Har vi någonsin haft en vecka med större konkurrens i anfallet i ”Omgångens lag”? Jag tvivlar på det.
Jag hade gärna tagit med Denis Straqualursi, Pavel Pogrebniak, Grant Holt, Danny Graham, Louis Saha, Danny Welbeck, Franco Di Santo, Yakubu eller Marc-Antoine Fortuné. Men det är svårt att bortse från tremålsskytten Peter Odemwingie och Emmanuel Adebayor. Den sistnämnde gjorde fyra assist i första halvlek (!) mot Newcastle.
Det var färre målvakter som stack ut. Jag väljer Joe Hart trots att han var i princip sysslolös tills kvarten återstod. Han svarade trots allt för ett par matchavgörande räddningar i slutskedet, varav en otrolig reflexräddning när Darren Bent försökte från nära håll.
Sunderland får med två spelare trots förlusten mot Arsenal. Phil Bardsley var felfri och tog bort Alex Oxlade-Chamberlain ur matchen, mittfältaren Craig Gardner var i mina ögon planens bästa spelare.
Omgångens spelare: Emmanuel Adebayor, Tottenham. Efter ett mål och fyra assist blir det svårt att välja någon annan.

Mitt ”Omgångens lag”:
Joe Hart, Manchester City
—————————————————–
Phil Bardsley, Sunderland
Sylvain Distin, Everton
Joleon Lescott, Manchester City
Benoït Assou-Ekotto, Tottenham
—————————————————–
Antonio Valencia, Manchester United
Craig Gardner, Sunderland
Steven N’Zonzi, Blackburn
Steven Pienaar, Everton
—————————————————–
Emmanuel Adebayor, Tottenham
Peter Odemwingie, West Bromwich

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Luka Modric (Tottenham), Louis Saha (Tottenham), Grant Holt (Norwich), John Ruddy (Norwich), Danny Graham (Swansea), Alex Song (Arsenal), Phil Bardsley (Sunderland), Pavel Pogrebniak (Fulham), Moussa Dembélé (Fulham), Denis Stracqualursi (Everton), Marouane Fellaini (Everton), Victor Moses (Wigan), Franco Di Santo (Wigan), Ali Al-Habsi (Wigan), Jonny Evans (Manchester United), Michael Carrick (Manchester United), Paul Scholes (Manchester United), Danny Welbeck (Manchester United), Yakubu (Blackburn), Jamie Mackie (QPR), Wayne Rooney (Manchester Untied), David Silva (Manchester City), Richard Dunne (Aston Villa), Jonas Olsson (West Bromwich), Marc-Antoine Fortuné (West Bromwich), James Morrison (West Bromwich).

***
Som vanligt är det er uppgift att utse ”Omgångens floppspelare”.
Vem förtjänar titeln den här helgen?

***
Om ni använder Facebook kan ni kolla den här sidan som jag satte upp i dag. Blir inga onödiga uppdateringar. Endast en länk till blogginlägg och eventuella längre artiklar/krönikor som jag skriver.

Welbeck – Englands lösning i EM?
Wayne Rooney gjorde två mål, Antonio Valencia var bäst på plan, men jag ändå framhålla Danny Welbeck från gårdagens match.
Det fanns en talande situation för hans insats:
Det var i den 73:e minuten, vid ställningen 2-0, där United attackerat med många spelare men bollen hamnade i händerna på Pepe Reina som satte igång spelet direkt.
I det läget vandrar en vanlig anfallare tillbaka, missnöjd över att inte ha fått bollen. En smart anfallare scannar av spelplanen, inser att det saknas folk defensivt – och tar sig hem på rätt sida. Lex Henke Larsson.
Welbeck gjorde det. Han tog en 50 meters löpning hemåt och hamnade i positionen som central mittfältare. Den typen av arbete för laget är ovärderligt.

Danny Welbeck kommer aldrig att vinna skytteligan i Premier League, han är ingen ”poacher”, men som ensam striker erbjuder han något annat.
I första halvlek, när mästarnas spel hackade och Liverpool fått matchen dit de ville, var det han som drog loket genom att löpa, hålla i och stressa Liverpools försvarare till leda.
Med den akuta engelska bristen på strikers framstår Welbeck som ett hett alternativ för England i EM.

Henry-sagan fick ett magiskt slut
Thierry Henry gjorde sin sista ligamatch för Arsenal (väl?). Det kunde inte ha slutat på ett bättre sätt.
Arsenal hamnade i underläge med 0-1 på Stadium of Light (efter att Per Mertesacker dråpligt nog halkat och skadat sig). De hade inget svar, ingen nyckel för att öppna ett vattentätt Sunderland som matchen igenom sjönk ihop i ett säckliknande 4-6-0-försvar. Jag tror inte att jag sett något lag den här säsongen spela så defensivt på hemmaplan.
Dörren var låst tills Thierry Henry kom in istället för Alex Oxlade-Chamberlain med cirka tjugo minuter kvar.
Fransmannen fick se Aaron Ramsey kvittera till 1-1 innan han själv steg in i handlingen. På ett utsökt inlägg från Andrej Arsjavin stötte han in segermålet, 2-1, i den 90:e minuten.
Den avslutningen var nästan för bra för att vara sann.
Thierry Henry har inte varit överdrivet bra under de här veckorna, men hans entré i laget har bara haft positiva effekter.
Tre fullträffar – samma målfacit som Henke Larsson hade under sin sejour i Manchester United – var mer än jag hade hoppats på.
Vissa befarade att Thierry Henry riskerade sin legendarstatus med återkomsten i Arsenal.
Han byggde på den istället.

…och Norwich saga fortsätter
Norwich. Grant Holt. Paul Lambert. Alla före detta League One-spelare.
”Kanariefåglarna” flyger mot oanade höjder. Efter segern borta mot Swansea i går ligger de på åttonde plats, bara fyra poäng efter Liverpool.
När tar sagan slut?

Knowing me, knowing you…
Jag var en av dem som blev förvånad när Tottenham valde att plocka i Louis Saha, 33, under deadline day. Anfallarens fotbollsmässiga kvaliteter är det ingen som ifrågasätter, men hans skadebenägenhet får ju Gabriel Özkan att framstå som Stålmannen.
I går debuterade han och satte två mål mot Newcastle. Det är lite typiskt Saha. Jag har inget fog för det, men jag tror att han har börjat bra i alla klubbar han varit i, för att sedan plocka en skada och spendera mer tid på rehabcykeln.
Hans samarbete med Emmanuel Adebayor såg dock ruskigt lovande ut och sett till gårdagens insats har Sahas entré förbättrat lagets chanser att ta CL-biljetten.
Om han fortsätter som i går lär vi få höra sången ”Knowing me, knowing you – Sahaaaaaaaaa” på White Hart Lane många gånger i vår.

Emmanuel Adebayor verkade trivas när han fick en mer löpvillig lekkamrat än Rafael van der Vaart. ”Ade” gjorde ett mål och fyra assist (!), ett hyfsat facit. Jag kan faktiskt inte erinra mig någon spelare som gjort fyra assist i samma halvlek i toppligorna tidigare. Någon annan som kan?

A sad day for football
Så till den händelse som hela världen snackar om – som vi inte kan bortse ifrån: Handskakningen som uteblev.
Med bakgrunden till matchen – med chans att lämna den här olyckliga historien och gå vidare – var det ytterst uppseendeväckande, ytterst olämpligt, att Luis Suárez inte tog Patrice Evras utsträckta hand.

Man kan, som de nyblivna ”experterna” på lingvistik, diskutera sydamerikanskt uttal. Man kan diskutera strafflängd (jag har tyckt att åtta matcher är för hårt jämfört med andra avstängningar).
Men fakta kvarstår: Luis Suárez har erkänt att han kallat Patrice Evra för ”negro” vid ett tillfälle, han dömdes av en oberoende jury som drog slutsatsen att han sagt det sju gånger, Liverpool valde – efter att ha läst den 115-sidiga utredningen – att inte överklaga och låta en ny jury granska fallet.
Liverpools tränare Kenny Dalglish sa i veckan att han väntade sig en handskakning. Luis Suárez ställde inte upp på det och fördömdes efteråt av Liverpoollegendaren Alan Hansen. Spelarfackets chef Gordon Taylor säger i dag att det var  ”respektlöst och pinsamt”.
Suárez hjälpte inte sin klubb – den som betalar hans lön – när han agerade som i går.

Patrice Evra, knappast någon ängel, var gårdagens moraliska vinnare tills han provokativt firade segern framför Suárez så att (den i går utmärkte) domaren Phil Dowd fick gå emellan och förhindra ett större slagsmål.
Det var patetiskt och pinsamt av Evra. Jag tror inte han är stolt när han ser bilderna i efterhand. Har man vunnit talar resultattavlan alltid för sig själv. En del skrev till mig i går på Twitter att ”man måste få fira en seger när man gått upp i ligaledning”, men jag har inte sett Evra fira någon seger förut på det sättet.
Och det var väl ett sådant firande av Mario Balotelli efter FA-cupsemifinalen förra våren som fick Uniteds spelare och fans att rasa?

Som vanligt utgår alla slutsatser ur den här historien från lagtillhörighet, vilket i sig också är tragiskt.
Liverpool har all rätt att känna sig orättvist behandlat. Men klubben tjänar inte på att den här historien får oproportionerligt stort utrymme.
Hade Liverpools pr-avdelning skött det här på ett proffsigt sätt – inte skickat ut ett första statement på hemsidan som man sedan tog bort, utan hanterat krisen som varje stort företag måste agera:
”Vi gjorde fel, i det här landet är det inte okej att kalla någon för ”negro”, vi ber om ursäkt för det, men vi vill också framhålla att man inte säger ’din systers f****”, hade stormen blåst över mycket fortare.
Istället har man stoppat huvudet i sanden, fått för sig att alla är emot dem och låtit Kenny Dalglish att framstå som Bagdad-Bob.
Kenny Dalglish försvarar alltid sina spelare till döden. Det är en sorts ”skydda-omklädningsrummet-taktik” som nästan alla tränare använder, oavsett om det rör Andy Carrolls måltorka, Ryan Giggs otrohet eller en ful tackling av valfri spelare. Men i går nådde han absurdhetens gräns när han i första intervjun efter matchen påstod att han inte visste att Luis Suárez inte skakat hand med Evra. I så fall var han ensam i världen om det. Det blev ännu mer märkligt när han skyllde hela grejen på tv-kanalen Sky.

Alex Ferguson använde starka ord efteråt. Han pratade om Suárez som ”disgrace to Liverpool Football Club”, han sa att urugyanen ” should never play for the club again”.
Alex Ferguson har haft sina egna stormar genom åren, och det kan vara på sin plats att betona att han fick övertalas av rådgivaren, förre Mark & Spencer-ordföranden Richard Greenbury, att inte slänga ut Eric Cantona från klubben efter karatesparken på Selhurst Park 1995. Men jag kan inte ta Fergusons ord om Suárez på särskilt stort allvar. Jag är inte förvånad över att Alex Ferguson tar varje tillfälle i akt att försöka sätta press på en rival.
Om Luis Suárez ska spela i Liverpool eller inte är en fråga för den klubbens ledning.
De styrande, inte minst ägaren John Henry, borde dock fundera på om han gör mer skada än nytta för klubben. Oavsett hur fantastisk fotbollsspelare han är.

Det var en dag då Manchester United vann matchen, men fotbollssporten förlorade.
Spelet, ”The Beautiful Game” som vi kallar det, är inte så vackert alla gånger.

***
Rekommenderar lite övrig läsning om Suárez/Evra-incidenten:
Peter Wennman skriver klokt om gårdagens händelser (länk).
The Guardian (länk).
The Telegraph (länk).

Det här med ekonomiska rapporter är kul. Åtminstone för mig som nästan blev färdigpluggad ekonom en gång i tiden.
Ni som bara är intresserade av att jag analyserar Stokes mittfältsspel kan hoppa över dagens blogg.
Det här ska handla om pengar och FFP i allmänhet och Chelsea i synnerhet.

***
Ni såg säkert i går att revisionsföretaget  Deloitte släppte sin årliga rapport över Europas  fotbollsklubbar i går.
Den visade hur mycket pengar lagen omsätter varje år. Intäktssidan imponerar. De 20 största klubbarna i Europa drar in sammanlagt 39 miljarder kronor varje år.
Men det är ju med statistik som med den där bikinin. Den visar mycket men inte… ja, ni förstår.

Europas toppklubbar blöder ekonomiskt, tro inget annat. Enligt Uefa gick europeiska toppklubbar back med 14 miljarder kronor 2010, en ökning med 39 procent jämfört med 2009.
– Klubbarna tenderar att spendera mer för att fortsätta kunna konkurrera, säger Andrea Traverso, ansvarig för Uefas financial fair play-projekt.
Uefapresidenten Michel Platini varnade förra veckan att klubbar som gör samlade förluster på över £38m (45 miljoner euro) över perioden 2012-2014 kommer att få stå utanför Champions League.
Jag tror ju inte att Financial Fair Play kommer att fungera i praktiken. Jag tror på det när jag ser det, typ.
Jag kan nämligen inte tänka mig att Uefa vill kasta ut storklubbarna – klubbarna som drar in stålar – för då ökar hotet om att de bryter sig loss och bildar en egen liga.
Det verkar finnas så mycket kryphål i FFP och finns de inte så kommer någon att uppfinna dem. Manchester Citys försäljning av arenanamnet till Etihad var troligen ett sätt att komma runt FFP. City fick ett enormt överpris, vilket gör att de har mer utrymme att göra av med pengar.
Men just i dag utgår vi från att Uefa kommer att införa reglerna och följa dem strikt.

***
Chelseas kamp för att klara Financial Fair Play är intressant.  Räkenskapsåret 2004/05 gjorde klubben rekordförlust: £140m. Nu jobbar man hårt för att klara de nya FFP-reglerna.
Senaste bokslutet (för perioden som avslutades 30 juni 2011) visade en förlust på £67,7m – en liten minskning jämfört med fjolårets £70,9m,
– Klubben är fokuserad på att nå kriterierna för Uefas Financial Fair Play och samtidigt kunna slåss om de stora titlarna, sa Chelseas ordförande Bruce Buck i samband med bokslutet. Vi tror att det kommer att synas i det aktuella räkenskapsåret.
De senaste röda siffrorna berodde till stor del på värvningen av Fernando Torres i januari fjol för £50m.
Den värvningen gjordes några timmar före det att klubben skickat ut ett pressmeddelande med rubriken ”Chelsea Becomes Cash Positive”.
Samma dag som klubbens bokslut visade en förlust på £71m.
Det fick Arsène Wenger att tala om ”ekonomisk dopning”.
– Var finns logiken, undrade Arsenaltränaren.
Det var lite förvånande när Roman Abramovitj öppnade plånboken förra året. Under sina tre första år i klubben spenderade han £300m. Åren 2006-2009 var Chelseas ”net spend” endast £10, enligt Swiss Ramble.

Men Chelsea har gjort framsteg på resan att bli självförsörjande. Klubben har ökat intäkterna med 8 procent till £222,2m. Med det behåller man plats nummer sex över de fotbollslag som drar in mest. För sex år sedan, räkenskapsåret 2005, var siffran £149,1m.
Spelarförsäljningarna 2010 gjorde att man tjänade £18,4m på ”transfer dealings”, det vill säga de sammanlagda värdet av spelarförsäljningarna minus deras bokmässiga värde efter avskrivningar*.
Chelseas problem är kostnadssidan. De har länge brottats med stora löneutgifter. I förra årets bokslut var lönekostnaden £173m. Det var £60m mer än Arsenal. Då var nyckeltalet ”wages to turnover ratio”, det vill säga hur stor del av intäkterna som går till löner, 82 %. Manchester City hade visserligen hisnande 107 %, men Chelsea siffra är en bra bit över Uefas rekommendation på max 70 %.
Men även här sker ett trendbrott. Senaste räkenskapsåret lyckades man sänka den posten med 2,6 procent. De senaste fem åren har det bara hänt en gång att någon av ”Big Six” lyckats sänka lönekostnaderna.
– Vi reducerar kostnader genom att ha kontroll över lönerna, har vd:n Ron Gourlay förklarat.
Siffran kan dock vara lite av en chimär. Chelsea hade förmodligen lägre bonusutbetalningar då man inte vann någon titel, dessutom ska vi beakta att Fernando Torres och David Luiz löner endast belastar fem månader av räkenskapsåret då de anlände i januari.

Att sänka lönerna är inte så lätt som man kan tro. Det räcker inte med att skeppa i väg de rutinerade, överbetalda spelarna, skriver initierade bloggaren andersred. Manchester United gjorde sig av med Edwin van der Sar, John O’Shea, Wes Brown, Owen Hargreaves, Paul Scholes (temporärt) – ändå har lönekostnaderna för första kvartalet stigit med 12,2 procent.

Intäktssidan
Chelseas omsättning steg alltså med £16,5m. Deloittes uppskattade siffror för klubben är:

Segment                  09/10             10/11       Förändring %
Media                         86,00             100,92                    17,3 %
Commercial              56,30               59,88                      6,4 %
Matchday                  67,20               64,80                      -3,6 %
Sub-total              209,50          225,595                      7,7 %
Less share of jv        3,724                 3,333                  -10,5 %
Turnover                  205,776          222,262                    8,0 %
Källa: andersred blog

Chelseas ökade intäkter och nya kostnadskontroll gjorde att man noterade ett positivt EBITDA (earnings before interests, taxes, depreciation och amortization, i det här fallet ”before profit on player sales and exceptionals”). Det är andra gången under Roman Abramovitj man uppnår det (de gjorde en vinst på £1m 2007/08). Senaste årets notering på £4m EBITDA kan jämföras med Manchester Citys förlust på £71m EBITDA.
Problemet, som andersred blog konstaterar, är att Uefas FFP inte nöjer sig med EBITDA-måttet. Uefa räknar även in räntekostnader, amoteringar och avskrivningar.
Chelseas vinst på spelarförsäljningarna, det som ovan benämndes som ”transfer dealings”, förra året på £18,4m höjer visserligen EBITDA till £22,4m. Men sedan är det tuffare att möta kraven.
Chelsea har höga amorteringskostnader. Den posten har sjunkit markant över den senaste fyraårsperioden, men steg under 2010/11. Med amorteringskostnader (amortisation charge) på cirka £40m-45m har vinsten vänts till förlust. Med avskrivningar (depreciation) gjorde klubben en rörelseförlust på £26m inklusive spelarförsäljningar (EBIT). En förbättring jämfört med förra årets -£71m, men inte vad Uefa vill se.

Engångskostnader
Om man studerar det som på businessspråk kallas ”exceptionals” (engångskostnader, one-off) så kommer vi in på den omtalade tränarkarusellen på Stamford Bridge.
Roman Abramovitj har betalat enorma summor för sitt bristande tålamod. Häromdagen publicerade AP nyheten att rekryteringen av André Villas-Boas kostade 294 miljoner kronor. Dels £15m till Carlo Ancelotti, dels £13,3m till Porto, vars smarte president Pinto da Costa skrivit in en utköpsklausul i Villas-Boas kontrakt.
Carlo Ancelotti är som bekant inte den ende tränaren som fått sparken i Chelsea. Sedan Roman Abramovitj köpte klubben har han avverkat och sparkat sex huvudtränare.
Kostnaden: £68m. 717,4 miljoner kronor med dagens låga pundkurs. Bara över de fyra senaste räkenskapsåren, 2007-2011, handlar det om cirka £68m. Det är en fjärdedel av summan som klubben dragit in på ”matchday revenue” under perioden.

Så mycket har Chelsea betalat för tränarkarusellen

Claudio Ranieri
Sparkades 2004.
Kostnad: £1,7m.

José Mourinho
Sparkades 2007.
Kostnad: £18m.

Avram Grant
Sparkades 2008.
Kostnad: £7m.

Luiz Felipe Scolari
Sparkades 2009.
Kostnad: £13m.

Guus Hiddink
Korttidskontrakt 2010.
Kostnad: -.

Carlo Ancelotti
Sparkades 2011.
Kostnad: £15m.

André Villas-Boas
Nuvarande tränare.
Kostnad: Värvad för £13,3m.

Inkluderar man dessa ”one-offs” i kalkylen, inklusive en mindre räntekostnad, stiger EBIT-förlusten från £26m till £67,4m. Utan dessa ”one-offs” är förlusten £25,6m. En klar förbättring jämfört med £70,4m 2009/10.

Chelseas kostnader för sparkade tränare ovan, de 294 miljoner kronor man betalade för senaste tränarbytet, kommer dock inte att påverka FFP-bedömningen, enligt The Times och andra bedömare. Anledningen är att det går under avdelningen ”exceptionals”, engångskostnader. Uefa accepterar ”exceptional or one-off costs, such as managerial changes”, skriver tidningen. Här går dock meningarna isär och det återstår att se om Uefa tolkar exempelvis kompensation till en sparkad tränare som en engångskostnad.
Klubbar kommer också att kunna exkludera spelarlöner på kontrakt som skrevs före juni 2010, enligt Uefas direktiv.

Financial Fair Play
FFP kommer att sättas i bruk från säsongen 2013/14 då man kommer att titta på de två senaste säsongerna. Nuvarande säsong, 2011/12, är den första som ”räknas”. Enligt Uefas generalsekreterare Gianni Infantino fanns det 13 klubbar i årets Champions League och Europa League, varav flera från England, som inte hade uppfyllt kraven som ställs från 2013/14.

Chelsea lär ha varit en av dessa klubbar. Men vad är deras chanser att uppfylla kraven om två år?
Andersred blog (vars författare förmodligen slutförde sina ekonomistudier) drar slutsatsen att Chelsea har goda möjligheter att leva upp till Uefas krav. Om klubben matchar vinsten på £18,4m i vinst på ”transfer dealings” är rörelseförlusten endast £8m. Den siffran är en bit under Uefas gräns på £38m över två år (som från år 2 och framåt spänner över tre år).
Men det bygger förstås på att man även i fortsättningen får spela i den penningstinna Champions League. Utan CL-spel rasar intäkterna. De måste samtidigt fortsätta att hålla ned lönekostnaderna.
Där ligger avvägningen för Chelseas ledning. De kan inte spara så mycket att de sparar bort en CL-biljett.
Deras strategi senaste åren har varit att satsa stort på akademin, kostnader som inte omfattas av Financial Fair Play.

Ett frågetecken för nästa bokslut är värvningarna av Torres och Luiz som kommer att kosta klubben totalt £115m över 5,5 år (£71 i övergångssumma, plus £150k/vecka i lönekostnad). Att döma av vad dessa spelare presterat hittills kan man ana ett betydligt lägre ”begagnatpris”, åtminstone för Torres.
Det andra frågetecknet är att André Villas-Boas står inför en generationsväxling. Nyckelspelare som John Terry, Didier Drogba och Frank Lampard börjar bli till åren och det kommer att krävs ”proven quality” för att ersätta dem.

Vad finns det för vägar att gå?
Utmaningen för alla klubbar i dag är att hitta nya, kreativa intäktskällor. Manchester United skrev ett banbrytande avtal med ett företag som sponsrar klubbens träningströjor, Manchester City sålde arenanamnet.
I Chelseas fall är arenafrågan central. Jämför man klubbens intäkter (£67m, fjolårets siffra) på matchdagar, ”Matchday revenue”, så ligger de långt efter konkurrenterna i topp av Money League. Förra bokslutet visade att Real Madrid drar in £105m, Barcelona £80m, Manchester United £100m, Arsenal £94. Bayern München med Bundesligas låga biljettpriser drar in £55m. Chelseas siffra, £67m, sjönk i år till £64,8m, enligt Deloitte.
Då Stamford Bridge endast tar 42 000 åskådare ligger högre biljettpriser nära till hands.

Ansedda ekonomifotbollsbloggen Swiss Ramble listade för ett år sedan lämpliga/tänkbara strategier Chelsea bör använda:
* Fortsätta att sänka lönekostanderna.
* Minska bonusbeloppen.
* Göra vinst på ”transfer dealings”, vilket är troligt att storklubbar lyckas med då spelares marknadsvärde ofta är högre än deras bokförda värde i balansräkningen*.
* Förbättra sponsor- och tröjkontrakt.
* Sälja arenanamnet, vilket enligt analytiker skulle kunna ge £10m per år.
* Höja biljettpriser. En höjning med 5 procent betyder cirka £3m i ökade intäkter på ett år.
* Ökade pengar från tv-avtal. Premier Leagues tv-avtal förhandlas centralt, vilket gör att Chelsea bara behöver ”åka med”.

Sommaren kommer att bli ytterst intressant. André Villas-Boas vill säkert ha förstärkningar. Chelsea fortsätter att länkas samman med en rad toppspelare, senast häromdagen Milos Krasic. Det återstår att se hur mycket plånboken räcker till. Fem spelare à £20m skulle öka den årliga kostnaden med £20m om man kalkyerar på ett femårskontrakt och veckolöner på £70k/vecka.
Slaget om Champions League-platserna kan bli viktigare än på många år på grund av FFP.
Nästan lika viktigt som den där majdagen 2003 då Jesper Grönkjaer sköt Chelsea till CL i sista omgången – och därmed räddade klubben från konkurs.

Ekonomiska begrepp
* Skriva av spelare: Säg att Chelsea värvar en spelare för £50m på ett femårskontrakt. Den bokföringsmässiga kostnaden per år blir då £50m/5 år=£10m/år.
* Transfer dealings: Med vetskapen om avskrivningar betyder det följande: Om Chelsea hade sålt Fernando Torres i januari i år för £30m hade det inneburit en förlust på £10m (£50m-£10m årlig avskrivning-£30m i övergångssumma).

Källor: Uefa.com, andersred blog, Swiss Ramble, The Times
> Tack till läsaren Oscar Karlström som hjälpte till att korrigera definitionen av ”transfer dealings”.

Han har blivit fansens nye älskling på bara några veckor.
Han har en pappa som har skojat med Brasilien på Maracanã.
Han valde fotboll, men det kunde lika gärna ha blivit rugby.
Han började säsongen i en nykomling i Championship, men kan sluta som en stjärna i EM-slutspelet.
Det här är historien om Alex Oxlade-Chamberlain, 18.
Spelaren som jämförts med Theo Walcott – men som nu bevisat att kopian har större potential än originalet.

Det var sommar, Arsenals supportrar var otåliga. På gränsen till uppgivna. Klubben hade låtit ännu ett transferfönster i princip passera utan att leverera några tunga nyförvärv.
Det snackades om Eden Hazard, Yann M’Vila, Yoann Gourcuff.
De luttrade fansen fick nöja sig med en relativt okänd ung ytter från Southampton, som förra säsongen spelade i tredjedivisionen.
Alex Oxlade-Chamberlain.
Arsenal hade visserligen betalat £12m (plus £3m bonusrelaterat), ett bevis på att de kunde öppna plånboken, men var det verkligen en ytter laget behövde? Ytterligare en ung spelare med en massa potential, men utan rutin? Var det inte en mittback fansen bönade och bad om?
Kommentarer som denna dök upp lite här och var i internetforumen:
”Ah, just what Arsenal need, another ’soon to be great’, tricky winger. They don’t have enough of those all ready.”
Kravet att lägga pengar på etablerade spelare hänger fortfarande över Arsène Wenger och vd:n Ivan Gazidis, men det är åtminstone väldigt få som idag ifrågasätter värvningen av Oxlade-Chamberlain.

Hans karriärkurva pekar spikrakt uppåt. Han är på väg att göra konststycket att gå från League One till EM-spel för England på ett år.
Senaste veckorna har varit smått galna.
För en månad sedan hade Alex Oxlade-Chamberlain aldrig startat en match i Premier League. Engelsk press skrev att 18-åringen ville lämna på lån för att få speltid.
Sedan kom den efterlängtade chansen i startelvan i mötet med Manchester United den 22 januari. Det kan bli en referenspunkt karriären, både för Alex Oxlade-Chamberlain och Andrej Arsjavin.
Alex OC var en av planens bästa spelare. När Arsène Wenger bytte ut vänsteryttern i den 73:e minuten buade Emirates. Den där oprövade 18-åringen framstod som lagets främsta anfallsvapen. Publiken ville inte se honom utbytt. Ersättaren Andrej Arsjavin joggade in på planen till en visselorkan. Inte blev det bättre när ryssen orsakade Uniteds segermål.
Arsenal förlorade matchen, Wenger fick skarp kritik – men Oxlade-Chamberlain vann fansens kärlek.
Sedan dess har det fortsatt. En ny, bra match mot Aston Villa följdes av en Man of the match-insats mot Blackburn i lördags (7-1). Robin van Persie gjorde tre mål men fick finna sig i att stå i skuggan. Alex Oxlade-Chamberlain satte två mål, men framför allt imponerade hans allround-spel.
Efteråt fick han frågan i BBC: ”Om någon hade sagt till dig för ett år sedan att du idag skulle spela med Robin van Persie och Thierry Henry i Arsenal – hade du trott på det?”. Med ett pojkaktigt leende gick Alex OC rakt igenom rutan:
– Nej. Det är det jag alltid drömt om, men att uppnå det är något helt annat, sa han och skrattade.
Det lösa snacket om att förbundskaptenen Fabio Capello borde titta på Arsenalspelaren har nu förvandlats till krav på att han måste med i EM-truppen.
Under en säsong när Stewart Downing svikit, Adam Johnson varit bänkad, Aaron Lennon och Ashley Young varit skadade och Theo Walcott ojämn, framstår Alex OC som Englands mest formstarka ytter.
Om han får en EM-biljett går han än en gång i Theo Walcotts fotspår.

Jämförelsen mellan de båda yttermittfältarna är naturlig.
Theo Walcott kom fram i Southampton, blev en rekordung debutant (16 år och 143 dagar), värvades till Arsenal och plockades som 17-åring med till VM 2006 av Sven-Göran Eriksson.
Alex Oxlade-Chamberlain kom fram i Southampton, blev en nästan lika rekordung debutant (16 år och 199 dagar), värvades till Arsenal och kan nu plockas med till EM av Fabio Capello.
Arsenals köp av ”The Ox”, som han kallas, hamnade i skymundan av den galna shoppingen under deadline day då Arsenal hämtade in Per Mertesacker, Park Chu-young, Mikel Arteta, André Santos, Yossi Benayoun inom loppet av ett dygn.
Idag framstår han som mercatons bästa business. Arsène Wenger är ingen man av överord. Han nöjer sig med att säga:
– På kort tid har han blivit en viktig spelare som kan göra skillnad.
Det finns andra som vågar sträcka sig längre. BBC:s fotbollsexpert Garth Crooks var lyrisk efter Blackburn-matchen.
– Om jag fick träna en spelare i nästa generation är det han. Vad som imponerar mest är att han har intelligensen som kännetecknar betydligt äldre spelare. Den här ungen kan bli vår nye David Beckham.
Supportrarna har redan kunnat se att Oxlade-Chamberlain har kvaliteter som Walcott aldrig haft. Han är starkare, bättre med boll, har två bra fötter och är skickligare på att värdera lägena.
Där Walcott tenderar att bli endimensionell har Oxlade-Chamberlain ett större register. Arsène Wenger antyder att han skriver under på det resonemanget.
– Han kan gå åt höger och vänster, han är en sån spelare som är bekväm på planen. När du såg Rooney i början spelade han som om det var naturligt, samma sak med Fàbregas.
– Jag känner att Oxlade-Chamberlain kan spela central mittfältare, han kan spela tillbakadragen anfallare för han har något unikt. Han har ett snabbt tillslag vilket gör att det är svårt att blocka ett skott.

Det fanns en man som blev utskrattad när han för några år sedan hävdade att Alex Oxlade-Chamberlain kunde bli vassare än Theo Walcott.
Mark Chamberlain, 49.
Alex Oxlade-Chamberlain kommer från en fotbollsfamilj. Pappa Mark är en legendar i Stoke och gjorde åtta landskamper för England, farbror Neville Chamberlain var också proffs, bland annat i Stoke. I landslaget är Mark Chamberlain mest ihågkommen för insatsen i bragdsegern borta mot Brasilien på Maracanã-stadion då han och John Barnes hade lekstuga.
– Det gick inte så illa. Planen var usel och arenan var halvfull, men det betyder ändå 80 000 åskådare. Junior var vänsterback och Leandro högerback. De stormade fram men var inte så bra defensivt. Vi gjorde båda en bra match. Efteråt, på planen, frågade den brasilianska pressen om jag och Barnes ville komma och spela i Brasilien. ”Ni spelar som brassar”, sa de.
Mark Chamberlain var en snabb, lurig ytter med fina inlägg. Jämförelsen med sonen är lika oundviklig som den med Theo Walcott.
– Det finns likheter. Framför allt farten, säger Mark. Alexander gör framsteg, får spela i A-laget och har slagit sig in i U21-landslaget. Men han tror att jag spelade för hundra år sedan, när spelarna var värdelösa. Han undrar hur jag kunde vara kvick när jag knappt kan ta mig upp för trappan.
Alexander, som pappa Mark säger, är den äldsta sonen. Lillebror Christian, 13, tillhör Portmouths akademi, klubben där Mark både varit spelare och tränare. Den yngste ska också vara en talang utöver det vanliga.
– Han är pappas nästa ”projekt”. Han gör samma sak med honom nu som han gjorde med mig, berättade Alex i höstas.
Båda sönerna har tagit mammans efternamn Oxlade. Mark berättar varför:
– Hon hade en bror som dog i en bilolycka. Det fanns inga andra Oxlades så hon ville föra namnet vidare. Därför fick sönerna heta Oxlade-Chamberlain. Jag tror att släkten Oxlades kom från Norge.

Alex föddes 1993 när Mark spelade i Portmouth och började se slutet på karriären. Sonen började i Southamptons ansedda akademi som sjuåring. Klubben är känd för sin talangfabrik och har bland andra skapat spelare som Alan Shearer, Matt Le Tissier, Leon Best, Chris Baird, Wayne Bridge, Gareth Bale och Theo Walcott.
Men trots traditionen samt generna och guidning från en före detta landslagsspelande far var Alex fotbollskarriär långt från spikrak. Southampton tvekade över ynglingens storlek. Han hade kunnat halka över på rugby.
– Min högstadieskola spelade inte fotboll. Det var en rugby- och cricketskola och eftersom jag hade idrottsstipendium var jag tvungen att spela rugby. Jag var full-back och var helt okej. Jag fick ett provspel med London Irish, men Southampton tillät mig inte göra det, berättade han i höstas.
Alex Oxlade-Chamberlain var som 15-16-åring den siste i sin åldersgrupp som erbjöds kontrakt i Southamptons akademi. Ett år fick han till och med spela med en yngre åldersgrupp.
– Southampton var inte övertygade förrän han blev 16, berättade Arsène Wenger förra veckan. Han var vek, men på några månader växte han fort. Ibland kan det vara en fördel att vara vek så länge som möjligt om du kan ta igen det.
Stewart Henderson, tidigare reservlagstränare i Southampton, berättar:
– Gareth Bale utvecklades också på tre till fem månader.
Pappa Mark förstod dock inte ”Saints” tveksamhet.
– Jag förstod inte varför de dröjde så länge. Jag var i Portsmouth under den tiden och tänkte: ”Om de inte tar honom, så tar vi honom för han är bättre än alla vi har här”, säger Mark.

När väl kontraktet var signerat gick det fort. Alex Oxlade-Chamberlain debuterade under Alan Pardew i mars 2010, 16 år och 199 dagar ung. Den våren blev det två inhopp. Nästa säsong, 2010/11, blev det 27 matcher från start i tredjeligan och tio mål. Det gav eko runt om i England. I januari förra året stod Damien Comolli och Alex Ferguson på läktaren på Boundary Park för att scouta 17-åringen i en match mot Oldham.
Valet föll på Arsenal, på inrådan av pappa Mark (”bäst för utvecklingen”). Alex Oxlade-Chamberlain betonar att fadern aldrig satt press på honom. Mark fungerar som bollplank.
– Pappa är den som påverkat min karriär mest. Han fick mig att börja spela så fort jag kunde gå. Han säger kloka saker och håller mig på jorden. Han tittar på matcherna och om jag spelat bra, säger han ”Well done”, och har jag inte spelat bra låter han mig veta det.
Som efter första CL-målet mot Olympiakos. Mark slösade inte med superlativen.
– Jag sa: ”Bra gjort, vi snackar om defensiven sen”. Han blängde på mig. Men nickade.
– Jag skulle avsky om Alex blev en av de där unga pojkarna som tjänar X pund och beter sig som det. Vi håller ett öga på honom. Han har bra attityd. Men han är inte framme än och han kommer inte vara det förrän han är 25 och har gjort 300 Premier League-matcher och gör vad Wayne Rooney gör varje vecka.
Det är en bit dit.
Men efter Alex Oxlade-Chamberlains utveckling de senaste månaderna kan ingen utesluta att han en dag når dit.

Pappa vs son
Mark Chamberlain
1978-82: Port Vale………….98 matcher (18 mål)
1982-85: Stoke City…………………………111 (17)
1985-88: Sheffield Wednesday……………..66 (8)
1988-94: Portmouth………………………..167 (20)
1994-95: Brighton & Hove Albion…………..19 (2)
1995-97: Exeter…………………………………59 (4)
Landslaget:
1982-84: England U21…………………………..4 (1)
1982-84: England…………………………………8 (1)

Alex Oxlade-Chamberlain
2010-11: Southampton………………………..43 (10)
2011-??: Arsenal………………………………….12 (4)
Landslaget
2010-       England U18……………………………1 (0)
2011-       England U19……………………………3 (0)
2011-       England U21……………………………7 (3)

Källor: BBC, Daily Mail, Independent, Guardian, The Sun, Telegraph

Det här var en vecka där jag fick anledning att uppmärksamma rätt många nya ansikten i ”Omgångens lag”.
Vi kan beta av några av dem:
* Michael Dawson: Mittbacken har varit skadad en stor del av säsongen, men gjorde comeback nyligen och lär vara bofast om han spelar som i går på Anfield. Ruskigt effektiv på att täcka skott.
* Neil Taylor: Swanseas vänsterback är en grym talang. Värvad från lilla Wrexham för två år sedan. Spelar enkelt och passar utmärkt i lagets possession-spel.
* Gylfi Sigurdsson: Islänningen värvades från Hoffenheim under januarifönstret och jag hyllade honom i ett av de första inläggen i den här bloggen. Ett mål och tre assist har Sigurdsson levererat på fyra matcher.
* Simeon Jackson: Spelade som i trans under en period förra våren när Norwich säkrade uppflyttning. Var reserv under hösten, men har fått chansen senaste veckorna. Ger Paul Lambert välbehövliga alternativ.
* Alex Oxlade-Chamberlain: Två mål i helgen mot Blackburn – men framför allt ett spel som får oss att tro på en plats i EM-laget. Lär inte vara sista gången jag tar ut den här grabben.
Utnämningen till ”Omgångens spelare” går dock inte till någon av dessa spelare utan till Robin van Persie som gjorde 3+2. Visserligen mot ett pinsamt uselt Blackburn, men 3+2 är alltid 3+2.
Omgångens spelare: Robin van Persie, Arsenal.

