På grund av Ligacupfinalen i slutet av februari har ett omgångens lag blivit ”hängande”, nämligen det från omgång 27. Efter Chelseas seger mot Leicester igår kan vi fullborda den här elvan från månadsskiftet februari-mars.

Mitt omgångens lag:
Lukasz Fabianski, Swansea (2)
———————————————
Daryl Janmaat, Newcastle (4)
John Terry, Chelsea (2)
Fabricio Coloccini, Newcastle
Marcos Rojo, Manchester United
———————————————
Jordan Henderson, Liverpool (3)
Darren Fletcher, West Bromwich
———————————————
Jason Puncheon, Crystal Palace
Coutinho, Liverpool (3)
Ashley Young, Manchester United (3)
———————————————
Harry Kane, Tottenham (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Wayne Rooney (Manchester United), Estéban Cambiasso (Leicester), Papiss Cissé (Newcastle), Steven N’Zonzi (Stoke), Joe Allen (Liverpool), Hugo Lloris (Tottenham), Francis Coquelin (Arsenal), Joleon Lescott (West Bromwich), Scott Dann (Crystal Palace).

Gäller dessa matcher:
28 februari:
West Ham–Crystal Palace 1–3
Burnley–Swansea 0–1
Manchester United–Sunderland 2–0
Newcastle–Aston Villa 1–0
Stoke–Hull City 1–0
West Bromwich–Southampton 1–0
1 mars:
Liverpool–Manchester City 2–1
Arsenal–Everton 2–0
7 mars:
QPR–Tottenham 1–2
29 april:
Leicester–Chelsea 1–3

Bournemouths resa från botten av League Two till Premier League är som en saga.
Mannen bakom sensationen är en 37-åring som är något utöver det vanliga på tränarbänken.

Skruva tillbaka tiden drygt sex år: Då hade Bournemouth precis förlorat i andra omgången av FA-cupen mot lilla Blyth Spartans. Två veckor senare anställdes Eddie Howe som tillfällig tränare. Bournemouth låg på 91:a plats av 92 lag i det engelska ligasystemet och ekonomin var usel. Klubben var på väg att gå under.
Eddie Howe förlorade sina två första matcher som caretaker-tränare. Han kände själv att han inte var redo för uppdraget. Ändå fick han jobbet permanent resten av säsongen. På något sätt, oklart hur, lyckades han lyfta laget och klara kontraktet trots att blivit fråntaget 17 poäng på grund av de ekonomiska bekymren.
– Klubben var på väg att gå under, minns Eddie Howe.
Den efterföljande säsongen var Bournemouth belagt med ett transferförbud. I november toppade man tabellen och andra klubbar började få upp ögonen för Eddie Howe. Peterborough United kom med ett bud. Howe nobbade med motiveringen att ”hans hjärta fanns i Bournemouth”.
Det var inte bara tomma ord, det fanns en historia bakom.

Edward John Frank ”Eddie” Howe kom till sydkustlaget som ungdomsspelare. Som 16-åring fick han inte förnyat kontrakt, men när skador uppkom fick han ändå ”hänga kvar”. Han ”hänge kvar” hela vägen upp till a-laget. I december 1995 debuterade han i en match mot Hull City. Howe var försvarare och blev en viktig kugge i Bournemouth.
I mars 2002 hade Harry Redknapp fått upp ögonen för 25-åringen från Amersham. Howe blev Redknapps första nyförvärv i ”Pompey”. I debuten drabbades han av en knäskada. Det dröjde 18 månader innan han var riktigt fit igen. Vid starten av säsongen 2004/05 lånades Eddie Howe tillbaka till Bournemouth. För att köpa loss spelaren gick fansen ihop och lanserade en ”Eddieshare”. Några dagar senare hade de fått ihop 21 000 pund. Affären blev av. Två år senare hade dock skadorna blivit för påfrestande. Eddie Howe lade av.
Redan under våren 2007 hade han fått agera coach i reservlagets matcher. Nu kunde han ta det uppdraget fullt ut. När managern Kevin Bond fick sparken i september 2008 fick dock Eddie Howe lämna sitt uppdrag.
Han återvände till Bournemouth som ungdomstränare under nye managern Jimmy Quinn. När Quinn fick sparken i december 2008 fick Eddie Howe uppdraget att ta över.
Sedan har det rullat på.

Säsongen 2009/10 slutade med uppflyttning till League One. I januari 2011 hade Eddie Howes aktier stigit så pass högt att Burnley i Championship kom med ett bud. Eddie Howe accepterade utmaning och skrev ett 3,5-årigt avtal.
Det blev två mittenplaceringar med Burnley innan han återvände till Bournemouth i oktober 2013 av personliga skäl. Howes mamma hade gått bort under våren och med en nyfödd hemma behövde familjen lite trygghet i tillvaron.
– Jag var tvungen att göra det för min familj. Det har varit ett svårt halvår för mig och jag hoppas att Burnley-fansen förstår, sa han.
Burnley-äventyret blev aldrig någon succé, men så fort han var tillbaka i Bournemouth, klubbens i hans hjärta, fick han tränarkarriären på rätt kurs igen.
Under tiden på vift hade mycket hänt i Bournemouth. En ny ägare, ryske oligarken Maxim Demin, hade visat intresse för att satsa pengar i klubben. I oktober köpte han 50 procent av aktierna och spenderade direkt sju miljoner kronor på att förbättra träningsanläggningen. Men laget sladdade. De hade bara vunnit en av elva matcher i League One när Eddie Howe tog över. De kommande månaderna skulle fansen och resten av fotbolls-England få se en revolution.
I april 2013, ett halvår efter Eddie Howe comeback i klubben, fick fansen fira en ny uppflyttning, denna gång till Championship. Och väl i näst högsta ligan blev det en meriterande tiondeplats, sex poäng från playoffplatserna. Hans främsta bidrag i Burnley är att han värvade spelare som Charlie Austin, Danny Ings, Sam Vokes, Kieran Trippier och Ben Mee till klubben.
Igår, efter 3–0-seger över Bolton, säkrades avancemang till Premier League – bara sex år efter det att klubben var 91:a av 92 lag i ligasystemet. Det Eddie Howe lyckats åstadkomma är remarkabelt.
– Jag tror inte ens att du hade kunnat skriva ett filmmanus på detta för folk hade sagt: ”Det där är inte trovärdigt”, säger Eddie Howe om bedriften.

Eddie Howe beskrivs som en naturlig ledare. Han var bara 31 år när han fick uppdraget att leda Bournemouth första gången. Nu är han 37, fortfarande ung, men nu med sex säsonger i proffsfotbollen.
I intervjuer, som bland annat en med The Guardian i vintras, kan man utläsa att han är en noggrann tränare som trivs på träningsplanen. Han för dagbok över träningarna och sparar allt material (”min dagbok är så viktig för mig. Förlorar jag den skulle jag vara väldigt ledsen för jag har noterat varje träningspass jag genomfört sedan jag blev tränare”). Howe och assistenten Jason Tindall ser till att varje träning filmas för att de själva ska kunna utvärdera vad tränarteamet hade kunnat göra bättre. Eddie Howe är innovativ i sitt träningsupplägg.
– En av mina farhågor är att vi repeterar träningar för att vi saknar idéer. Så jag försöker hela tiden pusha mig själv och de andra coacherna att vi inspirerar genom att hitta nya sätt. Vi måste inspirera spelarna. Vi tar inte övningar från någon bok, även om du kan göra det för att få idéer. De flesta av mina övningar kommer från att jag tittat på matcher, både våra egna och andras.
Efter matcher så hjälper Eddie Howe själv till med att klippa ihop videosekvenser till spelarna, både individuellt och kollektivt.

Eddie Howe pratar ofta om inspiration och runt Bournemouths träningsanläggning och arena finns tecken på hur de hela tiden försöker skapa en inspirerande miljö. På vägen in till gymmet finns ett buskap på väggen:
”What you are thinking is what you are becoming”. Mohammad Alis namn står under citatet.
I spelarnas matsal och i mötesrummen finns liknande visdomsord från Abraham Lincoln, Steve Redgrave, Michael Jordan, Vince Lombardi, Eric Cantona och Colin Powell.
Det finns också en lapp där Eddie Howe påminner spelarna om att bordtennis, biljard och Playstation är förbjudet före träningarna. Och så klart väggen kallad ”The Journey”. Det är en vägg där Howe sett till att trycka upp alla klubbens framgångar och rekord, både kollektiva och individuella. Tanken är att spelare ska sträva efter att hamna på väggen.

Eddie Howes förebilder är allt från Brendan Rodgers till Arsène Wenger till Harry Redknapp. Han har berättat om hur han som 16-åring tog intryck från en försäsong under Tony Pulis.
– Jag har aldrig upplevt nåt liknande, men det gjorde mig tuffare.
Harry Redknapp hade en annan egenskap, en som är svår att sätta fingret på.
– Harry hade en aura runt sig – du ville verkligen inte göra honom besviken.
Själv är han nog motsatsen till Harry Redknapp i ledarstil. Han är den nya sortens tränare, noggrann workaholic som ser till att vara först på kontoret vid halv sju på morgonen och sedan lämna vid sju-åtta-tiden på kvällen.
Kenwyne Jones, som tidigare haft bland andra Tony Pulis och Harry Redknapp under sin karriär, tvekade in efter en vecka under Eddie Howes ledning.
– Han är den bästa managern jag haft. Det är stora ord, men så stort intryck har jag fått av honom. Jag är väldigt imponerad av hans arbetsvilja och detaljöga, sa Kenwyne Jones i våras.

Efter senaste framgången hyllas han från alla möjliga håll. Harry Redknapp, som själv har en historia i Bournemouth, säger att Howe borde bli borgmästare. Gary Lineker skriver på Twitter att Eddie Howe är Englands ”Special One”.
England har haft svårt att få fram spännande tränarnamn senaste decenniet. Medan Skottland fortsätter att producera dugliga och halvdugliga tränare till Premier League och Nordirland fått fram Brendan Rodgers har de engelska tränarna mest synts i tidningarna gnällandes över att PL-ägarna föredrar utländska tränare.
Eddie Howe är det lysande undantaget. I flera år han han framstått som ett hett framtidsnamn.
Efter Bournemouths avancemang till Premier League har han sett till att framtiden är här och nu.

Eden Hazard har utsetts till årets spelare i Premier League. Ett naturligt val. Samtidigt visar hans siffror att han har en del kvar för att ta steget upp bland världens allra bästa spelare.

Eden Hazard mottog priset PFA Player of the year vid en ceremoni i London på söndagskvällen. Det var ett väntat val, den enda som jag ansåg som kunde utmana om det priset var David De Gea, möjligen, möjligen Harry Kane. Men eftersom målvakter är i praktiken uteslutna från den här typen av erkännande (bara en målvakt har vunnit Ballon d’Or sedan 1960) och eftersom Manchester United inte har varit i närheten av någon titelstrid så föreföll det osannolikt.

Eden Hazard är en värdig vinnare. Han har varit oerhört bra den här säsongen, från start till mål. Annars brukar offensiva spelare falla i in svackor, perioder där spelet inte fungerar, men belgaren har hållit en hög lägstanivå.
Det är en ren njutning att se honom spela nuförtiden. Drivet i steget, den låga tyngdpunkten och balansen, tekniken där bollen är som fastlimmad vid fötterna. Förmågan att hela tiden utmana. Det går knappt att få stopp på Hazard i ett en-mot-en-läge. Det enda försvararna kan göra är att fördröja och invänta understöd. I det avseendet påminner han om Leo Messi.
Eden Hazard var brutalt bra redan under tiden i Lille, en stjärna i Ligue 1. Han gjorde avtryck redan under sina första matcher i Premier League och förra säsongen tog han ytterligare kliv. Men de senaste åtta månaderna har han tagit klivet upp bland den exklusiva skaran i den absoluta världseliten, topp tio-tolv i världen.
– Han är på samma nivå som Ronaldo och Messi, sa José Mourinho nyligen.
Jag förstår att det ligger nära till hands att hävda det i takt med att Eden Hazard snurrar upp försvarare i Premier League, men det är fortfarande i bit kvar.

Förra året skrev jag att det som krävdes för att Hazard skulle ta ytterligare ett kliv var en definierande insats på den allra högsta nivån, mot toppmotstånd i Champions League. Den saknas fortfarande.
Det som också saknas i jämförelsen med de allra bästa spelarna i världen är en högre poängproduktion. Eden Hazard har gjort 13 mål och 8 assist denna säsong i Premier League. Det är bra siffror, men inte fantastiska. Som jämförelse har Leo Messi gjort 36 mål och 16 assist medan Ronaldo har gjort 39 mål och 15 assist i La Liga.
Enligt siffror som Independent tagit fram är det faktiskt bara sex spelare av PFA-vinnarna som har sämre statistik än Eden Hazard, och däribland finns spelare som John Terry och Roy Keane, vars arbetsbeskrivningar knappast handlade om att göra mål och assist. Och en av vinnarna är Ryan Giggs som fick för ”lång och trogen tjänst” snarare än att han var den bästa spelaren just den säsongen.
För att ta nästa kliv behöver Eden Hazard blir mer effektiv, mer skoningslös. Han behöver genomgå samma process som Cristiano Ronaldo gjorde under sin tid i England. Från one-trick-pony till skyttekung.
”Jag vet inte om Hazard har hungern att göra mål som Ronaldo, Messi och Suárez. De spelarna har en ständig aptit för att få in bollen i mål. De är ostoppbara. Hazard verkar vara en avslappnad själv. En som är lycklig så länge han tar sig förbi ett par motståndare och serverar bollen på silverfat till en lagkamrat”‚ skrev Paul Scholes i en krönika i Independent.

I rollen som katalysator är Eden Hazard ovärderlig för Chelsea. Det är han som oftast får saker att hända i offensiven, så hans bidrag i titelvinsten går inte att överdriva.
För att ta nästa kliv och slåss om tronen i fotbollsvärlden efter Cristiano Ronaldo- och Leo Messi-eran behöver han göra fler mål och assist.

FAKTA/Så många poäng har PFA-vinnarna gjort


Källa: Independent

Konsten att stänga matcher. Finns det någon – någonsin – som behärskat det bättre än José Mourinho?

Visst, en del äldre läsare kanske kommer dragandes med Helenio Herrera, catenaccions fader. Andra, som är några år äldre än mig, kanske lanserar Arrigo Sacchi, offsidefällornas mästare.
Men i den moderna fotbollen? I den fotbollsvärld som funnits under 2000-talet?
Nej, jag kan inte komma på någon som ens kommer i närheten.
När Chelsea spelar för att få med sig ett resultat är det så tryggt, så vattentätt bakåt att man utgår från att de ska hålla nollan.
Hur bär de sig åt?
José Mourinho är förstås en professor när det gäller försvarsspel. Han har dessutom en auktoritet och ställning som gör att han får igenom sina instruktioner och anvisningar. Under José Mourinho har Willian och Eden Hazard, två flyfotade yttrar, blivit spelare som dessutom kan ta ansvar i defensiven (framför allt Willian, men Hazard har också utvecklat den sidan av sitt spel).
Sedan är Mourinho hjälpt av det faktum att han har två utmärkta mittbackar i John Terry och Gary Cahill. Terry är fortfarande en av världens bästa mittförsvarare så länge han får stå lågt och nicka undan. Kanske den allra bäste.
– Det här var den bästa insatsen jag har sett från John Terry, sa José Mourinho efteråt.
Gary Cahill hade en svacka i vintras, men har hittat formen och som duellspelare och blockare av skott är han toppklass.
Terrys och Cahills styrka i huvudspelet ger synergieffekter. Tack vare att de är så överlägsna kan Chelsea centrera sitt försvarsspel på ett sätt som gör att det är i princip omöjligt att ta sig fram där. Styr mot kanterna, låt motståndarna slå inlägg. Dessa inlägg kommer iallafall hamna i händerna på Thibaut Courtois eller nickas undan av Terry, Cahill eller Branislav Ivanovic (en annan ultrastark huvudspelare).
Det hade varit intressant att se hur José Mourinhos defensiv hade sett ut utan trygga, nickstarka backar, om han bara haft Jonny Evans och Kolo Touré att tillgå. Eller så är det så enkelt som att han identifierar de egenskaperna han vill ha i sitt lag och ser till att skaffa dem? Den dagen John Terry lägger skorna på hyllan finns Kurt Zouma redo att ta över manteln.

Vill man ha en symbolbild för det defensiva tänket, disciplinen i Chelseas spel kan man titta på Nemanja Matic i den 93:e minuten.
Serben har varit en jätte den här säsongen, i mitt tycke, en av de allra bästa spelarna i ligan sett över hela spelåret. Hans arbetsbeskrivning handlar enbart om att bryta upp spelet, stå rätt, använda sin fysik. Han gör det så oerhört bra.
I den just den här situationen hamnade Matic lite för högt upp, lite för långt ut mot sidlinjen. Men istället för att fullfölja och bara jaga bollen sprang han i full fart tillbaka till sin position. Bara för att täcka yta, bara för att riskminimera.
Det här tänket – och utförandet – lägger grunden för Chelseas ligatitel.

***
Arsenal har tagit ett litet kliv framåt den här säsongen. Tittar man på truppen är den starkare än på många år. Nu finns bättre bredd, fler stjärnor (Sanchez!) och täckning på mittbackspositionen. De har alla möjligheter att ta ytterligare ett kliv till nästa säsong, men då krävs att Arsène Wenger öppnar plånboken i sommar.
Jag hoppas att han inte använder vinterns och vårens uppryckning som ”bevis” för att laget är på rätt spår och tror att det räcker.
De saknar fortfarande något för att rå på de allra bästa.

För drygt en månad sedan pekade alla pilar uppåt för Liverpool. Nu riskerar laget att gå titellöst från säsongen – och missa Champions League.

Allt var upplagt för en saga. Steven Gerrard, lagkaptenen och ikonen, deklarerade redan i januari att han lämnar klubben efter säsongen. Den 30 maj fyller han 35 år. Då hade han chansen att spela hem FA-cupbucklan till klubbens i hans hjärta.
Det här scenariot har diskuterats och stötts och blötts så många gånger att jag verkligen trodde att det skulle bli så. Det hade ju varit så värdigt för en av engelsk fotbolls allra största.
Tim Sherwoods rappa, pigga Aston Villa kom emellan.

Aston Villa vann semifinalen igår på Wembley och gjorde det rättvist. De var mer beslutsamt, löpte mer och hade mer energi. Fabian Delph, som gjorde segermålet, var fantastisk.
Men det reser samtidigt frågetecken över Liverpool. Varför fick de inte ut sin kapacitet i en stor match denna gången heller?
Brendan Rodgers fick igår frågor om spelarnas ”big-game”-mentality och det var befogat.
Förra säsongen när Liverpool krigade om ligatiteln föll allting platt i med en bitter hemmaförlust mot Chelsea.
Denna säsong gjorde de en rejäl uppryckning under vintermånaderna för att sedan förlora mot både Manchester United och Arsenal när säsongen gick in i ett avgörande skede.
I januari blev det uttåg ur Ligacupens semifinal efter nederlag mot Chelsea. Igår kom en oväntad förlust mot Aston Villa.
Brendan Rodgers konstaterade:
– Vi måste ha modet spela bättre i stora matcher. Det har sett ut som att tillfället och energin hämmade oss lite. Ibland kan man vilja vinna för mycket.
– Vi har kommit till korta i några matcher, det är något vi måste förbättra. Vi är ett lag som utvecklats och förändrats lite i somras och alla dessa erfarenheter kommer förhoppningsvis underlätta för oss i framtiden.

Liverpool har fortfarande chansen att nå fjärdeplatsen i Premier League om någon eller båda Manchester-klubbarna går på ett par minor i slutomgångarna, men risken är stor att laget missar Champions League-biljetten och blir utan cupframgångar.
Denna säsong har inte heller motsvarat förväntningarna i Europaspelet. I Champions League blev det respass redan i gruppspelet. i Europa League åkte Liverpool ut mot Besiktas.
Liverpool har ett koppel oerhört spännande spelare och de kan säkerligen bli ännu bättre kommande åren.
Men med dessa resultat i åtanke – har Brendan Rodgers fog för att hävda att laget utvecklas i rätt riktning?

Thibaut Courtois har bjudit på några tavlor senaste tiden, men i helgen räddade han poäng åt sitt Chelsea. Jag väljer ändå Lukasz Fabianski som gjort en mycket stark säsong i Swansea. I helgen var han lagets bästa spelare i mötet med Everton.
Till höger i backlinjen väljer jag Antonio Valencia som imponerar mer och mer som ytterback. Han var riktigt bra mot Manchester City och räddade upp situationer med sin snabbhet. Det är stor skillnad på Arsenal med och utan Laurent Koscielny. Fransmannen var på nytt solid mot Burnley medan Ron Vlaar levde upp till smeknamnet ”Betong-Ron” på White Hart Lane och Aaron Cresswell skruvade in en mästerlig frispark för West Ham.

På mittfältet väljer jag Francis Coquelin, som vuxit ut till en viktig kugge för Arsenal, och Marouane Fellaini som var en av segerorganisatörerna mot City.
Yannick Bolasie är ett av säsongens utropstecken och hans hattrick mot Sunderland underströk den tesen. Coutinho började som falsk nia, men agerade mest utifrån en position som tia. Han var briljant hur som helst. Ashley Young var man of the match för Manchester United med ett mål och två assist.
Längst fram väljer jag Glenn Murray.
Omgångens spelare: Coutinho, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Lukasz Fabianski, Swansea
———————————————
Antonio Valencia, Manchester United (2)
Laurent Koscielny, Arsenal (3)
Ron Vlaar, Aston Villa
Aaron Cresswell, West Ham (3)
———————————————
Francis Coquelin, Arsenal (2)
Marouane Fellaini, Manchester United (2)
———————————————
Yannick Bolasie, Crystal Palace (3)
Coutinho, Liverpool (2)
Ashley Young, Manchester United (2)
———————————————
Glenn Murray, Crystal Palace (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Joey Barton (QPR), Maya Yoshida (Southampton), Jamie Vardy (Leicester), Sergio Agüero (Manchester City), Thibaut Courtois (Chelsea).

***
Omgångens mål: Aaron Cresswell, West Ham. Vänsterbacken skruvade in en elegant frispark långa krysset.
Omgångens manager: Louis van Gaal, Manchester United. Har fått ordning på laget både offensivt och defensivt.
Omgångens floppspelare: John O’Shea, Sunderland. Mardrömsmatch där den före detta Manchester United-spelaren var orsakade tre av baklängesmålen.

Fotnot: Gjort en korrigering här. Christian Benteke utgår då Aston Villas match tillhör omgång 33 (den fullbordas först i maj).

