League Two, Milton Keynes och Southampton i League One, Millwall i Championship och Blackpool i Premier League).
Nu har han även stigit fram som en av Nigel Adkins nyckelspelare. Det mesta i Southampton sker via högersidan med snabbe ytterbacken Nathaniel Clyne och Puncheon. Den sistnämnde är lurig, kvick och hela tiden villig att utmana. Dessutom har han vassa inlägg med sin vänsterfot.

Jämnaste fjärdeplatsracet någonsin
Slutligen: Snacka om jämn tabell.
Jag kan inte minnas att vi haft så tätt mellan lagen så här långt in på säsongen sedan Uefa började dela ut fyra Champions League-platser.
Mellan Everton på fjärde plats och Norwich på tolfte plats skiljer bara fyra poäng. Liverpool, som började så svagt, är nu med i allra högsta grad.  Norwich, som låg under strecket, är till och med uppe och hotar.
Det är sensationellt… och samtidigt, alldeles, alldeles underbart.
Även om titeln blir ett tvåhästarsrace i Manchester har vi en rafflande vår att se fram emot.

***
I morgon kommer lite taktiska observationer från helgen.

Han var en framstående friidrottare och ville satsa på att bli långdistanslöpare.
Marouane Fellaini blev fotbollsspelare istället.
I höst har han varit en av Premier Leagues bästa.
Det här är den långa historien om belgaren som saknade de tekniska kvaliteterna men blev en kultspelare tack vare sin enorma fysik.

Det finns en historia som berättar en hel del om Marouane Fellaini, om hur folk uppfattar honom.
Den sista augusti 2008 var David Moyes på plats i Belgien. Everton hade släppt tuffe mittfältaren Lee Carsley till Birmingham. För en gångs skull hade klubben lite pengar att värva för. David Moyes hade satt sig på ett privatplan ned till Bryssel för att göra klart en affär i sista stund.
Evertons ordförande Bill Kenwright minns samtalet till sin manager.
– Jag ringde David och det första jag sa var: ”Är han där?”. Han svarade ”ja”. Så jag frågade: ”Hur är han?”. Det blev tyst i andra sidan luren… sedan utbrast han kort och gott: ”Big!”.
Marouane Fellaini är inte bara stor. Han är enorm. Med sina 194 centimeter är han längre än de allra flesta offensiva spelarna i Premier League. Och afrofrisyren ger än mer volym.
– Folk tenderar att lägga märke till ”Felli” för håret. Men han har så mycket mer. Han är en underbar kille och hans arbetsvilja är oslagbar. Han är anpassningsbar och gör vad du ber om. Han är en fantastisk tillgång när vi försvarar och en total olägenhet när vi anfaller. Vilket lag som helst i Europa skulle vilja ha honom, säger lagkamraten Leighton Baines.
Så är det nog efter en höst där Marouane Fellaini etablerat sig som en av Premier Leagues största stjärnor.
Det tog ett tag. Fyra år för att vara exakt.

Goodison Park, 20 augusti 2012:
Everton har trotsat historien och vunnit en premiär. Den här kvällen är det självaste Manchester United som fått se sig besegrat.
Inför matchen är allt ljus riktat på Robin van Persie som ska göra debut efter flytten från Arsenal. Efteråt talar alla om Evertons Marouane Fellaini.
Från sin roll som offensiv mittfältare har han käkat upp United-försvaret fullständigt.
Han har dribblat, skjutit, vunnit nickdueller, spelat fram. I England har Marouane Fellaini varit ansedd som en nyttig spelare, men det här är dagen då fotbollsvärlden upptäcker hur bra han är.
Halvvägs in på säsongen är det fortfarande den individuellt bästa insatsen vi sett i höst.
Men till skillnad mot förr när Marouane Fellaini haft gjort en stormatch var det här inget undantag.
Efter den exceptionella insatsen i premiären har 25-åringens form hållit i sig.
Han har dominerat i match efter match. Den ende försvararen som lyckats tämja honom är svenske Jonas Olsson. Fellaini är en av fyra spelare som tagits ut i ”Omgångens lag” i den här bloggen fyra gånger.
Vissa menar att han varit hela ligans bästa spelare.
– Han visar varje vecka att han kan konkurrera och har kvaliteten att vara en högkvalitativ mittfältare. Han dominerar ofta mittfältet, även när vi möter topplag. Han är ovärderlig för oss, säger Everton-målvakten Tim Howard.
Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när vissa tvivlade på det dyra nyförvärvet.

Marouane Fellaini värvades till Everton i augusti 2008. Han kostade runt 14 miljoner pund och blev klubbens dyraste nyförvärv någonsin.
Med en sådan prislapp följde förstås förväntningar.
Den engelska publiken kände inte till så mycket om mittfältaren från Standard  Liège. Det enda de visste var att han övertygat stort när Liège varit nära att besegra Liverpool i kvalet till Champions League.
När Fellaini kom led Everton av anfallssjuka. Det gjorde att mittfältarna Tim Cahill och Fellaini användes som anfallare.
Fellaini var bra, riktigt bra ibland, men han var också odisciplinerad. Under sina första 17 matcher drog han på sig 10 (!) varningar. Det gick så långt att han kallades till ett möte med domarchefen Keith Hackett. Fellaini lovade att skärpa sig.
Men han fick även kritik spelmässigt. Efter en svag insats mot Benfica i Europa League underströk BBC:s Phil McNulty att det var bortkastade pengar och föreslog att Fellaini skulle klippa bort afrot eftersom det ”drog till sig uppmärksamhet och blottlade hur dåligt han spelat”.
– Det var många som ansåg att Everton betalade överpris när de köpte honom, berättar belgiske fotbollsjournalisten John Chapman för mig.

Fellaini och domarna var inte överens under belgarens första halvår i England.

Säsongen 2009/10 fick Marouane Fellaini sitt genombrott. Han tog klivet ned som defensiv mittfältare och under hösten var han så bra att Everton-tränaren David Moyes kallade honom ”as good as anyone in the league”. Lika bra som vem som helst i ligan.
Och det gladde David Moyes som satsat en stor del av budgeten på den belgaren. Han fick leva med frågor om Everton skulle få ha kvar sin guldklimp.
– För en tid sedan frågade ni när vi skulle göra oss av med honom. Nu frågar ni om vi kan behålla honom, sa Moyes till reportrarna.
Vid det här laget var håret snarare en fördel. Afroperukerna sålde som smör i Evertons souvenirshop. Marouane Fellaini var redan en kultspelare på Goodison Park.
Idag är afrofrisyren ett stycke Evertonhistoria. När Fellaini lade sig till med flätor till en match mot Stoke, ledde det till att lokaltidningen Liverpool Echo intervjuade en maskeradaffär om hur det skulle påverka försäljningen av perukerna. Det startades en Facebook-grupp: ”Bring back the afro Fellaini lad!”. Själv säger han:
– Alla har sin egen stil. Vissa dagar känner jag för att behålla det, vissa dagar känner jag för att raka bort det. Men livet har varit okej så jag kanske behåller det.
Trots de starka insatserna, trots igenkänningsfaktorn dröjde det tills han fick det där riktiga erkännandet.
Kanske berodde det på att Tim Cahill var lagets fixstjärna och tog rampljuset.
Kanske berodde det på att Fellaini flyttades runt mellan mittfältet och anfallet och aldrig blev inspelad i någon position.
Kanske berodde det på att han ådrog sig allvarliga skador och missade stora delar av våren två år i rad.
Under silly season-månaderna i somras florerade det rykten om alla som någonsin ägt ett par fotbollsskor. Men om Fellaini var det förvånansvärt tyst.
Visst har det viskats om intresse från Chelsea genom åren, men inte mer än löst snack.
Kanske skrämdes storklubbarna av en eventuell prislapp eftersom spelaren tecknade ett femårskontrakt med Everton för ett år sedan.
Å andra sidan har Marouane Fellaini alltid fått kämpa för att komma någon vart.

Evertons publikfavorit föddes i belgiska Etterbeek. Hans föräldrar hade invandrat från Marocko. Pappan var fotbollsmålvakt i hemlandet, men när han inte lyckades få arbetstillstånd i Belgien gav han upp den aktiva karriären och började köra spårvagn. På fritiden tränade han de tre sönerna.
Marouane började spela på gatorna i Bryssel i stadsdelen Heizel. Han upptäcktes av scouter och kom till Anderlechts akademi som åttaåring. Parallellt tränade han friidrott. Hans ungdomstränare Paul Schraepen berättade för BBC för tre år sedan:
– Han var duktig i långdistans och hans mål var att lyckas inom det.
Pappa Abdellatif fick dock sonen att välja fotboll. Men där hade Marouane inte den naturliga talangen. Abdellatif lät Marouane sonen till skolan för att bygga upp konditionen.
– Marouane var inte någon begåvad spelare men väldigt atletisk. Han sprang från början till slut. Det gick inte att stoppa honom.
När pappan fick nytt jobb i Mons flyttade familjen. Marouane Fellaini misslyckades i Charleroi. Istället hamnade han i Standard Liège där Michel Preud’homme gav honom chansen som defensiv mittfältare.
– Det är överraskande att ”Maro” blivit en sådan stjärna, säger Paul Schraepen. Jag trodde aldrig att han skulle nå så hög nivå. Han var bra som ung, men inte fantastisk. Det fanns många i hans ålder som var bättre när jag tränade dem.
Marouane Fellaini gjorde helt enkelt det bästa av sina kvaliteter, sin storlek, sin fysik.
Precis som han gör idag.

Marouane Fellaini är inte den mest eleganta spelaren, inte den inte som barnen vill vara på skolgården. Men få spelare är lika effektiva. Få kan skapa mer oreda i motståndarnas straffområde.
Det räcker med en lyftning från Leighton Baines mot det där enorma håret för att mittbackarna ska börja darra.
Han är förmodligen den enda spelaren i fotbollsvärlden idag som kan dominera en Premier League-match med sin bröstkorg. Hans förmåga att suga in höjdbollar och ge sitt lag möjlighet att flytta upp är unik.
Vad är Fellainis bästa position? Om detta tvistar dom lärda.
Jämfört med förra säsongen, då han spelade defensiv mittfältare, vinner han färre närkamper (39% jämfört med 41%), färre nickdueller (52% jämfört med 74%) och har lägre passningsprocent (79% jämfört med 80%). Inte så konstigt då han numera spelar mer felvänd.
Å andra sidan är de offensiva siffrorna omvända. Han gör fler mål, har fler avslut, bättre skottprocent och förvaltar ”clear-cut chances” oftare (60% jämfört med 17% ifjol).
Många har ändå svängt över till att Fellaini är vassast längre fram i plan. Förra säsongen skapade han i snitt en chans på 114 minuter. Nu är siffran en chans på 53 minuter. Det är som target han blir som mest svårhanterad, det är där han ger sitt lag en enkel och självklar uppspelsväg. Phil Neville, som såg belgaren mosa Manchester United, sa efteråt:
– Jag tycker att han är bäst när han skapar problem för motståndarna på sista tredjedelen. Då är han ostoppbar. Han ger oss så många alternativ.
Förre lagkamraten Mikel Arteta, nu i Arsenal, håller med:
– Jag tycker det är mycket svårare att spela mot honom när han håller sig runt boxen. Han använder sin storlek bra och skapar problem, vilket man kan se på målen han gör. Jag har sett enorm utveckling från honom, framför allt i den positionen. Han är en av de svåraste mittfältarna att möta på grund av storleken. Normalt möter man inte såna spelare i den positionen.
Just det är en annan aspekt som gör Fellaini unik. Hur många andra ”tior” kan ta klivet ned som defensiv mittfältare?
Phil Jagielka vet hur svårt det är att möta Everton-anfallaren. Han ställs mot honom dagligen på träningarna. Han säger:
– Det finns saker man kan försöka: Sparka, nypa eller dra i håret. Men det fungerar inte alltid. Du vet direkt vad som väntar, men det är inte mycket du kan göra. Det är frustrerande och så svårt att bemästra. Han är en fot längre än mig så det är inte mycket jag kan göra annat än att stå bakom, ge honom en törn eller två och hoppas att han har en dålig dag. Försöker du ta dig in framför honom är han så stark att han håller bort en.

Marouane Fellaini nickade in segermålet i premiären mot Manchester United.

Nu undrar alla hur länge Everton kan behålla honom. Förra månaden började det surra nya rykten om Chelsea.
– Jag vill spela för någon av de största klubbarna en dag, men jag har tålamod, sa han häromveckan.
Frågan är hur stort tålamodet är eller om längtan efter Champions League-spel redan är stor.
Under ett landslagsläger i september lät det annorlunda. Då sa Fellaini till belgiska medier att det här skulle bli hans sista säsong i Everton. Mittfältaren är klubbens bäst betalda spelare med 75 000 pund i veckan. Men han skulle kunna få en rejäl höjning någon annanstans.
David Moyes reagerade med ilska och läxade upp spelaren.
– Han var omgiven av utländska journalister som masserade hans ego. Ibland kan spelare säga saker de inte borde säga. Men vart ska han gå? Fönstret är stängt. Jag säger inte att han inte kan flytta i nästa fönstret för alla i världen är tillgängliga om priset är det rätta. Han går ingenstans nu. Vi pratade om det och eventuell bestraffning är mellan honom och mig, sa Moyes.
När Marouane Fellaini i höstas talade om klubbyte hade han kanske inte räknat med att David Moyes gäng skulle slåss i toppen av Premier League.
Men om ligans mest fruktade huvudspelare behåller toppformen kan han ju faktiskt få spela få spela Champions League med Everton.

Källor: BBC, Daily Mail, EPL Index, The Guardian, The Times.

FAKTA/Marouane Fellaini – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2006/07 Standard Liège……..30…..3
2007/08 Standard Liège……..31……6
2008/09 Standard Liège……..3…….0
2008/09 Everton……………….30…….8
2009/10 Everton……………….23…….2
2010/11 Everton……………….20…….1
2011/12 Everton……………….34…….3
2012/13 Everton……………….13…….8

Spelare som blommar sent har vi hört talas om.
Men så finns extremfall.
Leon Osman kan debutera i engelska landslaget i morgon mot Sverige.
31 år ung.

Det är lite kul att ställa Leon Osman bredvid Steven Gerrard och jämföra spelarnas karriärer.
Så lika, ändå så olika.
Båda växte upp i Huyton inom loppet av ett år. De anslöt sig tidigt till en av Liverpoollagens akademier; Gerrard till de röda, Osman till de blå. Båda har blivit sin klubb trogen. De visade tidigt sin talang och nådde spel i pojklandslaget.
Men sedan skiljer sig vägarna.
Steven Gerrard slog igenom tidigt i Liverpool. Han debuterade som 18-åring, blev lagkapten, etablerade sig i landslaget, vann stora titlar.
Leon Osman hade storleken emot sig. Så efter att han lyfts upp i Evertons a-lag fick han spendera tid på lån i Carlisle 2002/03. Det blev ytterligare en lånesejour i Derby innan han på allvar etablerade sig i Everton säsongen 2004/05.
Sedan dess har han varit en av klubbens mest pålitliga spelare. Han har varit bollvinnare och kreatör i samma kropp. Hans målfacit är bättre än många andra mittfältares. Ändå har han aldrig fått erkännande.
En rejäl kontrast mot Steven Gerrard som under 00-talet var erkänd som en av världens bästa mittfältare.

I september fick Leon Osman frågan om engelska landslaget. Han hade startat säsongen bra i Everton, var en av anledningarna till lagets starka inledning. En reporter tyckte det var läge att lyfta ämnet. Osman svarade:
– Jag skulle inte säga att jag accepterat att jag inte kommer att bli uttagen i landslaget. Om det är så är det så. Jag är Evertonspelare och jag försöker göra mitt bästa för dem och om jag blir uttagen vore det fantastiskt.
– När du når 30-sträcket minskar chanserna, men som engelsk grabb fortsätter du att kämpa för klubben och om det någon gång blir verklighet är det kul.
Om han börjat tvivla var det förståeligt. I ett decennium har han varit en spelare som få ens lagt märke till.
På Goodison Park har man givetvis gjort det. Ingen spelare har gjort fler matcher i Everton under David Moyes. Med sin inställning och karaktär är Osman en av de spelare som kanske bäst personifierar sin managers filosofi. 31-åringen är spelartypen som de egna fansen älskar eftersom han alltid ger hundra procent.

När Osman slog sig in i Everton 2004 var det som högermittfältare. Steget in centralt har blivit ett lyckodrag. Bredvid städaren Phil Neville får Leon Osman dels utrymme att vara den kreativa kraften, dels möjlighet att ta djupledslöpningar in i boxen.
Han är en sådan som engelsmännen kallar ”unsung hero”. Han har varit rejält underskattad. Han har varit en bra Premier League-spelaren, ändå hade han kunnat vandra Kungsgatan fram i Stockholm utan att någon känt igen honom.
Det har varit samma visa i höst där Leon Osman fallit under radarn. Han har visat storform. Rampljuset har riktats på spelare som Marouane Fellaini, Steven Pienaar, Leighton Baines och Nikica Jelavic, få har talat om den där lille innermittfältaren.
Att han varit relativt anonym under karriären kan bero på att han var en av dem som fick vänta på sitt genombrott.
– Jag nådde a-laget sent. Min utveckling har varit sen. Jag debuterade som 21-åring, blev ordinarie som 23-åring. Nu är jag med i Englands landslagstrupp som 31-åring. Jag tycker jag är mogen nu. Jag har fotbollsrutinen. Det har utan tvekan lyft mitt spel och förhoppningsvis kan det utveckla mig även på den här nivån.
Leon Osman är inte den enda som debuterat sent i England. Kevin Davies var 33 mot Montenegro 2010. Roy Hodgson tvekade inte när skador öppnade för Leon Osman.
– Han sa till mig att han beundrat mig i några år och tyckte att det var dags att ta med mig i truppen.

Med en pappa med rötter i Turkiet och Cypern hade han kunnat spela för ett annat landslag. Men Osman har aldrig velat representera något annat landslag.
Förra veckan fick han beskedet han drömt om. Han var nere på träningsplanen, men allt var inte som vanligt.
– Jag såg fler ledare än vanligt. Jag tänkte inte på det då. Sedan samlade managern oss i en cirkel och meddelade att jag blivit uttagen. Det var mycket ryggdunkningar och barnsliga knuffar, men alla jublade. Det var ett underbart ögonblick.
När han kom hem satte han sönerna Cole och Deacon i soffan och slog på Sky Sports News. Äldsta sonen, Cole, 7, förstod efter en viss betänketid.
– Det där är vårt namn… Till slut förstod han. När England spelar brukar jag i vanliga fall skrika framför tv:n med en halsduk i händerna. Jag skulle inte säga att jag gav upp. Det såg mindre och mindre troligt ut. Men man ska aldrig säga aldrig.
Tidigare vid landslagssamlingar har han varit en av Evertonveteranerna som varit kvar på träningsanläggningen medan lagkamraterna åkt i väg på landslagsuppdrag.
– Det brukar vara fyra eller fem av oss kvar: jag, Phil Neville, Sylvain Distin, Tony Hibbert och Steven Pienaar har slutat i landslaget nu. Det är inte mycket man kan göra förutom att springa. Jag är gladare över att vara här, så mycket kan jag säga. Jag hoppas att de saknar mig.

Om Leon Osman får spela mot Sverige återstår att se, men med tanke på att Roy Hodgson kan göra sex byten bör han få stiga in på planen.
– Det är fantastiskt att vara med. Om det är en engångsgrej är det underbart, men, med den karaktären jag har… Om jag är i truppen vill jag göra en landskamp, om jag gör en landskamp vill jag göra två. Jag tror inte att jag nöjer mig med något, men om det slutar med att det blir en landskamp vore jag överlycklig.
Det är den inställningen som har gjort Leon Osman till en så uppskattad spelare i Everton.
Steven Gerrard var en av de första att gratulera.
– Vi har spelat mot varandra sedan vi var unga i Liverpool och Everton. Det är svårt att spela mot honom, jag är jätteglad över att få spela med honom.

På onsdag när Steven Gerrard kan göra sin 100:e landskamp för England på Friends Arena kan den ett år yngre Leon Osman spela bredvid honom på mittfältet och göra sin första.
Det vore en fin berättelse om att .
De båda sönerna från Merseyside startade på samma ställe och nådde samma slutmål, spel i det engelska landslaget.
Det var bara det att den enes väg blev aningen längre.

Källor (citat): BBC, Daily Mail, Guardian.

FAKTA/Leon Osman – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2002/03 Everton…………..2……….0
2002/03 Carlisle (lån)…….12……..1
2003/04 Everton……………4………1
2003/04 Derby (lån)…..….17……..3
2004/05 Everton……..……29….….6
2005/06 Everton……..……35….….3
2006/07 Everton……..……34….….3
2007/08 Everton……….….28…..…4
2008/09 Everton………..…34….….6
2009/10 Everton….………26…..….2
2010/11 Everton………….26…..….4
2011/12 Everton………….30…..….4
2012/13 Everton………….11………2

***
Läs mer:
Dokument: ”Baines väg mot stjärnorna”.
Analys: ”Taktiken bakom Evertons succé”.

Villa helgens sämsta passningslag
Jag inledde lördagen med att se Aston Villa–Norwich. Om jag var sömnig när matchen började (det var jag) så blev man inte direkt piggare av spelet.
Första halvlek var det mest effektiva sömnpillret jag upplevt. Och det är förstås Aston Villa som ska vara mest oroat över det.
Paul Lambert hade än en gång satt anfallsstjärnan Darren Bent på bänken och istället gett förtroendet till Gabby Agbonlahor och Christian Benteke. Problemet var att duon aldrig fick rätt service.
Det var hafsigt, slafsigt och ett spel som osade av inkompetens.
Aston Villa fick en poäng, en oerhört viktig sådan, men det var inte mycket mer än så. Möjligen kan de glädja sig åt att målvakten Brad Guzan (som räddade ett par rena frilägen rakt framifrån) numera utgör en trygg sista utpost.

Ifjol fick Alex McLeish hård kritik för sättet som Aston Villa spelade på. Lambert skulle förändra det.
Han har släppt fram unga spelare, initierat en generationsväxling, men rent spelmässigt har vi inte kunnat se några nämnvärda förbättringar.
Den här helgen hade Aston Villa sämst passningsprocent i hela Premier League. Laget slog 334 passningar, varav 222 till rätt adress. 66 procent är extremt lågt. Siffran på offensiv tredjedel – 39 procent – är häpnadsväckande.
Hemma mot Norwich hade laget knappt 42 procent i bollinnehav. Det förklaras till viss del av Joe Bennetts utvisning i inledningen av den andra halvleken, men alla som såg första halvlek såg också ett lag som saknar idéer offensivt.
Jag tycker Rit-Ola Andersson gjorde en bra analys när tog fram tydliga sekvenser som blottlägger bristen på kvalitet hos Aston Villa.
Då spelar det ingen roll om Paul Lambert är en skicklig inspiratör. Det är svårt att göra guld av gråsten.
Fabian Delph har säkert oförlöst potential, men i hur många Premier League-lag skulle han få starta matcher på centralt mittfält? Joe Bennett är säkert lovande, men är han konkurrenskraftig jämfört med andra vänsterbackar i Premier League?
Det finns gedigna spelare. Mittbacken Ron Vlaar är bra, Karim El Ahmadi är lovande och Benteke ett råämne. Men är de tillräckligt bra för att vara fundament i ett Premier League-lag som ska undvika nedflyttningsstriden?

Aston Villa har inte startat sämre i högstaligan sedan 1969. Senast de presterade något liknande, säsongen 1986/87, slutade de sist och åkte ur.
– Jag fortsätter att kämpa och jag tror allt kommer att bli bra. Det finns en trupp spelare som jag tror kan fixa det. Jag litar på dem. Oavsett om du upplever bra eller dåliga tider är ledarskapet inom fotbollen tuff, sa Lambert, enligt The Times.

FAKTA/De hade bäst passningsprocent den här omgången:
1) Arsenal 88%, 2) Tottenham 87%, 3) Manchester United 86%, 4) Manchester City 85 %, Fulham 85 %, 6) Swansea 84 %, 7) Chelsea 82%, Southampton 82%, 9) Newcastle 81%, 10) Wigan 80%, West Bromwich 80%, 12) QPR 78%, Everton 78%, 14) Liverpool 77%, Norwich 77%, 16) Sunderland 76%, 17) Stoke 74%, West Ham 74%, 19) Reading 69%, 20) Aston Villa 66%.

Arsenal vann – och undvek en storm
Det fanns en del i ryggsäcken när Arsenal ställde upp för avspark i lördags hemma mot Queens Park Rangers.
Den bittra förlusten mot Norwich förra helgen där laget knappt skapade några målchanser. Nederlaget mot Schalke i veckans Champions League som blottlade bristerna defensivt. Och som om inte det vore nog innehöll veckan även ett stormigt aktieägarmöte där klubbens policy än en gång ifrågasattes.
En ny poängförlust hemma mot jumbon QPR hade skapat en kris. De kritiska frågorna från fanshåll till vd:n Ivan Gazidis och ordföranden Peter Hill-Wood hade fått syre.
Nu kom Arsenal undan tack vare ett offsidemål och en kortslutning.

Stéphane Mbia har haft en trevande inledning på sin Premier League-sejour, men i lördags på Emirates gjorde han nästan allt rätt. Han var trygg, placeringssäker och såg ut den försvarschef som Mark Hughes behövt.
Fram till den 79:e minuten. Då fick kamerunaren totalt hjärnsläpp när han sparkade Thomas Vermaelen över knäna (trots att han fått frisparken med sig). Det rödaste kortet jag sett i PL i höst.
Före utvisningen hade Arsenal skapat förvånansvärt få heta lägen. De hade tvingat Julio César till en rad räddningar, men det kändes som om laget skulle bli mållöst igen.
Sedan kom offsidemålet av Mikel Arteta i den 84:e minuten som räddade tre poäng, hedern och en annalkande kris.
– Det är en lättnad att vi undvek en kris. När du förlorar tre matcher på rad i Arsenal Football Club vet du att självförtroendet saknas och pressen blir ännu större än normalt, sa Arsène Wenger.
Det syntes inte minst när QPR två gånger var nära att kvittera på slutet, trots tio man. Man kan bara ana frustrationen om Jamie Mackie avslutat sin solorush med att skjuta 1–1 i slutminuten.

Det mest positiva för Arsenals del – ännu mer än de tre poängen – var att Jack Wilshere var tillbaka i spel efter 17 månader. Mittfältaren var bra i första halvlek. Smart, begåvad och full av idéer på sista tredjedelen. Men jag tror att det nu blir viktigt att ge honom tid och inte se 20-åringen som någon frälsare efter så lång frånvaro.

En svensk nummer tio
Sebastian Larsson fortsätter sin klättring i mittfältshierarkin. Från att ifjol ha prenumererat på högerkanten har han flyttats in i mitten på grund av Adam Johnsons ankomst.
I lördagens match borta mot Stoke fick Larsson chansen i nummer tio-rollen (!) när Martin O’Neill valde att sätta formsvage Stéphane Sessègnon på bänken.
Eskilstunasonen är klok nog att klara av vilken position som helst, men jag tvivlar på att vi sett en ny trequartista. Svensken var inte så involverad i spelet, slog 30 passningar (varav 22 till rätt adress). Och bara 10 passningar (7 till rätt adress) på sista tredjedelen. Han byttes ut i 62:a minuten och ersattes av Sessègnon.
Sebastian Larsson passar bäst till höger där han får utnyttja sin exceptionella inläggsfot och det är trist att han inte fått fortsätta i den positionen när han gjorde en så fin debutsäsong på Stadium of Light. Problemet är att ”dyra” nyförvärvet Adam Johnson inte kan spela någon annanstans.
Det finns ett frågetecken för hela Sunderlands mittfält som inte bidragit med ett enda mål hittills i ligaspelet. Av lagets sex fullträffar har Steven Fletcher gjort fem. Det sista var ett självmål av Demba Ba.

Derbyt – bästa tänkbara reklam för PL
Om vi började tvivla på Premier Leagues underhållningsvärde under Aston Villa–Norwich i lördags blev Merseyside-derbyt på söndagen en fin påminnelse om varför vi älskar engelsk fotboll.
Första halvek mellan Everton-Liverpool var magisk.
Everton som öppnade bra, Liverpool som stack emellan och gjorde 2–0, Luis Suárez målfirande, Evertons comeback.
Men framför allt: Pulsen. Trycket på läktarna. Tempot. Kampen. Viljan. Kvaliteten. Allt det som saknades på Villa Park. Det var, kort och gott, bästa tänkbara reklam för ett möte mellan två utmanarlag i Premier League.
Domsluten har vi ju redan diskuterat (det kan man som alltid göra i all oändlighet), men rent spelmässigt blev jag mest imponerad av Everton. De saknade nyckelspelaren Steven Pienaar och kunde inte använda vänstersidan lika effektivt som tidigare. Men Kevin Mirallas var lysande i sin kantroll och Leon Osman hade en period efter Liverpools 2–0-mål där han vann varenda andraboll.

Gästerna hade stora problem före pausen och Liverpooltränaren Brendan Rodgers kände sig tvingad att ändra spelsystem. Han gick över på 5–3–2 (eller 3–5–2 beroende på hur man ser det). Det gav många bra kontringslägen där Suárez och Raheem Sterling fick attackera två mot två, men medförde också att Leighton Baines mer tid (i första halvlek var han sysselsatt av Sterling).
Framför allt såg Rodgers till att Everton fick tänka till, vilket dämpade hemmalaget entusiasm.
Det var en match där inget av lagen var värda att förlora, men där Liverpool gjorde ett regelrätt segermål.

Två underbara fotbollsmatcher.
Men dessvärre två tillställningar som avgjordes av kontroversiella domslut.

Jag parkerade i soffan den här helgen och såg så många matcher som möjligt (som vanligt), men innan vi analyserar helgen med slutsatser kan vi ju ta tag i den hetaste potatisen.
Efter söndagens två stormatcher, Everton–Liverpool och Chelsea–Manchester United, snackar fotbolls-England om domslut.
Igen.
Tyvärr.
Det är så oerhört trist eftersom det överskuggar två fantastiska matcher. Men eftersom det är dessa situationer som fotbollsfansen diskuterar idag – och eftersom massor av folk frågar efter min åsikt på Twitter – så tar vi väl och dissekerar dem här.
Jag redogör för min syn, jag utgår från folk kommer att tycka olika.
Och för att understryka hur svårt en domares jobb är kan vi ju lyssna till de två tränarna.
– Han valde att falla istället för att göra mål. Det var hans eget fel, sa Alex Ferguson om Fernando Torres.
– Jag var säker på att det skulle bli vår frispark och kanske rött kort på Jonny Evans, sa Roberto Di Matteo.
Vi kan väl ha dessa diametralt olika uppfattningar med oss innan vi börjar.

Everton–Liverpool

> Luis Suárez ”offside”
Luis Suárez styr in 3–2 och den röda halvan av Merseyside går bananas. Tills de upptäcker att linjedomaren höjt sin flagga.
Vinkade han för offside? Flaggade han för Sebastián Coates armar i nickduellen?
Kommentar: Linjedomaren vinkade för offside, tveklöst. Och det var förstås helt felaktigt, vilket vi kunde se tydligt på reprisen.
Borde det ändå ha varit frispark på Coates? Nej. När jag såg det live tyckte jag inte det. Sedan såg jag reprisen och tyckte att han klättrade på försvararen. Men efter att ha vevat reprisen ett par gånger till och bara koncentrerat mig på nickduellen (och inte offsidelinjen) tycker jag inte att det var frispark. Coates utför luftduellen enligt boken. Han tar ”luftrummet” först och lägger sedan handen på axeln – ingen frispark.
Så nej, det var ingen ”moralisk rättvisa”, möjligen för den billiga frisparken som Steven Gerrard fick i förstaläget.
Åsikten: ”Målet var inte offside, men jag tycker inte att det var ”foul” på Gerrard från Osman. Jag tyckte domaren gjorde fel där”, sa David Moyes.
Domslut: Offside. Borde ha varit: Godkänt mål.

> Suárez stämpling
Luis Suárez jagar Sylvain Distin. Evertonspelaren spelar ifrån sig bollen och Suárez stämplar försvararen över stödjebenets häl – långt från bollen. Han delade ut en stygg stämpling på Kevin Mirallas tidigare i matchen, dock inte lika ojuste.
Kommentar: Som Bosse Pettersson sa i sändningen: ”Han kan undvika det”. Som spelare har man ett ansvar var man sätter fötterna.
Åsikten: ”Jag tycker inte att det var rött kort. Ibland får du det av en striker, när de bara är lite sena. De försöker tajma samtidigt som de passerar”, sa Brendan Rodgers.
”Det var definitivt rött kort. Det var över gränsen”, sa David Moyes.
Domslut: Andre Marriner varnade Suárez. Borde ha varit: Varning/utvisning. Man kan argumentera för båda.

Chelsea-Manchester United

> Torres första varning
Fernando Torres kommer sent in i en duell med Tom Cleverley och träffar med dobbarna i bröstet.
Kommentar: Benet ska inte vara så högt upp – allra minst med sulan först.
Åsikten: ”Han skulle ha blivit utvisad”, sa Gary Neville i Sky Sports.
Domslut: Varning. Borde ha varit: Rött kort.

> David Luiz hands
Antonio Valencia skjuter bollen på Luiz utsträckta arm. United-spelaren vädjar efter straff.
Kommentar: Luiz står bara ett par meter från bollen som kommer i hög fart. Han hinner inte ta bort armen. Jag har sett domare som dömt straff för såna situationer, men i min bok är det inte straff. För kort avstånd för att försvararen ska kunna reagera. Bollen söker handen.
Åsikten: Ingen alls. Hamnade i skuggan av andra incidenter.
Domslut: Ingen straff. Borde ha varit: Ingen straff.

> Ivanovics utvisning
Matchen står och väger, 2-2, när Ashley Young rycker ifrån Branislav Ivanovic och faller. Chelseaspelaren får rött kort av Mark Clattenburg för målchansutvisning.
Kommentar: Ivanovics ”korsar” Youngs löpväg, hamnar på ”fel sida”. Han försöker undvika kontakt, men träffar hälen (vilket bilderna i Sky Sports tydligt visade). Träffar man hälen i det läget är det frispark, det är min uppfattning, oavsett om man ”menar det” eller inte.
Åsikten: ”Han ”klipper” hälen så det var korrekt”, sa Roberto Di Matteo om situationen.
Domslut: Rött kort. Borde ha varit: Rött kort.

> Torres andra gula kort
Fernando Torres petar bollen förbi Jonny Evans och ramlar. Domaren Mark Clattenburg varnar spanjoren som därmed blir utvisad.
Kommentar: Sky Sports vevar situationerna med en speciell inzoomningskamera och den visar att Jonny Evans träffar foten lite grann. Satsningen är rejäl – om Evans träffar riskerar Torres en långvarig skada. Att varna en spelare för en sådan situation är extremt hårt. Visst hjälper Torres till, inte minst med att simulera skada efter att han fallit, men inte tillräckligt för att det ska vara värt en varning. Och ska domaren dela ut en andra varning i ett så viktigt skede av matchen måste han varit helt säker.
Men i mina ögon är Evans satsning – och det faktum att han träffar foten – tillräckligt för att Torres ska få frisparken.
Åsikten: ”Jag träffar litegrann, men inte tillräckligt för att han ska ramla”, sa Jonny Evans.
”Domaren gör fel, det är inte varning för filmning”, sa Gary Neville i Sky Sports.
Domslut: Gult kort och Torres utvisad. Borde ha varit: Frispark till Chelsea och Evans varnad.

> Hernández segermål
Rafael skjuter och Javier Hernández styr in bollen i mål. Linjedomaren uppfattar inte att mexikanen är offside när skottet avlossas.
Kommentar: Otroligt svårt att uppfatta, förstås. Situationen går snabbt, Hernández rör sig i motsatt riktning gentemot försvararna, han ”kommer från offside”. Inte lätt att upptäcka, dock var det ingen tvekan om att spelaren stod offside.
Åsikten: ”Vi är besvikna”, sa Roberto Di Matteo.
Domslut: Godkänt mål. Borde ha varit: Offside.

***
Så där, det var min och andras syn på situationerna som avgjorde söndagens stormatcher.
Den mest intressanta diskussionen av dessa situationer är Torres andra varning.
Även om Evans träffar spanjorens fot marginellt kan man ju tänka sig ett mellanting: Varken frispark eller gult kort för filmning.
Torres måste i princip hoppa undan för att inte få foten avsparkad och det bör knappast rendera ett gult kort. Eller?

Jag vet att vi aldrig kommer att bli överens om bedömningen, men var snäll och håll en god ton i kommentarfältet så slipper jag lägga energi på att rensa.
Då kan jag lägga den tiden på att leverera lite slutsater från de övriga matcher  – och analysera Uniteds taktiska triumf på Stamford Bridge.