För drygt en månad sedan pekade alla pilar uppåt för Liverpool. Nu riskerar laget att gå titellöst från säsongen – och missa Champions League.

Allt var upplagt för en saga. Steven Gerrard, lagkaptenen och ikonen, deklarerade redan i januari att han lämnar klubben efter säsongen. Den 30 maj fyller han 35 år. Då hade han chansen att spela hem FA-cupbucklan till klubbens i hans hjärta.
Det här scenariot har diskuterats och stötts och blötts så många gånger att jag verkligen trodde att det skulle bli så. Det hade ju varit så värdigt för en av engelsk fotbolls allra största.
Tim Sherwoods rappa, pigga Aston Villa kom emellan.

Aston Villa vann semifinalen igår på Wembley och gjorde det rättvist. De var mer beslutsamt, löpte mer och hade mer energi. Fabian Delph, som gjorde segermålet, var fantastisk.
Men det reser samtidigt frågetecken över Liverpool. Varför fick de inte ut sin kapacitet i en stor match denna gången heller?
Brendan Rodgers fick igår frågor om spelarnas ”big-game”-mentality och det var befogat.
Förra säsongen när Liverpool krigade om ligatiteln föll allting platt i med en bitter hemmaförlust mot Chelsea.
Denna säsong gjorde de en rejäl uppryckning under vintermånaderna för att sedan förlora mot både Manchester United och Arsenal när säsongen gick in i ett avgörande skede.
I januari blev det uttåg ur Ligacupens semifinal efter nederlag mot Chelsea. Igår kom en oväntad förlust mot Aston Villa.
Brendan Rodgers konstaterade:
– Vi måste ha modet spela bättre i stora matcher. Det har sett ut som att tillfället och energin hämmade oss lite. Ibland kan man vilja vinna för mycket.
– Vi har kommit till korta i några matcher, det är något vi måste förbättra. Vi är ett lag som utvecklats och förändrats lite i somras och alla dessa erfarenheter kommer förhoppningsvis underlätta för oss i framtiden.

Liverpool har fortfarande chansen att nå fjärdeplatsen i Premier League om någon eller båda Manchester-klubbarna går på ett par minor i slutomgångarna, men risken är stor att laget missar Champions League-biljetten och blir utan cupframgångar.
Denna säsong har inte heller motsvarat förväntningarna i Europaspelet. I Champions League blev det respass redan i gruppspelet. i Europa League åkte Liverpool ut mot Besiktas.
Liverpool har ett koppel oerhört spännande spelare och de kan säkerligen bli ännu bättre kommande åren.
Men med dessa resultat i åtanke – har Brendan Rodgers fog för att hävda att laget utvecklas i rätt riktning?

Han är schablonbilden av en tia, men igår fick han en ny roll. Coutinho agerade falsk nia men framstod som en äkta stjärna.
Liverpool besegrade Newcastle igår i måndagsmatchen med 2–0. Raheem Sterling satte det första målet (fin prestation, men oj, vad slött agerat av Newcastles försvarare och Gabriel Obertan), innan Joe Allen fastställde slutresultatet i andra halvlek. Newcastlemanagern John Carver var rasande för att domaren Lee Mason missat att blåsa för en solklar straffspark i första halvlek vid ställningen 1–0 och det är lätt att förstå honom. Matchen hade förstås kunnat få en annan utveckling då.
Men mitt bestående minne från gårdagen var varken en utebliven straff eller det faktum att Liverpool satte press på Manchester City i jakten på Champions League-biljetten.
Det var Philippe Coutinho.

Brendan Rodgers har dribblat fram och tillbaka mellan olika spelsystem och uppställningar att det är lätt att bli snurrig. Han såg ut att ha hittat fram med sitt djärva 3-4-3, men sedan hittade istället motståndarna receptet för att neutralisera det.
Så igår mot Newcastle var han tvungen att laborera igen. Det blev 4-3-3, en fyrbackslinje för första gången i ligan sedan början av december, och Coutinho i rollen som falsk nia.
När namnen på laguppställningen offentliggjordes trodde jag att Raheem Sterling skulle agera spets, men det blev alltså nummer tio-spelaren, formstarke Coutinho som fick platsen längst fram. Ett lyckat drag.
Coutinho var planens överlägset bäste spelare, briljant med sina tekniska färdigheter.
Brassen har alltid haft en stor talang och potential. Under första året i Liverpool visade han den – stundtals. Senaste månaderna har 22-åringen dock tagit ett kliv i sin utveckling. Han är mer konkret, mer effektiv. Hans drömmål – det är rätt många denna säsong – har inte undgått någon som följer engelsk fotboll, men det handlar också om hans beslutsfattande. Nu värderar han bättre när han ska utmana, passa eller avsluta. Han gjorde fyra dribblingar igår enligt statistiken, alla lyckade.
Newcastle hittade aldrig ett sätt att plocka upp honom när han droppade i planen och skapade numerärt överläge.

Barcelona-stjärnan Neymar sa nyligen att Coutinho kan bli Premier Leagues bästa spelare och visst, potentialen finns. Men utmaningen för Liverpool-spelaren – för att ta klivet upp bland de allra bästa spelarna i världen i sin position – är att bli mer effektiv. Han har bara gjort fyra ligamål (på 29 matcher) och sex mål i alla turneringar. Även om hans fullträffar varit vackra är det inte tillräckligt.
Den här säsongen har dock varit ett enormt kliv i rätt riktning för mittfältaren med futsal-fötterna.
Raheem Sterling har inte förlängt kontraktet ännu med Liverpool och det finns en osäkerhet kring hans framtid.
Lagets för tillfället bästa spelare har dock klubben redan säkrat. Det gjorde man i början av februari när Philippe Coutinho satte pennan på ett nytt långtidsavtal som sträcker sig till 2020.

Det är så här det ser ut när stora drömmar väcks till liv.
Det är så här det ser ut när stora drömmar krossas.
Arsenal kan plötsligt vinna ligan. Liverpool minskade drastiskt sina chanser att ta en Champions League-plats.

Uppsnacket till det här mötet har till stor del handlat om Raheem Sterling. Den unge Liverpoolspelaren har valt att avvakta med att skriva nytt kontrakt med Liverpool och i BBC gett uttryck för att han vill vinna titlar.
Det finns alltid två sidor av myntet och att en spelare utnyttjar sin rätt att förhandla vid en kontraktsförhandling är knappast någon ny företeelse.
Vi får aldrig veta hur mycket Sterling-gate har påverkat uppladdningen till mötet med Arsenal, men det kan knappast ha varit positivt att lagets viktigaste offensiva spelare antytt att hans framtid kan ligga utanför Liverpools stadsgränser.

Med tanke på hur mycket som låg i potten, betydelsen för den här matchen, var det uppseendeväckande hur matchbilden såg ut.
Arsenal började direkt att pressa högt och med en osäker Kolo Touré i Liverpools backlinje (ersatte avstängde Martin Skrtel) gav det önskad effekt. Hemmalaget skaffade sig ett par, tre lägen första kvarten efter ödesdigra bolltapp från Liverpool. Det var förvånande att Liverpool fortsatte att spela med så högt risktagande, trots varningsklockorna.
Liverpool jobbade sig in i matchen efter cirka en kvart och faktum är att laget skaffade sig ett par jättelägen. Först blev Raheem Sterling avvinkad för en felaktig offside och sedan hade Lazar Markovic ett jätteläge att servera Sterling öppet mål. Markovic missade passningen och Liverpool fick inte det ack så viktiga ledningsmålet.
Att lagen bjöd på så många målchanser – i en så viktig match – visar kanske varför dessa lag har så svårt att hävda sig i Europaspelet.
Istället exploderade Arsenal under halvlekens sista tio minuter.

I somras var det nog få utanför Arsenalkretsar som hade full koll på Héctor Bellerin. Mathieu Debuchy var etta på högerbacken och Carl Jenkinson var god nog för att vara tvåa. Men så blev Jenkinson utlånad till West Ham och Debuchy skadad. Bellerin fick chansen i höstas utan att övertyga, men när andra chansen dök upp tog han den med hela näven. Sedan dess har han varit gjuten till höger.
I den 37:e minuten visade han varför när han vandrade förbi en passiv Moreno och curlade in 1–0. Mesut Özil fyllde på med 2–0 (misstaget av Mamadou Sakho att orsaka frisparken var ännu större än misstaget av Simon Mignolet som borde ha tagit bortre stolpen).
När Alexis Sanchez med superkvalitet dundrade in 3–0 (underbar förstatouch av Olivier Giroud i förspelet) var matchen över.
Arsenal var så mycket bättre i alla viktiga moment.
Liverpool förde spelet i andra halvlek, men det var aldrig nära att bli spänning efter Jordan Hendersons straffreducering. Olivier Giroud demonstrerade sitt lyft när han placerade in 4–1 på tilläggstid.
Emre Can blev utvisad för ett andra gult kort i slutminuterna. När det går emot och drömmar släcks är det typiskt att problemen även spiller över på nästa match.

För ett år sedan möttes de här lagen på Anfield och Liverpool körde över Gunners med 5–1. Då var Liverpool laget på frammarsch, laget som såg en ljusnande framtid. Samtidigt famlade Arsenal efter identitet och struktur efter alla hedersamma fjärdeplatser och säkrade CL-biljetter när fansen egentligen ville se en kamp om titeln.
Ett år senare är läget annorlunda. Arsenal har fått bitarna på plats.
Förstaplatsen är fortfarande avlägsen om Chelsea gör jobbet och vinner sina återstående matcher. Men andraplatsen är rentav trolig nu när Manchester City vacklat sista månaderna.
Det skulle vara ett steg framåt och en indikation på att Arsenal kan vara med och kriga om ligatiteln nästa år. Den drömmen känns inte alls orimlig när Arsène Wenger äntligen fått jobba med en något sånär skadefri trupp och Olivier Giroud visat att han är en klassanfallare.

Liverpool såg så intressant ut från december och fram till mars, men senaste matcherna har motståndarna avslöjat Brendan Rodgers 3-4-3-system. Liverpoolmanagern har gång på gång hittat ett recept och nu måste han göra det igen.
Det ser inte ut att bli något Champions League-spel för Liverpool, men truppen är ung och potentialen stor. Får Brendan Rodgers behålla den här truppen talar tiden för Liverpool.
Därför kan Raheem Sterlings kontraktsfråga avgöra riktningen för Liverpools satsning kommande åren.

van Gaal hittade rätt igen
Louis van Gaal har hattat fram och tillbaka denna säsong och sökt efter rätt system. Förra helgen mot Tottenham (3–0-seger) kändes det till slut som han funnit en fungerande modell med en 4-1-4-1-uppställning med Wayne Rooney som ensam striker.
Frågan var om den insatsen, säsongens bästa, var en engångsföreteelse eller om det skulle hålla mot ett formstarkt Liverpool på Anfield.
Det höll.
Manchester United började starkt och dominerade första kvarten. 1–0-målet av Juan Mata var inte alls ologiskt.
United hade förvånansvärt enkelt att spela sig igenom Liverpools lag, som sällan kom in i press. Det är andra matchen i rad som Liverpool haft svårt att hitta rätt i sitt presspel.
Manchester United hade dessutom bestämt sig för att skära av ytorna till Liverpools offensiva mittfältare, Adam Lallana och Coutinho, så Liverpool hade svårt att hitta ett vägvinnande passningsspel. Ett kompakt, tätt United var oerhört svårt att bryta igenom i första halvlek och så långt hade van Gaal vunnit coachduellen överlägset.

Andra halvlek blev påverkad av det tidiga röda kortet för Steven Gerrard. Manchester United gjorde rätt fort efter utvisningen 2–0, men sedan blev laget passivt. Liverpool hade inte längre något att förlora och då blev hemmalaget plötsligt vassare. Brendan Rodgers tvistade sin uppställning, gick över på fyrbackslinje och hans 4-3-2 gav en viss effekt. Daniel Sturridge sköt 1–2 via Phil Jones och Liverpool fick en livlina. Hemmalaget förmådde dock inte att skapa något tryck på grund av det numerära underläget.
Manchester United tog alla tre poängen och har nu övertaget i kampen mot Champions League-biljetterna.

Debacle för Gerrard
Det här stod inte i manus. Steven Gerrard skulle ju komma in idag och avgöra sitt sista (?) möte med Manchester United. Det gjorde han också, men på fel sätt.
Hela veckan har det diskuterats om Steven Gerrards vara eller icke vara i startelvan till det här stormötet. Kaptenen, legendaren, ikonen Steven Gerrard har betytt så mycket i så många möten med Manchester United och det fanns argument för att han skulle starta idag. Jamie Redknapp, ex-Liverpool-spelaren och Sky Sports expert, var en av dem som i veckan vädjade om att Gerrard behövdes på planen.
Brendan Rodgers började med Gerrard på bänken. I paus, när spelet hackat en halvlek, skulle Gerrard komma in och ställa saker tillrätta.
Det fungerade fint – i 30 sekunder. En heltänd, övertänd, Steven Gerrard började med att mosa Juan Mata i en närkamp och den duellen tände Anfield. Vad som sedan försiggick sig i kaptenens huvud när han delade ut en eftersläng på Ander Herrera är oklart. Herrera gick in tufft, men det var knappast något som borde ha framkallat en så överdriven aktion från Steven Gerrard.
Martin Atkinson hade inget annat val än att ta fram det röda kortet.
– Jag svek mina lagkamrater och min manager idag. Jag tar hela ansvaret för dagens resultat. Jag kom ut här (till intervjuzonen) för att be supportrarna om ursäkt, sa en ångerfull Steven Gerrard efteråt.

Mata visade sin kvalitet
Juan Mata har varit ute i kylan en längre tid och startade inte en ligamatch på över en månad. Men så fick spanjoren chansen mot Tottenham förra helgen och levererade.
Skulle han få spela igen, nu när Angel Di Maria åter var tillgänglig efter avstängning? Louis van Gaal fortsatte med Mata i elvan – och spelaren tackade för förtroendet genom att göra sin bästa match i Manchester United-tröjan.
Mata sprang sig fri och placerade in 1–0 i första halvlek. I andra halvlek, kort efter Steven Gerrards utvisning, hittade han en fri yta i straffområdet, fick en lyftning från Angel Di Maria och tryckte in 2–0 med en halv bicycleta. Det var ett ögonblick av ren och skär briljans, en påminnelse om hur mycket slöseri det är att ha denne guldklimp på avbytarbänken.
Juan Mata har inte fått någon nummer tio-position i van Gaals 4-1-4-1-system, utan en kantroll. Där har han tidigare varit avskärmad, men senaste två matcherna har han ändå fått rätt mycket boll. Louis van Gaal kallar Matas roll ”false right-winger”. Idag på Anfield var mittfältaren planens bäste aktör. Klok med bollen, alltid benägen att hitta en konstruktiv lösning.
Juan Matas förtroendekapital blir än större av att Angel Di Maria, spelaren han konkurrerat med, verkar ha tappat allt självförtroende. Di Maria hoppade in idag och spelade visserligen fram till 2–0-målet, men i övrigt var han slarvig och höll på att kosta sitt lag segern.
Nästa match är det ingen diskussion om vem som bör starta.

Förr var den nickstarke targetspelaren ett givet inslag i alla lag.
Nuförtiden är det den sällsynte jokern som motståndarna får allt svårare att hantera.

Tänker man tillbaka på brittisk fotboll på 90-talet, kommer man osökt att tänka på stora, buffliga centertankar. Alla lag hade en sån.
På den tiden, med tvåmannaanfall, var det standard att ha en stor, nickstark anfallare bredvid en mindre, djupledslöpande spelare. Big man/little man.
Gamle Evertonhjälten Duncan Ferguson var prototypen för den sortens spelare. Han var stor, stark och hade sina främsta kvaliteter i huvudspelet. Den sortens spelare passade utmärkt för dåtidens fotboll. Att ha två små, rappa strikers, ansågs otänkbart. Tankefel. Hur skulle de kunna få fast bollen? Vem skulle ta första duellen när bollen kom flygande från målvakt/backlinje?
I takt med att fotbollen förändrades och blev mer passningsinriktad ville tränare ha en extra spelare på mittfältet. Det ledde i sin tur till att lag började spela med en ensam anfallare. Och då krävdes ett större register hos anfallarna än att bara kunna nicka ned bollar – kravbilden förändrades.

Det här har gjort att nickspecialisten är på utdöende. Visst, det hänger fortfarande kvar en Peter Crouch i Stoke, men Mark Hughes har ibland föredragit andra anfallstyper. I början av säsongen använde han sina snabba, kontringsstarka spelare, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic. När Stoke satsar på små anfallare är det ett tecken i tiden.
Det optimala är förstås att hitta anfallare som både kan nicka, springa, dribbla och skjuta, en Didier Drogba, men de är svåra att få fram. Dagens generation anfallare är mindre till storleken, mer tekniska.
Det här har slagit mig tidigare, och det är på intet sätt nytt för denna säsong, men det som blir mer och mer påtagligt är hur nickspecialisten fått en renässans genom att denne är så sällsynt. I och med att försvarare alltmer sällan ställs mot det här hotet så är de ovana när det väl sker.
Igår tog Liverpool emot Blackburn i FA-cupen (0–0, omspel). Gary Bowyers gäng gjorde det briljant defensivt när de neutraliserade ett formstarkt hemmalag. Brendan Rodgers skyllde på låg energi till följd av hårt matchande, och det låter rimligt, men det förklarar inte varför de hade såna problem med Rudy Gestede.
Den tidigare Cardiff-anfallaren har inte gjort några större väsen av sig i engelsk fotboll och dessförinnan tillhörde han ”bara” Metz i Frankrike.
Men han sysselsatte på egen hand Liverpools trebackslinje igår tack vare sin spetskompetens i luftrummet. Den kvaliteten blev än mer påtaglig efter det att Martin Skrtel tvingats utgå (efter just en duell med Gestede). Det kändes som Gestede var ett hot varje gång en luftboll svingades in i Liverpools straffområde.

Det här händer ganska ofta numera, upplever jag. Bobby Zamora har haft sådana matcher för Queens Park Rangers. Han är begränsad som spelare, men fysiskt är Zamora ett monster och tack vare sitt huvudspel kan han, i den enskilda matchen, var ostoppbar. Andy Carroll har varit effektiv för West Ham när han väl varit hel. Peter Crouch fyller fortfarande sin funktion i Stoke och Marouane Fellaini har utgjort Louis van Gaals ”plan b” i Manchester United.
Den store, nickstarke anfallaren är ett effektiv vapen.
Försvararna har fasligt svårt att hantera detta.
Dagens försvarare, vill säga. Jag har svårt att tro att Gary Pallister, Steve Bruce, Steve Bould och Tony Adams hade legat sömnlösa inför duster med såna här spelare. De var själva oerhört starka i luftrummet.
Mittbackarna och deras roll har ju också förändrats och min uppfattning är att det idag finns färre nickstarka mittförsvarare i Premier League än på 90-talet. Idag förväntas du som försvarare även kunna sätta ett vettigt uppspel, inte bara skicka upp bollen mot en blå himmel.
Precis som genomsnittsanfallaren har förändrats har den genomsnittlige mittbacken också gjort det.
Därför våras det för Peter Crouch, Rudy Gestede, Bobby Zamora & Co.

Hösten var becksvart.
Men Liverpool grävde sig upp ur grottan.
Nu har de lika stora chanser att greja en Champions League-plats som någon av de andra konkurrenterna som slåss om tredje- och fjärdeplatsen.

Ni minns säkert hur dyster hösten var på Merseyside.
Efter att förväntningarna tryckts upp i himlen efter den fantastiska fjolårssäsongen var det mesta som bortblåst för Liverpool. Avsaknaden av Luis Suárez var kännbar och när Daniel Sturridge samtidigt var långtidsskadad hade laget ingen pålitlig målkälla.
Vissa röster höjdes till och med för att Brendan Rodgers skulle få sparken.
Rodgers, hyllad från alla håll förra året, var pressad och tvungen att visa sina yppersta kvaliteter för att vända skutan.
Han lyckades.

Utan en given striker snickrade han på eft 3-4-3-system till bortamötet med Manchester United 14 december. Det blev förlust med 0–3, men insatsen var lovande.
Sedan dess har Liverpool tagit steg för steg åt rätt håll.
Visst, i veckan blev det respass i Europa League mot Besiktas, men Liverpool har inte förlorat en enda ligamatch sedan den där resan till Old Trafford när Brendan Rodgers 3-4-3-system såg dagens ljus.

Under den här utvecklingsprocessen har Liverpool fått handskas med beskedet att Steven Gerrard, lagets hjärta och själ, lämnar efter säsongen. Men istället för att halka efter toppen har de unga spelarna ställt sig upp och tagit ansvar.
Emre Can har vi redan hyllat, Philippe Coutinho är en annan som klivit fram som en galjonsfigur.
Tidigare har brassen varit ojämn, briljant ibland, anonym alldeles för ofta. Men senaste månaderna har den offensive mittfältaren burit lagets offensiv i många matcher. Hans roll i 3-4-3-systemet passar honom perfekt, han får kliva in från kanten, blir svårmarkerad och får hitta ytorna han vill hitta, bakom motståndarnas mittfält. Samtidigt är det defensiva ansvaret begränsat då han har täckning av en yttermittfältare/wingback som kan ta kanten.
Coutinho har varit en av ligans bästa spelare sedan nyår. Målet med kvarten kvar var hans tredje drömmål på kort tid. Han har gjort liknande kanonskott mot Bolton och så sent som förra veckan mot Southampton.

Liverpool vann rättvist, tycker jag. Manchester City kontrollerade bollinnehavet inledningsvis men hemmalaget spelade med förvånansvärt mycket energi med tanke på torsdagsmatchen i Europa League. Jordan Henderson skruvade in 1–0 vansinnigt vackert under en otrolig första kvart där Sergio Agüero hann med att pricka stolpen.
Manchester Citys kvitteringsmål osade kvalitet. Yaya Tourés maskerade, stenhårda passning till David Silva, Silvas löpning in ”between the lines”.
Andra halvlek var inte lika sevärd och tempostark. Det kändes som det skulle sluta 1–1, men Coutinho ville annorlunda.

Liverpool är (i skrivande stund) bara två poäng efter Manchester Untied på tredjeplatsen. Fyra Arsenal kan vid poäng mot Everton gå om United.
När Liverpool fick storstryk på Old Trafford i december talade inte mycket för att laget skulle greja fjärdeplatsen. Men nu?
Det känns som chanserna har ökat dramatiskt. Samtidigt som Manchester Uniteds spel hackar är Liverpool ungt, entusiastiskt och sevärt. Kurvan pekar uppåt, både kollektivt och individuellt. Idag satt Daniel Sturridge på bänken och senaste veckornas sensation Jordon Ibe var skadad. Ändå lyckades laget besegra Manchester City.
Brendan Rodgers ska ha enorm credit för sitt sätt att vända Liverpools säsong.
Om laget grejar en CL-biljett kommer han få välförtjäna hyllningar. Misslyckas de kommer få komma ihåg den här uppryckningen.
Det är så villkoren i den karga fotbolllsvärlden fungerar.

Liverpool har levt i lite av ett vakuum efter det att Steven Gerrard meddelade att det här blir hans sista säsong i den röda tröjan. Inte för att ”Captain Fantastic” idag är den mest betydelsefulla spelaren i laget, det är inte ens givet att han är ordinarie i startelvan, men för att han fortfarande är lagets härförare och ledare.
Jordan Henderson har pinpointats som den som ska ta över lagkaptensbindeln och han leder genom exempel, genom sitt hårda jobb och sin inställning. Men har han auran och karisman för att gå i fronten för en klubb av Liverpools dignitet?

Emre Can är inte där ännu, men han har egenskaper som skulle kunna ticka i alla boxar. Sedan han fick chansen och flyttades ned i försvaret har han vuxit ut till en nyckelspelare. Stor, stark, arbetsvillig – en härförare.
Med sin boyband-look har han blivit en ny favorit hos tonårstjejerna.
Med sin bakgrund som mittfältare har han blivit ett enormt lyft för en backlinje som tidigare hade för många träfötter och för få uppspelsfötter. Nu kan Liverpool, med sin nya trebackslinje, dra isär motståndarnas pressande anfallare och ha en bolltrygg Emre Can som sköter uppspelen med bravur.

Emre Can, 21 år, är en del av det nya Liverpool, post-Gerrard. Där finns löften som Raheem Sterling, 20, Coutinho, 22, Lazar Markovic, 20. Där finns också en ung grabb vid namn Jordon Ibe.
Det är ett par, tre år sedan jag först hörde talas om denne ytter sedan han dominerat i ungdomslagen.
”Han är mer lovande än Raheem Sterling”, hette det.
Det låter jag vara osagt, Sterling är ju en av världens mest lovande spelare för tillfället, men Ibe är sannerligen också något utöver det vanliga.
Han slängdes rakt in i hetluften i derbyt mot Everton och var bäst på plan i mitt tycke. Kvick, teknisk men samtidigt imponerade han med sitt beslutsfattande (och distansskottet!). Det är möjligt att han går genom samma process som Sterling, att han framöver hamnar i en period där han försvårar saker och blir beskylld för att sakna spelförståelse, men det är naturligt. Unga spelares prestationer fluktuerar och Ibe kommer inte vara något undantag. Med det sagt är det otroligt imponerande att han två matcher i rad, mot kvalificerat motstånd, varit så bra som han varit.
Här har Liverpool ytterligare en guldklimp.

Det dröjde alltså till den 25:e omgången innan Mario Balotelli hittade rätt i Premier League.
Med tanke på hur mycket snack och uppmärksamhet hans övergång vållade i somras har den värvningen hittills varit PL:s största flopp.
Han startade säsongen som andraval bakom Daniel Sturridge, men sedan halkade han ned till tredjeval eftersom Raheem Sterling fick förtroendet som spets.
I söndags var det exakt tre månader sedan Balotelli startade en match i Premier League, den gången hemma mot Chelsea (1–2). På tisdagskvällen mot Tottenham började han återigen på bänken. Daniel Sturridge imponerade i första ligamatchen från start efter sin långa skadefrånvaro, men mot slutet när Sturridge kroknade valde Brendan Rodgers att chansa med Balotelli. Med betoning på chansa. Man vet ju aldrig riktigt vad man får av den egensinnige italienaren.

Den här gången blev det jackpott. I den 83:e minuten slog den underbare Jordon Ibe en öppnande passning till Adam Lallana. Lallana hittade i sin tur Balotelli som styrde in segermålet, 3–2, från nära håll.
Super-Mario jublade så klart inte. Det är inte hans gebit. Han rörde inte en min (”brevbäraren jublar ju inte när hen delar ut post”) och efter matchen när andra spelare hade vandrat runt och tagit emot hemmapublikens jubel gick Balotelli istället direkt ned i spelargången. Han kanske redan hade ställt in fokus på nästa match, vem vet.

Liverpool kändes hela tiden en smula vassare i denna tillställning. Tottenham kom visserligen tillbaka två gånger och Simon Mignolet gjorde en fenomenal räddning på Erik Lamelas skott, men jag tyckte inte Spurs hamnade rätt i denna match. Presspelet gav sällan de bollvinster som mot Arsenal i helgen. Christian Eriksen var knappt involverad första 20 minuterna. Danny Rose var bräcklig defensivt och orsakade straffen i andra halvlek. Inte ens Harry Kane hotade på det sätt som han brukar göra, men med hans nuvarande framgångsvåg räckte det ändå till ett mål och en assist.

Det stora utropstecknet, förutom Balotelli som kommer sno alla rubriker, var Jordon Ibe. 19-åringen startade för andra matchen i rad – han var bäst på plan i helgen mot Everton – och Ibe gjorde en ny fin insats.
Högermittfältspositionen i ett 3-4-3-system är sannerligen inte enkel att klara av, men Ibe har gjort två starka insatser. Teknik och speed har många unga spelare, men Ibe har på dessa matcher även visat fint beslutsfattande och en förmåga att stå upp fysiskt. I första halvlek gick han på utsidan om Danny Rose två gånger och även om den vägen tycktes stängd fick han ändå in bollarna i boxen.
I Jordon Ibe har Brendan Rodgers en ny guldklimp att förvalta.

Nemanja Matic har vi hyllat tidigare. Nu är det dags att lyfta fram en annan vattenbärare.
Frågan är hur mycket storklubbarna beredda att betala för de egenskaper de egentligen behöver.

Jag tänker förstås på Morgan Schneiderlin, Southamptons formstarke mittfältare.
Karln var helt jävla fantastisk i segermatchen mot Manchester United i helgen.
Louis van Gaal formerade en startelva med fyra av sina offensiva kanoner på planen: Wayne Rooney, Robin van Persie, Juan Mata och Angel Di María. Ändå lyckades inte Manchester United prestera ett enda skott på mål i matchen.
En stor anledning till det är att Ronald Koeman gnuggat hårt på lagets försvarsspel.
En annan, en större anledning, är att han har spelare som kan utföra strategin.

Ända sedan Southampton gjorde comeback i Premier League hösten 2012 har jag imponerats av Morgan Schneiderlin.
Han klev tidigt fram och etablerade sig som en av ligans bästa bollvinnare. Fransmannen är stark i duellerna, men har har en egenskap som få spelare i ligan behärskar lika bra: Förmågan att täcka ytor till nästintill perfektion.
Fransmannen är den typen av spelare som ständigt springer de där extra metrarna för att täcka ytan som riskerar att bli farlig. När han kombinerar den lojala inställningen med sitt kloka, Michael Carrick-liknande, positionsspel på egen planhalva framstår han som en synnerligen kompetent defensiv mittfältare.
Det är det som skiljer honom mot andra defensiva mittfältare. Victor Wanyama är ett monster som knappast går att flytta på i duellerna, men han är inte lika positionsstark och inte heller lika begåvad i sitt passningsspel.

Inför säsongen hade Southampton sålt halva laget. Morgan Schneiderlin och långtidsskadade Jay Rodriguez var de enda stjärnorna som blev kvar. Schneiderlin ville få till en flytt till Tottenham, men Saints vägrade sälja sin stöttepelare.
Fransmannen surade, men när det var dags för premiär lade han det åt sidan och var en av planens bättre aktörer borta mot Liverpool (1–2-förlust).
Sedan dess har han vuxit ut till en av ligans allra bästa mittfältare.
Och det här får mig att fundera.

Just nu surrar det massor av rykten kring Morgan Schneiderlin. Manchester United, Arsenal och Liverpool är ute efter hans namnteckning, enligt engelsk press.
Vem får honom? Eller rättare sagt: Vem är beredd att betala vad som krävs, dels för att Southampton ens ska fundera på att släppa spelaren, dels för att knäcka de andra intressenterna?
Arsenè Wenger har med köpen av Mesut Özil och Alexis Sanchez visat att han kan öppna plånboken om ”rätt” spelare blir tillgänglig. Men hittills under hans Arsenalera kan jag inte minnas att han lagt några större pengar på en defensiv mittfältare. Det har stått Arsenal dyrt – år efter år. Mikel Arteta kostade 10 miljoner pund, men spanjorens främsta kvaliteter finns i passningsspelet, inte i positionsspelet.

För mig framstår Morgan Schneiderlin som en perfekt spelare för Arsenal. Han är defensivt lagd, den spelartyp laget behöver för att lirare som Sanchez, Özil och Cazorla ska få utrymme att göra det som de är bäst på.
Han framstår som ett lämpligt alternativ för Manchester United som rimligen måste ersätta/förbereda sig på att Michael Carrick inte håller hur länge som helst.
Han framstår som ett oerhört bra köp för Liverpool, som inte haft någon defensiv mittfältare av hög klass sedan Lucas Leivas allvarliga skada.
Dessa klubbar har varit beredda att betala stora pengar för spelare. Arsenal lade 400 miljoner kronor för Mesut Özil, Manchester United har öst pengar på Falcaos låneavtal och lön medan Liverpool har lagt pengar i sjön på en del rena floppar.
Det blir intressant att se om de värderar den spelartyp de verkligen behöver – en defensiv mittfältare – och lägger upp pengarna som krävs för att landa Morgan Schneiderlin.

Det var en traumatisk vecka för Liverpool, men en spelare gör sitt bästa för att skänka hopp inför framtiden.
Steven Gerrards besked om att han lämnar Liverpool i sommar efter att ha spenderat hela sin karriär i klubben gav inte supportrarna den start på det nya året som de önskat sig.
Det finns förstås både för- och nackdelar med att legendaren Steven Gerrard lämnar. När en stor spelare försvinner finns det nästan alltid andra som växer med det ökade ansvaret.
Det Liverpool behöver nu är formbesked från de unga, talangfulla spelarna som Brendan Rodgers valt att satsa Luis Suárez-pengarna på. Spelare som ger hopp.
Och det har man sannerligen fått från Lazar Markovic.

Den serbiske yttern värvades från Benfica i somras för 20 miljoner pund, en ansenlig summa, och fram till mitten av december hade han bara startat två matcher i ligan.
Men sedan experimenterade Brendan Rodgers fram sitt nya 3-4-3-system och sedan dess har Lazar Markovics formkurva pekat spikrakt uppåt.
Han började med ett lovande inhopp i 0–3-förlusten mot Manchester United, fortsatte med mål i Ligacupen tre dagar senare mot Bournemouth och var en av planens bästa i 2-2-mötet med Arsenal.
Hans insats i lördags mot (ett pinsamt blekt) Sunderland var hans bästa hittills i Liverpooltröjan.
Markovic var inblandad i en straffsituation direkt i inledningen, han petade in 1–0-målet, segermålet, efter en lika vältajmad djupledslöpning och han saxsparkade en halvvolley i ribban, vilket hade kunnat bli ett konstmål av sällan skådad art.

Rollen som yttermittfältare i ett 3-4-3-system är svår att bemästra, men Lazar Markovic har hittills hittat en bra balans mellan offensiv och defensiv, oavsett om han spelat till höger eller vänster. Han verkar trivas när han får komma smygande lite bakifrån, med löpningar som kan överraska, snarare än att utgå från en högre position och hamna i stillastående en-mot-en-lägen.
Lazar Markovic är bara 20 år, fyller 21 i mars, så det finns anledning att tro att han kan utvecklas mer de närmaste åren.

Just det här, spelare som kliver fram ur Steven Gerrards skugga, blir extra viktigt för Liverpool i vår.
I sommar har Liverpool inom loppet av ett par år tappat sina två mest inflytelserika spelare under Premier League-eran, sina ikoner, Jamie Carragher och Steven Gerrard. Då är det fundamentalt att det finns andra som skänker framtidstro.
Jordan Henderson (förmodligen den som får ärva lagkaptensbindeln efter Gerrard) och Raheem Sterling har gjort det en längre tid. Lazar Markovic är en ”rising star”.
Emre Can är en annan som kan visa sig vara ett fint köp.
Den tyske mittfältaren har senaste matcherna fått agera försvarare i Liverpools trebackslinje och där har han kunnat visa sitt breda register.
Emre Can längre bak i plan ger en enorm fördel i uppspelsfasen där Liverpool automatiskt får en bra passningsfot och en spelare som är villig att ta steget fram med bollen, vilket tvingar motståndarna att agera. Trots att 21-åringen var den som satte an tonen i uppspelen och slog en del hotande passningar hade han 92 i passningsprocent.
Steven Gerrard kommer att lämna ett enormt tomrum efter sig. Bara beskedet om att han lämnar om ett halvår har gett fans sömnlösa nätter.
Nu behövs spelare som skänker framtidstro. Som Lazar Markovic och Emre Can.