Ryktet om min död är betydligt överdrivet, sa Mark Twain.
Ryktet om Chelseas död kan vi också lägga på is.
Segern mot Napoli betydde avancemang i Champions League.
Men det var framför allt kvällen då de reste sig och blev ett LAG.

Det fanns en ögonblicksbild från gårdagens match som jag tycker beskriver Chelseas förvandling under de senaste dagarna.
Det var varken John Terry, Frank Lampard eller Didier Drogba som spelade huvudrollen.
Jag vet inte exakt vad klockan stod på, men det var i slutet av förlängningen. Chelsea hade vänt på steken, börjat med att hämta upp 1-3 i Neapel till 4-4 sammanlagt, fått se Branislav Ivanovic trycka in 4-1 i nättaket i slutet av första förlängningskvarten.
Då började Fernando Torres stressa livet ur Napolis backar. Han pressade och pressade och även om det var ”kört” – han saknade understöd från lagkamraterna – så fortsatte han.
Det slutade med att han fick betalt, precis som det brukar göra när man lägger ned hårt arbete. Napoli slog en riskabel passning, Florent Malouda fick bollen och startade en kontring. Den slutade med att Didier Drogba sköt bollen utanför, men den visade att en inhoppare (Torres) var beredd att offra sig för laget istället för ”jaget”.

Just den inställningen – att ta jobbet som riskerar att bli osett, obetalt, oglamouröst – har Chelsea saknat under den här säsongen.
När de rutinerade spelarna tappade förtroendet från André Villas-Boas blev det ömsesidigt. De förlorade förtroendet för den oprövade portugisen – och därmed var de inte längre beredda att ta jobbet.
De kämpade, men sträckte sig inte den där extra centimetern. I går gjorde de det och då såg vi resultatet.
Gamla Chelsea tillbaka, och det är ofrånkomligt att inte lyfta fram John Terry.
Jag är och har länge varit en Terry-supporter ända sedan han kom fram som ung och lovande kulturbärare i lyxbygget Chelsea. Med åren har den beundrarskaran blivit smalare och smalare på grund av ett gäng kontroversiella incidenter. Men som Niva bloggade om tidigare idag finns det också en annan bild av John Terry.
Den om ledaren som står bakom sitt lag, som står bakom och hjälper sina lagkamrater, som är beredd att spela rysk roulett för sin klubb.
Han har fått mycket skit den här säsongen, John Terry. Jag är glad över att han i går fick visa att han fortfarande kan vara en sjujävla bra försvarare.

Det var som om hela Stamford Bridge levde upp under gårdagens galakväll. Paolo Cannavaro, van med elektrisk stämning på Sao Paolo, berättade för Gazzettan att han inte kunde höra något på grund av den höga ljudvolymen i går.
Det var som om ett utdömt Chelsea hittade hem. Lågt försvar, stark centrallinje och en centertank som tar plats.
Vid sidan av den mäktige Terry var Didier Drogba en annan spelare som visade sig från sin bästa sida. Många undrar förstås varför han inte spelat så här tidigare under säsongen, men man kan samtidigt undra: Var det särskilt klokt av André Villas-Boas att så tydligt avfärda de äldre spelarna, däribland Drogba, som ”förbrukade”?
Drogba i den här formen under hösten och vintern kunde kunnat vara skillnaden mellan slag om fjärdeplatsen och slag om titeln.
Hur ersätter man honom utan att spendera över 300 miljoner kronor?
Som någon skrev på Twitter:
”…och någonstans där ute stängde André Villas-Boas av sin tv, satt tyst i mörkret och började storgråta”.

Det blev en stor kväll för hans ersättare. Roberto Di Matteos lycka vid slutsignalen gick inte att ta miste på. Han hoppade upp i famnen på en häpen Didier Drogba som, vad det verkade, hade tänkt sig ett lugnare firande.
Det är lätt att förstå italienaren. Hans tränarkarriär var på väg utför vid den här tiden i fjol när han fick sparken från nykomlingen West Bromwich. Nu kan hans tränarkarriär få ett jättelyft.
Han kanske inte får förtroendet att stanna i Chelsea på lång sikt, men han kommer åtminstone kunna stärka sina aktier om han tar klubben till en framgång i Champions League (vad framgången består i är svårt att bedöma innan man sett lottningen).
Tänk om Roberto Di Matteo gör ”en Avram Grant”? Kommer in under säsongen, leder laget till final och sedan surfar på den framgången i åratal.
Efter gårdagen vet vi att det är farligt att underskatta Chelseas ”Old Guard”.

***
Jag utmanade AIK:s Martin Mutumba på dribblingsfajt i tisdags. Här kan ni se hur det gick:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article14520568.ab

I inslaget får vi lära oss ett nytt uttryck: ”Blocket-finter”. Världsklass.
Lägg dock gärna märke till hans Klas Ingesson-inspirerade fint där han först stämplar mig och sedan går förbi (sista duellen). Jag hade ”claimat” frispark där – vad säger ni?

***
I kväll kan ni hänga med på Sportbladet.se då jag liverapporterar Manchesterlagens öde i Europa League. Vi drar igång med Athletic-Manchester United runt 18.45. Håll utkik!

I tio år har han brottats med små resurser.
I tio år har han ändå sett till att Everton har kunnat bråka med de stora klubbarna.
David Moyes var ett bortdömt mål ifrån att ta klubben till Champions League 2005. Sedan dess har man famlat i ovissheten.
När David Moyes, 48, på onsdagen firar tioårsjubileum på Goodison Park är det läge att resa frågorna:
Var står ”Toffees” idag? Och vad håller framtiden för han som kallats ”Den nye Alex Ferguson”?

Det blev ingen galakväll för David Moyes i går på Anfield, veckan då han firar tio år i Everton. Liverpool vann med 3-0, Steven Gerrard blev den första i Premier League-eran att göra hattrick i ett Merseyside-derby och Moyes fick kritik för sin laguttagning.
Evertontränaren satte bland andra Tim Cahill, Leon Osman, Phil Neville, John Heitinga och Royston Drenthe på bänken, förmodligen med tanke på helgens FA-cupmatch.
Det är såna grejer du kan göra i utvalda matcher och komma undan med det, men knappast i ett derby där man vänder hem med 0-3. I en omröstning i The Times svarar 62,1 procent av läsarna att Moyes gjorde fel.
Men en dag som denna, när det alltså är på pricken tio år sedan David Moyes ersatte Walter Smith, kan vi se mellan fingrarna för en stund.
Tio år på samma tränarstol, oavsett vilken klubb det handlar om, är en prestation som är värd att uppmärksammas.

Ni som såg Euro Talk i måndags märkte att jag var extra entusiastisk när vi pratade David Moyes gärning i Everton. Jag tycker nämligen inte att han får tillräckligt mycket credit för vad han har gjort.
Han tog över ett Everton som slagits om nytt kontrakt fem av de sex senaste säsongerna.
Med ytterst liten transferbudget lyckades han rädda kontraktet under våren för att sedan lyfta laget till en sjunde plats säsongen efter.
Den enda plumpen är säsongen 2003/2004 då Everton slutade på 17:e plats.
Sedan dess handlar det om idel placeringar på övre halvan, med fjärdeplatsen 2004/2005 som den allra största triumfen.
David Moyes, om någon, förbannar klubbens öde. Everton lottades mot Villarreal, laget som ett halvår senare nådde Champions League-semifinal mot Arsenal och föll efter en missad straffspark av Riquelme.
Everton var ett bortdömt mål ifrån att slå ut spanjorerna. Pierluigi Collina dömde bort Duncan Ferugsons mål.
– Han dömde inget mer efter det. Det var vårt tillfälle. Det hade tagit oss till en ny nivå, säger David Moyes.
Vi kan bara föreställa oss vad ett avancemang till gruppspelet hade betytt för en så fattig klubb: Enorma intäkter, större status – lättare att värva spelare.
Sedan den dagen har Everton fått återgå till en anonym tillvaro utanför rampljuset. De har varit ”best of the rest”. Problemet är att det inte ger några sköna miljoner från Uefas mest prestigefyllda turnering.
David Moyes säger:
– Jag har aldrig kunnat få grepp om toppklubbarna, aldrig kunnat komma ikapp, men det har funnits tillfällen då vi snuddat vid dem. Det har funnit tecken genom åren på att vi kommit närmare. Vi har varit i positioner för att utmana, men vi har inte nått ända fram.
David Moyes har kämpat i tio säsonger. Mot oddsen, med bakbundna händer.
Det är inte säkert att det blir en elfte.

I sommar ska han sätta sig ned med ägaren Bill Kenwright. Moyes kontrakt går ut 2013. Han vill ha indikationer på var klubben är på väg.
Han har känt en nytänd optimism efter segrarna mot storlagen, bland annat Manchester City, men krassa verkligheten är att det behövs stålar för att ta nästa steg.
– Vi sålde Dinijar Biljaletdinov och fick inte lite pengar. Plötsligt kände vi att vi kunde göra saker, säger Moyes som värvade Darron Gibson, Nikica Jelavic, Steven Pienaar (lån) och Landon Donovan (lån) i januari.
Kan Kenwright skjuta till resurser eller hitta en ny ägare som kan göra det? Vad händer med den nya arenan? Ska man nöja sig med att ligga i bakvattnet och leva på minnena från 80-talet då Everton slogs med Liverpool om att vara Englands mest framgångsrika klubb?
David Moyes säger:
– Liverpool var en toppklubb 2002. Jag var tvungen att bygga upp min klubb. Senaste säsongen tog vi fyra poäng från dem och de såg ut att vara på väg mot ruinens brant. Sedan fick de nya ägare, investerade pengar och började klättringen. Det är så det har varit. Jag kommer ihåg att jag värvade Yakubu för £11m. Ny striker, nytt köprekord. De köpte Fernando Torres för £27m.

Under sina tio år har David Moyes, netto, spenderat blott £15m. Det är en struntsumma i sammanhanget. Visst, när han klev ombord 2002 hade han en blivande kassako i klubben i Wayne Rooney som 2,5 år senare såldes för £27m. Visst, han har haft god hjälp av den fina akademin som fostrat spelare som Tony Hibbert, Jack Rodwell och Ross Barkley.
Men ändå.
År efter år har han tvingats hitta billiga alternativ som klubben sedan kan använda under några år för att sedan sälja vidare. Ofta med vinst.
Listan på fynd är lång: Nigel Martyn, Tim Cahill, Joleon Lescott, Phil Jagielka, Phil Neville, Steven Pienaar, Mikel Arteta, Leighton Baines, Séamus Coleman…
Joleon Lescott är ett bra exempel. Everton scoutade spelaren i Wolverhampton 24 gånger. Moyes själv såg honom vid åtta tillfällen.
De hostade upp £5m och sålde honom senare till Manchester City som en av tidernas dyraste försvarare för £22m.
– Jag har hört folk säga: ”Det är galet, Davie”. Det kanske är galet, men jag tar mig tid vid varje transfer. Kanske missar jag någon spelare, men jag försöker göra rätt. Du står och faller med dina värvningar.
När Financial Fair Play knackar på dörren ligger han före sin tid.
I en klubb som Everton har den hållningen varit nödvändig. David Moyes visste vad han gav sig in på när han lämnade Preston.
– När jag tog jobbet visste jag att det inte skulle finnas några stora pengar. Det enda jag krävde var att vi inte skulle sälja några spelare om jag inte ville det. Ordföranden har aldrig brutit mot det löftet. Jag kan inte säga nu att jag behöver massa cash, men faktum är att Evertons utveckling behöver skyndas på. Det har gått snabbare än vi trodde för tio år sedan.

David Moyes minns väl hur han tog över ett gäng med många starka karaktärer. Det har lyfts fram flitigt hur den unge André Villas-Boas haft problem att hantera den rutinerade kärnan i Chelsea, men det kan inte ha varit helt enkelt för David Moyes heller att som 38-åring kliva in och styra ett omklädningsrum med Duncan Ferguson, Kevin Campbell, David Ginola, David Weir, Alan Stubbs, Paul Gascoigne och Thomas Gravesen.
– Det hade varit svårt för vilken manager som helst, konstaterar Moyes.
Den före detta mittbacken från klubbar som Celtic, Cambridge, Shrewsbury och Preston hade de naturliga ledaregenskaperna. De som så många skotska tränare från Glasgow verkar ha. Mick Rathbone, hans före detta fystränare, säger att David Moyes som spelare i Preston förutspådde att han skulle bli utsedd till ”Manager of the year” innan han fyllt 45 år.
Han tog hem priset tre gånger innan han fyllt 46.
– Vad jag lärt mig? Ta aldrig något för givet. Du måste arbeta hårt varje dag för att undvika att någon bättre tar din plats. Du måste vara alert för att få stanna. Och du behöver en bra ordförande – det är en orsak till att jag blivit kvar i tio år.
David Moyes framstår kanske som anonym för dem som inte följer engelsk fotboll så noggrant, men han sticker ut vissa sätt.
Han fördömer filmningar (det är inte alla tränare som gör det) och han tror inte på att bötfälla sina spelare. Istället skickar han hem dem och de flesta saknar träningarna så mycket att de snart ber om att få komma tillbaka.
Ända sedan han var spelare har han fått be sin fru Pamela om nåd för all tid han lägger ned på fotbollen. Varje kväll finns det alltid något som måste göras, en spelare som ska scoutas eller andra förberedelser. Paret brukar förlägga semestrar för att besöka någon turnering eller någon tränarutbildning. Eller bara för att scouta ett utländskt lag.
På sin första dag i Everton fick han ta itu med en transferbegäran från Paul Gascoigne. Legendaren bad gråtande på Moyes kontor om att få lämna för Burnley.
– Det var märkligt. Den spelaren du beundrat i åratal sitter framför dig i tårar. Det stora problemet för mig var att Burnley skulle möta Preston på måndagen och jag kunde inte låta Gazza spela. Jag sa åt honom att avvakta och säkerställde att han inte spelade den matchen. Han flyttade veckan efter.
David Moyes första drag inför debutmatchen mot Fulham var att utse Duncan Ferguson till lagkapten. Det var inget han behövde ångra.
– Klockan var tjugo i tre, jag hade gjort alla förberedelser och det var tyst i omklädningsrummet. Då hörde du: ”Yooouu f****** bluuuue boyyys! Yooouu better get IN THERE!” Big Dunc var på tå, och var framme och snackade med var och en med sin grövsta skotska accent. Och jag tyckte att jag hade varit en bra kapten. Vi gick ut som Skottlands rugbylandslag hade gått ut mot England. Vi gjorde mål efter 31 sekunder.

Inför gårdagens derby lyfte The Times frågan om David Moyes rentav är Premier Leagues skickligaste manager.
Det är intressant att de tar upp ämnet, men jag vidhåller det jag sa i Fan-TV i måndags: För att bli det måste han ha lyckats i en storklubb först.
Där kommer han ställas på helt andra test.
Jag är inte säker på att David Moyes har förmågan att taktiskt hantera ett lag som ska föra matcher.
Defensivt har han kunskapen; Everton är det lag i ligan som släpper till minst antal avslut. Men framåt? Hans lag har sällan spelat attraktiv, sevärd fotboll – den som efterfrågas i storlagen. Hans Everton har främst handlat om en starkt kollektiv. Stora, fysiska spelare. Två mittfältare (Tim Cahill och Marouane Fellaini) som i perioder fått sköta anfallsbiten tack vare sitt huvudspel snarare än sin kreativitet.
Samtidigt har han haft blicken att hitta de kreativa spelarna på transfermarknaden. Han hämtade Mikel Arteta från Real Sociedad. Idag är det naturligt att satsa på en spansk spelfördelare, men det var det knappast 2005. Han fann Steven Pienaar i frysboxen i Dortmund. I år har han lockat fram talangen ur Royston Drenthe.

Jag, och många andra, tycker att det är dags att testa vingarna. Han har gjort sig förtjänt av ett stort, prestigefyllt uppdrag.
Den här sommaren kan en rad topplag stå inför ett managerbyte. Chelsea förmodligen, kanske Tottenham. Vi vet ännu inte vad det gäller Arsenal, Liverpool och Manchester City.
David Moyes bör figurera i snacket kring dessa jobb eftersom José Mourinho inte gärna kan ta alla stolarna.
Personligen skulle jag älska att se honom kliva in i Chelsea. Det kommer förstås inte att ske, Roman Abramovitj vill ha extravaganta namn. Men just därför. Tänk er Moyes hårda nypor i Chelseas ökända omklädningsrum.
Moyes själv är inte inställd på att lämna.
– Ingenting kan få mig intresserad just nu. Det är Everton som gäller. Jag är en lojal kille mestadels av tiden.
I över tio år närmare bestämt.

David Moyes tid i Everton
Mars 2002: David Unsworth gör mål efter 32 sekunder i Moyes första match, en 2-1-seger mot Fulham.
Maj 2003: Fullbordar sin första hela säsong i Everton med en sjunde plats, den bästa placeringen sedan 1996.
Maj 2005: Everton slutar fyra och kvalificerar sig för Champions League.
September 2006: Everton besegrar Liverpool med 3-0 på Goodison Park, den största derbyvinsten sedan 1964.
April 2009: Everton slår ut Manchester United i FA-cupsemifinalen efter straffar. De förlorar finalen mot Chelsea.
Maj 2009: Moyes utses till Manager of the year för tredje gången.

Källor: Guardian, Telegraph, Times, Wikipedia

***
Blev en stressig dag i går. Nappade på ett extrajobb, vilket gjorde att jag bara såg andra halvlek av Liverpool-Everton.
Steven Gerrard hyllas med rätta idag, men jag vill lyfta fram Luis Suárez.
Med den måltorkan som han har är det beundransvärt att vara så osjälvisk som han var vid 3-0-målet. Uruguayanen visade återigen att han gör i princip allt, utom mål.

Elva spelare ut, elva nya in. Den här veckan var det ingen spelare som lyckades behålla sin tröja i elvan.
Däremot kan vi konstatera att tidigare så iskalla Arsenalduon Theo Walcott och Tomas Rosicky är tillbaka efter en veckas frånvaro. Theo Walcott tar dessutom hem titeln ”Omgångens spelare” – hans andra på tre försök. 22-åringen (fyller 23 på fredag) låg bakom båda målen mot Newcastle och hade haft fler assist om lagkamraterna ställt in siktet.
– Från första minuten till den sista var han fantastisk, sa Arsène Wenger. Jag tycker att det var hans bästa insats för oss.
Backlinjen var ganska gjuten även om John O’Shea nosade på en mittbacksplats.
Unge Jack Colback gjorde en stormatch för Sunderland mot Liverpool. På mitten får han sällskap av nämnde Rosicky och Swanseas minilirare Joe Allen, som var ruskigt bra i segermatchen mot Manchester City.
De hetaste utmanarna till titeln som ”Omgångens spelare” var Wayne Rooney och David Hoilett, som blev hjälte i ödesmatchen mot Wolves.
Omgångens spelare: Theo Walcott, Arsenal.

Mitt Omgångens lag:
Ali Al-Habsi, Wigan
———————————-
Branislav Ivanovic, Chelsea
John Heitinga, Everton
Steven Caulker, Swansea
Leighton Baines, Everton
———————————-
Tomas Rosicky, Arsenal
Jack Colback, Sunderland
Joe Allen, Swansea
———————————-
Theo Walcott, Arsenal
Wayne Rooney, Manchester United
David Hoilett, Blackburn

Här är fler som förtjänar omnämnande:
John O’Shea (Sunderland), Juan Mata (Chelsea), Gary Cahill (Chelsea), Leon Osman (Everton), Alan Hutton (Aston Villa), Ryo Miyaichi (Bolton), Adam Bogdan (Bolton), Victor Moses (Wigan), Wayne Routledge (Swansea), Ashley Williams (Swansea), Ashley Young (Manchester United), Paul Scholes (Manchester United), Tim Krul (Newcastle), Mikel Arteta (Arsenal), Jonny Evans (Manchester United).

***
Vem förtjänar titel som ”Omgångens floppspelare”? De som drog på sig utvisningar eller har ni noterat någon annan?

Vittring
Inför derbyt den 26 februari var Arsenal tio poäng efter Tottenham i tabellen. Det händer mycket på några veckor. Efter Spurs (tillfälliga?) kollaps och Arsenals segerrad är avståndet en poäng.
Plötsligt är det fördel Arsenal i jakten om tredjeplatsen. Det är Arsène Wengers lag som har flytet, marginalerna, spelare i form.

Arsenal var inte sprudlande i kväll sett över 90 minuter; de började bra men tappade och föll in i gästernas tempo för att sedan resa sig och göra en stark andra halvlek.
Newcastle ska ha credit. De spelade efter resurserna och Alan Pardew gjorde ett smart byte när han tog av Gabriel Obertán och satte in Shola Ameobi och gick över på 4-4-2 istället för 4-4-1-1 när man aldrig fick fast bollen. Tim Krul var i samma form som i inledningen av säsongen, Fabricio Coloccini ultrastabil, till och med Mike Williamson spelade upp sig i andra halvlek.
Men har man ”flow”, som Arsenal bevisligen har nu, överger man aldrig hoppet.
I går fick de fem minuters tillägg av fjärdedomaren. Då passade Thomas Vermaelen på att avgöra när klockan tickat förbi minut 94. Arsenal har aldrig gjort ett senare segermål i Premier League.
Howard Webb måste ha trott att han dömde Manchester United.

Kung för en dag
Robin van Persie kommer förstås vinna en jordskredsseger när Arsenals fans kommer att rösta fram klubbens player of the year. Men just nu, de senaste veckorna, är det Tomas Rosicky som förtjänar att stå i centrum och vara kung för en dag. Den tjeckiske mittfältaren har varit enormt skadedrabbad, han missade hela säsongen 2008/09. Jag vet inte hur många gånger jag hört Arsenalfans som hoppats att han ska skickas i väg.
Det var innan vi fick se Den Stora Renässansen.

Det är som om Tomas Rosicky skruvat tillbaka tiden till EM 2004 då han slet sönder motståndarnas mittfält med sina djupledslöpningar. När man ser Rosicky spela kan man notera hur en spelare med självförtroende agerar. Det fullkomligt lyser om 31-åringen, som tidigare under dagen förlängde kontraktet med Arsenal.
Nu återstår att se om han kan hålla sig skadefri eller om han bara dansar en vår.
I kväll fick Chieck Tioté och Yohan Cabaye ägna sig åt att jaga skuggor. De fick aldrig tag på Rosicky som, helt plötsligt, har fått tillbaka drivet i steget.
Bakom Robin van Persie framstår Tomas Rosicky som lagets viktigaste spelare när vi går in i ligans slutskede. Vem hade trott det i höstas?

Vem kan man lita på?
Inte för att någon människa egentligen trott att det var möjligt, men nu står det definitivt klart att Newcastle inte längre har en realistisk chans att ta fjärdeplatsen.
Men egentligen försvann den chansen redan i december. Det var då mittbacken Steven Taylor blev skadad.
Alan Pardew har gjort ett alldeles lysande jobb när han byggt det här laget, men ska man rikta någon kritik kan vi konstatera att backsidan är extremt tunn bakom förstavalet Coloccini/Taylor. Efter det att Steven Taylor gått sönder har försvaret inte varit alls lika tryggt.
Förstareserven Mike Williamson är en ren säkerhetsrisk. Han kan liknas vid Wolves Richard Stearman; han är en bra duellspelare, problemet är att han alltid har ett ”misstag i sig”. I kväll var han slapphänt när han blev bortvänd av Robin van Persie som satte 1-1. Den typen av misstag har man inte råd med.
Williamson spelade visserligen upp sig rejält i andra halvlek (jag vet inte hur många inlägg han nickade bort), men jag skjuter ändå in frågeställningen:
Hur många poäng mer hade Newcastle haft i dag om man fått ha mittbacksparet Coloccini/Taylor skadefria?

Vi ska till VM EM
Vi har ju nästan vant oss vid att det är interna stridigheter i holländska landslaget. Ni minns säkert snacket inför VM 1998 med falangerna av svarta och vita spelare.
Robin van Persie och Tim Krul är landsmän, men de agerade knappast som landslagskompisar i kväll. Det slutade med ett storbråk där lagkamraterna fick sära dem åt.
Redan från början kunde man notera, om man tittade noggrant, att det fanns någon fnurra mellan spelarna. Robin van Persie störde Krul vid utsparkarna precis som anfallare ofta gör. Men grejen var att han gjorde det lite mer än vanligt.
Vad som är bakgrunden till konflikten är inte känt, men det lär komma fram förr eller senare.
De lär hur som helst inte dela rum under EM i sommar. Eller så är det precis det de får göra.

Mina spelarbetyg, Arsenal-Newcastle:
Arsenal: Szczesny 6 – Sagna 7, Koscielny 7, Vermaelen 7, Gibbs 5 – Arteta 7, Rosicky 8, Song 7 – Walcott 8, van Persie 7, Oxlade-Chamberlain 6.
Avbytare: Gervinho -, Ramsey -.

Newcastle: Krul 8 – Simpson 6, Williamson 6, Coloccini 7, Santon 5 – Ben Arfa 6, Cabaye 5, Tioté 6, Gutierrez 7 – Obertán 5 – Ba 6.
Avbytare: Perch 6, Ameobi 6, Guthrie -.

Säkraste vårtecknet: United i mästarform
För nio år sedan kämpade Arsenal och Manchester United om ligatiteln. United hade rest sig efter en svag höst och ätit upp poäng för poäng. Med en månad kvar tills lagen skulle mötas på Highbury den 15 april fällde Alex Ferguson kommentaren som blivit klassisk i engelsk fotboll.
– It’s getting tickly now – squeaky bum time, I call it, sade United-managern.
Det var hans sätt att säga att säsongen gick in i ett avgörande skede, ett skede där marginalerna blev mindre och nervositeten ökade.
Manchester United vann ligan den säsongen, 2002/2003, efter att Arsenal kollapsat under våren.
Det är något visst med Manchester United och vårsäsonger. Av alla Premier League-säsonger kan jag bara minnas två gånger laget har tappat under våren. Dels 2001/02 när hela mittfältet med David Beckham och Roy Keane blev skadade, dels 2003/2004 när laget inlett en generationsväxling och Rio Ferdinand blev avstängd för att ha missat ett dopingtest.

I fjol bjöd Manchester United på medioker fotboll hela hösten för att sedan leva upp lagom till våren och säkra ligatiteln. Många som följde helgen utveckling tippar nu att vi får se samma utveckling igen. Efter att ha suttit i förarsätet och dragit loket sedan oktober har Manchester City gått på tomgång ett tag. I helgen blev det förlust borta mot Swansea, samtidigt som grannen United varvade upp och blåste bort ett formstarkt West Bromwich.
Har Alex Ferguson lyckats spara mästarformen till sist igen? Jag tyckte mig se tendenser till det i helgen.
> David De Gea agerar med större pondus än tidigare.
> Jonny Evans, den enda försvararen som fått vara skadefri under säsongen, har gjort stora framsteg och är mer pålitlig än han varit sedan säsongen 2008/09 när han slog igenom.
> Wayne Rooney var så där bra som han var i början av säsongen. Efter en blek insats i veckan mot Athletic Bilbão lyste han av spelglädje och ökade på målskörden till nio mål på de sex senaste matcherna.
Samtidigt som skadeläget börjar ljusna för Alex Ferguson har Paul Scholes comeback gett laget en dimension som man saknade under hösten: Förmågan att kontrollera matcher, diktera tempot och sätta den sista avgörande passningen.
Ända sedan Manchester City körde över Tottenham på White Hart Lane med 5-1 i augusti har jag trott på laget som mästare. Det står jag fast vid.
Men jag märkte att helgens ”twist” i titelracet gjorde att pendeln svängde över för många andra.

Frågetecknet kring Mancini
Minns ni derbyt mellan Manchester City och Manchester United hösten 2010? Det var en match som haussade som ”tidernas derby”, ett möte där Manchester City skulle kliva ur storebrors skugga. Det blev ett möte där Roberto Mancini var så rädd att förlora att han inte vågade vinna. Hans approach – på hemmaplan – var så defensiv att det slutade med ett tajt 0-0-antiklimax utan målchanser.
Jag hade den matchen i åtanke inför den här säsongen när jag skrev att Roberto Mancini måste bli modigare, äventyrligare för att ta nästa steg med sitt lagbygge. Inte minst på bortaplan där man alldeles för ofta varit för fegt för att öppna motståndarna.
I helgen startade han med Nigel De Jong och Gareth Barry som defensiva mittfältare och Sergio Agüero på bänken. Det var en typisk ”feg” uttagning. Swansea borta är ingen enkel match, tvärtom, men det finns väldigt lite som säger att den är så svår att den kräver en defensiv uppställning från en klubb som köpt spelare för flera miljarder kronor de senaste åren.
Efter 37 minuter tvingades Roberto Mancini rätta till sitt misstag. Han tog av Gareth Barry och satte in Sergio Agüero och fick den reaktion han ville ha. Det kunde dock inte förhindra att Luke Moore nickade in segermålet för Swansea i 83:e minuten.

Det där reser en fråga om Mancini. Har han förmågan som matchcoach? Av Citys 21 vinster har 18 kommit efter att laget gjort matchens första mål före den 63:e minuten. Det är – som Alex Ferguson berättat – runt den tiden i matcher som tränare oftast börjar fundera på byten och förändringar.
Av dessa tre segrar var en mot QPR där Mancini inte förändrade särskilt mycket men Yaya Touré avgjorde en tajt 3-2-match. En var mot Everton i september där Mario Balotelli byttes in efter en timme och blev en injektion. En var mot Tottenham där Mario Balotelli avgjorde på straff i den 95:e minuten.
Det visar att den enda gången City gjort ett matchvinnande mål från minut 80 och framåt är mötet med Tottenham (där man lika gärna kunde ha förlorat eftersom Jermain Defoe missade ett jätteläge på tilläggstid). Däremot har man släppt in matchavgörande mål i slutskedet av matcher vid tre tillfällen: Sunderland, Chelsea och Swansea.
Alltså: När matcher inte går planenligt har Roberto Mancini svårt att förändra med taktiska dispositioner. Det är inget drag som karaktäriserar mästarlag.

Arsenal har redan ersättaren till Arsjavin
Arsène Wenger valde att släppa Andrej Arsjavin i februari i ett läge då han inte längre hade möjligheten att plocka in någon ersättare. Det förvånade många eftersom Arsenals alternativ varit relativt få på grund av den långa skadelistan.
Med ryssen borta kan det vara skönt att veta att hans ersättare redan finns inom klubben – i Bolton.
Innan den här säsongen startade hade jag bara sett Youtube-klipp och ett framträdande i en träningsmatch av Ryo Miyaichi. Han såg spännande ut, men det kan många spelare göra på Youtube. Nu har han gått på lån till Bolton och där har han visat sin potential.
Japanen påminner om en ung Cristiano Ronaldo med sina frekventa överstegsfinter. Det som gör mig optimistisk är att han samtidigt har den så viktiga förmågan att värdera lägena, den förmågan som tog Ronaldo ett par år att skaffa sig.
I lördags, i ödesmatchen hemma mot QPR, tog han emot en passning, väntade ut rätt tillfälle och serverade Ivan Klasnic som rullade in segermålet (2-1).
Jack Wilshere, Alex Oxlade-Chamberlain, Wojciech Szczesny, Aaron Ramsey, Francis Coquelin, Joel Campbell och Ryo Miyaichi – Arsenal har sannerligen ett gäng lovande spelare.
Men får bygget bli färdigt någon gång?

Allvaret börjar för Di Matteo
Nye Chelseamanagern Roberto Di Matteo har fått en ”mjukstart” med FA-cupmöte med Birmingham och sedan en hemmamatch mot ett Stoke i tabellens mittenregion. Nu väntar allvaret mot Napoli i Champions League.
Italienaren konstaterade inför helgen att det inte var ett jobb där han skaffade nya vänner. Sant så.
Därför var det intressant att se hur han valde laget till helgens möte med Stoke (1-0). John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba – lagets informella ledare – startade.
Fernando Torres utanför startelvan var kanske naturligt med tanke på spanjorens form, men bänkningarna av Juan Mata och Daniel Sturridge måste ha varit med tanke på veckans Champions League-avgörande.
Hur Roberto Di Matteo formerar laget mot Napoli ska bli hyperintressant att se. Vågar han peta Frank Lampard i en avgörande match? Vem ska spela bredvid John Terry – Gary Cahill eller David Luiz?

Ödesdigra tränarbyten
När Queens Park Rangers sparkade tränaren Neil Warnock låg man på 17:e plats i ligan med 17 poäng på 20 matcher. Det ger ett snitt på 0,85 poäng/match.
Ägaren Tony Fernandes motiverade det med att laget behövde en förändring. Hittills har Mark Hughes inte blivit den positiva injektion man letade efter.
Med Hughes har QPR – trots januaris värvningar – tagit fem poäng på åtta matcher och ligger under strecket. Snittet är blygsamma 0,63 poäng/match.
Om QPR skulle åka ur kommer tränarbytet framstå som ett av de mer korkade som genomförts i den här ligan.
Wolverhampton sparkade Mick McCarthy utan att ha fått klart med en ersättare. När alla kandidater tackade nej flyttade man istället upp assistenten Terry Connor.
Det såg ut som ett djärvt, ödesdigert, val från början att ge jobbet till en herre utan managererfarenhet. Efter 0-5 mot Fulham och 0-2 hemma mot Blackburn är det svårt att ändra den uppfattningen.
Inför matchen hyllades Terry Connor av publiken, men efter slutsignalen märktes ett annat tonläge. Fansen vänder sig i första hand mot ägaren Steve Morgan och vd:n Jez Moxey, men 0-2 hemma mot krislaget Blackburn var det sista Terry Connor behövde.
Han kommer att få leva med en enorm press under säsongsavslutningen.

***
Tankar om Liverpool och Tottenham – det finns såna också – spar jag för den här gången.

Den här måndagen blev lite ”förskjuten”. Jag gjorde ett besök i Fan-TV, vilket medförde att de utlovade slutsatserna från helgen är lite försenade.
Men de ligger i pipelinen och väntar man på något gott… kan man alltid se Euro Talk från i dag medan jag skriver ihop tankarna från helgens omgång.
Här är programmet där jag, Frederic Pavlidis, Jens Fjellström och Kristian Borell diskuterar titelstriden i England, Athletic Bilbão och David Moyes.

***
På tal om David Moyes, som firar tio år i Everton den här veckan, räknar jag med att bjuda på lite långläsning om honom i bloggen inom kort. Håll utkik.

Matchen var redan avgjord, men runt minut 83 exploderade Old Trafford i ett glädjerus. Swansea hade gjort mål mot Manchester City, ryktet spred sig på läktarna och plötsligt tände den där arenan som ibland kallas ”biblioteket” till. Den återkommande ramsan ”We shall not be moved” började eka.
Det var på sätt och vis startskottet på det här titelracet som gått på halvfart sedan i höstas. Vi har anat att det skulle bli ett tvålagsrace, men det har liksom inte hettat till de senaste månaderna.
Förrän nu.
Söndagens ”twist” var en försmak om hur hett det här slaget kommer att bli.
Här har jag tagit tempen på Manchesterklubbarna och gjort en nulägesanalys med poängbedömning (1-5) av de olika punkterna. Märk väl att det är en nulägesanalys, inte en profetia om hur det slutar.

Återstående program:
Manchester United: 4
Wolverhampton (b), Fulham (h), Blackburn (b), Queens Park Rangers (h), Wigan (b), Aston Villa (h), Everton (h), Manchester City (b), Swansea (h), Sunderland (b).
Kommentar: Bara ett möte med ”Big six” kvar – City borta tre omgångar från slutet.

Manchester City: 2
Chelsea (h), Stoke (b), Sunderland (h), Arsenal (b), West Bromwich (h), Norwich (b), Wolverhampton (b), Manchester United (h), Newcastle (b), Queens Park Rangers (h).
Kommentar: Flera tuffa möten de kommande veckorna, inte minst ett nytänt (?) Chelsea i nästa omgång.

Skadeläget
Manchester United: 2
Nemanja Vidic (resten av säsongen), Antonio Valencia (förväntad comeback: 18 mars), Darren Fletcher (resten av säsongen), Michael Owen (26 mars), Anders Lindegaard (26 mars), Nani (day-to-day), Anderson (day-to-day).
Kommentar: Skadeläget har börjat ljusna för United. Vidic och Fletcher är dock stora avbräck.

Manchester City: 4
Vincent Kompany (19 mars), Joleon Lescott (15 mars), Pablo Zabaleta (24 mars).
Kommentar: Inga långvariga skador.

Formen
Manchester United: 4
Kommentar: I ligaspelet är formen mycket god, dock inte i Europa där United har två raka förluster (!) på hemmaplan. Sedan förlusterna runt nyår (Blackburn och Newcastle) är United obesegrat i Premier League med sju vinster och en oavgjord på de åtta senaste.

Manchester City: 2
Kommentar: Hemma på Etihad är City fortfarande en maskin, men på bortaplan är spelet allt annat än övertygande. Bara två vinster på de åtta senaste i ligan. Skadorna i försvaret på Vincent Kompany, Joleon Lescott och Pablo Zabaleta har rubbat tryggheten.

Formen hos nyckelspelare
Manchester United: 4
Kommentar: Wayne Rooney har hittat målformen (spelmässigt var han svag i veckans Europa League, trots två fullträffar). Rooneys betydelse för laget går inte att överskatta. När han är på spelhumör lyfter han hela anfallsspelet. Sju mål på fem senaste matcherna.

Manchester City: 3
Kommentar: David Silva var ligans i särklass bästa spelare under hösten, men han har visat tendens att tappa fart senaste två månaderna. Silva är Citys nyckel i anfallsspelet, på samma sätt som Rooney är det för United.

Tränare
Manchester United: 5
Kommentar: Been there, done that. Det var Alex Ferguson som myntade uttrycket ”squeaky bum time” om den här perioden på våren när allt ska avgöras. Ingen har mer erfarenhet än Sir Alex om vad som krävs för att avgöra ligor.

Manchester City: 4
Kommentar: Roberto Mancini är en skicklig tränare, men han har visat tendenser att vackla. Dagens beslut att spela en defensiv uppställning slog tillbaka. Mancini blev tvungen att rätta till misstaget genom att byta ut Gareth Barry mot Sergio Agüero efter 37 minuter.

Totalt
Manchester United: 19/25.
Manchester City: 15/25.

***
Vad är era tankar om titelracet? Vilket lag ser starkast ut? Vilket lag är hungrigast? Vilka andra faktorer kan vi väga in?

***
Som vanligt har jag tittat på ohälsosamt mycket fotboll den här helgen, med eller utan Viasats nya sändningsdirektiv, så jag räknar med att sammanfatta några slutsatser från helgen senare i kväll eller i morgon.
”Omgångens lag” väntar vi med eftersom vi har en glödhet måndagsmatch mellan Arsenal-Newcastle.

Tränarna, spelarna, publiken och förbundet – alla i England – vill ha målkameror.
Men det kan tidigast bli verklighet till nästa säsongsstart. Men förmodligen dröjer det längre än så.

Queens Park Rangers Clint Hill blev rånad på ett mål i dag i ödesmatchen mot Bolton när domarteamet med domaren Martin Atkinson i spetsen missade att hans nick passerade mållinjen.
Det är förstås för jävligt.
Här har vi en streckmatch som potentiellt kan avgöra vilken klubb som åker ur och vilken som får stanna kvar i Premier League. Vi snackar intäktsbortfall på sisådär 800-900 miljoner kronor.
Och då kan alltihop på ett felaktigt bortdömt mål.

När det gäller målkameror är i princip alla positiva till ett införande. FA har jobbat för det här i flera år.
Många minns förstås Frank Lampard i VM mot Tyskland, men vi har ett par, tre liknande fall varje säsong. Tottenham-Chelsea förra våren där Heurelho Gomes tappade en boll som felaktigt bedömdes som mål, Everton mot Aston Villa, jag vill minnas att Stoke också blev rånat på ett mål.
Tyvärr står Fifa fortfarande i vägen.
Fotbollens mäktigaste organ har valt den konservativa linjen, velat behålla regler som de alltid har varit. Men efter skandalen i VM i Sydafrika med Frank Lampards uteblivna mål ändrade man den stenhårda hållningen. De öppnade dörren – om någon kan hitta ett system som är hundraprocentigt pålitligt.
Vid testerna för ett år sedan nådde man inte det målet.

De senaste turerna om målkamerorna är att åtta olika system har utretts av en obereonde jury, tillsatt av Fifa. Fifa kräver alltså att systemet är helt och hållet säkert, utan minsta felmarginal.
Förra veckan hävdade Alex Horne, generalsekreterare i International Football Association Board, som beslutar om regeländringar, att testerna gått bra. Brittiska Hawk-Eye (som används i tennisen) och tysk-danska GoalRef var de två system som fick betyget ”very positive”. Sex andra system slopades.
– Vi är trygga med att tekniken visar att den håller, sa han.
De två företag som klarat kriterierna kallas till en ny testfas mellan mars och juni.
International Football Association Board består av FA, irländska FA, walesiska FA och skotska FA, och Fifa. De kommer att ha ett möte den 2 juli i Kiev där man kommer att besluta vilket system som ska användas utifrån testresultaten.
Varje land får en röst, Fifa har fyra röster. För att få igenom en regeländring behöver IFAB minst tre fjärdedelar av rösterna. Därmed måste de få med Fifa på tåget.
– Målkameror skulle vara ett rejält lyft för sporten, sa FA:s generalsekreterare Alex Horne till BBC i november.
Han hävdade då att det fanns en liten, liten chans att de kunde vara på plats till nästa säsong. Men eftersom det slutgiltiga mötet hålls i juli är tiden knapp.
– Det är tajt, men det kanske går. 20 klubbar ska installera dessa kameror på fem veckor, det ska testas och kalibreras. Jag tror inte att Premier League vill införa dem efter att säsongen startats.
Det troliga är att klubblags-VM i december blir första turneringen där målkameror kommer att testas.

Boltontränaren Owen Coyle uttalade sig tidigare om målkameror. Han sa:
– Vi har världens bästa sport, men en sak som skulle kunna förbättra den är om vi kunde införa ”goal-line technology”. Vi accepterar att det är svårt att vara domare och att den mänskliga faktorn förekommer. Men om det finns ett säkert system är jag för ett införande.
I första halvlek idag grät han inte över att det inte blivit av.

För nästan exakt ett år sedan slogs Bolton om Europaplatserna.
I dag slåss de för överlevnad i Premier League.
De senaste tolv månaderna har allt gått snett: Skador, cupfiaskon, spelarförluster, ekonomiska problem.
Här är historien om Boltons svarta år som kan innebära att klubben får ta farväl efter elva år i högstaligan.

Jag vet inte om ni såg matchen mellan Manchester City och Bolton förra helgen. Siffrorna stannade visserligen vid 2-0, men det var en så ensig historia att man hade tid att göra annat.
Själv satt jag och funderade på vad som hänt med detta Bolton.
För ett år sedan hyllades laget som ligans överraskningslag. Owen Coyle, tränaren, hade med små medel sett till att laget återigen nämndes med respekt. Inte riktigt som under Sam Allardyces dagar, men nästan.
Hösten, när Bolton gick som tåget 2010, kändes det som om klubben var på helt rätt väg.
Kevin Davies var kvar som referenspunkt i anfallet, men Bolton hade så mycket mer. De hade en Johan Elmander i högform som öste in mål. Chung-Yong Lee var en av ligans bättre inläggsspelare. Gary Cahill var en mittback bra rykte. Fabrice Muamba var en Chieck Tioté-light, hans presspel var ett av de bättre i ligan. Framför allt hade Bolton Stuart Holden, kreatören som var nyckeln till det passningsspel.

