Jürgen Klopp fick en poäng med sig i debuten som tränare i Liverpool. Det kan han till stor del tacka målvakten Simon Mignolet för. Efter en lovande start av Liverpool tog Tottenham över och i slutet av första halvlek svarade Mignolet för ett par riktigt kvalificerade räddningar. Mignolet är ojämn, men han är kapabel till stormatcher.
På högerbacken hade jag svårt att hitta ett klockrent alternativ, men Héctor Bellerín var som så ofta solid för Arsenal. Chris Smalling är given efter sin stormatch borta mot Everton medan Jonny Evans verkar ha hittat rätt i West Bromwich. Marcos Rojo har inte fått så många chanser av Louis van Gaal, men i lördags gjorde han sin kanske bästa match i United-tröjan och slog ett finfint inlägg till Ander Herrera som gav 2–0.

På mittfältet imponerades jag av Mousa Dembélé i Tottenham som hade förmågan att hålla i bollen och ta sig ur Liverpools intensiva presspel. Ander Herrera utgick från rollen som tia, men han sjönk ofta ned i plan och hjälpte till med speluppbyggnaden, naturligt i Uniteds tålmodiga possession-spel. Moussa Sissoko spelade fram till tre mål (!) i Newcastles 6–2-vinst, Raheem Sterling gjorde hattrick för City medan Georginio Wijnaldum prickade in fyra mål (!) mot Norwich.
Längst fram stod det mellan Jamie Vardy och Wilfried Bony. Jag väljer den sistnämnde som jag tycker gjorde en riktigt stark insats för City.
Omgångens spelare: Georginio Wijnaldum, Newcastle.

Mitt omgångens lag:
Simon Mignolet, Liverpool
—————————————–
Héctor Bellerín, Arsenal (2)
Chris Smalling, Manchester United (3)
Jonny Evans, West Bromwich
Marcos Rojo, Manchester United
—————————————–
Mousa Dembélé, Tottenham
Ander Herrera, Manchester United
—————————————–
Moussa Sissoko, Newcastle
Raheem Sterling, Manchester City
Georginio Wijnaldum, Newcastle
—————————————–
Wilfried Bony, Manchester City

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Emre Can (Liverpool), Mamadou Sakho (Liverpool), Jamie Vardy (Leicester), Bojan Krkic (Stoke), Diego Costa (Chelsea), Dimitri Payet (West Ham), Manuel Lanzini (West Ham), Kevin De Bruyne (Manchester City).

***
Omgångens mål: Raheem Sterling, Manchester City. Jag gillade kylan när han fintade ned försvarare efter försvarare innan han placerade in bollen i nät mot Bournemouth.
Omgångens manager: Louis van Gaal, Manchester United. Säkrade upp laget med Morgan Schneiderlin och ett mer disciplinerat mittfält. Det gav en imponerande seger borta mot Everton.
Omgångens floppspelare: Baba Rahman, Chelsea. Hade ingen lyckad eftermiddag för Chelsea. Laget vann, men Rahman stärkte knappast sina aktier.

Minns ni hur det lät efter Arsenals premiär mot West Ham? Gunners förlorade med 0–2 och Petr Cech fick kritik för sitt agerande vid båda målen. Han var feltajmad när Cheikhou Kouyaté nickade in 0–1 och såg passiv ut, stod möjligen på fel ben, när Mauro Zárate distanssköt in 0–2.
”José Mourinho visste något som vi andra inte visste”.
”Petr Cech har blivit rostig av att sitta på bänken ett år bakom Thibaut Courtois”.
Det är bara två månader sedan, men det har hänt en del sedan dess. Petr Cech har visat sitt värde i Arsenaltröjan. Eller rättare sagt: Han har verkligen visat sitt värde.
Cechs stigande form har sammanträffat med Arsenals stigande form och det är ingen slump. Nu finns tryggheten bakifrån, vetskapen om att laget har en målvakt som gör matchavgörande räddningar. Vi minns ju hans fenomenala parad när Christian Benteke avslutade från nära håll mot Liverpool. Han gjorde en matchavgörande räddning då Anthony Martial hade läge att ge Manchester United en livlina i mötet för ett par veckor sedan.
Igår gjorde han en stormatch och var segerorganisatören bakom Arsenals blytunga seger mot Bayern München.

Arsenal valde den väntade strategin igår. De lät Bayern ta hand om bollinnehavet och satsade på kontringar.
Deras 4-3-3 blev ett 4-4-2 i försvar med två raka linjer som tvingade Bayern till kanterna och efterföljande inlägg. Och där har Per Mertesacker och Laurent Koscielny numera ett samarbete som bär frukt, inte som förr när inlägg var en akilleshäl.
Den här taktiken hade kunnat betala sig i första halvlek då Theo Walcott fick några omställningslägen där han oroade gästernas försvar. Det hade förstås även kunnat kosta baklängesmål eftersom Bayern är ett av Europas bästa lag och alltid kommer att skapa chanser, oavsett motstånd. Tyskarnas sätt att spela sig ur trånga situationer igår påminde en hel del om hur Barcelona brukar hänföra oss. Den individuella kvaliteten är extremt hög på en del fötter och hjärnor (Philipp Lahm!). Den underbare Douglas Costa hade sån lekstuga med Héctor Bellerín på vänsterkanten att jag funderade om Bellerín skulle behöva hjälp för att hitta till omklädningsrummet i pausen.
Hur Pep Guardiola kunde flytta Costa till högerkanten i andra halvlek när brassen skaffat sig ett sånt mentalt övertag var häpnadsväckande. Pep vet förstås bättre än alla andra, men det kändes som en taktisk blunder. När Bellerín slapp Costa satte han inte en fot fel och spelade upp sig till ett bra slutbetyg. Nacho Monreal på vänsterbacken klarade Costa avsevärt bättre och var bra matchen igenom.
Bayern hade gjort mål om Robert Lewandowski – spelaren som Thierry Henry befängt nog kallade ”bäst i världen” – varit skarpare. De hade definitivt gjort det om Petr Cech varit en ordinär målvakt.
Sommarförvärvet från Chelsea ägde sitt straffområde igår och han gjorde en hyperviktig räddning när Lewandowski sprang sig till ett friläge vid ställningen 0–0.
En stor målvakt gör stora räddningar i stora, avgörande ögonblick och Petr Cech framstår nu som en ett tungt argument till att Arsenal är bättre i år än vid motsvarade tidpunkt ifjol.
Nu när laget har fått spets i sina omställningar kan kombinationen av toppkvalitet mellan stolparna och ett förfinat kontringsspel bära långt.
Hur långt?
Tja, jag tippade ju inför säsongen att Arsenal skulle vinna ligatiteln och det står jag fast vid.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Manchester United.

Matchen (Everton borta)
Manchester United kom med Arsenal-debaclet i ryggen och även om det varit landslagsuppehåll sedan den smällen så fanns det ett frågetecken kring Louis van Gaals lag. Hade de tappat rytmen? Nej, det här var en rungande replik. På svårspelade Goodison Park dominerade Manchester United totalt i första halvlek. Louis van Gaal satsade på mittfältsparet Morgan Schneiderlin/Bastian Schweinsteiger och duon kontrollerade centralt med hjälp av Juan Mata och Ander Herrera. Morgan Schneiderlin gjorde 1–0 och Ander Herrera fyllde på med 2–0 med den stortens andravågslöpning som Paul Scholes var en gång i tiden var mästare på.
Everton reste sig efter paus och hade möjligheter att reducera, men David De Gea svarade för ett par kvalificerade räddningar. Där har Louis van Gaal sannerligen en joker som gör skillnad i match efter match. Wayne Rooney fick springa in med 3-0 i 62:a minuten och från det ögonblicket var trepoängaren säkrad.

Spelarbetygen
David De Gea 4
————————
Darmian 2
Chris Smalling 4
Phil Jones 3
Marcos Rojo 3
————————
Morgan Schneiderlin 3
Bastian Schweinsteiger 3 (74)
————————
Juan Mata 2 (46)
Ander Herrera 4 (81)
Anthony Martial 4
————————
Wayne Rooney 2

Ersättare:

Jesse Lingard 2 (46)
Michael Carrick (74)
Marouane Fellaini (81)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Ander Herrera har varit den mest underutnyttjade spelaren i Manchester United det senaste året. Förra hösten undrade fansen vad spanjoren hade gjort för att förtjäna att förbises gång på gång av Louis van Gaal. När han väl fick chansen var han ofta framträdande. Efter en stark vår kändes det som att Herrera skulle få en större roll, men i starten av denna säsong har han återigen använts sparsamt. I lördags fick Ander Herrera spela från start i nummer tio-positionen och han tackade för förtroendet genom att vara segerorganisatör i 3–0-vinsten mot Everton. Herrera är något så ovanligt som en spelskicklig slitvarg, en lirare i arbetskläder. Han är en tillräckligt bra tvåvägsspelare för att var nyttig i presspelet och försvarsarbetet och han är tillräckligt begåvad för att delta i passningstrianglarna med Juan Mata. Herrera nickade in 2-0-målet, spealde fram Wayne Rooney till 3–0 och han har redan prickat in tre mål den här säsongen – trots begränsad speltid. Herrera är en joker som är guld värd för Louis van Gaal. Har holländaren förstått det?

Tummen ned
Wayne Rooney gjorde mål igen. Det var hans första fullträff på bortaplan i Premier League sedan 22 november förra året. Rooneys form har varit svag i inledningen av ligan och jag tycker att den är en bit bort fortfarande. Förr kunde engelsmannen skapa tid och utrymme för sig själv tack vare sin styrka, snabbhet och en bra förstatouch. Jag tycker inte att någon av de egenskaperna är särskilt framträdande nuförtiden. I Arsenal har det diskuterats mycket kring om laget kan vinna ligan med Olivier Giroud på topp. Kan Manchester United vinna ligan med Wayne Rooney som striker 2015/16?

Taktisk spaning
Louis van Gaal startade med Anthony Martial som vänsterytter och Wayne Rooney som striker mot Everton. Det var inte förvånande utifrån att Rooney har varit blek och behöver en nytändning, vilket ett positionsbyte kan ge. Men det var förvånande med tanke på att Anthony Martial varit så bra som anfallare (jag tycker exempelvis att han var väldigt bra mot Arsenal, trots resultatet).
Martial, som vid flytten till England sågs mer som en winger än striker, hade inga problem att anpassa sig till vänsterkanten. Tvärtom. I andra halvlek hade han stundtals lekstuga med Evertons högerback Séamus Coleman. Det är få spelare som kan matcha Coleman i snabbhet, men Martial flög förbi irländaren ett par gånger. Martial framstår i nuläget som Uniteds ”dörröppnare” offensivt. Laget har ett vasst possessionspel som kretsar kring fina fötter på Juan Mata, Michael Carrick och Bastian Schweinsteiger, men kvaliteten att ta sig förbi sin spelare och skapa öppningar är ack så viktig och i nuläget är det Martial som gör det bättre än någon annan i Manchester United.

Jürgen Klopps påverkan på Liverpool syntes från första minuterna.
Här tittar jag närmare på lagets nya presspel och hur julgransformationen används i offensiven.

Efter framgångarna i Dortmund blev Gegenpressing ett begrepp i fotbolls-Europa. Som väntat var det ett karaktärsdrag Jürgen Klopp skulle ta med sig till sin nya klubb. Jag tyckte att det syntes redan efter ett par minuter att det var ett Klopp-inspirerat Liverpool som tog sig an Tottenham. Den tyske tränaren har bara genomfört några få träningspass med hela truppen, men tankarna bakom Gegenpressing och en mer intensiv fotboll var uppenbara. Liverpoolspelarna var mer löpvilliga än jag sett dem tidigare.
Om någon fortfarande tvivlar på det och avfärdar det som struntprat kan vi titta på statistiken. Liverpool sprang 116 kilometer i gårdagens match. Det är mer än något annat lag gjorde i en match den här helgen och 10 kilometer längre än vad Liverpool själva har sprungit i matcherna. Klopps mantra om ”10 meters more” har redan gett effekt.

Vi har redan konstaterat att Klopp formerade ett 4-3-2-1-system i debutmatchen. Idag tänkte jag granska hur lagets presspel fungerar. Vi har redan konstaterat att Klopps fotbollstänk bygger på att laget ska ligga tämligen lågt (medium block) när motståndarna har bollen under kontroll. När motståndarna inte har det eller det egna laget precis har förlorat bollen ska man gå in i intensiv press. Det är Gegenpressing. Den direkta återerövringen syntes tydligt igår och den är ganska enkel att beskriva med video (men svår med stillbilder). Det handlar kort och gott om att närmaste spelaren snabbt sätter press och övriga plockar upp närmaste passningsalternativ och skär av passningsvinklar.
Så här tittar vi istället på presspelet från ”öppet spel”.

I utgångsläget positionerar sig Liverpool enligt julgransformationen, 4-3-2-1. När bollen spelas mellan mittbackarna Toby Alderweireld och Jan Vertonghen är det ”triggern” för att starta pressen.

Strikern Divock Origis uppgift är att ta en kurva för att skära av spel tillbaka till Toby Alderweireld. Liverpool lockar motståndaren att spela ut bollen till den ledige vänsterbacken Danny Rose. James Milner, till höger på det centrala mittfältet, vet redan var bollen kommer att spelas så han kan störta fram mot Rose.
Notera här att Adam Lallana och Coutinhos uppdrag är att ligga tätt på Tottenhams sittande mittfältare Mousa Dembélé och Dele Alli. Det gör att Vertonghens enda passningsalternativ är Danny Rose eller hem till målvakten Hugo Lloris.

Jan Vertonghen ”går i fällan” att spela ut bollen till Danny Rose och vi kan här se att James Milner redan är på väg mot Rose i hög fart.

James Milner är inne i press på Danny Rose och inom det markerade området har Liverpool nu skapat ett 6 vs 4-övertag tack vare sin överflyttning.

För att pressen skulle ha varit perfekt hade jag velat ha Lucas Leiva lite närmare Dele Alli (stora röda pilen).

Att lag skapar övertag på bollsida är inget unikt. De två positioneringar som jag tycker är intressanta här är de som sker på andra sidan av planen.
1) Coutinho som gör en rejäl överflyttning. Man brukar prata om bortre delen av cirkeln som ett referensmått på hur mycket man behöver flytta över. Här har Coutinho tagit sig förbi mittpunkten – ett exempel på hur ”10 meters more”-snacket ter sig i praktiken.
2) Emre Can som har ett relativt stort avstånd till Lucas Leiva. Men det är kalkylerat. Eftersom Liverpool blir känsligt för spelvändningar i det här systemet så är tanken här att Emre Can ska släpa lite för att kunna vara den som hinner in i press om Tottenham skulle lyckas vända ut bollen på högerbacken Kyle Walker.

SÅ FUNGERAR LIVERPOOLS ANFALLSSPEL I ”JULGRANEN”

Här ser man utgångspositionerna för ytterbackarna som blir höga. Det är ytterbackarna Clyne (närmast) och Moreno (längst bort) som ska stå för spelbredden.

Här kan man se hur Adam Lallana fungerar som en indragen kantspelare. Högerkanten ska istället skötas av Nathaniel Clyne (utanför bild). Notera här hur Tottenhams mittbackar måste hålla koll på två nummer tio-spelare, Coutinho och Lallana. Det innebär istället att vänsterbacken Danny Rose blir ”sysslolös” och hamnar i svåra värderingar kring hur långt han ska följa Lallana.

Två indragna yttrar gör automatiskt att motståndarnas backlinje blir väldigt centrerad, vilket skapar enorma ytor på kanterna. Här är det James Milner som fyller på på högerkanten medan Alberto Moreno parkerat långt ut till vänster för att vara beredd på en eventuell spelvändning.

SLUTSATS
Julgransformationen är ett sätt att få in både Coutinho och Firmino i mer centrala roller. Jag vill minnas att Jürgen Klopp använt den här formationen i Dortmund och han kan mycket väl göra det framöver i Liverpool då laget saknar vassa, renodlade yttrar (Jordon Ibe kan bli lidande av systemskiftet). Offensivt kommer Klopp behöva mer tid att slipa på kombinationer och laget kommer givetvis bli mer spetsigt när Christian Benteke och Daniel Sturridge är tillbaka.
Defensivt såg man redan konturerna av Klopps högintensitetsfotboll med hård press i specifika moment (som jag visat ovan) och Gegenpressing, det vill säga direkt återerövring vid bolltapp.
Liverpool sprang mer igår än något annat lag gjort hittills denna säsong och det understryker hur krävande Jürgen Klopps fotboll är. Liverpool har tre mittfältare – James Milner, Jordan Henderson och Emre Can – som passar utmärkt i det spelsättet.
Det blir så klart oerhört intressant att se dels hur länge i de enskilda matcherna som Liverpool orkar hålla uppe intensiteten, dels om det gör att lagets blir tröttkört framme i vår.

***
Läs mer:
17 okt: ”Lovande start för Klopp”.

Jürgen Klopp sa inför matchen att han skulle göra något som Tottenham och Mauricio Pochettino inte förväntade sig. Och det gjorde han. Istället för att formera det förväntade 4-2-3-1 så ställde han ut Liverpool i ett 4-3-2-1. Jag vill minnas att hans Dortmund använt julgransformationen och därför var det slarvigt av mig att inte ta med den när jag analyserade tänkbara uppställningar i veckan.
Tidigt i matchen gav det här spelsättet ett övertag eftersom Tottenham inte kom underfund med vare sig Liverpools uppställning eller gästernas intensiva press.
Det blir mer om Gegenpressing och 4-3-2-1-systemet i en kommande blogg, men här ser ni hur uppställningen såg ut i försvarsspelet.

Fotnot: Bild från Viaplay.se.

Lovande start och en stark debutpoäng mot ett formstarkt Tottenham.
Jürgen Klopp kommer undan med klart godkänt i debuten i Premier League. Mer går inte att kräva med det tillgängliga materialet.

Efter all Klopp-hysteri och alla hyllningar var det så dags för allvaret att börja. Jürgen Klopp tog med si
Frågor var förstås många inför starten. Vilka skulle få starta? Hur skulle han formera laget? Vad hade han hunnit göra med laget på några få träningspass inför lördagens tidiga avspark? Skulle vi få se Gegenpressing redan nu?
Det vi kunde konstatera redan en timme före avspark var att Klopp var tvungen att avvara en rad av sina starkaste namn. Jordan Henderson och Firmino har varit skadade en tid, Danny Ings gick sönder förra veckan, men att både Christian Benteke och Daniel Sturridge saknades gjorde att laget saknade spets framåt.
Det blev ett 4-3-2-1-system med den väntade backlinjen, Lucas Leiva, Emre Can och James Milner på ett tremannamittfält, Adam Lallana och Coutinho som indragna yttrar och Divock Origi som striker. 4-3-2-1, julgranen, är ett sätt att komma runt det faktum att Liverpool saknar yttrar av klass, men istället har tre potentiella tior i Lallana, Coutinho och Firmino.

Det första Jürgen Klopp började prata om med sina spelare när han tog över tränarposten var att han kräver fler löpmeter. ”10 meters more” verkar vara ett mantra. Och det syntes att Liverpool hade mer intensitet i presspelet. Tankarna med Gegenpressing syntes. När Tottenham hade bollen under kontroll föll Liverpool ned. Så fort det fanns chans att sätta press, antingen genom att låsa mot en kant eller direkt efter bolltapp så sprang Liverpool så mycket som benen bar. Liverpool gjorde 614 högintensiva löpningar i matchen, enligt Opta. Det var 50 fler än Mauricio Pochettinos gäng och det var första gången hittills under säsongen som något lag gjort fler ”sprints” än Spurs i en match. Det säger en hel del om Klopps inflytande.
Emre Can var nyttig och spelade sig till både en startplats och förtroendekapital med sin inställning. Jag tycker även att Mamadou Sakho var briljant i sitt sätt att sätta gedigna uppspel (med undantag för en huvudlös pass i 16:e minuten). Överflyttningarna var extrema och det ledde till en rad bollvinster. Med lite tur hade det resulterat i ett mål under den starka inledningen. Divock Origi kom närmast med en nick i undersidan av ribban.
När Tottenham väl kom underfund med att de måste kunna ta bollen förbi  förstapressen och hitta spelvändningar kom scenförvandlingen. Framför allt tycker jag att Mousa Dembélé var viktig med sin förmåga att hålla i bollen och ge laget tid. Simon Mignolet räddade Liverpool under andra halvan av första halvlek genom ett par svettiga räddningar. Harry Kane har fortsatt svårt att hitta nätet och verkar ha tappat självförtroendet så fort det vankas avslutsläge.

I andra halvlek tappade matchen kvalitet, mycket på grund av att det saknades kvalitet på planen. Tottenham kändes uddlösa framåt. Erik Lamela var misslyckad, Clinton N’Jie likaså. Christian Eriksen var hotet, men han kom inte i avslutningssituationer. I Liverpool var som väntat offensiven långt ifrån synkroniserad. Origi gjorde vad han kunde, men Klopp behöver givetvis mer tid att slipa på kombinationer.
En poäng på White Hart Lane var en godkänd start. Gegenpressing har hittat till England och när Jürgen Klopp har tillgång till sina stora kanoner kommer Liverpool bli ett mer respektingivande lag.

Hur det intensiva, energikrävande presspelet kommer att påverka Liverpool på sikt vet vi inte. Jag gissar att Gegenpressing kommer att innebära många bollvinster och kontringsmål den här hösten, men om kraften finns att hålla i över tid blir oerhört intressant att se.

Sam Allardyce har tagit över Sunderland. Fansen jublar.
Det säger en hel del om klubbens utsatta situation.

När klubbar presenterar nya tränare nuförtiden brukar mycket av diskussionen handla om spelstilar, om filosofier och ideal. Tony Pulis har sin filosofi medan Roberto Martínez har en diametralt annorlunda. Efter att Jürgen Klopp tackade ja till jobbet i Liverpool har snacket på fikarasterna i Merseyside handlat om Gegenpressing.
I samband med Sunderlands tränarrekrytering har väldigt lite handlat om ”style”. Knappt någonting.
Två namn var hetare än andra i spekulationerna som Dick Advocaats efterträdare, Sam Allardyce och Nigel Pearson. Båda är kända som hårdföra herrar som inte prioriterar passningstrianglar.
Efter Advocaats avhopp funderade kring vem som skulle vara beredd att sätta sig i den här katapultstolen, men Allardyce verkar laddad. Tydligen hörde han av sig själv till Sunderland och visade intresse i somras när Advocaats framtid var osäker.
Sam Allardyce är samme man som skickades ut nästan med huvudet före från West Ham för att fansen inte var nöjda med fotbollen han förespråkade. I Sunderland tas han emot med öppna armar. Det hade nog inte skett på så många andra Premier League-arenor och det säger en del om Sunderland.

De luttrade fansen har fått uppleva flera års organisatorisk vanskötsel av klubben. ”Black Cats” har hattat mellan olika tränare och ledarstilar. Inget har fungerat. Nu vänder man sig till ”Big Sam”, en beprövad ”doktor” som botat andra sjuka patienter. Han tog över Blackburn 2008/09 i ett läge då klubben var i kris och hade tagit 13 poäng efter 17 matcher. Han klarade kontraktet den gången och hade inte ägargruppen Venky’s anlänt och sparkat Allardyce hade Blackburn kanske fortfarande varit en Premier League-klubb idag.
Sam Allardyce är en pragmatisk tränare. När Bolton nådde framgångar i början av 2000-talet var det tack vare längre spel och fysik. Med Kevin Davies som centertank var de föregångaren till Stoke, även om Sam Allardyce inte vill kännas vid den bilden. Jag minns Allardyces Blackburn som ett lika pragmatiskt gäng. Mycket längre bollar. Mittbacken Chris Samba flyttades upp på varje frispark, även om den slogs från egen planhalva.

Det är ett hälsotecken att Sunderlands fans välkomnar Allardyce. De vet att materialet inte håller för att spela en expansiv fotboll så det är lika bra att inse att radikala åtgärder krävs. Sunderland har tryckt på larmknappen och då är det oftast herrar som Tony Pulis och Sam Allardyce som kommer springades.
Vad kan Allardyce göra med Sunderland? Ja… det osar inte direkt kvalitet om truppen.
Han har fått en managerroll, vilket betyder att han själv kommer ansvara för värvningar. Det känns naturligt när Sunderlands sportchef Lee Congerton nu lämnar sin post (hans sista uppdrag var att hitta efterträdaren till Dick Advocaat) och den lösningen aldrig fungerade i Sunderland. Sam Allardyce kommer säkert plocka in spelare som kan känner och litar på. Kevin Nolan har redan nämnts.
Jag utgår från att ”Big Sam” går över på ett rakare spel. 4-4-2 med längre bollar. Det skulle ge honom möjligheten att spela Jermain Defoe som anfallare (Defoe håller inte som ensam striker och på kanten kommer han för långt från avslutssituationer). Defoe och Steven Fletcher är i teorin ett intressant anfallspar.
Ett lågt, rakt 4-4-2 skulle kräva mycket löpande, men det tror jag att Allardyce kan fixa om han satsar på rätt kort. Ett mittfält med Sebastian Larsson, Yann M’Vila, Jack Rodwell och Jermaine Lens. Fabio Borini och Adam Johnson som alternativ.
Som ni ser skulle det här gå ut över Ola Toivonen, som annars börjat lovande på Wearside. Men han skulle kunna användas som släpande anfallare i ett 4-4-1-1 när Allardyce behöver stänga till.
Kan Sam Allardyce nå framgångar med samma recept som han använde i Bolton och Blackburn? Det är trots allt snart sju år sedan han ersatte Paul Ince på tränarposten i Blackburn.
Det ska hur som helst bli så intressant att följa.

Jürgen Klopp har redan vunnit över Liverpoolfansen med sin charm och spelarna med sin meritlista.
Vad kan han göra för att lyfta laget i tabellen?
Så här kan taktiken förändras med Jürgen Klopp vid rodret.

När Brendan Rodgers tog över Liverpool för 3,5 år sedan anlände han med en vision och ett 180-sidigt kompendium som beskrev hur klubben skulle erövra England. Under nordirländarens debutsäsong såg vi konturerna av den filosofin, men resultaten uteblev. Den efterföljande säsongen släppte Brendan Rodgers på sina ideal om bollinnehav. Liverpool blev ett kontringsbaserat lag som sprang sönder sina motståndare och tog sånär ligatiteln.
Under det tredje året, utan Luis Suárez spetskvalitet, blev laget identitetslöst och det var svårt att sätta fingret på vad Liverpool egentligen ville åstadkomma med sitt spel. Inte minst eftersom Brendan Rodgers tenderade att hatta mellan spelsystem från vecka till vecka. Ibland kunde det ge en effekt – som förra hösten då hans 3-4-3 gav ett lyft – andra gånger blev det kontraproduktivt.

Jürgen Klopps Dortmund var allt annat än identitetslöst. Under sina sju år i klubben gick Klopp i bräschen för den tyska fartfotbollen; intensiv press kombinerat med snabba omställningar.
Dortmund var alla hipsters favoritlag, men de blev det av en anledning. BvB var underhållande att se, en antites till den kontrollerande possession-fotbollen. Jürgen Klopp beskrev det bäst själv när han kommenterade Arsène Wengers Arsenal. Visst, han gillade vad han såg, han uppskattade kvaliteten hos spelarna, men spelet var mer som ”ljuv musik”. Själv föredrog han ”heavy metal”.

Många förknippar Dortmund med hög press i likhet med Barcelona, men det är inte hela sanningen. Dortmund pressade inte så högt som vissa påstod, de jobbade snarare med ”triggers” och pressade i specifika moment (felvänd spelare, dålig förstatouch och så vidare). När de väl började jaga framstod de som en bisvärm som var nästintill omöjlig att passera utan att skicka i väg en chanspassning. Det tog ett antal år för motståndarna att komma underfund med hur man skulle göra. Pep Guardiola lyckades i ett möte med Bayern München genom att helt frångå sin kortpassningsfilosofi och istället spela längre bollar förbi Dortmunds förstapress.

Vid det laget hade Jürgen Klopp redan vunnit två Bundesligatitlar och tagit sitt Dortmund till Champions League-final. Ingen kan snacka bort hans framgångar som ”tur” eller ”slump”. Han tog över en klubb på dekis, gav dem ett skräddarsytt spelsätt, lyfte fram unga spelare och nådde oanade resultat.
Uppdraget i Liverpool påminner om det i Dortmund. Det intressanta är om Klopp anammar samma tillvägagångssätt. Jürgen Klopp har sin idé om hur fotboll bör spelas och jag har svårt att se att han skulle byta livsåskådning bara för att han byter land.
Liverpool har enligt mig ett sämre spelarmaterial än Chelsea, Manchester City, Arsenal och Manchester United. De har ligans femte högsta lönebudget. Deras plats i hierarkin är alltså rimlig utifrån förutsättningarna. För att förändra den situationen krävs att klubben arbetar på ett annat sätt och smartare än sina konkurrenter. Jürgen Klopp var innovatören som hittade sin egen väg och lyckades utmana Bayern Münchens hegemoni i Bundesliga. Jag skulle älska att se honom göra samma sak i Liverpool, det vill säga importera Gegenpressing till Premier League. Det skulle innebära att Liverpool utgår från ett lågt försvarsspel när motståndarna har bollen under kontroll, men vid varje bolltapp använder direkt återerövring.
Utifrån Liverpools spelare och nuvarande status ser jag det som ett spännande vägval. Att göra samma sak som konkurrenterna – med sämre spelarmaterial – låter inte som ett framgångsrecept.

Så vad har Jürgen Klopp att jobba med i ”nya Liverpool”? Om Klopp överför sitt Dortmund på sitt nya lag kommer han formera ett 4-2-3-1. Hans Dortmund framstod i försvarsarbetet ofta som ett rakt 4-4-2, men i uppbyggnadsspelet droppade ofta ”tian”, Shinji Kagawa, ned vilket gjorde att många beskrev det som 4-2-3-1.
Klopp har mig veterligen inte testat trebackslinje under sin tid i Dortmund. Så Brendan-experimenten och hattande av olika uppställningar lär utebli. Det blir fyrbackslinje i Liverpool framöver, var så säkra.
I Dortmunds försvar byggde Jürgen Klopp sitt lag på två nickstarka mittbackar, Neven Subotic och Mats Hummels, där den sistnämnde hade kombinationen av huvudspel och rörlighet. På ytterbackarna fanns Lukasz Piszczek och Marcel Schmelzer, där Piszczek använde sitt tvåväggsspel och Schmelzer sin bolltrygghet och sina inlägg.
Här kan man se liknande ytterbacksalternativ i Liverpool i Nathaniel Clyne och Alberto Moreno. Clyne är en tvåvägsspelare, Moreno är bolltrygg. På mittbackssidan har Dejan Lovren floppat rejält sedan flytten från Southampton. Men kroaten gjorde sitt livs säsong med en högre försvarslinje under Mauricio Pochettino i Saints. Martin Skrtel och Mamadou Sakho passar bättre i lägre försvar som får stå still och nicka undan bollar. Fansfavoriten Sakho är bättre än Lovren, men han kan bli bekväm falla för djupt. Jag utgår från att Jürgen Klopp kommer att leta efter en rörlig, högerfotad mittback redan i januari.

På mittfältet minns vi Nuri Sahin och Sven Bender från Dortmund. Klopps spelidé kräver löpstarka spelare och Sven Bender var box-to-box-mittfältaren som ofta avverkade flest löpmeter i Bundesliga. Han skulle kunna liknas vid en James Milner. Jordan Hendersons främsta egenskap är hans löpstyrka, därför tror jag att han kommer att passa utmärkt i Klopps filosofi. Jag gissar att Milner-Henderson blir förstavalet centralt, även om dessa spelare inte övertygat hittills när de spelat tillsammans. Men det var i ett annat system, med ett annat tänk. I en high pressing-filosofi blir deras uppdrag och ansvar ett annat. Lucas Leiva, som i höst gett stabilitet och defensivt tänk, är inte rörlig nog att klara Klopps bolljagande. Emre Can finns som alternativ medan Joe Allen blir användbar i skeden då man vill kontrollera bollinnehavet.

Offensiven är mest intressant att fundera kring. Jürgen Klopps anfallsidé bygger på snabba omställningar och direkt återerövning. För det krävs löpstyrka i presspelet och snabbhet i djupledslöpningar. Marco Reus handplockades från Mönchengladbach eftersom han var en av Europas bästa kontringsspelare.
Innan Reus anlände använde Jürgen Klopp Jakub Blaszczykowski och Kevin Grosskreuts på kanterna, två extremt löpstarka spelare. I nummer tio-positionen utvecklades Shinji Kagawa till en nyckelspelare efter flytten från Cerezo Osaka. Jürgen Klopp har en naturlig tia i Liverpool i Philippe Coutinho, men kantrollerna är lite oklara. Firmino passar egentligen bäst för tio-rollen, men kan få ta klivet ut på kanten. Jag var inte övertygad om brassens storhet, men Jürgen Klopp har varit en beundrade sedan tiden i Bundesliga och det kan indikera att Firmino får en viktigare roll framöver. Adam Lallana är ett alternativ på kanterna och han är van vid hög press från tiden i Southampton. Jag tror samtidigt att Jordon Ibe är den spelaren som kan få ett rejält lyft av ett tränarskifte. Dels stagnerade Ibe i sin utveckling under hösten, dels brukar Klopp lyfta unga spelare. I Dortmund fick han ett gäng formbara talanger att springa genom väggar och om Ibe utför sin arbetsbeskrivning kan han på sikt ta hand om högerkanten. Bortglömde Lazar Markovic, utlånad till Fenerbahçe, är en annan som skulle kunna trivas i Klopps spelsätt.

Längst fram har Jürgen Klopp två strikers med olika egenskaper. Christian Benteke är en stark targetspelare medan Daniel Sturridge är en djupledslöpare med avslut i toppklass. Jürgen Klopp har, som Michael Cox noterar i The Guardian, inte spelat med två strikers någon gång under tiden i Dortmund. Det talar emot att han skulle använda tvåmannaanfall i sin nya klubb. Daniel Sturridge är inte samma spelare när han utgår från kanten och kommer längre från avslutssituationer. Här finns ett möjligt problem då en av dessa anfallare riskerar att hamna på bänken.

MÖJLIGA UPPSTÄLLNINGAR

4-2-3-1

Utgångsuppställning. Jürgen Klopp formerade ett 4-2-3-1 i Dortmund och det offensiva spelarmaterialet i Liverpool skulle passa för den uppställningen. Frågetecken för mittbackarna Sakho och Skrtel hur de anpassar sig till ett högre presspel.

4-3-3

För att få in både Benteke och Sturridge i ett 4-2-3-1 krävs att den sistnämnde accepterar en kantroll.

4-2-1-3

Bara en gradskillnad jämfört med 4-2-3-1. Yttrarna får högre positioner, vilket skulle gynna Daniel Sturridge.

4-2-2-2

Jürgen Klopp har inte använt two-striker-system i Dortmund. 4-2-2-2 med Firmino och Coutinho i indragna kantroller skulle kunna öppna för Benteke och Sturridge som anfallspar.

DESSA SPELARE KAN FÅ ETT LYFT
Om vi bortser från att alla spelare kommer få ett lyft nu när en ny röst kommer in och skakar liv i gruppen – här är några spelare som jag anser kan lyfta under Jürgen Klopp.

> Jordan Henderson: Passar i ett högintensivt spel, och avverkar många löpmeter. Jürgen Klopp borde älska Henderson.
> Jordon Ibe: Jürgen Klopps spelidé passar bäst med unga spelare och jag tror att Ibe, som stagnerat under hösten, kan lyfta om han rättar in sig i ledet och gör det tränaren kräver av honom.
> Roberto Firmino: Har startat trögt i Premier League, men Klopp var ett fan av brassen i Bundesliga och kanske kan hitta en bättre roll till honom.

Jürgen Klopp är på väg att ta över Liverpool FC.
Det är så häftigt och att 48-åringen tar sig an utmaningen säger en hel del om honom.

Sedan Brendan Rodgers fick sparken i söndags har det spekulerats vilt i vilka namn som kan ta över.
Drömnamnen Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp framstod som drömnamnen och för många, inklusive mig, var det med betoning på drömmar.
Carlo Ancelotti vill vara ledig ett år och väntar kanske på ett annat uppdrag, men Jürgen Klopp-spåret har gått från dröm till verklighet.

Varför jag inte trodde att ”Klopp to The Kop” var realistiskt för bara ett par månader sedan?
Vi har ju vant oss vid att fotbollsvärlden är en hierarkisk plats. Spelare – och tränare – vill tjäna så mycket pengar som möjligt och spela för så stora klubbar som möjligt. Det är inget konstigt i sig, så resonerar ju människor på rätt många andra områden i samhället också, men någonstans har de ”mjuka värdena” gått förlorade.
Efter supersuccén i Dortmund blev Jürgen Klopp ett av världens hetaste tränarnamn. Alla ville ha honom. Hans sistaår i Dortmund gör möjligt att någon av de allra största (läs Real Madrid hade tvekat), men hans status är bibehållen. Om Jürgen Klopp flaggat för att han varit ute på marknaden hade han kunnat välja och vraka bland erbjudandena.
Och då ska man veta att många större klubbar kan stå inför ett tränarskifte närmaste året: Chelsea, Manchester City, Manchester United, Bayern München, Real Madrid (who knows), möjligen även Arsenal.
Liverpool är en gigantisk klubb med en fantastisk historia – finare än många av ovannämnda jättar – men de är en klubb på dekis. Det missade Champions League-spelet i våras är en sak. Vad värre är att de två år i rad fått släppa sina bästa spelare. När man hamnar i den sortens onda cirkel är det svårt att ta sig ur den. Spelare lämnar, laget blir sämre, man har ännu mindre chans att vinna titlar och erövra Champions League-biljetter – vilket gör det ännu svårare att locka spelare.

Topptränare har en tendens att vilja komma till dukade bord. De vet att det inte är möjligt att göra guld av gråsten och har man renommé får man ofta de attraktiva uppdragen: Stor klubb, bra material, stor värvningsbudget.
Jag är så innerligt glad att Jürgen Klopp i detta läge visar att man kan välja en annan väg.
Nu är ju inte affären klar, det ska betonas, men så samstämmiga uppgifter pekar på att han blir det närmaste dygnet. Och när han väl presenteras så har han gått emot strömmen.
Jürgen Klopp till Liverpool är ett romantiskt val.

Jürgen Klopp kom till Dortmund från Mainz 2008. Då hade han gjort sig ett namn i Mainz där han gick direkt från spelarkarriären till att bli tränare. Ett namn för tyskarna blev han egentligen främst som tv-expert under Confederations Cup 2005 och senare under VM 2006 då han med lättsamhet och träffsäkerhet levererade analyser från studion.
Utmaningen i Dortmund var diger. Klubben hade drabbats av ekonomiska bekymmer och framgångarna i slutet av 90-talet kändes avlägsna. Det handlade om att bygga från grunden.
Jürgen Klopp trivdes med uppdraget. Han gillade klubbens arbetarklass-stämpel. Han använde den som ett verktyg i sitt bygge. Han visste att energin från läktarna fanns där. Nu behövde han ge dem ett lag och ett spel som de skulle backa.
Klopps high pressing-filosofi och Westfalenstadions branta ståplats blev en ”match in heaven”.
För att lyckas med detta insåg Klopp vad han behövde göra. Han gjorde sig av med några av de äldre spelarna och satsade på ungt och nytt. Han hade förstås en del tur att den unika 88-generationen var på gång upp genom de egna leden. Utan Mats Hummels, Kevin Grosskreuts & Co hade hans planer varit ogenomförbara. Men Klopp fick ut maximalt av spelarmaterialet.
Han var en fantastisk motivator och fick de unga spelarna att inte se några begränsningar. De var beredda att springa genom väggar för sin tränare och Gegenpressing blev ett begrepp i hela fotbolls-Europa.
Han har fått kritik för att han är ”begränsad taktiskt”, men det ger jag inte mycket för. Ingen tränare har allt och det viktiga är att man omger sig med rätt folk. Klopp tar med sig assistenterna Peter Krawietz och Zeljko Buvac och de hade kompetens nog att skapa underverk med Dortmund.
Det Jürgen Klopp gjorde i BvB var fantastiskt. Under de åren var Dortmund exemplet i Europa som visade att det gick att konkurrera trots begränsad budget. Det är därför jag anser att han är som klippt och skuren för uppdraget i Liverpool.

Projektet i Liverpool liknar det han ställdes inför i Dortmund. Liverpool är också en slumrande jätte. De upplever också en identitetskris och måste välja väg. I det läget är det svårt att nå framgångar om man gör det alla andra gör fast med mindre pengar. Liverpool har ligans femte högsta lönebudget och bör därför sluta femma enligt logiken.
Liverpool måste vara smartare och bättre än sina topp 4-konkurrenter för att lyckas. De var man när man knöt till sig Luis Suárez, Raheem Sterling, Daniel Sturridge och Coutinho – och då kunde man också utmana om en ligatitel.
Nu har man kört fast och behöver göra något nytt. Jürgen Klopp är mannen för uppdraget.
Han har lyft en klubb i kris till toppen förut och han har gjort det för att han är otroligt skicklig på man-management, för att han är en inspiratör som kan få spelare att överträffa sig själva. Det kommer att behövas på Anfield, för truppen är inte utan svagheter.
Liverpool behöver en identitet och jag skulle älska om Klopp tog med sin ”Pressing-Machine” till Premier League.
Det kan ta tid innan han får ordning på skutan, det är svårt att lägga om ett spel och en spelidé på kort tid, men jag ser redan nu spelare som skulle passa bra i den spelidén: Jordan Henderson, James Milner, Coutinho, Daniel Sturridge, för att ta några exempel.

Jürgen Klopp lyfts redan fram som frälsare av Liverpoolfansen. Det är förståeligt. Fans till alla klubbar har önskat sig Klopp i julklapp. Nu är det Liverpool som verkar få hans eftertraktade namnteckning. Och det var ett tag sedan de såg några ljusglimtar på The Kop.
Jürgen Klopp kommer tala till supportrarna på ett sätt som är mer trovärdigt än ”Deluded Brendan”. Klopp är begåvad, humoristisk och en varm personlighet. Hans Stimorol-leende kan och har fått omgivningen att smälta. Det är svårt att inte gilla honom.
Hans entré i Premier League kommer lyfta hela ligan.
Om han lyfter Liverpool?
Det beror på vad man menar med ett ”lyft”. Han kommer garanterat att ingjuta nytt mod och energi i klubben, spelarna får en nytändning och bara av det kommer laget att lyfta sig.
Om han lyckas bygga om laget och lyfta dem till en Champions League-plats innan utgången av nästa säsong, 2016/17, återstår att se. Det är en tuff utmaning. Liverpool spelar ”catch-up” och det har redan börjat ryktas om intresse från La Liga för Coutinho.
Jürgen Klopp kan hamna i en situation där han tappar sina bästa spelare, precis som han gjorde i Dortmund. Och då lyckades han till slut inte hålla dem kvar i toppen.
Det finns så mycket att beundra i hans val om han väljer Liverpool.
Uppgiften är inte enkel, sannerligen inte, men jag kan inte se någon annan som varit bättre lämpad som Brendan Rodgers efterträdare.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen (Manchester United hemma)
En mäktig start av Arsenal som var revanschsuget efter förra veckans Champions League-fiasko. Arsenalspelarna hade knappt lånat ut bollen när Alexis Sanchez gjorde 1–0 redan i sjätte minuten. En minut senare kom 2–0 via en blixtrande kontring. Arsenal var överlägset och Alexis Sanchez dundrade in 3–0.
Efter det fick Manchester United ordning på spelet något, men det var också för att Arsenal backade ned och överlät bollinnehavet. Det innebar att laget fick omställningslägen och Aaron Ramsey hade ett jätteläge att göra 4–0. Uniteds enda möjlighet att ta sig in i matchen var när Anthony Martial vände bort Per Mertesacker (som sålde sig på tok för billigt). Martials skott räddades dock av Petr Cech och andra halvlek blev egentligen en transportsträcka mot tre säkra poäng.
Det är sällan man sett Arsenal agera med sådan beslutsamhet i möten med topp fyra-motstånd.

Spelarbetygen
Petr Cech 3
————————
Héctor Bellerín 4
Per Mertesacker 2
Gabriel 4
Nacho Monreal 4
————————
Francis Coquelin 3
Santi Cazorla 4
————————
Aaron Ramsey 3
Mesut Özil 5 (75)
Alexis Sanchez 5 (81)
————————
Theo Walcott 4 (75)

Ersättare:
Olivier Giroud (75)
Alex Oxlade-Chamberlain (75)
Kieran Gibbs (81)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Rätt mycket efter 3–0 mot Manchester United, men jag väljer Theo Walcott här. Han har fått chansen att konkurrera som striker denna höst och hans insats mot Manchester United underströk att han nu är lagets främsta alternativ i den positionen. Att han är vass som kontringsspelare vet vi och mot Manchester Uniteds höga backlinje passade hans egenskaper perfekt. Det återstår att se om han kan vara lika effektiv även mot lågt sittande försvar.

Tummen ned
Alexis Sanchez haltade av med känning i slutet av matchen. Det bör inte vara någon fara inför fortsättningen. Men det är förståeligt om fansen är oroliga för Arsenal är sannerligen ett annat lag med chilenaren i form. Nu har han gjort fem mål på de två senaste ligamatcherna och jag kan inte se något försvar i ligan som är kapabelt att stoppa Sanchez ”on his day”.

Taktisk trend
Hur många gånger har vi inte sett Arsenal spela i sidled mot ett handbollsförsvar utan att hitta öppningar? Oftast handlar det om en ovilja att löpa utan boll, att spelare blir bekväma och tror att öppningar sker av sig självt. Därför var det kul att se Arsenal första kvarten i söndags. Pass and move, spelare som ständigt var beredda att gå i väg. 1–0-målet var ett prima exempel på detta. Om Mesut Özil spelar bollen till Aaron Ramsey och inte tar någon löpning händer ingenting. Nada. Ramsey kommer tvingas fortsätta spela bollen i sidled och vänta på en öppning. Men Özils löpning, i rätt ögonblick samtidigt som Theo Walcott gör en motrörelse för att ta sig ur offsiden, skapar öppningen som leder till målet. Extremt svårt att försvara sig emot.

Mesut Özil spelar till Aaron Ramsey och tar sedan löpningen in i ytan som skapas mellan ytterback (Ashley Young) och innerback (Daley Blind).

Svårt att försvara sig emot. Ashley Young hinner inte flytta in. Daley Blind borde ha upptäckt löpningen från Özil, ställt sig halvt vänd och hängt med ned mot kortlinjen. Men när det går så snabbt och det utförs med sådan tajming har jag förståelse för att han inte hinner uppfatta situationen med.

Andra målet var den sortens kontringsperfektion som man så sällan får se. I teorin ser det busenkelt ut. Rak boll upp på mötande ytter som flyttat in (Alexis Sanchez), skarv på rättvänd mittfältare som hittat spelyta 2, den mellan motståndarnas mittfält och backlinje, spel i djupet på en vältajmad djupledslöpning (Theo Walcott).
Varför sker inte det här mer frekvent? Orsaken är nog så enkel som att Arsenal sällan får möjligheter att möta ett så utspritt motståndarlag. Och här får vi gå in på Manchester Uniteds försvarsstrategi. Louis van Gaals high pressing-taktik i kombination med mittfältarnas zonmarkering gör att United ofta släpper ytan framför sin backlinje. Oftast är den mindre än i detta fall (se nedan) eftersom Smalling och framför allt Daley Blind oftast tar steget fram.

Notera Bastian Schweinsteigers position som är hög i förstaläget (se nedan) när Santi Cazorla vänder bort Wayne Rooney och alldeles för hög när Mesut Özil får bollen. Schweinsteigers uppgift i van Gaals filosofi är att kunna ta klivet fram mot Aaron Ramsey, istället för att säkra hem och täcka farliga ytor, så tysken kan inte lastas. Det är snarare en följd av en djärv försvarsstrategi. Jämför Schweinsteigers position med hur West Ham spelade i premiären mot Emirates då 16-årige Reece Oxford agerade sopkvast och inte vek en millimeter från ytan framför sina mittbackar.

Schweinsteiger beredd att ta klivet fram mot Aaron Ramsey i förstaläget.

Ingen av Manchester Uniteds defensiva mittfältare har koll på att Mesut Özil är fri i ytan bakom dem. Jag vill här också påpeka att högerbacken Darmian (inringad) ligger för långt ut mot kanten. Han har inte tittat bakom axeln och sett att Alexis Sanchez flyttat in innanför honom – och det är den passningen som Santi Cazorla hittar.

I nästa sekvens ser vi hur ohälsosamt stort avstånd det är mellan Schweinsteiger och försvarslinjen.

Slutsats
Arsenals starka start var ingen slump. Gunners var löpvilliga och satte motståndarna på prov. 2-0-målet var kontringsperfektion, men Arsenal kommer förmodligen inte få lika stora ytor att utnyttja mot andra lag som använder en mer försiktig försvarsstrategi mot Arsène Wengers gäng.