Parkera bussen? 1800-talsfotboll?
Inte alls. Det här var snarare framtidens fotboll.
José Mourinho överraskade alla, inklusive Manuel Pellegrini, och Chelsea vann stormötet på Etihad.

Mycket av försnacket handlade om vilken taktik José Mourinho skulle använda.
Skulle han, vilket han gjort i toppmatcher tidigare under säsongen, ställa ut ett defensivt lag för att få med sig ett 0–0?
Jag såg det som José Mourinhos stora test. För mig är det inget snack om att han är världens bästa tränare på att ställa ut defensiva uppställningar med syftet att få med sig resultat. Skulle han lyckas mot ligans bästa offensiv, mot laget som gjort 42 mål (!) på elva hemmamatcher?
När laguppställningarna kom hade han visserligen gjort en del defensiva val. Oscar, en av lagets bästa spelare under säsongen, var som väntat bänkad till fördel för en extra tvåvägsmittfältare.
Men istället för att parkera laget på egen planhalva och lägga energin på att neutralisera Manchester City så visade Chelsea direkt en vilja att attackera.
Det blev inget 4-3-3, istället valde Mourinho ett 4-2-3-1 där Ramires tog plats till höger och Willian i nummer tio-rollen.
Det draget – att spela Willian centralt bakom Samuel Eto’o istället för Ramires på ett tremannamittfält – kan ha varit en sen ändring. En följd av att Manuel Pellegrini tvingats möblera om i sin tilltänkta elva. Fernandinhos frånvaro ledde till att Martin Demichelis flyttades till mittfältet och Matija Nastasic fick plats i mittförsvaret.
Det var upplagt för att testa Citys svaga länkar. Och det gjorde Chelsea.

Fernandinho blev ett rejält avbräck för City.
Martin Demichelis har visserligen spelat mittfältare tidigare i karriären, men att gå in i en toppmatch mot Chelsea och göra det jobb som Fernandinho gjort bredvid Yaya Touré blev övermäktigt. Följden blev att både Citys uppbyggnadsspel och försvarsspel blev lidande. I vanliga fall spelar City rakt och snabbt, med inslag av snabba passningskombinationer (minns väggspelen mellan Fernandinho och Yaya Touré som ledde fram till Sergio Agüeros 4–0-mål mot Tottenham). Nu var det istället trögt. Inte minst Demichelis hade för många tillslag på bollen.
Manchester Citys styrka under säsongen har varit att Yaya och Fernandinho kunnat växeldra. Båda är box-to-box-mittfältare, båda kan driva bollen, passa bollen och avsluta. Nu låg hela ansvaret på Yaya som blev avskärmad (det här säger förstås en del om vilket inflytande Fernandinho haft under sin debutsäsong).
Utan Sergio Agüero och Samir Nasri fick David Silva dessutom bära hela den kreativa bördan. Han hittade aldrig de ytorna där han firade julafton på White Hart Lane.

Den främsta orsaken till att Yaya Touré var så blek var dock att Chelseas defensiva duo David Luiz och Nemanja Matic, helt enkelt, vann mittfältskampen. Luiz gjorde en stark insats mot Manchester United och igår visade han att han är ett användbart alternativ som extra sköld framför mittbackarna.
Nemanja Matic var ett monster. Killen värvades tillbaka till Stamford Bridge från Benfica för ett par, tre veckor sedan. Han hoppade in mot Manchester United, spelade 90 minuter i FA-cupen mot Stoke, fick en halvtimme mot West Ham. Det här var hans ligadebut i startelvan. Det såg ut som om han spelat där i många år.
Matic var stark, rejäl och kapabel att ta upp den fysiska kampen med Yaya. Vid ett tillfälle sprintade han förbi Touré med bollen. Han var vårdad i passningsspelet, precis som vi lärt känna honom. Som om inte det vore nog skickade han i väg ett avskyvärt skott i kryssribban.
Det ser ut som att Chelsea har fått in en komplett mittfältare.

Matics och Luiz disciplinerade spel framför mittbackarna John Terry och Gary Cahill lade grunden till ett vasst omställningsspel. Katalysatorn där framme var Eden Hazard.
Belgaren började den här säsongen lite trevande, men senaste månaderna har han varvat upp och tagit klivet upp bland de allra bästa i ligan. Han är i magisk form och lattjade stundtals med Pablo Zabaleta.
Det var Hazard som skickligt sög ned bollen i kamp med Demichelis när Chelsea gjorde 1–0. En andraboll hamnade hos Branislav Ivanovic som dundrade in en vänster – samtidigt som David Silva hade hamnat på högerkanten och tog för lång tid på sig att ta sig hem. Hade José Mourinho accepterat det försvarsjobbet från en av sina yttrar? Tveksamt.
Chelsea hade chanser att utöka ledningen. Samuel Eto’o prickade ribban, fint framspelad av Eden Hazard.
Även i inledningen av andra halvlek skapade Chelsea de farligaste chanserna. Matic hade sitt skott i kryssribban och Gary Cahill (en jätte i försvaret) nådde högst på en hörna och nickade i stolpen. Chelsea hade kunnat döda matchen där.
Istället höjde sig City efter det att Manuel Pellegrini bytt ut Alvaro Negredo och skickat in Stevan Jovetic. Han tog plats som offensiv mittfältare och lyckades skapa oreda tack vare sin vilja att utmana.
Med facit i hand är det lätt att säga att City skulle spelat 4-2-3-1 från början. Men det systemet, med Yaya som offensiv mittfältare, fungerade inte på Stamford Bridge och inte heller särskilt bra hemma mot Liverpool. Jag förstår att Pellegrini körde vidare med 4-4-2-systemet som varit så effektivt, men igår blev det numerära underläget på mitten ödesdigert.
Närmare än David Silvas chans med cirka tio minuter kvar, där han sköt utanför i bra läge, kom inte City.
Chelsea vann rättvist och hade kunnat vinna med större siffror.

Kanske var det Eden Hazard som bäst personifierade skillnaden mellan lagen med cirka fem minuter kvar av matchen? Belgaren tappade bollen vid offensivt straffområde, för en gångs skull. Men istället för att stanna upp och se på när City startade en omställning (eller slöjogga hem som David Silva vid Ivanovics mål) tog han en defensiv löpning på 50-60 meter för att hamna på rätt sida om bollen. Kontringen stannades upp och Hazard hade demonstrerat José Mourinhos främsta egenskap:
Att få sina offensiva spelare att sätta laget främst.
I det avseendet var det här framtidens fotboll. Fotbollen har mer och mer gått mot att alla spelare måste delta i försvarsspelet.
Chelsea utför den teorin bättre än något annat lag i ligan.

En ytter som inte tar ansvar och en högerback med svagt positionsspel.
När vi studerar taktiska detaljer från helgen kan vi syna och resonera kring Manchester Uniteds försvarsmisstag.

Det har inte blivit så mycket nedgrottande i taktiska detaljer senaste månaderna. Anledningen är flera. Dels är färre matcher tillgängliga via Viaplay (och jag måste ha dem via datorn för att kunna spara bilder eftersom jag inte har tillgång till någon avancerad tv-utrustning), dels kände jag att det blev lite inflation i att rita pilar.
Men den här veckan dammar jag av avsnittet ”Taktiska detaljer från helgen” som vi körde lite då och då förra våren. Jag kan helt enkelt inte låta bli när jag såg David Moyes gäng agera som ett gäng semesterfirare kring eget straffområde igår.
Manchester United förlorade stormötet med Chelsea på Stamford Bridge. Det var väntat, men det var likväl en underlig match.
United spelade rätt bra långa stunder, tog hand om mittfältet men straffades av horribelt försvarsspel vid samtliga tre målen.
Vi tittar närmare på situationerna som understryker hur mycket David Moyes har att jobba med.

Samuel Eto’os 1–0 mål
En snygg fint, ett avslut som ändrar riktning och seglar i en båge över David De Gea in i bortre hörnet. Det var nog många som hånlog åt Phil Jones efter att Samuel Eto’o lurat upp engelsmannen på läktaren och curlat in ledningsmålet. Jones sålde sig häpnadsväckande billigt. Men själv var jag mest chockad över Ashley Youngs agerande.

I förstaläget, när Jonny Evans har nickrensat, står Ashley Young som fastvuxen i marken och väntar på att någon annan ska göra jobbet. Redan där hamnar han på efterkälken.


Han gör inget försök att komma ikapp utan springer mest och viftar med armarna, en gest med undertonen: ”Varför gick ingen av er fram?”.

I det här läget måste Ashley Young flytta ned, helst ska han redan ha gjort det. Dels för att kunna ta Eto’o om han går förbi Jones, dels för att förhindra en passning in mellan lagdelarna. Instruktionen bör alltid vara: Låt motståndarna spela ”utanför” inte igenom ditt lag.

På den här bilden blir det ytterst tydligt var den farliga ytan finns. Den är knappast där Young står i det här läget.

Därför blev jag glad att Bosse Pettersson lyfte upp Ashley Youngs agerande i Viasat.
Det handlar om det som jag så ofta har tjatat om i avsnitten om försvarsspel: Riskminimering. Som lag måste man alltid minimera riskerna. I läget när Eto’o har stannat upp och ska utmana Jones finns det en farlig yta. Se till att prioritera att stänga ned den. Vem ska göra det? Ashley Young, givetvis. Medspelarna har andra ytor/spelare att skära av.

Den här typen av insläppta mål säger så mycket om ett lag. Ashley Young vet mycket väl hur han ska agera här. Det är elementärt. Lämna aldrig dina försvarare i en-mot-en-situationer.
Vi har diskuterat det förut, redan när vi dissekerade Wigans sätt att neutralisera storlagen för två år sedan plockade vi fram en situation där Jean Beausejour och Shaun Maloney ”dubblade” mot en då glödhet Antonio Valencia. Principen är densamma. Mot bra spelare får man inte lämna sina medspelare i en-mot-en-lägen.
Måste man alltid ta såna energiödslande löpningar för att minimera risker? Det givna svaret är förstås ja, men jag kan köpa att man, mot Crystal Palace hemma, väljer att chansa i en liknande situation. Då är man hyfsat trygg i att den individuella skickligheten är högre i det egna laget, att man i längden kommer att gå vinnande ur en strid med en massa en-mot-en-situationer. Vinner försvararen bollen, vilket Young hoppas på här ovan när han ligger kvar och ”fiskar”, kan man själv ställa om, få en en-mot-en-situation och såra sin motståndare. Det kan fungera i på pappret enklare matcher.
Om man agerar så här mot Chelsea borta kan det bara sluta med katastrof.
Det var det här Manchester United gjorde så oerhört bra och disciplinerat i mötet på den här arenan ifjol. De vann med 3–2 tack vare en ytterst disciplinerad insats där spelarna ständigt gjorde val utifrån hållningssättet att minska risker.

Även om Ashley Young vet hur han bör agera så gör han det inte. Han kan inte skylla på trötthet. Matchen var bara 16 minuter gammal. Så varför gör han inte det som kan förväntas av honom?
Där blir det en tränarfråga.
Det här är samme Ashley Young som gjorde en riktigt bra och disciplinerad insats förra säsongen på Etihad, i segermatchen mot Manchester City. Alex Ferguson var uppenbarligen kapabel att få spelaren att ta jobbet i den matchen. Samme Ferguson som fått Wayne Rooney att acceptera att spela allt från central mittfältare till vänstermittfältare för att släcka bränder/agera rollspelare.
Det är det här som är en del av problemet i Manchester United och som jag anade när jag skrev den här texten om Moyes utmaningar i United. Bara för att Alex Ferguson fått spelarna att vilja dö för sin manager är det inte bara för näste man att komma in och räkna med samma gensvar.
José Mourinho har fått spelare som Willian och Eden Hazard att jobba stenhårt i defensiven. Han fick Joe Cole att förstå försvarsarbetet under sin första sejour i klubben. Han fick Samuel Eto’o att agera ytter i Inter för att kunna bärga en trippel. Mourinho har utan tvekan förmågan att locka fram arbetsmoralen hos många av sina spelare.
Har Manchester Uniteds spelare så mycket förtroende för sin manager att de är beredd att springa igenom väggar för honom? Jag tvivlar på det.

Samuel Eto’os 2–0-mål
Om första målet var ett resultat av lathet var Samuel Eto’os andra mål frukten av uselt positionsspel. Här handlade det inte om att spelaren var slö, utan att denne demonstrerade en brist jag framhållit tidigare.

Bollen har kommit ut efter en hörna. Man ser att Manchester United redan här är oorganiserat. Men titta särskilt på Rafael da Silva som hamnat i vänsterbacksposition.

När jag såg målet i realtid kände jag spontant att Ashley Young på nytt var felplacerad, han borde ha centrerat och täckt den farliga ytan. Men sedan såg jag reprisen och då kan jag köpa Youngs position. Han har trots allt två spelare (svarta ringarna) utanför sig.

Vi håller istället koll på Rafael. En grundregel är att om du hamnat i försvarsposition, exempelvis som ytterback måste du stanna i den positionen tills faran är över. Man spelar situationen ut. Rafael struntar i det. Här ser man hur han börjar söka sig tillbaka till sin högerbacksposition. Det är det ödesdigra valet som ger Gary Cahill så stor yta.

När Cahill har fått bollen är Rafael dels i ett ”ingenmanland”, dels är han vänd med ryggen mot spelet.

Han har lämnat Nemanja Vidics i ett en-mot-två-läge. I förstaläget tror Vidic att han ska ha koll på Branislav Ivanovic vid bortre ytan, sedan upptäcker han att Samuel Eto’o är fri vid första stolpen.

Rafael da Silva är en frejdig, teknisk högerback. Brassen har en skön entusiasm i sitt spel, han spelar så avslappnat att man kan tro att han lirade en plojmatch i parken med polarna.
Men hans defensiv har stora brister, som jag påpekat förr. I man-man-dueller är han tillräckligt aggressiv för vara svårpasserad, men hans positionsspel är stundtals hårresande. Och det är därför jag inte anser att han håller toppklass.
Vi såg en situation i första halvlek där han i en en-mot-en-situation med Eden Hazard valde att styra utåt trots att täckningen fanns innanför. Rafael hade alltså inte scannat av hur han skulle styra spelaren. Det slutade med en hörna och en utskällning från Nemanja Vidic.
Sedan hade vi 2–0-målet där han irrar omkring som en huvudlös kyckling. Det är inte första gången. Jag har sett liknande situationer där han går vilse och laget straffas.
Rafael da Silva är en de få spelare i dagens United-trupp som är värd att behålla och bygga vidare på, men han måste förbättra sitt positionsspel för att ta steget upp bland de bästa. Offensivt har han alla kvaliteter som behövs och mer därtill.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
20 jan: ”Existerar hedersamma förluster för Moyes?”.

Det är drygt nio år sedan José Mourinho svepte in och tog Premier League med storm.
Nu är han tillbaka.
Vad har han förändrat sedan förra gången? Fungerar hans metoder lika effektivt idag?
Här tittar vi närmare på nya Chelsea.

Flera gånger under hösten har läsare bett mig att analysera nya Chelsea. Vad har José Mourinho förändrat sedan förra gången han var i England?
Anledningarna att jag avvaktat har varit flera:
Dels vill man få ett större underlag, såvida inte förändringarna är radikala som i fallet med Everton och Roberto Martínez som fortsatt processen att byta det längre spelet mot ett mer passningsorienterat spel.
Dels har jag inte kunnat tyda några större taktiska förändringar som går att illustrera på ett bra sätt med stillbilder (vilket är svårt ändå).
Så det korta svaret är att likheterna är betydligt fler och explicita än skillnaderna. Det finns vissa saker som förändrats, men inte på grund av att José Mourinho utvecklat sin filosofi – snarare en naturlig följd av att fotbollen utvecklats, att wingspelarnas roll förändrats och att han den här gången har hårdare krav på sig att leverera rolig fotboll.

Chelsea 2004/05
När José Mourinho tog över Chelsea efter Claudio Ranieri sommaren 2004 var det ingen som tvivlade på hans metoder.
Några månader tidigare hade han fört Porto till seger i Champions League. Laget var formerat med ett 4-3-3 där Deco var navet på mittfältet. I ligan var Porto ett proaktivt lag som styrde sina matcher. I Europaspelet var man ett reaktivt lag. Försvarsspelet var synkroniserat, omställningarna var snabba.
José Mourinho tog med sig idéerna och överförde dem på Chelsea.
Han formerade direkt uppställningen utefter sin 4-3-3-filosofi. Claude Makélélé var perfekt för den defensiva mittfältsrollen. Frank Lampard och Tiago var som klippta och skurna för att ha rollerna som tvåvägsspelare framför Makélélé (effekten blev än bättre med Michael Essien som kom sommaren 2005). På kanterna fanns farten med spelare som Arjen Robben och Damien Duff. På topp fanns en Didier Drogba, som visserligen inte gjorde så många mål under debutsäsongen, men som gjorde allt annat som man kan kräva av en ensam striker.
José Mourinhos första upplaga av Chelsea var ett reaktivt lag. De försvarade sig lågt och satsade på snabba omställningar. Så fort de tappade boll föll ytterspelarna hem och bildade ett 4-5-1. Så fort bollar lyftes in i straffområdet nickades de undan av John Terry eller Ricardo Carvalho. Distansförsök togs om hand av den imponerande Petr Cech. En eventuell andraboll? Den hade Claude Makélélé full koll på.

Så här fungerade Chelseas spelsystem åren 2004–05, enkelt beskrivet. Claude Makélélé ansvarade för ytan mellan mittfält och backlinje. Tiago/Michael Essien hade rollen som tvåvägsspelare. Frank Lampard befann sig ofta i offensiva positioner, dels för att slå den sista passningen, dels för att komma i andravågslöpningar in i straffområdet. Yttrarna rörde sig ofta ned mot kortlinjen för att slå inlägg snarare än att skapa målchanser åt sig själva. Ibland spelades Eidur Gudjohnsen i en av mittfältspositionerna och då framstod Chelsea mer som ett 4-1-4-1.

Nyckeln i Mourinhos system var tremannamittfältet. Det här var under en tidsera då många engelska lag fortfarande spelade 4-4-2. Mourinho visste hur han skulle utnyttja det. Så här förklarade han det då:
– Om jag har en triangel på mittfältet – Claude Makélélé bakom och två spelare framför honom – kommer jag alltid ha ett övertag mot ett rakt 4-4-2 där mittfältarna spelar sida vid sida. Orsaken är att jag alltid kommer ha en extragubbe. Det startar med Makélélé, som spelar mellan lagdelarna. Om ingen kliver fram på honom kan han se hela planen och får tid (med bollen). Om han blir pressad innebär det att en av de två andra mittfältarna är lediga. Om de blir markerade genom att motståndarnas yttermittfältare kliver in centralt betyder det att det istället finns ytor på kanterna, antingen för våra yttrar eller för våra ytterbackar. Det är inget som ett rakt 4-4-2 kan göra något åt, sa portugisen.
Manchester United hade övergett 4-4-2-systemet i Europaspelet, men i Premier League använde de fortfarande tvåmannaanfall. José Mourinhos entré blev ett uppvaknande för engelsk fotboll.
Chelseas 4-3-3 gjorde att fler och fler lag blev tvingade att överge 4-4-2.

Det var inte någon överdrivet sevärd fotboll, men den var sannerligen effektiv. Chelsea satte rekord i minst antal insläppta mål (15 på 38 matcher), flest nollor under en säsong (25) och flest poäng (95).
Arjen Robbens och Damien Duffs fartfyllda wingspel förskönade bilden av en metodisk, fysisk lagmaskin.
Ägaren Roman Abramovitj fick se sitt lag ibland framstå som det gamla sovjetiska ishockeylandslaget i början av 80-talet. De var disciplinerade, strukturerade och skoningslösa offensivt.
Men han var inte helt nöjd. Han hade ju förälskat sig i sporten efter att ha sett Manchester United och Real Madrid bjuda på ett magiskt fotbollsspektakel med 4-3-matchen på Old Trafford våren 2003. Han gladde sig åt de två ligatitlarna, men det räckte inte. Han ville ha underhållande fotboll.

Chelsea 2013/14
När uppgifterna började sippra ut i våras att José Mourinho var på väg tillbaka till Chelsea var supportrarna exalterade. Sedan han lämnade Stamford Bridge hösten 2007 hade klubben avverkat sju tränare på sex år (plus Ray Wilkins som ledde laget i en match). Förra våren var extra ansträngd då Rafael Benítez var oönskad och till en början blev utbuad på den egna hemmaarenan.
Mourinho var ett sätt att bringa lugn och ro i klubben.
Samtidigt anlände han också med ett dekret: Den här gången skulle han inte bara vinna. Segrarna ska tas genom att spela en mer underhållande fotboll.

Till sin hjälp har José Mourinho fått en ohyggligt talangfull spelartrupp. Där finns Eden Hazard, Oscar, Juan Mata, Romelu Lukaku, André Schürrle, Kevin De Bruyne, Victor Moses – och som bonus fick han tillåtelse att köpa in Willian i slutet av fönstret.
Förutsättningarna för att spela en läcker fotboll finns onekligen.
Har han lyckats? Vad har han förändrat sedan han var i klubben förra gången?
Svar: Nej. Alldeles för lite.

Det var väntat att José Mourinho skulle bygga sitt lag på ett 4-2-3-1-system. Han har alltid använt fyrbackslinje och han har alltid velat ha numerärt övertag centralt i plan.
Det var väntat att han skulle använda ett lågt försvarsspel, betydligt lägre än André Villas-Boas experiment hösten för två år sedan.
Det intressanta var hur han ville spela offensivt. Har han ett gäng bollskickliga spelare som skulle kunna spela ett possession-baserat spel. Den fotboll som Chelsea presterade i perioder förra hösten under Roberto Di Matteo är den läckraste jag sett klubben leverera. Då fick Eden Hazard, Juan Mata och Oscar flyta runt fritt bakom anfallaren Fernando Torres och resultatet blev en snabb, flödande anfallsfotboll med platsskiftningar, kortpassningsspel och giftiga omställningar.
Det spelet höll inte så länge, när Roberto Di Matteo behövde resultat minskade han kreatörernas frihet och offensivlusten kom av sig.

Skulle José Mourinho släppa på tyglarna för dessa spelare igen? Nej.
Redan under försäsongen kom signaler på att han inte såg någon given plats för Juan Mata i startelvan. Spanjoren har varit lagets bästa spelare de två senaste säsongerna. Förra året var han en av ligans allra bästa. Mata är en intelligent, laglojal och begåvad nummer tio-spelare med en sällsynt känslig vänsterfot.
Men han är inte tillräckligt lojal, inte i det defensiva arbetet. José Mourinho föredrog den mer rörlige Oscar. Brassen var ju beredd att ta de defensiva löpningarna.
Det där är något som José Mourinho alltid lyckas med; hans spelare är beredda att offra sig i defensiven.
Under sin första sejour i Chelsea lärde han Joe Cole att ta jobbet, i Inter fick han Samuel Eto’o att acceptera en kantroll med defensiva uppgifter, i Real Madrid fick han Angel Di María att bli en av La Ligas bästa tvåvägsyttrar (åtminstone så fort det vankades el clásico). I Chelsea nu har man noterat hur både André Schürrle och Willian jobbar frenetiskt i försvarsspelet.
För José Mourinho är defensivt ansvarstagande centralt.

José Mourinhos grundfilosofi är densamma som för nio år sedan. Hans fotboll bygger på omställningsspel. Försvara dig lågt och tätt – såra dina motståndare med hjälp av snabba omställningar. Så har han byggt alla sina lag. Under Mourinho blev Real Madrid – tidigare ett spelförande lag – Europas vassaste kontringslag. Han lyckades inte kombinera det med ett effektivt försvarsspel, därför kunde han inte erövra den där tionde Champions League-titeln.
Skillnaderna mellan upplagorna består främst i spelarnas karaktär. Chelsea 2004/05 var ett lag som vann matcher på fysik och styrka. Frank Lampard och Michael Essien var rejäla på mittfältet. Didier Drogba var ett monster längst fram och erbjöd ett längre alternativ i uppspelsfasen. Nya Chelsea består av små, kvickare spelare.

Mourinho har en annan sorts offensiva mittfältare idag jämfört med den första sejouren i England. Då hade han snabba yttrar som sökte sig mot kanterna för att slå inlägg. Nu har han kvicka, passningsskickliga yttrar med playmaker-egenskaper. Deras första tanke är inte att söka hörnflaggan utan att dra sig inåt i planen för att få passningar på fötterna. De bygger gärna upp anfallen med hjälp av tålmodigt passningsspel.
Här finns en del av problemet.
Juan Mata är en possession-spelare; han passar bäst i ett lag som styr spelet och har mycket boll. Han passar sämre i ett lag som ska spela Mourinho-fotboll och anfalla med hjälp av snabba omställningar och sedan direkt falla hem i försvarsposition.

Chelsea 2013/14.

Det är förstås för tidigt för att dra några slutsatser efter en halv höst, men det är ändå intressant att reflektera över hur José Mourinho ska få Chelsea att både vinna och spela bra fotboll.
Han valde att låna ut Romelu Lukaku. Anfallarna Fernando Torres, Demba Ba och Samuel Eto’o har blandat och gett, mest blandat, även om den sistnämnde börjat visa lovande tendenser. Men anfallarna är knappast den enda, eller ens största, förklaringen till det torftiga, fantasilösa anfallsspelet.
Det handlar snarare om spelidén. Chelsea har framstått som ett lag som väntar på att motståndarna ska göra misstag. De verkar inte alls upptagna av tanken att de själva kan tvinga fram det misstaget. De hamnar ofta i situationer där de spelar mot handbollsförsvar, där passningarna går i sidled utan mål och mening.
Automatiken och metodiken för att öppna ett lågt sittande motståndarförsvar existerar inte. Förutsägbarheten borta mot Newcastle häromveckan var frapperande. Mot West Bromwich förra helgen upprepades scenariot.
Behöver Chelsea verkligen två defensiva mittfältare mot de sämre lagen? Skulle ett Bayern-inspirerat 4-1-4-1 med John Obi Mikel i Makélélé-rollen kunna öppna för ett mer offensivt lag? Det är värt att fundera över.
I nuläget är laget (för) beroende av två saker:
a) En individuell prestation (vilket givetvis är möjligt med begåvade spelare som Hazard, Oscar och Mata).
b) Omställningsfotboll.
Det här kan förstås fungera bra i vissa matcher. Chelsea satte ett naivt Schalke vid skolbänken i Champions League och vann borta med 3–0 och besegrade Manchester City hemma. Dessa dagar framstår Chelsea som kliniskt och fartfyllt, men det bygger på att motståndarna bjuder på dessa omställningsmöjligheter. Det bygger på att motståndarna vill anfalla.
Det här är intressant eftersom vi kan knyta ihop det med en reflektion från förra helgen: Hur många motståndare bjuder på dessa kontringslägen nuförtiden?

Det har hänt mycket under de nio år som gått sedan José Mourinho var ny i Premier League. Fler lag har blivit possession-baserade. Det räcker inte för Mourinho att använda sitt tremannamittfält för att få grepp om bollinnehavet eftersom de flesta lagen använder liknande system.
Den senaste tiden har vi dessutom sett en mer pragmatisk hållning. Förra helgen nådde Newcastle, West Bromwich, Sunderland och Manchester United resultat tack vare ett disciplinerat, riskminimerande försvarsspel.
Omställningsmöjligheterna – de som Mourinhos idé vilar på – blir få.
Av den anledningen känns portugisen lite ”outdated”, som jag förklarade i senaste avsnittet av Sportbladets Premier League-podd.
Hans omställningsfotboll har gett två Champions League-titlar och ligatitlar i fyra olika länder. Han kommer fortfarande vara en lysande cuptränare och kapabel att vinna fler titlar.
Men han har aldrig byggt ett lag som är bra på att spela possession-spel och öppna motståndarförsvar som sjunker lågt. I Real Madrid var spelarna missnöjda för att han ”inte gav dem rätt verktyg i offensiven”. Vi har sett samma otillräcklighet nu i Chelsea.

Det finns ju förstås tid att rätta till saker. Det är många nya spelare som ska spela ihop sig och José Mourinho har sagt att det här bygget ska visa resultat först nästa år. Men att samma tendens, samma brister, visar sig i varje klubb är illavarslande.
Det här jag lyfter fram – att hitta nycklar i offensiven – är ju en egenskap som dagens topptränare måste behärska i allt större utsträckning. Är du manager i ett storlag kan man utgå från att du kommer att ställas mot många lag som parkerar bussen i eget straffområde.
Vissa klarar det, vissa klarar det genom att tumma på defensiven, andra klarar det inte alls.
José Mourinho behärskar inte den konsten, åtminstone inte än.
Han är fortfarande en av världens bästa tränare; hans egenskaper som matchcoach är välkända, han är en professor på man-management, han är skicklig på att ställa ut defensiva lag för att få med sig resultat.
Men Roman Abramovitj bär på en annan dröm.
Han har lagt ut en förmögenhet på att få se sitt lag bjuda på spektakel. Chelsea har truppen för det. Har de tränaren?
Juryn är fortfarande ute och överlägger i den frågan.

Fotnot: Tack till Nils Paulsson och Jens Persson som fixade grafiker.

Toppmatch imorgon på Emirates. För sisådär 25 år sedan hade det här varit ett möte mellan Englands två giganter. Det var på den tiden de mötte varandra i seriefinaler (1989) och Michael Thomas avgjorde i slutsekunderna.
Arsenal klarade att hänga kvar i toppen och slåss om ligatitlar efter det att Premier League bildades. Liverpool har gjort sporadiska försök medan man det senaste decenniet mest har fått kämpa för att behålla och ta tillbaka sin topp fyra-status (med undantag av 2008/09 där man nosade på titeln).
Sedan Paul Merson avgjorde det där mötet på Anfield i mars 1991, ett mål som i praktiken gav Arsenal ligatiteln, har höjdpunkterna från de här mötet varit få.
Michael Owens två sena mål i FA-cupfinalen 2001, Neil Mellors avgörande i slutminuten hösten 2004, Andrej Arsjavins fyra mål i ligamötet i april 2009 är tre minnen som ploppar upp för mig.

I veckan har flera bett mig att jag ska skriva ”vad jag tror om matchen”. Jag brukar inte skriva inför matcher av den enkla anledningen att jag tycker det är mer intressant och relevant att skriva efteråt och analysera vad som faktiskt skedde.
Men på grund av att det var så många önskemål om just den här matchen och på grund av tidsbrist gör jag ett undantag. Istället för att skriva en längre text (vilket tar en massa tid) dammade jag av min gamla taktiktavla (inköpt till mitt första tränaruppdrag som 20-åring i division 5-laget IK Oden i Västerås) och snackade om ett par taktiska detaljer som kommer att bli avgörande på lördag kväll.
> Arsenal i rött, Liverpool i blått (märkte att jag blandade ihop färgerna runt tiden 2:15 där jag pratar om hur ”Liverpools mittfältare kommer få springa mycket ut mot kanterna”, men ni förstår nog principen).

Tack till Malin Wahlberg som höll i kameran (ni har väl inte missat Malins basketblogg på Sportbladet.se?) och till Klas som klippte ihop det.

Det som såg så bra ut för Arsenal har plötsligt förvandlats till ett kämpigt läge i ”dödens grupp”. Efter två inledande segrar hade en poäng mot Dortmund gett ett gynnsamt läge inför fortsättningen. Förlusten på hemmaplan kan bli ödesdiger.
Gårdagens spaning: Kommer fotbollen efterlikna ishockeyns bespottade 1-3-1-system?

Tisdagens möte på Emirates var ett sådant som höjer pulsen lite extra.
Inte bara för att det handlar om två klubbar med liknande arbetssätt: De har byggt långsiktigt, förlorat sina bästa spelare, men ändå fortsatt att ta steg framåt.
Det var också två ideologier som ställdes mot varandra: Arsenals passningsfotboll mot Dortmunds omställningsspel.
BvB:s ”gegenpressing” är så vida känt numera att det inte borde vara någon överraskning. Ändå var det som om Arsenal togs på sängen av Dortmunds sätt att gång på gång återerövra bollen genom hög press.
Ledningsmålet genom Henrikh Mkhitaryan var följden av gegenpressing. Marco Reus slog en svag passning, Arsenal tog hand om bollen och Aaron Ramsey ville lugna ned.
I vanliga fall, i Premier League eller mot de flesta andra lagen i Europa, hade Ramsey kunnat göra det utan problem. Motståndarna hade fallit hem för att vara ”på rätt sida” i försvarsarbetet. Men Dortmund är ingen vanlig motståndare.
Marco Reus satte fart direkt mot Ramsey, tacklade honom från ”döda vinkeln”. Bollen hamnade hos Henrikh Mkhitaryan som kunde placera in 0–1.

Gegenpressing i tre steg

Marco Reus har slagit bort en passning, men istället för att falla hem på rätt sida så pressar Dortmund högt med flera spelare.

Inom loppet av någon sekund är Aaron Ramsey omringad av fyra spelare.

Dortmund vinner bollen. Notera hur utspritt Arsenals försvar är (av förklarliga skäl, de var ju på väg att anfalla). Robert Lewandowski, med bollen, kommer i nästa skede att spela fram Mkhitaryan till 0–1.

Arsenal var klart störda av Dortmunds presspel första halvtimmen. Sista kvarten av första halvlek lyfte de upp spelet och fick in kvitteringen efter ett misstag av Neven Subotic (fint inlägg av Bacary Sagna).
Drygt tio minuter in på andra halvlek byttes Santi Cazorla in istället för Jack Wilshere och det blev injektionen Arsenal behövde. Dels betydde det att Mesut Özil – fram till dess tämligen osynlig – flyttades ut till högerkanten, dels höjde Arsenal passningstempot. Det fanns en situation där Dortmundspelarna sprang livet ur sig för att komma in i press, men Arsenal flyttade bollen så snabbt och effektivt att bortaspelarna fick jaga skuggor. Det slutade med ett inläggsläge för Kieran Gibbs, men det var ett bevis på att Arsenal kunde hantera presspelet. Det krävde bara att göra saker med tempo och kvalitet, vilket förstås inte är så ”bara”.
Dortmund började gå på knäna. Runt minut 70 fick de bara ägna sig åt att rensa. Deras sporadiska anfallsförsök bestod av ”lycka till”-bollar mot en isolerad Robert Lewandowski. Santi Cazorla var några centimetrar från att skruva in 2–1 i krysset och spanjoren hade ett till bra skottläge (återigen efter Özil-pass) som täcktes av uppoffrande BvB-försvarare.
Jag och många andra satt bara och väntade på ett avgörande mål. Det var det som var problemet för Arsène Wenger. Hans spelare blev så självsäkra att de glömde bort vilka de spelade emot.
Europas bästa kontringslag fick en möjlighet att ställa om. Det var egentligen inget superkontringsläge, men de gjorde allt med sån beslutsamhet att det bara behövdes en chans. Kevin Grosskreutz överlappade med rätt tajming på högerkanten och slog ett inlägg till Lewandowski som tryckte in 1–2 med tio minuter kvar.
Rättvist? Nja, inte riktigt. Det var definitivt ”against the run of play”, som de säger borta i England.
Men man måste lyfta på hatten för detta Dortmund.

Jag älskar det faktum att det finns olika fotbollsstilar och Jürgen Klopp har sannerligen skapat sin. Dortmunds presspel skiljer sig emot Barcelonas eftersom de varierar mellan att pressa högt och sjunka hem. När motståndarna har kontroll på bollen är Dortmund trygga i att falla hem och lita på att mittbackarna Hummels och Subotic löser det låga försvarsspelet som leder till många inlägg.
Men så fort motståndarna slappnar av eller ger minsta chans till bollerövring går det blixtsnabbt att överbemanna bollhållaren. Omställningarna är rakare och spetsigare än hos något annat lag.
Vad krävs i löpmeter för att kunna genomföra den här sortens presspel, har jag undrat tidigare. Igår fick vi en hint om det: Dortmunds spelare sprang mer än en mil mer än hemmaspelarna under gårdagens match. Det är inte alla lag som har spelare som är beredda att lägga ned det arbetet.
Man kan ju tänka sig hur svårt Martin Jol skulle ha att sälja in den här spelidén till Dimitar Berbatov, Darren Bent och Bryan Ruiz. För att ta ett exempel. Mauricio Pochettino verkar ha lyckats i Southampton så honom lyfter jag också på hatten för.

Igår hade jag två skärmar igång. Jag höll även ett öga på Milan–Barcelona och när jag sammanvägde vad jag sett i båda matcherna kunde jag se konturerna av en ny taktisk trend: Bolltapp som ett anfallsvapen.
På San Siro ställde Max Allegri upp sitt lag enligt modellen 4-6-0 för att matcha Barcelonas strikerlösa uppställning. Inte alls någon dum idé.
När Milan gjorde 1–0 genom Robinho (framspelad av en pigg Kaká) fick Allegris taktiska drag full effekt. Milan kunde sjunka ultralågt. I vanliga fall talar man om ”two banks of four” som grunden i försvarsspelet, men det här var snarare ”two banks of five”. Barcelona, trots all sin kvalitet, hade svårt att skapa chanser.
Deras möjligheter kom när de lyckades vinna bollen högt och sedan attackera mot ett Milan-försvar som inte var samlat, som inte hunnit hitta sina utgångspositioner. Kvitteringsmålet var resultatet av en sådan bollvinst. En felpassning av Cristián Zapata, en förlorad fifty-fifty-duell på mitten och några sekunder senare hade Leo Messi fått ett friläge och rullat in 1–1. Mot ett samlat försvar hade han knappast fått så mycket ytor.
Så länge Milan inte hade bollen var det ofarligt. När de väl fick tag i den ledde det till ett baklängesmål.
Det är det som är det intressanta.

Försvarsspelet har slipats enormt senaste åren. Det är mer regel än undantag att underdogs som möter Barcelona och Arsenal parkerar bussen på egen planhalva. De gör allt för att inte bjuda på något.
Det enklaste sättet att skapa chanser mot kompakta försvar är inte att spela tiki-taka. Det går förstås om man lyckas kopiera det fantasimål som Arsenal gjorde mot Norwich, men det går inte att räkna med att göra det varje vecka.
Det finns en snabbare väg: Ge ifrån dig bollen och vinn sedan tillbaka den snabbt.

Det går att dra en parallell här till ishockeyn. När det kritiserade 1-3-1-systemet härjade i svensk hockey så var en del av Lasse Falks spelidé, att man aldrig skulle åka in med pucken i anfallszon. Man skulle dumpa ned den (ge ifrån sig pucken) djupt i anfallszonen för att sedan kunna ställa upp i 1-3-1 och vinna tillbaka den.
Är det dit fotbollen är på väg? Marco Reus slog en dålig passning, men som ni kunde notera på bilderna ovan fungerade den som ett effektivt anfallsvapen. Dortmund kunde vinna tillbaka bollen mot ett osamlat Arsenalförsvar och göra mål någon sekund senare. Barcelonas öppningar på San Siro igår var av samma karaktär. De enda gångerna de fick ytor var när Milan förlorat bollen.
Tänk om Reus passning var planerad? Det var den förstås inte, men i framtiden kanske den är det. Ge bort bollen, vinn tillbaka den genom intensivt presspel och anfall snabbt mot en oorganiserad defensiv.
Är det framtidens fotboll?

Hela sommaren har Brendan Rodgers kunnat tänka igenom hur han ska använda Luis Suárez och Daniel Sturridge på bästa sätt.
Fans har diskuterat ämnet världen över.
Nu har vi sett lösningen: Trebackslinje.

När Daniel Sturridge anslöt till Liverpool i januari gav han laget en ny dimension. Under hösten hade Luis Suárez burit offensiven på egna axlar, men nu fanns en till striker som motståndarna skulle hålla reda på.
Som en bonus anslöt Coutinho som blev ytterligare en bricka i Brendan Rodgers nya lagbygge.
Då, före Luis Suárez långa avstängning, användes Daniel Sturridge som spets, medan Suárez flöt runt i en friare roll bakom.
Men hur skulle laget formeras nu när Suárez var tillbaka? Frågeställningen kompliceras av det faktum att Brendan Rodgers tidigare slagit fast att han inte vill ha numerärt underläge på centralt mittfält (det rimmar illa med hans passningsfilosofi).

Så därför är det ytterst intressant hur Liverpoolmanagern har löst det hela. Mot Manchester United i Ligacupen förra veckan såg vi ett 3-5-2-system med Daniel Sturridge och Luis Suárez som ett klassiskt anfallspar (eller 5-3-2 beroende på hur man ser det).
Då utgick Victor Moses från vänsterkanten medan wing-backen Jordan Henderson fick ansvara för högerkanten.
Mot Sunderland i söndags förfinades taktiken ytterligare. Trebackslinjen med Kolo Touré, Martin Skrtel och Mamadou Sakho var inkokat, Sturridge och Suárez startade som strikers, men nu spelade Victor Moses centralt som en ”tia”.
Jordan Henderson spelade lite högre upp på sin högerkant, vilket gjorde att Kolo Touré fick fylla upp som högerback (vilket gör att det ibland ser ut som en fyrbackslinje).
Med avsaknad av yttrar har Suárez och Sturridge uppgiften att dra sig ut mot kanterna.
2-0-målet var ett resultat av det. Sturridge tog sig ut mot högerflanken, drog med sig mittbacken Carlos Cuéllar, fick en perfekt crossboll av Steven Gerrard. Sturridge gjorde enkelt bort Cuéllar i en-mot-en-läget och serverade Luis Suárez som dök upp vid bortre stolpen.

Den nya uppställningen gör att Liverpool får tryck framåt med två anfallare, de blir inte undertaliga centralt då (nummer tio-spelaren) Victor Moses kan hjälpa Steven Gerrard och Lucas.
Svagheten är att Liverpool blir sårbart mot lag som överbelastar på kanterna med hjälp av överlappande ytterbackar. Då kommer lagets wing-backs, i senaste matchen José Enrique och Jordan Henderson, att vara utelämnade (dock med visst understöd av en av mittbackarna).
Systemet ser iallafall ut att maximera effekten av Sturridge och Suárez. Duon svarade för alla tre målen i söndags, de två sista var resultatet av att Sturridge spelade fram Suárez till öppna lägen.
Trebackslinjen har varit en trend i italiensk fotboll senaste åren.
Nu kan den vara på väg in i Premier League också.
Men i Brendan Rodgers fall handlar det inte om att tajta till defensiven. Det handlar snarare om att få ut så mycket som möjligt att av två potentiella skyttekungar.

***
Läs mer:
23 januari: Analys: Så har Liverpool förändrats med Sturridge.

Jonjo Shelvey var inblandad i alla målen igår i 2-2-matchen mellan Swansea och Liverpool.
Men det var inte bara de förödande felpassningarna jag reagerade på – utan även hans sätt att försvåra för lagkamraten Chico vid 1-2-målet.

Jonjo Shelvey slog en blindpassning till Daniel Sturridge som gjorde 1-1. När passningen väl var slagen var det svårt att förhindra målet, Sturridge kunde behärskat avsluta med första tillslaget förbi Michel Vorm.
Felpassningen som föranledde 1–2-målet var nästan lika huvudlös, men där hade skadan kunnat gå att reparera om Jonjo Shelvey utfört sitt jobb korrekt i nästa läge.
Vi tittar närmare på situationen. Här kan ni se målet.

Jonjo Shelveys passning går rakt i gapet på Victor Moses. I det här läget ser det inte så farligt ut. Swansea har fyra spelare på rätt sida om bollen: Leon Britton (i högerbacksposition), Ashley Williams, Jonjo Shelvey och Chico.

Här är det givet vem som har ansvar för vem. Chico (längst bort i högerbacksposition) är närmast bollföraren Victor Moses, Jonjo Shelvey är närmast Daniel Sturridge. Notera här hur Chico (inringad) pekar med sin vänsterarm för att Shelvey ska täcka insidan.

Daniel Sturridges osjälviska löpning ska inte förringas. Han skapar målet genom att göra allt rätt enligt skolboken; en överlappning för att förvilla backarna. Men här är själva nyckelögonblicket för Jonjo Shelvey. När han och alla andra ser att Sturridge kommer gå på utsidan övergår hans ansvar till att istället plocka upp bollförararen Victor Moses.

Det här är en situation som man ofta ställs inför som ytterback/wingspelare. Motståndarnas ytterback överlappar och då blir det extra viktigt med kommunikation; att lämna över spelare som man ofta gör i ett zonförsvar (numera kallat positionsförsvar).

Situationen bakifrån. Sturridge överlappar och i ett positionsförsvar bör ansvaret för honom då lämnas över till Chico (som är längst till höger).

Ansvaret för att pressa/fördröja/fånga in Victor Moses har övergått till Shelvey. Han har då en uppgift att förhålla sig till: Låt inte Moses gå inåt i banan och avsluta med högerfoten.

Hade Swansea använt markeringsförsvar hade Shelveys uppgift varit att följa Sturridge. Nu utför han något mellanting mellan markerings- och zonförsvar. Han släpper Moses (som han borde ha ”tagit över” enligt zonspelet). Shelveys agerande gör att Chico hamnar i en omöjlig situation där han inte vet vad han ska täcka. Moses vandrar enkelt in i plan och skjuter 1–2.

Hur borde Jonjo Shelvey ha agerat efter felpassningen? När Chico pekade med armen och uppmanade sin lagkamrat att täcka insidan skulle Shelvey direkt ställt om tankesättet. Han skulle, i sin tur, ha pekat åt Chico att täcka högersidan (överlappande Sturridge) för att ge tydlighet. Sedan skulle han ha fokuserat på en sak: Att Moses inte får gå in i plan och avsluta med högern (bästa foten). Då hade målet kunnat förhindras.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

Arsenals avsaknad av en defensiv mittfältare och Newcastles oförmåga till överflyttningar.
När vi tittar på taktiska detaljer från helgen så ser vi ett tema:
Gamla syndare.

Det var intressant när Jamie Carragher, som är ny expert i Sky Sports, dissekerade Arsenals försvarsspel i samband med att Gabriel Agbonlahor. Carragher illustrerade det alla kunnat se på tv-bilderna:
Hur Aston Villa tilläts spela och springa rakt igenom Arsenals mittfält.
Hur Arsenal i avsaknad av en defensiv mittfältsstädare inte har någon som prioriterar försvarsarbetet.

Arsenals ihåliga mittfält
Vi tittar på situationen som föranledde första straffen.

Ashley Westwood är bollhållare. Aaron Ramsey är på väg att sätta press. Men Tomas Rosicky och Jack Wilshere blir bolltittare och verkar inte alls upptäcka att tre (!) Aston Villa-spelare är fria bakom ryggen på Ramsey.

På de rörliga bilderna kunde man se hur Tomas Rosicky (inringad) i det här läget småjoggade tillbaka. Tjecken är visserligen offensiv mittfältare, men man kan göra parallellen till Aston Villas Gabriel Agbonlahor. Han spelade ytterforward men tog 4-5 uppoffrande löpningar i defensiven. Det var en bidragande orsak till att Aston Villa vann matchen.
Utan uppvaktning får Gabriel Agbonlahor ta emot bollen och kan sätta fart.

Den här bilden tycker jag är intressant att resonera kring. Jack Wilshere är ett steg närmare mål än Agbonlahor. Visst ska Laurent Koscielny sköta situationen mycket bättre. Han blir snuvad utan att att ta bort vare sig boll eller spelare. Men en utpräglad defensiv mittfältare – en Sandro eller en Lucas – hade förmodligen redan här löpt ned för att täcka upp nedanför Koscielny (det ansvaret kan förstås även läggas på mittbackskollegan Mertesacker och vänsterbacken Gibbs). Han hade åtminstone löpt med jämsides med Agbonlahor för att kunna vinna bollen i nästa skede.

…men när Agbonlahor har löpt in i straffområdet har Wilshere (inringad) stannat upp.

Så varför var detta intressant? Jo, för att vi har haft andra situationer där Arsenals centrala mittfältare helt glömmer bort vad som finns bakom ryggen.
Ni minns kanske den här analysen från mötet med Bayern München i våras. Situationerna är inte helt jämförbara, men kontentan är densamma:
Utan ett defensivt tänk har Arsenals mittfältare ingen aning om vad som sker bakom deras ryggar. Aaron Ramsey, i det här fallet, har inte lokaliserat hoten eftersom han inte utgår från ett tankesätt där han ständigt måste riskminimera – så som jag menar att en defensiv mittfältare måste tänka.
På samma sätt som en striker måste löpa in straffområdet varje gång för att bollen kan komma dit, måste en defensiv spelare alltid löpa de där extra metrarna eftersom det kan bli farligt.

Aaron Ramsey glömmer bort Toni Kroos i mötet med Bayern München.

Slutsats
Så vad lärde vi oss? Jo, i dessa tider när Arsenal behöver stärka truppen med 4-5 spelare, blev lördagens premiär ett bevis på att Arsène Wenger borde prioritera en defensiv mittfältare.
Av allt Arsenal behöver – och det är en hel del – finns den största bristen i att man saknar en defensiv krigare på mitten. En sådan som vinner boll, stressar, pressar – offrar sig. Framför allt handlar det om att ha en spelare som i första hand har ett defensivt tänk, en spelare som konsekvent tar den där extra löpningen för att riskminimera.
Nu saknade Arsenal visserligen Mikel Arteta Aston Villa, men inte heller han är någon utpräglad defensiv spelare. Han är snarare en lågt sittande speluppläggare.
Vi har fört det här resonemanget tidigare. Framför allt i det här inlägget från mars som avhandlade Leon Britton och Mikel Arteta, båda defensiva mittfältare som fått sin roll främst tack vare sina playmaker-egenskaper. Och, som sagt, vi kan gå ännu längre tillbaka, till februari där vi analyserade Arsenals försvarsspel mot Bayern München och konstaterade att Aaron Ramseys positionsspel brast.
Diskussionen är minst lika aktuell idag. Arsenal måste helt enkelt få in en defensiv mittfältare som kan bidra med andra egenskaper på det där mittfältet.
Det är därför jag tror att Marouane Fellaini hade varit avsevärt mer värdefull på Emirates än vad han kommer bli (?) på Old Trafford.
Det är därför jag är övertygad om att Luiz Gustavo hade varit oerhört nyttig för Arsenal.

När vi ändå är inne på Arsenal och silly season:
Jag skrev lite hastigt och slarvigt på Twitter igår om Arsenals påstådda intresse för Valencia-målvakten Vicente Guaita. För att betona:
Arsenal behöver förstärka både här och där och målvaktssidan är inte högsta prioritet.
I mina ögon bör prio vara en defensiv mittfältare, en striker och en mittback.
Jag upptäckte Guaita tidigt när han slog igenom och av den anledningen har jag alltid gillat honom. Han är en reaktionssnabb keeper som är på tok för bra för att vara andraval bakom Diego Alves. Om han är rätt val för Arsenal är osäkert. Omställningen från Spanien till England kan vara stor.
En Premier League-beprövad målvakt som Asmir Begovic hade varit ett tryggare val av Arsenal alla dagar i veckan.

Ben Arfas miss
Manchester City körde över Newcastle i första halvlek i måndagsmatchen. City var fantastiskt, men hade hjälp av ett förvånansvärt tafatt Newcastle.
Jamie Carragher lyfte fram hur Hatem Ben Arfa missade att plocka upp David Silva i upprinnelsen till 1–0-målet. Och det fick mig att höja på ögonbrynen. Mer om det längre ned. Först tittar vi på vad som ledde fram till målet.

Fernandinho är på väg att få en passning på mittfältet. Inringade högst upp i bild är Hatem Ben Arfa och David Silva.

Cheick Tioté sätter press på Fernandinho och lämnar en tom yta i mitten. David Silva ser sin chans och löper in i den ytan.

…och Ben Arfa blir kvar när han istället borde ha följt med Silva. Trots att han inte har någon spelare ”utanför sig” i det rödmarkerade området.

David Silva får passningen av Fernandinho, spanjoren får vända upp i den kritiska ytan mellan mittfält och backlinje – och därifrån skapas chansen som leder till målet. Det hade aldrig hänt om Hatem Ben Arfa gjort sitt jobb i första läget.

Det här – att flytta över och plocka upp spelare som överbelastar – är grundläggande i fotboll. Det är inte helt förvånande att Hatem Ben Arfa slarvar med en sådan uppgift; han är offensivt lagd och tänker inte i första hand på riskminimering.

Men varför var det så anmärkningsvärt i mina ögon?
Jo, kommer ni ihåg den här analysen från förra hösten om ”Manchester Uniteds taktiska revolution”? Den handlade om hur Sir Alex Ferguson experimenterade med en mittfältsdiamant och hur lagets mittfältare flyttade in från kanterna och överbelastade centralt. På en av bilderna kunde man se hur Shinji Kagawa lämnade sin kant och flyttade in i mitten.

Jag konstaterade att Newcastle-spelaren i det här läget måste flytta in och plocka upp den spelaren eftersom det inte finns någon spelare ”utanför” honom. Vem spelaren var? Jajamen, Hatem Ben Arfa.

Slutsats
Sent ska syndarna vakna.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Brasilien krossade Spanien i natt i finalen i Confederations Cup.
Ett bevis för att tiki-takan är död?
Nja, inte nödvändigtvis.
Men väl ett tecken på att Bayern Münchens fartfotboll redan spritt sig till andra världsdelar.
Och att Vicente Del Bosque behöver utveckla La Rojas spel om de ska kunna gå hela vägen i VM nästa år.

Jag vet. Jag har egentligen semester.
Men inga regler utan undantag. Förutom att jag i natt såg en alldeles fantastisk fotbollsmatch mellan Brasilien och Spanien fick jag svar på en av de frågor som jag gått och funderat på sedan Champions League-semifinalerna i våras. Så därför tar jag paus i rekreationen och ägnar mig åt brådskande saker:
Är det en revolution vi ser? Är Spanien på väg att bli avslöjat?

Ingen har undgått Bayern Münchens framfart under säsongen. Även de mest inbitna La Liga-fantasterna tvingades tillstå att tyskarnas tempofyllda, raka och strategiska spel demolerade Barcelonas tiki-taka. 7–0 över två semifinaler var svårt att snacka bort.
Att Bayern München under säsongen var världens bästa klubblag tror jag få argumenterar emot.
Men var det en triumf för systemet/taktiken eller tack vare att man hade en speciell spelargrupp? Bayern München är inget vanligt lag. De har trots allt en av världens bästa målvakter (Neuer), två av världens bästa ytterbackar (Lahm/Alaba), två av världens bästa centrala mittfältare (Schweinsteiger/Martínez), två av världens bästa yttrar (Ribéry/Robben), en av världens mest lojala arbetshästar (Müller) och världens bäste (?) defensive striker (Mandzukic).
Frågan som gnagt i mitt huvud sedan dess: Kan andra lag lyckas med det Bayern München gjorde mot Barcelona?
Confederations Cup har gett oss en hint.

Efter den imponerande manglingen av ett passivt, osynkroniserat Uruguay i gruppspelet har vi sett ett Italien som gett Spanien stora problem i semifinalen.
Receptet: Trebackslinje, enormt löpvilliga wing-backs (Maggio/Giaccherini) och ett rakt anfallsspel byggt på snabba omställningar.
Igår såg vi ett Brasilien som fullständigt malde sönder Spanien med fyrbackslinje, förvånansvärt högt och intensivt presspel i kombination med snabba omställningar.
Det var den tyska fartfotbollen i sambaskrud.
Brasilien använde inte exakt samma taktik som Bayern, men grundidén var densamma: Pressa tufft och hårt. Driv upp tempot. Ställ om snabbt och använd farten.
Jag sparade ned några bilder från sändningen i SVT Play för att visa specifikt vad som var lyckosamt för Brasilien i gårdagens match.

Höga presspelet
Vilket försvar passar bäst mot tiki-takan? Lågt zonförsvar eller högt presspel? Efter att ha sett Inter och Chelsea nå framgång med ultralåga försvar mot Barcelona (och Schweiz mot Spanien) har jag ansett att lågt zonspel är den bästa taktiken mot Spanien.
När Bayern München lattjade bort Barcelona valde de att sjunka hem till mittlinjen och låta Barcelona ha bollen i ofarliga ytor – för att sedan pressa intensivt så fort bollen spelades framåt eller ut mot en av ytterbackarna.
Därför var det intressant (och glädjande) att Luiz Felipe Scolari valde en annan taktik. Han beordrade extremhög press. Inte bara första tio minuterna som vi sett andra lag göra. Brasilien pressade högt i princip matchen igenom.
De spelade på gränsen till det tillåtna. Dels för att störa Spanien, dels för att utnyttja en av lagets konkurrensfördelar (storleken).
Det mest imponerande var hur hängivna spelarna var i sitt arbete. När de stressade sina motståndare joggade de inte fram lite lätt för att infria tränarens önskan. Det var maxlöpningar varje gång. Därigenom fick Spanien aldrig en lugn stund. De fick smaka på sin egen medicin och klarade inte av att hantera det under första halvlek. De hade fler bolltapp och slarviga passningar i den här matchen än de haft sammanlagt i hela turneringen.
Brasiliens taktik hade förstås inte varit möjligt utan spelare i fysiskt toppskick (de hade dessutom en vilodag mer än Spanien). På det sättet påminner de om Bayern München. De har anammat Barcelonas pressidé, men praktiserar den med större och mer kraftfulla spelare.

(Röd pil=bollens väg, blå pil=spelarens väg, svart linje=avstånd mellan spelare, turkos pil=alternativ passningsväg).

Den här bilden är från tredje matchminuten. Tre spelare som jagar i full fart. Mittfältare som är beredda att kliva fram i nästa läge.
Det är många lag som försökt pressa högt mot Barcelona/Spanien, men misslyckats för att de inte får tillräckligt med understöd.

Notera därför hur Hulk (inringad längst bort) redan i det här skedet – när Alvaro Arbeloa spelar hem bollen till Iker Casillas – har satt fart för att pressa i nästa läge.


I vanliga fall brukar Spanien kunna spela sig ur såna här situationer, men tack vare Hulk maxlöpning för att kliva upp i rygg på Sergio Ramos tvingas Iker Casillas rensa i väg bollen. Den här detaljen fungerade prickfritt för Brasilien och den är ytterst viktig. Att pressa med spelare ett och två är inga problem. Svårigheten är att spelare tre, fyra, fem måste vara beredda att kliva in i nästa läge. Brasilien klarade det – konsekvent.
Det handlade om att offensiva stjärnor tog på sig jobbet som grovarbetare. På samma sätt som Jupp Heynckes fick Ribéry och Robben att jobba stenhårt i defensiven, fick Scolari spelare som Hulk och Oscar att springa livet ur sig för att pressa och täcka igår.

Ett måste mot Spanien: Lås alla insparkar för att inte låta Spanien rulla igång och sätta igång passningskarusellen.

Hur såg Brasiliens grunduppställning ut när Spanien fått tid och utrymme att rulla igång? Jo, så här. Här ser vi hur yttrarna Hulk och Neymar (närmast) håller koll på ytterbackarna. Märk väl att Neymars avstånd till Arbeloa är tämligen stort; han vill styra spelet dit. Brasilien satte nämligen extra stor press på Spaniens högerback (den svaga länken i backlinjen). Vi ser hur Oscar har sugit upp Sergio Busquets, vi ser framför allt hur Paulinho närmarkerar Xavi (ringen närmast). Notera hur Fred (ringen längst bort) startar från bortre sidan för att skära av Sergio Ramos.

Fred springer i en båge (den typ av löpning som Henke Larsson var mästare på). I det här läget är den bortre mittbacken, Ramos, avskärmad. Piqué har bara ett passningsalternativ, spela upp bollen på fötterna på Fernando Torres.

…men då är mittbacken David Luiz redo att storma fram i rygg.

Det här djärva sättet att fullfölja i pressen, även med mittbackarna, var framgångsrikt. Här har Brasilien gjort en överflyttning till vänstersidan, Spanien lyckas ändå spela sig ur, men eftersom Luiz har flyttat upp i rygg på Fernando Torres en bit in på offensiv planhalva, vinner man boll i nästa skede.

Varför pressar inte alla lag så här? Är det verkligen så svårt? Det ser enkelt ut.
Jo, det är krävande.
Brasilien grejade det tack vare att man…
…var enormt aggressiva och spelade på gränsen. Oscar hade tur som klarade sig undan en varning i första halvlek. Med ett gult kort blir det svårare att gå fullt in i pressen.
…hade individuellt skickliga spelare, inte minst Paulinho och Luiz Gustavo. I vanliga fall brukar Xavi och Andrés Iniesta kunna vända bort eller väggspela bort spelare som ”jagar”. Igår kom de sällan förbi Brasiliens mittfältsduo.
…hade ett kokande Maracanã i ryggen. Sällan har en hemmapublik skapat en sådan energikälla. Med högljudda och uppjagade supportrar i ryggen offrade sig Brasiliens spelare mer än man trodde var möjligt.

Det finns förstås en baksida med att pressa så högt och låta mittbackarna kliva upp i rygg: När man missar släpper man till öppna lägen. Som igår i första halvlek.

Juan Mata passar till Fernando Torres och tar en löpning i djupet. Thiago Silva har följt med i ryggen på Torres och lämnar en jätteyta bakom sig…

…vilket Spanien utnyttjar. Det här ledde till jätteläget där David Luiz räddade med en heroisk täckning.

Offensiven
Det Jupp Heynckes gjorde med Bayern München till den här säsongen var att han plockade vissa delar ur Barcelonas filosofi (Bayern var det laget i Europa med näst högt bollinnehav) och sedan utvecklade systemet. Bayern München 2012/13 hade presspelet och förmågan att spela bollen efter backen. Dessutom hade de dimensioner som Pep Guardiolas Barcelona aldrig hade: Det raka spelet, de snabba omställningarna, huvudspelet, fysiken.
I Confederations Cup var Luiz Felipe Scolaris Brasilien ett skärsnitt av Bayern.
De har den tekniska kvalitén för att spela på få tillslag. De har farten för att såra motståndare med kontringar. De har fysiken för att pressa sönder en motståndare som Spanien.
Presspelet har vi tittat på. Farten exemplifierades framför allt när Neymar ryckte sig fri i första halvlek, vilket renderade en varning för Alvaro Arbeloa, Hulk ställde om och Oscar blev neddragen av Sergio Ramos och när Neymar fick Gerard Piqué utvisad.
Den tekniska kvalitén vill jag demonstrera med två situationer på egen planhalva från andra halvlek.

Spanien har flyttat över och fångat in Thiago Silva (bollförare). I såna här situationer är vi vana vid att försvararen slår en långboll som hamnar hos Spaniens försvarare och sedan är passningskarusellen igång igen. Men tack vare Silvas skicklighet löser han situationen på ett annat sätt.

Han dribblar sig förbi Fernando Torres, spelar hem till Luiz Gustavo som flyttat ned i backposition – och denne kan därmed enkelt vända spelet ut på en helt fri yta.
Trots att Spanien, som synes, har sex spelare på bollsidan lyckas Brasilien spela sig ur och få Spanien att fortsätta jaga – enbart tack vare Thiago Silvas individuella kvalité i förstaläget.
Det här visar lite om hur viktiga Silva och David Luiz, två spelande backar, var igår.

Liknande situation. Marcelo har fått en jobbig situation med Pedro jagandes i ryggen. Naturligt val: Spela hem till målvakt som får lyfta långt.

Men Marcelo har skickligheten/självförtroendet/modet att vända bort Pedro.

De spanska spelarna som tror att man knutit åt säcken får se hur Marcelo vänder spelet ut på en helt fri Dani Alves.
Ergo: Precis som Bayern München har Brasilien den individuella skickligheten för att lösa svåra situationer.

Hur går Spanien vidare?
Efter en kväll då Spanien åkt på en uppläxning och hegemonin på allvar är hotad är det lätt att dra förhastade slutsatser. Spanien spelade trots allt 120 minuters kraftödslande semifinalfotboll i torsdags mot Italien och fick bara två vilodagar jämfört med Brasiliens tre. Sådant gör skillnad på den här nivån. Det vore fel att blunda för det.
Samtidigt kan vi konstatera att Italien redan i semifinalen lyckades med mycket av det som bar frukt för Brasilien i natt. I första halvlek skapade Italien tillräckligt många heta chanser för att göra ett par mål.
Så verktygen för att tämja Spanien finns där, några få lag/länder har hittat dem. Vicente Del Bosque har fått en del att fundera på.
Det enkla vägen – dem som många neutrala skriker efter – hade förstås varit att bygga om och leta efter andra spelartyper. Ge hypersnabbe yttern Jesus Navas – en mer ”direkt” spelare – en större och viktigare roll.
Men jag tror istället att det kan bli tvärtom.
De senaste åren när Spanien fått leva med sin ”tråkstämpel” har valet att spela utan anfallare varit det som framkallat mest kritik. Kausaliteten av det valet har varit att Del Bosque föredragit att spela med två defensiva mittfältare, Sergio Busquets och Xabi Alonso. Med den duon som sopkvastar framför backlinjen tog Spanien VM-guld utan att släppa in ett mål i slutspelsmatcherna.
”Spanien är så bra att de inte behöver dubbla pivotes”, har det hetat från folk som vill ha fart och fläkt.
Argumentet fick än mer bäring efter den imponerande segern mot Uruguay där det spanska mittfältet (som bestod av fem spelare från Barcelona) knappt lånade ut bollen.
Men klarar sig Spanien utan dubbla pivotes mot de bättre lagen? Matchen igår antyder att de inte gör det.
Brasilien fick en mängd omställningslägen. Det kändes farligt nästan varje gång.
Vicente Del Bosque kommer förstås överväga att återgå till systemet med två defensiva mittfältare så fort Xabi Alonso är fit och i form. Han kan inte ha gillat vad han såg igår på Maracanã: Att Spaniens patenterade bollinnehav var rekordlågt första halvtimmen, att laget hade svårt att spela sig ur motståndarnas press, att Brasilien tog sig till så många farliga lägen (och att Italien gjorde det några dagar tidigare).
Ett frågetecken är Xavi. Detta fenomen som varit symbolen för tiki-taka-filosofin har tappat betänkligt senaste året. Nu framstår han som en sidledsspelare, oförmögen att influera spelet mot de bästa landslagen. Förr var Xavi och Iniesta en garanti för dominans. Igår var Ineista bra (igen) medan Xavi blev uppkäkad av Paulinho och Luiz Gustavo.
Xavi är 34 år i Rio nästa år. Kan Del Bosque peta honom? Tveksamt, men förbundskaptenen borde leka med tanken. I bakfickan finns spännande namn som Isco och Juan Mata, spelare som ger mer fart och tempo.
En Alonso-comeback bör därför betyda att Andrés Iniesta flyttas ut till vänster och får utgå från en kantposition. Synd, tycker jag, eftersom han visat i den här turneringen att han är världens bästa centrala mittfältare.
Med Cesc Fábregas som falsk nia (?) kan Spanien gå tillbaka till systemet som gav EM-guld förra sommaren. Mer packat mittfält, större kontroll, större bollinnehav och samtidigt bättre täckning defensivt.
Roligare att se på? Knappast.
Men Spanien föredrar nog att leva med tråkstämpeln och mästerskapstitlar jämfört med att se på när fotbollsvärlden springer om dem.

Slutsats
Bayern Münchens demolering av Barcelona i Champions League visade att det går att bemästra tiki-takan med högkvalitativ fartfotboll.
Brasiliens triumf igår visade att de nya trenderna sprider sig snabbt.
Scolaris gäng använde ett direkt, snabbt spel och sårade Spanien.
Så svaret på frågan som jag gått och funderat på sedan i maj:
Ja – andra länder/lag kan utföra Bayern Münchens moderna attackfotboll.
Inte lika bra, men ändå tillräckligt bra för att sätta käppar i hjulet för det landslag som dominerat världsfotbollen de senaste fem åren.
Men Brasilien visade också att man inte behöver sjunka djupt ned på egen planhalva för att värja sig från passningskarusellerna.
Brasilien pressade ultrahögt igår och fick spanjorerna att tappa rytmen. De löste svåra situationer tack vare hög individuell skicklighet (som Thiago Silva och Marcelo), vilket medförde att Spanien fick retirera på ett sätt de inte är vana vid.
Är tiki-takan död? Nej, än så länge är det bara de bästa som klarar av att hantera Spaniens fotboll. Fråga Uruguay.
Tyskland gick i bräschen för den nya fartfotbollen. Brasilien visade igår att fler är kapabla att ta efter.
Det är upp till Spanien att svara.

Fotnot: Bilder från SVT Play. Vill ni se matchen finns länk här.

I snart fem år har Barcelona regerat i fotbolls-Europa.
De har gjort det med en fotboll som fått omvärlden att häpna – och ta efter.
Inför Champions League-mötet med Paris SG har jag tittat närmare på de taktiska detaljerna som gjort Barcelona unikt.

Det räckte med förluster mot Milan i den första åttondelsfinalen i Champions League och mot Real Madrid i La Liga för att snacket skulle ta fart.
”Barcelonas storhetstid är slut”.
Då, när laget var som mest uträknat och behövde hämta upp 0–2 mot Milan, svarade laget för en ny maktdemonstration. De svepte bort den italienska storklubben med 4–0 i returen. Det var en insats som än en gång underströk att Barça förfogar över en unik spelargeneration.
Den revolutionerande fotbollen som gav 14 titlar under Pep Guardiolas fyra år i klubben är inte passé. Åtminstone inte ännu.
Motståndarna har visserligen lärt sig att besvara vissa av frågorna som Barcelonas passningsmani ställer, men inte alla. Barcelona är fortfarande laget med den högsta högstanivån i Europa. Lotten som ingen vill dra när det är dags för Steve McManaman att plocka bollar ur tombolan.

Genom åren har Barcelonas spel dissekerats i detalj för att bena ut hur de kan vara så framgångsrika.
Mycket är numera vedertaget. Vi vet att laget har ett intensivt presspel. Vi vet att Leo Messi droppar ned i plan. Vi vet att ytterbackarna är offensiva.
Men hur pressar de? Vem pressar och när? När pressar de inte? Varför droppar Leo Messi i plan? På vilket sätt blir ytterbackarna fria i uppspelsfasen?
När chefen bad mig göra en djupare analys av Barcelona var det dessa frågor jag ville besvara.
Så jag satte mig och kollade repriserna av ett par utvalda matcher, ritade lite pilar, satte ihop några animationer och kom fram till detta.
Det här är några taktiska detaljer som gjorde Barcelona till världens bästa lag.

Possession-spelet
Fundamentet i Barcelonas spelidé är passningsspelet. Besattheten av att inte ge ifrån sig bollen. När Pep Guardiola hade sitt första anförande för truppen sommaren 2008 redogjorde han i korta drag för sina tankar. Han sa:
– Spelstilen styrs av klubbens historia och den ska vi hålla fast vid. När vi har bollen kan vi inte bli av med den. När det väl händer, spring och ta tillbaka den. Så är det, kort och gott.
Possession-fotbollen har fått en helt ny innebörd sedan Pep Guardiola tog över Barcelona. Kortpassningsspelet fanns redan när han själv sprang runt på mittfältet på 1990-talet, men under Peps styre togs det till en ny nivå. Senaste matchen som laget inte hade minst 50 procent i bollinnehav var i maj 2008 mot Real Madrid – under Frank Rijkaard.
Även om possession-febern har spritt sig som en epidemi har inget lag kunnat bräcka Barcelona.
En förutsättning för att få passningsspelet att fungera är trianglarna som Xavi, Andrés Iniesta, Messi och Sergio Busquets snickrar ihop.
Men hur kombinerar man ett rörligt anfallsspel med löpningar samtidigt som man behåller trianglarna?
Barcelonas rörelsemönster bygger på att en spelare rör sig in i den ytan som skapats – även om det innebär att man rör sig bakåt i planen.
Titta på bildsekvensen nedan hämtad från 4–0-matchen mot Milan.
(Röd pil=bollens väg. Svart pil=spelarens väg. Blå pil=avstånd mellan spelare).

Bollföraren Jordi Alba hittar David Villa (längst ut på vänsterkanten).

Alba rör sig framåt. Men Iniesta visar sig inte framåt i plan, vilket spelare på lägre nivå hade gjort 999 gånger av 1000. Han rör sig istället till den ytan Alba lämnar.

Tack vare Iniestas rörelse hemåt har David Villa ett enkelt spelalternativ bakåt i plan. På så sätt kan Barcelona på ett komfortabelt sätt behålla bollen inom laget och få motståndarna att jaga.

…och med Andrés Iniestas (inringad) rörelse blir triangeln återskapad.

Jag återskapar en liknande situation med hjälp av en animation. Här handlar det om att yttern rör sig bakåt i plan, vilket sker rätt ofta.

Bollen spelas ut till vänsterbacken Jordi Alba. Andrés Iniesta (8) tar löpningen ut mot kanten ut mot den ytan yttern David Villa ockuperar. Här ser vi skillnaden. Istället för att Villa ligger kvar i en hög utgångsposition eller rent av tar en djupledslöpning ned mot hörnflaggan visar han sig i den ytan som Iniesta lämnat efter sig.
Det här spelsättet gör att Barcelona kan cirkulera bollen och trötta ut motståndarna.

Samma princip används när en av mittbackarna transporterar boll. En av mittfältarna faller då ned bakom och är tillgänglig för ett tillbaka spel.
Animationen jag skapat visar hur Xavi faller ned och sedan har flera spelalternativ i nästa läge (Busquets, Messi, Pedro).

Vill ni se fler trianglar och njuta av passningsporr rekommenderar jag den här Youtube-videon.
Vi lämnar tiki takan och går över på positionsspelet, sättet att skapa rätt vinklar åt lagkamraterna.

Positionsspelet
Barcelonas förflyttningar i utgångsfasen kan enkelt beskrivas så här: Mittbackarna flyttar isär, ytterbackarna flyttar upp, en mittfältare faller ned mellan mittbackarna.
Bilden nedan visar detta. Defensive mittfältaren Sergio Busquets flyttar ned mellan mittbackarna. Högerbacken Dani Alves flyttar upp längs sin kant och står för spelbredden. Leo Messi (inringad vid mittlinjen) droppar ned från sin position som striker.
När Busquets flyttar ned skapar han numerärt överläge vilket gör det enkelt att spela loss en av mittbackarna mot två pressande motståndaranfallare.

De här rörelserna med ytterbackar som flyttar upp gör att Barcelona ofta rullar på tre spelare i backlinjen. Med hjälp av denna vetskap ska vi titta på hur de enkelt spelar loss sina ytterbackar i nästa fas.
Bilden ovan är hämtad från 5–0-matchen mot Real Madrid.

Sergio Busquets har flyttat ned mellan mittbackarna. Real Madrid väljer ändå att pressa högt och spelar 3 vs 3 högt upp i plan. Barcelonas ytterbackar har flyttat upp, men är ännu inte spelbara. Men bilden visar också det faktum som gör att Barcelona ständigt kan spela sig ur pressen. De är – och kommer i princip alltid vara – 7 vs 6 på den här ytan.
Titta nedan vad som sker i nästa läge.

Gerard Piqué har fått en kort passning av målvakten Victor Valdés. Piqué tar fram bollen i plan.

Det är i det här läget – när motståndarnas nästa spelare sätter press – som ytterbacken blir ”bortglömd”. Gerard Piqué har här två alternativ. Vägga ut till Alves via Andrés Iniesta (röda pilarna) eller via mötande yttern Pedro (rosa pilarna).

Piqé väljer att spela bollen via Pedro som kan göra ett enkelt tillbakaspel på en fri Dani Alves.
På ett enkelt sätt har Barcelona spelat sig ur motståndarnas höga press.

Messi droppar i planen
Idén med en ”falsk nia”, en forward som överger sin position och istället söker sig längre ned i plan är på intet sätt Pep Guardiolas idé. Luciano Spalletti använde Francesco Totti i en sådan roll i Roma och det finns äldre exempel. Ungern på den tiden Ferenc Puskas lattjade med engelsmän ska också ha använt ett liknande spelsystem.
Men Leo Messi är den som numera förknippas med rollen. Enligt boken Formula Barça skriven av Ricard Torquemada började det som en ”plan b” som sedan utvecklade sig till en ”plan a”.
Argentinarens första match i den rollen var i El clásico våren 2009. Barcelona skulle möta Real Madrid, en match som kunde avgöra ligan. Barça vann med 6–2 på Santiago Bernabéu och en av nycklarna till segern var att Samuel Eto’o spelades på kanten och gav plats till Leo Messi i en fri roll centralt.
Real Madrids backar ägnade hela kvällen åt att fundera hur de skulle lösa problemet. När Messi droppade blev de sysslolösa. Skulle de följa med? Nej, man-man-spelet var ju nedgrävt i arkivet.
Kontentan blev att en av Reals defensiva mittfältare fick plocka upp Messi, vilket gav ännu större ytor till Xavi och Iniesta.

Här ser vi hur Messi (bollhållaren) droppat i plan, vilket gör Real Madrids mittbackar saknar markeringsuppdrag.

Idén med Messi som falsk nia var ett sätt att förhindra att han blev isolerad. Som kantspelare var det lättare för motståndarna att skärma av honom. Även om han hade ett patenterat sätt att dribbla sig in från kanten blev han inte lika involverad i spelet. Som central spelare blir han ytterst svårmarkerad, får oftare agera rättvänd och har ökat sin målproduktion explosionsartat.
Animationen nedan visar hur Barcelona med en droppande Messi automatiskt får ett 8 vs 6-övertag i speluppbyggnaden.

Vill man läsa en längre analys av hur det kan löna sig att spela med en falsk nia kan man läsa texten som jag skrev i somras: ”Därför spelar Spanien utan anfallare”.

Presspelet
Vi har hört och läst massor om Barcelonas press som gör att laget vinner bollen högt upp i plan. Fråga Milans mittfältare som knappt fick tillfälle att andas i första halvlek i mötet på Camp Nou.
Alla vet att Barcelona pressar högt. Ändå har det dröjt flera år innan motståndarna lärt sig att hantera det. Inte fullt ut, så klart, men man ser vissa tecken.
En del tränare har hittat recept för att hantera Barcelonas presspel. Max Allegris val att spela spelskicklige Riccardo Montolivo djupare i plan i första mötet på San Siro för att vara med i uppspelsfasen var ett av de mest intressanta dragen. Många har valt taktiken att lyfta långt, förbi Barcelonas förstapress, och sedan (försöka) etablera spel via sin targetspelare.

Skillnaden mellan Barcelonas presspel och andra lag som pressar högt? Framför allt synergieffekten av Barças passningsspel. När motståndarna fått jaga skuggor är energinivån lägre när de väl får tag i bollen. Alla som spelat fotboll vet hur svårt det är att ta rätt beslut när man är andfådd. Barcelonas passningsspel underlättar lagets försvarsspel.
Men det finns också detaljer som särskiljer katalanerna.
Bland annat handlar det om att förstapressen tas av en central mittfältare.

Situationen nedan är hämtad från hemmamötet med Milan häromveckan. Philippe Mexès, pressas av en Barcelonanfallare, och är på väg att vända över spelet på sin mittbackskollega Cristián Zapata.

I en sådan här situation är man som mittback van vid att få sätta igång spelet i lugn och ro. De flesta lagen styr spelet mot den mittbacken som är svagast i passningsspelet och låter denne sköta uppspelen. Inte Barcelona.
Spelvändningen är signalen för Andrés Iniesta (inringad vid mittlinjen på bilden ovan) att sätta press.
Tanken här är att Sergio Busquets ska ta över Iniestas markering och därmed trycka upp hela laget. Busquets är inte i position och får därför ta en lång löpning (se nedan).

Notera att det är Iniesta – och inte Leo Messi (här vid toppen av mittcirkeln) som tar förstapressen. Yttern Pedro kommer att skära av passningsalternativet ut till Milans högerback Ignazio Abate. Anledningen är att Barcelona vill få en situation med så många spelare som möjligt på liten yta runt bollen.

Zapata har inga enkla passningsalternativ annat än att vända hem på egen målvakt. Han väljer att spela ut på Abate.

När Barcelona väl satt in sin press finns ingen återvändo. Sergio Busquets vet det så han är tvungen att ta löpningen över halva planen för att ge understöd. I det här läget erövrar han också bollen. Men bollvinsten kan främst härledas till Iniestas intensiva press som överraskar motståndarnas mittback som tvingas slå en passning mot en spelare (Abate) som är satt under press i samma sekund som han tar emot bollen.

Ett alternativ till det här är att i samma situation, när Iniesta tar förstapressen, låta David Villa ta över Iniestas markering. Då låter Barcelona motståndarna spela ut bollen till den ”ledige” högerbacken. I nästa skede flyttar istället Barças vänsterback, Jordi Alba/Eric Abidal upp ett steg och sätter press på motståndarnas högerback. Hela backlinjen flyttar efter och laget har därigenom skapat ett numerärt överläge (5 vs 4) runt bollen.
Det skulle se ut typ så här:

Finns det tillfällen då pressen inte går att applicera? Ja, framför allt handlar det om när motståndarnas mittfältare får vända upp med bollen och Barcelonas mittfältare inser att de är för utgrupperade. Då väljer de istället att falla hem och bilda en mur. De förhindrar vertikala passningar och tvingar motståndaren att söka sig ut mot kanterna. Där kan Barcelona försöka fördröja spelet och få hem folk – innan man sätter in press igen.
Animationen visar hur mittfältet centrerar:

Det som främst gör Barcelonas presspel unikt är att den är mer intensiv, och samtidigt mer riskfylld än vad vi sett tidigare i världsfotbollen.

Den här bilden visar på hur extremt Barcelonas presspel kan te sig. Den är hämtad från 5–0-mötet med Real Madrid för drygt tre år sedan.

Barcelona har gjort ett försök att vinna bollen högt – men misslyckats. Real Madrid har bollen och fem Barçaspelare har hamnat i offensiva positioner.

Det finns ingen tränare i världen som skulle rekommendera Sergio Busquets (inringad) att gå framåt i det här läget.

Men det är precis vad han gör.

Busquets press gör att Real Madrid-spelaren (Diarra) förivrar sig och slår en längre boll som går till inkast.
Den här bilden kan man reflektera mer över.
Den visar att Barcelonas extrema presspel lämnar enorma ytor mellan mittfält och backlinje. Backlinjen, i det här fallet Piqué (lilla pilen) försöker trycka upp försvarslinjen, men det är riskfyllt. När Milans M’Baye Niang fick sitt friläge som mynnade ut i ett stolpskott var det resultatet av hög press i förstaläget, och en mittback (Javier Mascherano) som klev högt och missbedömde långbollen i andraläget.
Det är det här motståndartränarna har noterat och dragit nytta av. Än så länge leder det inte till segrar, men man ser att de åtminstone har en idé om hur de ska hantera pressen, istället för att som under Pep Guardiolas första år – vara helt svarslösa.

Sergio Busquets är nyckeln i Barcelonas defensiva spel. Det är han som dels får ta de svåra besluten om att falla eller pressa, dels får ta många av de energikrävande löpningarna för att täcka upp för lagkamrater som kamikaze-jagar.

Andrés Iniesta (inringad) sätter in pressen mot den andra mittbacken precis som vid bildsekvensen jag tidigare visat. Här syns Sergio Busquets i bildens överkant, längst till höger.
Notera den enorma löpningen han tvingas ta för att täcka upp.

…men det är den som betalar sig. Barça flyttar över hela laget inom loppet av några sekunder och fångar in motståndaren, i det här fallet Real Madrid, i säcken.

Slutsats
Barcelona har revolutionerat fotbollen genom sitt passningsspel och sitt intensiva presspel.
Men det är viktigt att påpeka att taktiken inte hade varit möjlig att genomföra utan en exceptionellt hög teknisk nivå hos spelarna. För att spela sig ur alla möjliga och omöjliga situationer krävs en hög kompetens tekniskt och vad gäller spelförståelse. Där har Barça en fördel av att ha elva bolltrygga spelare – även målvakten Victor Valdés som beordras att ständigt spela ut bollen.
Navet i laget är centrala mittfältet med Xavi och Iniesta samt ovärderlige Sergio Busquets som gör jobbet i det tysta.
Jag har sett Champions League-finalen 2011 flera gånger i sin helhet – en av de mest imponerande Barça-insatserna under Guardiola – och jag är övertygad om att hade lagen bytt innermittfältspar så Xavi och Iniesta bytt tröjor så hade United både haft bollinnehavet och vunnit matchen. Så bra är duon.
Kan ett Premier League-lag ta efter och spelar den här typen av fotboll?
Nej. Kort och gott.
Det var rätt talande när Alex Ferguson kommenterade nederlaget på presskonferensen efter CL-finalen 2011. Han var resignerad inför det faktum att den tekniska skillnaden mellan britterna och den här La Masia-skolade generationen är enorm. Han pratade istället om att förändra regler för ungdomsfotbollen, om att det skulle krävas höjd träningsdos för de allra minsta. Ett projekt som skulle ta många år innan det ger resultat.
Det säger en del om vad FC Barcelona lyckats åstadkomma med nästan idel spelare från den egna akademin.

Fotnot: Om någon undrar varför en text om Barcelona hamnar i Premier League-bloggen så är förklaringen enkel: En vanlig artikelmall på sajten har bara plats för en bild. I bloggen kan man skriva en bit text, lägga in bild, skriva text, lägga in ny bild, lägga in Youtube-klipp osv, vilket gör det enklare för mig att vara pedagogisk.