Den 10 mars låg laget på sjundeplats i Premier League, bara två poäng efter sexan Liverpool. Det var en enorm bedrift att ens vara med i snacket om Europaplatser.
Två dagar senare säkrade Bolton en semifinalplats i FA-cupen efter att ha besegrat Birmingham i kvartsfinalen. Chung-Yong Lee avgjorde i 90:e minuten. Bollen studsade Boltons väg.
En vecka senare skulle turen vända.
Bolton pressade blivande mästarna Manchester United på Old Trafford. Ställningen var 0-0 med 13 minuter kvar då Jonny Evans satsade bryskt mot Stuart Holden. Evans dobbar träffade amerikanens knä. Evans fick rött kort, men det var en klen tröst för Bolton. Holden bars ut på bår och spelade inte mer den säsongen.
Sedan den dagen har laget inte varit sig likt.
De sista nio omgångarna i Premier League resulterade med sju nederlag. Semifinalen i FA-cupen mot Stoke slutade med en traumatisk 0-5-smäll på Wembley.
Det var en besvikelse för supportrarna (inte minst den man från Australien som sade upp sig från sitt jobb för att kunna resa och se matchen på plats).
Men ändå inget mot vad de skulle få uppleva de kommande månaderna.

Under sommaren fortsatte motvinden för Bolton. Johan Elmander förlängde inte kontraktet utan flyttade till Turkiet som Bosman. Succélånet Daniel Sturridge återvände till Chelsea. Det var väntade avbräck, men det faktum att de inte inbringade några transferpengar gjorde arbetet att hitta ersättare än mer intrikat.
Sedan började mardrömmen på riktigt.
Redan innan ligan startade tog säsongen i praktiken slut för viktige yttermittfältaren Chung-Yong Lee som vred knäet i en träningsmatch mot Newport County. Om den skadan var en chock var händelsen på träningen några dagar senare än mer bisarr. Tyrone Mears hade värvats från Burnley för att ge Gretar Steinsson konkurrens på högerbacken. En vecka senare hade han brutit benet.
Den som ville ha tecken på att 2011 inte var Boltons år behövde inte greppa efter halmstrån.

Efter segern med 4-0 i premiären borta mot ett för tillfället kaotiskt Queens Park Rangers rasade laget ihop. Fram till 20 december vann laget bara två matcher av 15.
Owen Coyle, en absolutist som aldrig testat alkohol, försökte vara positiv:
– Vi är bättre än vår position i tabellen. Det kommer att bli bra, jag tvivlar inte på det.
Andra var inte lika övertygade.
Truppen, som var ihålig redan från början, blev inte starkare när lagkaptenen Gary Cahill såldes till Chelsea i januarifönstret. Mittbacken hade utgående kontrakt. Bolton, med skulder på 1,2 miljarder kronor, kunde inte låta honom gå gratis i sommar.
Owen Coyles förutsättningar blev ännu sämre. Som om han inte hade nog med problem att brottas med.
Målvakten Jussi Jääskelainen, som räddat laget så många gånger genom åren, agerade så mänskligt att han tappade förstaposten till Adam Bogdan. Försvaret läcker. Vänsterbacken Paul Robinson kan vara ligans sämsta startspelare (till slut fick Sam Ricketts platsen). Mittfältet är med skadeläget ligans sämsta. Martin Petrov var bara intresserad ibland. Inte ens lagets symbolspelare, anfallaren Kevin Davies, är sig lik. Davies har gjorde tre ligamål på 35 matcher under kalenderåret 2011. Den här säsongen har det blivit två i Premier League.
Framåt vilar ansvaret istället på David Ngog, Ivan Klasnic och Tuncay.
Inte de herrarna man vill ska avgöra ens öde i Premier League.

När Owen Coyle kom till Bolton gjorde han ett försök att göra laget mer attraktivt. Så länge Stuart Holden var hel gick det ganska bra. Efter att hans skada har det inte gått alls.
Klubbens ras kan inte enbart förklaras med Holdens frånvaro, men den är förmodligen den främsta orsaken. Mittfältaren var lagets i särklass mest värdefulle. När det gjordes en omröstning vid årsskiftet i fjol röstade Premier League-fansen fram honom till höstens spelare. I hela ligan.
Owen Coyle hade förhoppningar om att ha sin stjärna tillbaka till början av september. Amerikanen gjorde comeback den 20 september mot Aston Villa i Ligacupen. Bolton vann med 2-0. Holden sades vara aktuell för inhopp i nästa match. I stället fick han ett bakslag, tvingades lägga sig på operationsbordet igen. Nu är diagnosen att han blir borta till april minst.
Owen Coyle är en gladlynt  herre som alltid försöker vara optimistisk. I höstas kunde han inte låta bli misströsta:
– Vi har haft så många spelare borta att det är otroligt. Folk pratar om Manchester City och deras problem som de har i spelarrguppen, men vi har fått hantera det sedan starten av säsongen. Ingen säger något om oss, för vi är inte en lika stor nyhet. Men egentligen slår det hårdare mot oss för i vår situation kan man inte bara plocka fram en ny Stuart Holden som storklubbarna kan göra.
De återkommande skadorna är ett sorgligt kapitel. Lovande spanjoren Marcos Alonso var skadad i princip hela hösten. I säsongsdebuten mot Fulham. 17 december övertygade han stort. Tre dagar senare, mot Blackburn, blev han skadad. Han har inte spelat sedan dess.

Trots mardrömssäsongen och hotet om nedflyttning har Owen Coyle inte behövt oroa sig för sitt jobb. Åtminstone inte lika mycket som hans tränarkollegor. Medan Steve Kean i Blackburn har fått leva med flygplan cirkulerar ovanför arenan med budskap om att han ska få sparken, har Owen Coyle fått jobba i princip ostört. Frågan väcktes från något håll, men den dog lika snabbt när ordföranden Phil Gartside betonade att Coyle hade styrelsens förtroende.
Jag tycker att det är hälsosamt.
Bolton kan inte få en bättre manager i det här läget. Sparkar de Coyle finns risken att de, lex Wolves, inte får in någon ersättare och plötsligt står där med Gary Megson tillbaka i sulkyn.
Med de motgångar klubben haft det senaste året vet jag inte heller vem som hade gjort jobbet så mycket bättre.
Allt har gått emot Bolton. Owen Coyle har bara kunnat titta på när den ena spelaren efter den andra blivit skadad, samtidigt som hans trupp försvagats av alla flyttar.
Owen Coyle kom till Bolton från Burnley under säsongen 2009/10. Han började med att lyfta laget från botten till en respektabel placering i mitten under sitt första halvår i klubben.
Fram till raset förra våren hade han fint renommé. Han lanserades som den nya stjärnan på den skotska tränarhimlen. Hans cv räddar honom i dag och förmodligen resten av våren.

Frågan är vad som räddar Bolton från nedflyttning. Efter att ha bevittnat laget förra helgen får man leta febrilt efter ljusglimtar.
Ryo Miyaichi är en. Japanen lånas från Arsenal och har blivit en injektion under våren. Kan han bli ett succélån som Jack Wilshere och Daniel Sturridge? Tveksamt, men han ger iallafall fler alternativ.
En annan är spelschemat. I dag väntar QPR på hemmaplan, ett ångestmöte mellan ligans två krislag. Bolton har flera bottenmöten kvar, och bara ett möte med ”big six”, Tottenham på hemmaplan 14 april.
Sedan hittar jag väldigt få. Möjligen hoppet om att Stuart Holden återvänder till startelvan och ställer saker och ting till rätta. Men det är ingen garanti efter ett år på skadelistan.
Nästa helg spelar Bolton kvartsfinal i FA-cupen borta mot Tottenham. Cupspelet har fungerat som alvedon för smärtan över ligaplaceringen, men Owen Coyle vet var fokus ligger.
– Vi måste titta på vad som är vår prioritet. Det är att jobba hårt för att få stanna kvar i ligan. Självklart tittar vi på tabellen i det här läget, men det handlar främst om att vi ska göra vårt jobb och ta poäng. Vi har tillräckligt många matcher kvar för att se till att vi får ett positivt slut på säsongen.

Old Trafford har varit en ointaglig borg i Europaspelet det senaste åren.
I kväll kom en spansk underdog och blåste bort de där murarna som om det var världens mest självklara sak.
Manchester United-Athletic Club 2-3.
Jodå. Det var ännu ett bevis på att topplagen i Premier League har tappat i styrka.

Det är ju inte så att vi inte sett tendenserna.
Jag skrev ett blogginlägg så sent som förrförra veckan om hur den engelska hegemonin i Europa är inte bara ett minne blott, utan totalt bortblåst.
Den här kvällen blev ändå ett nytt, än mer explicit, statement.
Att Barcelona och Real Madrid spelar i en egen liga vet vi; de är och har varit Europas bästa lag de senaste åren.
Men att en liten klubb från mittenskiktet i La Liga (tabellen är så jämn att ett helt koppel tillhör mittenskiktet snarare än toppen) kommer till The Fucking Old Trafford och spelar ut Manchester United och vinner så övertygande – nej, det trodde vi inte.
Det var inte det faktum att de vann. Det var sättet de vann på.
– Jag måste säga att vi blev slagna av ett bättre lag, sa Alex Ferguson.
Han kunde inte gärna påstå något annat. Ingen kan påstå något annat.
De engelska mästarna var utklassade, utspelade, nu är de även uträknade.

Fotbolls-Europa hade inte förutspått den här skrällen. Jag tvivlar på att ens spanska medier hade gjort det.
Athletic Club från Bilbão ligger 30 poäng efter Real Madrid i La Liga. Det är en liga som oförtjänt får leva med epitetet ”tvålagsliga” på grund av att två klubbar är exceptionellt bra.
Det innebär inte, vilket många fått för sig, att de andra lagen är usla.
Detta Athletic-lag har totalt kostat runt 35 miljoner euro. Startelvan på Old Trafford kostade ungefär 22 miljoner – totalt.
Men det är ett oerhört talangfullt lag. Fernando Llorente känner ni till. Han kan vara startman för Spanien i EM i sommar. Andoni Iraola är en av Europas skickligaste högerbackar. Javi Martínez var min favorit i U21-EM förra sommaren. Ander Herrera är en Iniesta-kopia som kan bli hur bra som helst. Iker Muniain blev uttagen i spanska landslaget senast av en anledning.
Jag har följt Athletic Club med stort intresse den här säsongen (skrev tex. den här texten i höstas). Delvis för att de har ett gäng intressanta spelare, men framför allt för att de i somras hämtade in Marcelo Bielsa som tränare.
”El Loco”, som han kallas, i en av världens mest traditionsrika klubbar. Redan på förhand slog det gnistor om den symbiosen.

Efter de inledande omgångarna i ligaspelet var Marcelo Bielsa hårt ifrågasatt. Han experimenterade med trebackslinje där mittfältaren Javi Martínez fick agera försvarare. Han skickade ned offensive mittfältaren Oscar De Marcos som ytterback.
Det är såna djärva drag som du bara ror hem om du når resultat. Annars blir du idiotförklarad. Athletic var pressat, men efter segern i Europa League hemma mot PSG vände det och sedan dess har argentinaren lagbygge utvecklats steg för steg.
De chockade Barcelona i höstas på San Mamés genom att helplanspressa Barcelona matchen igenom.
I går fick Manchester United känna på det.
De hade inget motmedel.
– Vi är trötta. Men är du inte trött efter en match här har du inte vunnit, sa Ander Herrera.

Alex Ferguson får bära en del av skulden, det ska sägas. Manchester United-managern valde ett mittfält med Phil Jones och Ryan Giggs. De fick jaga skuggor när Ander Herrera, Iker Muniain och de andra snurrade som mest.
Men inte backlinjen klarade inte heller av att hantera Athletics intensiva presspel. De är inte vana vid att ha forwards som jagar på varenda boll, som stressar och inte nöjer sig med att ”ligga på rätt sida”.
När Wayne Rooney gjorde 1-0 för Manchester United i mitten av första halvlek speglade det knappast matchbilden. Bilbão ägde bollinnehavet, styrde spelet.
Det är få gästande lag som lyckas med det på den här arenan.
I andra halvlek var det långa stunder David De Gea som höll United kvar i matchen. Till slut tvingades även han kapitulera.
När Iker Muniain skickade in 3-1 på en retur som Rafael borde ha städat undan hade Athletic säkrat den mest chockartade spanska segern på den här arenan sedan Diego Tristán lurade Fabien Barthez och ordnade en klassisk vinst för Deportivo La Coruña i början av 00-talet.

Är det här mötet över?
Ja, i princip. Jag har svårt att se att ett Manchester United som hade enorma problem med Athletics presspel på hemmaplan skulle åka till San Mamés och vända på det här.
Frågan är om Alex Ferguson ens vill det.
Han spelade b-betonade lag i gruppspelet i Champions League, vilket kostade avancemanget.
I går satte han Michael Carrick – lagets mest formstarka mittfältare – på bänken och spelade ett lag utan en utpräglad central mittfältare. Mot ett spanskt lag som behärskar possession-fotboll.
Han gör nog inte om misstaget i returen.

***
Englands status – och koefficient – i Europa sjunker som en sten.
Athletic Clubs tunga seger var ett ännu ett bevis på att possession-fotbollen regerar. Barcelona har varit pionjärer, de andra spanska lagen har följt efter.
Det var en ren njutning att se Ander Herrera, Iker Muniain och  Markel Susaeta kortpassningsspel på små ytor.

***
Marcelo Bielsas aktier stiger i rask takt efter triumfen. Det spekuleras redan nu i att argentinaren är Roman Abramovitjs drömnamn i Chelsea.
Men inte ens han som kallas ”galningen” är väl så… galen?
Och var det inte ett dynamiskt presspel som André Villas-Boas misslyckades kapitalt med i samma klubb?

***
Mina spelarbetyg, Manchester United-Athletic Club:
United: De Gea 8 – Rafael 5, Smalling 5, Evans 6, Evra 5 – Young 5, Jones 5, Giggs, 6, Park 5 – Rooney 6, Hernández 5.
Avbytare: Carrick 6, Nani -, Anderson -.
Man of the match: Iker Muniain.

***
Manchester City föll också i går. Sporting lyckades vinna efter ett fint klackmål av Xandão.
Känslan är dock att City grejar det här i returen hemma.
Mario Balotelli hoppade in i andra halvlek och skapade en rad chanser, bland annat en nick i ribban.
Mer oroande för Roberto Mancini var att mittbacken Vincent Kompany utgick skadad. Första beskedet efteråt var att belgaren skulle bli borta max ett par veckor.