Arkiv för kategori Tottenham Hotspur

- Sida 2 av 10

Londonderby utan spets

av Kalle Karlsson

Varsin poäng i söndagens tidiga Londonderby mellan Tottenham och Chelsea. Det var logiskt efter en jämn, tät batalj där spetsen saknades.

Toby Alderweireld sa inför matchen att Tottenham behövde besegra Chelsea hemma för att vinna ligatiteln. Bara att Spursspelare pratar i ordalag om ligatitlar säger en del om vilken utveckling laget har genomgått.
Mauricio Pochettino fick klara sig utan jättetalangen Dele Alli. Istället blev det ett mittfält med Mousa Dembélé bredvid Eric Dier, Christian Eriksen som tia och Ryan Mason till höger.
I Chelsea valde José Mourinho att sätta Diego Costa på bänken och spela Eden Hazard som spets. Det var en ren kontringsuppställning och Chelseas anfall handlade mycket om kontringar.
Det var i första halvlek som lagen hade de bästa lägena, Eden Hazard nickade strax över och Heung-Min Sons nick klarades av Asmir Begovic.
Chelsea såg piggare och rappare ut än tidigare. Nu fanns åtminstone en idé med omställningsspelet. Dock saknades kvaliteten i avsluten hos båda lagen. Att Diego Costa inte fick hoppa in väcker nya frågor om relationen mellan anfallaren och José Mourinho.

Ju längre matchen led, desto mer framstod det som en 0–0-match. Sista 20 minuterna var lagen för rädda om poängen för att gå fram och riskera något. Så det som redan var en match som präglades av kamp utvecklades till en slutkvart som bara bestod av dueller och oordnat anfallsspel.
Det blev mållöst och kontentan är att Tottenham ska vara mest nöjt. Den förlustfria sviten är intakt och tack vare resultatet behåller de avståndet till Chelsea i tabellen. Samtidigt riskerar José Mourinhos gäng riskerar att hamna än längre efter tätstriden om Arsenal och Liverpool vinner idag.

***
Toby Alderweireld utsågs till man of the match och belgaren var bra igen. Men bäst i mitt tycke var Mousa Dembélé.
Mittfältaren som tidigare var så ineffektiv har nu fått fram de där egenskaperna han demonstrerade i Fulham. Dembélé har varit en av ligans bästa mittfältare senaste två månaderna.

Alli – Tottenhams nye storspelare

av Kalle Karlsson

För drygt ett år sedan var han okänd för den breda publiken. På fem månader har han gått från League One till engelska landslaget och spås nu bli Englands nästa stora mittfältare.
Dele Alli, 19, är ingen vanlig fotbollstalang.

När transferfönstret slog igen i början av september var Tottenhams supportrar mer tillfreds än vanligt. Visserligen lyckades man inte säkra köpet av Saido Berahino, men den besvikelsen lättades när man fick in Heung-Min Son och Clinton N’Jie.
Framför allt var det första sommaren på länge som klubben inte förlorade någon bärande spelare. Tränaren Mauricio Pochettino hade ju något spännande på gång förra säsongen med sin satsning på unga, egna spelare. Istället för att bygga om sandslottet skulle han denna gång få bygga vidare; ta nästa steg som Spurs så sällan fått tid och utrymme att göra.
Med några månaders ”facit” över sommarens handel framstår Tottenhams transferfönstret som lyckat. Vid sidan av Heung-Min Son fick man in den nödvändiga mittbacksförstärkningen i Toby Alderweireld. Samtidigt skeppade i väg en massa överflödiga spelare: Paulinho, Emmanuel Adebayor, Roberto Soldado, Lewis Holtby, Bongani Khumalo, Etienne Capoué, Younès Kaboul, Vlad Chiriches, Aaron Lennon
Alderweireld har varit en stor förstärkning och en av ligans bästa mittbackar i höst. Ändå är det ett annat tillskott som är namnet på allas läppar.

Dele Alli, eller Bamidele Jermaine Alli som han egentligen heter, anslöt till Tottenham i somras. Han köptes i januarifönstret i början av året, men lånades tillbaka till MK Dons. Köpesumman på 5 miljoner pund (plus bonusrelaterade belopp) kan visa sig vara de bäst investerade slantarna som Daniel Levy lagt ut.
Dele Alli har nämligen visat sig vara något utöver det vanliga.
När säsongen startade satt han på bänken i premiären borta mot Manchester United. Det blev ett kortare inhopp i förlustmatchen (0–1). I andra omgången fick han in hoppa in hemma mot Stoke (2–2). Sedan kom vändningen. Bortamatchen mot Leicester var mållös när Alli hoppade in från bänken och forcerade in 0–1 i den 81:a minuten. Riyad Mahrez kvitterade för Leicester, men Dele Alli hade gjort intryck på tränaren Mauricio Pochettino. Helgen efter blev det ett längre inhopp mot Everton innan första starten kom borta mot Sunderland i 13 september. Det är bara drygt två månader sedan, men mycket har hänt sedan dess.
Dele Alli har inte bara spelat sig till en bofast plats på Tottenhams centrala mittfält. Han har övertygat – stort.
Det dröjde inte länge innan Roy Hodgson fick upp ögonen för löftet. I oktober var Dele Alli uttagen i Englands landslagstrupp. Pochettino var lite bekymrad. Han har sett vad en för tidig uttagning i landslaget kan innebära för en ung spelare. Pressen stiger, de efterföljande prestationerna sjunker. Harry Kane drabbades av det förra säsongen, enligt Pochettino.
– Du kan se att Dele är väldigt mogen och en spelare som visar stor kvalitet. Han har en fantastisk personlighet och en bra karaktär. Men det är alldeles för tidigt att ta större steg för honom. I fotboll måste du alltid ta det steg för steg, match för match, sa argentinaren, enligt The Guardian.
Men Roy Hodgson som brottades med en enorm skadelista till EM-kvalmötena med Estland och Litauen brydde sig inte om att skynda långsamt. Han släppte fram Dele Alli som fick göra engelsk landslagsdebut i oktober. Detta bara fem månader efter att spelaren huserat i League One, engelska tredjeligan.

Dele Alli var nog tvungen att nypa sig armen över den sensationella utvecklingen, men det har inte stannat där.
Senast månaden har han radat upp stormatcher i Premier League. Han var grym mot Aston Villa och imponerade stort i borta mot Arsenal. Efter de insatserna har han hyllats unisont av experterna i fotbolls-England.
Det som gör Dele Alli speciell är att han trots sin ringa ålder framstår som en komplett box-to-box-mittfältare. Med sina 188 centimeter är han tämligen välbyggd. Men han är ingen fysisk spelare, snarare en teknisk spelbegåvning. Han är rörlig och smart nog att sy ihop kombinationer.
Och precis som sin barndomshjälte Steven Gerrard kan han skjuta.
I veckan startade Alli vänskapslandskampen mot Frankrike. I den 39:e minuten tog han emot en passning från Wayne Rooney och vred in ett skott i bortre krysset. Ett drömmål som påminde en hel del om de fullträffar vi sett Steven Gerrard göra genom åren.
För FA:s hemsida har Dele Alli berättat att han studerat Gerrard på video för att kunna lära sig av den före detta Liverpoolstjärnan.
– Harry Winks (lagkamraten i Tottenham) försöker säga till mig att jag är lik Fernandinho, men jag håller inte med alls. Jag skulle vilja säga att jag är en kombination av Steven Gerrard och Yaya Touré, säger Alli med glimten i ögat.

I Liverpool är man bedrövade över att man missade möjligheten att värva Alli, som växte upp som Liverpoolsupporter och idoliserade Steven Gerrard. Brendan Rodgers var en stor beundrare av spelaren, men klubbens transferkommitté var inte övertygade om att mittfältaren ännu var värd pengarna. Tottenham klev in och säkrade det som nu framstår som den mest spännande tonåringen i brittisk fotboll.
Hur bra kan han bli? Egentligen hur bra som helst. Alla verktyg finns där i lådan, det är upp till honom själv. Många ser honom som Englands nästa stora mittfältsstjärna.
Själv är han inställd på att behålla fötterna på jorden.
– Jag kommer inte att titta för långt fram. Jag har fortfarande mycket att lära. Jag ska återvända till min klubb och fortsätta att göra mitt bästa. Det som sker det sker.
I Dele Allis fall händer saker fortare än för de allra flesta.

Dele Allis bild på MySpace
Den här bilden har spridits på sociala medier senaste dagarna. Den visar en ung Alli och dennes profilbild på MySpace. Han kan inte bara spela fotboll, grabben, han har bra klädsmak dessutom.

1119-Alli

Plus-special: Guldklimpen ger Spurs ny dimension

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Tottenham.

Matchen (Arsenal borta)
Tottenham har genom åren haft svårt att hävda sig i North London Derby, men med den form man hittat under hösten kom man med uppumpat självförtroende. Spurs började också lovande och stod upp bra i första halvlek. Framför allt vågade man använda sitt höga presspel och laget vann ofta boll högt upp. Inte minst Santi Cazorla stördes av jagande Tottenham-spelare och Mauricio Pochettino lyckades neutralisera spanjoren helt och hållet.
I den 32:a minuten hittade Danny Rose fram till Harry Kane, Laurent Koscielny misslyckades med en offsidefälla och Kane placerade in 0–1 bakom Petr Cech.
Första kvarten av andra halvlek fortsatte Spurs att spela bra och det fanns perioder där man tryckte ned hemmalaget. Man hade ett par bra lägen att sätta 0–2, samtidigt som Olivier Giroud hade två finfina möjligheter att nicka in kvitteringen efter fasta situationer.
Med kvarten kvar bjöd Tottenham Mesut Özil på för mycket yta. Tysken smekte ett inlägg till Kieran Gibbs som stötte in 1–1.
Sammanfattningsvis en stark Tottenhaminsats som underströk att det här unga laget kontinuerligt tar steg i rätt riktning.

Spelarbetygen
Hugo Lloris 2
—————————–
Kyle Walker 3
Toby Alderweireld 4
Jan Vertonghen 3
Danny Rose 3
—————————–
Dele Alli 4 (82)
Eric Dier 3
—————————–
Erik Lamela 3 (75)
Mousa Dembélé 3
Christian Eriksen 2 (91)
—————————–
Harry Kane 3

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Ersättare:
Heung-Min Son (75) –
Ryan Mason (82) –
Josh Onomah (91) –

Tummen upp
Dele Alli har varit ett av höstens utropstecken i Premier League och senaste veckorna har 19-åringen tagit klivet från talang till startspelare. I söndags demonstrerade han återigen sitt breda register; tekniken, fysiken, rörligheten och tvåvägsspelet. Med guldklimpen Dele Alli har Tottenham fått lite av varje. Istället för valet mellan Nabil Bentaleb (kontroll) eller Ryan Mason (rörlighet/tvåvägsspel) har Mauricio Pochettino nu fått båda delarna i en tonåring från MK Dons. Dele Alli kan bli något utöver det vanliga i engelsk fotboll.

Tummen ned
Tottenham är i superform och har inte förlorat en match i ligan sedan premiären mot Manchester United den 8 augusti. Det är över tre månader sedan. Men de defensiva fasta situationerna fungerade inte prickfritt i den här matchen och Olivier Giroud borde ha straffat Spurs vid två tillfällen. Ena gången nickade fransmannen i ribban och nästa gång tätt utanför sedan Eric Dier kommit helt fel i positionsspelet. Där har Pochettino något att jobba på.

Taktisk spaning
1) Jag gillar verkligen hur Mauricio Pochettino fört in det intensiva presspelet i Tottenham. Den ingrediensen fanns redan under debutåret i Tottenham, men jag upplever att han nu fått fler spelare än Harry Kane att förstå vad som krävs. På Emirates i lördags sprang till och med Erik Lamela så långt benen bar.
2) Mousa Dembélé har höjt sig rejält på sistone och i nummer tio-rollen har han gett Tottenham en ny dimension med sin förmåga att hålla i bollen. Under första åren i Tottenham upplevde jag (och många med mig förmodligen) att belgaren bara dribblade i sidled. Han tog sällan meter framåt. Nu har han visat att han även kan få mer effekt på sina dribblingar, genom att föra bollen framåt. Dembélés form är en orsak till Tottenhams starka period.

Analys: Klopps nya system

av Kalle Karlsson

Jürgen Klopp sa inför matchen att han skulle göra något som Tottenham och Mauricio Pochettino inte förväntade sig. Och det gjorde han. Istället för att formera det förväntade 4-2-3-1 så ställde han ut Liverpool i ett 4-3-2-1. Jag vill minnas att hans Dortmund använt julgransformationen och därför var det slarvigt av mig att inte ta med den när jag analyserade tänkbara uppställningar i veckan.
Tidigt i matchen gav det här spelsättet ett övertag eftersom Tottenham inte kom underfund med vare sig Liverpools uppställning eller gästernas intensiva press.
Det blir mer om Gegenpressing och 4-3-2-1-systemet i en kommande blogg, men här ser ni hur uppställningen såg ut i försvarsspelet.

1017Liverpoolsystem1
Fotnot: Bild från Viaplay.se.

Lovande start för Klopp

av Kalle Karlsson

Lovande start och en stark debutpoäng mot ett formstarkt Tottenham.
Jürgen Klopp kommer undan med klart godkänt i debuten i Premier League. Mer går inte att kräva med det tillgängliga materialet.

Efter all Klopp-hysteri och alla hyllningar var det så dags för allvaret att börja. Jürgen Klopp tog med si
Frågor var förstås många inför starten. Vilka skulle få starta? Hur skulle han formera laget? Vad hade han hunnit göra med laget på några få träningspass inför lördagens tidiga avspark? Skulle vi få se Gegenpressing redan nu?
Det vi kunde konstatera redan en timme före avspark var att Klopp var tvungen att avvara en rad av sina starkaste namn. Jordan Henderson och Firmino har varit skadade en tid, Danny Ings gick sönder förra veckan, men att både Christian Benteke och Daniel Sturridge saknades gjorde att laget saknade spets framåt.
Det blev ett 4-3-2-1-system med den väntade backlinjen, Lucas Leiva, Emre Can och James Milner på ett tremannamittfält, Adam Lallana och Coutinho som indragna yttrar och Divock Origi som striker. 4-3-2-1, julgranen, är ett sätt att komma runt det faktum att Liverpool saknar yttrar av klass, men istället har tre potentiella tior i Lallana, Coutinho och Firmino.

Det första Jürgen Klopp började prata om med sina spelare när han tog över tränarposten var att han kräver fler löpmeter. ”10 meters more” verkar vara ett mantra. Och det syntes att Liverpool hade mer intensitet i presspelet. Tankarna med Gegenpressing syntes. När Tottenham hade bollen under kontroll föll Liverpool ned. Så fort det fanns chans att sätta press, antingen genom att låsa mot en kant eller direkt efter bolltapp så sprang Liverpool så mycket som benen bar. Liverpool gjorde 614 högintensiva löpningar i matchen, enligt Opta. Det var 50 fler än Mauricio Pochettinos gäng och det var första gången hittills under säsongen som något lag gjort fler ”sprints” än Spurs i en match. Det säger en hel del om Klopps inflytande.
Emre Can var nyttig och spelade sig till både en startplats och förtroendekapital med sin inställning. Jag tycker även att Mamadou Sakho var briljant i sitt sätt att sätta gedigna uppspel (med undantag för en huvudlös pass i 16:e minuten). Överflyttningarna var extrema och det ledde till en rad bollvinster. Med lite tur hade det resulterat i ett mål under den starka inledningen. Divock Origi kom närmast med en nick i undersidan av ribban.
När Tottenham väl kom underfund med att de måste kunna ta bollen förbi  förstapressen och hitta spelvändningar kom scenförvandlingen. Framför allt tycker jag att Mousa Dembélé var viktig med sin förmåga att hålla i bollen och ge laget tid. Simon Mignolet räddade Liverpool under andra halvan av första halvlek genom ett par svettiga räddningar. Harry Kane har fortsatt svårt att hitta nätet och verkar ha tappat självförtroendet så fort det vankas avslutsläge.

I andra halvlek tappade matchen kvalitet, mycket på grund av att det saknades kvalitet på planen. Tottenham kändes uddlösa framåt. Erik Lamela var misslyckad, Clinton N’Jie likaså. Christian Eriksen var hotet, men han kom inte i avslutningssituationer. I Liverpool var som väntat offensiven långt ifrån synkroniserad. Origi gjorde vad han kunde, men Klopp behöver givetvis mer tid att slipa på kombinationer.
En poäng på White Hart Lane var en godkänd start. Gegenpressing har hittat till England och när Jürgen Klopp har tillgång till sina stora kanoner kommer Liverpool bli ett mer respektingivande lag.

Hur det intensiva, energikrävande presspelet kommer att påverka Liverpool på sikt vet vi inte. Jag gissar att Gegenpressing kommer att innebära många bollvinster och kontringsmål den här hösten, men om kraften finns att hålla i över tid blir oerhört intressant att se.

Plus-special: Spurs unga gäng har vaknat till liv

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Tottenham.

Matchen (Manchester City hemma)
Tajt första halvlek med få klara målchanser. Manchester City tog ledningen i mitten av första halvlek när man iscensatte en blixtrande kontring (efter fatalt felpass av Kyle Walker). Yaya Touré drev upp bollen och och serverade Kevin De Bruyne som placerade in 0–1. Raheem Sterling hade ett bra läge att göra 0–2, men Hugo Lloris svarade för en fin räddning nere vid stolproten.
I slutet av halvleken flyttade Spurs fram positionerna. Minuten före paus kom kvitteringen. Efter offside i förstaläget fick Eric Dier en andraboll till skänks av De Bruyne. Diers skott satt stenhårt intill stolpen.
I andra halvlek svarade Willy Caballero för en Picasso när han hamnade på mellanhand och fick se Toby Alderweirelds nick passera retlig enkelt. Harry Kane fick äntligen göra slut på måltorkan genom sitt 3–1-mål (offside) innan Erik Lamela fastställde 4–1.
Efter en svag inledning i ligan har Spurs unga manskap vaknat till liv och den här insatsen understryker att det finns potential.

Spelarbetygen
Lloris 3
—————————–
Walker 2
Alderweireld 3
Vertonghen 3
Davies 3
—————————–
Dier 3
Alli 2
—————————–
Lamela 4 (87)
Son 3 (77)
Eriksen 2 (68)
—————————–
Kane 3

Ersättare:
Chadli (68) –
N’Jie (77) –
Carroll (87) –

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Eric Dier är utropstecknet i Tottenham senaste veckorna, men han kommer jag lyfta fram i annat sammanhang och i denna match hade han en del problem i första halvlek så vi fokuserar på Harry Kane istället. Han har gått mållös i 13 timmars fotbollsspel. Måltorkan har fått många att tvivla på engelsmannen. Under svackan har han skapat chanser, men inte förvaltat dem. Nu fick han äntligen sin efterlängtade fullträff. Blir det här vändningen? Roy Hodgson såg iallafall mäkta nöjd ut på läktaren och Spursfansen hoppas förstås på en ketchupeffekt.

Tummen ned
Inte mycket att anmärka på i Tottenham efter en helg där man piskat ligaledaren med 4–1. Men om man nu ska fiska efter frågetecken så kan vi ju ta Kyle Walker. Jag tycker att han högerbacken börjat säsongen okej, men han verkar alltid ha ett misstag i sig. Det är som om han alltid kommer att vara en säkerhetsrisk när han är på plan, oavsett hur gammal och erfaren han blir. Nu var det en ödesdiger passning på offensiv planhalva som ledde till kontringen som gav 0–1.

Taktisk trend
Heung-Min Son har blivit ett rejält lyft för Tottenham. Hans energiska spelstil och ständiga löpande ger så mycket både offensivt och defensivt. Hans anpassningsförmåga ger också Mauricio Pochettino möjlighet att variera sin uppställning och spelet.
Spurs startade med Christian Eriksen till vänster och Heung-Min Son som släpande anfallare bakom Harry Kane. Då är Christian Eriksens arbetsbeskrivning att ta sig in centralt i banan och skapa numerära överlägen för att Tottenham ska kunna äga bollen.

0927Spurs1Eriksen kommer in centralt och släpper vänsterkanten till Ben Davies. Spurs får numerärt överläge centralt och kan etablera ett passningsspel med längre anfall.

I andra halvlek när Tottenham ledde matchen var det en fördel att ha Christian Eriksen centralt där dansken inte blir en svag länk i det defensiva spelet. Med Son på vänsterkanten kunde Spurs vänsterback Ben Davies få hjälp defensivt mot Manchester Citys högerkant. Son kom inte till offensivt i denna match men hans defensiva arbete fyllde en viktig funktion.

Genomgång av transferfönstret, del 5

av Kalle Karlsson

TOTTENHAM
In
Heung-Min Son – Bayer Leverkusen, £18m
Clinton N’Jie – Lyon, £12m
Toby Alderweireld – Atletico Madrid, £11.5m
Kevin Wimmer – Cologne, £4.3m
Kieran Trippier – Burnley, £3.5m
Out
Roberto Soldado – Villarreal, £10m
Paulinho – Guangzhou Evergrande, £9.8m
Benjamin Stambouli – PSG, £6m
Etienne Capoue – Watford, £6m
Lewis Holtby – Hamburg, £4.55m
Vlad Chiriches – Napoli, £4.5m
Younes Kaboul – Sunderland, £3m
Aaron Lennon – Everton, Undisclosed
Ryan Fredericks – Bristol City, £0.18
DeAndre Yedlin – Sunderland, Loan
Jordan Archer – Millwall, Free
Cristian Ceballos – Released
Bongani Khumalo – Released
Grant Ward – Rotherham, Loan
Alexander McQueen – Carlisle, Free
Cristian Ceballos – Charlton, Loan
Grant Hall – QPR, Undisclosed
Nathan Oduwa – Rangers, Loan
Dominic Ball – Rangers, Loan
Shaq Coulthirst – Wigan, Loan
Kommentar: Den stora frågan inför Tottenhams transfersommar var inte i första hand vilka spelare som de skulle kunna rekrytera utan vilka spelare de skulle lyckas bli av med. Roberto Soldado hamnade till slut i Villarreal där han inlett lovande. Emmanuel Adebayor försökte Spurs styra mot Aston Villa, men ”Ade” ville inte flytta från London så den affären gick i stöpet. Nu är togolesen satt i limbo och ej registrerad för Premier League-spel. Spurs säkrade tidigt Toby Alderweireld och det är en värvning jag gillar. Tottenham har inte tappat någon spelare som man ville behålla så truppen känns bättre nu än ifjol, om än marginellt. Juryn sammanträder fortfarande gällande spelare som Kevin Wimmer och Clinton N’Jie, båda köpta på sikt. Det sena köpet av Heung-Min Son gav det ansiktslyft till offensiven som Tottenham behövde. Om N’Jie ger Harry Kane den avlastning som denne behöver så kan fönstret anses lyckat. Att Alderweireld och Son levererar känns troligt.
Betyg på silly season: 3/5.

WATFORD
In
Etienne Capoué – Tottenham, £6m
Jose Jurado – Spartak Moscow, £6m
Matej Vydra – Udinese, £6m
Steven Berghuis – AZ Alkmaar, £4.6m
Valon Behrami – Hamburg, £3m
Jose Holebas – Roma, £1.8m
Adlene Guediora, Crystal Palace, Undisclosed
Obbi Oulare – Club Brugge, Undisclosed
Miguel Britos – Napoli, Free
Allan Nyom – Udinese, Free
Sebastian Prödl – Werder Bremen, Free
Giedrius Arlauskis – Steaua Bucharest, Free
Nathan Aké – Chelsea, Loan
Alessandro Diamanti – Guangzhou Evergrande, Loan
Victor Ibarbo – Roma, Loan
Out
Miguel Layun – Porto, Loan
Fernando Forestieri – Sheffield Wednesday, £3m
Jonathan Bond – Reading, Undisclosed
Lewis McGugan – Sheffield Wednesday, Undisclosed
Juanfran – Deportivo La Coruna, Loan
Uche Ikpeazu – Port Vale, Loan
Luke O’Nien – Wycombe, Free
Diego Fabbrini – Middlesbrough, Loan
Sean Murray – Wigan, Loan
Daniel Pudil – Sheffield Wednesday, Loan
Gabriele Angella – QPR, Loan
Connor Smith – Stevenage, Loan
Kommentar: Watford har i princip handlat en ny startelva. Andra klubbar som gjort det experimentet har haft svårt att lyckas (läs QPR), men Quique Sanchez Flores verkar åtminstone ha satt ett försvarsspel.  Av det jag sett hittills är jag mest exalterad över högerbacken Allan Nyom, även om man måste älska en spelare som Jurado när denne är på spelhumör. Många har stora förhoppningar på Victor Ibarbo medan jag tror mer på Odion Ighalo som redan fanns i truppen. Ambitionen från början verkar ha varit att shoppa loss och då tycker jag Watford lyckats tämligen bra. Om det räcker till nytt kontrakt återstår att se.
Betyg på silly season: 3/5.

WEST BROMWICH
In
Salomon Rondón – Zenit St Petersburg, £12m
Jonny Evans – Man Utd, £8m
James Chester – Hull, £8m
Rickie Lambert – Liverpool, £3m
James McClean – Wigan, £1.5m
Anders Lindegaard – Manchester United, Free
Serge Gnabry – Arsenal, Loan
Out
Graham Dorrans – Norwich, Undisclosed
Youssuf Mulumbu – Norwich, Free
Chris Baird – Derby County, Free
Alex Jones – Birmingham City, Free
Kemar Roofe – Oxford United, Undisclosed
Jason Davidson – Huddersfield, Free
Bradley Garmston – Gillingham, Free
Donervon Daniels – Wigan, Free
Wesley Atkinson – Notts County, Free
Liam O’Neill – Chesterfield, Undisclosed
Brown Ideye – Olympiakos, Undisclosed
Joleon Lescott – Aston Villa, Undisclosed
Kommentar: Mycket av WBA:s transfersommar kretsade kring Saido Berahino. Den unge stjärnan uppvaktades av Tottenham och ville lämna med West Bromwich sa nej och Berahino blev kvar. Vi vet inte riktigt hur anfallaren kommer att reagera på att bli kvar ett år till på The Hawthorns men förhoppningsvis agerar han proffsigt och knyter näven och krigar för den klubb som betalar hans lön. West Bromwich hämtade in två anfallare i somras, Rickie Lambert och Salomon Rondón, som gör att man inte står och faller med Berahino. Rondón är en klasspelare som säkerligen kommer att prestera i Premier League. James Chester kostade en del, men så är också duktiga mittbackar en bristvara. Tony Pulis ansåg att han hade så många alternativ med Chester och nye Jonny Evans att han kunde släppa Joleon Lescott, fjolårets bästa spelare i WBA, till Aston Villa. Jag tycker att West Bromwich har ett bättre material nu än förra säsongen, därför får sommaren anses vara positiv.
Betyg på silly season: 3/5.

WEST HAM
In
Dimitri Payet – Marseille, £10.7m
Angelo Ogbonna – Juventus, £7.9m
Michail Antonio – Nottingham Forest, £7m
Pedro Obiang – Sampdoria, £4.3m
Nikica Jelavic – Hull City, £2m (rising to £3m)
Alex Song – Barcelona, Loan
Victor Moses – Chelsea, Loan
Carl Jenkinson – Arsenal, Loan
Manuel Lanzini – Al Jazira, Loan
Darren Randolph – Birmingham City, Free
Out
Modibo Maiga – Al Nassr, undisclosed
Stewart Downing – Middlesbrough, £7m
Dan Potts – Luton Town, Free
Paul McCallum – Leyton Orient, Free
Carlton Cole – Released
Guy Demel – Released
Jussi Jaaskelainen – Released
Nene – Released
Diego Poyet – MK Dons, Loan
Reece Burke – Bradford, Loan
Sam Westley – VVV Venlo, Loan
Kommentar: Det florerar alltid en massa rykten kring West Ham så fort fönster öppnas. Är det inte Javier Hernández så är det andra stora namn som kopplas samman med Londonklubben. Det stannar ofta vid endast spekulationer, men denna sommar har West Ham faktiskt lyckats tämligen bra. Dimitri Payet är en matchvinnartyp med otroliga ”dead ball”-leveranser. Alex Song var lagets bästa spelare i inledningen av förra säsongen och Pedro Obiang var ett aktat namn i Sampdoria. Att man dessutom lyckades knyta till sig Angelo Ogbonna, Nikica Jelavic och Victor Moses är bonus. Jag har inte ens nämnt Manuel Lanzini som imponerade senast på Anfield och inte heller Michail Antonio som kostade runt 90 miljoner kronor från Nottingham Forest. Dessa nya tillskott innebär inte automatiskt att West Ham kommer att prestera bättre resultat än förra säsongen, man får väga in att klubben bytt tränare och spelsätt. Däremot har truppens slagstyrka förbättrats, den enda egentliga förlusten är Stewart Downing som återvände till Middlesbrough. Med tanke på arenaflytten och den nya tränaren Slaven Bilic var det väntat att West Ham skulle göra en satsning i år. Det här känns riktigt spännande.
Betyg på silly season: 4/5.

Ranieri har tagit catenaccion till PL

av Kalle Karlsson

Mötet mellan Leicester och Tottenham var intressant på flera sätt. Inte bara för att Leicester öppnat med två raka vinster utan även för det sprakat om offensiva spelare som Riyad Mahrez och Shinji Okazaki. Andy Dunn gick så långt som att kalla Leicester ”one of the most exciting teams in the league”.
Samtidigt är vi ju nyfikna på att se om Mauricio Pochettinos Tottenham kan ta ett kliv framåt denna säsong, inte minst nu efter en stapplande inledning i ligan. På förhand såg det här ut att bli en riktigt spännande och kittlande uppgörelse.
Sedan började matchen. Och då är ni ursäktade om ni slumrade till hemma i soffan.

Leicester inledde piggt, men efter några få minuter så blev det tydligt att Claudio Ranieris matchplan var att stänga till butiken och sedan straffa gästerna med snabba omställningar. Det var ett extremt lågt och tätt Leicester vi fick se. Okej, om det varit borta mot Manchester City, men det här var hemma mot Tottenham efter två raka segrar.
Det var som om Ranieri tagit catenaccion i England.
Leicester sjönk ned en bit på egen planhalva med samtliga tio utespelare. Det var två raka fyror och Shinji Okazaki och Jamie Vardy som fick jaga som vinthundar där framme. Tottenham hade drygt 70 procent i bollinnehavet. Det kanske framstod som trögt och tempofattigt när Spurs spelade bollen i sidled och letade öppningar, men faktum är att det är svårt att öppna ett lag som spelar så disciplinerat som Leicester gjorde idag.

Av de italienska tränarna som dykt upp i Premier League tidigare har ingen, mig veterligen ställt ut ett lika defensivt lag. Roberto Mancini använde visserligen hängslen och livrem i sina första derbyn mot Manchester United, men inte ens Roberto Di Matteo har praktiserat en så här extremdefensiv i ligaspelet.
Personligen älskar jag väl utfört försvarsspel så jag kunde njuta, men eftersom jag samtidigt hade ett öga på Sunderland–Swansea gissar jag att fler hade haft glädje av den svängiga, händelserika matchen.

Nu fick vi i och för sig en sevärd avslutning på matchen på King Power Stadium. Dele Alli, 19 år, nickade in 0–1, hans första Premier League-mål. Sedan dröjde det bara 15 sekunder innan Riyad Mahrez – ligans hetaste spelare – fick ett en mot en-läge med Jan Vertonghen. Mahrez vek in och skruvade in 1–1 i bortre hörnet. Hans stenhårda inlägg i slutminuterna som landade på Wes Morgans panna höll lika hög klass. Där kunde Tottenham ha snuvats på alla tre poängen.

***
Harry Kane ser fortsatt rostig ut, men Tottenham kan glädja sig åt att Toby Alderweireld redan blivit en förstärkning i backlinjen. Medan de övriga tre, Ben Davies, Jan Vertonghen och Kyle Walker såg lite darriga ut agerade Alderweireld förtroendeingivande.

***
Dagens största förlorare? Förutom Aaron Cresswell, som bjöd på Bournemouths två första mål idag, var det nog skrivaren av dessa rader.
Jag bytte nämligen ut Callum Wilson, dagens tremålsskytt, i Premier Manager igår.

Nedräkning, del 17 – Tottenham

av Kalle Karlsson

För tre-fyra år sedan var Tottenham på väg att slå sig in bland topp fyra. Nu har de skruvat förväntningarna.

Tottenham kvalificerade sig för Champions League 2010 och slutade på nytt fyra i Premier League våren 2012 (men snuvades då på Champions League-biljetten av Chelsea som vann turneringen). Där och då var klubben ett reell utmanare till det som tidigare framstod som en exklusiv skara.
Under Harry Redknapps ledning hade Tottenham plockat in och förädlat potentiella världsklasspelare. Med Gareth Bale och Luka Modric kändes det som allt var möjligt. Det var då.
Luka Modric såldes till Real Madrid och när Gareth Bale för två år sedan gjorde samma flytt var det slutet för Spurs som topp fyra-hot. Åtminstone på kort sikt.
När Mauricio Pochettino kom till klubben förra året kändes det redan på förhand som ett mellanår. Argentinaren satsade ungt och inhemskt, släppte fram spelare från den egna akademin. Det finns förstås ett utomordentligt värde i det, inte minst när fansen får se en egenfostrad stjärna som Harry Kane stiga till himlen. Men Spurs kändes aldrig riktigt nära att slåss om fjärdeplatsen. Alla (inte minst min kollega Erik Niva) räknade kallt med att de skulle ge vika förr eller senare. Så blev det också.
Nu är det som om Spurs lagt satsningen mot topp fyra på is temporärt. Pochettino fortsätter att bygga för framtiden.
– Du behöver bara titta på investeringarna hos Liverpool, Manchester City, United, Chelsea eller Arsenal. Vi har fem lag framför oss när det handlar om att spendera, sa han till spanska radiostationen Onda Cero.
Tottenham har gått på en mer försiktig linje i sommar. Enda nyförvärven hittills är Toby Alderweireld, Kevin Wimmer och Kieran Tripper. Kloka värvningar alla tre, inte minst Alderweireld, och jag gillar verkligen att Tottenham ombesörjer sitt försvar. Men det är knappast en satsning för att bryta sig in i toppen.
Spurs verkar inse att en spetsvärvning knappast kommer att räcka för att nå fjärdeplatsen så då kan de lika gärna avstå.

I sommar har man skickat i väg lite överflödigt gods. Paulinho, Younes Kaboul, Benjamin Stambouli, Etienne Capoué och Lewis Holtby är borta. De egna, Nabil Bentaleb, Ryan Mason & Co, stod pall förra säsongen och har fått förtroendet att ta ännu mer plats nu.
Förra årets komet Harry Kane är förstås nyckelspelaren nummer ett. Engelsmannen bar hela offensiven ifjol och kom in i ett sanslöst målstim. Kan han upprepa bedriften? Inte säkert. Han kommer att var mer uppvaktad detta år och avslutningen mot våren var inte lika sprakande. Roberto Soldado och Emmanuel Adebayor har inte skeppats i väg ännu, men jag räknar med att de lämnar innan transferfönstret stänger. De var iallafall inte till någon nytta förra säsongen. Spurs skulle behöva en striker som kan avlasta Kane. Varför inte Javier Hernández? Mexikanen dög som backup i Real Madrid och är ofta vass från bänken.
Sparkapital finns i Erik Lamela, argentinaren som ännu inte fått sitt genombrott i Premier League. Att 23-åringen besitter skrämmande kvaliteter underströk han när han gjorde sitt otroliga rabona-mål, men för Lamela handlar det om att hitta en jämnare nivå.

Mauricio Pochettino är en oerhört skicklig tränare, en Bielsa-skolad coach, som älskas av spelarna. Han har ett spännande Tottenham-lag på gång, men de var inte framme förra säsongen och jag tror inte att de är redo att utmana topp fem.

Tänkbar startelva:
Lloris – Trippier, Alderweireld, Vertonghen, Rose – Mason, Bentaleb – Lamela, Dembélé, Eriksen – Kane.
Nyckelspelare: Harry Kane.
Håll ögonen på: Christian Eriksen.

Nyförvärv
Toby Alderweireld – Atletico Madrid, £11.5m
Kevin Wimmer – Cologne, £4.3m
Kieran Trippier – Burnley, £3.5m

Förluster
Paulinho – Guangzhou Evergrande, £9.8m
Benjamin Stambouli – PSG, £6m
Etienne Capoué – Watford, Undisclosed (fee believed to be in the region of £6m)
Younes Kaboul – Sunderland, Undisclosed
Vlad Chiriches – Napoli, Undisclosed
Lewis Holtby – Hamburg
Jordan Archer – Millwall, Free
Cristian Ceballos – Released
Bongani Khumalo – Released
Grant Ward – Rotherham, Loan
Alexander McQueen – Carlisle, Free
Cristian Ceballos – Charlton, Loan

Minnesvärda storys från säsongen – 2

av Kalle Karlsson

Efter ett avbrott i arbetet igår kör vi vidare med minnesvärda storys.

***

I höstas befann sig Tottenham i ett vakuum. De kom från en stökig säsong med tränarbyte, de hade en ny tränare på plats och en trupp utan någon intensitet.
Fram steg en frälsare.

Fram till början av oktober hade Harry Kane spelat totalt 43 minuter i Premier League, utspritt över fem inhopp. Harry Kane var långt från ordinarie.
I Tottenhams enmansanfall fanns ju stjärnor som Roberto Soldado och Emmanuel Adebayor. Harry Kanes senaste fotbollsår bestod av utlåning. Först till Leyton Orient, sedan Millwall, sedan Norwich och sedan Leicester.
Vid de sporadiska tillfällen han fått chansen i Tottenham hade han inte visat mycket som talade för att han skulle utvecklas till en toppspelare. Men istället för att misströsta hade han kämpat på. Tränare som basat över Kane i låneklubbarna vittnar om hans oerhört proffsiga inställning.
I höstas fick han endast spela betydelselösa matcher i Europa League, men varje gång han fick chansen visade han att han var en spelare på uppgång.
Efter sju mål på fem matcher i Europa League, inklusive ett hattrick mot Asteras Tripolis, knackade han på dörren rejält.

Den 2 november skulle Tottenham spela mot Aston Villa på bortaplan. Harry Kane var het som en kamin. Några dagar tidigare hade han nätat i Ligacupen. En halvtimmes inhopp på Villa Park räckte för att han skulle avgöra matchen. I 90:e minuten satte han 2–1 för Tottenham och det blev lite av en referenspunkt. Från den dagen hade han bevisat att han kunde prestera och göra mål även i Premier League.
Från den dagen hade Harry Kane tagit över startplatsen i Tottenhams anfall på bekostnad av Soldado och Adebayor. Kane var ung, lovande och spännande. Men för Spurs var han så mycket mer. Han var spelaren som gått genom de egna leden hela vägen till a-laget. Han var spelaren som vuxit upp som Tottenhamfan (åtminstone från tonåren och upp?) och vars släkt supportade laget.
– Jag växte upp 15 minuter från arenan så det var självklart vilka jag skulle hålla på. Det är fint att ha den kopplingen. Jag hade aldrig några affischer på väggarna men jag samlade på samlarbilder. Teddy Sheringham var min idol, har han sagt.
I dagens kosmopolitiska fotbollsindustri där gränser har suddats ut har den här typen av spelare blivit alltmer sällsynt.
Tottenham, som fram till dess framstod som en aning identitetslöst, hade plötsligt fått farm en spelare som kunde bli något större än bara en viktig spelare. Harry Kane, den reslige, respektingivande nian, kunde bli en symbol för något nytt.
Han blev det. Det gick fort.

Från november och framåt var Harry Kane i kanonslag. I december gjorde han mål fyra matcher i rad. Men det var inte bara målen som imponerade. Harry Kane tog ett enormt arbete i presspelet och satte ribban för övriga laget.
Han framstod som en talesman, en rookie som redan var kulturbärare.
På nyårsdagen skulle Tottenham ta emot Chelsea på White Hart Lane. Jag själv befann mig i USA och ställde klockan på tidiga morgontimmar för att kunna se matchen från hotellsängen.
Harry Kane var planens kung och raserade José Mourinhos annars så pålitliga försvarsmur. Tottenham vann med 5–3 i ett fotbollsspektakel som sällan kommer att glömmas bort i den delen av London.
Från den dagen var det ingen tvekan om att Harry Kane var den publikfavoriten i Tottenham.

Under våren fortsatte Harry Kane att imponera. I mars debuterade han i engelska landslaget och nätade mot Litauen.
Under tiden, i takt med hans framgångar, pågick en debatt: Är han en one-hit wonder eller är han ”the real deal”? Det finns folk som hävdar både det ena och det andra, men klart är att Tottenham med Harry Kane fick en symbolspelare som man länge saknat.
Under våren har det ryktats om intresse från större klubbar, om prislappar på runt 500 miljoner kronor. Det är mycket pengar, men Harry Kanes värde för Tottenham kan inte värderas i endast kronor och ören. Hur sätter man en pris på klubbkänsla och identitet?
Säsongen blev inte vad Tottenham hoppats på. Ett tag utmanade de om fjärdeplatsen, men ganska tidigt stod det klart att de skulle komma tillkorta igen.
Men säsongen 2014/15 kommer i Spurskretsar minnas som året då Harry Kane, ”one of their own”, steg fram.

Sida 2 av 10
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB