Arkiv för kategori Stoke City

- Sida 2 av 3

En ”swap deal” med två vinnare?

av Kalle Karlsson

Peter Odemwingie till Stoke i utbyte mot Kenwyne Jones.
En ”swap deal” med två vinnare?
Jag tror det.

Relativt ofta under silly season spekuleras det i spelarbyten, så kallade swap deals utan pengar emellan.
Det som är vardagsmat i NHL och förekommande i italienska Serie A är ytterst sällsynt i Premier League. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på senaste regelrätta spelarbytet som genomfördes i engelska högstaligan utan pengar emellan.
Men på tisdagen blev en sådan affär verklighet. Stoke byter bort anfallaren Kenwyne Jones mot Cardiffs Peter Odemwingie. En ”big man” mot en ”little man”. I både teori och praktik bör det gynna båda klubbarna.

Ni kanske minns när jag analyserade Premier League-lagens behov inför januarifönstret.
Jag bedömde att Stoke behövde en djupledslöpande anfallare som komplement till Peter Crouch.
Jag bedömde att Cardiff behövde en större targetspelare som komplement till Fraizer Campbell.
Det verkar som att klubbarna hade liknande tankar.
Varken Kenwyne Jones eller Peter Odemwingie har gjort succé den här säsongen.
Jones har gjort sju matcher i ligan (varav fyra från start) och producerat noll mål och noll assist.
Odemwingie har gjort 15 matcher i ligan (varav elva från start) och producerat ett mål och noll assist.
Men nu kommer de åtminstone få chansen att utnyttja sina främsta egenskaper.

Om vi börjar med Cardiff City så får Ole Gunnar Solskjaer nu den targetspelare som jag ansåg att Malky Mackay saknade. Cardiff använde ett längre spel, men saknade en anfallare som kunde ta den första duellen och få fast bollarna. När passningarna väl kom fram efter backen högg Fraizer Campbell som en kobra, men han saknade allroundspelet för att hantera rollen som ensam striker. I truppen fanns förstås danske jätten Andreas Cornelius, men han var för oprövad för att axla ansvaret. Hittills har han inte fått starta en enda ligamatch (åtta inhopp).
Är Kenwyne Jones, 29, lösningen? Han är onekligen en stor anfallare med vassa targetkvaliteter.
Jones stjärna har dalat kraftigt sedan åren i Sunderland. Då byggde han upp ett rykte som en av de mest fruktade centertankarna i ligan. Stor, tung i luftrummet, svårhanterad.
Första säsongen i Stoke 2010/11 blev det nio fullträffar på 34 matcher. Sedan har hans målproduktion var nästintill obefintlig. Säsongen 2011/12 blev det ett mål på 21 matcher, 2012/13 mäktade han med tre mål på 26 matcher.
Knappast siffror som ger motståndarförsvaren sömnlösa nätter.
I Stoke var han förpassad till att vara backup bakom Peter Crouch. Mark Hughes hade redan sin targetspelare och Jones ansågs vara överflödig. Hans chanser till speltid blev inte större när han uteblev till en samling och hamnade i onåd hos managern.
Kan Kenwyne Jones få en nytändning under Ole Gunnar Solskjaer?

Peter Odemwingies situation är liknande, fast tvärtom. Mark Hughes har försökt göra Stoke till ett mer spelande lag den här säsongen. Det går att diskutera hur väl han lyckats. men hans anfallsbesättning underlättade knappast uppdraget. Hughes gick in i säsongen med spelare som Peter Crouch, Kenwyne Jones, Cameron Jerome, Jon Walters – knappast spelare som är anpassad för spel efter marken.
Så det var naturligt att Stoke-managern sökte efter anfallare som kunde bidra med andra egenskaper. Hans första åtgärd i januari var att låna in John Guidetti från Manchester City. Men han nöjde sig inte med svensken som komplement till Crouch. Direkt efter förlusten mot Crystal Palace förra helgen deklarerade han att han sökte efter ytterligare en anfallare.
Kan Peter Odemwingie, 32, bli lösningen?
Den nigerianske anfallaren gjorde succé under debutåret i Premier League när han gjorde 15 mål för West Bromwich 2010/11. Sedan dess har målen blir färre och färre. Året efter, 2011/12, blev det tio fullträffar. 2012/13 hade Odemwingie flyttats ut i en kantroll för att ge plats åt Romelu Lukaku. Det blev fem mål innan den bisarra incidenten under deadline day där han satte sig i bilen för att göra klart med QPR bara för att få se affären gå i stöpet.

I somras fick han äntligen igenom en flytt, till Cardiff, men succén har uteblivit. Odemwingie har mest få agera kantspelare eller backup till Fraizer Campbell. Ett mål på 15 matcher (varav elva från start) imponerar inte.
Kan han lyfta i Stoke? Kanske.
John Guidetti hävdar att Mark Hughes ”lovat” att gå över på 4-4-2 och i så fall bör Odemwingie passa bra som komplement till Crouch. Den sistnämnde är som bekant grym i luftspelet, men han behöver någon annan som sköter djupledslöpningarna. Den uppgiften kommer att falla på Peter Odemwingie och John Guidetti.
Dessa affärer var nödvändiga för att ge Stoke mer spets och alternativ i offensiven.
Vad betyder Odemwingies entré för John Guidetti? Svårt att säga. Om svensken hittar formen så gissar jag att han håller Odemwingie på bänken, men nigerianen är en rutinerad och etablerad spelare som också ska ha sina chanser startelvan.

Uppsnack inför Chelsea-Stoke

av Kalle Karlsson

Vi testar hela tiden nya grepp på Sportbladet och det senaste är att jag kommer att kommer att snacka upp en engelsk match inför helgerna. Detta klipp kommer också gå att se i vår nya resultatapp.
Den här veckan valde vi Chelsea–Stoke, där John Guidetti kan göra sin andra match för gästerna. Svensken var sjuk i torsdags, men tränaren Mark Hughes kommer avgöra imorgon om han spelar.

Kategorier Chelsea, FA-cupen, Stoke City

Guidetti till Stoke – analys

av Kalle Karlsson

John Guidetti som måltavla för bollar i luften och långa inkast? Vad ska han göra i Stoke?
För dem som inte följt Premier League så noga den här säsongen är det nog en naturlig fråga.
Stoke City var länge laget som behöll och försvarade de brittiska grundfundamenten i en tid när ligan fick alltfler utländska influenser. Rakt 4-4-2, nickstarka backar, en rejäl targetspelare längst fram, långa bollar och framför allt – långa inkast.
Men det var förut.
När Mark Hughes tog över som manager i somras efter Tony Pulis gjorde han det med ett dekret från styrelsen om att lägga om spelidén. Nu vill Stoke spela spanskt.
Så från att ha varit det lag som år efter år hade lägst bollinnehav av samtliga klubbar i Europas fem toppligor, har Stoke blivit passningsorienterat. Nu är det 4-5-1 som gäller med Charlie Adam i en nummer tio-roll. De är elva i statistiken över högst bollinnehav i Premier League.
Det är till den här miljön John Guidetti kommer.

Under första halvan av säsongen har Peter Crouch använts som striker. Han är, av naturliga skäl, vass som targetspelare. Stokes problem har varit att de inte haft några alternativ, ingen som kunde förändra en matchbild. Reserven Kenwyne Jones är en lightversion av Crouch; han är stor och stark i huvudspelet. Utlånade Cameron Jerome är en lightversion av Kenwyne Jones.
Mark Hughes behöver en striker som bidrar med andra egenskaper; en anfallare som både kan löpa i djupet och delta i spelet längs marken.
Där hoppas man nu att John Guidetti ska bli lösningen.
Jag ser inte i spåkulan att Mark Hughes övergår till ett 4-4-2 med Crouch/Guidetti som ett klassiskt ”big man/little man-anfall”. Jag ser inte heller att Guidetti får minuter som wingspelare, även om det kan bli det inledningsvis.
Jag tvivlar på att Manchester City släpper honom till en klubb som tänker spela honom i en ovan roll. Men det finns en en dörr öppen till platsen som striker.
Eftersom Kenwyne Jones hamnade i onåd hos Mark Hughes genom att ”skippa” matchen mot Liverpool lär det finnas stora möjligheter till speltid för Guidetti. I nuläget känns han som tvåa bakom Crouch. En Peter Crouch som bara gjort fyra mål på 18 ligamatcher.
Det är omöjligt att bedöma John Guidettis status. Det är nästan två år sedan han spelade ligafotboll.
Men börjar han hitta målet kan han snart vara förstavalet.

Fotnot: En halvtimme efter att det här inlägget publicerades kom nyheten att Stoke City plockar in amerikanske anfallaren Juan Agudelo från MLS. Det betyder att Guidetti redan fått hårdare konkurrens i kön till startelvan.

Genomgång – säsongen hittills (del 2)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

13) West Ham, 8 poäng
Säsongen: West Ham har sladdat i inledningen av ligaspelet, mest på grund av att man saknat en striker när Andy Carroll varit skadad. Sam Allardyce löste det dock på sitt sätt senast mot Tottenham när man spelade ett 4-6-0-system och gick hem med en 3–0-seger.

Bäst hittills: Winston Reid har växt ut till en riktigt bra Premier League-back.

Kan bättre: Backup-anfallare som Modibo Maiga måste steppa upp för West Ham skriker efter en pålitlig målgörare.

Talangen: Ravel Morrison, 20, har lämnat problemen bakom sig och visar nu varför han sågs som den störste mittfältstalangen i Manchester Uniteds organisation sedan Paul Scholes.

Behövs i januari: En ny anfallare eftersom Andy Carroll har en tendens att dra på sig skador.

Tränarens status: Sam Allardyce har inte vunnit så många beundrare på Upton Park på grund av spelsättet. Men den imponerande fullträffen senast mot Tottenham har gjort att han nämns med mer respekt.

14) Cardiff City, 8 poäng
Säsongen: Nykomlingen chockade genom att vända och vinna mot Manchester City i andra omgången. Det finns en bra centrallinje med Steven Caulker i försvaret och defensiva mittfältarna Aron Gunnarsson och Gary Medel. Orosmoment är ägaren Vincent Tans påhitt där han sagt upp assisterande tränaren Iain Moody och ersatte denne med en oprövad 23-åring (som dessutom råkar vara vän med Tans son).

Bäst hittills: Steven Caulker var en viktig värvning och han har visat sitt värde i mittförsvaret.

Kan bättre: Fraizer Campnell blixtrade till med två mål mot Manchester City, men det är fortfarande de enda fullträffarna.

Talangen: Det skrevs mycket om Jordon Mutch, 21 år, när han kom fram i Birmingham. Avgjorde mot Fulham häromveckan med ett riktigt drömmål.

Behövs i januari: En pålitlig striker.

Tränarens status: Malky Mackay är enormt populär bland fansen, men hans ställning är hotad efter Vincent Tans senaste påhitt. För Cardiffs bästa hoppas man att Mackay stannar, trots att kollegan Moody blivit uppsagd.

15) Swansea, 7 poäng
Säsongen: ”Swans” har stora förväntningar på sig efter det fina fjolåret och sommarens värvningar i form av Wilfried Bony, Jordi Amat och Jonjo Shelvey. Starten i ligan har varit under förväntan, men betänk att man redan mött Manchester United, Tottenham, Liverpool och Arsenal. I Europa League borta mot Valencia visade man vilken klass laget har, men Europaspelet sliter även på materialet.

Bäst hittills: Michu har ”bara” gjort fyra mål hittills under säsongen i alla turneringar, men han är fortfarande lagets främst anfallshot.

Kan bättre: Jonathan De Guzman var en sensation förra säsongen. Nu har han haft lite svårare att plats i elvan, men där finns sparkapital.

Talangen: Ben Davies tog klivet in förra säsongen när Neil Taylor blev skadad. Han har hunnit fylla 20 år och ser redan ut som en etablerad Premier League-spelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen. Upp till Michael Laudrup att få ihop delarna.

Tränarens status: Michael Laudrup höjdes, med rätta, till skyarna efter den starka debutsäsongen på Liberty Stadium. Sitter säkert även om resultaten skulle utebli den här säsongen.

16) Stoke, 7 poäng
Säsongen: Mark Hughes har lagt om spelsättet i Stoke och gör ett tappert försök att göra laget mer attraktivt. Han har lyckats bra – Stoke hade exempelvis 60 procent i bollinnehav borta mot Fulham senast – men poängen har inte trillat in i önskad takt.

Bäst hittills: Mittfältaren Steven N’Zonzi är den spelare med högst högstanivå. Den här säsongen spelar laget ett spel som passar honom.

Kan bättre: Peter Crouch har bara startat två matcher. Hans kvaliteter utnyttjas inte på samma sätt med den nya taktiken. Nu är det upp till bevis för honom.

Talangen: Marko Arnautovics övergång till Stoke var en av sommarens mest överraskande. Österrikaren har en hög nivå i sig och bjöd på två rabona-inlägg (!) mot Fulham.

Behövs i januari: Med det nya spelsättet skulle Stoke behöva en annan anfallstyp, en spelare som inte bara är en targetspelare utan en som även kan hota i djupled och klarar av spelet längs marken.

Tränarens status: Mark Hughes står inte så högt i kurs efter debaclet i QPR, men han förtjänar cred för Stokes förvandling.

Slutsatser efter helgen (del 1)

av Kalle Karlsson

Coutinho kan vinna assistligan
Simon Mignolet blev stor straffhjälte på Anfield i lördags mot Stoke.
Liverpools nye målvakt var skakig i första halvlek. Belgaren ”hängde tvätt” vilket ledde fram till Robert Huths ribbträff och höll på att ställa till det rejäl en gång i spelet med fötterna. Sedan skapade han rubriker av en annan anledning.
Med minuter kvar av matchen tog Daniel Agger oförklarligt med handen i straffområdet. Jon Walters, som tidigare i sin karriär var stensäker från punkten, klev fram.
Då visade Simon Mignolet varför Brendan Rodgers lagt över 100 miljoner kronor för att få honom till Anfield.
Mignolet chansade rätt och tog även returen från Kenwyne Jones.

Nu var det inte Mignolet som jag fastnade på i Liverpools premiär. Det var inte Iago Aspas som ser ut att kunna bli en ny favorit på Anfield eller Daniel Sturridge som bibehållit formen från i våras. Det var inte heller Kolo Touré som gjorde en fin debut bredvid Daniel Agger.
Det var, återigen, Philippe Coutinho.
Brassen gjorde en ruggigt stark vår efter flytten i januari, men jag tror att han redan nu är redo att ta nästa kliv – upp bland de riktigt stora i den här ligan.
I inledningen av matchen, när Liverpool var radade upp chanser, var det han som var hjärnan i offensiven. Han startade ute till vänster, men klev ständigt in centralt och styrde från nummer tio-positionen. Hans förmåga att värdera och hitta de avgörande passningarna är hans främsta egenskap. I första halvlek serverade han lagkamraterna till ett par, tre rena frilägen utan att det resulterade.
Om bara lagkamraterna höjer effektiviteten är Coutinho en het kandidat att vinna assistligan.

Stoke?
Asmir Begovic var superb mellan stolparna, men laget känns halvfärdigt. Visst kunde man se antydningar till en vilja att spela mer efter backen, men offensiven såg uddlös ut.
Mark Hughes har mycket att jobba på.

Tungt statement av United
David Moyes kunde knappt ha drömt om en bättre start.
Ett storsatsande Swansea borta i premiären var en otacksam premiärmatch. Med Chelsea, Liverpool och Manchester City på programmet den kommande månaden fanns risken att Moyes skulle få börja med att jobba i uppförsbacke. En sådan start som hade skapat enorm press på mannen som ska ersätta Sir Alex Ferguson.
Moyes verkar ha känt det själv eftersom han kände behov av att ifrågasätta lottningen av spelschemat.

Men det här blev istället en kväll då Manchester United skickade en signal till resten av ligan, motståndarsupportrar och ”tyckare” (som jag) som förutspått att de ska få en mellansäsong:
Red Devils är fortfarande att räkna med.

Manchester United såg ut som vi lärt känna dem. Tryggheten och linjerna fanns där. De framstod som en disciplinerad lagmaskin, men de hade samtidigt påhittigheten för att kombinationsspela sig till lägen.
Visst, det underlättar att ha en Robin van Persie som gör mål av avslutslägen där andra anfallare skulle skicka upp bollen på läktaren.
Men det som imponerade mest på mig var defensiven. Manchester United har förlorat 1 av de senaste 34 matcherna när Rio Ferdinand och Nemanja Vidic startat ihop. Senast var 2010.
I lördags var de så kompromisslösa och stabila som tidigare.
Michael Carrick var (som vanligt) briljant i rollen som dirigent för de tidiga uppspelen och Danny Welbeck – spelaren som gjorde ett ligamål på hela förra säsongen – har redan dubblat målskörden från ifjol.
Dessutom hoppade Wayne Rooney in som joker i andra halvlek, hyllades av supportrarna och fixade två assist.
Det här var bara en match av 38 och United kommer att möta många fallgropar på vägen.
Men efter lördagen vet vi åtminstone en sak:
Den individuella kvaliteten hos nyckelspelarna har inte försvunnit över en sommar.

Swansea?
Michael Laudrup valde att sätta nyförvärvet Wilfried Bony på bänken och spela Michu som striker. Det var väntat då Laudrup ville ha ett mer kompakt mittfält.
Jag tycker Jonjo Shelvey gjorde en mycket bra första halvlek som mittfältsspets och nye José Cañas visade att han är en passningsskicklig spelare som kommer passa fint in i filosofin.
Bony hoppade in efter paus och fick öppna målkontot, vilket förstås var positivt för fortsättningen där han lär starta så Michu kan återgå till rollen som offensiv mittfältare.
Det här var ingen rättvis match att bedöma Swanseas styrka. United var bra, snarare än att hemmalaget var dåligt.

***
Det var första delen av slutsatserna. Det kommer fler senare idag, bland annat om Aston Villa.
Jag missade tyvärr Chelsea–Hull City, då jag coachade Gamla Karlbergare till en säker 4–1-seger i Stockholmssexan. Ska försöka se en repris vid tillfälle.

Nedräkning, del 15 – Stoke City

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 13.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Andra rundan.

Är det möjligt att överge en långbollsfilosofi för ett passningsorienterat spel utan att byta ut halva laget – om man samtidigt vill nå resultat?
Stoke City kommer att ge oss en fingervisning om det den här säsongen.

Alla som har något som helst intresse av engelsk fotboll känner till den allmänna schablonbilden av Stoke.
Rugbylaget. De långa bollarna. Fokus på fasta situationer. Det enda laget i proffsfotbollens historia som gjort inkast till sitt främsta anfallsvapen.
Stoke var den fula ankungen i Premier League. När Tony Pulis ville tona ned kritiken kom Optas statistik som ett slag långt ned i magen: Stoke hade minst bollinnehav av samtliga lag i Europas fem toppligor. År efter år.
Det var tacksamt att raljera över Stoke.

Samtidigt var det, i mina ögon, underbart att det fanns en motvikt till allt det andra. Hur kul vore det om alla lag var en spegelbild av Barcelona eller Bayern München? Det fantastiska med fotbollen är ju att det öppnar för så många olika spelstilar.
Stoke City spelade på myten om sig själva.
Och, framför allt: de nådde resultat.
Tony Pulis lyckades göra det som få tränare klarar: Etablera sin klubb i Premier League.
Men klubben nådde ett vägskäl. Under Tony Pulis nådde man till en viss nivå, inte längre. Om man ville ta nästa steg var en förändring en förutsättning.

Det var lite överraskande att ägaren Peter Coates valde att anställa Mark Hughes som ny tränare. Ville man bryta upp med det gamla var det inget jättesteg från Pulis-eran.
Mark Hughes Blackburn var en light-version av Stoke; de slutade alltid sist i fair play-ligan och satsade på långa bollar.
Men Hughes är mannen som har fått i uppdrag att göra Stoke mer attraktivt.
För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt hade jag räknat med en storstädning i sommar. Men den har uteblivit.
Stoke har en gång för alla klippt banden med sin tidigare livsåskådning genom att inte ge Rory Delap nytt kontrakt. Dean Whitehead, Mamady Sidibé och Matthew Upson gick samma öde tillmötes. Michael Owen har lagt av.
Värvningarna består av Försvararen Marc Muniesa från Barcelona (fatta den kulturkrocken!) och vänsterbacken Erik Pieters från PSV. Anfallaren Juan Agudelo från MLS ansluter i januari.
Räcker det för att lägga om taktiken?

Det är det som är det mest intressanta. Går det ens att spela bollen efter marken när anfallsbesättningen består av Peter Crouch, Jon Walters, Kenwyne Jones och Cameron Jerome?
Det blir ett ack så intressant experiment.
På mittfältet har Mark Hughes ett par spelare som skulle kunna hantera en omläggning av spelidén: Steven N’Zonzi och Charlie Adam. Wilson Palacios bör kunna klara det om han hittar formen som han höll under tiden i Wigan och första tiden i Tottenham.
Men klarar backlinjen med Robert Huth och Ryan Shawcross att ställa om till uppspel efter backen? Eller vilar hela det ansvaret på La Masia-skolade Marc Muniesa?
På kanterna är det fortfarande små, snabba lirare som Matthew Etherington, Michael Kightly och Jermaine Pennant som ska stå för inläggen.
Hur man än vänder och vrider på det, hur mycket Mark Hughes än förändrar, måste Stokes främsta anfallsvapen ändå vara bollar någonstans i närheten av Peter Crouchs hjässa.

Tänkbar startelva:
Begovic – Huth, Muniesa, Shawcross, Pieters – Kightly, N’Zonzi, Whelan, Etherington – Walters, Crouch.

Transfers In: Erik Pieters (PSV Eindhoven, £3m), Juan Agudelo (New England Revolution, Undisclosed [January 1]), Alex Grant (Portsmouth, Free), Marc Muniesa (Barcelona, Free).
Out: Matthew Lund (Rochdale, Free), Carlo Nash (Norwich, Free), Matthew Upson (Brighton, Free), Dean Whitehead (Middlesbrough, Free), Rory Delap (Burton Albion, Free).
Released: Michael Clarkson, Matthew Gledhill, Jadan Hall, Andrew Musunga, Jermaine Pennant, George Rigg, Mamady Sidibe.
Retired: Michael Owen.
Nyckelspelaren: Ryan Shawcross.
Håll ögonen på: Steven N’Zonzi.

Det var hög tid för Pulis att lämna Stoke

av Kalle Karlsson

Efter Sir Alex Ferguson och David Moyes – nu tackar en annan trotjänare för sig.
Tony Pulis lämnar Stoke City efter sju år.
Jag tror inte supportrarna gråter över det.

Missförstå mig inte. Tony Pulis har gjort ett starkt jobb i Stoke där han först tog laget till Premier League, sedan etablerade dem i högstaligan.
Det är inte så lätt som man kan tro att få ett lag att stanna i Premier League mer än tre år, även om Stoke har spenderat stora summor.
De flesta nykomlingar har studsat tillbaka till Championship efter ett par år.
Queens Park Rangers vidlyftiga satsning inför den här säsongen underströk att pengar inte garanterar framgångar. Wolves investerade inför förra säsongen, men åkte ur ändå.
Stoke har gjort det bra som har blivit ett stabilt Premier League-lag.
Men nu har de nått vägs ände.
För två år sedan spelade de semifinal i FA-cupen och svepte undan Bolton med 5–0.
Sedan den dagen har saker och ting gått utför.
Nu behövs nytänkande.

Under Tony Pulis tio år i klubben – han tränade även Stoke åren 2002–2005 – har han konsekvent byggt sitt lag på stora fysiska spelare. Stoke har fått ryktet som ett av Europas osexigaste lag.
”De spelar bara långa bollar”. ”En stor del av målen kommer tack vare inkast”.
Det var den enkla, raka fotbollen som lade grunden för Stoke Citys framgångar. De var jobbiga att möta, myten om regniga tisdagar borta mot Stoke fick fäste. Tony Pulis gäng har levt på det.
De har ständigt mött motståndarlag som kommit till Britannia med känslan av att det kommer att göra ont.
Arenor som Anfield och Emirates inspirerar en spelare. Britannia måste fungera som raka motsatsen.
Samtidigt har Pulis odlat myten om att hans lag brottas med små resurser. I själva verket har han haft massor av pengar att spendera.

Tack vare ordföranden Peter Coates, grundare av spelbolaget Bet365, har Stoke kunnat satsa stora pengar på nyförvärv.
Sett över de senaste fem åren är de trea på listan över ”net spend” i Premier League. De har lagt ut 89 miljoner pund och bara fått in 8,9 miljoner pund på försäljningar.
Senaste året har de köpt Charlie Adam (6,2 miljoner euro), Jack Butland (3,8), Brek Shea (3,0), Steven N’Zonzi (4,4), Michael Kightly (3,5) och Geoff Cameron (2,15).
Året innan köpte de Peter Crouch (11,3 miljoner euro), Wilson Palacios (9,0) och Cameron Jerome (4,5).
Trots dessa investeringar har Stokes spel inte utvecklats ett dyft.
De har fortfarande samma enkelspåriga taktik.
Det är visserligen befriande att en liga kan innehålla olika spelsätt och fotbollsstilar, men Stokes begränsade passningsspel har hållit laget tillbaka.
Nu står de och stampar.

Den här säsongen har de varit ytterst svaga, framför allt på bortaplan. Mellan den 1 december och den 20 april vann de inte en enda match på bortagräs.
Deras resultat under våren var så svaga att de löpte risk att åka ur.
Och detta för ett lag som hade ambitioner om en topp 10-placering.
Stokes läge ser dystert ut. Truppen är ålderstigen och där bär Tony Pulis ansvaret. Han har med glädje plockat in äldre spelare som Peter Crouch, Matthew Upson, Jonathan Woodgate och Michael Owen utan att ha en tanke på att slussa in yngre förmågor.

Förändringen var oundviklig. Stoke har inte bara stått och stampat de senaste två åren – de har gått bakåt rejält.
Det var tid för en förändring på tränarsidan.
Men den nye managern kommer att få en diger uppgift.
Att byta taktik och införa ett annat spelsätt är svårt utan stora ekonomiska resurser.
Att göra det i Stoke – vars varumärke bygger på höjdspel och inkast – är än svårare.
Stoke har ekonomiska muskler jämfört med många andra av klubbarna på undre halvan i tabellen, men jag har svårt att se att deras ”net spend” i sommar räcker till mer än 18-20 miljoner euro.
Då står man fortfarande där med ett gäng fysiska kraftpaket som är lämpade för spel i luften snarare än på marken.
Men kan den nye tränaren, vem det nu blir, fått ut mer av den oförlösta potentialen i spelare som Charlie Adam, Steven N’Zonzi, Wilson Palacios, Michael Kightly, Matthew Etherington kan det kanske gå att göra det som Pulis aldrig försökt: Göra Stoke framgångsrikt och sevärt.

***
Vem tar över? Inte en aning.
Det hade varit intressant att se den totala kulturkrocken om Roberto Martínez blivit ny tränare. Men det lär inte bli verklighet så jag tror att det blir en av rävarna i branschen, en av dem som sitter i den ständigt cirkulerande tränarkarusellen.
Peter Coates har försökt locka Martin O’Neill tidigare. Han kanske får en ny chans? Annars känns Sam Allardyce som en match made in heaven. I så fall kan Stoke fortsätta med sin långbollstaktik.
Ett mer spännande namn vore Gustavo Poyet.

***
Sir Alex Ferguson lämnar, David Moyes flyttar, Tony Pulis stiger av. Arsène Wenger är nu ohotad som den manager som suttit längst på sin post i Premier League.

Sunderlands nästa match – en CL-final

av Kalle Karlsson

För andra matchen i rad åkte Sunderland på en utvisning.
Det blev till slut en poäng i den hyperviktiga måndagsmatchen mot Stoke – men nu tvingas de klara sig utan sin tre bästa målskyttar.

Med tio minuter kvar av första halvlek, vid ställningen 0–1 på Stadium of Light, kastade sig Craig Gardner vårdslöst in i en duell med Stokes Charlie Adam.
Med sträckt ben träffade han Adam med dobbarna över foten. Gardner, Sebastian Larsson och de andra Sunderlandlirarna försökte få det till att det inte alls var så farligt, men domaren Lee Mason var klok nog att inte låta sig påverkas. Han plockade fram ett av säsongens mest givna röda kort.
Där och då var Sunderland riktigt illa ute.
Efter den fantastiska derbysegern mot Newcastle, när Paolo Di Canio firade som om hans lag vunnit VM-guld, och den meriterande segern över Everton har laget åkte på en stjärnsmäll mot Aston Villa (1-6) där man fick bästa spelaren Stéphane Sessègnon utvisad och avstängd.
Skyttekungen Steven Fletcher är redan på skadelistan. När Craig Gardner dragit på sig rött kort i den 34:e minuten var läget detta:
Underläge hemma mot Stoke. Två poäng före Wigan, som ligger under nedflyttningsstrecket och som har en match mindre spelad. Tre av de bästa spelarna otillgängliga framöver (Fletcher, Sessègnon, Gardner).
Krisen var nära.
Men utvisningen blev en väckarklocka.

I andra halvlek visade Sunderland direkt en vilja att gå framåt. Danny Rose fortsatte att attackera från sin vänsterbacksposition och Adam Johnson var fantastisk när han flyttades ut på högerkanten där han sysselsatte Stokeförsvaret gång på gång.
I den 63:e minuten kom utdelningen. John O’Shea tryckte in en boll från nära håll med mer vilja än ackuratess, men ack så viktigt det målet kan bli.
Matchutvecklingen var symptomatisk för ett Stoke som så ofta den här säsongen varit alltför försiktigt, alltför svagt framåt. De fick ett jätteläge att vinna den här matchen, men tappade istället allt spel och bjöd in hemmalaget.
Sunderland fick med sig en poäng trots att man spelade med tio man i 56 minuter. Nu har de tre poängs avstånd ned till Wigan och bättre målskillnad.
Men de röda korten har ställt till det. Paolo Di Canio vädjade efteråt till sina spelare att hitta balansen mellan passion och aggressivitet.
– Det är tydligt att jag gillar passion, jag älskar hjärta, men om vi ska förbättra oss är det en förutsättning att vi kan hantera aggressionen. Jag hoppas att vi inte gör liknande misstag.
– Vi måste sluta upp med det vi gjorde förra veckan (Sessègnons utvisning för en stämpling) och den här veckan. Det har gett oss problem och vi är inte i behov av att hjälpa de andra lagen.

På söndag väntar en ny måstematch för Sunderland, hemma mot Southampton, som också blivit indraget i bottenstriden.
– Det är en stor, stor match. Det är en Champions League-final för oss. Vi vet att vi har två matcher kvar och den matchen blir livsviktig för vårt öde.
Frågan är vem som ska göra målen.
Steven Fletcher (11), Stéphane Sessègnon (7) och Craig Gardner (6) är lagets bästa målskyttar. Anfallaren Danny Graham, som värvades i januari från Swansea, är fortfarande mållös. Igår sprang han lojalt och oavbrutet, men framför målet är han fortfarande iskall.

***
Bottenstriden är spektakulär. Inte ens Stoke på elfte plats i tabellen är på trygg mark. Fyra poäng skiljer mellan Wigan på plats 18 och Stoke.
Ikväll spelar Wigan den uppskjutna matchen hemma mot Swansea.
Vinner Roberto Martínez gäng den fajten har vi fyra lag runt strecket på 38 poäng: Wigan, Newcastle, Norwich, Sunderland.

Tre slutsatser efter tisdagen

av Kalle Karlsson

Berbatov en unik slow motion-lirare
Den tidiga matchen på nyårsdagen mellan West Bromwich och Fulham var ingen tempotillställning.
Man skulle kunna tro att spelarna kommit direkt från nyårsfesten. Fulhams tränare, den sympatiske Martin Jol, berättade efteråt att hans spelare påverkats av oljudet. Fulham bodde på ett hotell som låg mitt i Birmingham – ett dåligt val.
– Förmodligen var de värsta smällarna vid tolvslaget utanför mitt hotell. Det var störande. Jag sa att vi behövde ett tyst hotell men det var otroligt. Det var 2000 människor utanför mitt fönster. Först tänkte jag att det var fans, men det var det inte. Det höll mina spelare vakna vilket gjorde mig oroad.
– Det var typiskt engelskt. Fantastiskt firande i 15-20 minuter sedan går alla hem och så är det helt tyst efter 30 minuter. Jag bodde i penthouset på Hyatt Hotel. Nästa gång bor vi på Moat House där jag bodde i sju månader när jag var ung, sa Martin Jol, som har förflutet som spelare i West Bromwich.

Den sömniga tillställningen passade en spelare extra bra. Dimitar Berbatov.
Han är unik på flera sätt – mig veterligen finns det ingen i fotbollsvärlden som kan göra nedtagningar med samma ackuratess som bulgaren – men igår demonstrerade han den där andra dimensionen han har.
Det finns ingen annan anfallare som kan dominera en match i slow motion-tempo som Dimitar Berbatov (jag skrev ”anfallare” eftersom Catanias Sergio Almiron kan dominera ett mittfält i slow motion-tempo).
Berbatov flöt runt på The Hawthorns. Han sög in bollar, lugnade ned, fördelade. Det såg ut som han mest joggade omkring som man gör under en värmning.
När han väl satte fart med en 70-meterslöpning i första halvlek tog han emot ett fint inspel snett bakåt från Ashkan Dejagah och placerade in 1–0 för Fulham.
Pigge Romelu Lukaku gjorde sitt bästa för att driva upp tempot, Berbatov lyckades gång på gång sänka det igen.
Efter att Alexander Kacaniklic gjort 2–1 för Fulham (underbar förstatouch, underbar passning från Bryan Ruiz) var Berbatov ovärderlig med sin förmåga att hålla i bollen. Den enda gången han nådde maxpuls var när han skällde ut Steve Sidwell efter noter sedan han fått en för sen passning och vinkats av för offside.
– Jag måste sluta prata om Berbatov hela tiden för de andra spelare kommer säkert bli sura. Han är annorlunda. Om laget förlorar kommer han få kritik, förmodligen för hans sätt och för sitt kroppsspråk, men vinner du kommer alla säga att han var fantastisk.
Om Dimitar Berbatov spelar som igår tror jag att lagkamraterna kan köpa en och annan utskällning ibland.

Agüero skadad – när han väl hittat formen
Manchester City har haft svårt att hitta det ”flow” som gjorde laget ostoppbart i inledningen av förra säsongen.
Men de senaste två matcherna har vi sett tecken på att offensiven har börjat fungera.
Jag trodde Citys styrka hade ett samband med anfallsuppsättningen. I de matcher då Roberto Mancini startat med Carlos Tévez-Sergio Agüero hade Manchester City vunnit samtliga. Men den teorin sprack på annandagen när laget föll borta mot Sunderland.
De senaste två matcherna har Edin Dzeko istället fått chansen. Då har Sergio Agüero visat sig från sin bästa sida. Han var planens bästa spelare borta mot Norwich i helgen och igår gjorde han en sån där insats som gör att man undrar varför han inte gör tre mål i varje match.
Han tvingade Asmir Begovic till en jätteräddning, han sköt tätt över ribban, han nickade i stolpen. Och då var det fortfarande bara första halvlek.
Det blev till slut ett mål och en assist från argentinaren, men dagen slutade ändå dystert. I den 73:e minuten haltade han av planen med en sträckning i baksidan. FA-cupmatchen nästa helg mot Watford lär vara utesluten. Frågan är om han är fit till mötet med Arsenal helgen efter. Annars är det förstås ett tungt avbräck för regerande mästarna.

Citys smarta drag mot Stokes inkast
Manchester City tog till en smart taktik mot Stokes inkast igår. De flyttade fram reklamskyltarna närmare plan än normalt.
Inte första gången det händer, men det är förstås smart. Får man göra så? Självklart. Det är inte konstigare än att vissa tränare låter gräset växa lite mer inför ett möte med Barcelona.
Nu behövdes inte reklamskyltarna göra ”nytta” eftersom ingen av långkastarna, Rory Delap eller Ryan Shotton, fanns på plan.

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB