Arkiv för kategori West Ham United

- Sida 3 av 4

Nedräkning, del 16 – West Ham

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 13.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Semifinal.

West Ham klarade med nöd och näppe kontraktet i Premier League.
Nu vill fansen se Sam Allardyces gäng bjuda på mer sevärd fotboll.

En snabb titt på tabellen från förra säsongen visar West Ham på en hedrande 13:e plats. Inget att skämmas över. Men om man betänker att i princip hela undre halvan var inblandad i nedflyttningsstriden, och att West Ham endast klarade kontraktet tack vare tre februariveckor där man tog fyra raka segrar, framstår inte Sam Allardyce i lika god dager.
Faktum är att fansen är evinnerligt trötta på ”Big Sam” och dennes långbollsfotboll. West Ham har en tradition av att spela bollen efter marken, ett arv att ta hänsyn till. Big Sam struntar i det. Hans hållning har alltid varit att han vill vinna matcher, oavsett hur det ser ut. Personligen har jag inget problem med det förhållningssättet.

Det var därför han var så angelägen om att värva Andy Carroll för 15 miljoner pund inför förra säsongen. Carroll rimmar väl med Allardyces långa bollar, problemet är att anfallaren är skadebenägen. Ifjol spelade han bara 15 matcher i ligan och nu inleder han säsongen på skadelistan i cirka fyra månader framöver.
Det är ett gigantiskt hårt slag.
Enner Valencia, som gjorde succé i VM för Ecuador, har köpts in och förhoppningarna är stora på att han ska kunna axla manteln. Valencia är både snabb och stark vilket öppnar för ett bättre djupledsspel.
Problemet är att Kevin Nolan, West Hams okonventionelle nummer tio-spelare, sällan presterar utan Carroll på planen. Kan han anpassa sig till att hitta ytorna bakom Enner Valencia?
Mauro Zárate är också ny på Boleyn. Argentinaren har tidigare erfarenhet från England efter tiden på lån i Birmingham och ansluter närmast från Vélez Sarsfield. Det blir intressant att se vad han kan prestera i Premier League.
Carl Jenkinson har lånats från Arsenal för att förstärka backlinjen. Jenkinson håller inte Arsenalklass, men kanske kan han få förtroende och utrymme att utvecklas i en mindre klubb.
Jag har större förhoppningar på Aaron Cresswell som hämtats från Ipswich. 25-åringen blev uttagen i årets lag i Championship och är det något vi lärt oss är det att det går att hitta fynd i den ligan.
Trots Jenkinson och Cresswell känns West Ham något tunt på ytterbackarna.
Ett nyförvärv som supportrarna och Big Sam hoppas mycket på är Cheikhou Kouyate från Anderlecht. Tanken är att han ska ta plats bredvid Mark Noble på mittfältet. Lyckas han och balansen blir den rätta kan det vara nyckeln för att yttrar som Stewart Downing, Matt Jarvis och Mauro Zárate får det utrymme de behöver. Kanske kan det innebära att Mohamed Diamé kan användas längre upp i plan när Nolan inte levererar?
Diamé pratade stort och brett om att han ville till en topp sex-klubb i våras och kämpade bara när det passade, men än så länge är han kvar i West Ham. Det ryktas om intresse från QPR.
Ett annat osäkert kort är Ravel Morrison, som först gjorde succé förra hösten, men sedan lånades ut till QPR under våren. Det verkar inte som att Sam Allardyce är helt nöjd med spelarens attityd.

West Hams styrka är att man under Sam Allardyce, trots allt, är tämligen stabilt bakåt. Adrián gjorde en stark säsong ifjol och snodde förstaposten från Jussi Jääskeläinen. Winston Reid, James Tomkins och James Collins är kompromisslösa i eget straffområde.
Räcker det?
Träningsmatcherna har dock inte bådat gott. Anfallsspelet har som väntat varit torftigt och Allardyce måste hitta en lösning tills Andy Carroll kommer tillbaka. Förra året experimenterade han med ett 4-6-0 vilket gav en minnesvärd seger borta mot Tottenham. Kan han vara Sam ”Allardici” snarare än enkelspårige Allardyce i höst?
I så fall är West Ham bra nog för en plats runt mitten av tabellen.

Tänkbar startelva:
Adrián – Demel, Reid, Tomkins, Cresswell – Noble, Kouyate – Zárate, Nolan, Downing – Valencia.

In: Enner Valencia (Pachuca, £12m), Aaron Cresswell (Ipswich Town, £3.75m), Cheikhou Kouyate (Anderlecht, Undisclosed), Mauro Zarate (Velez Sarsfield, Undisclosed), Diego Poyet (Charlton Athletic, Compensation), Carl Jenkinson (Arsenal, Loan).

Out: Ben Sheaf (Arsenal, Undisclosed), Joe Cole (Aston Villa), Matt Taylor (Burnley), Stephen Henderson (Charlton Athletic), Robert Girdlestone (Chelmsford City), Raphael Spiegel (Crawley Town, Loan), George Moncur (Colchester United, Loan).

Released: Jack Collison, Alou Diarra, Callum Driver, George McCartney, Jordan Spence. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Adrián.
Håll ögonen på: Enner Valencia.

Därför har West Ham lyft

av Kalle Karlsson

Från krislag till ligans hetaste lag. West Ham United tog fjärde raka segern i helgen.
Mycket av scenförvandlingen handlar förstås om mittbackarna. Under en tid hade laget samtliga mittförsvarare på skadelistan. Sam Allardyce tvingades ta till krislösningar som att spela ytterbackar centralt och sådant är aldrig bra. Spelar ingen roll vilken nivå vi talar om – att laborera med spelare på mittbackspositionen kommer sällan sluta bra.
Jag pratade med flera fans som befarade det värsta för en tid sedan, men min känsla var hela tiden att saker och ting skulle ordna sig när försvararna var tillgängliga igen. Nu är James Collins och James Tomkins tillbaka i backlinjen och det har gett omedelbar effekt.
Det började med 0–0 borta mot Chelsea där Adrián gjorde en magisk match. Sedan har laget radat upp segrar mot Swansea (2–0), Aston Villa (2–0) Norwich (2–0) och Southampton (3–1).
Det som såg ut som ”Andy Carroll-effekten” – laget inledde sviten när han var tillbaka i startelvan – är istället en ”backeffekt”.
West Ham har vunnit tre matcher i rad utan avstängde Andy Carroll.
Men symbolen för West Hams uppryckning är en mittfältare som för knappt två månader sedan var utskälld.

Den 7 december blev Kevin Nolan utvisad på Anfield. West Ham låg under, matchen var redan körd när han fick vandra ut i omklädningsrummet.
Det var kulmen på en höst där Nolan letat efter formen. Utan parhästen och nickspecialisten Andy Carroll fick han inga andrabollar att jobba med. Och, som jag skrivit förut, Kevin Nolan är förmodligen den nummer tio-spelare i Europas fem toppligor som har minst inflytande i själva spelet. Kort och gott: Hans bidrag var för litet.
Kevin Nolan hann göra två framträdanden i mellandagarna innan nästa röda kort. I bortamatchen mot Fulham delade han ut en onödig tjuvsmäll på Fernando Amorebieta. Ytterligare tre matchers avstängning och böter på en miljon kronor var ett faktum.
– Det är något som inte stämmer med hans mentalitet för tillfället, konstaterade Sam Allardyce.
För West Ham-managern var det här extra svårt att ta. ”Big Sam” har tränat Kevin Nolan i Bolton och Newcastle och han tvekade inte på att locka spelaren till West Ham. 31-åringen är Allardyces bundsförvant. Att då få se sin lagkapten förstöra för laget var inte vad Allardyce behövde.
Men den andra avstängningen blev en väckarklocka för Nolan. Han träffade klubbens psykolog Lee Richardson, som hjälpte spelaren att hitta rätt sinnesstämning.
– När jag pratade med Sam efter incidenten på nyårsdagen, det andra röda kortet, var det verkligen ett ”lägga-alla-korten-på-bodet-snack”. Allt som behövde sägas blev sagt. Han fick en del kritik för att han stod bakom mig. Jag visste vad jag behövde göra och det var att arbeta hårt och när jag fick chansen skulle jag återgälda dem som stöttat mig, säger Nolan, enligt Daily Mail.
Engelsmannen kom tillbaka med inställningen att ställa allt till rätta och det har han sannerligen gjort.
I hemmamötet med Swansea 1 februari gjorde han båda målen. En vecka senare blev det två mål borta mot Aston Villa. Mot Southampton i helgen serverade han Matt Jarvis med en finfin assist och avgjorde sedan matchen med sitt 3–1-mål tjugo minuter från slutet. När han byttes ut med kvarten kvar fick han stående ovationer från fansen.
På de senaste fyra matcherna har Kevin Nolan gjort fem mål och en assist.
– Jag trodde på en vändning eftersom jag känner till Kevins kvaliteter. Det var hans värsta ögonblick i karriären, anser jag, det var ju inte bara en utvisning utan två. Hans bidrag nu är enormt och det handlar inte bara om målen utan även om passningen till första målet, säger Allardyce, enligt Daily Mirror.
West Ham vann fyra av 23 matcher. Nu har laget tagit fyra segrar på fyra matcher.
Att försvaret nu består av ordinarie spelare är främsta anledningen till det. En annan är en pånyttfödd Kevin Nolan.

Har vinden vänt för Moyes?

av Kalle Karlsson

David Moyes får lite julefrid, trots allt. Efter två raka hemmaförluster mot Everton och Newcastle var Manchester United i kris. Nu har laget fyra raka segrar och bara ett enda insläppt mål.
Lördagens seger mot West Ham United var den softens business-as-usual-dagsverken som vi vant oss vid att få se på Old Trafford. Manchester United började starkt, gick upp till en 2–0-ledning före paus och avgjorde matchen i andra halvlek.
Nu har ju inte de vinsterna var så frekventa den här hösten och därför var den här trepoängaren så välkommen för David Moyes.
Det är ju inte bara det att hans lag redan förlorat tre hemmamatcher i Premier League, trots att halva säsongen återstår – spelmässigt har regerande mästarna sett torftigt ut. Segt, idéfattigt, förutsägbart.
Det här var något annat.
På lördagen var det ett fartfyllt Man United som aldrig gav West Ham en chans.
Wayne Rooney droppade längre ned i plan än vanligt och styrde spelet, säkert en följd av att ordinarie quarterbacken Michael Carrick är skadad. Rooney var bra, men det var andra som stal showen.
Danny Welbeck gjorde mål igen, Phil Jones och Tom Cleverley satte fart på bollen, Antonio Valencia utmanade på sin högerkant, Rafael da Silva ständigt överlappade, Adnan Januzaj visade att han är ligans mest spännande 18-åring.
Januzajs mål till 2–0 var ren och skär klass, det är uppseendeväckande vilken skarp fotbollshjärna han har trots sin ringa ålder (däremot måste han lägga av med filmningarna).

Jag gissar att den nyfunna speeden förklaras till stor del med att Rafael da Silva är tillbaka i form. Högerbacken har varit skadad en stor del av hösten och det är enkelt att se hur mycket han saknats. Alltid villig att gå framåt, alltid villig att hitta på saker. Det är påtagligt hur mycket bättre Antonio Valencia blir när han har Rafael bakom sig (även om Valencia tog ett par rejäla felbeslut i andra halvlek).
Efter en nattsvart höst har Manchester United fått lite vind i seglen.
Det enda negativa för Moyes den här dagen var att Welbeck haltade av med knäkänning och att West Ham fick göra en reducering med tio minuter kvar sedan Alexander Büttner slumrat till och upphävt en offside.
Till och med Ashley Young verkar vara på gång. Den utskällde yttern – han blev utbuad av både Aston Villas och Manchester Uniteds fans förra helgen – gjorde mål i veckan i Ligacupen. Nu blev det en ny fullträff, ett skott i krysset av samma sort som han gjorde till sin specialitet under sin första tid i klubben.
Kan Antonio Valencia och Ashley Young hitta formen samtidigt som Adnan Januzaj fortsätter att agera joker så kan det vara nyckeln för att laget ska klättra i tabellen.
Medan de andra topplagen möter varandra efter julhelgen ställs Manchester United mot Hull City och Norwich. Ett utmärkt tillfälle att kapa avståndet till toppen.

***
West Ham? Nja, det här var en ny svart dag för Sam Allardyces gäng. Fantomsmärtorna efter skadade Andy Carroll är enorma. Utan Carroll som uppspelspunkt finns ingenting att hota med. Modibo Maiga var totalt osynlig på topp idag. Carlton Cole hoppade in i andra halvlek och satte reduceringen. Det säger rätt mycket om West Hams hälsotillstånd att Cole, spelaren man inte gav nytt kontrakt i våras och som togs in på korttidslån, är den som skänker hopp.

Två slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

En snabb titt på slutresultatet och målskyttarna antyder att Romelu Lukaku var Merseyside-derbyts förgrundsfigur. Det var han också, sett till sista 25 minuterna, men såg man matchen fanns det också en annan, större bild.

Det mest väsentliga först: a) Kevin Mirallas skulle förstås ha blivit utvisad för överfallet mot Luis Suárez (hur kunde en så sansad man som Roberto Martínez mena att det bara skulle ha varit varning?), b) Det var en exceptionellt underhållande match: händelserik, målrik, chansrik, pulserande – och två lag som gick för seger vilket gav galen Hawaii-fotboll sista tjugo minuterna (vilket Peter Wennman beskrivit väl i sin Pluskrönika).
Men åter till Lukaku. I första halvlek satt jag och tänkte på hur svag och anonym han varit och hur hans form dalat de senaste veckorna efter den blixtrande starten på Evertonsejouren.
Samma sak i andra halvlek – Lukaku uträttade inte mycket första kvarten. Han var visserligen inte lika tafflig som Gerard Deulofeu, inhopparen som ersatte Leighton Baines direkt efter paus och inledningsvis misslyckades med det mesta, men han var inte heller den gedigne superanfallaren som han varit tidigare.
Sedan, i den 72:a minuten: Romelu Lukaku trycker in 2–2 från nära håll, ett måltjuvsmål.
Strax efteråt fick vi se den andra sidan av hans insats: Everton kom fyra mot två med Lukaku som bollförare. Men istället för att enkelt frispela någon av lagkamraterna slarvade han bort jätteläget genom att slå en huvudlös passning rakt i gapet på Liverpools utelämnade försvarare.
Och så, till slut, i den 82:a minuten: Romelu Lukaku nickar kraftfullt in 3–2 på en hörna, ett klassmål.
Spelaren som inte var särskilt bra i matchen hade ändå gjort två mål i derbyt mot Liverpool – och det om något vittnar förstås om hans kvaliteter.
Romelu Lukaku är utlånad till Everton för att samla på sig erfarenhet och få speltid. För att lära.
Om en ”läromatch” innebär två fullträffar i en glödhet match mot Liverpool ser framtiden ganska ljus ut för belgaren, Everton (på kort sikt) och Chelsea (på längre sikt).

Oscar bidrar på andra sätt
Juan Mata satt på bänken, men den här gången fick i alla fall José Mourinho argument som inte kan ha undgått någon.
Vi behöver ju inte upprepa vad det hela handlar om. Juan Mata, Chelseas bästa spelare de två senaste åren, har inte haft någon given plats i startelvan under hösten. På lördagskvällen i derbyt borta mot West Ham var han återigen bänkad, den här gången utan att få hoppa in.
I hans position spelade Oscar – och som han spelade. Brassen ordnade 1–0-målet genom att påpassligt fånga upp Guy Demels misslyckade hemåtpassning och låta sig fällas av Jussi Jääskeläinen. Frank Lampard gjorde inget misstag från straffpunkten.
Sedan gjorde Oscar 2–0 på egen hand med ett välplacerat skott. efter dryga halvtimmen (underbar liten, nätt skarv av Eden Hazard). Redan där kändes matchen avgjord.
Men det var inte bara 22-åringens offensiva bidrag som imponerade. På Upton Park visade han den kvaliteten som Mourinho uppskattar så mycket: Presspelet.
– Jag har aldrig sett en nummer tio-spelare med i hög arbetskapacitet, sa Frank Lampard.
Oscar svarade för sju lyckade tacklingar, mer än någon annan på planen. I José Mourinhos omställningsfilosofi är den typen av arbete utan boll, vilket leder till bollvinster, fundamentalt.
José Mourinho har tidigare förklarat sin tanke. I Independent i september sa han:
– Jag vill bygga med Oscar som tia. Jag vill att de andra två spelarna, från kanterna, anpassar sig till den verkligheten och lär sig att göra saker de inte var beredda att göra tidigare.
– Det är en sak att spela med Ramires och Oscar i laget, de pressar varje motståndare, eller att spela med Mata som tia bakom anfallaren och få smarta assist och smarta passningar eftersom han är en underbar talang. En annan sak är att anpassa sig efter hur vi spelar.
Oscar kommer aldrig att göra lika många assist som Juan Mata, men gårdagens match visade att han kan bidra med annat: Mål, skapade målchanser, rörlighet och bollvinster.
Och eftersom José Mourinho har lagt större tonvikt vid presspelet – och eftersom det fungerar som ett indirekt anfallsvapen – har Oscar en viktig funktion att fylla.

***
Fyllde år i helgen och fick ta emot mor och far på lördagseftermiddagen, vilket gjorde att jag missade nästan hela Arsenal–Southampton. Men av rapporterna att döma gjorde Southampton (bortsett från Artur Boruc) en rätt bra match, eller?

Genomgång – säsongen hittills (del 2)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

13) West Ham, 8 poäng
Säsongen: West Ham har sladdat i inledningen av ligaspelet, mest på grund av att man saknat en striker när Andy Carroll varit skadad. Sam Allardyce löste det dock på sitt sätt senast mot Tottenham när man spelade ett 4-6-0-system och gick hem med en 3–0-seger.

Bäst hittills: Winston Reid har växt ut till en riktigt bra Premier League-back.

Kan bättre: Backup-anfallare som Modibo Maiga måste steppa upp för West Ham skriker efter en pålitlig målgörare.

Talangen: Ravel Morrison, 20, har lämnat problemen bakom sig och visar nu varför han sågs som den störste mittfältstalangen i Manchester Uniteds organisation sedan Paul Scholes.

Behövs i januari: En ny anfallare eftersom Andy Carroll har en tendens att dra på sig skador.

Tränarens status: Sam Allardyce har inte vunnit så många beundrare på Upton Park på grund av spelsättet. Men den imponerande fullträffen senast mot Tottenham har gjort att han nämns med mer respekt.

14) Cardiff City, 8 poäng
Säsongen: Nykomlingen chockade genom att vända och vinna mot Manchester City i andra omgången. Det finns en bra centrallinje med Steven Caulker i försvaret och defensiva mittfältarna Aron Gunnarsson och Gary Medel. Orosmoment är ägaren Vincent Tans påhitt där han sagt upp assisterande tränaren Iain Moody och ersatte denne med en oprövad 23-åring (som dessutom råkar vara vän med Tans son).

Bäst hittills: Steven Caulker var en viktig värvning och han har visat sitt värde i mittförsvaret.

Kan bättre: Fraizer Campnell blixtrade till med två mål mot Manchester City, men det är fortfarande de enda fullträffarna.

Talangen: Det skrevs mycket om Jordon Mutch, 21 år, när han kom fram i Birmingham. Avgjorde mot Fulham häromveckan med ett riktigt drömmål.

Behövs i januari: En pålitlig striker.

Tränarens status: Malky Mackay är enormt populär bland fansen, men hans ställning är hotad efter Vincent Tans senaste påhitt. För Cardiffs bästa hoppas man att Mackay stannar, trots att kollegan Moody blivit uppsagd.

15) Swansea, 7 poäng
Säsongen: ”Swans” har stora förväntningar på sig efter det fina fjolåret och sommarens värvningar i form av Wilfried Bony, Jordi Amat och Jonjo Shelvey. Starten i ligan har varit under förväntan, men betänk att man redan mött Manchester United, Tottenham, Liverpool och Arsenal. I Europa League borta mot Valencia visade man vilken klass laget har, men Europaspelet sliter även på materialet.

Bäst hittills: Michu har ”bara” gjort fyra mål hittills under säsongen i alla turneringar, men han är fortfarande lagets främst anfallshot.

Kan bättre: Jonathan De Guzman var en sensation förra säsongen. Nu har han haft lite svårare att plats i elvan, men där finns sparkapital.

Talangen: Ben Davies tog klivet in förra säsongen när Neil Taylor blev skadad. Han har hunnit fylla 20 år och ser redan ut som en etablerad Premier League-spelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen. Upp till Michael Laudrup att få ihop delarna.

Tränarens status: Michael Laudrup höjdes, med rätta, till skyarna efter den starka debutsäsongen på Liberty Stadium. Sitter säkert även om resultaten skulle utebli den här säsongen.

16) Stoke, 7 poäng
Säsongen: Mark Hughes har lagt om spelsättet i Stoke och gör ett tappert försök att göra laget mer attraktivt. Han har lyckats bra – Stoke hade exempelvis 60 procent i bollinnehav borta mot Fulham senast – men poängen har inte trillat in i önskad takt.

Bäst hittills: Mittfältaren Steven N’Zonzi är den spelare med högst högstanivå. Den här säsongen spelar laget ett spel som passar honom.

Kan bättre: Peter Crouch har bara startat två matcher. Hans kvaliteter utnyttjas inte på samma sätt med den nya taktiken. Nu är det upp till bevis för honom.

Talangen: Marko Arnautovics övergång till Stoke var en av sommarens mest överraskande. Österrikaren har en hög nivå i sig och bjöd på två rabona-inlägg (!) mot Fulham.

Behövs i januari: Med det nya spelsättet skulle Stoke behöva en annan anfallstyp, en spelare som inte bara är en targetspelare utan en som även kan hota i djupled och klarar av spelet längs marken.

Tränarens status: Mark Hughes står inte så högt i kurs efter debaclet i QPR, men han förtjänar cred för Stokes förvandling.

Allardyces taktiska triumf

av Kalle Karlsson

Undrens tid är inte förbi inom fotbollen.
Att West Ham åker till White Hart Lane och chockar Tottenham genom att vinna med 3-0 är en sak.
Att man gör det efter att Sam Allardyce använt ett 4-6-0-system och vunnit den taktiska matchen mot André Villas-Boas är en helt annan.

Jo, ni läste rätt. Sam Allardyce, denne engelske riddare för det raka, långa spelet, han som har vuxit upp och 4-4-2-ammats till den grad att det var en revolution när han började spela 4-2-3-1 – han formerade en uppställning utan anfallare à la Spanien.
Ingen targetplayer i en Allardyce-elva, hur går det ihop?
Rätt bra, uppenbarligen.

Genom åren har det ständigt raljerats om Sam Allardyce. Han har blivit en tacksam slagpåse.
När han nådde framgångar med Bolton var det tack vare långbollar mot Kevin Davies. De läckra inslagen av Jay-Jay Okocha suddade inte över det faktum att Bolton var föregångaren till Stoke. Hårda, tuffa, starka i huvudspelet.
Senare hamnade Allardyce i Blackburn och det var samma sorts fotboll där. Långa bollar, en Chris Samba som flyttade upp på varje fast situation, om så Paul Robinson fick frispark i mitten av egen planhalva.
”Big Sam” har fått stämpeln som en enkel tränare med en enkel filosofi och avsaknad av en plan b.
I Sam Allardyces eget tycke har han dock haft ett större register. För tre år sedan slog han fast att han skulle passa bättre i Inter eller Real Madrid.
Fotbolls-England hånskrattade åt uttalandet.

Vi har ju sällan fått se det där ”breda registret”, men på söndagen demonstrerade Sam Allardyce sin innovativa sida.
Under säsongsinledningen har han fått klara sig utan sin försteanfallare Andy Carroll. När ersättarna inte levererat i önskad utsträckning valde han att formera ett 4-6-0.
Modibo Maïga, som spelat längst fram tidigare, var bänkad. Ricardo Vaz Tê utgick från vänster och Stewart Downing från höger. De fungerade som ”torpeder” som skulle löpa i djupet istället för att fokusera på inläggsspel. De centrala mittfältarna Ravel Morrison, Kevin Nolan och Mohamed Diamé turades om att hota offensivt centralt i banan.
– Jag sa att de skulle få chans att spela kontringsfotboll och att vi skulle utnyttja de ytor som de lämnade. Vi tränade på det i tre dagar. Det var ett stort risktagande, säger Allardyce.
– Jag hoppades att vi skulle få defensiv stabilitet. Tanken att ta bort ”nian” var att få löpningar från mittfältet. Det innebar att deras mittbackar inte visste vem de skulle plocka upp. Jag är van att få höra klagomål från spelare, men de köpte idén och taktiken betalade sig.

westham
Här ser vi genomsnittspositionerna för West Hams spelare i gårdagens match.

Efter en mållös första halvlek sprang West Ham i väg till 3–0 i andra halvlek. Winston Reid tryckte in 1–0 på hörna (efter en cynisk knuff i förstaläget), Vaz Tê forcerade turligt in 2–0 innan Ravel Morrison elegant solodribblade och satte 3–0.
– Nej, nej, kalla mig inte ett tränargeni, sa Sam Allardyce med ett leende på presskonferensen.
Han berättade att han inspirerats mer av Skottlands 4-6-0 än av Spaniens, vilket låter rimligt. Spanien använder 4-6-0 för att bli ännu mer spelförande, Skottland och West Ham gör det för att bli tajtare defensivt och kontra.
Mannen som hävdat att han skulle ha högre renommé och varit aktuell för en storklubb om han hetat ”Allardici” njöt av varenda sekund där han satt på podiet.
Jag antar att det är så det känns när man fått knäppa ett gäng tvivlare på näsan.

***
Läs mer:
3 feb 2012: Dokument om Ravel Morrison: ”United fick nog av skandalspelaren”.

***
Var med i Bollklubben förra veckan där jag och Simon Bank gästade Amanda Fredin och snackade om bland annat Bayern München, Everton och Arsenal.

Nedräkning, del 18 – West Ham

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 10.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Tredje rundan.

Sam Allardyces West Ham tog en mittenplacering tack vare långa bollar. I sommar har klubben värvat Andy Carroll och Stewart Downing.
Förvänta er ingen taktisk revolution.

Supportrarnas syn på Sam Allardyce har varit blandad.
Visst är de tacksamma för att ”Big Sam” fört klubben tillbaka till högstaligan och för att han ”etablerat” laget där (åtminstone temporärt).
Men hans fotboll är ju inte den de vill se.
”The West Ham Way” bigger på en annan sorts fotball. Det här är supportrar som stått på Bobby Moore Stand och sjungit:
”We´re West Ham United, we play on the floor!”.
Sam Allardyce lag spelar inte så.

När han nådde framgångar med Bolton i början av 2000-talet var det tack vare längre spel mot Kevin Davies.
I West Ham är den spelaren Andy Carroll.
Englands dyraste anfallare genom tiderna lånades ifjol från Liverpool. Han gjorde en klart godkänd säsong. Inte målmässigt, men i ett lag som spelar efter hans resurser (läs: långbollar) gör han så mycket annan nytta.
Nu har han köpts loss för runt 160 miljoner kronor för att bli referenspunkten i anfallet.
Sam Allardyce tyckte inte att det räckte med Matt Jarvis som inläggsleverantör. Därför löste han i dagarna Stewart Downing från Liverpool för 6 miljoner pund. För de pengarna och till spelfilosofin framstår det som en vettig värvning.

Men West Ham är så mycket mer än den tilltänkta fronttrion som kretsar kring inläggspel.
Joe Cole får vi inte glömma, West Ham-sonen som är tillbaka på Upton Park.
Längre bak på mittfältet finns Mark Noble, som gjorde en superstark inledning på förra säsongen innan han blev skadad och Mohamed Diamé, en av ligans bästa ”andravågslöpande” mittfältare. Där finns förstås också Kevin Nolan, som alltid tycks dyka upp på rätt ställa och peta in bollarna.
Eftersom nästan hela transferbudgeten gick åt till att lösa Carroll och Downing så har West Ham legat lågt i övrigt. Razvan Rat från Sjachtar Donetsk har hämtats för att bli lösningen på vänsterbacken.
Om han lyckas känns backlinjen stabil. Guy Demel är en habil högerback och mittförsvararna James Collins och Winston Reid är två av de mest kompromisslösa i eget straffområde.

West Ham har alltid slussat fram spelare ur egna led. Den mest intressanta unga spelaren nu är en före detta Manchester United-junior. Ravel Morrison spåddes en lysande framtid i Manchester, men var för stökig och ratades. Efter utlåning till Birmingham förra säsongen väntas han nu utmana om en plats på bänken.
Modibo Maïga blir lite av nyckelspelare i de inledande omgångarna. Han är nämligen den enda strikern som är matchfit då Andy Carroll dras med en hälskada.
West Ham har en tacksam inledning där de inte möter något av ”Big Six”-lagen de första sex omgångarna.
Hur de kommer klara sig? Även om det finns risk för ”andrasäsongssyndromet” kan jag inte se att de skulle åka ur. En plats på undre halvan känns rimligt.

Tänkbar startelva:
Jääskeläinen – Demel, Collins, Reid, Rat – Nobel, Diamé – Downing, Nolan, Jarvis – Carroll.

Transfers In: Stewart Downing (Liverpool, £5m), Andy Carroll (Liverpool, £15m), Danny Whitehead (Stockport, Undisclosed), Adrián (Real Betis, Free), Razvan Rat (Shakhtar Donetsk, Free).
Out: Robert Hall (Bolton, Compensation), Jake Larkins (Leyton Orient, Free).
Released: Carlton Cole, Gary O’Neil, Jack Powell, Jami Rafati, Eoin Wearen.
Nyckelspelaren: Andy Carroll.
Håll ögonen på: Ravel Morrison.

Fyra slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

Två slutsatser efter Man United–West Ham

av Kalle Karlsson

Giggs renässans kan ge nytt kontrakt
I september efter Manchester Uniteds hemmaförlust mot Tottenham (2–3) slog jag fast att tiden har hunnit i kapp Ryan Giggs.
Då hade veteranen varit sämst på plan i två raka matcher. Han var seg, ointresserad och oskarp. Visserligen har hans repertoar koncentrerats till att slå avgörande passningar de senaste åren, men när inte ens de nådde sin adress blev han oanvändbar. En lyxlirare som kostade avsevärt mycket mer än han smakade.
Så såg det ut större delen av hösten och walesaren spelade bara sporadiskt. Efter den svaga insatsen mot Tottenham startade han bara en ligamatch fram till 26 december – förlustmatchen mot Norwich den 17 november.
Men så kom julhelgerna. Ryan Giggs, som fyllde 39 år i november, började plötsligt röra på sig. Han inledde med ett piggt inhopp borta mot Swansea. Sedan dess har formkurvan varit stigande. I första FA-cupmötet med West Ham blev han poängräddare när han slog en alldeles briljant passning som Robin van Persie förvaltade vilket gav omspel.
I returen på onsdagen var det som om han skruvade tillbaka den där tiden som hunnit i kapp honom.
Ryan Giggs startade som central mittfältare bredvid Anderson. Brassen var hjärnan bakom 1–0-målet med en fin genomskärare till Javier Hernández som serverade Wayne Rooney öppet mål, men sedan var det Giggs som tog över showen.
Han sprang, dribblade, styrde och ställde. Han fixade en straff, som Wayne Rooney sköt upp en bra bit på Stretford End. Det var som om 39-åringen, lagkapten för dagen, fått tillbaka den där spelglädjen han saknade i höstas.
Ryan Giggs sa i dagarna att han kommer att avvakta till sommaren innan han bestämmer sig om nästa säsong.
Sett till hans formkurva går det inte att utesluta att han fortsätter ett år till.
– Han kommer att spela ett år till. Vi ser inga tecken på att han tappar energi. Han är en fantastisk idrottsman, sa Alex Ferguson efteråt till MUTV.

Rooney är en usel straffläggare
Wayne Rooney hade chansen att döda matchen från straffpunkten. Men anfallaren sköt bollen högt över. Och det var ingen överraskning.
Av sina nio senaste straffar han Rooney missat fem.
Under sin tid i Manchester United har han bara gjort mål på drygt 60 procent av sina försök, 19 av 28. Det är tam statistik som borde innebära bannlysning från allt vad straffar heter. Till Rooneys försvar ska sägas att han haft en förmåga att sätta viktiga straffar; i stormötena missar han ytterst sällan.
Alex Ferguson var allt annat än glad när lagets usla straffacit kom på tal efteråt.
– Vi måste skärpa oss. Folk snackar om han Lambert i Southampton som gjort mål på 33 straffar av 33 möjliga. Det är vad straffläggning handlar om. Det har funnits många duktiga genom åren. Jag tror Le Tissier hade 47 av 48 straffar… det fanns en kille i Skottland, i Rangers, som satte 57 i rad (Johnny Hubbard satte 65 av 68 åren 1949–59, min anm). En straff är en möjlighet att utnyttja ett läge, oavsett om det hands eller en foul, sa United-managern och såg bekymrad ut.
Ta det som ett tecken på att Wayne Rooney i fortsättningen får se på när andra spelare kliver fram till elvameterspunkten.

***
Senare idag kommer mer om Arsenal–Swansea och Chelsea–Southampton.

Sida 3 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB