Leicester klarade att bita sig kvar i toppen av Premier League tack vare 1–1 mot Manchester United i lördags.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på ett av framgångsrecepten.

Leicester tog ledningen när Jamie Vardy sprang över hela planen och placerade in 1–0 bakom David De Gea.
Det målet symboliserade Leicesters spelidé. Det går snabbt när de ställer om och deras spelare är villiga att löpa mer offensivt jämfört med andra lag i ligan.
Det fanns en situation som jag fastnade för i andra halvlek. Den är från 66:e matchminuten och visar på svårigheten med att möta Leicester denna säsong. Manchester United dominerade bollinnehavet kraftigt på King Power Stadium i lördags, men hade svårt att hitta öppningar. Louis van Gaals filosofi bygger på riskminimerande possession-fotboll så det var helt i linje med hur laget agerat denna höst.
När de väl försökte gå till attack, när de väl spelade bollen framåt istället för i sidled – då höll det på att straffa sig eftersom de mötte ett lag med en utstuderad omställningsfotboll.
Se nedan.

Bollföraren Michael Carrick bestämmer sig för att försöka iscensätta en attack mot Leicesters straffområde eftersom Manchester United har folk på väg framåt.

Carrick spelar in den hotande passningen, där Wayne Rooney förstås skulle ha väggat tillbaka till en rättvänd Anthony Martial.

…men passningen bryts och nu har Leicester fyra spelare som är beredda att gå i direkt kontring.

Många Leicesterspelare på väg framåt, många Manchester United-spelare på fel sida om bollen.

Leicester har kontrat sig till en 3 vs 2-situation.

…som leder till inhopparen Leonardo Ulloas jätteläge.

Nu kommer det intressanta. David De Gea räddar Ulloas avslut med en fenomenal benparad.
Bollen studsar ut, United vinner andrabollsspelet och får i sin tur chansen att kontra. Notera matchuret.

Men United ges inte chansen att hamna i ett 3 vs 2-läge. Leicesters backlinje är som så ofta samlad. Dessutom finns en av de defensiva mittfältarna i jämnhöjd med bollföraren.

Det som framstod som ett bra omställningsläge mynnar ut i ett 2 vs 4-läge där Manchester United inte fullföljer attacken.

Slutsats
Leicesters kontringsspel har varit en av framgångsfaktorerna i höst. Claudio Ranieri förfogar över snabba spelare som Jamie Vardy, Riyad Mahrez, Marc Albrighton – spelare som passar utmärkt för spelfilosofin. Dessutom är Leicester disciplinerat i sina defensiva omställningar, vilket vi kan se i bildserien ovan. Leicester sårar sina motståndare med sylvassa kontringar – men är inte lika frikostiga när det kommer till att själva öppna sig bakåt.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se

Varsin poäng i söndagens tidiga Londonderby mellan Tottenham och Chelsea. Det var logiskt efter en jämn, tät batalj där spetsen saknades.

Toby Alderweireld sa inför matchen att Tottenham behövde besegra Chelsea hemma för att vinna ligatiteln. Bara att Spursspelare pratar i ordalag om ligatitlar säger en del om vilken utveckling laget har genomgått.
Mauricio Pochettino fick klara sig utan jättetalangen Dele Alli. Istället blev det ett mittfält med Mousa Dembélé bredvid Eric Dier, Christian Eriksen som tia och Ryan Mason till höger.
I Chelsea valde José Mourinho att sätta Diego Costa på bänken och spela Eden Hazard som spets. Det var en ren kontringsuppställning och Chelseas anfall handlade mycket om kontringar.
Det var i första halvlek som lagen hade de bästa lägena, Eden Hazard nickade strax över och Heung-Min Sons nick klarades av Asmir Begovic.
Chelsea såg piggare och rappare ut än tidigare. Nu fanns åtminstone en idé med omställningsspelet. Dock saknades kvaliteten i avsluten hos båda lagen. Att Diego Costa inte fick hoppa in väcker nya frågor om relationen mellan anfallaren och José Mourinho.

Ju längre matchen led, desto mer framstod det som en 0–0-match. Sista 20 minuterna var lagen för rädda om poängen för att gå fram och riskera något. Så det som redan var en match som präglades av kamp utvecklades till en slutkvart som bara bestod av dueller och oordnat anfallsspel.
Det blev mållöst och kontentan är att Tottenham ska vara mest nöjt. Den förlustfria sviten är intakt och tack vare resultatet behåller de avståndet till Chelsea i tabellen. Samtidigt riskerar José Mourinhos gäng riskerar att hamna än längre efter tätstriden om Arsenal och Liverpool vinner idag.

***
Toby Alderweireld utsågs till man of the match och belgaren var bra igen. Men bäst i mitt tycke var Mousa Dembélé.
Mittfältaren som tidigare var så ineffektiv har nu fått fram de där egenskaperna han demonstrerade i Fulham. Dembélé har varit en av ligans bästa mittfältare senaste två månaderna.

Hur länge håller sagan Leicester i sig?
Åtminstone en vecka till.
Oavgjort i lördagens ”seriefinal” innebär tappad ligaledning, men förlustsviten håller i sig och lagets målkung har nu skrivit historia.

Det mesta av försnacket handlade om Jamie Vardy, 28. Anfallaren har gjort en kometresa bara genom att ta sig till Premier League. Nu hade han chansen att sätta nytt Premier League-rekord genom att näta i sin elfte raka match.
För mig var det dock mer intressant att fokusera på laget Leicester, den sensationella ligaledaren.
Hur skulle de ta sig an den här matchen? Skulle de understryka att de var ett  Var det nu det roliga skulle ta slut?

Claudio Ranieri skickade som väntat ut ett 4-4-2 med Shinji Okazaki som släpande anfallare. Mer förvånande var att Louis van Gaal formerade ett 3-4-1-2 där Paddy McNair fick plats i backlinjen.
Jag trodde att holländaren hade lagt experimentet med trebackslinjen i arkivet, men nu hade han skadeproblem och uppenbarligen var han skraj att lämna sina mittbackar två mot två mot ligans mest fruktade målgörare.

Att Manchester United skulle äga bollinnehavet var givet. Det finns inget lag i ligan som spelar mer possession-baserat och det finns inget lag i ligan som spelar mer kontringsbaserat än Leicester. Så vi fick se en ligaledare som backade hem med tio man på rätt sida om bollen – på hemmaplan – och var tryggt i att United skulle bjuda dem på kontringsmöjligheter.
Och när det väl dök upp högg kobran som nyligen arbetade i fabriken. Jamie Vardy sprang, Christan Fuchs slog en perfekt passning och David De Gea misstajmade en utrusning (jag anser alltid att det är ett målvaktsmisstag när man kommer ut i den typen av lägen, hade De Gea stannat på linjen hade Vardy knappast kunnat göra mål ur den vinkeln).
Leicesters 1–0 symboliserade skillnaden mellan lagen. Claudio Ranieris främsta anfallsvapen är snabba omställningar. Louis van Gaal har inget som helst intresse av att använda direkta omställningar.

Jag blev inte överdrivet imponerad av laget Leicester i första halvlek, men lagets nyckelspelare i höst var på spelhumör. Riyad Mahrez var planens bästa spelare första halvtimmen. Hans väggspel med Okazaki och hans flip-flap-fint var halvlekens behållning.
Manchester United slarvade enormt mycket före paus. Wayne Rooney hade knappt ett rätt och hans formsvacka ser inte ut att ha något slut. Nog för att han har tappat kvickheten, men nu saknar han både touch och passningskvalitet. Högerbacken Darmian, idag wing-back, har gått rakt ned i källaren efter en lovande inledning i Premier League. Italienaren ser ut att vara helt dränerad på självförtroende.

Trots att de inte fått till det fick United in en kvittering före paus genom Bastian Schweinsteiger som nickade in 1–1, otagbart för Kasper Schmeichel.
I andra halvlek var det Manchester United som försökte skapa medan Leicester såg ut att vara belåtet med en poäng. Problemet för gästerna var att kvaliteten inte räckte för att öppna ett hårt arbetande hemmalag.  Trots runt 65 procent i bollinnehav och stora perioder av matchen förlagda på offensiv planhalva blev det bara två skott på mål under 90 minuter. Däremot slog man 589 passningar mot Leicesters 266.
Nu blev det 1–1. Inhopparen Leonardo Ulloa hade den bästa möjligheten att avgöra för Leicester, Bastian Schweinsteiger kom närmast för United med en ny nick.

För Leicester var det en bra dag. Stämningen på King Power Stadium var fantastisk med fans som knappt tror att det är sant när de studerar tabellen. Jamie Vardy fick skriva historia. Och framför allt klarade Leicester att bibehålla sin framgångsvåg.
Det är ju många som tror att det roliga tar slut nu när laget går in i en tuff vinterperiod med idel tuffa matcher. Jag tror också det. Det här ultradefensiva spelet, idén om att nästan uteslutande kontra, borde inte hålla i längden. Leicester leder ligan för att inget av de tippade topplagen visat mästarform. Med en gnutta fart och kvalitet hade Manchester United öppnat Leicester på samma sätt som Arsenal gjorde på den här arenan i september (5–2).
För oss som älskar spänning och ovisshet är det fantastiskt att ”sagan Leicester” lever vidare, men det understyrker att Premier Leagues högstanivå är svagare än tidigare.
För Manchester United fortsätter frågorna att hopa sig.
Är Wayne Rooney en man för startelvan?
Är det så här trögt och tempofattigt Louis van Gaal vill spela resten av säsongen?

Manchester United hade lite tur i lördags när man lyckades vinna borta mot Watford. Hemmalaget skapade en rad chanser och det var länge David De Gea som agerade vägg mellan stolparna.
I backlinjen fortsätter Kyle Walker att imponera. Högerbacken var lysande för Spurs mot West Ham och får en plats här även om han var inblandad i West Hams reducering. Younes Kaboul ”vaknade från de döda” i måndags kväll borta mot Crystal Palace. Mittbacken var en gigant när Sunderland tog en överraskande trepoängare medan Jonny Evans var nästan lika framträdande för West Bromwich i segermatchen mot Arsenal. Kenedy har varit en positiv injektion de gånger han fått chansen i Chelsea. Mot Norwich gjorde brassen sin bästa match hittills på engelsk mark.
Emre Can passar utmärkt i Jürgen Klopps högintensitetsfotboll och mittfältaren gjorde en ny bra insats mot Manchester City. Han får den defensiva rollen här bakom Gerard Deulofeu (i superform), Eden Hazard (gjorde sin bästa ligamatch för säsongen i rollen som tia), Ross Barkley (två mål och en assist) samt Coutinho (magisk mot City).
Längst fram fanns det tre herrar som aspirerade på en plats: Harry Kane (två mål) och Jamie Vardy (ett mål), men platsen ger jag till Firmino som var outstanding i första halvlek och hjälpte till att sänka Manchester City.
Omgångens spelare: Coutinho, Liverpool.

Mitt omgångens lag (4-1-4-1):
David De Gea, Manchester United (2)
———————————————–
Kyle Walker, Tottenham (3)
Younes Kaboul, Sunderland
Jonny Evans, West Bromwich (2)
Kenedy, Chelsea
———————————————–
Emre Can, Liverpool
———————————————–
Gerard Deulofeu, Everton
Eden Hazard, Chelsea
Ross Barkley, Everton (2)
Philippe Coutinho, Liverpool (3)
———————————————–
Roberto Firmino, Liverpool

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Romelu Lukaku (Everton), Harry Kane (Tottenham), André Ayew (Swansea), Toby Alderweireld (Tottenham), Diego Costa (Chelsea), Cesc Fàbregas (Chelsea), Riyad Mahrez (Leicester), Jamie Vardy (Leicester), Marko Arnautovic (Stoke), Joshua King (Bournemouth), Alexis Sanchez (Arsenal), Martin Skrtel (Liverpool), Moussa Dembélé (Tottenham).

Omgångens mål: Roberto Firmino, Liverpool. Avslutningen var inget att skriva hem om, men spelet innan! Oj, oj, oj. Liverpool rullade upp City totalt. En yttersida från Coutinho, en klack av Emre Can, en nätt liten passning från Coutinho till Firmino som fick öppet mål. Ett riktigt team goal.
Omgångens manager: Jürgen Klopp, Liverpool. Klädde av Manuel Pellegrini och Manchester City med ett högt presspel. Valet att starta Firmino betalade sig rejält.
Omgångens floppspelare: Eliaquim Mangala, Manchester City. Det fanns några att välja på i City, men jag väljer Mangala som dels gjorde självmål, dels var allmänt virrig i första halvlek när Liverpool dominerade.

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Liverpool.

Matchen (Manchester City borta)
Liverpool kom till lördagens sena möte med hemmaförlusten mot Crystal Palace i ryggen. Jürgen Klopp hyllades unisont när han presenterades, men Palace-debaclet reste frågetecken kring hur bra material han egentligen har att arbeta med.
Så till den svåra uppgiften borta på Etihad valde han att bänka Christian Benteke och starta med Roberto Firmino som striker, flankerad av Coutinho och Adam Lallana. Det visade sig vara ett genidrag. Den trion firade stora triumfer i första halvlek när Liverpool sprang ifrån till en 3–0-ledning. Det var underbart att se dels Liverpools intensiva presspel, arbetet utan boll, dels lagets förmåga att ställa om snabbt och effektivt. Visst bjöds laget på både 1-0 och 2-0 från frikostiga Manchester City-försvararna Eliaquim Mangala och Martin Demichelis, men Liverpool skapade så många chanser att de hade kunnat göra fem-sex mål före paus.
Första halvlek var nästan perfekt tills Martin Skrtel slog en ödesdiger felpass och Sergio Agüero reducerade minuterna före paus med ett klassavslut.
I andra halvlek sjönk Liverpool lägre och försökte kontrollera matchen. Manchester City skapade några chanser, men istället för ytterligare en reducering dunkade Martin Skrtel in 4–1 efter en hörna.
Det var Liverpools tveklöst bästa insats för säsongen och en seger som ger Jürgen Klopp förtroendekapital i massor.

