Hur stort är tålamodet hos dagens fotbollssupportrar?
Finns det överhuvudtaget eller har det svepts undan av alla rika affärsmän som gjort fotbollsklubbar till leksaker och kräver snabba resultat?

Det var bara en stilla undran när jag slötittade på mötet Southampton-Leicester i går i Championship.
”Saints” är säsongens succélag i andraligan. De är nykomlingar och har toppat ligan under en stor del av hösten. Det var först häromveckan de tappade förstaplatsen till West Ham.
Att Arsenals fans buar när Arsène Wenger gör ett till synes horribelt byte i ett prekärt läge hemma mot Manchester United är en sak.
Att Southamptons fans buar vid underläge hemma mot Leicester – när laget överträffat alla förväntningar under första halvan av säsongen – en helt annan.
Det är beklämmande.

Visst, gårdagens insats var inte bra. David Nugent gjorde 1-0 för Leicester i 15:e minuten och Matt Mills fick stå helt omarkerad i straffområdet och nicka in 2-0 tio minuter senare medan förre AIK-backen Jos Hooiveld tittade på.
Men det finns förmildrande omständigheter. Som att Southampton saknar nyckelspelare som mittbacken José Fonte, mittfältaren Richard Chaplow, snurrgubben Adam Lallana och skyttekungen Rickie Lambert.
Som att tränaren Nigel Adkins har tvingats hantera orosmomentet att en bitter Jason Puncheon sitter hemma och surar på Twitter om att han tvingas spela med juniorlaget.
”Jag ska se ut mina 18 månader av kontraktet och gå gratis, får se vad Cortese tycker om det”, skrev han.
Cortese är ordföranden, Nicola, den schweiziske affärsmannen som tog över driften av klubben när Markus Liebherr köpte Southamton FC 2009.
Puncheon är förmodligen såld innan fönstret slår igen om klubben kan komma runt regeln att en spelare inte får representera mer än två klubbar per säsong.

Southampton har tappat fart efter sin starka inledning. Förlusten i går var lagets tredje på de fyra senaste matcherna.
Men det finns anledning att vara positiv på längre sikt även om det inte blir uppflyttning i år. Southampton har en av Englands bästa ungdomsakademier. När Arsenal mötte Swansea förra helgen hade ”Saints” ungdomsledare anledning att sträcka på sig. Före detta lirare som Nathan Dyer och Theo Walcott gjorde mål. Alex Oxlade-Chamberlain hoppade in.
Och i Tottenham finns ju en spelare som heter Gareth Bale.
Generationen som finns i egna led nu, med bland andra James Ward-Prowse, Luke Shaw och Sam Hoskins, ska vara minst lika talangfull.
Southampton har i dag 14 olika nationaliteter i truppen. Nigel Adkins vision är att 50 procent av spelarförsörjningen framöver ska komma från egna led.

Leicester då? Ja, insatsen i går var imponerande. Paul Gallagher var första halvlekens bäste spelare innan han fick kliva av med skada. Neil Danns och Richie Wellens ägde mittfältet. Matt Mills såg ut som den härförare som Svennis betalade för. Det var ett sånt där professionellt dagsverke som kännetecknar mästarlag.
– Vi behövde ett sånt här resultat, sa tränaren Nigel Pearson.
Nu finns det inte så mycket mästerligt över årets Leicester trots storsatsningen i somras.
När Svennis fick sparken i oktober låg Leicester på 14:e plats med 19 poäng efter 13 omgångar.
Sedan Nigel Pearson tog över har laget spelat 15 matcher och tagit 19 poäng. Tack vare segern i går klättrar laget två placeringar till 13:e plats. Förbättringen efter tränarbytet har alltså uteblivit, men tendensen är positiv. Insatsen i FA-cupen förra veckan mot Nottingham (4-0) lovade gott.
Kan Nigel Pearson få ut potentialen hos januariförvärven Daniel Drinkwater (Manchester United) och Nathan Delfouneso (lån från Aston Villa) kan Leicester mycket väl blanda sig i striden om playoffplatserna.
Avståndet upp är nämligen inte större. Till playoffplats skiljer bara fem poäng.
Spelar laget som i går är de snart i kapp.

***
På tal om så kallade fotbollsfans:
David Nugent gjorde mål för Leicester i går. Anfallaren är inte populär på St Mary’s på grund av sin historia hos rivalen Portsmouth.
Han firade lite demonstrativt framför hemmafansen som häcklat honom vid varje bolltouch.
Inget mer med det. Fansen har fått bua, Nugent har fått fira. Ingen ko på isen.
Om det inte varit för de förskräckliga meddelandena som spelaren fått på Twitter efteråt:
”…do us favour you cunt and do what dean windass couldn’t #taklenghtandhangyourself”
Och:
”…we’re second in the league you fucking nugget! Go Gary speed yourself you mug #Upthefuckinsaints”

Skrev alltså Southampton-fans.
Efter att något Barnsley-fan sjungit om Billy Sharps avlidna son kanske man inte ska vara förvånad.

***
Så spelade lagen:
Southampton: Davis – Harding, Martin, Hooiveld, Fox – Cork, Hammond, Schneiderlin, Falque – Guly, Connolly.
Bänk: Bialkowski (mv), Richardson, De Ridder, Holmes, Reeves.

Leicester: Schmeichel – Peltier, Mills, St Ledger, Konchesky – Gallagher, Danns, Wellens, Dyer – Nugent, Beckford.
Bänk: Logan (mv), Kennedy, Delfouneso, Drinkwater, Howard.

***
Kvällens matcher:
Ligacupen, semifinal:
Cardiff-Crystal Palace 20.45 (Canal+ Sport 1, Canal+ Fotboll)

***
Efter en lugn helg har det skett lite affärer i Premier League. Jag ska snart sammanfatta dem under avdelningen ”Done deals”.

Mario Balotelli växer aldrig upp
Efter alla svarta rubriker, efter alla skandaler, efter allt förtroende som Roberto Mancini ändå visat, tänker man ju att någon gång måste även Mario Balotelli mogna.
Men nej, tydligen inte.
Sparken mot Scott Parkers huvud var svår att uppfatta i första läget – mest för att man inte tror att någon med avsikt kan stämpla en motståndare i ansikte utan anledning. Efter att ha sett situationen ett antal gånger är det ingen tvekan: Balotelli hade en avsikt med sparken.
Han skulle givetvis ha fått ett rött kort – vilket betyder att han aldrig skulle ha avgjort matchen från straffpunkten – och jag utgår från att han straffas i efterhand. Även om domaren Howard Webb ”sett” situationen. Allt annat vore ytterst märkligt och skulle sända fel signaler.
Och frågorna kvarstår:
När ska Mario Balotelli växa upp? Kommer han någonsin att göra det?

Ligan är ett tvålagsrace efter bruten King-svit
Det var helgen som skulle utvisa om Tottenham hade i titelracet att göra. Upphämtningen från 0-2 till 2-2 antydde visserligen att de hör hemma i den absoluta toppen – den visade på enorm karaktär. Men när matchen var över hade Tottenham lik förbannat förlorat. Avståndet upp till Manchester City var plötsligt åtta poäng (nio om man räknar med målskillnad).
Det känns ointagligt även under den här galna säsongen när allt verkar vara möjligt. När Tottenham ska jaga Manchesterlagen kan de inte heller längre luta sig mot Ledley King-sviten, den där om att ”Spurs aldrig förlorar med King på plan”.
Lagkaptenen kastades in i startelvan trots att han inte hade tränat på flera veckor. I först halvlek var det lätt att se varför. King var felfri, trygg, beslutsam. Jag som många andra satt och tänkte: ”Hur bra hade den här spelaren varit om han haft två friska knän? Bäste försvararen i världen? Inte omöjligt!”.

På sätt och vis var det passande att King själv förstörde sviten. Han tappade koncentrationen för ett ögonblick på tilläggstid, släppte förbi sig Mario Balotelli och kapade italienaren när det hade varit bättre att låta honom avsluta (som back bör man alltid värdera vad som är farligast; ett avslut eller en straffspark).
Senast Ledley King var med och förlorade med Tottenham var den 28 augusti 2010 mot Wigan hemma. Sedan dess är statistiken DWWWWWWWWWDWWWWDL.
Den raden visar varför 31-åringen förtjänar ett nytt kontrakt även om han inte kommer upp i de 20 matcher som Harry Redknapp satt som gräns.

Arsenals ytterbacksproblem består
När Arsenal åkte på 2-8-smällen på Old Trafford i augusti agerade (nåja) Carl Jenkinson och Armand Traoré ytterbackar. Det är inte spelare som karaktäriserar en klubb som ska slåss om titeln.
Arsène Wenger hade en sommar på sig att ersätta Gaël Clichy och Emmanuel Eboué. Han ”löste” det med en sistaminuten-värvning av André Santos.
På grund av Kieran Gibbs skada (ingen överraskning) och Bacary Sagnas än mer ödesdigra skada är problemet fortfarande detsamma.
Oj, vilka underverk en ”utility player” som Pablo Zabaleta hade kunnat göra i Arsenal.

Förra helgen fick Johan Djourou en karusellfärd av Swanseas Scott Sinclair. I går såg Nani till att han satt i en taxi i första halvlek och på läktaren i andra.
Arsène Wenger sa efteråt att hans skadade spelare är tio dagar bort och att man ”inte värvar spelare för tio dagar”. Det är riktigt, men ytterbackssituationen under drygt första halvan av säsongen är en stor anledning till tabelläget.
Och missat Champions League-spel kostar mer än en ytterback av ”proven quality”.

Moyes har nått vägs ände
Buropen dånade på Goodison Park. Om Blackburns spelare var förvirrade vid slutsignalen är de ursäktade. Det här är ett lag som i princip blivit utbuade i varje match under hösten.
Men inte de fem senaste ligamatcherna. På annandagen blev det en sensationell poäng på Anfield, på nyårsafton en än mer sensationell seger på Old Trafford. I lördags fixade budgetvärvningen David Goodwillie en poäng när han forcerade in 1-1 mot Everton. Den hårt pressade Steve Kean har på något sätt lyckats sluta leden och sett till att Blackburn inte tänker självdö.

Buropen var istället riktade mot hemmalaget. Evertons placeringar de fem senaste säsongerna är 6-5-5-8-7 vittnar om att man är ett stabilt lag för övre halvan. De har varit ”best of the rest”. Därför är 14:e-platsen i ligan en rejäl missräkning.
Oavgjort, 1-1, hemma mot Blackburn är för dåligt av ett lag som aspirerar på att resa sig efter en svag höst. Tim Cahills mål, hans första på ett år (!), var en klen tröst. Everton är under isen. Formsvage Louis Saha hade inte ett enda avslut under sina 55 patetiska minuter på plan.

Klubben saknar pengar, ägaren Bill Kenwright hittar ingen köpare, fansen är otåliga.
David Moyes har gjort ett helt otroligt arbete under ett decennium med små medel. Orkar han en säsong till med bakbundna händer?

”Fel” Davies lyfter Bolton från träsket
Kevin Davies har varit symbolspelaren för Bolton under 2000-talet. I lördags satt han på bänken och fick se hur en annan Davies, Mark, gav fansen hopp om en ljusare framtid.
Jag har alltid gillat Mark Davies (men då har jag också en fetisch för centrala mittfältare). Har man tittat noggrant under highlights-svepen de senaste åren har man kunnat noterat att han ibland gör rent geniala grejer: en klack, en direktpassning, ett väggspel. Ändå hade han inför säsongen endast gjort 21 starter i Bolton på 2,5 år.

Han är schablonbilden av en underskattad spelare. Ställ honom på Hötorget under lunchrusningen och ingen – absolut ingen – skulle reflektera över att de skymtat en av Premier Leagues mest begåvade mittfältare. Men 23-åringen är just nu den som ger Owen Coyles lag det passningsspel de saknat sedan Stuart Holden fick Jonny Evans dobbar i knäet.
Jag gissar att övergången till 4-5-1 har varit den utlösande faktorn för Mark Davies form. Tidigare fick han ta för stort defensivt ansvar i Coyles 4-4-2-system. Med Nigel Reo-Coker och Fabrice Muamba som gör jobbet i maskinrummet har han fått fria tyglar att göra det han är bäst på – agera spelfördelare.

Ironiskt nog har övergången till 4-5-1 varit förödande för Kevin Davies. Veteranen har aldrig fungerat som ensam striker – han måste ha någon att nicka ned bollarna till – och därför sitter han nu fast på bänken bakom David Ngog.
Den ene Davies bröd har blivit den andres död.

En helg med lite udda lördagsresultat ger utslag i uttagningen av ”Omgångens lag”. Chelsea fick bara kryss mot Norwich, överraskningslaget Newcastle åkte på fem mål i baken på Craven Cottage och Liverpool föll mot bottenlaget Bolton.
Det gör att flera av de mindre lagen representeras i ”Omgångens lag”.

Bolton gjorde sin bästa match för säsongen. Chris Eagles och David Ngog sprang i ”åttor” runt Liverpoolbackarna och lille mittfältaren Mark Davies spelade som om han fått för sig att han var fostrad i La Masía. Jag önskar att jag haft plats för alla tre men Eagles får ge sig mot Manchester Uniteds Antonio Valencia som var nästan lika vass i en ”tyngre” match.
Amerikanske mittbacken Zak Whitbread gjorde en fantastisk första halvlek mot Chelsea och är given i försvaret. Där får han sällskap av Jonas Olsson. Den svenske backen fick en 9:a i betyg av Sky och kan knappast vara långt från en startplats i EM-elvan?
Alex Oxlade-Chamberlain var Arsenals bäste spelare och snuddade vid en plats, trots att laget förlorade. Konkurrensen var dock för hård om ytterplatserna. Tremålsskytten Clint Dempsey håller exempelvis David Silva utanför veckans elva medan Robbie Keane magiska comeback ger honom anfallströjan framför den evigt löpande Danny Welbeck.
Veckans spelare: David Ngog, Bolton.

Mitt ”Omgångens lag”:
John Ruddy, Norwich
————————————-
Phil Bardsley, Sunderland
Zak Whitbread, Norwich
Jonas Olsson, West Bromwich
Patrice Evra, Manchester United
————————————-
Antonio Valencia, Manchester United
Akos Buzsáky, Queens Park Rangers
Mark Davies, Bolton
Clint Dempsey, Fulham
————————————-
David Ngog, Bolton
Robbie Keane, Aston Villa

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Daniel Ayala (Norwich), Grant Holt (Norwich), Petr Cech (Chelsea), David Luiz (Chelsea), David Hoilett (Blackburn), Shane Duffy (Everton), David Dunn (Blackburn), Andy Johnson (Fulham), Damien Duff (Fulham), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Shaun Wright-Phillips (QPR), James Morrison (WBA), Ben Foster (WBA), Stephane Sessegnon (Sunderland), Wes Brown (Sunderland), Marc Albrighton (Aston Villa), Greitar Steinsson (Bolton), Martin Petrov (Bolton), Chris Eagles (Bolton), Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal), Danny Welbeck (Manchester United), David Silva (Manchester City), Younes Kaboul (Tottenham), Gareth Bale (Tottenham), Micah Richards (Manchester City).

***
Som vanligt är det er uppgift att utse ”Omgångens floppspelare”.
Det finns en hel drös att välja mellan.
Fråga bara Liverpooltränaren Kenny Dalglish som hotade med att skicka iväg ett gäng om de inte presterar bättre framöver. Vi har även ett par lirare i Arsenal som kan bli aktuella (ni vet vilka) och en iskall spansk anfallare i Chelsea.
…eller någon helt annan – valet är ditt.

För tio år sedan var Arsenal mot Manchester United det största mötet i engelsk fotboll. Vi minns ”Pizza-gate”, storbråken på plan, ”Keane vs Vieira” och ordkrigen mellan Ferguson och Wenger.
Sedan seglade Chelsea upp som den nya utmanaren. Rivaliteten mellan Arsenal och United sjönk. Senaste året har Manchester City återigen blivit Uniteds största rival precis som under slutet av 60-talet. Rivaliteten mellan Arsenal och United sjönk drastiskt.
Jag har blickat tillbaka på matcher mellan dessa klubbar förut, men det kan vara värt att göra det igen.
Här är min lista över de mest minnesvärda mötena, Arsenal-Manchester United.

10) 2003: Manchester United-Arsenal 0-0
Premier League
Efter en händelsefattig match hände allt i slutskedet. Patrick Vieira fick sitt andra gula efter att ha måttat en spark mot Ruud van Nistelrooy. I slutminuten fick United straff. van Nistelrooy klev fram och drog den i ribbans underkant vilket utlöste ett storbråk mellan spelarna. Bilderna på en häcklande Martin Keown är klassiska.  Så nära var det att ”Invincibles” aldrig blev av.
Video (straffmissen och bråket).

9) 2005: Arsenal-Manchester United 2-4
Premier League
Inte så mycket för matchen – mer det som hände före matchen. Det här var på den tiden som lagen hatade varandra. Inför matchen bråkade Roy Keane och Patrick Vieira i spelargången. ”You’re supposed to be the fucking nice guy”, skrek Keane till Vieira.
Graham Poll fick lugna ned spelarna. Det var bara början. Det blev ett krig. Tv-kameror avslöjade att Wayne Rooney i första halvlek använt ordet ”f-ck” x antal gånger i första halvlek.
Arsenal gjorde 1-0 genom Vieira, Giggs kvitterade. Bergkamp satte 2-1 före paus innan United svarade för en otrolig andra halvlek. Tre mål bakom en vilsen Manuel Almunia fastställde resultatett till 4-2. John O’Sheas chipp till 4-2 är en klassiker för United-fansen.
Video (bråket före och målen).

8> 2005: Arsenal-Manchester United 0-0 (5-4 e str)
FA-cupfinal
Arsenals senaste titel kom i maj 2005 i Cardiff. Den var allt annat än rättvis. Manchester United manglade Arsenal matchen igenom och prickade bland annat virket två gånger. Fredrik Ljungberg räddade van Nistelrooys nick på mållinjen. United fick inte in bollen bakom Jens Lehmann.
Vid straffarna blev Paul Scholes syndabock. Patrick Vieira satte den avgörande straffen och firade framför United-fansen.
Video (straffläggningen).

7) 2001: Manchester United-Arsenal 6-1
Premier League
Det här var på den tiden så United var överlägset i ligan.  Laget vann ligan med tio poäng och i det här mötet blottlades klasskillnaden. Dwight Yorke satte ett hattrick.
Video (målen).

6) 1990: Arsenal-Manchester United 2-6
First division
Arsenal var Englands bästa lag och vann ligan med blott en förlust och 18 insläppta mål. Till det här mötet hade Alex Ferguson petat Neil Webb och satsade på ett 4-2-4. Lee Sharpe satte ett hattrick och segern blev startskottet på vad som skulle bli ett glittrande årtionde för United.
Video (målen).

5) 2004: Manchester United-Arsenal 2-0
Premier League
En av förra decenniets tyngsta matcher. Arsenal kom till Old Trafford med 49 raka matcher utan förlust. Den här matchen blev början på imperiets fall. Wayne Rooney ”föll” över Sol Campbells ben, Ruud van Nistelrooy rullade in straffen. I slutminuten satte Rooney 2-0 på sin 19-årsdag framspelad av Alan Smith. Det var den här dusten som ledde till ”Pizzagate” i spelartunneln.
Video (målen).

4) 2002: Manchester United-Arsenal 0-1
Premier League
Arsenal fick chansen att avgöra ligan i Alex Fergusons borg. I andra halvleken gav Mikael Silvestre bort en boll som ledde fram till att Fredrik Ljungberg sköt ett skott och Sylvain Wiltord snappade upp returen. Jag minns så väl kommentatorns legendariska ord: ”Old Trafford are celebrating the champions – but this time it’s ARSENAL!”
Video (målet).

3) 2011: Manchester United-Arsenal 8-2
Premier League
Det känslomässiga minnet är kort, men den här matchen kommer att leva kvar i minnet länge. Arsenal var sargat inför matchen – United utnyttjade det. Hänsynslöst. När manglingen var över hade Wayne Rooney gjort hattrick och United vunnit med 8-2.
Video (målen).

2) 1979: Arsenal-Manchester United 3-2
FA-cupfinal
Arsenal såg ut att vara på väg mot en enkel seger. Tack vare mål av Brian Talbot och Frank Stapleton ledde man med 2-0 i 86:e minuten. Då reducerade Gordon McQueen och med två minuter kvar satte Sammy McIlroy 2-2. Hela Wembley ställde in sig på förlängning. Utom Alan Sunderland som slängde sig fram och avgjorde med sekunder kvar.
Video (målen).

1) 1999: Arsenal-Manchester United 1-2 a.et.
FA-cupsemifinal
Returmötet i FA-cupsemifinalen 1999 blev något alldeles extra. David Beckham gav United ledningen. Dennis Bergkamp kvitterade. Bergkamp hade sedan chansen att avgöra från straffpunkten i 92:a minuten (!) men Peter Schmeichel räddade. I stället svarade Ryan Giggs för det som kallas ”tidernas FA-cupmål” i förlängningen. United vann och fullbordade sedan trippeln på Camp Nou med ett än mer dramatiskt avgörande.

Video (målen).

***
Vilka är dina favoritmatcher från mötena mellan de här lagen?

***
Som sagt, i dag liverapporterar jag Arsenal-Manchester United på Sportbladet.se. Uppsnacket börjar 16.30. Häng gärna med!

Hans väg till Premier League gick via Singapore, deltidsarbete på en däckfirma och klubbar där han fick tvätta träningskläderna själv.
Han hämtar inspiration från fadern som gick bort i cancer.
Nye kultspelaren Grant Holt i Norwich har haft en lång resa fram till de stora fotbollsarenorna.

Norwich och Chelsea spelade oavgjort i lördagens tidiga match på Carrow Road (0-0). Det var en låst, disciplinerad, speciell match. I första halvlek dömde domaren Mark Clattenburg inte en enda frispark (och han hade ingen anledning till det heller).
Framför allt var det en Grant Holt-match. I första halvlek fick vi se alla de egenskaper som gjort den 30-årige trebarnspappan till en ny kultspelare. Han stångades, han tog emot, han sög in bollar, han nickskarvade – och han tog löpningar i djupet. Skillnaden mellan Holt och andra centertankar som Nikola Zigic är ju att han även löper med frenesi.
Det blev inget mål i dag, men det har blivit sju tidigare och hans samarbete med Steve Morison är en fröjd att skåda. En agerar target (Holt), en som alltid löper in bakom (Morison).
Det får mig att tänka på Kennet Anderssons ord från 94-krönikan om hans eget samarbete med Martin Dahlin. ”Vi är rätt enkla spelare. Vi vill göra mål helt enkelt”.
Grant Holt och Steve Morison är två enkla spelare. Men ack så effektiva. För den nätta summan av £3,5m har Norwich fått 15 mål i Premier League från duon.

Historien om ”Grant Holt-Zilla”, som fansen kallar honom, sticker ut i en liga där många av dagens spelare är mångmiljonärer som tonåringar.
Som 18-åring steg Grant Holt upp klockan 06.00 på morgonarna för deltidsjobbet på en däckfirma. Då hade försvararen blivit ratad i Carlisle. På söndagarna ägnade han sig åt spontanfotboll i parken.
– Jag brydde mig inte om fotboll, har han sagt.
När han anslöt till amatörlaget Workington Reds togs det första steget mot det som i dag blivit en succéartad proffskarriär. Det var då han omskolades från mittback till striker.
– Han kom 1998 som 17-åring, säger Steve Durham, som arbetade i Workington.
– Vi hade just blivit nedflyttade till West Countries League men han hjälpte oss tillbaka genom att göra nio mål på sista sex omgångarna.
– Då jobbade han fortfarande på däckfirman i Carlisle och jag minns att han alltid frågade efter en extra varmkorv av mattanten.
Kort efter flytten till Halifax fick han uppleva tragedin av att hans pappa George dog i cancer, bara 40 år gammal. Den händelsen har påverkat fotbollskarriären.
– Min pappa reste över hela landet för att se mig spela för Halifax. Nu försöker jag bli så bra som möjligt för att göra honom stolt.
Grant Holt tog ett uppehåll från fotbollen efter faderns död.
– Han är inte här och kan se vad jag vill uppnå vilket är synd. Men förhoppningsvis tittar han ned på mig och känner sig stolt över sin son-. Jag har haft många motgångar som jag rest mig från.
– Det kanske finns en viss beslutsamhet och inre styrka hos mig, det kommer nog från pappa. Han är min inspiration.

En proffskarriär i fotboll var inte heller något Holt hade i tankarna när han som 20-åring reste till Australien. Det slutade med ett kontrakt i Sengkang Marine i Singapore sedan han värvats dit av Trevor Morgan, en vän till familjen.
– Han gjorde det bra med 15 mål på 17 matcher, berättar Trevor Morgan.
Efter sommaren i Singapore återvände Grant Holt till Barrow. Det dröjde inte länge innan han fick chansen i en större klubb, Sheffield Wednesday. Övergångssumman var blygsamma £7 500.
– Vi gjorde upp en bra deal med bonusar, men tyvärr gick det inte så bra för honom så vi missade vår chans att göra en slant, säger Phil Yelland, presschef i Barrow.
I stället hamnade Holt i Rochdale där han fick tvätta sina egna träningskläder. Där blev det 34 mål på 75 matcher och en ny chans i en större klubb. Den här gången när flytten gick till Nottingham Forest hade övergångsumman höjts till £300 000.
Men genombrottet kom inte nu heller. Grant Holt drog inte jämnt med tränaren Colin Calderwood och hamnade i Shrewsbury. Det var där han upptäcktes av förre Norwichtränaren Bryan Gunn.
– När jag såg honom i Shrewsbury hade hans anfallskompis blivit utvisad men han sysselsatte försvaret ensam, säger Bryan Gunn, som betalade £400 000 för anfallaren.

Norwichfansen har en stor del i att Grant Holt hamnade i klubben. De gick med på att betala samma pris för säsongsbiljetterna efter nedflyttningen till League One. Pengarna gick till transferbudgeten.
Sedan Paul Lambert tog över tränaransvaret i klubben har hans karriär gått i raketfart uppåt. Han blev den femte spelaren i Norwichs historia att göra 30 mål (24 i ligan) under en säsong när laget avancerade från League One. I fjol blev det 21 mål i Championship. När Norwich grejade uppflyttningen i våras bar Grant Holt en t-shirt med texten: ”From the Unibond Prem to the Real Prem”.
Om sin resa från amatörfotbollen till världens populäraste liga säger han:
– För bara sju år sedan kunde jag inte föreställa mig något sånt här. Det har varit en lång kamp. Mitt mål var först att nå ligafotbollen. När jag väl var där var målet att göra mål och flytta igen. Det har tagit tid och jag har haft en del motgångar.
Det har han onekligen. Men kanske är det som Karin Boye konstaterat:
”…det är vägen som är mödan värd”.

Grant Holts resa till Premier League
1998: Workington
1999-2001: Halifax Town
1999-2001: Barrow (lån)
2001: Sengkang Marine
2001-2003: Barrow
2003-04: Sheffield Wednesday
2004-2006: Rochdale
2006-2008: Nottingham Forest
2008: Blackpool (lån)
2008-2009: Shrewsbury Town
2009: Norwich City

Källor: Daily Mail, Telegraph, Wikipedia

***
Fernando Torres gjorde en ny intetsägande match för Chelsea. Kommer det att lossna någon gång?

***
Mer glädjande för André Villas-Boas var att Michael Essien var tillbaka i spel. När Frank Lampard haltade av med skada i första halvlek valde Chelseatränaren att skicka in Florent Malouda på mitten, förmodligen för att Essien ska matchas in försiktigt efter sin långa frånvaro.
Kan han komma tillbaka i något som liknar gammal god form har Chelsea ett rejält sparkapital inför våren.

***
Blev imponerad av Norwichs amerikanske mittback Zak Whitbread, 27, som knappt satte en fot fel i första halvlek. Om Jürgen Klinsmann såg matchen så bör den förre Liverpoolspelaren vara aktuell för landslaget.

***
Mina spelarbetyg, Norwich-Chelsea:
Norwich: Ruddy 8 – Martin 6, Ayala 7, Whitbread 8, Naughton 7 – Pilkington 7, Fox 6, Johnson 6, Surman 6 – Morison 7, Holt 7.
Ersättare: Crofts -, Jackson -, Bennett -.
Ej inbytta: Wilbraham, Drury, Hoolahan, Steer (mv).

Chelsea: Cech 7 – Bosingwa 7, Terry 6, Luiz 7, Cole 6 – Ramires 6, Meireles 7, Lampard 6 – Sturridge 6, Torres 5, Mata 7.
Ersättare: Malouda 5, Lukaku -, Essien -.
Ej inbytta: Turnbull (mv), Bertrand, Romeu, Ivanovic.

***
I morgon kommer jag att liverapportera Arsenal-Manchester United på Sportbladet.se. Häng gärna med! Matchstart kl 17.00, rapporteringen drar igång 16.30.

***
Slutligen: En sån här text tarvar väl en lista över kultspelare i Premier League? Ska fundera lite och återkomma i ämnet. Vad har ni för förslag på kultlirare i PL genom åren?

Vi kör vidare med avdelningen ”Done deals”.
Jag väntar fortfarande på bekräftelse gällande Taye Taiwo till QPR och Jonny Howson till Norwich.
Här tar vi bara upp spelare som är helt klara. Rykten och spekulationer får Silly-bloggen på Sportbladet hantera.

Done deals, 19 januari:

> Anthony Modeste, från Bordeaux till Blackburn (lån)
Pris: -.
Kommentar: Blackburntränaren Steve Kean har pratat om att göra tre-fyra värvningar i januari. Han började med nyzeeländske mittfältaren Tim Payne, 18 – knappast ett namn som får fansen att göra vågen. Anthony Modeste, 23, är mer etablerad. Brasseanfallaren fick det otacksamma uppdraget att ersättare Marouane Chamakh i Bordeaux. Det har inte gått så bra. Efter tio ligamål förra säsongen (och massor av missade chanser) blev det endast tre mål i höstas.
Betydelse för laget: Bakom Yakubu är alternativen få med David Goodwillie och Jason Roberts. Modeste ger välbehövlig bredd. Han kan dessutom kastas in direkt då Yakubu blev utvisad senast och är avstängd tre matcher.
Startelvan med Anthony Modeste: Robinson – Lowe, Samba, Hanley, Givet – N’Zonzi, Pedersen – Hoilett, Dunn, Formica – Modeste.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 2/5.

Övriga affärer:
> Blackpool i Championship lånar John Fleck från Rangers. För tre år sedan spåddes anfallaren en lysande framtid, vilket fick mig att skriva den här texten för Expressen.
> Manchester United släpper mittfältaren Daniel Drinkwater till Leicester.

Liverpool har tecknat ett tröjkontrakt värt £25m per år. Avtalet är det största som tecknats i brittisk fotboll.
Kan den här dealen ge förutsättningar för att slå sig in i toppen av Premier League? Det är åtminstone vad klubben hoppas.

Liverpool kom inte överens med Adidas, som tillverkat laget tröjor sedan 2006. Det tyska företaget ansåg att bristen på Europaspel sänkt klubbens marknadsvärde.
– Det var för stort avstånd mellan deras insatser på fotbollsplanen och den siffran som nämndes, sa Adidas vd Herbert Hainer förra veckan.
Då dök amerikanska Warrior Sports upp och erbjöd £150m för sex år.
– Det är en ny milstolpe för Liverpool Football Club och visar än en gång klubbens starka varumärke globalt, säger Ian Ayre, vd i Liverpool.
Den årliga summan, £25m, är mer än de £23,3m som Manchester United fått från Nike åren 2007-2010 (dock höjdes summan till £25,3m från 2011).

Så vilka är Warrior Sports? Hur kan de erbjuda mer än jätten Adidas?
Företaget bildades 1992 av före detta Lacrosse-spelaren David Morrow. De sysslade mest med Lacrosse-utrustning och slog sig in på ishockey. 2004 köptes företaget av skotillverkaren New Balance, som i dag är värt över 7 miljarder kronor.
Då Warrior är Bostonbaserat är det ingen slump att man är tröjtillverkare till Boston Red Sox – som har samma ägare som Liverpool.

Affären med Warrior Sports är mer lukrativ än de £150m som betalas ut under sex år. Med Warrior som samarbetspartner kommer Liverpool få full kontroll över den övriga souvenirförsäljningen. Det betyder bland annat att det är fritt fram att öppna en officiell souveniraffär i Norge eller Indien. Ian Ayre tror att den detaljen kan ge klubben ytterligare £25m i årliga intäkter, det vill säga ytterligare £150m över sex år.
Ian Ayre förklarar:
– Affärsverksamheten består av två delar. Vi har dels dräkterna, sakerna som spelarna bär, det är en del av uppgörelsen med Warrior. I vår nuvarande deal (med Adidas) har vi haft restriktioner för vår övriga souvenirförsäljning. I det nya avtalet har vi full kontroll över det. Det ger oss en större möjlighet.

Andra tröjkontrakt för tillverkare (kit supplier)

Övriga ”Big six”
Arsenal
Skrev ett sjuårigt avtal med Nike som gällde till 2012, värt £55m, men det har förlängts med tre år.
Chelsea
Förlängde avtalet med Adidas i oktober 2010 för de åtta kommande åren. Det nya kontraktet ger £20m per år, en höjning med £8m.
Manchester City
Har bara avverkat tre år av det tioåriga avtalet med Umbro. Men det ryktas om att kontraktet ska omförhandlas och att den årliga intäkten ska öka från blygsamma £6m till £26m. Ett bevis på klubbens framsteg senaste åren.
Manchester United
Om förhandlar sitt kontrakt med Nike. Det nuvarande avtalet gav klubben £23,5m per år åren 2007-2010. Från 2011 ger avtalet £25,3m per år. Det spekuleras att den nya dealen kan ge så mycket som £35m per år.
Tottenham
Tecknade nyligen ett avtal med Under Armour som gäller från och med säsongen 2012/2013. Uppges vara värt £10m per år, dubbelt så mycket som nuvarande avtalet med Puma ger.

Övriga klubbar
Aston Villa
Har ett avtal med Nike värt £10m över tre år. I dagarna meddelade klubben att man avser att byta inför nästa säsong för att tröjkvalitén varit undermålig. Man hoppas få ett avtal värt £6m per år då klubben säljer cirka 100 000 replicas per år.
Blackburn
Har sedan säsongen 2007/08 avtal med Umbro. Okänt vad det ger.
Bolton
Har avtal med storsponsorn Reebok som även köpte arenanamnet (Reebok stadium). Okänt vad avtalet ger.
Everton
Har bytt ut Umbro till Le Coq Sportif, märket de bar under sin mest framgångsrika säsong 1984/85. Uppges ge cirka £3m per säsong.
Fulham
Kappa ersatte nyligen Nike för de kommande tre åren. Okänt vad de betalar.
Newcastle
Har avtal med Puma som gäller till 2012. Vad kontraktet är värt är inte känt.
Norwich
Tecknade ett ettårigt avtal med italienska Errea inför comebacken i Premier League. Uppges vara värt cirka £1m.
Queens Park Rangers
Har ett femårigt avtal med italienska Lotto sedan 2008.
Stoke
Tecknade fyraårigt avtal med Adidas våren 2010. Okänt vad det är värt.
Sunderland
Har avtal med Umbro som går ut efter säsongen.
Swansea
Skrev kontrakt med Adidas i somras (precis som under legendariske tränaren John Toshacks dagar). Okänt vad de betalar.
West Bromwich
Har avtal med Adidas. Okänt vad de betalar.
Wigan
Har ett tvåårigt avtal med Mifit som löper ut efter säsongen. Okänt vad de betalar.
Wolverhampton
Skrev ett treårigt avtal med Schweiziska Burrda våren 2010. Enligt uppgift betalar de £1m per år.

Övriga Europa
Barcelona
Avtal med Nike som ger cirka £28m per år.
Real Madrid
Avtal med Adidas som ger cirka £28m per år.
Inter
Avtal med Nike sedan 1998 som ger cirka €12m per år (Obs! Uppgift i euro).
Milan
Avtal med Adidas som ger €13m per år.
Juventus
Avtal med Nike som ger €12m per år.
Roma
Avtal med Kappa som ger €5m per år.
Napoli
Avtal med Macron som ger €4,7m per år.
Bayern München
Avtal med Adidas som ger cirka £20m per år. Skrev nytt åttaårskontrakt förra våren.

Fotnot: Uppgörelserna är förmodligen valutalåsta, vilket betyder att de italienska avtalen ovan inte kan räknas mot dagens eurokurs.

Källor: Birmingham Mail, Daily Express, Guardian, SportsPro Media, Swiss Ramble

***
André Villas-Boas har väckt liv i debatten om reservlagen ska få spela i ligasystemet. Den här frågan har diskuterats tidigare. Rafael Benítez var en förespråkare för det spanska systemet och Manchester United förde fram ämnet för fem år sedan.
Jag är inte alls pigg på idén. Jag är väl inne på samma linje som Independents Sam Wallace.
Visst finns det fördelar. Som att unga spelare skaffar sig erfarenhet genom att spela riktiga proffsmatcher i stället för avslagna b-lagsmatcher inför tomma läktare. Barcelona är ett bra exempel där en spelare som Pedro redan hade gjort ett par hundra ligamatcher när han debuterade för Barcelonas a-lag.
Men för mig är Championship en alldeles för fin och traditionsrik liga för att slänga in Chelsea B bland Leeds och Nottingham.

Vad tycker ni? Vill ni se Manchester Citys b-lag i andraligan för att gynna talangutvecklingen?

Det blev ingen askungesaga i årets FA-cup.
I går kväll blev ett heroiskt Wrexham utslaget av Brighton efter straffar.

Lilla Wrexham från Wales var det sista non-League-laget kvar i årets upplaga av FA-cupen.
Det var ytterst nära att äventyret hade levt vidare. I potten låg ett möte med Newcastle i fjärde rundan. Jag hade verkligen unnat dem det.
Fansen har upplevt några tunga år på 2000-talet. 2004 blev de det första laget att bli fråntaget tio poäng sedan man försatts i administration. Det ledde till degradering från League One. Fyra år senare, 2008, åkte man ur Football League för första gången på 87 år.
Nu ägs klubben av ett så kallat Supporters Trust och spelar i Conference National. FA-cupen var deras chans att återuppleva gamla minnen, som när de slog ut Arsenal 1992 eller Brian Cloughs Nottingham.
Returen mot Brighton & HA från Championship fick skjutas upp en dag på grund av vintervädret som orsakat tjäle på Racecourse Ground.
När den väl spelades i går kväll var det hemmalaget som var hetast inför en utsåld hemmaarenan.
Spelande tränaren Andy Morrell, 37, gjorde 1-0 för Wrexham.
– Det var en riktig cupmatch och en svår en. Wrexham skapade många chanser men man måste ta dem. Cupen handlar bara om att gå vidare, oavsett hur, sa Brightontränaren Gus Poyet.
Det gör ju det. Brighton, som startade säsongen så lovande i Championship, kvitterade med 13 minuter kvar genom Ashley Barnes.
I straffläggningen var gästerna kyligast.
– Grabbarna är förkrossade i omklädningsrummet men vi sa att det finns ingen anledning att vara det. Vi har gett ett bra lag från Championship en match. Jag är stolt och hoppas det här blir lyftet som ger uppflyttning, sa Andy Morrell till The Guardian.

***
Jag vet inte vad ni gjorde inför el clásico i går, men själv laddade jag upp med FA-cupmötet mellan Wolverhampton och Birmingham.
Det var, för att uttrycka sig snällt, fotboll från en annan planet.
Wolvestränaren Mick McCarthy hade gjort tio ändringar i startelvan för att spara krafter inför helgens ligamöte med Aston Villa. Det blev ödesdigert.
Birmingham, anförda av jättetalangen Jordon Mutch, vann med 1-0 på Molineux efter mål av Wade Elliott.
Birmingham, som åkte ur Premier League förra året, har inte haft någon enkel säsong. Ligacupvinsten gav en plats i Europa League. Gårdagens match var lagets 36:e (!) för säsongen.
– Ingen har sagt till mig att de är trötta, sa tränaren Chris Hughton.
Hans lag ställs mot Sheffield United i nästa omgång.

***
Birmingham vidare i FA-cupen – det får oss ju att undra hur det ser ut i de nedflyttade lagen från förra säsongen. Här är min nulägesanalys.

Birmingham City
Tränare: Chris Hughton.
Tabellposition: 7:a med 40 poäng.
Spelarförluster inför säsongen: Craig Gardner, Roger Johnson, Barry Ferguson, Michel, Scott Dann, Sebastian Larsson, Cameron Jerome, Ben Foster (lån).
Kommentar: Har klarat sig bättre än jag trodde efter degraderingen. Med allt strul med förre ägaren Carson Yeung befarade jag en resa rakt ned i League One. Men Chris Hughton har gjort ett bra arbete med laget. Han har kvar stöttepelare som Stephen Carr, Liam Ridgwell, Keith Fahey och har dessutom ett par riktigt intressanta unga spelare. Storväxte defensive mittfältaren Jordon Mutch är en framtida PL-spelare, liksom 17-årige yttern Nathan Redmond.
Framtidsutsikter: Stort frågetecken för ekonomin gör att Birmingham förmodligen inte kan satsa mot Premier League de närmaste åren. Målet bör vara att bli ett lag på övre halvan i Championship.

Blackpool
Tränare: Ian Holloway.
Tabellposition: 9:a med 39 poäng.
Spelarförluster inför säsongen: Richard Kingson, Marlon Harewood, Jason Euell, Andy Reid, David Vaughan, Charlie Adam, Brett Ormerod, Paul Rabcubka, DJ Campbell.
Kommentar: Ian Holloway fick behålla hela backlinjen och gjorde en smart värvning i underskattade Barry Ferguson från Birmingham. Veteranen Kevin Phillips hämtade in för att göra mål, och det gör han (åtta i ligan hittills).
Framtidsutsikter: Blackpools äventyr i Premier League känns som en ”one of”. Klubben saknar ekonomi och organisation för högstaligan.

West Ham United
Tränare: Sam Allardyce.
Tabellposition:  2:a med 50 poäng.
Spelarförluster inför säsongen: Danny Gabbidon, Lars Jacobsen, Jonathan Spector, Matt Upson, Demba Ba, Manuel Da Costa, Thomas Hitzlsperger, Radoslav Kovac, Kieron Dyer, Luis Boa Morte, Zavon Hines, Scott Parker, Pablo Barrera, Junior Stanislas.
Kommentar: ”Big” Sam Allardyce fick uppdraget att leda West Ham tillbaka till Premier League och hittills går det enligt planerna. Backades direkt upp av ägarna ”David & David” för att värva bland andra Kevin Nolan och John Carew samt David Bentley på lån.
Framtidsutsikter: West Ham är en Premier League-klubb. De har en ny arena på väg (OS-arenan) och en stor fanbase. Allt annat än uppflyttning i vår är en missräkning.

Fotnot: Jag har inte tagit med alla spelarförluster, endast de som betraktats som A-lagsspelare.

***
Sådär. Nu har ni lite koll på de degraderade lagen.
Vad tror ni om Championship? Vilka går upp? Vad är framtidsutsikterna för dessa före detta PL-klubbar? Vad händer för West Ham om man blir fast i andraligan med den nya, stora arenan?

***
David Beckham klar för LA Galaxy i två år till.
Venky’s kan släppa det spåret.

***
Här har ni förresten där den horribla missen jag nämnde av Nottinghams Robbie Findley (länk).

***
Tycker du att det varit för mycket om de mindre klubbarna och för lite ”Big Four” i den här bloggen hittills?
Lugn, vi hinner med det också. Med tanke på söndagens matcher kommer jag väl inte undan…

Spelprogram:
Lördag
Norwich-Chelsea 13.45
Everton-Blackburn 16.00
QPR-Wigan
Wolves-Aston Villa
Stoke-West Bromwich
Sunderland-Swansea
Fulham-Newcastle
Bolton-Liverpool 18.30
Söndag
Manchester City-Tottenham 14.30
Arsenal-Manchester United 17.00

Newcastle har gjort det igen.
Köpet av Papiss Demba Cissé, 26, från Freiburg är ännu ett fynd för Alan Pardews utländska satsning.
Nu vinner till och med den hatade Mike Ashley popularitetspoäng.

För ett år sedan var Newcastles ägare Mike Ashley allt annat än omtyckt på Tyneside.
Han hade sparkat den respekterade tränaren Chris Hughton och ersatt honom med ifrågasatte Alan Pardew, som sparkats i Southampton.
Sista dagen i januarifönstret cashade Ashley in genom att sälja anfallsstjärnan Andy Carroll till Liverpool – utan att värva någon ersättare. Alan Pardew fick klara sig med Leon Best, Peter Lövenkrands, Shola Ameobi samt paniklåna in avdankade Shefki Kuqi.
Ashley sålde smöret och stoppade pengarna i fickan.
När sommaren kom fortsatte han med att släppa lagkaptenen Kevin Nolan till West Ham och José Enrique till Liverpool. När Joey Barton twittrade sig ut ur klubben var nedmonteringen total. Fansen var uppgivna.

Skruva fram tiden några månader och läget är något annorlunda. Mike Ashley kommer förstås inte att få någon stående ovation på nästa hemmamatch. Så lätt vänder man inte opinionen. Men efter en höst där sommarköp som Yohan Cabaye och Demba Ba har gjort jättesuccé har kritiken mot honom avtagit.
Hans sågade värvningsfilosofi – att köpa billigt och sälja dyrt – har visat sig vara mer än hållbar. Klubben gör vinst, laget gör framsteg sportsligt.
Demba Ba, Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa, Papiss Demba Cissé, Cheick Tioté, Tim Krul, Ryan Taylor och Davide Santon har sammanlagt kostat klubben £34,5m. En halv miljon mindre än summan man fick för Andy Carroll.
Carroll-försäljningen – som vid tidpunkten rörde upp så mycket känslor – framstår idag som ett genidrag.

Mike Ashleys strategi på transfermarknaden fungerade inte alls med Dennis Wise i rollen som fotbollsdirektör.
Under Alan Pardew är resultatet sensationellt. Med hjälp av den skicklige chefsscouten Graham Carr har Newcastle gjort det som alla klubbar drömmer om: De har funnit ”value in the market”.
Hittills har duon inte gjort en enda dålig affär. Inte ens köpet av Gabriel Obertan (som inte haft ett enda skott på mål i ligan ännu) går att kritisera. För det blygsamma priset har Newcastle fått ut mer än förväntat.

Värvningen av Papiss Demba Cissé är ännu ett fynd. Eftersom jag kommer från Eurosport (som har rättigheterna till Bundesliga) har jag sett senegalesen en hel del i Freiburg. Av det jag noterat är det en vandrande målgaranti som i går poserade framför fotograferna i den klassiska nummer nio. 26-åringen har öst in mål de senaste säsongerna och hans 22 fullträffar i fjol är rekord för en afrikansk spelare i Tyskland.
Fansen vågar inte jubla ännu. Papiss Demba Cissé in betyder, sett till historien, att Mike Ashley ”cashar hem” på någon annan spelare (läs Demba Ba), i linje med policyn att köpa billigt och sälja dyrt. Engelska tidningar har rapporterat att Ba har en klausul som gör att han får gå för £7m. Klausulen uppges gälla först från sommaren.
Jag tror att Demba Ba blir kvar säsongen ut. Att få kvar skyttekungen till nästa säsong kan dock bli svårt.
Om Mike Ashley lyckas övertyga Demba Ba, Tim Krul, Yohan Cabaye och Cheick Tioté att stanna ytterligare ett år och dessutom skjuter till resurser för en satsning mot topp fyra?
Då kan han till och med vara på väg att vända opinionen.

***
Alan Pardew fick för övrigt finbesök på träningsanläggningen i går av ingen mindre än Glenn Hysén. Newcastle-tränaren var så imponerad av den förre Liverpoolspelaren att han sms:ade en bild på sig själv med Glenn till polarna. Då jag känner en av Alans bästa kompisar fick jag bilden idag, men jag lovade att inte publicera den här.

***
Done deals, 17 januari:

> Papiss Demba Cissé, från Freiburg till Newcastle
Pris: ca £9m (£8m + £1m bonusrelaterad).
Kommentar: Newcastle letade febrilt efter en anfallare i augusti, men fick inte loss Madibo Maiga. När affären skulle genomföras inför januarifönstret klarade Sochauxanfallaren inte läkarundersökningen. Nu har Alan Pardew istället säkrat en spelare vars prislapp i somras ryktades ligga på runt £15m. På pappret ser det ut att vara ett kap och Demba-kombinationen – Cissé/Ba – ser hyperspännande ut.
Betydelse för laget: Alan Pardew har visserligen fått ut mer än väntat av Leon Best, men anfallssidan har sett lite tunn ut; för stort ansvar har vilat på Demba Bas axlar. Papiss Demba Cissé ger Newcastle klass och bredd.
Startelvan med Demba Cissé: Krul – Simpson, Williamson, Coloccini, R Taylor – Ben Arfa, Tioité, Cabaye, Gutierrez – Ba, Cissé.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 4/5.

Övriga affärer:
> Tottenham har löst spanske mittfältaren Yago Falque, 21, från Juventus men lånar ut honom till Southampton under våren.
> Blackburn har säkrat nyzeeländske mittfältaren Tim Payne, 18. Han kommer närmast från Waitakere United. Värvningen gjordes efter tips från lagkaptenen Ryan Nelsen.

***
Spelprogram:
Ikväll: FA-cupen, omspel:
Wrexham-Brighton 20.15
Wolverhampton-Birmingham 21.00

Premiär för Veckans lag, som byter namn till ”Omgångens lag” i den här bloggen. Det här är ett inslag som jag har kört i mina tidigare bloggar och som jag vet att många gillar.
Normalt när jag tar ut dessa elvor har jag åtminstone sett 5-9 matcher från en omgång (jag vet, vi har alla våra uppfattningar om vad som är en bra helg).
I helgen hade jag dock frilansuppdrag hos TT så jag missade faktiskt lördagens matcher. Har kompenserat genom att kolla ett par repriser, men jag har mestadels fått förlita mig på andras omdömen den här veckan.

Svåraste knäckfrågan var mittbacksplatserna där det fanns en rad namn att välja mellan. Robert Huth, Martin Skrtel, Joleon Lescott, Grant Hanley och Roger Johnson svarade alla för imponerande insatser. Det finns ju som ni vet bara plats för två så jag var tvungen att välja.
En match som jag såg i sin helhet var Swansea-Arsenal och där hämtar jag fyra av lirarna.
> Angel Rangel var mycket bra och tar den högerbacksposition som brukar orsaka mest bryderier på grund av brist på kandidater.
> Leon Britton och Joe Allen ägde mittfältet och är gjutna.
> Lille Nathan Dyer har hittat storformen efter en tid utanför startelvan och svarade för ett fint 2-1-mål. Han var bäst på plan.
Veckans spelare: Nathan Dyer, Swansea.

Mitt ”Omgången lag”:
Tim Krul, Newcastle
———————————–
Angel Rangel, Swansea
Robert Huth, Stoke
Roger Johnson, Wolves
Leighton Baines, Everton
———————————–
Joe Allen, Swansea
Leon Britton, Swansea
Danny Guthrie, Newcastle
———————————–
Antonio Valencia, Manchester United
Fernando Torres, Chelsea
Nathan Dyer, Swansea

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Ali Al-Habsi (Wigan), Joleon Lescott (Manchester City), Edin Dzeko (Manchester City), David Silva (Manchester City), Jonas Gutierrez (Newcastle), Shay Given (Aston Villa), Landon Donovan (Everton), Stephen Ireland (Aston Villa), Jason Lowe (Blackburn), Martin Skrtel (Liverpool), Steven Fletcher (Wolves), Luka Modric (Tottenham), Michael Carrick (Manchester United), Adam Bogdan (Bolton), John Ruddy (Norwich), Steve Morison (Norwich).

***
I min förra blogg hade jag även som tradition att låta er läsare utse ”Veckans floppspelare”.
Så: Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare” i Premier League?

***
Kom hem från en sen fotbollsträning och såg att Freiburgs Papiss Demba Cissé är klar för Newcastle. I morgon får ni en analys av den affären under avdelningen ”Done deals”.

***
När jag pustade ut i soffan efter chocken att ha kört dubbla pass för första gången sen… väldigt, väldigt länge sen… hann jag se reprisen av FA-cupmötet mellan Leicester-Nottingham (4-0).
Stackars Forest. Jag såg dem som en playoffkandidat inför säsongen, men allt har gått snett. Gedigna spelare verkar ha tappat allt självförtroende. Lee Camp var mänsklig i målet, veteranen George Boateng gjorde självmål, skicklige Lewis McGugan (åtminstone när jag såg honom i fjol) kom in från bänken, Guy Moussi vände som en Finlandsfärja vid ett av baklängesmålen och Robbie Findley svarade för en horribel miss som kan bli en Youtube-snackis.
Antingen gjorde Steve McClaren ett undermåligt grundarbete eller så är materialet som Steve Cotterill tog över inte bättre än så här.
Får jag tid framöver ska jag titta närmare på krislaget Nottingham Forest.

***
Jermaine Beckford gjorde iallafall bra reklam för sig själv nu när matchen tv-sändes i en rad länder. Tre mål blev dagsverket för den förre Evertonanfallaren.