Nyheten om Steven Gerrard nådde mig igår här borta i Los Angeles. Därför återpublicerar jag en plusinlåst text som skrevs i serien om Premier League-legendarer från januari 2014.
___________________________________

Kapten. Ledare. Legendar.
Steven Gerrard växte upp med drömmen om att spela för favoritlaget Liverpool FC.
Han nådde längre än så. Han blev en symbol för hela klubben.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om trotjänaren som blev kvar i klubben han älskar.

Det finns spelare som visar klubbkänsla.
Det finns spelare som visar sådan klubbkänsla att de blir synonyma med sin klubb.
Sedan finns det spelare som når ytterligare en nivå. Där klubben nästan blir synonym med en spelare.
Så är fallet med Steven Gerrard.
Liverpool FC har en fantastisk historia och har haft en rad stora spelare, en del större spelare.
Men pratar vi det moderna Liverpool, under 2000-talet, kommer många världen över att förknippa laget med spelaren de kallar ”Captain Fantastic”.
Steven Gerrard har varit lagkapten i Liverpool i ett decennium, spelat närmare 650 matcher för klubben, vunnit Champions League och avgjort otaliga matcher.
Framför allt har han varit Liverpool FC trogen under en tid då klubbkänsla tynat bort inom fotbollen.
– Han är en legendar för staden, en legendar för den här klubben och en legendar för det här landet, säger Liverpools vd Ian Ayre.
På hans visitkort skulle det kort och gott kunna stå:
Steven Gerrard, legendar.

Steven Gerrard växte upp i Whiston, Merseyside. Han började spela för Whiston Juniors. Men framför allt spelade han på en plan utanför hemmet på Ironside Road.
– Det var som Anfield, Goodison och Wembley – allt i ett, säger Steven Gerrard i en intervju med Liverpool Echo.
– Numera parkerar bilar där, men det har inte alltid varit så. Då var det min plan.
Det var de tuffa matcherna på den knappt gräsbeprydda ytan som härdade honom till att bli den spelaren han är idag. Matcher mot kvarterets äldre killar sent in på kvällarna.
Steven Gerrard var tidigt en fotbollsfanatiker. På lågstadiet satt han längst bak i klassrummet och antecknade i blocket. Han framstod som en mönsterelev… tills läraren upptäckte att han skrivit ned alternativa laguppställningar i Liverpool. Lärare har berättat att de enkelt kunde få ordning på den unge Gerrard. Det var bara att hota med att han inte skulle få vara med i skollaget så blev han snabbt tyst.
Ben McIntyre, tränare i Whiston Juniors, var den som rekommenderade Liverpool att komma och titta på en åttaårig Gerrard. Ungdomstränaren Dave Shannon skickades ut till Whistons nästa match. Han säger:
– Du kunde se direkt att han var otroligt talangfull. Han hade en längtan att spela och tävla, han ville vara bäst på allt. Han var helt enkelt född att bli den här är idag. Även när han ställdes mot äldre pojkar var han helt orädd.
Gerrard fick plats i Liverpools akademi och tränade två gånger i veckan på Vernon Sangster Sports Centre intill Stanley Park. Där drillades han med och mot blivande proffsspelare som Michael Owen och Jason Koumas. Akademichefen och förre storspelaren Steve Heighway säger att Gerrard var något utöver det vanliga:
– Vi visste från det att han fyllde 14 år att han skulle bli något. Vi lät han och Owen följa med U18-laget till Spanien när de var blott 13 eller 14 år, vilket inte har hänt med någon spelare vare sig före eller efter.
Det dök upp problem på vägen. Mellan åren 14 och 16 växte Gerrard så snabbt att hans koordination och balans blev lidande. Och hans hänsynslösa tacklingar oroade tränaren Hugh McAuley.
– Han gick in för att vinna bollen, men också för att trycka till motståndaren. Vi var tvungna att övertala honom, prata med honom. Vi var tvungna stävja den där tävlingsinstikten annars hade han skadat sig själv. Lyckligtvis har Steven alltid varit en som lyssnat och tagit till sig råd.
Det var inställningen som tog Steven Gerrard hela vägen. I sin självbiografi ”My Autobiography” skriver han att den tre år äldre brodern Paul också var en bra spelare. Men Paul saknade viljan, aggressiviteten.
”Pappa skrek: ’Jobba hårdare’. ’Det är kallt! Jag vill hellre vara hemma!’, svarade Paul”.
Efter att ha slutfört högstadiet sommarjobbade Steven Gerrard på Liverpools träningsanläggning Melwood (”jag pumpade bollar, städade golven och plockade koner”). Sedan fick han skriva sitt första kontrakt med klubben.

Dåvarande tränaren Gérard Houllier kommer ihåg första gången han lade märke till Gerrard i U19-laget. Han har berättat för Liverpool Echo:
– Jag behövde en högermittfältare. Steve Heighway kallade dit mig till en match där Richie Paltridge spelade och Steve trodde han kunde vara lösningen på högerkanten. Men så såg jag en kille i mitten som jag inte kände till som sprang ”box to box”, skrek på folk och agerade som en ledare. Även om vi gav Richie chansen så vill jag ha Stevie. Coacherna sa att vi inte kunde det eftersom han alltid var skadad. Men jag sa: ”Jag är chef, han kör med oss”.
Debuten skedde den 29 november 1998 i en hemmamatch mot Blackburn. Det var första och sista gången Steven Gerrard blivit ignorerad av The Kop. Han minns:
– Alla avbytare fick applåder när Gérard Houllier skickade upp oss för att värma. Nästa alla. När jag sprang mot The Kop kunde jag nästan höra dem säga: ”Vem är den där tunne tönten?”.
Gerrard bytte av norrmannen Vegard Heggem i slutminuten och det enda bestående minnet är ett misslyckat inlägg som landade på familjeläktaren Centenary Stand.
Ingen debut som går till historien, och hans första start var inte heller så lyckad. Han sattes på högerkanten mot David Ginola och var så uppsnurrad att han blev utskälld av Paul Ince. Steven Gerrard har berättat att han hoppades att föräldrarna skulle vara ute och missa ”Match of the Day” i BBC.
Det skulle komma andra avtryck. Det dröjde inte länge innan Steven Gerrard var bofast på centrala mittfältet. Första åren i a-laget stod han förstås i skuggan av den ett år äldre Michael Owen. Men medan Owen var en ren fartspelare var Gerrard så mycket mer.
”Stevie”, som han kallas, var schablonbilden av en ”all-action midfielder”. Han tacklade, han sprang, han slog crossbollar, han dribblade, han spelade fram och han sköt. Hans tillslag var speciellt. Dessutom var han snabb och konditionsstark. Han var så komplett som en mittfältare kunde bli.
Han var så allround att han senare i sin karriär var kapabel att gå ned och vikariera som högerback i en Champions League-final och även göra det med bravur.
Vid sidan av alla spelmässiga färdigheter var han den store ledaren. Den som lagkamraterna lutade sig emot. Den som fansen satte sitt hopp till när laget hamnade i ett prekärt läge.

Det finns så många minnesvärda Gerrard-mål som går att se om och om igen:
Kanonskottet mot Manchester United, frisparken mot Portsmouth (0:30 in i klippet), halvvolleyn mot Middlesbrough, frisparken mot Aston Villa…
Men det som sticker ut än mer är de stora matcherna där Steven Gerrard stigit fram och trollat fram ett drömmål när det behövts som allra mest.
Som kanonen mot Olympiakos 2005, vilket räddade vidare spel i Champions League och sedermera den oförglömliga titeln.
Som reduceringen till 1–3 i Champions League-finalen som lade grunden till vändningen.
Som de två målen i FA-cupfinalen 2006 mot West Ham.
Steven Gerrard var de stora matchernas man. Han är den enda spelaren som gjort mål i finalerna i Europacupen, Uefacupen, FA-cupen och Ligacupen.
Steven Gerrard hade förmodligen fått spela fler stora matcher om han hade lämnat Liverpool. Under hans tid har klubben fått kämpa med att hålla sig kvar i toppen av engelsk fotboll. Vissa år har laget slutat närmare mittskiktet än ligavinnaren.
Ändå har han valt att stanna.
Det var nära att han lämnade sommaren 2004. Då nobbade han Chelsea och Manchester United och blev kvar på Anfield. Ett år senare vann klubben Champions League. Chelsea försökte värva honom då också. När kontraktsförhandlingarna med Liverpool bröt samman bekräftade Gerrard att han ”tagit det svåraste beslutet i sitt liv”. Nästa dag hade han ångrat sig och skulle stanna, enligt uppgift efter hot från maffian.
– Det var smickrande att Sir Alex Ferguson ville ha mig i sitt lag, men det var en omöjlighet. Mourinho-grejen var skillnad. Vår klubb hade inte utmanat på riktigt så det fanns något att överväga.
Under åren har Real Madrid, Inter och Bayern München visat intresse för att köpa honom. Gerrard har blivit kvar på Merseyside – trots vetskapen att det kan innebära att han aldrig får lyfta en ligatitel. I september 2012 erkände han själv att möjligheterna framstår som mikroskopiska.
– Det vore ett mirakel om jag lyckades uppfylla den drömmen. Det handlar inte bara om min ålder och våra placeringar i ligan. Det är hårdare konkurrens nu. Det är inte bara Arsenal och United som förr utan även City, Chelsea, Tottenham och Newcastle.
Då var Liverpool en bit efter. Med den här säsongens framsteg i åtanke har chanserna onekligen ökat. Champions League-triumfen var förstås enorm, men om Steven Gerrard, som lagkapten, skulle föra ligatiteln tillbaka till Liverpool efter nästan 25 års torka skulle han förmodligen ranka det som karriärens höjdpunkt.
– Det skulle betyda så mycket mer att lyckas här än i någon annan klubb. Förstå mig rätt, jag hade kanske vunnit fler titlar om jag flyttat, men om jag skulle vinna ligan här skulle det betyda mer än att vinna sju åtta titlar någon annanstans. I så fall kan jag dela lyckan med min familj och med Liverpools supportrar för jag har varit en av dem sedan jag föddes.

Varför stannade Steven Gerrard i Liverpool när han kunde ha tjänat mer pengar och vunnit fler titlar i någon annan klubb? Bakgrunden går djupare än att han är född i staden och drömde om att spela för klubben som liten.
Steven Gerrard har djupare band till Liverpool FC än andra egenfostrade spelare.
Den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna i fotbollshistorien på Hillsborough där 96 Liverpoolsupportrar omkom. En av dem var Jon-Paul Gilhooley, Gerrards tioårige kusin.
I sin självbiografi ”My Autobiography” som utkom 2006 skriver Liverpoolstjärnan i förordet att han saktar ned bilen varje gång han kör fram till Shankly Gates och tittar på minnesmonumentet till de drabbade. Hans ögon fastnar alltid vid ett namn, Jon-Pauls. Gerrard beskriver hur han alltid känner en kall rysning genom kroppen och gör korstecknet innan han kör vidare.
Den sortens band är svåra att klippa av.
”Skär mig och jag kommer att blöda Liverpool-blod. Jag älskar Liverpool med en glödande passion. Min beslutsamhet att nå Anfield blev ännu starkare när stackars Jon-Paul gick bort”, skriver han i sin självbiografi.

Steven Gerrard är en global stjärna. Han har presterat på hög nivå i så många år att han måste anses vara en av de bästa mittfältarna England fått fram någonsin.
Efter Champions League-vinsten 2005 stod Gerrard på toppen. Det året slutade han trea i omröstningen om Ballon d’Or, priset till världens bästa spelare bakom Ronaldinho och Frank Lampard.
– Är han bäst i världen? Han kanske inte får uppmärksamheten som Messi och Ronaldo, men ja, han kanske är det. Han har en otrolig passningsrepertoar, kan tackla och göra mål. Men framför allt: Han ger spelarna omkring sig självförtroende och tro. Det går inte att lära ut. Spelare som han är födda med den auran, sa Zinedine Zidane för några år sedan.
För att ta ytterligare ett kliv, upp bland fotbollsikoner som Bobby Moore, krävs ett större avtryck även i det engelska landslaget. I så fall krävs en titel med England.
Steven Gerrard missade VM 2002 på grund av skada. Sedan har han deltagit i varje mästerskap som England kvalificerat sig för utan att få till en fullträff.
Personligen har han presterat bra. Han var bra i EM 2004 (även om han slog en ödesdiger passning till Thierry Henry). Han var bra i VM 2006 där han var Englands bäste målgörare (även om han missade en straff i kvartsfinalen mot Portugal). Han var Englands bästa spelare i VM 2010 där det blev respass mot Tyskland.
Under dessa år var Steven Gerrard, Frank Lampard och Rio Ferdinand symbolerna för den ”gyllene generationen” som aldrig verkade få till det i något mästerskap.
Gerrard spelade EM 2012, där han var den ende engelsmannen i Uefas ”Team of the tournament”.
I sommar gör han förmodligen sitt sista stora mästerskap med England. Gerrard har som lagkapten en central roll i Roy Hodgsons bygge.

Gerrard har tvingats anpassa sitt spel för att ha kvar en betydelsefull i Liverpool. Tidigare var han mittfältsmotorn som sprang på allt, tacklade på allt och sköt på allt. Under Rafael Benítez sista år i klubben agerande han släpande anfallare och utgjorde ligans farligaste duo tillsammans med Fernando Torres.
Senaste två åren, sedan Brendan Rodgers tog över som manager i Liverpool, har han fått ta ett kliv nedåt i plan. I rollen som sittande mittfältare kommer han inte till lika många avslutslägen. Men när han är i form kan han fortfarande styra spelet med sin auktoritet och sina patenterade crossbollar.
”Steve Gerrard, Gerrard… he’ll pass ball 40 yards… he’s big and he’s fucking hard”, som The Kop sjunger.
Det är först den här säsongen som Gerrards plats i Liverpools startelva ifrågasatts. Han är inte lika tempostark längre och mittfältet har fungerat förvånansvärt bra, rent av bättre, när lagkaptenen varit skadad.
Brendan Rodgers tror att Gerrard kan förlänga karriären genom att i framtiden flytta ytterligare ett steg bakåt i plan.
– Jag tror att han kan spela som mittback senare. Han levererar bollen minst lika bra som någon annan.
Om det blir verklighet återstår att se. Oavsett om Steven Gerrard slutar som mittback kommer inget att kunna sudda ut minnena av hans glansdagar då han var en av världens absolut bästa mittfältare. Om inte den allra bästa.
Steven Gerrard var, och är fortfarande, allt i ett.

Källor (citat): Steven Gerrards självbiografi ”My Autobiography”, Liverpools officiella hemsida, Liverpool Echo, The Guardian, ESPN, Daily Mail.

Liverpool har inte haft någon rolig höst. Det vägvinnande spelet från i våras är som bortblåst och Brendan Rodgers har tvingats experimentera när spelarna inte nått upp i önskad nivå.
Det senaste är en 3-4-3-modell som testades borta mot Manchester United i ligan med viss framgång (matchen slutade med 0–3-förlust, men spelmässigt gjorde Liverpool en rätt bra match). Mot Bournemouth i veckans Ligacupmatch gav systemet tillräckligt bra besked för att Brendan Rodgers skulle fortsätta med det mot Arsenal.
Och det vi fick se från Liverpool i första halvlek var riktigt lovande.
Hemmalaget var klart bäst före paus, dominerade bollinnehavet och rörligheten hos fronttrean med Adam Lallana, Coutinho och Raheem Sterling skapade problem för Arsenal. Det var som om gästerna aldrig kom underfund med hur de skulle få grepp om Liverpools ”wingbackar” Jordan Henderson och Lazar Makovic, framför allt upplevde jag att räknefelet uppstod när en av Liverpools mittfältare (antingen Steven Gerrard eller Lucas Leiva flyttade ned mellan mittbackarna i uppspelsfasen).
Gästerna hade bara 37 procent av bollinnehavet före paus, jag kan inte minnas när det hände senast i Premier League.

Arsenal var inte riktigt med i matchen, fick inte något ”flow” i passningsspelet och även om Arsène Wenger beordrat rakare, längre spel, var det knappast så här han ville att hans lag skulle fungera.
I halvlekens slutskede tog Liverpool ledningen genom Coutinho (efter ett misstag från Olivier Giroud).
Men dagens Liverpool kan aldrig slappna av. Inte när försvaret är så darrigt, inte när de defensiva fasta situationerna är så bräckliga.
Arsenals 1–1 genom Mathieu Debuchy i halvlekens sista sekunder ska ju aldrig få ske (ett mer psykologiskt mål får man leta efter). Det första inlägget ska nickas bort. Om inte, ska definitivt andrabollen undan. Om inte, ska Debuchy aldrig få nå högre än mittbacksresen Martin Skrtel och nicka in bollen vid bortre stolpen.
Liverpool fortsätter att släppa in på tok för billiga baklängesmål. Och då spelar det ingen roll hur intressant det ser ut framåt med de tre speediga teknikerna.

I andra halvlek jämnades spelet ut. Wenger såg till att neutralisera Lazar Markovic på Liverpools vänsterkant. Arsenal var mer vaket och tog ledningen med 2–1 i den 64:e minuten när formstarke Santi Cazorla lade upp för Olivier Giroud.
Liverpool försökte få till en anstormning, men mest handlade chanserna om missriktade distansskott från Steven Gerrard, Sterling och Coutinho.
Brendan Rodgers tinade upp Fabio Borini från frysboxen, men italienarens inhopp kommer gå till historien som ett av de mest misslyckade. Under sina 15 minuter på plan drog han på sig två gula kort och blev utvisad. Det var nog det sista vi såg av Borini i Liverpooltröjan.
Liverpool såg ut som ett slaget lag, men en krigare stod när andra föll.

Martin Skrtel hade tidigare i matchen knockats blodig av Olivier Girouds oskyldiga stämpling. Skrtel, likt Steven Taylor i Newcastle tidigare idag, vägrade att kasta in handduken. Med flera minuters läkarvård och bandage reste han sig och spelade vidare.
På tilläggstid (nio minuters tillägg på grund av Skrtels skada) lyfte Skrtel mot himlen och utnyttjade det faktum att Arsenals zonförsvar på defensiva hörnor inte heller fungerar tillfredsställande. Skrtel nickade distinkt in 2–2 och det var passande att en så underhållande match fick ett dramatiskt slut.
Det är förstås långt kvar av säsongen än, men hade Liverpool förlorat idag hade chanserna att nå fjärdeplatsen minskat drastiskt. Liverpools problem är att insatserna i senaste matcherna påminner om för två år sedan, under Rodgers debutår. Lovande spelmässigt, men inte tillräckligt kliniskt för att ge segrar. När försvaret är så bräckligt måste anfallarna göra tre, fyra mål för att vinna matcherna. Ifjol var det möjligt tack vare superduon Luis Suárez och Daniel Sturridge. Nu när Raheem Sterling förväntas göra målen (underbar ung spelare, men ingen vass avslutare) måste försvaret vara tätare för att laget ska kunna ha chans att vinna.
Mönstret upprepade sig idag. Liverpool gjorde en bra första halvlek, men misstaget före paus blev ödesdigert.
Ett psykologiskt baklängesmål precis före paus förstörde segerchanserna.
Ett psykologiskt kvitteringsmål på tilläggstid gav åtminstone hopp inför fortsättningen.
Liverpool har sina problem defensivt, men 3-4-3-systemet klarade testet mot Arsenal och när Daniel Sturridge är tillbaka ökar Liverpools slagstyrka exponentiellt.

Är Steven Gerrard slut som offensiv kraft? Många har undrat det senaste året efter att veteranen flyttats ned i en defensiv position. I förra omgången mot Stoke var 34-åringen bänkad.
Igår, i bortamötet med Leicester, var det som om ”Captain Fantastic” skruvade tillbaka tiden.
Eftersom Liverpools spel hackat betänkligt under hösten har managern Brendan Rodgers varit tvungen att experimentera.
Igår var valet att starta med Lucas Leiva i den sittande rollen och placera Steven Gerrard högre upp i plan. Det lönade sig. Gerrard placerade in det viktiga 2–1-målet och var inblandad i Jordan Hendersons 3–1-mål.
Frågan kring Gerrards position har varit ett omdebatterat ämne senaste åren.
Sitt livs bästa fotboll spelade han i mitten av 00-talet då han var den ultimata box-to-box-mittfältaren. Men fotbollen förändrades och mittfältaren som sprang mellan straffområde till straffområde var på utdöende. Istället formades specialisterna. Sittande mittfältare skulle vara stöpta i Makelélé– eller Pirlo-form. Offensiva mittfältare fick gärna vara utpräglade nummer tio-spelare à la Juan Roman Riquelme eller inverterade wingers som Ryan Giggs.
Steven Gerrard gjorde en supersäsong som skuggforward till Fernando Torres 2008/09, men sedan började prestationerna dala något och när Brendan Rodgers omskolade Gerrard till defensiv mittfältare sågs det som hans position fram till pensionen.
Det är ingen tvekan om att Steven Gerrard ger laget fler dimensioner i uppspelen när han får slå den viktiga förstapassningen (för återblick läs dessa två analyser från januari 2013: ”Gerrards renässans” och ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”) Hans crossbollar är vida kända och hans förmåga att hitta spel framåt i banan påminner lite om Xabi Alonso. Samtidigt har hans defensiva kvaliteter ifrågasatts. Även om Liverpool slogs om titeln ifjol var laget aldrig solitt defensivt.
Nu när Luis Suárez och skadade Daniel Sturridge saknas och offensiven inte längre fungerar har de defensiva blottorna blivit så mycket mer kännbara.

Så Brendan Rodgers har nog landat i tanken att han måste ha defensivspecialisten Lucas Leiva som sköld framför backlinjen.
Och då är frågan vad han gör med Steven Gerrard.
Igår spelades han i en mer offensiv roll och gjorde det mycket bra (även om första halvlek var blek från Liverpools sida). Kan Gerrard leverera i den positionen vecka ut och vecka in?
Tveksamt.
Liverpoolikonen fyller 35 år i maj och det är en position som kräver en hel del löpningar. I Brendan Rodgers spelidé behövs djupledslöpningar i offensiven och hårt pressande av motståndarbackar i defensiven. Det är därför Raheem Sterling har varit klippt och skuren för rollen. Han har unga ben och energi för att löpa både offensivt och defensivt.
Steven Gerrard har inte samma fart och energi som han en gång hade, men lösningen kanske är att spara honom i vissa matcher för att kunna ge honom återhämtning och chans att leverera fullt ut i en offensiv roll? I den enskilda matchen kan han fortfarande klara av jobbet som vi såg igår.
– Jag tycker att man såg energin i hans ben ikväll och inflytandet han hade i spelet, framför allt ju längre matchen led, sa Brendan Rodgers igår, enligt The Guardian.
Om mittfältaren hade startat i lördags mot Stoke kanske han inte hade klarat av att prestera på samma sätt.
– Oavsett hur bra en spelare är kommer det en tid när hjulen inte snurrar längre och de är redo att stanna. Men hans hjul är inte slut än på ett tag, han har massor av energi. Han såg fräsch ut i sina löpningar. Han droppar ned till mittfältet och blir den tredje spelaren centralt, men han har en naturlig instinkt att ta sig framåt. Hans kombinationer med Raheem Sterling och Rickie Lambert var väldigt bra och han tajmar sin löpning perfekt när bollen spelas snett inåt bakåt.

Liverpool vann igår och i det här läget är det förstås det viktiga – inte hur spelet ser ut. Gårdagens insats var slätstruken i första halvlek där Leicester tog ledningen och Simon Mignolet återigen visade att han är en säkerhetsrisk med en huvudlös passning som gav Estéban Cambiasso öppet mål (argentinaren sköt dock utanför). Ett krisande Leicester tilläts skapa kvitteringschanser trots decimerat manskap.
Liverpool har sina bekymmer, men nu har de två raka segrar och en Steven Gerrard som hittat ny energi i en nygammal roll.
I tuffa tider får det ses som ett rejält framsteg under en mörk höst på Anfield.

***
Leicester såg blekt ut igår. Leonardo Ulloa har inte gjort mål sedan september (även om han forcerade fram gårdagens fullträff som noterades som självmål av Simon Mignolet) och Jamie Vardy ser begränsad ut. Han dansade en sommar. Eller åtminstone i en match mot Manchester United.
Nigel Pearson satt högt upp på läktaren igår för att få överblick över spelet och han borde ha sett att hans lag är aningen enkelspårigt. Försvaret med Wes Morgan i spetsen känns också för misstagsbenäget för att man ska kunna spela på resultat Morgans felpass och efterföljande målchansutvisning var en talande bild av ett material som för tillfället inte räcker till.
Leicester behöver agera i januari för att sejouren i Premier League inte ska bli ettårig.

En medioker fotbollsmatch fick ett extraordinärt slut. Så här en minut efter slutsignalen kan jag fortfarande inte förstå vad vi fick se.
I 87 minuter var det här en match där Queens Park Rangers och Liverpool endast lycakts demonstrera varför de fått en tung start på säsongen. QPR kunde inte göra mål trots högkaratiga lägen, Mario Balotelli sköt i alla möjliga och omöjliga lägen och när han väl fick öppet mål sköt han över.
Liverpool fick inte igång sitt anfallsspel och hade bara en målchans under hela första halvlek.
Det var förstås typiskt för lagens oförmåga att Richard Dunne var den förste att hitta rätt i 67:e miuten – i eget mål. Självmålskungen har nu satt tio fullträffar i fel mål i sin karriär.

Queens Park Rangers direkta långbollsfotboll på den väldige Bobby Zamora gav inte samma effekt efter paus, men Harry Redknapp hade en joker att skicka in från bänken. När Zamora haltade av i 79:e minuten kom Eduardo Vargas in. Han satte 1–1 i 87:e minuten.
En viktig, och rättvis, poäng för QPR.
Men det var mycket kvar av den här galna matchen. Faktum är att vi skulle få se dramatiska slutminuter på ett sätt som sällan skådats i den här ligan.
I den 90:e minuten fick Liverpool kontra. Raheem Sterling drev upp bollen, Philippe Coutinho fick en mot en-läge och borrade in bollen i bortre hörnet. 1–2, tre poäng till Liverpool.
Trodde alla.
Men QPR reste sig. Eduardo Vargas höll sig framme igen och nickade in 2–2 i 92:a minuten. QPR:s ägare Tony Fernandes firade vilt på läktaren.
Men där QPR befinner sig nu – längst nere på botten – kan man inte ta något för givet.
I den 95:e minuten hade hemmalaget frispark och en chans att sätta avgörande 3–2. Men istället slarvade man, lät Liverpool kontra utan att ta en cynisk frispark (igen). Raheem Sterling sprang sig till ett friläge och spelade in till Mario Balotelli som hade fått öppet mål, men Steven Caulker rakade in bollen i öppet mål.
Självmål igen. Ridå.
Det är inte utan att man tycker synd om Harry Redknapp.

Trots resultatet – seger för Liverpool – var det ingen insats som gladde de röda. Gästerna hade bara tur i första halvlek att man inte låg under med två mål. Charlie Austin hade ett friläge och Leroy Fer prickade ribban två gånger.
– Vi hade tur som vann. Vi hade varit nöjda med en poäng, sa Steven Gerrard efteråt till Sky Sports.
Brendan Rodgers har en del att fundera över. Mario Balotelli var återigen svag. Försöket med Gerrard i en offensiv mittfältsroll i första halvlek var totalt misslyckat. Gerrard kändes vilsen och kom aldrig in i spelet. Det blev bättre i andra när kaptenen flyttades ned ett steg i banan. Försvarsspelet är fortfarande uselt. Idag släppte man till en rad chanser och två mål mot ligans jumbo.

För QPR var förlusten förstås blytung. Å andra sidan kan de hämta någon slags inspiration av att Redknapps 4-4-2 gav ett spetsigare och tryggare spel. Bobby Zamora var första halvlekens bäste spelare. Leroy Fer gjorde en hel del grejer (men bör vara sömnlös över att han inte gjorde mål på första ribbskottet). Karl Henry och Sandro gav stadga på centralt mittfält. Eduardo Vargas spelade sig till en startplats med sitt pigga inhopp. Alex McCarthy, en personlig favorit, såg trygg ut mellan stolparna och kan inte lastas för något av baklängesmålen.
Sammanfattningsvis en positiv insats.  Jag kan fortfarande inte förstå hur de lyckades slänga bort alla poängen.
Kan de resa sig efter den här motgången?

Ifjol var trebackslinjen en taktisk trend som svepte in över Premier League.
Nu: Mittfältsdiamanter.
Fyra lag har använt systemet hittills i höst och det kan mycket väl bli fler som hänger efter.

När Carlo Ancelotti tog över Chelsea sommaren 2009 fick mittfältsdiamanten följa med till öarna.
Den italienske tränaren hade använt systemet i Milan med stora framgångar. Där förfogade han över den mest ultimata mittfältsdiamanten jag sett: Andrea Pirlo som speluppbyggare i den defensiva rollen, Clarence Seedorf/Gennaro Gattuso/Massimo Ambrosini i de ”indragna kantrollerna”, och Kaká som mittfältsspets.
Det var inte helt nytt i Chelsea, José Mourinho hade använt systemet 2006/07 efter det att Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko anlänt till klubben. Men då handlade det mest om att foga in de nya stjärnorna, inte om ett taktiskt val eftersom Mourinho varit tämligen låst i sin 4-3-3-filosofi.
Medan Carlo Ancelotti kunde få in Michael Essien, Michael Ballack, Frank Lampard och Deco i sin uppställning kunde José Mourinho få plats med Lampard, Ballack, Essien och Claude Makelélé när han använde diamantmittfält.

De gångerna, åren 2006 och 2009, fick inte mittfältsdiamanten riktigt fäste. För José Mourinho slutade det med en andraplats i ligan. Carlo Ancelotti vann visserligen ligan under debutsäsongen, men detta sedan han gått över på en ”julgransformation”, 4-3-2-1 under de avgörande månaderna på våren.
Sedan dess har diamanterna varit nedgrävda. Jag kan inte minnas att något lag i PL använt diamant under någon längre tid sedan Ancelottis dagar, men nu blåser nya vindar.

Brendan Rodgers val att använda en mittfältsdiamant förra säsongen handlade till stor del om hans två superanfallare. Det var det enda sättet att dels ha numerärt övertag på centralt mittfält, dels få in både Luis Suárez och Daniel Sturridge i strikerroller.
Idag finns inte längre någon Suárez på Anfield, men diamanten har även fungerat som katalysator för Raheem Sterlings utveckling. Sedan 19-åringen flyttades in i plan har han klivit fram som lagets viktigaste spelare. Därför känns det logiskt att Brendan Rodgers återgår till att använda diamant i samma ögonblick som Sturridge är tillgänglig igen.

Det är möjligt att Liverpools framgångar ifjol gjorde att andra tränare fick upp ögonen för systemet. I starten av denna säsong har diamanter nämligen blivit allt vanligare.
Louis van Gaal lanserade sitt holländska framgångsrecept med fembackslinje när han anlände till Manchester United. Men sedan anslöt Angel Di María och Falcao och plötsligt blev det naturligt att anpassa systemet efter dessa herrar. Valet blev ett 4-3-1-2 där Di María kan utnyttja sina spetsegenskaper. Dels dra sig ut mot kanten och använda sin inläggsfot, dels kliva in centralt och hota med kvicka bolltransporter.

West Ham är ett ännu mer intressant exempel. De har i flera år varit ett rakt spelande lag med längre spel mot en stor, stark target. Nu har de gått över på ett spelsystem som i grunden bygger på övertag centralt, mindre kantspel och större bollinnehav.
”Big Sam” har bytt livsåskådning.
Efter förra säsongens besvikelse fick managern Sam Allardyce ett ultimatum om att utveckla spelet.
Det har han gjort. Under sommaren hämtades anfallare som Enner Valencia och Diafra Sakho in, diametralt annorlunda spelartyper än den tidigare referenspunkten Andy Carroll.
För att ge dessa rörliga spelare rätt servicen har Allardyce lagt mindre fokus på inlägg. Lösning har bland annat varit att använda Mauro Zárate som mittfältsspets i en diamant och Stewart Downing i en mer central roll.
Resultatet: Downing har redan gjort tre assist och West Ham har besegrat både Liverpool och Queens Park Rangers med systemet.
Det finns ett fjärde exempel på användning av mittfältsdiamant i Queens Park Rangers och även om det inte är laget som har rosat marknaden i höst så har Harry Redknapp sett diamanten som en möjlig krisplan. Den enda match där han startat med den formationen ledde till en poäng hemma mot Sunderland.

Vad ligger bakom denna utveckling? Som alltid när det gäller taktisk utveckling handlar det om en följdeffekt. Ett lag har förändrat, vilket har gjort att en motståndare tvingats göra ett motdrag.
Det här är min teori:
När tränare skulle hitta ett motmedel mot topplagens förmåga att öppna försvar blev en lösning att använda en till mittback. Trebackslinjen/fembackslinjen har blivit allt mer frekvent senaste åren och den trenden syntes i VM i somras.

I ett 5-3-2 avsätts bara en spelare – wingbacken för att täcka kanten.

Eftersom 5-3-2-systemet ger enorm täckning centralt i plan (men bara wingbackar som täcker kanterna), insåg tränare att 4-3-1-2 är ett rimligt motdag. Om motståndaren inte lägger stor vikt vid yttrar är diamantens nackdelar – svagt understöd för ytterbackar – begränsade.

…vilket leder till att fokuset på kantspel blir mindre. Kanske en anledning till att mittfältsdiamanten används igen.

Serie A har tidigare varit ett flaggskepp för 4-3-1-2-systemet. I italiensk fotboll har ytterspel varit eftersatt för en mer kontrollerande, taktisk fotboll.
Nu har diamanten fått en renässans i England och den här gången är den här för att stanna, inte som hösten för två år sedan när Alex Ferguson testade och sedan slopade systemet lika kvickt.
Manchester United lär fortsätta med det här systemet även när deras mittbackar är friska. Likaså Liverpool. West Ham har spelat bättre fotboll nu än tidigare år och fått se spelare som Downing, Zárate, Diafra Sakho och Enner Valencia blomstra.
Jag tror att fler klubbar följer efter denna säsong.
Men då är det värt att påminna om en sak: Diamanters värde beror på dess sällsynthet.
När fler klubbar hakar på tåget kommer någon vara tvungen att tänka nytt igen för att överraska.
Och så har den taktiska karusellen snurrat ett varv igen.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som hjälpte till att fixa grafiker.

Brendan Rodgers har fått ett rykte som en av världens hetaste unga fotbollstränare.
Men det finns en lista som knappast talar till hans fördel.

Liverpool har startat säsongen trevande. Efter den hedersamma förlusten borta mot Manchester City i andra omången blev det en imponerande 3–0-seger borta mot Tottenham.
Sedan dess har det blivit två raka nederlag, hemma mot Aston Villa och borta mot West Ham. Däremellan kom den icke övertygande segern i Champions League mot bulgariska Ludogorets.
Tre förluster efter fem omgångar är mycket, väldigt mycket, för en klubb som hade siktet inställt att bygga vidare på förra säsongens framgångar.
I våras var Liverpool ytterst nära att bärga titeln, men fick ge sig på mållinjen i kampen med Manchester City. Tre förluster på fem omgångar betyder att titelchansen minskat drastiskt. Tåget kan gå tidigt när lag som Chelsea och Manchester City fått upp farten.

Det är vanskligt att redan nu dra slutsatser av den svaga inledningen.
Några saker är dock uppenbara. Försvaret fungerar inte. Dejan Lovren har inte blivit den pålitliga försvarschef som Liverpool betalade för. Men defensiven läckte även ifjol, med skillnaden att Liverpools vassa offensiv ofta täckte över bristerna.
Anfallet har inte heller rosat marknaden och där är nog förklaringen så enkel som att laget i nuläget saknar båda fjolårets kanoner, Luis Suárez som flyttat till Barcelona, och Daniel Sturridge som är skadad.
Att Liverpool lider av att SAS saknas är naturligt. Det var dessa två herrar som var så briljanta ifjol att laget kunde vara tryggt med att de skulle göra fler mål än motståndarna – hur många mål försvaret än släppte in.
Mario Balotelli är inte lika rörlig och kan därför inte dra isär motståndarnas backlinjer på samma sätt.

Vilket ansvar vilar på Brendan Rodgers?
Den unge managern hyllades unisont förra säsongen, med rätta, och jag var en av dem som höjde honom till skyarna för den förvandling som skett på Merseyside.
Listan på hans starka egenskaper är lång. Nordirländaren är taktiskt kompetent, svårslagen på man-management och en skarp kommunikatör, vilket han inte minst visade under Luis Suárez-soppan förra sommaren.
Men en egenskap är fortfarande ett frågetecken – förmågan att identifiera rätt värvningar.
Sedan sommaren 2012 har Liverpool spenderat 214 miljoner pund, drygt 2,4 miljarder kronor, på nya spelare. Listan nedan innehåller få fullträffar.

2012 Fabio Borini, Roma, 10,5 miljoner pund
2012 Joe Allen, Swansea, £15m
2012 Oussama Assaidi, Heerenveen, £2,4m
2012 Samed Yesil, B Leverkusen, £1m
2012 Daniel Sturridge, Chelsea, £12m
2012 Philippe Coutinho, Inter, £8,5m
—————————————————–
2013 Luis Alberto, Sevilla, £6,8m
2013 Iago Aspas, Celta Vigo, £7,2m
2013 Simon Mignolet, Sunderland £9m
2013 João Teixeira, Sporting
2013 Kolo Touré, Manchester City, gratis
2013 Tiago Illori, Sporting, £7m
2013 Mamadou Sakho, PSG, £18m
——————————————————
2014 Rickie Lambert, Southampton, £4m
2014 Adam Lallana, Southampton, £25m
2014 Emre Can, B Leverkusen, £10m
2014 Lazar Markovic, Benfica, £20m
2014 Dejan Lovren, Southampton, £20m
2014 Divock Origi, Lille, £10m
2014 Alberto Moreno, Sevilla, £12m
2014 Mario Balotelli, Milan, £16m

Få av dessa kan hittills betecknas som klockrena värvningar. Daniel Sturridge är det slående undantaget; han har visat sig vara en gigantisk succé efter flytten från Chelsea.
När det gäller vissa, som exempelvis Coutinho, är juryn fortfarande ute och sammanträder.
Visst finns det stora möjligheter för flera av namnen ovan att utvecklas till finfina spelare. Mamadou Sakho, Lazar Markovic, Divock Origi, Emre Can, Thiago Ilori, för att nämna några, är värvade på sikt. Detsamma gäller Alberto Moreno, ett sommarköp som redan visat lovande tendenser. Mario Balotelli kan visa sig vara succé eller fiasko (förmodligen inget däremellan).
När dessa ska ges tid och tålamod är det än viktigare att etablerade namn som Adam Lallana och Dejan Lovren kan leverera direkt. Lallana började säsongen på skadelistan men har börjat varva upp nu. Lovren har fått en riktigt kämpig start på säsongen. Rickie Lambert har själv gått ut och sågat sina insatser.

Under samma tidsperiod som dessa 21 spelare har anlänt har 21 spelare sålts till ett värde av £109m, inklusive £75m för Luis Suárez.
Precis som för alla andra klubbar står Liverpool och faller med sina spelaraffärer. Precis som för Manchester United och Arsenal har Liverpool hittills fått betala dyrt för att man inte fått in en pålitlig försvarschef.
Det är tur att den framgångsrika akademin har producerat spelare som Raheem Sterling och Jon Flanagan, vilket förbättrat klubbens slagstyrka. I veckans ligacup presenterade sig Jordan Rossiter, en 17-årig mittfältare som spås bli den nye Steven Gerrard.
Egenfostrade spelare är förstås drömmen för alla supportrar och för Liverpool är det fundamentalt i tider när värvningarna inte har varit klockrena.
Frågetecknet kring Brendan Rodgers fingertoppskänsla på transfermarknaden finns kvar.
Det är upp till Lallana, Balotelli, Can, Coutinho, Markovic & Co att ändra på det.

Bäste anfallaren och bäste försvararen saknades.
Ändå åkte Aston Villa till Anfield och plockade med sig alla tre poängen på lördagskvällen.
Har Paul Lambert något stort på gång?

Eftersom mina lördagar senaste och kommande månaden – som nybliven huvudansvarig tränare – ägnas åt att försöka hålla Karlbergs BK kvar i division 2 så missade jag toppmatchen på Emirates. Smällar man får ta. Har inte missat många toppmatcher i Premier League de senaste tio åren, men så är det. Får plocka en repris i veckan.
Däremot kom jag hem lagom till att Liverpool tog emot Aston Villa. Förutsättningarna inför detta mötet var ju lite överraskande. Inför omgången parkerade Aston Villa på tredje plats efter en stark inledning.
Samtidigt var det ju just en sådan här match som skulle kunna bli ett brutalt uppvaknande. Det brukar bli så. En underdog gör ett par bra resultat mot begränsat motstånd, haussen börjar – sedan faller man platt när man testas ordentligt.
Men trots avsaknad av Ron Vlaar i mittförsvaret och Christian Benteke i anfallet var det ett beslutsamt Villa som inledde bäst på Anfield. Innan hemmalaget vaknat till hade Villa skapat tre vassa lägen.
Ett av dessa resulterade när Gabriel Agbonlahor fick en tå på bollen efter en hörna och petade, retfullt, in bollen intill stolpen.
Gabby Agbonlahor som jag hade en egen utläggning kring i senaste avsnittet av vår PL-podcast. Där slog jag fast att engelsmannen är en ”ketchupspelare”, att han levererar i sjok för att sedan gå in i torrperioder.
Än så länge finns det rinnande ketchup i flaskan.

Det här var dock en insats som handlade främst om disciplinerat försvarsspel. Paul Lambert hade valt bort individuell skicklighet (Charles N’Zogbia) för tvåvägsspel (Kieran Richardson). När Andreas Weimann dessutom sjönk ned på sin kant bildade Villa ett tätt 4-5-1 som Liverpool hade svårt att ta sig igenom. Tremannamittfältet med Ashley Westwood, Tom Cleverley och Fabian Delph såg ut att ha spelat tillsammans i många år. Cleverley gjorde en stark debut och Delph fortsätter att övertyga.
Visst hade laget chanser, konstigt vore väl annars, men sett till bollinnehavet skapade man inte så många farliga lägen. Coutinho var närmast med ett skott i insidan av stolpen.
Istället blev det en match där Philippe Senderos och Nathan Baker fick dominera i de bakre leden. De hade full kontroll på Mario Balotelli och när Raheem Sterling började på bänken saknade Liverpool spets. Adam Lallana gjorde debut och blixtrade till vid ett par tillfällen, men behöver nog fler matcher för att kunna göra skillnad. Detsamma gäller Lazar Markovic.

Vi ska inte dra för långtgående slutsatser av Aston Villas starka start. Ifjol inledde de som bekant med att besegra Arsenal på bortaplan med 3–1 i premiären för att sedan hamna i bottenstriden.
Men vi kan konstatera att utsikterna ser bättre ut nu. Paul Lambert har blandat upp den unga truppen med rutin. Baker, Westwood, Delph har blivit ett år äldre (och ett år bättre?). Brad Guzan är fortfarande en stabil sista utpost. Från bänken har Lambert numera lyxen att kunna sätta in en meriterad Carlos Sanchez, nyförvärvet från Elche, på defensivt mittfält för att stänga butiken. Det har varit Villas svagaste lagdel tidigare. Nu är känslan att centralt mittfält är rätt vasst.
När Ron Vlaar och Christian Benteke är tillgängliga borde det, rimligen, kunna bli ännu bättre.
Paul Lamberts gäng kanske är flygfärdigt efter ett par års tålmodigt utvecklingsarbete?

Mario Balotelli gjorde debut för Liverpool. Men det här blev inte hans show – snarare Brendan Rodgers.

Mario Balotelli stod i centrum inför söndagens stormöte på White Hart Lane. Den italienske anfallaren blev klar för Liverpool förra veckan, på söndagen var han redo för debut.
Brendan Rodgers valde att skicka in honom direkt i startelvan.
Balotelli var inblandad i mycket i inledningen. Han fick ett nickläge där Hugo Lloris räddade och där han senare föste returen utanför. Han fick öppet mål från distans sedan Lloris missat en rensning. Han klackade fram Daniel Sturridge till något läge. De kommer att ha kul ihop.

Balotelli gjorde en fullt godkänd debut. Det som jag tyckte var mest positivt var dock inte det han uträttade på planen utan det som Steven Gerrard talade om efteråt i intervjun med Sky Sports. Det om att Mario Balotelli arbetat hårt i defensiven och ”tagit in” vad som krävs av honom taktiskt och i det defensiva arbetet.
Just det här ser jag som riskfaktorn med ”Super-Mario”. Att grabben har en enorm talang betvivlar ingen. Men är han beredd att ta jobbet, vilket krävs i Brendan Rodgers spelidé?
Mario Balotelli är en egensinnig figur, men kan Brendan Rodgers få honom att ta jobbet för laget – och inte bara i tre veckor utan över längre tid – har Liverpool gjort ett fynd. 24-åringen hade med lite tur satt ett hattrick i första halvlek idag så att han kommer att producera mål om han får förtroende att kontinuerligt starta matcher är jag tämligen säker på.

Mario Balotelli hamnade dock i skuggan (om han nu någonsin gör det?) av Liverpools laginsats. Med nya Mauricio Pochettinos ”nya Tottenham” ställdes Brendan Rodgers mot passningsorienterat lag som vill vinna bollen högt.
Hans recept var att använda en mittfältsdiamant där Liverpool var i numerärt överläge centralt och effektivt kunde täcka de centrala ytorna i försvarsarbetet. Det medförde att Christian Eriksen kom helt bort ur matchen. Erik Lamela som var så lyckosam förra helgen hade inte heller många rätt.
Efter det fina 1–0-målet av Raheem Sterling, planens bäste aktör, hade Tottenham ett par vassa chanser när Liverpools osäkra försvar gjorde sig påmint. Den här gången hade Mamadou Sakho ersatt Martin Skrtel men tryggheten saknades när Sakho dels missade totalt att falla när Dejan Lovren tog duellen med Emmanuel Adebayor (ledde fram till Nacer Chadlis jätteläge) och dels slog en passning rakt i gapet på framstörtande Spursspelare, vilket hade kunnat kosta ett baklängesmål.
Det försvar som krackelerade på Etihad i måndags var bara marginellt bättre idag, även om ytterbackarna Alberto Moreno och Javier Manquillo skötte sig bättre. Där har Brendan Rodgers fortfarande en del att jobba med. Nu räckte det ändå eftersom Spurs var så blekt.

Mauricio Pochettinos gäng fick ett brutalt uppvaknande efter ”smekmånaden” som betydde serieledning efter två omgångar. Younes Kaboul hade en mardrömsmatch i försvaret. Eric Dier gav bort en onödig straff (där Joe Allen hjälpte till en hel del genom att falla ihop som en säck potatis för en lätt beröring) och Andros Townsends inhopp var nog helgens sämsta (och då ska gudarna veta att det finns konkurrenter på det området).
Offensivt var Liverpool så mycket bättre än Tottenham. Kvickare, skarpare och mer idérikt. Raheem Sterling är en njutning att se. Känslan är att han kan skapa varje gång han får bollen i ett en mot en-läge.
Med Liverpools strategi – snabba omställningar med hjälp av sina kvicka spelare och mittfältslungor som Jordan Henderson – kommer de precis som ifjol att såra många lag.
Kan dessutom Mario Balotelli hitta målet – och ta arbetet för laget – ser det riktigt intressant ut.

Som om inte Manchester City såg nog starka ut.
Nu har Manuel Pellegrini fått i gång sin joker.
Stevan Jovetic sänkte Liverpool och gav en påminnelse om hur bred och stark den här City-truppen är.

På fredagens presskonferens sa Manuel Pellegrini att fotbolls-England denna säsong ”skulle få se den riktige Stevan Jovetic”.
Igår på Etihad blev Manchester City-tränaren vidimerad.
Tecknen var tydliga redan på försäsongen. Stevan Jovetic, som upplevde en tung debutsäsong i Premier League med skadebekymmer och bara två ligastarter, har varit en av Citys bästa spelare i träningsmatcherna. Den stora frågan var dock om han skulle ta chansen nu när Sergio Agüeros skada öppnat för spel i startelvan.
Som han tog den.

I den första halvleken smög han fram bakom en slumrande Alberto Moreno, snodde bollen och pangade in 1–0 mellan benen på Simon Mignolet.
I andra halvlek avslutade han kvällens läckraste anfall, en passningskombination av högsta klass där Jovetic först klackade och sedan tog sig in i straffområdet och direktsköt in passningen från Samir Nasri.
Det var hans genombrott på engelsk mark. Vissa spelare slår igenom fort och dalar sedan snabbt (minns ni Amr Zaki?!). Andra spelare är slow starters, i Jovetics fall mest på grund av skador, för att sedan ta fart. 24-åringen från Partizan (fyller 25 om två månader) kan mycket väl bli en sensation denna säsong.
Hans talang är tillräckligt stor för att bli en världsstjärna, det såg vi i Fiorentina, problemet har varit de återkommande skadorna. Med en hel Jovetic har Manuel Pellegrini fått ytterligare en bricka i ett pussel som allt mer framstår som komplett.

Liverpool var egentligen det bästa laget första halvtimmen. Precis som i fjolårets möte visade man lovande takter, även om det igår inte ledde till så många heta chanser.
Men lagens försvarsspel avgjorde matchen. Medan Manchester City var tätt, synkroniserat och beslutsamt var Liverpool påtagligt oorganiserat. Förmodligen följden av att vänstersidan av backlinjen, Dejan Lovren och Alberto Moreno, är nya i klubben.
Det var också på vänstersidan som City satte in stöten. Statistik som Sky Sports tog fram visade att hemmalaget anföll till 51 procent till vänster, 26 procent centralt och bara 23 procent till höger.
I den strategin ingick att David Silva smög över på högersidan och skapade numerärt överläge. Det var Silvas löpning som initierade första målet och det var hans passning som lade upp för andra målet.

Det är när man studerar Manchester Citys bänk och byten igår som man inser vilken otrolig repertoar Manuel Pellegrini har att laborera med. I andra halvlek, när Liverpool försökte flytta fram, och City fick möjlighet att kontringsspela, skickade han in Jesús Navas och Sergio Agüero. Den sistnämnde hade bara varit på plan i 15 sekunder när han fick en djupledsboll av Navas, sprintade ifrån Lovren och rullade in 3–0.
På mittfältet hoppade in Fernandinho in när Jovetic klev av i 80:e minuten, vilket innebar att Yaya Touré tog ett kliv upp i plan. Vincent Kompany var majestätisk igår och då har vi knappt nämnt Samir Nasri, som gjorde en mycket bra match.
Manuel Pellegrini har sannerligen resurser. Sedan igår har han dessutom fått igång ett av förra sommarens storköp.
Det kan bli oerhört betydelsefull ett år när City ska försöka erövra Europa.

***
Liverpool? Nja, efter den positiva första halvtimmen hade laget problem. Brendan Rodgers har ersatt Luis Suárez med ett koppel av spelare, Rickie Lambert, Adam Lallana, Lazar Markovic, Emre Can och Mario Balotelli. Ingen av dessa startade igår.
Framåt är jag dock inte orolig, Liverpool kommer producera mål. Däremot har Brendan Rodgers en del att jobba på i defensiven där man två veckor i rad släppt in mål för att avståndet mellan innerback och ytterback blivit för stort (liknande grej som vi förra veckan pratat om i mitt division 2-lag).

***
Det har hänt lite grejer i klubben där jag varit assisterande tränare under året. Det innebär att jag kommer att vara huvudtränare säsongen ut och därmed ha mindre tid för att blogga närmaste två månaderna. Det gäller minst tills mitten av oktober. Eftersom jag dagligen får önskningar om att skriva om det ena och det andra vill jag underrätta er om detta. Hoppas på förståelse för att tiden inte kommer räcka till allt.

Liverpool tog tre poäng, inte mycket mer
En premiär är det bara poängen som räknas, men till och med Brendan Rodgers erkände att Liverpool har en del arbete kvar.
Ett Liverpool utan Luis Suárez, med åtta nyförvärv där tre fick speltid, hade stora problem på söndagen.
Det blev seger, till slut, mot Southampton, 2–1 sedan Daniel Sturridge från nära håll styrt in segermålet med tio minuter kvar.
Dessförinnan var det ett Liverpool som körde fast, ett Liverpool som hade svårt att hitta vägar igenom och ett Liverpool som levde farligt.
Vid ställningen 1–1 hade Steven Davis ett bra läge att ge Southampton ledningen. Vid ställningen 2–1, i slutminuterna, hade Morgan Scheiderlin ett jätteskott i ribbans underkant.

Det mest glädjande för Liverpool var att det fruktade djupledsspelet från ifjol fungerade fint med Raheem Sterling i en offensivare roll. Om Sterling spelas ”på siste försvararen” kan han göra över 20 mål, så vass är han på att hitta ytor bakom och omkring backlinjen.
I den 23:e minuten sprintade han ifrån José Fonte, tog emot Jordan Hendersons utsökta passning och placerade behärskat in 1–0. Så långt gick allt enligt planerna för Liverpool.
Men Southampton var disciplinerat och när resultatet stod sig till paus fick gästerna gå in till vilan med ”kontakt”.
Tio minuter in på andra halvlek kombinerad Dusan Tadic med Nathaniel Clyne och den sistnämnde avslutade på bästa sätt – med en kanon i nättaket.

Liverpool satsade framåt och med kvarten kvar skickade Brendan Rodgers in Rickie Lambert från bänken. Där finns en stor skillnad mot ifjol. Trots att endast fyra av nyförvärven fanns med i laguppställningen idag – Dejan Lovren, Javier Manquillo, Rickie Lambert och Emre Can – var avbytarna av avsevärt högre klass än ifjol. Där fanns Joe Allen, Rickie Lambert, Mamadou Sakho, Emre Can, Kolo Touré, Jordon Ibe och reservmålvakten Bradley Jones. Lägg till spelare som Lazar Markovic och Adam Lallana så ser vi att Brendan Rodgers har fler alternativ för att förändra en matchbild än ifjol när Iago Aspas och Victor Moses ibland var enda bänkresurs.
Det går att dividera om hur stor del Lambert hade i segermålet, kanske inte så stor, men tre minuter efter att han hoppat in var han där i straffområdet när Southamptons mittbackar helt glömde bort Sturridge och 2–1 var ett faktum. Luis Suárez spetskvalitet må vara saknad, det är den, men Liverpools utökade bredd gav positivt effekt redan i premiären.

Styrkebesked av Southampton
Trodde ni att Southampton skulle rasa ihop i en liten hög efter spelarflykten? Dagens premiär mot Liverpool visade motsatsen. Det blev visserligen förlust på Anfield, 1–2, men insatsen gav de tillresta supportrarna hopp.
Nye tränaren Ronald Koeman ställde ut ett 4-5-1 med Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama som städare framför backlinjen och nyförvärvet Fraser Forster mellan stolparna.
Trots att försvaret ställdes mot kvicka minilirare som Raheem Sterling, Coutinho och Daniel Sturridge tycker jag att de klarade sig väl i första halvlek, bortsett från vid 1–0-målet där Sterling för enkelt fick komma in bakom ryggen på försvararna och där Morgan Schneiderlin alldeles för enkelt förlorade en fifty-fifty-duell på mitten.
I andra halvlek gillade jag Southamptons kreativa spel på offensiv planhalva. Clynes mål var propaganda och han var nära att göra en repris bara några minuter senare med samma typ av löpning. James Ward-Prowse var klok och hade dead ball-leveranser som påminde om David Beckham. Steven Davis gjorde som vanligt det otacksamma jobbet i maskinrummet. Morgan Schneiderlin spelade upp sig betydligt efter en blygsam första halvlek. Dusan Tadic var lurig och begåvad, där finns potential. Från bänken kunde Ronald Koeman skicka in storköpet (nåja) Shane Long och Lloyd Isgrove. Den sistnämnde är den senaste som kommit fram ur den fina akademin. Enda negativa, förutom att dagen slutade med noll poäng, var Graziano Pellè, som inte övertygade i rollen som striker.
Saints var som sagt ett ribbskott från poäng mot förra säsongens ligatvåa. Ryktet om sydkustlagets död är betydligt överdrivet.