Spelarbetygen
Simon Mignolet 3
———————————
Nathaniel Clyne 3
Martin Skrtel 4
Dejan Lovren 3
Alberto Moreno 3
———————————
Emre Can 4
Lucas Leiva 4
James Milner 3
———————————
Adam Lallana 3 (90)
Roberto Firmino 4 (77)
Coutinho 5 (68)

Ersättare:
Jordon Ibe – (68)
Christian Benteke – (77)
Kolo Touré – (90)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Väldigt mycket, förstås, efter en så minnesvärd vinst. Jag väljer att lyfta fram Roberto Firmino. Brassen värvades till Liverpool i somras från Hoffenheim för stora pengar och hittills har han inte imponerat. Fram till i lördags var han mållös i sin nya klubb och med Coutinho som förstaval i nummer tio-positionen var Firminos startplats inte självskriven.
I lördags tog han plats som striker och var magnifik. Han skapade första målet som styrdes in av Eliaquim Mangala, han satte fram en fantastisk passning till Coutinhos 2–0 och han avslutade det fenomenala förspelet till 3–0-målet. Firmino skulle ha stängt matchen genom att sätta 4–1 i andra halvlek, men insatsen bådar gott inför fortsättningen.

Tummen ned
Egentligen ingenting då alla spelare svarade för fina insatser.

Taktisk spaning
Lördagens seger var en taktisk triumf för Jürgen Klopp. Han berättade efteråt att strategin var att förhindra Man City från att spela (”för man har inte råd att låta dem rulla igång”) och det gjorde sannerligen Liverpool. De pressade så effektivt att City aldrig fick andas förutom när bollen var i backlinjen. Kantspelarna Coutinho och Adam Lallana sprang kopiösa mängder i defensiven. Det betalade sig, det var Coutinhos bollvinst som ledde fram till 0–1-målet.
Men vad händer när motståndarna lär sig att hantera den höga pressen? Det kommer att komma sådana matcher och då kommer Liverpools spelare att springa långa sträckor ”i onödan”. Manchester City hittade alltför sällan ytorna på kanterna och när de väl gjorde det så slarvade Aleksandar Kolarov och Bacary Sagna med mottagningarna (som Sagna vid 0–1-målet).
Jürgen Klopps idé handlar mycket om hur Lucas Leiva agerar. Brassen agerar numera inte som vanliga defensiva mittfältare som är disciplinerade i positionsspelet och offrar allt för att skydda ytan framför sina mittbackar. Nej, istället trycker han ofta fram och försöker vinna bollen (vilket vi såg redan i mötet med Tottenham i Jürgen Klopps första match, läs längre analys här), något Jamie Carragher också noterade i Sky Sports i måndags.
Vi ser ett exempel nedan:

Manchester Citys Martin Demichelis försöker sätta igång ett anfall och blir satt under press av Roberto Firmino, medan Coutinho stänger spelvägen till högerback.

När bollen från Jesus Navas spelas bakåt är det signalen för att Lucas Leiva (inringad) ska ta steget fram och plocka upp sin närmaste motståndare Yaya Touré. Det är samtidigt ”triggern” för att övriga Liverpoolspelare ska vända snabbt och använda direkt återerövring.

Lucas agerande skapar enorma ytor mellan mittfält och backlinje. Det finns givetvis risker med det och när motståndare väl hittar in där kan det leda till baklängesmål.

Bollen spelas i detta exempel istället ut mot högerbacken Bacary Sagna.

Det man ska ha i åtanke dock och det som jag tycker är intressant att reflektera över: Även om alla tränare och motståndarlag vet hur Liverpool agerar och vilka ytor som bör utnyttjas är det inte så lätt i praktiken att hitta in där i ytan mellan mittfält och backlinje. När bollen väl ska spelas in där måste passningarna ha kvalitet för att inte ”tidsvinsten” ska gå förlorad.
Pressar man högt och kombinerar det med att skära av spelvägarna – något som Dortmunds mittfältare var duktiga på – är det väldigt svårt att hantera. Manchester City klarade inte av det tillräckligt bra i lördags och då är de ändå ett av de mest passningsskickliga lagen i Premier League. Den ende som jag tyckte hanterade det okej var Yaya Touré, men han var istället ursvag defensivt och blev utbytt i paus.

Jag älskar det faktum att Jürgen Klopp har tagit med sig Dortmunds högintensitetsfotboll till England. Nu kommer det bli oerhört spännande att se hur motståndarna kommer att tackla utmaningen – och hur Liverpool själva ska kunna bibehålla den energin över tid.

Utskälld och förlöjligad i inledningen av säsongen. Igår var Younes Kaboul kung när Sunderland tog en mycket viktig seger borta mot Crystal Palace.

Tillbaka på svensk mark efter en semesterhelg i London. Det är märkligt, men man ser sällan så lite fotboll som när man är på plats i England. Jag såg bara en av helgens matcher och har därför en del att ta igen nu.
Därför kom måndagsmatchen lägligt. Det här mötet, Crystal Palace-Sunderland, bevittnade jag på plats förra säsongen på Selhurst Park och skrev en lång text om en pånyttfödd engelsk läktarkultur.
Gårdagens drabbning blev ingen spelmässig höjdare men vi fick iallafall se en spelare få en liten upprättelse.

Sunderland startade säsongen med att släppa in sju mål på två första matcherna. Den store syndabocken var mittbacken Younes Kaboul. Den tidigare Tottenhamspelaren kom till Sunderland med en diger meritlista och förhoppningen var att han skulle kunna återfinna den nivå som gjorde honom till en viktig pjäs i Tottenham under Harry Redknapp.
Men Kaboul såg ut att ha glömt allt vad försvarsspel innebär. Han sprang runt som en huvudlös kyckling och bjöd på mål efter mål.
I en annan, bättre, klubb hade Kaboul gjort sitt med såna undermåliga insatser. Han hade blivit petad och aldrig fått chansen mer. Men Sunderland har inte den bredden. Ersättarna var ju inte ett dugg bättre. Nye tränaren Sam Allardyce måste använda det material han har tillgängligt och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Vi ska akta oss för att fastslå att Younes Kaboul är ”tillbaka”, men vi kan konstatera att han höjt sig rejält. Det är en månad sedan han smekte fram en assist som om han var Andrea Pirlo i derbyt mot Newcastle. Igår på Selhurst Park var Kaboul en klippa i mittförsvaret när Sunderland tog en smash ’n’ grab-seger över Crystal Palace.
Sam Allardyce vann coachduellen mot Alan Pardew. Allardyce formerade ett 5-3-2 och Crystal Palace hittade inga vägar fram. Hemmalaget hade mycket boll, men de skapade väldigt lite av värde.
Allardyce testade fembackslinje mot Everton också, vilket slutade med storförlust (2-6). Men då saknades Kaboul och John O’Shea. ”Big Sam” hade ”balls” att testa systemet igen trots fiaskot mot Everton och han bekräftade efteråt att det kan vara ett gångbart koncept för Sunderland på bortaplan framöver. Fembackslinje, sitta lågt, kontra med hjälp av två anfallare.

Sunderland har ju det bekymret att Jermain Defoe är lagets bästa målkälla. Men Defoe passar inte som ensam anfallare så Allardyce måste hitta ett system med två strikers för att få ut Defoes kvaliteter. Men spelar han ett 4-4-2 blir istället centrala mittfältet och backlinjen för utlämnade. Så då återstår 5-3-2 där Sunderlands mittbackar får täckning och där man samtidigt får tre man centralt i plan. För Younes Kaboul är fembackslinjen avsevärt bättre då han sällan hamnar i en mot en-situationer mot kvicka strikers, och mer sällan i lägen då han måste vända sig och löpa hemåt. Nu får han stå lågt och nicka undan. Bonusen med 5-3-2 är att Defoe och Steven Fletcher kan jobba som ett klassiskt anfallspar.
Båda gjorde det bra ikväll mot Palace och det var Jermain Defoe som snappade upp en slumpchans sedan Scott Dann och Wayne Hennessey missat fatalt i kommunikationen (jag skyller mer på Dann än Hennessey eftersom Dann borde ha sett han var först på boll och bara kunde lägga ut den till inkast). Nåväl, Defoe högg och rullade in segermålet i tomt mål med tio minuter kvar.
Oj, vad viktig den segern var för Sunderland och för Sam Allardyce.

Sunderland kommer att slåss runt nedflyttningsstrecket den här säsongen, var så säkra, men det fanns några saker som gav hopp igår ikväll:
Fembackslinjen fungerade; Sam Allardyce har hittat en ultradefensiv, riskminimerande modell som gav första bortasegern för säsongen.
Younes Kabouls stigande form betyder att laget kanske fått den så viktiga försvarschefen som tidigare saknats.

För drygt ett år sedan var han okänd för den breda publiken. På fem månader har han gått från League One till engelska landslaget och spås nu bli Englands nästa stora mittfältare.
Dele Alli, 19, är ingen vanlig fotbollstalang.

När transferfönstret slog igen i början av september var Tottenhams supportrar mer tillfreds än vanligt. Visserligen lyckades man inte säkra köpet av Saido Berahino, men den besvikelsen lättades när man fick in Heung-Min Son och Clinton N’Jie.
Framför allt var det första sommaren på länge som klubben inte förlorade någon bärande spelare. Tränaren Mauricio Pochettino hade ju något spännande på gång förra säsongen med sin satsning på unga, egna spelare. Istället för att bygga om sandslottet skulle han denna gång få bygga vidare; ta nästa steg som Spurs så sällan fått tid och utrymme att göra.
Med några månaders ”facit” över sommarens handel framstår Tottenhams transferfönstret som lyckat. Vid sidan av Heung-Min Son fick man in den nödvändiga mittbacksförstärkningen i Toby Alderweireld. Samtidigt skeppade i väg en massa överflödiga spelare: Paulinho, Emmanuel Adebayor, Roberto Soldado, Lewis Holtby, Bongani Khumalo, Etienne Capoué, Younès Kaboul, Vlad Chiriches, Aaron Lennon…
Alderweireld har varit en stor förstärkning och en av ligans bästa mittbackar i höst. Ändå är det ett annat tillskott som är namnet på allas läppar.

Dele Alli, eller Bamidele Jermaine Alli som han egentligen heter, anslöt till Tottenham i somras. Han köptes i januarifönstret i början av året, men lånades tillbaka till MK Dons. Köpesumman på 5 miljoner pund (plus bonusrelaterade belopp) kan visa sig vara de bäst investerade slantarna som Daniel Levy lagt ut.
Dele Alli har nämligen visat sig vara något utöver det vanliga.
När säsongen startade satt han på bänken i premiären borta mot Manchester United. Det blev ett kortare inhopp i förlustmatchen (0–1). I andra omgången fick han in hoppa in hemma mot Stoke (2–2). Sedan kom vändningen. Bortamatchen mot Leicester var mållös när Alli hoppade in från bänken och forcerade in 0–1 i den 81:a minuten. Riyad Mahrez kvitterade för Leicester, men Dele Alli hade gjort intryck på tränaren Mauricio Pochettino. Helgen efter blev det ett längre inhopp mot Everton innan första starten kom borta mot Sunderland i 13 september. Det är bara drygt två månader sedan, men mycket har hänt sedan dess.
Dele Alli har inte bara spelat sig till en bofast plats på Tottenhams centrala mittfält. Han har övertygat – stort.
Det dröjde inte länge innan Roy Hodgson fick upp ögonen för löftet. I oktober var Dele Alli uttagen i Englands landslagstrupp. Pochettino var lite bekymrad. Han har sett vad en för tidig uttagning i landslaget kan innebära för en ung spelare. Pressen stiger, de efterföljande prestationerna sjunker. Harry Kane drabbades av det förra säsongen, enligt Pochettino.
– Du kan se att Dele är väldigt mogen och en spelare som visar stor kvalitet. Han har en fantastisk personlighet och en bra karaktär. Men det är alldeles för tidigt att ta större steg för honom. I fotboll måste du alltid ta det steg för steg, match för match, sa argentinaren, enligt The Guardian.
Men Roy Hodgson som brottades med en enorm skadelista till EM-kvalmötena med Estland och Litauen brydde sig inte om att skynda långsamt. Han släppte fram Dele Alli som fick göra engelsk landslagsdebut i oktober. Detta bara fem månader efter att spelaren huserat i League One, engelska tredjeligan.

Dele Alli var nog tvungen att nypa sig armen över den sensationella utvecklingen, men det har inte stannat där.
Senast månaden har han radat upp stormatcher i Premier League. Han var grym mot Aston Villa och imponerade stort i borta mot Arsenal. Efter de insatserna har han hyllats unisont av experterna i fotbolls-England.
Det som gör Dele Alli speciell är att han trots sin ringa ålder framstår som en komplett box-to-box-mittfältare. Med sina 188 centimeter är han tämligen välbyggd. Men han är ingen fysisk spelare, snarare en teknisk spelbegåvning. Han är rörlig och smart nog att sy ihop kombinationer.
Och precis som sin barndomshjälte Steven Gerrard kan han skjuta.
I veckan startade Alli vänskapslandskampen mot Frankrike. I den 39:e minuten tog han emot en passning från Wayne Rooney och vred in ett skott i bortre krysset. Ett drömmål som påminde en hel del om de fullträffar vi sett Steven Gerrard göra genom åren.
För FA:s hemsida har Dele Alli berättat att han studerat Gerrard på video för att kunna lära sig av den före detta Liverpoolstjärnan.
– Harry Winks (lagkamraten i Tottenham) försöker säga till mig att jag är lik Fernandinho, men jag håller inte med alls. Jag skulle vilja säga att jag är en kombination av Steven Gerrard och Yaya Touré, säger Alli med glimten i ögat.

I Liverpool är man bedrövade över att man missade möjligheten att värva Alli, som växte upp som Liverpoolsupporter och idoliserade Steven Gerrard. Brendan Rodgers var en stor beundrare av spelaren, men klubbens transferkommitté var inte övertygade om att mittfältaren ännu var värd pengarna. Tottenham klev in och säkrade det som nu framstår som den mest spännande tonåringen i brittisk fotboll.
Hur bra kan han bli? Egentligen hur bra som helst. Alla verktyg finns där i lådan, det är upp till honom själv. Många ser honom som Englands nästa stora mittfältsstjärna.
Själv är han inställd på att behålla fötterna på jorden.
– Jag kommer inte att titta för långt fram. Jag har fortfarande mycket att lära. Jag ska återvända till min klubb och fortsätta att göra mitt bästa. Det som sker det sker.
I Dele Allis fall händer saker fortare än för de allra flesta.

Dele Allis bild på MySpace
Den här bilden har spridits på sociala medier senaste dagarna. Den visar en ung Alli och dennes profilbild på MySpace. Han kan inte bara spela fotboll, grabben, han har bra klädsmak dessutom.

Newcastle drabbades av en kris på målvaktssidan efter Tim Kruls skada. Att döma av Rob Elliots insats mot Bournemouth är krisen över. Elliot var fenomenal mellan stolparna och matchvinnare för ”skatorna”.
I backlinjen väljer jag Kyle Walker som neutraliserade Alexis Sanchez effektivt. Walker lyckades inte avstyra Kieran Gibbs kvitteringsmål, men jag lastar snarare Hugo Lloris för det baklängesmålet. I övrigt var det en stark insats av Walker. Chris Smalling fortsätter att imponera för Manchester United medan Micah Richards presterade en toppinsats mot sin förra klubb. Till vänster tar jag återigen ut Ryan Bertrand som hittat en formtopp.

På mittfältet har jag glädjen att uppmärksamma Jordy Clasie, en finfin spelfördelare som fått sin första tid i Premier League förstörd av skador. Redo att växla upp nu. Dele Alli är ett fynd som var dominant på Emirates medan de offensiva platserna går till Wilfried Zaha, Mesut Özil (magisk assist) och Xherdan Shaqiri.
Längst fram stod valet mellan Harry Kane och Jamie Vardy. Jag väljer Kane som stod för en imponerande all-round-insats mot Arsenal. Han gjorde mål, men han var även nyttig som targetspelare.
Omgångens spelare: Rob Elliot, Newcastle.

Mitt omgångens lag:
Rob Elliot, Newcastle
—————————————
Kyle Walker, Tottenham (2)
Chris Smalling, Manchester United (4)
Micah Richards, Aston Villa
Ryan Bertrand, Southampton (3)
—————————————
Jordy Clasie, Southampton
Dele Alli, Tottenham (2)
—————————————
Wilfried Zaha, Crystal Palace
Mesut Özil, Arsenal (4)
Xherdan Shaqiri, Stoke
—————————————
Harry Kane, Tottenham (2)

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Ryan Shawcross (Stoke), Jamie Vardy (Leicester), Glen Johnson (Stoke), Manuel Lanzini (West Ham), Romelu Lukaku (Everton), Robbie Brady (Norwich), Jordon Ibe (Liverpool), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Eric Dier (Tottenham), Scott Dann (Crystal Palace).

Aston Villas fans har inte haft mycket att jubla över den senaste tiden. Faktum är att laget fram till helgen inte hade tagit en enda poäng i Premier League på över två månader.
Så det var lätt att förstå reaktionen hos hemmafansen efter 0–0 hemma mot Manchester City.
Det var mållös hemmamatch och vi kan inte bortse från det faktum att Aston Villa hade noll avslut mot mål. Men det var ändå så mycket mer än så. Det var en insats mot tände hopp.

Nye tränaren Rémi Garde gjorde det som vi förväntade oss. Han satte in de franska spelarna i startelvan. Jordan Amavi var tillbaka på vänsterbacken, Jordan Veretout bildade mittfält med Idrissa Gana och Carlos Sanchez. Carles Gil utgick från kanten, men vandrade inåt och plan medan Jordan Ayew startade som striker.
Det syntes tydligt att Rémi Garde fokuserat på den defensiva organisationen under sina inledande träningar med laget. Villa var tajt, föll ned i ett 4-1-4-1 i försvarsarbetet och försökte åtminstone minimera risker.
Manchester City hade chanser och en annan dag hade de förmodligen gjort något mål. Raheem Sterling hade ett friläge i första halvlek. Men Villa höll emot och jag tyckte mig se att spelarna brann på ett sätt som spelare kan göra efter ett tränarbyte. De sprang de där extra metrarna.
Stundtals spelade man riktigt småtrevlig passningsfotboll, ofta med Carles Gil som regissör. Gil är en lyxspelare för Villa, men en lyx man måste ha råd med. Spanjoren är en Juan Mata-light; han har finfin teknik och sammetslena vändningar. När den tidigare Valencia-spelaren – Gil har precis som Mata representerat Los Che – är på humör kan han få Villas offensiv att ticka igång. Gils startplats kommer förmodligen bli på bekostnad av egna produkten Jack Grealish, men Grealish har startat säsongen trevande.
Målvakten Brad Guzan är en annan viktig bricka. Amerikanen har varit i svag form det här kalenderåret, men mot Manchester City agerade han förtroendeingivande igen. Han kanske kan få en nytändning nu? Rémi Garde var positiv efter sin första match i Premier League.
– Jag kan vara väldigt nöjd med laget idag. Jag såg leenden på deras läppar, sa fransmannen.
– När du spelar och känner dig deppig är det inte lätt. Jag försökte få ut mitt budskap under de tre träningspassen jag hade med laget. Ingen räknade med att vi skulle gå ut och göra två-tre mål. Skillnaden mellan lagen innan matchen var enorm. Jag var tvungen att försäkra mig om att vi var defensivt organiserade.

Rémi Garde har en massiv utmaning framför sig, tro inget annat. Ingen tränare i världen kan göra guld av gråsten, men det här var åtminstone en start. Fansen har fått något att tro på igen och att nolla Manchester City – som andra lag den här säsongen – var en lovande start.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Tottenham.

Matchen (Arsenal borta)
Tottenham har genom åren haft svårt att hävda sig i North London Derby, men med den form man hittat under hösten kom man med uppumpat självförtroende. Spurs började också lovande och stod upp bra i första halvlek. Framför allt vågade man använda sitt höga presspel och laget vann ofta boll högt upp. Inte minst Santi Cazorla stördes av jagande Tottenham-spelare och Mauricio Pochettino lyckades neutralisera spanjoren helt och hållet.
I den 32:a minuten hittade Danny Rose fram till Harry Kane, Laurent Koscielny misslyckades med en offsidefälla och Kane placerade in 0–1 bakom Petr Cech.
Första kvarten av andra halvlek fortsatte Spurs att spela bra och det fanns perioder där man tryckte ned hemmalaget. Man hade ett par bra lägen att sätta 0–2, samtidigt som Olivier Giroud hade två finfina möjligheter att nicka in kvitteringen efter fasta situationer.
Med kvarten kvar bjöd Tottenham Mesut Özil på för mycket yta. Tysken smekte ett inlägg till Kieran Gibbs som stötte in 1–1.
Sammanfattningsvis en stark Tottenhaminsats som underströk att det här unga laget kontinuerligt tar steg i rätt riktning.

Spelarbetygen
Hugo Lloris 2
—————————–
Kyle Walker 3
Toby Alderweireld 4
Jan Vertonghen 3
Danny Rose 3
—————————–
Dele Alli 4 (82)
Eric Dier 3
—————————–
Erik Lamela 3 (75)
Mousa Dembélé 3
Christian Eriksen 2 (91)
—————————–
Harry Kane 3

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Ersättare:
Heung-Min Son (75) –
Ryan Mason (82) –
Josh Onomah (91) –

Tummen upp
Dele Alli har varit ett av höstens utropstecken i Premier League och senaste veckorna har 19-åringen tagit klivet från talang till startspelare. I söndags demonstrerade han återigen sitt breda register; tekniken, fysiken, rörligheten och tvåvägsspelet. Med guldklimpen Dele Alli har Tottenham fått lite av varje. Istället för valet mellan Nabil Bentaleb (kontroll) eller Ryan Mason (rörlighet/tvåvägsspel) har Mauricio Pochettino nu fått båda delarna i en tonåring från MK Dons. Dele Alli kan bli något utöver det vanliga i engelsk fotboll.

Tummen ned
Tottenham är i superform och har inte förlorat en match i ligan sedan premiären mot Manchester United den 8 augusti. Det är över tre månader sedan. Men de defensiva fasta situationerna fungerade inte prickfritt i den här matchen och Olivier Giroud borde ha straffat Spurs vid två tillfällen. Ena gången nickade fransmannen i ribban och nästa gång tätt utanför sedan Eric Dier kommit helt fel i positionsspelet. Där har Pochettino något att jobba på.

Taktisk spaning
1) Jag gillar verkligen hur Mauricio Pochettino fört in det intensiva presspelet i Tottenham. Den ingrediensen fanns redan under debutåret i Tottenham, men jag upplever att han nu fått fler spelare än Harry Kane att förstå vad som krävs. På Emirates i lördags sprang till och med Erik Lamela så långt benen bar.
2) Mousa Dembélé har höjt sig rejält på sistone och i nummer tio-rollen har han gett Tottenham en ny dimension med sin förmåga att hålla i bollen. Under första åren i Tottenham upplevde jag (och många med mig förmodligen) att belgaren bara dribblade i sidled. Han tog sällan meter framåt. Nu har han visat att han även kan få mer effekt på sina dribblingar, genom att föra bollen framåt. Dembélés form är en orsak till Tottenhams starka period.