Silva var katalysatorn – som vanligt
I 63 minuter var det en regntung plan, en storspelande Brad Guzan, en mur av Aston Villa-försvarare och en otålig publik som började bli nervös. Det var en sån kväll där titelchanser kan spolas bort i regnet.
Sedan kom det förlösande målet. Och då visade Manchester City prov på sin enorma styrka.

Den där sanningen om att lag som inte har något att spela för säljer sig billigt har kommit lite på kant i dagarna. Crystal Palace fixade en osannolik upphämtning till 3–3 mot Liverpool i måndags och när Paul Lambert kom till Etihad var det inte för att ”spela ut” och bjuda de egna fansen på något nu när hans lag ändå var klara. Nej, Paul Lambert kom till Etihad som om hans lag spelade med kniven mot strupen. Fembackslinje. Riskminimering. Noga valda tillfällen där man gick framåt.
Det fanns dock en liten skillnad mot en numera så frekventa ”parkera-bussen-taktiken”. Aston Villa sjönk inte ned med backlinjen i knäet på sin målvakt. Istället höll de upp linjen.

Situation från första halvlek där vi kan se Aston Villas ”high-line”. City på väg att kontra och Silva (närmast mittpunkten) kommer strax få bollen av Yaya Touré med ett hav bakom backlinjen att sätta in bollen på. Ovanlig taktik på bortaplan mot topplagen.

Det var ett logiskt val när Manchester City saknade Sergio Agüero och startade med Edin Dzeko som ensam striker. Dzeko har en del förtjänster, men djupledsspelet är knappast en av dem. Därför var Villa tämligen tryggt i att de kunde släppa ytan bakom backlinjen, vilket är ovanligt nuförtiden i Premier League.
Regnet som öste ned över Etihad förenklade knappast uppgiften för hemmalaget. De dominerade första halvlek och skapade ett par farliga chanser, men så långt hade Villa hyfsad kontroll. Och då fanns förstås fortfarande möjligheten/risken att gästerna skulle sticka upp i en kontring och sätta 0–1, vilket garanterat hade chockat City-spelarna.
Men City är ett fint, gediget och metodiskt lag. De fortsatte med samma idé, med skillnaden att de gjorde det lite snabbare, lite mer distinkt. Yaya Touré, som styrde nästan varje uppspel i Fernandinhos frånvaro, var briljant i sina val. Ibland spelade han kort, ibland långt, ibland hittade han in med ett instick.
Ett annat geni tog över showen temporärt.

Det är ofta mål och assist väger tungt när vi bedömer offensiva spelares prestationer över en säsong. Det är kanske naturligt eftersom det är det mest konkreta i deras arbetsbeskrivning, men i David Silvas fall blir det extra orättvist. Hans främsta egenskap är nämligen inte att göra mål eller ens passa fram till mål utan att skapa mål.
Med en vändning, mottagning, passning, vrickning. Det kan handla om att skapa tid för sig själv, en tidsvinst som sedan finns med i hela anfallet.
1–0 var exempel på det här. Aston Villa hade flyttat sig med perfektion stora delar av matchen, men när Ciaran Clark hamnade som vänsterback och skulle ta sig in i mitten uppstod en kommunkationsmiss. David Silva upptäcker sånt. En perfekt passning till Pablo Zabaleta och så hade Edin Dzeko (vem annars?) bara att raka in bollen.
2–0 var ett nästan identiskt exempel, men nu fick Silva inte ens en ”hockeyassist” eftersom Guzan räddade skottet från Samir Nasri och målet kom först på returen från Dzeko.
David Silvas betydelse som katalysator för City ska inte underskattas.
Innan kvällen var över hann Yaya Touré med att solospringa in 4–0 som bara han kan.

Manchester City hade två matcher till titeln. Nu återstår bara en: West Ham United hemma på söndag.
Kan de bränna det? Klart de kan. Allt kan hända, den som tvivlar har inte följt den här ligan tillräckligt de senaste åren.
Men West Ham behöver mer av Sam Allardici än Sam Allardyce för att Liverpool ska ha en chans.

Yaya Touré är världens bästa mittfältare
David Silva är fundamental för Manchester City på offensiv tredjedel, men det finns en annan spelare som är ännu mer drivande över hela planen.
Yaya Touré.
Den väldige, imponerande, fenomenale Yaya Touré. Får han tillräckligt med credit av oss?
30-åringen har varit fullständigt magisk den här säsongen. Han har fått sina hyllningar, absolut, men inte så många som han hade fått om han varit engelsman.
Samir Nasri slog fast i mars att Yaya Touré hade varit erkänd som en av världens bästa spelare om han kommit från Europa eller Sydamerika.
Yaya Touré höll med när han talade med BBC en månad senare:
– Jag tycker att det Samir sa definitivt stämmer. Ärligt talat så kommer erkännandet bara från fansen. Jag vill inte vara hård och negativ, men jag är bara ärlig.
– Jag är stolt afrikan. Jag vill försvara Afrikanska folket och jag vill visa världen att afrikanska spelare kan vara lika bra som europeiska och sydamerikanska.

Vi kan säkert dividera om Yaya Touré redan fått den statusen han är förtjänt av, men jag har har en känsla av att många nöjt sig med ”ligans bästa mittfältare” på sin höjd. Stannat där. För mig är Yaya Touré världens bästa mittfältare. Då pratar vi sett till den här säsongen eftersom det är det som är väsentligt just nu. Utan snack.
Ett vanligt Premier League-år hade han fått pris som ligans bästa spelare, vilket hade gett enormt eko runt om i fotbollsvärlden, men nu hade han otur att Luis Suárez varit överjävligt bra i Liverpool.
Yaya är den mest kompletta fotbollsspelaren av alla. Och då menar jag alla. 30-åringen (fyller 31 på tisdag) är förmodligen en av få som skulle kunna spela på samtliga tio positioner och ändå platsa i de många storklubbar. Vänsterback? Han skulle nog greja det. Forward? Var så säkra. Mittback? Glömt att han spelade mittback i CL-finalen 2009 och höll koll på Manchester Uniteds offensiv med Rooney, Ronaldo och Tévez?

Hans 4–0-mål igår var ett typiskt Yaya-mål. En solorush där han såg ut som den där överlägsna P10-spelaren som tar bollen och springer genom hela motståndarlaget, som Naill Quinn konstaterade i Sky Sports.
Mittfältaren fick bollen vid mittlinjen och när ingen Aston Villa-spelare stötte direkt så accelererade han bara i väg som en travhäst på ett upplopp. Han gled ifrån alla och dunkade in bollen.
Det var kronan på ett nytt, magiskt Yaya-verk.
I sommar kommer ett fotbolls-VM där Neymar kommer att vara det största affischnamnet. Det kommer att snackas om Messi, Ronaldo, Suárez, Ribéry, Cavani, Iniesta, Hazard.
Jag hoppas att Yaya Touré visar i Brasilien att han förtjänar att nämnas bland de namnen.

De kom till spel med David Silva på bänken. De hamnade i underläge med 0–1. De förlorade Sergio Agüero på grund av skada. De tvingades byta ut Yaya Touré i andra halvlek.
Manchester City behövde kavla upp ärmarna och kriga till sig en seger mot Everton.
De lyckades. Och nu har de slagläge i titelkampen.

Manchester City har två omgångar kvar att spela i Premier League. Det är förstås inte omöjligt att laget snubblar hemma mot Aston Villa eller West Ham, men dagens match var den som vägde tyngst.
Everton hade visserligen minimala chanser att ta fjärdeplatsen, men de hade bara förlorat en gång hemma mot Manchester City på de 15 senaste mötena.
Det var en tuff uppgift och den blev ännu tuffare.
Det har snackats mycket kring om Everton skulle gå för fullt och riskera att spela titeln i händerna på rivalen Liverpool. Efter elva minuter syntes inga sådana tendenser. Då hade Ross Barkley fått ett tillbakaspel från Steven Naismith och vridit in 1–0 bortre krysset med ett drömmål.
City hade problem. Framför allt eftersom det numerära underläget på mittfältet medförde att Everton kunde spela runt och få tiden att gå utan större bekymmer (det sker ganska ofta att Edin Dzeko och Sergio Agüero gör tveksamt jobb i defensiven).
Som tur var för City har de Yaya Touré. Ivorianen tog saken i egna händer i den 22:a minuten när han serverade Agüero till 1–1 (målvaktstavla av Tim Howard som släppte första stolpen).

Sergio Agüero skadade sig i situationen och tvingades utgå med en sträckning. Skulle det stjälpa City? Nej, då klev Edin Dzeko fram istället.
Den bosniske anfallaren blandar och ger, men vi minns hur hans mål var ytterst bidragande när City vann titeln för två år sedan. Nu blev han stor matchhjälte i matchen som om en vecka kan beskrivas som avgörande. Först med 1–2-målet på nick precis före paus och sedan med 1–3 i inledningen av andra halvlek.
Det var, som så ofta, mikroskopiska marginaler. Minuten före 1–3 svarade Joe Hart för en världsklassräddning när Steven Naismith var fri.
Med tvåmålsledning kändes matchen avgjord. Man City packade ned laget på egen planhalva och lade all energi på att minimera risker. Under en tiominutersperiod var deras försvarsspel perfekt med noggranna överflyttningar.
Därför kom Evertons reducering till 2–3 av Romelu Lukaku överraskande. Minuten efteråt byttes Yaya Touré ut.
Det blev nervösa sista 25 minuter för de tillresta City-fansen. Everton spelade runt, dock utan att hota tillräckligt förrän Gerard Deulofeu kom in. Sista tio minuterna gick City på tandköttet. De fuskade i överflyttningarna och plötsligt fanns ytor att spela in bollen på. Men Everton förmådde inte att få till en kvittering.
Var de ointresserade av att vinna? Nja, de spelade kanske inte med samma desperation som de hade gjort om de själva haft realistiska chanser att ta fjärdeplatsen, men det är dock värt att poängtera:
Det är väldigt svårt att skapa chanser mot ett topplag som bara inriktar sig på att försvara sig och riskminimerar i defensiven. Det fick inte minst Liverpool erfara förra veckan mot Chelsea.

Manchester City sitter nu i förarsätet. Tidigare hade en förlorarklubb som City bränt den här matchbollen, men dessa ”regler” gäller inte längre.
Kan titelracet svänga igen? Ja, givetvis, men mycket hänger på fitnessen hos Sergio Agüero, David Silva, Yaya Touré. Med dessa kanoner i startelvan kan jag inte se City bränna det här. Om de får klara sig utan någon av dem, eller två av dem, finns en liten, liten chans/risk att de går på en mina.
Racet går vidare.

Efter 24 års frustration och ökenvandring – är det dags nu? Liverpool vann söndagens toppmöte över Manchester City med 3–2 och nu sitter laget i förarsätet i titelkampen.
Vinner laget de återstående matcherna, mot Norwich, Chelsea, Crystal Palace och Newcastle, är de mästare.

Matchen på Anfield blev precis så bra, så elektrisk och häftig som vi hade hoppats på. Men är det någon sekvens jag tar med mig från den här matchen, något som kommer fastna i minnet och som jag kommer bära med mig länge, är det det som skedde efter att allt var över.
När slutsignalen gick på Anfield, när Liverpool klarat ut stormen var det som om känslorna svämmade över för Steven Gerrard. Lagkaptenen, klubbens hjärta och härförare, han som blivit kvar år efter år i klubben trots att han själv konstaterade för ett par år sedan att han förmodligen aldrig kommer kunna vinna den där ligatiteln, kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
Han samlade laget i en ring, sade några väl valda ord under några intensiva sekunder samtidigt som publiken på läktarna skrek ut sin glädje.
Det var en bild som sa så mycket. Det var bilden av en vinnare, bilden av en man med beslutsamhet som bestämt sig för att den här unika (?) chansen inte ska gå honom förbi.
Är det någon spelare man unnar en ligatitel är det Steven Gerrard.
– Det var känslosamt. Vi visade idag att vi kommer att kämpa hela vägen, sa han efteråt i Sky Sports.

Det var en speciell dag på Anfield. 25 år efter Hillsborough-katastrofen stod Liverpool inför den sortens match som de knappt fått uppleva sedan den där hemska dagen i Sheffield. En avgörande, tung, titelmatch på hemmaplan.
Anfield var redo. Som de var redo.
Först det fina, respektfulla hedrandet av offren vid Hillsborough. Sedan det där trycket som sällan hörs på ligamatcher nuförtiden. När The Kop tog i för full hals var det som om tonerna av You’ll never walk alone aldrig ville ebba ut.
Den energin tog Liverpool med sig in i matchen. Precis som de brukar göra i toppmatcherna nuförtiden.
Efter sex minuter höll Luis Suárez ifrån sig en naiv, fjäderlätt Gaël Clichy och satte en boll i djupled till Raheem Sterling. 19-åringen smet in bakom Vincent Kompany, höll i bollen, höll i lite till och placerade in 1–0.
Liverpool var bra, riktigt bra. Deras spel präglas av sådan entusiasm och självförtroende att det automatiskt medför kvalitet.
I den 26:e minuten nådde Martin Skrtel högst på en hörna (i förstaytan som Clichy var ansvarig för) och 2–0 var ett faktum.

Där och då såg inget ut att kunna stoppa Liverpool. De har krossat så många lag på hemmaplan tidigare under säsongen och nu såg Manchester City ut som ett slaget lag. Gästernas bäste anfallare Sergio Agüero satt på bänken, bästa mittfältaren Yaya Touré haltade av efter 15 minuter och bäste mittbacken Vincent Kompany spelade utan att vara hundraprocentig.
Kunde något ta dem in i matchen? Jodå, en magiker från Kanarieöarna.
David Silva var knappt med i matchen första 20-25 minuterna, men när spanjoren fick lite större ytor efter en halvtimme började det hända grejer. Innan halvleken var över hade City skapat tre farliga reduceringslägen, det sista, ett skott från Fernandinho, krävde en jätteräddning från Simon Mignolet.
I andra halvlek var City det spelförande laget. Manuel Pellegrini bytte in James Milner och laget började skapa chanser via högerkanten. I den 57:e minuten gav det resultat.
Ett fint anfall som började med kortpassningsspel på högerkanten, fortsatte med spelvändning och väggspel och snett-inåt-bakåt-passning och sedan hade Silva vinklat in 2–1. Game on.
Bara fem minuter senare kom kvitteringen. David Silva, vem annars?, kombinerade med Samir Nasri och sköt via Glen Johnson in i mål.

Där och då talade väldigt lite för Liverpool. De såg trötta ut. Det där höga försvarsspelet som innebär att Luis Suárez och Daniel Sturridge springer livet ur sig fungerade inte och fyra minuter efter kvitteringen klev Sturridge ut med en skada.
City fortsatte att gå för segern. Jordan Henderson slog en huvudlös passning rakt in i mitten som gav Edin Dzeko skottläge. Sergio Agüero, som ersatte Dzeko, spelade fram Silva som så när satte 2–3.
Kunde Liverpool rädda en poäng? Nej, de kunde ta hem alla tre.
Med tolv minuter kvar skarvade Clichy ett inkast till en helt ostörd Kompany. Belgaren, Citys mest pålitliga spelare, totalmissade, bollen hamnade hos Coutinho som tryckte in 3–2.
Det var ologiskt sett till matchutvecklingen i andra halvlek, men också helt logiskt sett i ett större perspektiv.
Det här är Liverpools säsong.
Bollen har studsat deras väg en längre tid och det är som jag skrivit tidigare: Tur gör man sig förtjänt av.
Är det någon spelare som gjort sig förtjänt av det är det han de kallar ”Captain Fantastic”.

Idag var han återigen fullständigt briljant på mittfältet. Tidigare under säsongen ifrågasatte vissa om han skulle sitta på bänken. ”Är Liverpool bättre utan Gerrard?”. Efter en svag insats mot Aston Villa undrade vissa om han skulle klara av den defensiva rollen.
Nu har han motbevisat alla. Finns det, just här och nu, någon bättre defensiv mittfältare i världen än Steven Gerrard? Det är möjligt, men det är inte många.
Samtidigt som han gör allt det där defensiva arbetet – som den viktiga brytningen framför Dzeko i första halvlek – har han fortsatt leverera offensivt. Idag med hörnan som Skrtel nickade in till 2–0.
Kort efter slutsignalen, innan känslorna svalnat hos Liverpoolkaptenen, stod han framför Geoff Shreeves mikrofon och konstaterade att dagens 90 minuter kändes som de längsta 90 minuter han spelat. Han sa också:
– Vi har fyra cupfinaler kvar.
Fyra matcher från titeln.
Steven Gerrard har aldrig haft en bättre chans att vinna titeln som han och den röda halvan av staden längtat efter.

Silva demolerade United igen
Det är snart fyra år sedan David Silva gjorde entré i Premier League. Han gjorde en stark debutsäsong, exploderade genom att domiera var och varannan match hösten 2011, för att sedan tappa och ”bara” vara en bra spelare. Förbannat bra, stundtals.
Senaste veckorna har han visat upp den där formen som fick oss att häpna för 2,5 år sedan. Han var fullständigt dominant förra omgången när ett decimerat Manchester City fällde Hull City på bortaplan. Igår var han briljant när City strimlade sönder Manchester United. Fernandinho (också grym) fick priset som man of the match, men för mig var Silva regissören bakom segern. Precis som i den där 6–1-matchen för 2,5 år sedan.

David Silva brukar utgå från kanten. Igår startade han som släpande anfallare och hittade ständigt ytor att exploatera. Första kvarten var han magisk.
Han var förstås hjälpt av det faktum att David Moyes experimenterade med ett 4-3-3-system, vilket var helt misslyckat, men så visade han också den där odiskutabla kvaliteten som inte går att förbise. En kroppsfint här, en nedtagning där. United fick jaga hans skugga.
Han gör fortfarande för få mål för att få erkännande som en av de allra bästa, men egenskapen att suga in boll och ge sitt lag tid och utrymme i kombination med förmågan att slå den avgörande passningen, behärskar han bättre än någon annan i ligan.
Den 28-årige spanjoren kommer inte att räcka till när det ska nomineras spelare till Player of the year, men hans betydelse för Manchester City går knappast att överdriva.

Moyes taktik totalt misslyckad – igen
David Moyes har som bekant haft svårt att få Manchester Uniteds offensiv att fungera den här säsongen. Ibland har han fått kritik för att han inte vågar förändra och testa nya lösningar. Igår gjorde han det – men effekten blev inte den önskade. Tvärtom.
Moyes formerade ett 4-3-3 med Carrick, Fellaini och Cleverley för att kunna kontrollera mittfältet. Efter en inledande kvart där Manchester City fullständigt massakrerat United och gjort 1–0 efter drygt 40 sekunder fick Moyes tänka om. Han återgick till ett 4-4-1-1 med Juan Mata bakom Wayne Rooney.
Förändringen gav positivt resultat, United tog sig tillbaka in i matchen, men det här blev ännu en kväll som demonstrerade hur långt klubben har sjunkit.
United förlorade hemma mot City med 0–3 och ändå är ingen förvånad.
Resultatet är en sak, men att prestationen så ofta varit så svag är än mer alarmerande. Ingen spelare från gårdagen förtjänar godkänt, möjligen Wayne Rooney som ändå försökte. Moyes kan inte plocka ett enda litet embryo att plocka från den här matchen som var positivt.
– Jag kan inte komma ihåg att United hade en målchans, sa Manuel Pellegrini efteråt.
Det var Juan Matas skott över i första halvlek och Danny Welbecks klackstyrning, mer var det inte.
Att United skapar för lite har varit ett återkommande problem under säsongen. Moyes har haft snart åtta månader på sig att hitta lösningar, men han framstår som än mer svarslös ju längre tiden går.

Moyes ska så klart ha sin del av skopan – och det får han – men nu har det gått så långt att hans uppgift har blivit ett ”mission impossible”. Spelarnas självförtroende är så nedkört i botten att de inte kan prestera utan en rejäl nystart. Ingen taktik i världen kan överträffa vad det mentala innebär för en fotbollsspelare. Utan självförtroende är det inte möjligt att prestera på topp.
Rio Ferdinand var uttagen i årets lag förra säsongen och var briljant i premiären mot Swansea i augusti. Grundkapaciteten finns förmodligen fortfarande, men nu fungerar det inte. Detsamma gäller för flera andra spelare: Carrick, Cleverley, Rafael, Valencia…

Ska David Moyes få leda den nystarten och ombyggnaden i sommar? Ska han som misslyckats så kapitalt med värvningen av Marouane Fellaini få ansvara för att budgeten på en miljard kronor används rätt?
Även de som ropat på kontinuitet får svårare och svårare att svara ja på den frågan.
Jag utgår från att han får avsluta säsongen även om fler förluster skulle radas upp. Nu är det ändå för sent att göra förändringar. Men i maj kan han vara rökt.
Det hade varit skillnad om United hade legat på sjunde plats i tabellen, men att publiken och omvärlden hade kunnat se indikationer på förbättring. En spelidé som ska implementeras, en plan, en manager som kan gjuta mod i spelarna. Som i fallet med Brendan Rodgers i Liverpool. Han gjorde inte heller resultat under debutåret, men laget visade tecken på att man var på väg åt rätt håll.
När utvärderingen av Moyes görs i sommar kan jag inte komma på en enda positiv aspekt som talar till hans fördel.

Det var intressant att lyssna till Manuel Pellegrini inför matchen. Chilenaren slog fast att han ”inte gillade att prata taktik” och att hans Manchester City ”skulle spela som de alltid gör på hemmaplan”.
Sedan ställde han ut en elva som indikerade flera taktiska val och fick se sitt lag spela som de aldrig gör på hemmaplan.

Alla som sett City demolera motståndarna i Premier League på Etihad den här säsongen (förutom Chelsea i ligamötet) vet att de har tryckt gasen i botten, struntat fullständigt i om de släppt in något mål eftersom de varit trygga i tanken om att de ändå gör fler mål. Det var därför siffrorna mot Arsenal tilläts rinna i väg till 6–3.
Jag trodde inte ett dugg på det där om att City skulle spela likadant mot Barcelona som de gör mot Norwich och Stoke. Det går nämligen inte, vilket jag konstaterade i bloggen inför matchen.
Oavsett vad José Mourinho säger – han pratar mycket strunt – så är Barcelona fortfarande ett fantastiskt fotbollslag, ett av världens allra bästa. Och de visade igår att de inte är så värst mycket sämre än under glansåren 2008–2011.
Manuel Pellegrini valde ett reaktivt lag, inte alls den sorgfria trycka-gasen-i-botten-formationen vi är vana vid att se. Det blev inget 4-4-2, utan 4-5-1 med David Silva framför mittfältet. Vänsterbacken Aleksandar Kolarov spelade vänstermittfältare, som jag spekulerade i, för att neutralisera hotet från Dani Alves.

Pellegrini sa inför matchen att City inte hade råd att låta Barcelona göra mål på bortaplan. Och om det nu var målsättningen var hans taktik rimlig.
Barcelona hade ett enormt bollinnehav och visade upp ett passningsspel från en annan planet. (För mig som älskar passningstrianglar var det en ren njutning att beskåda. Nästan lika stor som när Barcelona kom till Emirates 2010 och presterade den bästa fotbollen jag sett på en engelsk arena i första halvlek mot Arsenal (2–2-mötet där Zlatan gjorde två mål). Jag har viss förståelse dem som tycker det blir långtråkigt när Barcelonaspelarna inte hotar framåt utan istället rullar i sidled, men sättet de löser svåra situationer på genom ren skicklighet, är underhållning nog för mig).
På samma sätt var det en njutning att se Manchester Citys försvaragerande. Riskminimerande. Extrem noggrannhet i överflyttningarna.
Särskilt många målchanser skapade inte katalanerna i första halvlek. Jag kan inte komma ihåg en enda. Möjligen var det halvfarligt när Andrés Iniesta tog sig fram till skottläge och Yaya Touré störde honom i skottögonblicket, men mer var det inte (den chansen föranleddes av ett litet, litet felbeslut av Fernandinho som missade i pressen mot Iniesta, vilket visar hur små marginalerna är). Leo Messi fick sällan bollen i giftiga lägen, endast när han droppade djupt ned i plan.
City hade mer klara chanser. Så långt fungerade taktiken.

Åtta minuter in på andra halvlek grusades Manuel Pellegrinis planer. Jesús Navas tappade bollen (jag tycker inte att det var frispark, spanjoren låtsades först ha ont, sedan studsade han upp så fort han insåg att domaren inte blåst), Martin Demichelis låg för högt upp, vilket gav Leo Messi ett friläge. Själva domslutet har vi redan diskuterat i ett tidigare inlägg så den diskussionen lämnar vi här.
Det man bör ifrågasätta är valet att spela Demichelis. Jag har aldrig varit övertygad om hans storhet. Han började svagt i höstas, växte in i det efterhand, men är knappast den mittbackspartner som Vincent Kompany förtjänar. Kompany var briljant igår (igen) och hans betydelse för City går inte att överdriva.

Det man också kan reflektera över är Manuel Pellegrinis taktik. Även om den var lyckad i första halvlek – var den särskilt klok? Var det rätt att satsa på att hålla nollan på hemmaplan snarare än att försöka vinna?
Problemet när du möter Barcelona är att du kan göra allt rätt i stora delar av matchen, men bli straffad av enskilda misstag.
Går det att genomföra matcher utan att göra misstag? Ja. Men det är ytterst svårt. Att spelare gör misstag är knappast någon ny vetskap.
Manuel Pellegrini visste att han startade med Martin Demichelis mot Leo Messi, något av en missmatch. Demichelis skötte positionsspelet bra i första halvlek (inte passningsspelet), det ska sägas, men sedan kom en ödesdiger miss som blev kostsam.
Så var det hållbart att, i hemmamötet på Etihad, satsa på att göra en fläckfri 0–0-match? Borde City ha satsat på att vinna igår och sparat extremdefensiven till Camp Nou?
Det är förstås enklare sagt än gjort, och än svårare utan Sergio Agüero, men känslan efteråt är att City inte gav sig själva chansen. Ett 0-0 med sig i returen hade inte heller varit optimalt då Barcelona är så enormt starkt på hemmaplan.

Det var först efter utvisningen och Leo Messis mål som Manchester City började visa ambitioner att skapa och ta risker. Pellegrini gick över på ett 4-4-1 med lite mer offensiva ytterbackar. Gaël Clichy tog sig fram till ett bra läge, men missade inlägget. Pablo Zabaleta satte ned en underbar Yaya-crossboll på bröstet på David Silva, som drog iväg ett vasst volleyskott. City hade lägen att kvittera.
Barcelona hade å andra sidan lägen att öka på ledningen. Cesc Fábregas blev felaktigt avvinkad för offside, Xavi sköt över från nära håll och Dani Alves hade ett avslut som strök stolpen. Alves fick mer och mer ytor efter att Kolarov bytts ut och brassens 0–2-mål dödar förmodligen spänningen i det här mötet.

Okej, vi tar straffsituationen innan vi gör någon djupare analys av matchen.
Manchester City-tränaren Manuel Pellegrini gick nyligen in på presskonferensen och sa att svenske domaren Jonas Eriksson avgjorde matchen. Att han ”kände direkt att han inte var rättvis”.
Manuel Pellegrini gick ännu hårdare åt Uefa och hävdade att det var fel att välja en domare från Sverige.
Märkligt uttalande. Jag kan inte se några större fel med Jonas Erikssons insats. Kollade matchens första 25 minuter i repris och det var inga större misstag där, trots flera svårbedömda situationer. Pellegrini kan räkna med bestraffning för sina uttalanden.

En situation blev omdiskuterad och matchavgörande. Fram till 53:e minuten hade Manchester City utfört försvarsspelet nästintill perfekt och inte släppt till en enda vass målchans. Men så vann Barcelona bollen (nej, jag tycker inte det var frispark för Jesus Navas som teatraliskt ”spelade över”). En djupledsboll till en fri Leo Messi (onside) och Martin Demichelis kände sig tvingad att fälla Barcelona-stjärnan.
Det röda kortet var inget att diskutera och det gjorde inte heller särskilt många. Däremot tvistades det om var tacklingen skedde. Innanför eller utanför straffområdet?

Regeltolkningen, som Erik Niva redogjort för i en annan text på Sportbladet.se, är glasklar. Om en förseelse eller tröjdragning börjar utanför straffområdet och slutar innanför så ska det blåsas straff. Den anfallande spelaren ska ”få ut så mycket som möjligt av situationen”.
Men på den första reprisen var jag inte så säker på att tacklingen verkligen ”fortsatte innanför straffområdet”. Den första kontakten skedde utanför och sedan kunde jag inte bedöma om det verkligen var någon mer kontakt från linjen och framåt.

Men, men. Det var onekligen en extremt svårbedömd situation som Jonas Eriksson knappast ska hängas för. Han kanske rent av dömde exakt rätt. När jag ställde frågan på Twitter var det ungefär 60-40 som tyckte att fällningen skedde utanför. Stor spridning på åsikterna, alltså.
Om vi alla är oense, trots repriser, kan vi konstatera att det knappast var lätt för Erikssons domarteam att fatta ett korrekt beslut i realtid.

Stillbilder litar jag inte ett dugg på i dessa fall. De säger ingenting. Det enda som gäller är rörliga bilder där man kan bedöma om det är någon kontakt.
Det måste rimligen – och nu spånar jag fritt – ändå vara så att kontakten är det väsentliga inte lösa påståenden om att ”försvararen glider in i straffområdet” eller att ”det är straff om anfallaren ramlar in i straffområdet”, som vissa lanserade på Twitter igår?
Rent hypotetiskt kan man ju tackla en spelare två meter utanför straffområdet och sedan glida med spelaren in i boxen om det är blött ute.

Det stora – solklara – misstaget domarteamet gjorde var när de vinkade av Cesc Fábregas för offside vid ställningen 0–1. Nu ökade visserligen Dani Alves på till 0–2 så det felaktigt bortdömda målet bör inte få några konsekvenser för utgången av det här mötet.

Det snabba, direkta, fartfyllda laget mot det tålmodiga, possession-baserade laget.
Manchester City mot Barcelona är ett möte mellan två fotbollsstilar.
Inför stormötet ikväll tittar jag närmare på hur City ska kunna fälla Leo Messi & Co.

Efter två läroår är det nu Manchester City ska visa hur långt de har kommit.
Har de senaste åren gett den nödvändiga Champions League-erfarenheten? Har de utvecklats som lag, kan de vara kalla nog att vara pragmatiska istället för att upprepa samma naiva misstag som mot Napoli och Dortmund?
Kort och gott: Är de redo att ta nästa steg och utmana de stora drakarna i Europa?
David Silva är inne på den linjen, att en triumf mot Barcelona skulle betyda att Manchester City höjt sig ett snäpp.
– Det blir svårt, men att slå Barcelona skulle visa att vi vuxit till oss. Det skulle vara viktigt för vårt självförtroende och för att få erkännande internationellt.
Kan City klara det? Ja, absolut. Men det kommer krävas två toppinsatser.
Barcelona är fortfarande ett motstånd man måste anpassa sig efter, snarare än tvärtom.

Det finns så många kittlande aspekter med detta möte. Vi har City-ledningen mer Ferran Soriano och Txiki Begiristain, som handplockats från Barcelona för att bygga en framgångsrik klubb med erfarenheter från Spanien. Barcelona är allt det som Abu Dhabi drömmer om att City ska bli.
Vi har Yaya Touré som tidigare spelade i Barcelona, men som i City tagit klivet till att bli en av världens bästa mittfältare.
Varför lämnade han Barcelona, klubben han sa att han ville avsluta karriären i? Enligt ivorianen var det Pep Guardiola som ville ha bort mittfältaren, men det handlade antagligen även om att City lockade med en jättelön och

José Mourinho har skapat rubriker idag med sitt uttalande om att ”Barcelona är sämre än tidigare”. Det stämmer att Barça inte är lika vasst som åren 2008–2011, men de är fortfarande ett av världens allra bästa klubblag.
Framför allt har de världens bästa passningsspel och de håller hårt i sin ideologi.
Det innebär att vi får se detta underbara Manchester City, som charmat åtminstone mig denna säsong, mot riktigt tufft motstånd. Förra gången laget ställdes mot Europaeliten i en betydelsefull match på Etihad, mot Bayern München i höstas, blev både City och tränaren Manuel Pellegrini avslöjade.
De har inte råd att göra samma misstag igen.

Manuel Pellegrini har sagt inför matchen att ”City kommer spela som de alltid gör på hemmaplan”.
– Jag tror inte på att prata taktik. Vi fortsätter spela vårt spel, säger han.
Men jag tror ändå inte riktigt att det blir så. City kommer agera annorlunda av den enkla anledningen att de har gjort sin läxa. Mot Bayern München ställde Pellegrini upp ett 4-4-2 där Sergio Agüero/Alvaro Negredo tog för lite ansvar defensivt, vilket medförde att Yaya Touré och Fernandinho blev utmanövrerade på mittfältet.
Pellegrini gjorde samma sak mot Chelsea hemma i ligamötet på Etihad nyligen och även om den förlusten inte förklaras av ett undertaligt mittfält så var det uppenbart hur stor skillnaden blev när Pellegrini bytte ut Negredo mot en extra mittfältare (Stevan Jovetic).
Det raka, enklare 4-4-2-spelet blev avslöjat mot Bayern och Chelsea. Då lär det knappast fungera bättre mot Barcelona. Åtminstone inte om City tänkt sig att få göra annat ikväll än att sätta sig som passiva åskådare i en katalansk passningskarusell.

Möjliga City-uppställningar
(jag har utgått från att Sergio Agüero inte spelar, att Lescott spelar i mittförsvaret snarare än Demichelis och att Nasri/Silva tar kanterna. Kan lika gärna bli Navas till höger. Det spelar mindre roll för analyserna).

Utgångsuppställningen (grafiken ovan). Om City ska spela ”som vanligt” är detta laguppställningen som Manuel Pellegrini använder. Rakt 4-4-2 med två renodlade anfallare. Jag tvivlar på att det blir verklighet. Dels för argumenten jag nämnt ovan, dels för att Sergio Agüero inte är tillgänglig. Edin Dzeko erbjuder inte samma spetskvalitet, framför allt inte i stormatcher som innebär bolljagande.

Uppställningen för stormatcher (grafiken ovan). Istället för två renodlade anfallare får Stevan Jovetic ta rollen som släpande anfallare. Det ger Yaya och Fernandinho bättre understöd på centralt mittfält.

Uppställningen för att hålla tätt (grafiken ovan). En reaktiv uppställning. Yaya Touré har här en defensiv roll och kan hamna bredvid Fernandinho och Javi Garcia. Jag gissar att Gaël Clichy får starta ikväll då han är bättre defensivt än Aleksandar Kolarov (som dock visat starkare form denna säsong). Här används Aleksandar Kolarov istället som defensiv yttermittfältare. Om avstängde James Milner varit tillgänglig hade han kunnat användas på högerkanten. Javi Garcia används som

Uppställningen med offensiv Yaya (grafiken ovan). Universalspelaren Yaya Touré kan användas lite överallt. Han är förmodligen den enda spelaren som skulle kunna spela både mittback och ”tia” för en toppklubb i en Champions League-final. Ett sätt att utnyttja hans offensiva kvaliteter är att sätta honom som mittfältsspets. Där kan han gå i väg i djupledslöpningar och komma till fler avslut. Här kan man också tänka sig Jesus Navas på högerkanten som är en mer ”direkt” spelare än Nasri för att utnyttja ytorna bakom Jordi Alba.

NYCKLAR I MATCHEN FÖR CITY

Centrera laget
Alla lag som möter Barcelona kommer automatiskt att centrera sitt lag i försvarsspelet eftersom Barcelona vill anfalla i mitten. Så även om Manchester City använder ett 4-4-2 kommer yttrarna dra sig in så mycket i plan att de i praktiken har fyra centrala spelare och släpper kanterna (grafiken nedan).

Den här strategin använder i stort sett alla lag mot Barcelona. Citys lag kommer att påminna om Fulhams strategi i 2-2-mötet med Manchester United häromveckan.
Av den här anledningen har Barcelona lätt att skapa numerära överlägen i ytterzonerna (se bild nedan). Det är dock inte ett så stort problem då laget sällan hotar via inläggsspel.

Skärma av Busquets
Oavsett om Manuel Pellegrini väljer ett 4-4-2 kommer en anfallsspelare vara tvungen att falla ned och för att göra mittfältet kompakt. Uppgiften blir då att skärma av Sergio Busquets i uppspelsfasen (grafiken nedan), en uppgift som Thomas Müller utförde utmärkt förra året när Bayern krossade Barcelona.

Överlåt bollinnehav i ”rätt ytor”
Jag såg hur Barcelona pulvriserade Rayo Vallecano i lördags med 6–0. Det var en uppvisning och en indikation om att Leo Messi är tillbaka i fin form.
Xavi vilades då och jag antar att det var med tanke på kvällens drabbning. Mittfältsdirigenten har hunnit fylla 34 år och kan inte längre förväntas spela flera matcher på kort tid.
Tata Martinos val handlar då främst om vem som ska spela till vänster i anfallet. Cesc Fàbregas eller Neymar? Den sistnämnde hoppade in i lördags och gjorde ett kanonmål, men jag tror att Martino väljer Fàbregas. Det är trots allt en bortamatch och Barcelona har garanterat respekt för Citys stjärnor. Fàbregas till vänster med licens att röra sig inåt skulle garantera bollinnehavet.

Barcelona kommer att äga bollen såvida de inte drabbas av någon utvisning. Strategin som City kommer/bör använda handlar då om en sak: Låt endast gästerna ha bollen i ofarliga ytor. Längs kanterna och i lägen där City har många spelare på rätt sida om bollen. Ett lågt positionsförsvar är att föredra.
Se till att ytan mellan backlinje och mittfält är supertajt. Att Leo Messi inte ska få vända upp i den ytan är en truism. Det vet alla och alla lag och tränare agerar därefter. Men det krävs mer än så för att även skärma av andra hot som Xavi, Andrés Iniesta, Pedro och Neymar (om han kommer in).
City-spelarna måste förstå att varje överflyttning måste göras minutiöst. En spelare som fuskar i försvarsarbetet i ett enskilt läge kan leda till en målchans. Bayerns spelare förstod det – och den inställningen lade grunden till att man spelade bort Barcelona med 7–0.

Omställningsspel
Barcelona är sårbart för snabba omställningar. Problemet är att katalanernas effektiva presspel medför att dessa kontringar sällan genomförs med kvalitet. Det Bayern München lyckades med, liksom Brasilien i sommarens Confederations Cup, var att – tack vare individuell skicklighet – ta sig ur pressen – och sedan hota framåt på ett sätt som gjorde att Barcelona/Spanien fick retirera.
Manchester City har, precis som Bayern München och Brasilien, spelare med odiskutabel kvalitet. Jag tänker på David Silva, Samir Nasri, Yaya Touré, Fernandinho. Dessa spelare måste hantera situationerna när de blir satta under press och skaffa sig själva och laget tid genom en bra förstatouch, en vändning, en öppnande passning eller en dribbling. Franck Ribéry och Arjen Robben hade den förmågan. Yaya Touré klarar det definitivt. Kan även Silva och Nasri greja det ikväll, vilket i sin tur ger lagkamraterna tid och andrum? I så fall är mycket vunnet.

Hur ser matchen ut för Manchester City i ett drömscenario? Ungefär som två specifika möten mellan Chelsea och Barcelona som jag kommer att tänka på, och jag tänker inte på mötet 2009 då Chelsea dominerade innan en viss Tom Henning Övrebö tog över showen.
> 4–2-matchen på Stamford Bridge 2005 där Chelsea sprang iväg till en 3-0-ledning innan Ronaldinho reducerade på straff och sedan gjorde ett magiskt mål med tidernas läckraste (?) tåpaj.
> 1-0-matchen då Ramires spelade fram Didier Drogba till segermålet 2012.
I båda matcherna hade Barcelona enormt mycket boll. Men de hade det oftast i ofarliga ytor – samtidigt som Chelsea ställde om blixtsnabbt. Ramires löpning som ledde fram till Drogbas mål för två år sedan var ett skolboksexempel på hur man sårar Barcelona. Snabb bollvinst, crossboll över till Ramires som attackerat ytan som Dani Alves lämnat.
Manchester City har visat ett hyperfarligt omställningsspel i Premier League under säsongen. Det har varit ytterligare en dimension till ett lag som redan var vasst offensivt.
Ikväll är kontringarna nyckeln till en Champions League-kvartsfinal.

Fotnot: Stort tack till Fredrik Ihse som hjälpte till att fixa grafiker.

Parkera bussen? 1800-talsfotboll?
Inte alls. Det här var snarare framtidens fotboll.
José Mourinho överraskade alla, inklusive Manuel Pellegrini, och Chelsea vann stormötet på Etihad.

Mycket av försnacket handlade om vilken taktik José Mourinho skulle använda.
Skulle han, vilket han gjort i toppmatcher tidigare under säsongen, ställa ut ett defensivt lag för att få med sig ett 0–0?
Jag såg det som José Mourinhos stora test. För mig är det inget snack om att han är världens bästa tränare på att ställa ut defensiva uppställningar med syftet att få med sig resultat. Skulle han lyckas mot ligans bästa offensiv, mot laget som gjort 42 mål (!) på elva hemmamatcher?
När laguppställningarna kom hade han visserligen gjort en del defensiva val. Oscar, en av lagets bästa spelare under säsongen, var som väntat bänkad till fördel för en extra tvåvägsmittfältare.
Men istället för att parkera laget på egen planhalva och lägga energin på att neutralisera Manchester City så visade Chelsea direkt en vilja att attackera.
Det blev inget 4-3-3, istället valde Mourinho ett 4-2-3-1 där Ramires tog plats till höger och Willian i nummer tio-rollen.
Det draget – att spela Willian centralt bakom Samuel Eto’o istället för Ramires på ett tremannamittfält – kan ha varit en sen ändring. En följd av att Manuel Pellegrini tvingats möblera om i sin tilltänkta elva. Fernandinhos frånvaro ledde till att Martin Demichelis flyttades till mittfältet och Matija Nastasic fick plats i mittförsvaret.
Det var upplagt för att testa Citys svaga länkar. Och det gjorde Chelsea.

Fernandinho blev ett rejält avbräck för City.
Martin Demichelis har visserligen spelat mittfältare tidigare i karriären, men att gå in i en toppmatch mot Chelsea och göra det jobb som Fernandinho gjort bredvid Yaya Touré blev övermäktigt. Följden blev att både Citys uppbyggnadsspel och försvarsspel blev lidande. I vanliga fall spelar City rakt och snabbt, med inslag av snabba passningskombinationer (minns väggspelen mellan Fernandinho och Yaya Touré som ledde fram till Sergio Agüeros 4–0-mål mot Tottenham). Nu var det istället trögt. Inte minst Demichelis hade för många tillslag på bollen.
Manchester Citys styrka under säsongen har varit att Yaya och Fernandinho kunnat växeldra. Båda är box-to-box-mittfältare, båda kan driva bollen, passa bollen och avsluta. Nu låg hela ansvaret på Yaya som blev avskärmad (det här säger förstås en del om vilket inflytande Fernandinho haft under sin debutsäsong).
Utan Sergio Agüero och Samir Nasri fick David Silva dessutom bära hela den kreativa bördan. Han hittade aldrig de ytorna där han firade julafton på White Hart Lane.

Den främsta orsaken till att Yaya Touré var så blek var dock att Chelseas defensiva duo David Luiz och Nemanja Matic, helt enkelt, vann mittfältskampen. Luiz gjorde en stark insats mot Manchester United och igår visade han att han är ett användbart alternativ som extra sköld framför mittbackarna.
Nemanja Matic var ett monster. Killen värvades tillbaka till Stamford Bridge från Benfica för ett par, tre veckor sedan. Han hoppade in mot Manchester United, spelade 90 minuter i FA-cupen mot Stoke, fick en halvtimme mot West Ham. Det här var hans ligadebut i startelvan. Det såg ut som om han spelat där i många år.
Matic var stark, rejäl och kapabel att ta upp den fysiska kampen med Yaya. Vid ett tillfälle sprintade han förbi Touré med bollen. Han var vårdad i passningsspelet, precis som vi lärt känna honom. Som om inte det vore nog skickade han i väg ett avskyvärt skott i kryssribban.
Det ser ut som att Chelsea har fått in en komplett mittfältare.

Matics och Luiz disciplinerade spel framför mittbackarna John Terry och Gary Cahill lade grunden till ett vasst omställningsspel. Katalysatorn där framme var Eden Hazard.
Belgaren började den här säsongen lite trevande, men senaste månaderna har han varvat upp och tagit klivet upp bland de allra bästa i ligan. Han är i magisk form och lattjade stundtals med Pablo Zabaleta.
Det var Hazard som skickligt sög ned bollen i kamp med Demichelis när Chelsea gjorde 1–0. En andraboll hamnade hos Branislav Ivanovic som dundrade in en vänster – samtidigt som David Silva hade hamnat på högerkanten och tog för lång tid på sig att ta sig hem. Hade José Mourinho accepterat det försvarsjobbet från en av sina yttrar? Tveksamt.
Chelsea hade chanser att utöka ledningen. Samuel Eto’o prickade ribban, fint framspelad av Eden Hazard.
Även i inledningen av andra halvlek skapade Chelsea de farligaste chanserna. Matic hade sitt skott i kryssribban och Gary Cahill (en jätte i försvaret) nådde högst på en hörna och nickade i stolpen. Chelsea hade kunnat döda matchen där.
Istället höjde sig City efter det att Manuel Pellegrini bytt ut Alvaro Negredo och skickat in Stevan Jovetic. Han tog plats som offensiv mittfältare och lyckades skapa oreda tack vare sin vilja att utmana.
Med facit i hand är det lätt att säga att City skulle spelat 4-2-3-1 från början. Men det systemet, med Yaya som offensiv mittfältare, fungerade inte på Stamford Bridge och inte heller särskilt bra hemma mot Liverpool. Jag förstår att Pellegrini körde vidare med 4-4-2-systemet som varit så effektivt, men igår blev det numerära underläget på mitten ödesdigert.
Närmare än David Silvas chans med cirka tio minuter kvar, där han sköt utanför i bra läge, kom inte City.
Chelsea vann rättvist och hade kunnat vinna med större siffror.

Kanske var det Eden Hazard som bäst personifierade skillnaden mellan lagen med cirka fem minuter kvar av matchen? Belgaren tappade bollen vid offensivt straffområde, för en gångs skull. Men istället för att stanna upp och se på när City startade en omställning (eller slöjogga hem som David Silva vid Ivanovics mål) tog han en defensiv löpning på 50-60 meter för att hamna på rätt sida om bollen. Kontringen stannades upp och Hazard hade demonstrerat José Mourinhos främsta egenskap:
Att få sina offensiva spelare att sätta laget främst.
I det avseendet var det här framtidens fotboll. Fotbollen har mer och mer gått mot att alla spelare måste delta i försvarsspelet.
Chelsea utför den teorin bättre än något annat lag i ligan.

Det beskrivs som ”matchen som kan avgöra titelracet”.
Det är också det stora testet för José Mourinho.
Manchester City–Chelsea blir hjärnornas kamp.

Ni har säkerligen inte missat eftersnacket kring mötet Chelsea–West Ham förra veckan.
Sam Allardyce kom till spel med en sargad trupp och ställde ut spelarbussen i eget straffområde och defensivspelade sig till en poäng.
– 1800-talsfotboll. Det här är inte Premier League, världens bästa liga, muttrade José Mourinho.
Det var förstås lite humoristiskt eftersom portugisen själv har gjort sig känd som en tränare som är beredd att göra vad som krävs för att vinna. Vi behöver inte gå så långt tillbaka som Inters möte med Barcelona, det räcker med att titta på den här säsongen.
Borta mot Manchester United ställde Mourinho upp ett 4-6-0 med André Schürrle som falsk nia med syftet att få ett 0–0. Borta mot Arsenal ställde Chelsea ut ett 4-3-3 med syftet att få 0–0.
Han lyckades båda gångerna. Han brukar göra det.
Det finns ingen tränare i världen som är lika duktig på att ställa ut ett lag för att få med sig ett resultat som José Mourinho. Han har själv sagt:
– Att spela 4-3-3, hålla nollan och vinna med 1–0 är det enklaste som finns.
Det citatet sammanfattar nog vad vi får se ikväll.

Manchester City har krossat allt motstånd på Etihad Stadium den här säsongen. 4–0 mot Newcastle, 4–1 mot Manchester United, 7–0 mot Norwich, 6–0 mot Tottenham, 6–3 mot Arsenal…
Med det i bakhuvudet och med så mycket på spel lär José Mourinho ta med både livrem och hängslen till Manchester. Ett oavgjort resultat är en seger för Chelsea.
Mot sämre motstånd hade gästerna förstås fortsatt spela 4-2-3-1 med formstarka trion Eden Hazard, Oscar och Willian i de offensiva positionerna. Men idag handlar det om att stänga till. Och då kan det mycket väl bli 4-3-3, systemet som José Mourinho känner och kan bäst.
I så fall får vi se tre ur kvartetten Nemanja Matic, John Obi Mikel, Frank Lampard, Ramires ta de centrala platserna. På Emirates, dagen före julafton, var det Mikel bakom Ramires/Lampard med Oscar på bänken. Det låter kanske märkligt att bänka Oscar, lagets bästa spelare en stor del av hösten, men brassen passar helt enkelt inte lika bra i ett 4-3-3.
Kvällens 4-3-3-uppställning, om den används, kommer dessutom mer att framstå som 4-5-1 där yttrarna (Hazard/Willian?) får sjunka djupt ned för att ge ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta understöd.

Manuel Pellegrini brukar inte ha så mycket att fundera över. Manchester City-tränaren har hittat en fungerande balans i sitt 4-4-2 (en bedrift om något!) och laget har bara en växel på hemmaplan: Full fart framåt.
Nu finns dock ett val att göra eftersom Sergio Agüero är skadad. Ska Pellegrini hålla fast vid 4-4-2 med Alvaro Negredo och Edin Dzeko på topp eller ska han addera en mittfältare som han gjorde mot Liverpool (2–1)? Då tog David Silva klivet in centralt med Samir Nasri och Jésus Navas på kanterna. Nu finns Stevan Jovetic med i leken, han hoppade in och nätade mot Tottenham, men jag tvivlar på att han får starta efter så lång frånvaro.
Pellegrinis lag har släppt allt löst på hemmaplan tidigare, trygga med att de kan släppa in mål eftersom de ändå kommer att göra fler än motståndarna.
Mötet med Chelsea är annorlunda. Mot ett reaktionärt José Mourinho-lag kan man inte räkna med att göra mål. Och att släppa till kontringar kan bli ödesdigert.

Det blir oerhört intressant att se om José Mourinho har någon överraskning till den här matchen, någon taktisk disposition som neutraliserar ligans bästa offensiv. Klarar han det här testet, och ser till att hans lag blir säsongens första att hålla nollan på den här arenan, är det bara att lyfta på hatten. 1800-talsfotboll har också sin tjusning.
Vissa saker vet vi. Chelsea kommer att packa centrala mittfältet för att undvika att ge David Silva samma utrymme som spanjoren fick på White Hart Lane förra veckan. Anfallsvapnet blir att ställa om snabbt med hjälp av snabbheten hos Hazard, Willian, Eto’o.
Det lutar åt en målsnål historia på Etihad.
För en gångs skull.

Ett fatalt domarmisstag slog undan benen för Tottenham igår.
Men det förtar inte sättet Manchester City spelar på just nu.

Okej, vi börjar med domslutet som fick helt matchavgörande konsekvenser.
Tottenham hade överlevt första halvlek med blotta förskräckelsen, känt att det fanns en väg tillbaka in i matchen.
Då fick gästerna en straffgåva från domarteamet. Huvuddomaren Andre Marriner hade inte tänkt blåsa. Men när linjedomaren Scott Ledger viftade så pekade Marriner på straffpunkten och visade ut Spurs vänsterback Danny Rose.
Straff, mål, Rose utvisad och avstängd. När det egentligen skulle ha blivit hörna. Tottenhams fans kände sig förfördelade, de neutrala kände sig blåsta på spänningen. Efter att hemmalaget reducerats till tio man fanns bara en utväg.
Domslutet blev inte mer populärt hos hemmafansen av att domarna underkänt Michael Dawsons 1–1-mål för offside (Adebayor var offside, Dawson onside, men linjedomaren bekräftade att han vinkat för Dawson. Ett fel som blev rätt? Märkligt nog tyckte Graham Poll att målet borde godkänts).
Men med det sagt så är det få som idag nämner det faktum att City skulle haft en straff i första halvlek vid ställningen 0–1 för en solklar hands.
Och det som var mest slående på White Hart Lane var faktiskt inte domarnas insats utan gästernas i första halvlek.

Vi har hyllat Manuel Pellegrinis arbete i City flera gånger, men det tål att lyftas fram igen.
Det är inte bara det faktum att laget spelar snabbare, rakare och mer underhållande än tidigare. Inte bara det faktum att laget gör fler mål än tidigare. Inte bara det faktum att han varit banbrytande med att spela med två anfallare.
Han har fått ett lag att agera i symbios. Han har hittat ett system där laget, trots att det finns så mycket individuell kvalitet, är bättre än summan de enskilda delarna. Det är Pellegrinis främsta bedrift.
Första halvtimmen var City fullständigt överlägset mot Tottenham. David Silva kom in från sin kant och överbelastade centralt och Mousa Dembélé och Nabil Bentaleb fick inte en lugn stund.
Problemet att möta detta kompletta City-lag är att de har så många vapen. Packa mittfältet för att stänga ytorna för David Silva och Yaya Touré – som Arsenal gjorde på Etihad – och City kommer att överbelasta kanterna med sina ytterbackar och hota där. Ser du istället till att dina ytterbackar får understöd så kommer David Silva smyga in centralt och smeka in passningar med kirurgisk precision som igår när han serverade Agüero.

Sergio Agüero var fullständigt briljant första halvtimmen igår. Han sprang sig fri och dunkade en kanon i stolpen direkt i inledningen, petade retfullt enkelt in 1–0-målet bakom Hugo Lloris och tvingade några minuter senare den franske målvakten till en fantomräddning. Dessutom hade han en stenhård halvvolley med vänstern som strök ribban. Han hade lätt kunnat haft ett hattrick redan där.
Agüero haltade av med en sträckning precis före paus och han kommer förstås att saknas. City har klarat det bra hittills när argentinaren saknats, men känslan är ändå att han ger den där extra lilla udden.
Stevan Jovetic ersatte argentinaren. Den förre Fiorentina-spelaren har bara startat en match i ligan på grund av skadeproblem. Han såg rostig ut igår, av naturliga skäl, men kan Pellegrini få igång även Jovetic finns ytterligare sparkapital.
Manchester City har inte förlorat en match sedan 10 november då de fick stryk av Sunderland. De har det tuffaste vårprogrammet med bortamatcher mot Arsenal, Manchester United och Liverpool.
Men som laget spelar nu är det motståndarna som ska frukta Pellegrinis gäng. Sedan Vincent Kompany gjorde comeback har alla bitar fallit på plats. Till och med Martin Demichelis, som var så skakig i början, agerar nu förtroendeingivande.
Vilket lag ska kunna stoppa dem?

***
En tanke som slog mig vid Sergio Agüeros 1–0-mål som jag ofta tycker mig se: Målvakter som går ut i lägen där de egentligen borde stanna kvar.
Ponera att Hugo Lloris inte hade rusat ut för att skära av vinkeln. Vad hade Agüero kunnat göra? Inte speciellt mycket eftersom han hade Michael Dawson hack i häl. City-anfallaren hade förstås kunnat spela in bollen så någon lagkamrat kunde ha gjort mål istället, men den risken hade varit mindre. Lloris otajmade utrusning  gav Agüero chans att göra mål ur snäv vinkel, vilket han aldrig hade gjort om målvakten stannat.
Jag har inget facit här, men jag upplever att målvakter för ofta går ut och orsakar straffar/enkla mål. Det här var ett exempel. Håller ni med?