Mitt ”Omgångens lag”:
Wayne Hennessey, Wolverhampton
—————————————
Rafael da Silva, Manchester United
Michael Dawson, Tottenham
Ledley King, Tottenham
Neil Taylor, Swansea
—————————————
Scott Parker, Tottenham
Gylfi Sigurdsson, Swansea
—————————————
Simeon Jackson, Norwich
Wayne Rooney, Manchester United
Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal
—————————————
Robin van Persie, Arsenal

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Tim Krul (Newcastle), Fabricio Coloccini (Newcastle), David De Gea (Manchester United), Juan Mata (Chelsea), Francis Coquelin (Arsenal), Theo Walcott (Arsenal), John Ruddy (Norwich), Elliott Bennett (Norwich), Kevin Doyle (Wolves), Adel Taarabt (QPR), James McClean (Sunderland), Stephane Sessegnon (Sunderland), Sergio Agüero (Manchester City), Micah Richards (Manchester City), David Silva (Manchester City), Brad Friedel (Tottenham), Martin Skrtel (Liverpool), Steven Gerrard (Liverpool).

***
Som alltid är det er uppgift att utse ”Omgångens floppspelare”.
Ni har några att välja mellan. Jag kastar upp lite alternativ för att fräscha upp minnet:
Gaël Givet, Martin Olsson, Radosav Petrovic, Robert Huth, Djibril Cissé, Chris Baird…
Eller såg du någon annan som förtjänar titeln?

***
Emmanuel Frimpong är knäskadad och missar resten av säsongen. Grymt tungt för Wolves som gjorde ett kap i januarifönstret genom att låna mittfältaren från Arsenal. Mick McCarthy behöver alla karaktärsspelare han kan få tag i.

***
Vad händer med Nottingham Forest nu? Ägaren Nigel Doughty, supporter sedan barnsben, hittades död i lördags i sitt hem. Nu avslöjas att han hade fordringar på klubben på 800 miljoner kronor.

***
Jag liverapporterade Liverpool-Tottenham i går på Sportbladet.se så jag kunde inte följa matchen så noga som jag hade velat (man tenderar att titta mer på tangenterna än tv:n).
Men så mycket kan jag säga: Matchen blev en stor besvikelse.
Det var låst, tajt och chansfattigt. Luis Suárez var tillbaka, hoppade in i andra halvlek till stort jubel och hade ett par chanser.
Det roligaste på Anfield var den gråa katt som sprang in på planen och fick åskådarnas uppmärksamhet under en minut.
Katten har redan fått ett Twitterkonto: @CatAnfield.

***
Vill ni har mer fotbollssnack utöver bloggen kan ni även följa mig på Twitter: @Kalle__Karlsson

Spelarna har inte lyssnat på Riley
Efter senaste tidens omdiskuterade utvisningar skickade domarbasen Mike Riley i veckan ett brev till klubbarna för att klargöra bedömningen. Riley klargjorde:
”If you commit to a tackle at speed and with intensity, typically with both feet off the ground, then you put yourself at risk of being sent off.”
Om budskapet nådde fram till spelarna så måste de ha glömt bort det när det var dags för match. På lördagen delades det ut nio röda kort i de två högsta divisionerna, varav tre i Premier League. Alla var inte för så kallade ”two-footed challenges”, men Gaël Givets var ett perfekt exempel. Fransmannen tappade bollen, satsade för fullt mot Robin van Persie och ångrade sig i samma ögonblick som han reste sig. Det finns inget försvar för sådana tacklingar.
I Robert Huths fall har jag dock förståelse för Stoketränaren Tony Pulis besvikelse. Sunderlands David Meyler kan knappast ha fått så ont som han försökte få det till – och det är självklart att det påverkade domarens beslut (även om det inte ska göra det). När ska filmande spelare få bestraffning i efterhand?

van Persie – årets spelare?
Jag har länge sett David Silva som ”player of the year”, och vinner Manchester City ligan blir det förstås svårt att förbise spanjoren. Han har trots allt varit dominant i många av stormatcherna. Men Robin van Persie är inte långt efter. Facit i går: 3+2. Målen var inte extraordinära; han var på den plats där han ska vara.
Assisten till Alex Oxlade-Chamberlains 3-1 i första halvlek däremot var ren perfektion. Mottagningen, den funktionella tekniken för att skaka av sig bevakningen och den precisa framspelningen fick mig att tänka på Dennis Bergkamps klassiska förarbete till Fredrik Ljungberg.
Robin van Persie 2011/2012 är en komplett anfallare. Han gör mål, han spelar fram, han är med i speluppbyggnaden.
Som av en händelse passerade van Persie i går sin landsman i alla tiders Arsenal-skytteliga. Robin van Persie står nu på 123 mot Bergkamps 120.

Blackburn i kris – igen
Precis när utskällde Steve Kean lyckats släcka de mest akuta bränderna, när han köpt sig tid med segern på Old Trafford, har hans lag återigen hamnat i en djup kris. Mittbacken Chris Samba, lagets stöttepelare, spelade inte mot Arsenal för att hans han inte var i rätt ”state of mind”. Vad ska man då säga om de Blackburnspelare som faktiskt spelade matchen?
Även om Arsenal var bra, riktigt bra, så var framför allt Blackburn pinsamt svagt. De gjorde pojklagsmisstaget att spela utan någon sorts press på bollhållaren samtidigt som de lämnade enorma ytor bakom sin backlinje. Det straffade sig tre gånger i första halvlek. Det kunde ha varit det dubbla.
Det var som om spelarna kände sig slagna på förhand. Vanligtvis så pigge yttern David Hoilett var blek, nye anfallaren Anthony Modeste sög inte in en enda boll, mittfältaren Radosav Petrovic satte så få passningar till rätt adress att jag funderade på om han var färgblind.
Det var fler som hade det svettigt. Svenske förbundskaptenen Erik Hamrén måste ha slitit sitt hår hemma i tv-soffan med tanke på hur jobbigt Martin Olsson hade med Theo Walcott.

O’Neill-effekten
Sunderland under Steve Bruce: 11 poäng på 13 matcher. Sunderland under Martin O’Neill: 22 poäng på 10 matcher.
Vad nordirländaren har gjort med laget är enkelt att se – han har fått spelarna att tro på sig själva igen. Hur han har burit sig åt är en hemlighet som många tränare i fotbolls-England gärna skulle utforska.
Det räcker kanske med att konstatera att Sunderland inför helgen tagit näst flest poäng i ligan (efter Manchester United) sedan O’Neill tog över i december. Skulle de ha haft samma poängsnitt hela säsongen hade de legat på tredje plats.
Han har inte heller varit befriad från de anfallsbekymmer som Steve Bruce fick brottas med. I går använde O’Neill Craig Gardner (!) som striker.
Hur länge får Sunderland behålla sin succétränare?

Sian Massey – ligans bästa linjedomare

Så här skrev jag om Sian Massey i blogginlägget från 14 januari:
”Det enda kvinnliga inslaget i ligans domarkår stod i centrum för stormen när expertkommentatorn Andy Gray sparkades från Sky efter att ha fällt sexistiska kommentarer. Massey klev ur stormen med högt huvud och har gett svar på tal. Kan inte minnas att hon gjort ett enda avgörande misstag på linjen den här säsongen.”
Efter ännu en imponerande insats på Emirates översvämmades hon med hyllningar på Twitter.
Jämför med kollegan på linjen, förre proffsspelaren Darren Cann, som nästan alltid lyckas hamna i strålkastarljuset för att han missat en uppenbar offside eller flaggat för något som absolut inte var offside.
Sian Massey kommer snart gå på linjen i riktigt stora sammanhang.

Han har kallats allt från ”den nye Paul Scholes” till ”den nye Paul Gascoigne”.
– Too good to fail, sa MUTV:s expertkommentator Paddy Crerand.
Ändå har Manchester United gjort sig av med supertalangen Ravel Morrison.
Varför?
Och, en ännu intressantare fråga: Finns det ett större strukturellt problem med dagens ungdomsstjärnor?

I tisdags, under transferfönstrets deadline day, blev en av vinterns mest omtalade spelare i England klar för en ny klubb.
Ravel Morrison, 19 år i torsdags, lämnade Manchester United för West Ham. Championship-klubben betalar £650 000 för mittfältaren, en summa som kan stiga till £2m-£2,5m. Spelaren hade utgående kontrakt och skulle ha gått gratis i sommar.
– Jag är väldigt glad över att ha signat. Övergången skedde snabbt och jag ser fram emot att förhoppningsvis få gå upp till Premier League med West Ham, sa Ravel Morrison när övergången blev offentlig.

Ravel, who? Ni som undrar är ursäktade. Ravel Morrison har aldrig spelat för Manchester United i Premier League. Han har gjort tre framträdanden i Ligacupen. Sammanlagt 67 minuters speltid. Ändå är han mer känd än många spelare som tillhört A-truppen i flera år. Säg så här, som någon uttryckte det: En kontraktsförhandling med Ben Amos hade inte ”trendat” på Twitter.
Fotbollen har haft många bad boys, många talangfulla rebeller, men ingen som Ravel Morrison, som blott 18 år blivit så omskriven efter bara tre inhopp i Ligacupen.
Inom klubben har han fått stämpeln som en supertalang ända sedan han gjorde mål mot Chelsea i FA Youth Cup som 15-åring. Det fick The Times att undra ”när vi senast såg sån balans och djärvhet från en engelsk 15-åring”. Telegraph spådde att han ”kan bli en joker till VM 2014”.
Vänstermittfältaren, som även kan användas centralt, har representerat England på U16-, U17-, U18 och U19-nivå. Det har sagts att han ”har potentialen att bli en av stjärnorna i sin generation”. Vissa hävdar att han är den största talangen som kommit fram ur akademin på många år. Förväntningarna och förhoppningarna blev inte mindre efter att han för första gången jämfördes med Paul Scholes.
Manchester United har kunnat luta sig mot Scholes i snart två decennier, i fyra-fem år har sir Alex Ferguson försökt hitta en långsiktig ersättare. Han har ännu inte lyckats. Situationen blev så bekymmersam att 37-årige Paul Scholes fick göra comeback förra månaden.
Hur kan Manchester United släppa en sådan jättetalang?
Fallet är mer komplicerat än man kan se på ytan.

Bakom kulisserna har Manchester United fått brottats med en rad problem som Ravel Morrison skapat utanför planen. Han har åtalats för två fall av hot mot vittnen. Han har polisanmälts för att ha misshandlat sin mor.
För en månad sedan stod Morrison i rätten, Trafford youth court, med hot om att skickas till ungdomsanstalt. Bilden av Ravel Morrison visar en yngling som handlat impulsivt utan att tänka på konsekvenserna. Hoten som blev rättssak riktade sig mot en 15-årig pojke, vittne till ett gaturån. Manchester United-spelaren hade framfört hot via telefon, han ska även ha hotat pojken vid hans hem och varit med i en grupp på 15-20 som samlats för att kasta en tegelsten genom fönsterrutan. Pojken var så traumatiserad av händelsen att hans familj lade ut huset till försäljning.
Morrison riskerade ett års fängelse. Domaren nöjde sig med ett års villkorlig dom, men tillade att hans handlande hade varit ”förfärligt”. Vid nästa snedsteg skulle hon ”personligen se till att han hamnade bakom lås och bom”.

Ravel Morrison hamnade i mer trubbel. Några månader senare stod han i Salford magistrates court efter att ett bråk med flickvännen spårat ur. Fotbollsstjärnan hade slängt ut hennes mobiltelefon genom fönstret. Den gången blev det böter på £600.
Manchester United har försökt att tygla spelaren. Men sir Alex Ferguson och ledarstaben hittade inget sätt att hantera problembarnet. Istället har det kommit rapporter om fler missade träningar, fler sena ankomster till samlingar.
Morrisons vänner har sagt att vissa av förseelserna har varit för att göra andra nöjda, som den gången han gav bort en A-lagsspelares fotbollsskor till en vän. Nyligen gick ett rykte om att Morrison ska ha stulit Rio Ferdinands klocka i omklädningsrummet. Det gick så långt att Ferdinand fick dementera på Twitter:
”Whoever saying you nicked a watch from training that was mine is talking rubbish…see you at training monday”, skrev Rio.

Efter den villkorliga domen för övergrepp i rättssak förra sommaren stod klubben fortfarande bakom tonåringen. Vd:n David Gill sa i juli:
– Han är en fantastisk spelare och vi ger honom allt stöd inom klubben. Vi diskuterar den bästa lösningen och hjälper honom. Han är väldigt, väldigt talangfull och de mest lämpliga inom klubben kommer att säkerställa att vi ger honom en hjälpande hand.
Ravel Morrison har bott hos sina mor- eller farföräldrar några mil norr om Manchester, medan hans mor har bott i en annan del av staden med de yngre bröderna. Morrison har velat flytta, men klubben har bedömt att det är bättre att han omges av vuxna. Både Gary Neville och Rio Ferdinand har erbjudit sig att låta honom bo hos sig. Paul Scholes och inte minst Alex Ferguson har haft samtal med Morrison för att försöka få honom att ta tillvara på sin talang.
Ingenting verkar ha hjälpt.
– Jag vet inte varför United-fansen snackar om Morrison när han inte ens bryr sig om att stiga upp ur sängen på morgonen, sa en lagkamrat i juniorlaget till supportertidningen United We Stand.
Sir Alex Ferguson hade lovat Ravel Morrison att han skulle flyttas upp i A-truppen om han inte hoppade över en träning på tre månader. Morrison klarade inte att uppfylla det kravet.
Manchester United fick nog och bestämde sig för att göra sig av med honom.

Fallet med Ravel Morrison visar hur svårt det har blivit för proffsklubbar att hantera dessa ”ungdomsstjärnor”. Mittfältaren som Manchester United släppt greppet om kan vara en blivande 400-miljonersspelare. Ingen vet.
För tjugo år sedan visste ingen vem som spelade i Uniteds juniorlag. Nu, med egna tv-kanaler som sänder junior- och reservlagsmatcher, med internetforum som dagligen diskuterar ”kommande stjärnor” har dessa spelare blivit uppmärksammade på ett helt annat sätt. Mycket mer än de förtjänar. Ravel Morrison har över 60 000 följare på Twitter.
När jag liverapporterade silly season under deadline day i tisdags på Sportbladet.se fick jag säkert 200 frågor om Ravel Morrison (och ett tiotal om unge defensive mittfältaren Paul Pogba). Jag gissar att få av dem som frågade har sett dessa spelare i aktion, bortsett från något enstaka inhopp.
Allt annat är en sorts allmän hausse som skapats av 2012 års mediasamhälle: Internetforum, Twitter, Facebook, Youtube-klipp.
Vilket i sin tur medför en mer gynnsam förhandlingsposition. Dagen efter att Ravel Morrison lämnat klubben skrev engelska tidningar att unge försvararen Ezekiel Fryers nobbat klubbens senaste kontraktsförslag.
Förr tjänade dessa ynglingar en tusenlapp i veckan och en korv med mosbricka i kiosken utanför träningsanläggningen. Idag kräver de topplöner. Får de inte ett lukrativt kontrakt i Manchester United har agenten ingen svårighet att hitta en annan klubb som är villig att satsa. I samma juniorlag kan en 17-åring ha signerat ett kontrakt värt över 2,5 miljoner kronor per år, medan lagkamrater spelar för 1200 kronor i veckan.
Det var ingen slump att Ravel Morrisons flytt skedde efter att han bytt agent, från Colin Gordon till Nick Rubery.
Jakten på dessa unga spelare har intensifierats med quota reglerna och Financial Fair Play. Att fynda på en ung, engelskproducerad spelare är värt mer än någonsin.

Alex Ferguson ägnade delar av en ”pre-match” presskonferens förra månaden åt att såga Ravel Morrisons ”orealistiska” lönekrav. Morrison svarade – på Twitter, förstås – att han aldrig tackat nej till något bud. Vad som är sant vet vi inte.
För några veckor sedan ringde Uniteds sekreterare John Alexander till Morrisons agent och meddelade att han kunde söka efter en ny klubb åt sin klient. Vid det laget hade klubben fått nog. En av juniortränarna hade slutat prata med Ravel Morrison. När spelarens mamma hämtade honom vid träningen ska hon ha fått veta att hennes son var ”a waste of time and not worth the hassle”.
– Det är bättre att han lämnar Manchester, sa Alex Ferguson när affären var klar.

West Ham tog risken, om det ens är någon ”risk”. Londonlaget har betalat småpengar, £650 000, för en spelare som jagats av Chelsea, Arsenal och Manchester City. Barcelona ska ha gjort en förfrågan.
Morrisons grundlön är £12 000 i veckan, med stora bonusrelaterade belopp. Om West Ham når Premier League, vilket är troligt, och Morrison uppfyller en del personliga mål kommer hans lön att stiga till £65 000 i veckan. Danny Welbeck, idag etablerad som anfallare i Manchester United och förmodligen med i Englands trupp till EM i sommar, förhandlar nu om ett kontrakt värt uppskattningsvis runt £50 000 i veckan.
West Hams tränare Sam Allardyce säger att han ska få ut det bästa av nyförvärvet:
– Enligt mästarens (Fergusons) egna ord är han en av de bästa han haft i den åldern. Det har varit problem utanför planen, jag tror att det kommer av området han växt upp i. Att komma bort därifrån och från vännerna är förmodligen det bästa för honom. Vi måste se till att de här grejerna inte händer igen och utveckla honom så han når A-laget så fort som möjligt. Jag gillar stora talanger och om du kan hitta det, om det medför lite problem, så får du hantera det. Jag ser fram emot att jobba med honom.
Ravel Morrison ska stå på egna ben nu. West Ham har valt att inte inackordera 19-åringen hos någon värdfamilj. Första tiden i huvudstaden kommer han istället att bo på hotell.
West Ham kan ha köpt sig en blivande 400-miljonersspelare eller trubbel.
Framtiden får utvisa om Ravel Morrison tar tillvara på sin talang.

Källor: Daily Mail, Guardian, Independent, Manutd.com, Talksport, Whufc.com, Wikipedia

Få målvakter och få vänsterbackar. De positioner som brukar vara lättast att tillsätta i ”Omgångens lag” var lite lurigare den här gången.
Tim Krul räddade en straff från David Dunn på Ewood Park och höll nollan när Newcastle vann med 2-0. Det ger honom platsen, tätt före Paddy Kenny i QPR.
I försvaret har Tony Hibbert fått mittbacksplatsen efter sin heroiska match för Everton mot Manchester City. Högerbacken tog klivet in i mitten och var i stort sett felfri.
En annan intressant uttagning är Paul Scholes. 37-åringen gjorde comeback för ett par veckor sedan och har redan förbättrat Manchester Uniteds possession-spel avsevärt. Scholes regerade på mitten hemma mot Stoke.
Även Sunderlands anfallare Fraizer Campbell kan vara värd att notera. Campbell har haft enorma skadeproblem senaste åren, men har nu gjort två mål på två matcher. Hans strut mot Norwich i veckan är värd att se om ni missat den.
Omgångens spelare: Tony Hibbert, Everton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Tim Krul, Newcastle
—————————————-
Alan Hutton, Aston Villa
Tony Hibbert, Everton
Ashley Williams, Swansea
Davide Santon, Newcastle
—————————————–
Charles N’Zogbia, Aston Villa
Luka Modric, Tottenham
Paul Scholes, Manchester United
Gareth Bale, Tottenham
—————————————–
Frazier Campbell, Sunderland
Craig Bellamy, Liverpool

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Stephane Sessegnon (Sunderland), James McClean (Sunderland), Clint Dempsey (Fulham), Nigel Reo-Coker (Bolton), Tim Krul (Newcastle), Nathan Dyer (Swansea), Younes Kaboul (Tottenham), Fabricio Coloccini (Newcastle), John Heitinga (Everton), Denis Stracqualursi (Everton), Landon Donovan (Everton), Antonio Valencia (Manchester United), Michael Carrick (Manchester United), Paddy Kenny (QPR), Taye Taiwo (QPR), Andy Carroll (Liverpool).

***
Som vanligt är det ni läsare som utser ”Omgångens floppspelare”.
Såg du någon som förtjänar titeln den här veckoomgången?

Silly season är över för den här gången.
Den blev inte så galen som många förväntat sig, snarare än gäspning jämfört med ifjol då Torres och Carroll bytte klubb på stopptid.
Här analyserar jag gårdagens stora transfers i Premier League.

För att på allvar förstå det enorma intresset för deadline day – suget efter en ”bomb” behöver man nog sitta som jag gjorde i går – som liverapportör på Sportbladet.se. Över 50 000 läsare följde minut-för-minut-rapporteringen från klockan 12 på dan till klockan 24. Det strömmade in frågor, cirka 70-100 i minuten. En stor del undrade samma sak:
”Något nytt om Arsenal/Liverpool/Chelsea/United?”, ”Något nytt om Barcelona/Real?”.
Tyvärr, var vi tvungna att göra folk besvikna i går. Det blev ingen ”bomb”. Vi hörde inte ens ljudet av någon Babel-helikopter. Istället fick vi nöja oss med horribla rykten som ”Ljungberg till MK Dons”, ”Gerrard till Barcelona” och så vidare.

Storklubbarna var aldrig med i matchen i går. De tittade på när han Queens Park Rangers agerade och klev fram som januarifönstrets vinnare. Mark Hughes gjorde i går klart med både Djibril Cissé och Bobby Zamora och plötsligt ser hans lag riktigt intressant ut.
Förloraren?
Blackburn fick visserligen behålla Chris Samba, men nu släppte de istället Ryan Nelsen och Keith Andrews. Steve Kean pratade om att värva fyra spelare. Det blev en ung nyzeeländare, Marcus Olsson och Bradley Orr. Knappast de förstärkningar som laget behöver.

Done deals, 1 februari:

> Nikica Jelavic, från Rangers till Everton
Pris: Cirka 80 miljoner kronor.
Kommentar: Everton har haft brist på anfallare de senaste åren och ofta tvingats spela Tim Cahill och Marouane Fellaini som strikers. I Nikica Jelavic får laget en stark avslutare som beskrivits som en ”smalare version av Mark Viduka”. Det bådar gott. Andra är inte lika övertygade.
Betydelse för laget: Louis Saha ut – Nikica Jelavic in. Saha är en grym spelare när han är hel, men eftersom det är alldeles för sällan är det bara att hoppas att David Moyes får mer användning av Jelavic. Everton har länge behövt en pålitlig målgörare – kan Jelavic bli lösningen?
Tänkbar startelva med Nikica Jelavic: Howard – Hibbert, Jagielka, Distin, Baines – Donovan, Neville, Fellaini, Pienaar – Cahill – Jelavic.
Värvningsbetyg (där vi tar hänsyn till spelarens kapacitet, potential, lagets behov och prislappen): 2/5.

> Steven Pienaar, från Tottenham till Everton (lån)
Pris: -.
Kommentar: Pienaar lämnade Everton för Tottenham förra året men har inte alls lyckats på White Hart Lane. Har spelat sparsamt, men alla minns hur vass han var på Goodison Park före flytten.
Betydelse för laget: Everton har saknat kreativitet på mittfältet sedan Pienaar och Mikel Arteta försvann. Där kommer Pienaar och korttidslånet Landon Donovan tillföra massor framöver.
Tänkbar startelva med Steven Pienaar: Howard – Hibbert, Jagielka, Distin, Baines – Donovan, Neville, Fellaini, Pienaar – Cahill – Jelavic.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Djibril Cissé, från Lazio till QPR
Pris: Okänt.
Kommentar: Cissé återvänder till Premier League efter en lyckad sejour i Grekland och en mindre lyckad sejour i Italien. Senast fransmannen var i England gjorde han en lyckad lånesväng i Sunderland. QPR hoppas att han kan hitta tillbaka till den formen nu.
Betydelse för laget: Stor. QPR:s allra största problem under hösten har varit att anfallarna inte gör mål (med undantag av överraskningen Heidar Helgusson). Cissé är en djupledslöpande striker, en vass avslutare och kommer att bli en rejäl förstärkning. Lär vara revanschsugen efter fiaskot i Lazio där han spelades i fel position.
Tänkbar startelva med Djibril Cissé: Kenny – Young, Ferdinand, Onuoha, Taiwo – Barton, Bazsáky, Diakité, Wright-Phillips – Cissé, Zamora.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Bobby Zamora, från Fulham till QPR
Pris: Okänt.
Kommentar: Bobby Zamora har inte hittat tillbaka till den där superformen som han höll när Fulham nådde EL-final våren 2010.  Han lär ha gjort en ekonomisk jackpot. Han tjänade £45 000 i veckan i Fulham – och krävde dubbla lönen i QPR.
Betydelse för laget: Blir ett välkommet tillskott med sin tyngd och sina targetkvaliteter. Zamora som target och Cissé som djupledslöpare ser hyperintressant ut på pappret.
Tänkbar startelva med Bobby Zamora: Kenny – Young, Ferdinand, Onuoha, Taiwo – Barton, Bazsáky, Diakité, Wright-Phillips – Cissé, Zamora.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Liam Ridgewell, från Birmingham till West Bromwich
Pris: Okänt.
Kommentar: Ridgewell verkar ha som mål att spela i alla Birminghamklubbar. Den tidigare Aston Villa-spelaren har gjort ett antal säsonger i Premier League och ger Roy Hodgson fler alternativ.
Betydelse för laget: Ridgewell kan användas både som vänsterback och mittback. WBA har haft problem när Jonas Olsson saknats under säsongen. Jag är tveksam om Ridgewell är kapabel att fylla ut Jonas Olssons kostym, men han fungerar som rotationsspelare.
Tänkbar startelva med Ridgewell: Foster – Reid, Ridgewell, Olsson, Shorey – Mulumbu, Scharner – Brunt, Morrison, Thomas – Odemwingie.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Louis Saha, från Everton till Tottenham
Pris: Okänt.
Kommentar: Harry Redknapp visste att han var tvungen att hitta en ny backupanfallare då Roman Pavljutjenko bett om en flytt inför EM. Få trodde nog att valet skulle falla på Louis Saha, som fyller 34 år i år. Den förre Manchester United-spelaren dumpades av sir Alex på grund av sin förmåga att alltid bli skadad och har haft samma problem i Everton.
Betydelse för laget: Saha ska agera backup bakom Emmanuel Adebayor och som en sådan kan han fungera bättre. Han behöver inte spela varje match och kan fokusera på att vara hel och fit i utvalda fajter. Som spelare liknar han Adebayor då han både är stark som target och som djupledsspelare.
Tänkbar startelva med Louis Saha: Friedel – Walker, King, Kaboul, Assou-Ekotto – Lennon, Modric, Parker,  Bale – van der Vaart – Saha.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Ryan Nelsen, från Blackburn till Tottenham
Pris: Okänt.
Kommentar: Chris Samba lämnade in en transferbegäran och många förväntade sig att han skulle flytta. Istället blev det hans mittbackskollega, lagkaptenen, Ryan Nelsen, 34, som lämnade Blackburn. Han blev löst från kontraktet i klubben vilket gör att han kan slutföra övergången till Spurs under onsdagen. Nyzeeländarens flytt till Tottenham var en av få ”bomber” under deadline day.
Betydelse för laget: Kommer bli en reserv i Spurs, men en ack så pålitlig sådan. Stark defensivt och en karaktärsspelare som växer med uppgiften (vilket vi inte minst såg i VM för två år sedan).
Tänkbar startelva med Ryan Nelsen: Friedel – Walker, King, Nelsen, Assou-Ekotto – Lennon, Modric, Parker,  Bale – van der Vaart – Adebayor.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Sébastien Bassong, från Tottenham till Wolverhampton (lån)
Pris: -.
Kommentar: Wolves har legat lågt under fönstret men Mick McCarthys låneaffärer framstår som rätt smarta. Han plockade Emmanuel Frimpong från Arsenal och nu Bassong från Tottenham.
Betydelse för laget: Wolves försvar var en katastrof i höstas där Berra och Roger Johnson aldrig hittade något samarbete. Nu har Johnson skärpt till sig och med nye Bassong ser till plötsligt riktigt intressant ut. Kamerunaren är underskattad, han var riktigt bra i Newcastle före flytten till Spurs. Glöm inte heller att veteranen Jody Craddock finns att tillgå.
Tänkbar startelva med Sébastien Bassong: Hennessey – Foley, Bassong, Johnson, Ward – Jarvis, Henry, Frimpong, Hunt – Fletcher, Doyle.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Wayne Bridge, från Manchester City till Sunderland (lån)
Pris: -. City uppges betala 75 procent av lönen.
Kommentar: Bridge karriär har gått ganska kraftigt utför sedan han skrev på för City. Har inte spelat en enda minut under säsongen och var utlånad till West Ham förra åren (ingen succé).
Betydelse för laget: Sunderland får en naturlig vänsterback som alternativ till Kieran Richardson. Jag är för osäker på Bridge form för att ens tro att han petar Richardson ur startelvan.
Tänkbar startelva med Wayne Bridge: Mignolet – Bardsley, O’Shea, Brown, Bridge – Larsson, Cattermole, Colback, McClean – Sessegnon – Bendtner.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Sotirios Kyrgiakos, från Wolfsburg till Sunderland (lån)
Pris: -.
Kommentar: Greken gjorde en sejour i Liverpool tidigare. Nu ska han förstärka Martin O’Neills försvar.
Betydelse för laget: Extremt nickstark, även på offensiva fasta situationer, men hans snabbhet gjorde att han aldrig blev ordinarie på Anfield. Går det bättre den här gången? Jag är tveksam.
Tänkbar startelva med Sotirios Kyrgiakos: Mignolet – Bardsley, O’Shea, Kyrgiakos, Bridge – Larsson, Cattermole, Colback, McClean – Sessegnon – Bendtner.
Värvningsbetyg: 2/5.

> David Pizarro, från Roma till Manchester City (lån)
Pris: Lån med option på att köpa loss spelaren i sommar.
Kommentar: Manchester City höll i pengarna det här fönstret och jag trodde inte att vi skulle få se någon central mittfältare. Men Mancini verkar fäst vid Pizarro som han tränade tidigare i Inter. Med sina 13 säsonger i Serie A besitter chilenaren en enorm rutin. Passningsspelet är ännu mer imponerande.
Betydelse för laget: City får i Pizarro en ”deep-lying playmaker” som kommer att kunna förbättra lagets possessionspel ytterligare. Pizarro är en ruskigt bra passningsspelare. Frågan är om han hanterar tempot i Premier League.
Tänkbar startelva med David Pizarro: Hart – Richards, Kompany, Lescott, Clichy – Pizarro, Y Touré – Nasri, Agüero, Silva – Balotelli.
Värvningsbetyg: 3/5.

> Ryo Miyaichi, från Arsenal till Bolton (lån)
Pris: -.
Kommentar: Japanen väntar på sitt genombrott i Arsenal. Wenger håller spelaren högt och många fans har stora förhoppningar på Miyaichi. Bolton har gjort lyckade lån tidigare, bland annat Jack Wilshere för två år sedan, och lite välbehövlig speltid kan vara det Ryo Miyaichi behöver för att få  en liknande skjuts i karriären.
Betydelse för laget: Extremt teknisk och sevärd offensiv mittfältare. Påminner en hel del om en ung Cristiano Ronaldo med sina överstegsfinter och sin vilja att utmana. Alternativ till Martin Petrov på vänsterkanten.
Tänkbar startelva med Miyaichi: Bogdan – Steinsson, Knight, Ream, Ricketts – Eagles, Muamba, Reo-Coker, Miyaichi – M Davies – Ngog.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
På den här länken kan du läsa en sammanställning över alla transfers under deadline day.

***
Alldeles nyss kom nyheten att Simon Grayson får sparken från Leeds United. Synd eftersom han betytt så mycket för klubben och bland annat förde dem till Championship.
Men det är väl straffet när ens lag låter Nikola Zigic göra fyra mål på en.

Transfer deadline day är dagen då allt är möjligt.
Då Ryan Babel plötsligt kan sitta i en helikopter.
Då Arsène Wenger, känd för att hålla i plånboken, plötsligt kan få för sig att han basar för Anzhi Makhachkala och värvar fem spelare.
Då sir Alex Ferguson kan ”kidknappa” Dimitar Berbatov på Manchesters flygplats och gömma honom under en jacka i baksätet.
Kan vi få se något liknande nu?

Det går i alla fall inte att utesluta. Deadline day har blivit galnare och galnare för varje år. En manager berättade i en intervju för något år sedan att han fått telefonsamtal från agenter om sammanlagt hundra namn under sista dagen.
Faxmaskinerna kommer att få gå på högvarv även i år.
Daily Mirror skriver att Hugo Rodallega kan spela för Wigan mot Tottenham i kväll – för att sedan skriva på för Spurs efter matchen!
De klubbar i Premier League som borde värva – Bolton, Wigan, Blackburn – har hittills legat lågt. Det beror givetvis på att de har begränsade resurser och måste ta det som blir över. Jag räknar med att de kommer att göra sistaminuten-värvningar. Om de vill rädda kontraktet är det dags att agera nu.

Blackburntränaren Steve Kean – som pratat om att göra fyra värvningar – kan knappast vara tillfreds. Han som skulle behöva det mesta har säkrat en ung nyzeeländare och Marcus Olsson. Kean har dessutom en Chris Samba som lämnat in en transfer request. Sent i natt rapporterade Sky att mittfältaren Keith Andrews gjort detsamma.
En störande faktor i kväll är att det spelas en massa ligamatcher – samtidigt som fönstret håller på att stänga. Wolves manager Mick McCarthy avslöjade i går att Kenny Dalglish försökt att flytta matchen för att kunna fokusera på deadline day – samme Dalglish som i går sa att han inte skulle göra några fler värvningar.
– Jag sa ”no chance”. Vi ska resa till London för att möta QPR på lördag så varför skulle vi vilja spela en dag senare, sa McCarthy.

Här är några spelare som kommer att vara heta under deadline day:

Djibril Cissé
Från Lazio till Queens Park Rangers?
Rapporterades under måndagen att anfallaren rest till England för att genomgå en läkarundersökning. QPR letar anfallare.

Nikica Jelavic
Från Rangers till Everton?
Rangers ska ha accepterat Evertons bud. Nu återstår bara signaturen på kontraktet. Blir han den striker som Moyes så väl behöver?

Kevin Davies
Från Bolton till Sunderland?
Nickspecialisten har hamnat på bänken och Sunderlandtränaren Martin O’Neill har bekräftat intresse för anfallaren.

Carlos Tévez
Från Manchester City till Milan, Liverpool, Queens Park Rangers eller någon annan?
Manchester City vill sälja – ingen har råd att köpa. Liverpool och QPR försöker låna argentinaren, men jag tror inte att Milan är ute ur bilden. Allt är en fråga om prislappen och Galliani lyckades pruta ned priset på Zlatan.

Ravel Morrison
Från Manchester United till West Ham?
Den unge mittfältaren har utgående kontrakt och sent i går kväll ryktades det om intresse från West Ham.

Pavel Pogrebniak
Från Stuttgart till Fulham?
Anfallaren har genomgått en läkarundersökning hos Fulham, bekräftade hans agent under måndagen. Men flera klubbar finns med i bilden och i dag avgörs vart flyttlasset går.

Lucas Barrios
Från Dortmund till Fulham eller Liverpool?
Anfallaren har hamnat på bänken bakom Robert Lewandowski i Dortmund och vill flytta. Sent i natt ryktades det om intresse från Anfield.

Hugo Rodallega
Från Wigan till QPR eller Tottenham?
Anfallaren är inte längre given i Wigan efter en svag höst. Dags att casha in och använda pengarna till nya sydamerikanska fynd? Det är frågan för Roberto Martinez och Dave Whelan.

Chris Samba
Från Blackburn till Tottenham?
Mittbacken har lämnat in en transferbegäran, precis som i fjol. Steve Kean har sagt att Samba inte är till salu. Känslan är att han blir kvar.

***
Vilka affärer förväntar du dig i dag? Vilja realistiska värvningar skulle du vilja ha till ditt favoritlag?

***
Done deals, 30 januari

> Marcus Olsson, från Halmstad till Blackburn
Pris: Gratis, har skrivit på för 2,5 år.
Kommentar: En så kallad transferbomb. Olssons kontrakt gick ut vid årsskiftet, det har funnit lite intresse från allsvenska klubbar och Norge, men att han skulle hamna i Blackburn var det nog få som trodde. Det här känns som en Blackburn-värvning. De värvade anfallaren David Goodwillie på liknande sätt. Helt oprövad, minimalt risktagande.
Betydelse för laget: Inte speciellt stor eftersom jag tvivlar på att Marcus Olsson kommer att få särskilt mycket speltid i vår. Som vänstermittfältare kan det bli en ren Olsson-kant med tvillingbrorsan Martin på vänsterbacken.
Tänkbar startelva med Marcus Olsson: Robinson – Lowe, Samba, Hanley, Martin Olsson – N’Zonzi, Pedersen – Hoilett, Formica, Marcus Olsson – Yakubu.
Värvningsbetyg: 1/5.

Övriga affärer:
> Fulham lånar ut svenske mittfältaren Alex Kacaniklic till Watford för resten av säsongen.
> Wolves anfallare Adiène Guedioura lånas ut till Nottingham.
> Southampton köper anfallaren Billy Sharp från Doncaster. Här kan ni läsa vad som gjorde att han fick rubriker tidigare under säsongen.
> Leicester värvar försvararen Wes Morgan från Nottingham.

***
Kvällens matcher:
Idag:
Everton-Manchester City
Manchester United-Stoke
Tottenham-Wigan
Wolves-Liverpool
Swansea-Chelsea
Onsdag:
Aston Villa-QPR
Blackburn-Newcastle
Bolton-Arsenal
Sunderland-Norwich
Fulham-West Bromwich

***
Och, som sagt, i dag liverapporterar jag under deadline day på Sportbladet.se kl 13-15. Häng gärna med!