Var det här laget som skulle vara redo för att utmana i Europa? Var det här laget som gjort sina läxor och skulle ta sig an Barcelona på rätt sätt?
Nej, det här var snarare ett Manchester City som var längre från att bräcka Barcelona än i fjolårets möte.

Sedan Abu Dhabi började pumpa in miljarder i Manchester City har drömmen varit att erövra Europa. När City gjorde debut i Champions League var de hämmade av Uefa-koefficienten med svåra lottningar som följd.
Nu har de kravlat sig upp ur det träsket och för andra året i rad tagit sig vidare till slutspelet.
Ifjol var Barcelona numret större och ett par sekunders okoncentration räckte för att Leo Messi skulle få ett friläge, bli fälld och få Martin Demichelis utvisad.

Jag levde i tron att Manuel Pellegrini skulle lära sig något av de mötena, att han skulle ställa ut ett lag som var anpassat efter att möta världens mest passningsskickliga lag.
Men icke.
Manuel Pellegrini var förstås bakbunden av det faktum att Yaya Touré inte var tillgänglig. Yaya började säsongen svagt, men ju längre säsongen har pågått desto mer tydligt har det blivit att den ivorianske mittfältaren är fundamental för City. No Yaya, no party.
Med Englands bästa box-to-box-mittfältare hade det möjligen, möjligen funnits en liten strimma hopp om att ta sig an Barcelona i en sluggerfajt, driva upp tempot, lita på att den egna skickligheten tar laget ur svåra situationer. Upp i ringen och låt bästa man vinna, typ.
Nu gick Manuel Pellegrini in med den inställningen med ett mittfält bestående av James Milner och Fernando.

Förstå mig rätt. Jag gillar tanken på James Milner på mitten i andra matcher, och jag hävdar inte att 4-4-2 i sig var problemet. Märk väl att Bayern München försvarade sig med ett 4-4-2 när man krossade Barcelona med 7–0 över två matcher häromåret.
Det som var problemet var kombinationen av 4-4-2 och valet av spelare.
Det är fullt möjligt att neutralisera Barcelona med ett rakt 4-4-2, men då krävs löpstarka spelare, lojala spelare, spelare som är beredda att springa genom murar och in i evigheten. Jupp Heynckes hade det i Bayern. Diego Simeone hade det i Atléitco Madrid förra året.
Manuel Pellegrini startade med David Silva och Samir Nasri på varsin kant och ett anfall med Sergio Agüero och Edin Dzeko. Ingen av dessa har gjort sig kända som defensivt starka spelare (snarare tvärtom, minns Agüeros bristande defensiv var huvudorsaken till att Bayern fick dominera på Etihad för ett par år sedan).

Effekten blev att Barcelona fick sätta igång sin passningskarusell och med en Leo Messi i magisk form var det omöjligt för Manchester City att få grepp om matchen.
Hade Pellegrini istället startat med Fernando-Fernandinho centralt och James Milner till höger för att stänga Jordi Alba, hade man inte kunnat hindra passningskarusellen men kanske hade den mer defensiva matchplanen gett spelarna en hint om vilket arbete som krävdes.
Valet att starta med Edin Dzeko och få fast bollen högt upp i plan slog tillbaka. Gerard Piqué hade för det mesta koll på Dzeko i luftrummet.
Nu ska vi inte bara lyfta hur svaga hemmalaget var och Manuel Pellegrinis misslyckade taktik (även om man kan ägna ett kapitel åt Vincent Kompanys suspekta ageranden nuförtiden). City mötte ett fantastiskt fotbollslag som var numret större och skickligare på i princip alla positioner.
Det fascinerande med Barcelona är att deras storhetsperiod varat så länge. Det är snart sju år sedan Pep Guardiola tog över katalanerna och kickstartade hegemonin på riktigt (de vann ju Champions League 2006 så man kan argumentera för att storhetsperioden började redan under Frank Rijkaard 2004). Under den här sjuårsperioden sedan 2008 har det funnits stunder då de dömts ut, då deras possession-fotboll ansetts vara utdöende, men då och då har de förmågan att plocka fram den där otäckt höga högstanivån.
Milan i Champions League häromåret var en sådan dag. Igår var en sådan dag. Touchen, tekniken i passningarna och förmågan att hitta trianglar är så vass att motståndarna aldrig hinner in i press, vilket var fallet igår i första halvlek.
Barcelona har en förmåga att ofta var överlägset på engelsk mark. Vad det säger om Premier League-lagen vet jag inte.

Manuel Pellegrini skickade in Fernandinho från bänken i andra och City blev bättre genom att kliva högre och chansspela lite.
Leo Messi hade chansen att stänga dubbelmötet i slutminuten, men på något sätt lyckades han missa både straffen och nickreturen. Han kanske är mänsklig trots allt.
Nu blev känslan vid slutsignalen ändå positiv med Citys ögon, trots att de långa stunder blivit utspelade och trots att uppförsbacken är väl brant. Man behöver inte bara åka till Camp Nou och vinna, men måste dessutom göra två mål för att överleva till kvartsfinalen.
Gårdagen var lite av ett examenstest för Manuel Pellegrini. Jag gillar chilenaren skarpt, men är det någonting han saknat under sin karriär är det förmågan att kombinera sin filosofi med pragmatik. Han är så fastlåst vid tanken om offensiv fotboll att hans lag ofta får betala priset.
Om två veckor får vi se om han grejar omtentan.

Sent ska syndarna vakna.
Efter så många besvikelser, så många stormatcher där Arsenal kommit tillkorta, hade Arsène Wenger,  till slut, skippat prestigen.
Då fick han belöningen med en blytung triumf borta mot Manchester City.

Mycket ska man uppleva.
Bara att Arsenal vinner en toppmatch, inte minst borta mot Manchester City, är tillräckligt för att man ska behöva nypa sig i armen.
När de dessutom gör det med Mike Dean som domare – han som varit en av klubbens demoner – efter att denne tilldömt en straff… då kan man knappt tro att att det är på riktigt.
Men den här segern var ingen slump.
Inte alls.

Arsène Wengers Arsenal har genom åren spelat fantastisk fotboll, men i mötena med topplagen har de ständigt fått ge sig. Pojkar mot män.
Medan Sir Alex Ferguson, José Mourinho och de andra topptränarna anpassat sin taktik har Arsène Wenger stått fast vid sin livsåskådning. Vacker fotboll. Underhållande fotboll. Naiv fotboll.
Poängskörden från dessa stormatcher har ju varit tämligen skral så omvärlden har ju undrat när Arsenaltränaren ska släppa på sin prestige. När ska han också inse att han inte kan vinna den typen av matcher genom att negligera defensiven?
Om vi pratar Premier League så dröjde det till den här matchen.
Jag har inte sett Arsène Wenger ställa ut ett lika kompakt, lika försvarsinriktat lag sedan hemmamötet med Barcelona i Champions League 2010.
Det här var ett Arsenal som hade bestämt sig för att göra upp med sin självbild. 4-1-4-1 med Francis Coquelin som mittfältskvast framför backlinjen. Att han skulle ha huvudansvaret att hålla koll på David Silva var naturligt, men nu hade Arsène Wenger sett till att alla mittfältare delade ansvaret. I första halvlek kunde man till och med se champagneliraren Santi Cazorla peka åt medspelare om att plocka upp spanjoren.

David Silva var hotet och när Arsenal stängde spelvägarna till honom hade Manchester City stora problem att få till offensiven. David Ospina behövde knappt göra ett enda ingripande före paus. City var uddlöst (inte minst på grund av att Yaya Touré saknades och Fernandinho och Fernando var för dåliga i leveranserna), men mest handlade det om att Arsenal prioriterade att stänga ytor, istället för att jaga boll.
Efter tolv minuter hade hemmalaget haft 78 procent av bollinnehavet. Men Arsenal hade haft den vassaste chansen, en snabb spelvändning och inlägg som Olivier Giroud nickade utanför. Där kände jag att det var dags för Arsenal och att laget tog ledningen på straff i 25:e minuten kändes rätt logiskt.

Manchester City kom ut som ett nytt lag efter paus. Stevan Jovetic ersatte James Milner, vilket gjorde att David Silva kunde flytta ut till en mer svårmarkerad roll på kanten. Därifrån kunde han flyta in obemärkt i mitten och då började City hitta in spel på sin regissör. Då kom också chanserna.
Manchester City hade några gifitga lägen, men de fick aldrig något grepp om matchen. Arsenal höll emot.
För en gångs skull denna säsong spelade inte Alexis Sanchez huvudrollen. Han var anonym före paus, blixtrade till vid ett par tillfällen i andra halvlek. Jag fastnade för Francis Coquelin och Santi Cazorla. Coquelin framstår som Arsenals mest disciplinerade defensiva mittfältare. Till skillnad mot Mikel Arteta har Coquelin rörligheten och tuffheten att täcka större ytor och klara duellspelet i matcher där dessa egenskaper blir avgörande. Cazorla har tidigare fått kritik för sin bristande defensiv (främst som ytter), men idag agerande han som en rutinerad, kontrollerande mittfältare. Han personifierade Arsenals disciplinerade insats, ändå kunde han styra rytmen i spelet, lugna ned anfallen, de gånger hans lag behövde andrum.

Den störste vinnaren var dock Arsène Wenger. Så många gånger har han fått svidande kritik för sitt valpiga lag i toppmatcherna.
Har det handlat om spelarna eller om tränarens strategi? Både och, så klart.
Spelarna har varit mentalt svaga, men det har också påverkats av att de aldrig fått chansen att tvätta bort stämpeln som ”lättviktare”. Deras tränare har ju aldrig varit pragmatisk nog att göra vad som krävs för att vinna de täta matcherna. Det var 13 år sedan Arsenal vann borta mot det regerande mästarlaget.
Vad händer nu?
Har Arsène Wenger, till slut, lärt läxan? Kommer han nu att göra samma sak i varje stormatch? Kan  han göra slut på den svarta sviten mot José Mourinho?
I så fall kan ju Arsenal börja drömma om att utmana om ligatiteln igen.
Senaste tio åren är det ju toppmatcherna, lagets naiva hållning i dessa matcher, som hindrat den drömmen.

För ett och ett halvt år sedan ansågs 12 miljoner pund vara ett överpris.
Nu har Wilfried Bony, 26, sålts för mer än dubbla summan.
Det är bara att gratulera Swansea – och Manchester City.

På onsdagen blev affären klar. Wilfried Bony, en av säsongens bästa anfallare i Premier League, tar steget från Swansea till Manchester City.
Ligatvåan betalar 28 miljoner pund, varav tre miljoner är bonusrelaterade.
Det är hiskeligt mycket pengar och Swansea City har gjort finfin business.
Sommaren 2013 betalade de runt 12 miljoner pund för Bony. Anfallaren hade öst in mål för Vitesse i holländska ligan, men han var ändå ett riskköp.
Han var den sortens spelare som kunde bli både flipp eller flopp. Trots att han är fundamental för Garry Monks gäng hade Swansea inget val när det kom in ett bud i den här storleken. Tack vare sin förmåga att utveckla spelare har klubben skaffat sig bättre och bättre förutsättningar att etablera sig som en slagkraftig Premier League-klubb. Den nya träningsanläggningen Landore Training Academy, som kostade runt 70 miljoner kronor att bygga, öppnades förra hösten. Bony-pengarna ger möjligheter att fortsätta stärka klubben på och utanför plan.

Wilfried Bonys 18 månader i Wales har varit en framgångssaga. För den brittiska publiken presenterade han sig med två mål mot Malmö FF, men under första halvåret i Premier League var han inte helt ordinarie i Swansea.
När tränaren Michael Laudrup använde två anfallare fick Bony förtroendet framför Michu, men då dansken tvingades välja mellan dem så hamnade Bony ofta på bänken.
Det var i början av januari förra året som hans karriär verkligen tog fart. Då satte han inom loppet av några dagar två mål hemma mot Manchester City och sedan segermålet borta mot Manchester United (seger 2–1). Sedan dess har han varit omöjlig att peta ur startelvan.
Det blev istället så att tidigare kelgrisen Michu fick flytta på sig när han skrev på Napoli.

Det fina med Wilfried Bony är hur han under det senaste halvåret i Premier League lyckats omvända den allmänna uppfattningen om honom.
Jag minns hur vi diskuterade hans insats mot Malmö FF i ett av de allra första avsnitten av Premier League-podden och kollega Erik Niva sågade spelarens allroundspel. Det var nog fler som trodde att det här bara var en fox-in-the-box, en måltjuv som ägnade all energi åt att vara på rätt plats i straffområdet.
Det stämmer att Bony inte är den rörlige forwarden av Edinson Cavani-snitt som tar ständiga löpningar ut mot hörnflaggorna för att dra isär motståndarförsvaren.
Men det som imponerat mest på mig med Wilfried Bony denna säsong är hans spel utanför straffområdet.
Hans targetspel där han är i princip orubblig när han får fäste med sina timmerstockar till lår.
Hans sätt att hålla i bollen, vilket ger laget chansen att flytta upp.
Hans förvånansvärt fina förmåga att hitta instick till framstörtande lagkamrater. Jag vet inte hur många frilägen Bony har serverat denna säsong, men det är en hel del.

Just det sista får mig att tro att han kan göra nytta i Manchester City.
28 miljoner pund är mycket pengar för en spelare som av fotbolls-England främst kommer att ses som backup till Sergio Agüero.
Men Wilfried Bonys fina kvaliteter som framspelare gör att ivorianen bör passa utmärkt som komplement till Agüero och de två borde kunna skapa ett vasst tvåmannaanfall. Manuel Pellegrini är en 4-4-2-tränare i grunden så jag tror att möjligheterna till speltid är större än folk tror.
Jag kan se framför mig hur en felvänd Wilfried Bony agerar referenspunkt i anfallsspelet och breder väg för en David Silva, en Samir Nasri, en Agüero.
Det känns spännande.
Under kalenderåret 2014 var Bony, eller ”Daddy Cool” som han kallades under sejouren i Holland, den spelare i Premier League som gjorde flest mål. Denna säsong har det blivit nio mål på 16 starter och fyra inhopp.
Dessutom har han inte ännu den statusen att han kan klaga om han han skulle hamna på bänken.

Manchester City gjorde en chansning i somras när de skeppade i väg Alvaro Negredo till Valencia utan att värva en ersättare.
Det höll inte eftersom Sergio Agüero, som vanligt, blev skadad.
Senaste veckorna har Manuel Pellegrini fått använda både Steven Jovetic och James Milner (!) som ensam striker. Han var i desperat behov av en striker vilket övergångssumman reflekterar.
Nu talas det om att Stevan Jovetic är på gång till Juventus och att City därför fortsatt är intresserat av Jay Rodriguez från Southampton. Det låter väl inte helt orimligt. Jovetic får komma tillbaka till Serie A där han upplevde sina bästa fotbollsår, City får in en homegrown-spelare i sin trupp.
För att Manchester City ska ha en chans att konkurrera på flera fronter i vår var det en förutsättning att värva en striker som kan avlasta Sergio Agüero.
28 miljoner pund, drygt 300 miljoner kronor, är en ansenlig summa, men där finns också problemet som storklubb. Det är svårt att leta fynd eftersom man inte har ”råd” att chansa i positioner där man behöver förstärka – om man vill ha en reell chans att vinna de stora titlarna.
Med Wilfried Bony känns Manchester Citys trupp nära nog komplett och chanserna har definitivt ökat att nå hela vägen i ligan och cuperna.

Förra säsongen ledde Yaya Touré Manchester City till ligatiteln.
I höst har han inte alls sett lika vass ut, enligt expertisen.
Är det en felaktig tes eller finns det fog för kritiken?
Siffrorna avslöjar en del av sanningen.

Yaya Touré har sedan flytten till Manchester 2009 varit en av Premier Leagues bästa mittfältare. Under förra säsongen, då han pangade in 20 mål för City, fick han erkännande som en av världens bästa mittfältare. En av de allra bästa överhuvudtaget faktiskt.
Vi har klara minnesbilder av hur han pulvriserade motståndare genom sin styrka och kraft, hur han med älgkliv kunde transportera bollen 40-50 meter och sedan servera en lagkamrat i läge eller hur han skruvade in frisparkar som om det vore busenkelt.
Men den Yaya vi sett i höst har visat sig mer mänsklig.
Enligt statistik från Opta som Sky Sports tagit del av blir Yaya Tourés svaga form tydlig när man studerar hans rörelsemönster.
I de fem första matcherna förra säsongen gjorde Yaya Touré minst 30 högintensiva löpningar i tre av dessa, och aldrig färre än 23.
I de första matcherna denna höst gjorde City-mittfältaren 15 högintensiva löpningar (mot Newcastle). Sedan 18 mot Liverpool, 16 mot Stoke för att sedan toppa med 28 mot Chelsea.
För att sätta dessa siffror i ett perspektiv kan man jämföra med att James Milner är den spelare i Manchester City som innebar toppnoteringarna över flest högintensiva löpningar i matcherna. Milner hade 90 (!) höghastighetslöpningar mot Aston Villa, 80 mot Chelsea och 77 mot Hull City, enligt Opta/Sky Sports siffror.
Det vi ser är alltså en Yaya Touré som går på tomgång. Tidigare var han som en fullblodshäst när han pumpade upp och ned som en modern box-to-box-mittfältare. Nu kan han blixtra till, men hans inflytande i matcherna begränsas av att han inte längre kan täcka lika stora ytor.
Spelaren som förra säsongen gjorde 20 mål från mittfältet har denna höst fått nöja sig med två fullträffar. Det fina målet som lade grunden till segern borta mot Aston Villa och ett mot Sheffield Wednesday i Ligacupen. Ingen assist hittills.

Vad beror det på? Trivs han inte på Eastlands? Den bisarra cirkusen kring den uteblivna tårtan och citaten från agenten underbyggde en teori om att Yaya Touré ville bort från Manchester City.
Det kan också handla om att Yaya Touré haft ett tufft år bakom sig. Först en krävande säsong där Manchester City slogs på flera fronter och där bördan på Tourés axlar var enorm. Sedan ett VM-slutspel där han förväntades bära sitt Elfenbenskusten på sina axlar.
Det kan också handla om att åldern tagit ut sin rätt. Yaya Touré har under fem år varit en fundamental del av Manchester City och presterat på en oerhört hög nivå i år efter år. I maj fyller han 32 år och det vore logiskt om den biologiska klockan började gå in på stopptid för en mittfältare som förväntas löpa box till box.
Yayas defensiva arbete har alltid varit ifrågasatt. Tack vare sin offensiva briljans har han haft mandat att fuska i försvarsarbetet och inte följa med sina spelare.
Men jag höjer på ögonbrynen över hans minimala bidrag hittills denna säsong. På 647 spelade minuter har Yaya Touré endast noterats för två brytningar (interceptions). Fernandinho har 13 på kortare speltid.

Manuel Pellegrini har försvarat sin stjärna. Framhållit att sommaren varit hektisk och att Yaya behöver tid för att hitta formen. Vincent Kompany var inne på samma linje när han talade med Daily Mail i början av oktober.
– Han (Yaya) har gjort så mycket för klubben, han har alltid spelat fantastiskt bra. När han är bra är laget bra. Vi har haft en tuff start på säsongen och spelat hårda matcher. Det går inte att förneka. Han har lagt ribban på en hög nivå. Men att säga att han inte är på topp, jag håller inte med. Det är tidigt på säsongen. Alla kommer att höja sig.
Det sa alltså Vincent Kompany för en månad sedan. Två dagar senare sköt Yaya Touré segermålet borta mot Aston Villa, men sedan har han tappat igen i takt med att laget gått in i en djup formsvacka.
Kan han höja sig? Givetvis. Och känslan är att Manchester Citys förhoppningar om ligatiteln – och en Champions League-framgång – vilar till stor del i händerna på lagets mittfältsmotor.

Han gjorde fyra mål. Han kunde ha gjort sju. Sergio Agüero var skillnaden i toppmötet mellan Manchester City och Tottenham.

Den tidiga lördagsmatchen, omgångens godbit, handlade för mig mest om Tottenham.
Förra säsongen svek de rejält i toppmatcherna. På Etihad blev det 0–6 i baken och ett bevis på hur långt de, trots allt, har kvar till topp fyra.
Nu kom de med en ny manager, Mauricio Pochettino, och ambitionen att åtminstone göra match av det hela.

Rent strategiskt kan man säga att Pochettinos spelidé bar frukt. Det höga presspelet var nyckeln när Ryan Mason stressade Fernando och Christian Eriksen sköt 1–1 i den första halvleken. Dessvärre för Tottenhams del var det frekventa och billiga individuella misstag som fällde laget.
Erik Lamela tappade boll på mittfältet och Younes Kaboul gav Sergio Agüero alldeles för mycket tid och utrymme vid 1–0-målet. Erik Lamela gav bort en onödig straff (även om jag tycker att den var feldömd) till 2–0. Kaboul kastade sig hejdlöst in och skänkte ytterligare en straff som missades.
I andra halvlek när Manchester City fick möjlighet att kontringsspela och fick ytorna bakom Tottenham var det bara en tidsfråga innan det skulle resultera.
Med en spelare som Sergio Agüero blir det oundvikligt.

Före matchen hade Pochettino uttalat sig om sin landsman. Han är full av beundran.
– När Agüero spelar är det som klassisk musik i öronen. Det är otroligt. Jag anser att han är den bästa strikern i världen. För mig är han det. Jag älskar Agüero, sa Pochettino.
– Messi är ingen striker, Cristiano Ronaldo är ingen striker, men Agüero är striker. Han är den bäste för mig. Allt som man måste ha som striker har han. Vi måste göra det svårt för honom.
Det gick så där, kan vi konstatera. Spurs gjorde det snarare enkelt för Manchester Citys målkung.
Younes Kaboul och de övriga Tottenhamförsvararna hängde helt enkelt inte med.
Agüero gjorde fyra mål, men han kunde ha gjort fler. Han missade, som nämnt, en straff. Han vände ut och in på Kaboul i ett en mot en-läge men avslutade rakt på Hugo Lloris. Han fick en fin snett bakåt-passning där han också träffade mitt på Lloris.

Sedan 26-åringen värvades till Premier League för tre år sedan har han hållit världsklass. I princip konstant. Problemet har varit att han alltför ofta dragit på sig skador som satt stopp för hans framfart.
Debutsäsongen startade han 31 matcher (plus 3 inhopp). 2012/13 blev det bara 22 starter (plus 8 inhopp). Ifjol endast 20 starter (plus 3 inhopp). De återkommande muskelskadorna – inte alls ovanligt för explosiva spelare – har berövat Agüero erkännande som en av världens bästa spelare.
Det är nämligen den nivån han har potential för när han är i form.
Efter de fyra fullträffarna på lördagen befäste han ställningen som den spelaren i Premier Leagues historia med bäst målsnitt per spelad minut (108,3 minuter per mål). På sina 79 starter har han pangat in 61 mål. Det är inte Messi/Ronaldo-klass, men inte långt ifrån.
Agüero har gjort nio mål i ligan i höst, ett färre än hela Tottenham.
Jag hoppas innerligt att han får vara hel denna säsong, jag skulle så gärna vilja se vad han kan prestera över ett helt spelår. Men jag befarar att det blir som tidigare.
Han drar på sig en lårskada, blir borta från spel en månad och får kämpa sig tillbaka till toppformen.

***
Dusan Tadic fortsätter att imponera i Southampton. Ett mål och fyra assist idag! Fantastiskt. Ska försöka titta närmare på Southampton nån gång framöver.

Alltid med i bakgrunden, alltid nyttig för laget.
James Milner är den perfekta rollspelaren.
I höst har han visat att han kan vara mer än så i Manchester City.

Det är lite typiskt.
När James Milner, 28, visar toppform i höst får han mest uppmärksamhet för det där Twitterkontot.
Ni har säkert noterat ”Boring Milner”, som det döpts till, ett raljant konto som anspelar på att Manchester City-spelaren ger urtråkiga svar i intervjuer.
Igår på presskonferensen inför Englands EM-kval mot San Marino fick han frågan om det störde honom.
– Nej, sa han och skrattade till. Det är en rolig grej och 300 000 följare håller med om det. Jag har inte kollat på ett tag, men jag ska göra det.
– Kanske skulle jag sluta arbeta hårt, bli en lat spelare och göra andra grejer för att bli av med ”boring Milner-stämpeln”.
Som om det skulle ske. Det finns inte på kartan.
Den dagen James Milner slutar ”arbeta hårt” på fotbollsplanen har han lagt skorna på hyllan.

När jag tänker på betydelsen av en James Milner i laget tänker jag på vad José Mourinho en gång sa om Real Madrids truppsammansättning. Det här var under tiden tiden då Florentino Pérez körde sin ”Zidanes y Pavónes”-filosofi med en mix av superstjärnor och spelare från den egna akademin. Mourinho resonerade kring vikten av att ha spelare av medelgod kvalitet, spelare som accepterade sin roll i laget, spelare som var beredda att agera vattenbärare. Han tog mittfältaren Geremi som exempel.
– I mitt lag älskar jag att ha Geremi på bänken eftersom han är en spelare med låg profil som är beredd att hjälpa till och kriga för laget. Han är redo att göra jobbet jag vill att han gör. Om jag behöver honom som högerback kan han spela där. Behöver jag honom som högerytter kan han spela där. Om jag behöver ha en man-man-markerare för att stänga en match så gör han det.
James Milner är en lågprofilerad vattenbärare, men vilken uppgift han än får klarar han den med bravur.
Han är i grunden en central mittfältare, men i Manchester City har han mest fått spela till höger. Ibland har han flyttats ned som högerback. I mötet med Chelsea förra månaden fick han agera vänsterback i andra halvlek när City reducerats till tio man. Han klarade det galant och var bäst på plan under sista tjugo minuterna och låg bakom Frank Lampards kvitteringsmål.
Alla lag skulle må bra av en James Milner.

Hans karriär har inte blivit som den var tänkt, men ändå väldigt bra.
James Milner började spela i Leeds som tioåring. Han var en talang utöver det vanliga och debuterade för klubben som 16-åring i Premier League i november 2002. Drygt en månad senare blev han, 16 år och 356 dagar ung, den yngste spelaren att göra mål i Premier League (senare slagen av James Vaughan).
Han jämfördes med Wayne Rooney och Michael Owen som också slagit igenom i tidig ålder.
När Leeds United åkte ur Premier League var Milner en av de spelarna som tog det hårdast. Som Leedssupporter och tidigare säsongskortsinnehavare hade han fått vara med under den fantastiska resan när man ”levde drömmen” under ordföranden Peter Ridsdale och nådde semifinal i Champions League. Leeds var tvunget att sälja Milner så flytten gick till Newcastle.
Sejouren på Tyneside blev inte som det var tänkt till en början. När Bobby Robson fick sparken och ersattes av Graeme Souness hamnade James Milner i kylan. Souness konstaterade syrligt att ”klubben inte skulle vinna matcher med ett lag beståendes av James Milners”.

Det blev en utlåning till Aston Villa 2005 och tidigare tränaren i Leeds, David O’Leary, innan Milner återvände till Newcastle. Graeme Souness var då ersatt av Glenn Roeder och James Milner fick större förtroende både av Roeder och efterträdaren Sam Allardyce.
Det var dock först efter den permanenta övergången till Aston Villa som han fick sitt stora genombrott.
Säsongen 2009/10 hade Aston Villa sålt Gareth Barry till Manchester City. Vem skulle kunna fylla det tomrummet? Valet för Martin O’Neill blev att flytta in James Milner i en central roll – och där blomstrade mittfältaren. Efter tolv mål och flera MOTM-insatser valdes han av fansen till årets spelare i Aston Villa och mottog PFA Young Player of the Year.
Under sommaren uppvaktades han av Manchester City. I augusti när förhandlingarna var inne i ett avgörande skede spelade han för Aston Villa i premiären mot West Ham. I ett läge när andra spelare – vilket vi sett flera exempel på – säger att de inte är i rätt ”state of mind” för att spela så var Milner Aston Villas bästa spelare, satte det tredje målet och fick en stående ovation av fansen.
Det säger något om hans karaktär.

Tre dagar senare blev affären, enligt uppgift värd 300 miljoner kronor inklusive Stephen Ireland, ett faktum.
Sedan dess har han inte gjort så mycket väsen av sig, James Milner. Han har alltid funnits där, ofta på bänken bakom stjärnor som Yaya Touré och David Silva, ibland i startuppställningen. Men då har det ofta varit för att någon saknats eller för att någon behöver vilas eller för att tränaren vill få lite mer defensiv balans på laget.
Han har sällan spelat i sin bästa position, som central mittfältare, för att demonstrera sina offensiva kvaliteter.
När den här säsongen inleddes satt James Milner på bänken borta i premiären mot Newcastle.
Men sedan kom skadan på Samir Nasri och sedan dess har han figurerat allt oftare. De senaste fyra ligamatcherna har han startat och jag kan inte minnas att han varit i bättre form sedan supersäsongen 2009/10 i Aston Villa. Med sin arbetskapacitet och sitt riv och slit är han alltid värdefull. Enligt Whoscored är han, statistiskt sett, Citys näst bäste spelare denna säsong. När han dessutom producerar poäng (två assist hittills) finns det inget som säger att han inte skulle vara ordinarie i ett skadefritt Manchester City.

Hur har han hanterat åren i skuggan av de mer glamourösa spelarna? När boring Milner satte sig på podiet igår framför den samlade engelska presskåren talade han som den kloka, lojale spelaren han alltid varit.
– Det är en besvikelse alla gånger du inte spelar. Det finns två sätt att reagera, du kan deppa och klaga – eller jobba hårdare på träningsplanen för att kämpa dig tillbaka in i laget och det är det enda sättet jag har använt.
– Den vägen har jag gått. Det har kanske talat emot mig eftersom managern vet att jag kommer att fortsätta träna så hårt jag bara kan.
– Om jag känner att jag inte får en rättvis bedömning går jag till managern och säger det för att klargöra min ståndpunkt. Det är så jag alltid har gjort det och förhoppningsvis accepterar han det. Men det är aldrig bra för laget om någon surar och försämrar träningarna. Laget kommer först.

”Laget kommer först”. I James Milners värld är det så det alltid har varit och så det måste vara.
Det är därför han blivit kvar i Manchester City år efter år, trots att han aldrig varit riktigt säker på en startplats.
Det är därför alla lag behöver en James Milner.

It had to be him.
Frank Lampard – av alla människor – kvitterade mot Chelsea i söndagens toppmöte. Man måste läsa den meningen två gånger för att ta in vilken sanslös story det är.
Publikfavoriten, legendaren och Chelseaikonen Frank Lampard ville stanna i Londonlaget, men José Mourinho och den sportsliga ledningen ville föryngra.
Så Lampard fick i våras se sig om efter en ny arbetsgivare.
I somras skrev han på för New York City FC. Men eftersom säsongen där borta i staterna inte börjar förrän i vår fick han möjlighet att göra ett kortare låneäventyr i Manchester City. Han bad om att få stå över mötena med Chelsea, men det avfärdades av tränare Manuel Pellegrini.
Så på söndagen stod han på motståndarlagets sida.

Länge såg det här ut att bli José Mourinhos show. Portugisen kom till Etihad Stadium ifjol, stängde ned ytor och fick se Branislav Ivanovic panga in ett segermål. Idag valde han en strategi där Ramires föll ned som högermittfältare i defensiven och Willian sökte sig in centralt för att understödja Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Dessutom fanns det stunder där Chelsea föll ned i en fembackslinje, vilket är helt i linje med teorin om att ha en extra mittback mot ett tvåmannaanfall.
Allt gick enligt plan och underlättades av Pablo Zabaletas utvisning med knappa halvtimmen kvar. Några minuter senare satte Eden Hazard upp ett mönsteranfall som slutade med att André Schürrle stötte in 0–1.
Ledning och en man mer, det var verkligen inte mycket som talade för att Manchester City skulle resa sig.
Men då klev Frank Lampard in i handlingen.

Han byttes in med tolv minuter kvar av ordinarie tid och Chelseafansen tog emot honom med varma sånger om sin ”Super Frank”.
Bytet framstod som att bli en formalitet, men City hade börjat få vittring. James Milner var företagsam som vänsterback och David Silva började hota. Dessa herrar kombinerade fantastiskt fint i den 85:e minuten. Och när Milner satte ned bollen kom Frank Lampard i den typen av andravågslöpning som blivit hans adelsmärke.
Lampard placerade in bollen och firade genom att inte fira.
Det är så många spelare som icke-firar nuförtiden, alldeles för många, men i det här fallet kändes det så rätt. Så genuint.
Efter fullträffen sjöng Etihad Chelseasupportrarnas sång om ”Super Frank”.
Frank Lampard hade ett läge att bli segerskytt, men det hade nästan varit för mycket.
Nu fick han, märkbart tagen, vandra av planen och bli hyllad av både bortasektionen och hemmafansen. Det var så vackert.
Dessutom hade han räddat spänningen i Premier League. Det oavgjorda resultat betyder att Chelsea inte sprang i väg till ett fempoängsförsprång.
Den gamle Frank Lampard kan än.

***
I övrigt från toppmötet:
* Eliaquim Mangala imponerade i debuten i mittförsvaret. Fransmannen är fysisk och placeringssäker. Han blir en tillgång bredvid Vincent Kompany.
* Diego Costa blev mållös för första gången hittills i ligan. Närmare än en träff i stolpen kom han inte denna gång.

Som om inte Manchester City såg nog starka ut.
Nu har Manuel Pellegrini fått i gång sin joker.
Stevan Jovetic sänkte Liverpool och gav en påminnelse om hur bred och stark den här City-truppen är.

På fredagens presskonferens sa Manuel Pellegrini att fotbolls-England denna säsong ”skulle få se den riktige Stevan Jovetic”.
Igår på Etihad blev Manchester City-tränaren vidimerad.
Tecknen var tydliga redan på försäsongen. Stevan Jovetic, som upplevde en tung debutsäsong i Premier League med skadebekymmer och bara två ligastarter, har varit en av Citys bästa spelare i träningsmatcherna. Den stora frågan var dock om han skulle ta chansen nu när Sergio Agüeros skada öppnat för spel i startelvan.
Som han tog den.

I den första halvleken smög han fram bakom en slumrande Alberto Moreno, snodde bollen och pangade in 1–0 mellan benen på Simon Mignolet.
I andra halvlek avslutade han kvällens läckraste anfall, en passningskombination av högsta klass där Jovetic först klackade och sedan tog sig in i straffområdet och direktsköt in passningen från Samir Nasri.
Det var hans genombrott på engelsk mark. Vissa spelare slår igenom fort och dalar sedan snabbt (minns ni Amr Zaki?!). Andra spelare är slow starters, i Jovetics fall mest på grund av skador, för att sedan ta fart. 24-åringen från Partizan (fyller 25 om två månader) kan mycket väl bli en sensation denna säsong.
Hans talang är tillräckligt stor för att bli en världsstjärna, det såg vi i Fiorentina, problemet har varit de återkommande skadorna. Med en hel Jovetic har Manuel Pellegrini fått ytterligare en bricka i ett pussel som allt mer framstår som komplett.

Liverpool var egentligen det bästa laget första halvtimmen. Precis som i fjolårets möte visade man lovande takter, även om det igår inte ledde till så många heta chanser.
Men lagens försvarsspel avgjorde matchen. Medan Manchester City var tätt, synkroniserat och beslutsamt var Liverpool påtagligt oorganiserat. Förmodligen följden av att vänstersidan av backlinjen, Dejan Lovren och Alberto Moreno, är nya i klubben.
Det var också på vänstersidan som City satte in stöten. Statistik som Sky Sports tog fram visade att hemmalaget anföll till 51 procent till vänster, 26 procent centralt och bara 23 procent till höger.
I den strategin ingick att David Silva smög över på högersidan och skapade numerärt överläge. Det var Silvas löpning som initierade första målet och det var hans passning som lade upp för andra målet.

Det är när man studerar Manchester Citys bänk och byten igår som man inser vilken otrolig repertoar Manuel Pellegrini har att laborera med. I andra halvlek, när Liverpool försökte flytta fram, och City fick möjlighet att kontringsspela, skickade han in Jesús Navas och Sergio Agüero. Den sistnämnde hade bara varit på plan i 15 sekunder när han fick en djupledsboll av Navas, sprintade ifrån Lovren och rullade in 3–0.
På mittfältet hoppade in Fernandinho in när Jovetic klev av i 80:e minuten, vilket innebar att Yaya Touré tog ett kliv upp i plan. Vincent Kompany var majestätisk igår och då har vi knappt nämnt Samir Nasri, som gjorde en mycket bra match.
Manuel Pellegrini har sannerligen resurser. Sedan igår har han dessutom fått igång ett av förra sommarens storköp.
Det kan bli oerhört betydelsefull ett år när City ska försöka erövra Europa.

***
Liverpool? Nja, efter den positiva första halvtimmen hade laget problem. Brendan Rodgers har ersatt Luis Suárez med ett koppel av spelare, Rickie Lambert, Adam Lallana, Lazar Markovic, Emre Can och Mario Balotelli. Ingen av dessa startade igår.
Framåt är jag dock inte orolig, Liverpool kommer producera mål. Däremot har Brendan Rodgers en del att jobba på i defensiven där man två veckor i rad släppt in mål för att avståndet mellan innerback och ytterback blivit för stort (liknande grej som vi förra veckan pratat om i mitt division 2-lag).

***
Det har hänt lite grejer i klubben där jag varit assisterande tränare under året. Det innebär att jag kommer att vara huvudtränare säsongen ut och därmed ha mindre tid för att blogga närmaste två månaderna. Det gäller minst tills mitten av oktober. Eftersom jag dagligen får önskningar om att skriva om det ena och det andra vill jag underrätta er om detta. Hoppas på förståelse för att tiden inte kommer räcka till allt.

Förra säsongen:
Premier League: 1.
Champions League: Åttondelsfinal.
FA-cupen: Kvartsfinal.
Ligacupen: Mästare.

Mästare ifjol. Ännu starkare trupp på pappret denna säsong.
Manchester City ser respektingivande ut.

Manuel Pellegrinis Manchester City rivstartade förra säsongen. Efter den imponerande 4–0-segern mot Newcastle utmålades de till favorit till titeln av många som inför premiären tippat Chelsea.
Det som var mest glädjande var hur Pellegrini fått till offensiven. Från Roberto Mancinis ibland för strikta system till ett 4-4-2 med snabba, direkta omställningar. Sergio Agüero, Alvaro Negredo och Edin Dzeko satte skräck i motståndarförsvaren. Kan Manchester City producera något liknande nu finns det ingen anledning till oro.
Manchester Citys främsta styrka ifjol var centrallinjen. Vincent Kompany, Yaya Touré, Fernandinho, Sergio Agüero. Krydda det med David Silva, en nytänd Samir Nasri och alla andra stjärnor så förstår man att det finns kvalitet. Nästan i överflöd.
Alla dessa viktiga kuggar är kvar. Faktum är att flera av dem, Kompany, Silva, Agüero, i dagarna har skrivit nya, lukrativa kontrakt med City. De tror på laget, på projektet.

Under sommaren har Manchester City förstärkt det som redan var starkt. Willy Caballero har hämtats från Málaga för att på riktigt utmana Joe Hart om förstaposten. Costel Pantilimon vikarierade under en tid förra säsongen, men lyckades inte övertyga Pellegrini om att han var det långsiktiga valet. Caballero är en annan dignitet. Han var en av La Ligas bästa målvakter förra säsongen och är egentligen för bra för att sitta på bänken.
Fernando ansluter från Porto. Där var han ansedd som en av Europas mest underskattade defensiva mittfältare. Jag var aldrig riktigt övertygad om Javi Garcia så det här känns som en vettig uppgradering. Vem som får stiga åt sidan och se matcherna från bänken – Fernando eller Fernandinho – återstår att se. Men med tanke på Fernandinhos form förra säsongen måste nye Fernando vara riktigt vass för att ta startplatsen. Möjligheten finns ju förstås att även flytta fram Yaya Touré ett steg i banan – inte minst i toppmatcherna – och starta med både Fernando och Fernandinho. Men just det draget – 4-5-1 med Yaya som offensiv – gav inte önskad effekt ifjol. Kanske ska Manuel Pellegrini hålla fast vid det som hans lag gör som bäst – gå på attack med ett tvåmannaanfall?
Frank Lampard var en mer överraskande värvning. Chelsealegendaren ansluter på lån och kommer säkert göra nytta från bänken som ”impact-sub”.
Till mittförsvaret ansluter Eliaquim Mangala, också från Porto. Om Martin Demichelis har för avsikt att bebehålla sin form har City nu tre riktigt vassa mittbackar. Matija Nastasic och Dedryck Boyata startade i Community Shield och de är inte riktigt redo. Nastasic fungerar fint som komplement, men då behöver han kunna luta sig mot trygge Kompany.
Bacary Sagna är en fantastisk Bosman-värvning. Spelskicklig och kompatibel även som mittback. En skada på Pablo Zabaleta kommer nu knappt att märkas.
Manchester Citys svaghet ifjol var att laget slappnade av, blev övermodigt i möten med sämre lag.
Den förstärkta defensiven, Caballero, Mangala, Sagna och Fernando, kommer förenkla arbetet med att bli tätare.

Det som gör att jag ändå placerar Manchester City som trea (tabelltipset som publicerades i bloggen igår) är att det är väldigt svårt att försvara en engelsk mästartitel. Sedan 1960 är det bara tre klubbar som gjort det: Liverpool, Manchester United och Chelsea.
Nu är dessutom konkurrenterna vassare. Chelsea är bättre, Arsenal och bättre – samtidigt som jag gissar att Manchester City kommer att vara redo och satsa hårt på Europa.
Yaya Touré var oerhört betydelsefull förra säsongen och satte 20 mål (!) från centralt mittfält. Kan han nå upp i den nivån igen?
En annan riskfaktor är Sergio Agüero. Han är en världsklasspelare, men han verkar aldrig få vara hel. De återkommande muskelskadorna har hindrat honom från att slåss om Ballon d’Or.

Manchester Citys trupp är ruskigt stark. Det finns dessutom oförlöst potential i Stevan Jovetic som hade en skadefylld debutsäsong. Han har sett vass ut på försäsongen och kan bli en annan anfallstyp än dem som redan finns.
Manchester City kommer förstås tillhöra titelstriden, men mitt tips är att de får ge sig. I Europa däremot, är det hög tid att göra ett helhjärtat försök att nå final.

Tänkbar startelva:
Hart – Zabaleta, Kompany, Mangala, Kolarov – Nasri, Fernandinho, Yaya, Silva – Agüero, Dzeko.

In: Eliaquim Mangala (Porto, £32m), Fernando (Porto, £12m), Willy Caballero (Malaga, £6m), Bacary Sagna (Arsenal), Frank Lampard (New York City, Loan).
Out: Javi García (Zenit St Petersburg, £12m), Jack Rodwell (Sunderland, £10m), Gareth Barry (Everton, £1m), Costel Pantilimon (Sunderland), Joleon Lescott (WBA), Alex Henshall (Ipswich Town), Ellis Plummer (St Mirren), Reece Wabara (Doncaster Rovers), Marcos Lopes (Lille, Loan), Emyr Huws (Wigan Athletic, Loan), Greg Leigh (Crewe Alexandra, Loan), Jason Denayer (Celtic, Loan).

Released: Thomas Agyiri, Kieran Kennedy, Joleon Lescott, George Swan, Alex Tchuimeni-Nimely.
Nyckelspelare: Yaya Touré.
Håll ögonen på: David Silva.

Manchester City är ligamästare 2013/14.
Här är några anledningar till att Manuel Pellegrinis gäng i slutändan var starkast.

Truppen
Manchester City har senaste åren samlat på sig en stjärnspäckad trupp med idel spelare av hög Premier League-klass. Det har varit ett successivt arbete där man i steg för steg fått uppgradera i vissa positioner.
Ta bara vänsterbackspositionen där man värvat Javier Garrido, Wayne Bridge, Sylvinho, Aleksandar Kolarov och Gaël Clichy. Andra positioner har blivit fullträffar direkt: Yaya Touré på mittfältet. Vincent Kompany i mittförsvaret. David Silva i någon av de offensiva mittfältsplatserna.
Inför den här säsongen kändes det här renoveringsarbetet nästan komplett. Inte så att Manchester City har alla de bästa spelarna, inte så att de inte kan köpa spelare som skulle förstärka truppen.
Men nu fanns inga synbara svaga länkar längre i förstaelvan. Eftersom Martin Demichelis form vacklade i höstas så blev mittbackssidan ändå en svag punkt, men rent krasst har Manchester City den bästa truppen, den bästa startelvan och den startelvan med minst riskfaktorer.
Det säger något att Manchester City har vunnit sju av sju matcher när kvartetten Joe Hart, Vincent Kompany, Yaya Touré och Sergio Agüero varit på plan. Därtill finns klasspelare som Pablo Zabaleta, David Silva, Fernandinho och Samir Nasri.
I dagens avslutande match mot West Ham bestod bänken av Joleon Lescott, Gaël Clichy, Fernandino, James Milner, Stevan Jovetic, Alvaro Negredo. Inget annat lag i ligan kan matcha det.

Nyförvärven
Manchester Citys värvningar förra sommaren följde ett mönster. Det handlade om spelare som var tämligen etablerade, men som inte bevisat sig i någon större klubb ännu.
> Fernandinho, 28, köptes för stora pengar från Sjachtar Donetsk och blev direkt en hit. Den brasilianske mittfältaren blev det perfekta komplementet till Yaya Touré – den pusselbit som City saknat senaste åren – har demonstrerade sitt breda register.
> Jesús Navas, 27, köptes från Sevilla där han var känd som en av La Ligas snabbaste yttrar. Köpet av spanjoren hade ett klart syfte: Att ge Manchester City bredd och speed i matcher där spelet blev för centrerat. Den uppgiften har Navas klarat med bravur.
> Álvaro Negredo, 27, köptes också från Sevilla. Han var en av höstens sensationer då han öste in mål. Formen avtog efterhand och Negredo har faktiskt inte gjort mål sedan 21 januari. Men totalt sett var det ändå en lyckad värvning.
> Stevan Jovetic, 23, köptes från Fiorentina. Han var ansedd som en av Serie A:s bästa spelare, men på grund av skador hade hans karriär stagnerat. Jovetic har inte lyckats övertyga under debutsäsongen, mest på grund av nya skador, men där finns ett enormt sparkapital.
> Martin Demichelis, 32, hämtades från Atlético Madrid i slutet av fönstret för 5 miljoner euro. Argentinaren hade precis flyttat från Málaga, men valde att direkt flytta vidare för att täppa till luckorna i Citys mittförsvar. Det tog tid innan han hittade rätt, men när han väl gjorde det i våras visade han vilken hög kapacitet han besitter.
Av dessa fem värvningar har fyra varit lyckade. Där är en stor anledning till att Manchester City vinner ligan 2013/14.

Tränaren
Manuel Pellegrini kom till England som ett frågetecken. Visserligen hade han gjort enormt fint arbete i både Villarreal och Málaga och godkänt arbete i Real Madrid. Men han hade aldrig vunnit en tung titel. Det var han tvungen att förändra om han skulle bli framgångsrik i Manchester City.
Pellegrini visade direkt att han hade en idé om hur han skulle göra laget mer spetsigt.
Mot Newcastle i premiären i augusti fick vi se ett 4-4-2 med ett rakare och snabbare spel. Det gav 4-0 och en fingervisning om vad som komma skulle.
Valet att spela två anfallare var innovativt och djärvt. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt för ett topplag att gå över till ett tvåmannaanfall, men Manuel Pellegrini satte trenden och sedan följde både Liverpool och andra efter.

Hela hösten fortsatte City att ösa in mål, åtminstone på hemmaplan. Men City hade stora problem på bortaplan. Ändå klarade Manuel Pellegrini att hålla ihop truppen.
– Han har gjort ett otroligt jobb. Han har varit lugn hela tiden och sett till att vi spelat fin fotboll, säger Samir Nasri efter segern.

Joe Harts comeback
Den engelske landslagsmålvakten inledde säsongen skralt. Det gick så långt att Manuel Pellegrini blev tvungen att peta honom. Costel Pantilimon startade sin första match i ligan den 2 november. Sedan vaktade han målet i ytterligare sex raka matcher.
Först efter 6–3–segern över Arsenal 14 december hade Pantilmon spelat sig ur elvan. Joe Hart fick chansen igen och sedan dess har hans formkurva varit stigande.
I säsongens avgörande skede har Joe Hart varit som allra bäst. Hans räddning på Steven Naismiths friläge mot Everton häromveckan var definierande för Harts renässans.