Han är schablonbilden av en tia, men igår fick han en ny roll. Coutinho agerade falsk nia men framstod som en äkta stjärna.
Liverpool besegrade Newcastle igår i måndagsmatchen med 2–0. Raheem Sterling satte det första målet (fin prestation, men oj, vad slött agerat av Newcastles försvarare och Gabriel Obertan), innan Joe Allen fastställde slutresultatet i andra halvlek. Newcastlemanagern John Carver var rasande för att domaren Lee Mason missat att blåsa för en solklar straffspark i första halvlek vid ställningen 1–0 och det är lätt att förstå honom. Matchen hade förstås kunnat få en annan utveckling då.
Men mitt bestående minne från gårdagen var varken en utebliven straff eller det faktum att Liverpool satte press på Manchester City i jakten på Champions League-biljetten.
Det var Philippe Coutinho.

Brendan Rodgers har dribblat fram och tillbaka mellan olika spelsystem och uppställningar att det är lätt att bli snurrig. Han såg ut att ha hittat fram med sitt djärva 3-4-3, men sedan hittade istället motståndarna receptet för att neutralisera det.
Så igår mot Newcastle var han tvungen att laborera igen. Det blev 4-3-3, en fyrbackslinje för första gången i ligan sedan början av december, och Coutinho i rollen som falsk nia.
När namnen på laguppställningen offentliggjordes trodde jag att Raheem Sterling skulle agera spets, men det blev alltså nummer tio-spelaren, formstarke Coutinho som fick platsen längst fram. Ett lyckat drag.
Coutinho var planens överlägset bäste spelare, briljant med sina tekniska färdigheter.
Brassen har alltid haft en stor talang och potential. Under första året i Liverpool visade han den – stundtals. Senaste månaderna har 22-åringen dock tagit ett kliv i sin utveckling. Han är mer konkret, mer effektiv. Hans drömmål – det är rätt många denna säsong – har inte undgått någon som följer engelsk fotboll, men det handlar också om hans beslutsfattande. Nu värderar han bättre när han ska utmana, passa eller avsluta. Han gjorde fyra dribblingar igår enligt statistiken, alla lyckade.
Newcastle hittade aldrig ett sätt att plocka upp honom när han droppade i planen och skapade numerärt överläge.

Barcelona-stjärnan Neymar sa nyligen att Coutinho kan bli Premier Leagues bästa spelare och visst, potentialen finns. Men utmaningen för Liverpool-spelaren – för att ta klivet upp bland de allra bästa spelarna i världen i sin position – är att bli mer effektiv. Han har bara gjort fyra ligamål (på 29 matcher) och sex mål i alla turneringar. Även om hans fullträffar varit vackra är det inte tillräckligt.
Den här säsongen har dock varit ett enormt kliv i rätt riktning för mittfältaren med futsal-fötterna.
Raheem Sterling har inte förlängt kontraktet ännu med Liverpool och det finns en osäkerhet kring hans framtid.
Lagets för tillfället bästa spelare har dock klubben redan säkrat. Det gjorde man i början av februari när Philippe Coutinho satte pennan på ett nytt långtidsavtal som sträcker sig till 2020.

Okej, det är hög tid för mig att be om ursäkt.

När Manchester United gjorde totalfiasko förra säsongen fick David Moyes bära hundhuvudet. Med all rätt. Han var ytterst ansvarig och han stod för en mängd konstiga beslut både på och utanför plan som påverkade lagets chanser.
Symbolen för den misslyckade Moyes-eran blev en hårfager belgare som kändes malplacerad från början till slut.
Marouane Fellaini värvades av David Moyes för stora pengar i slutet av transferfönstret. United hade gjort misslyckade försök att locka Cesc Fàbregas.
Fellaini kom från en riktigt stark säsong i Everton, men var han en storklubbsspelare? Skulle hans spetsegenskaper, targetspelet, kom till pass i en förmodad toppklubb som borde aspirera att spela efter marken?

Det var på sätt och vis synd om Marouane Fellaini förra säsongen. David Moyes använde honom helt fel. Från en roll som sittande mittfältare förväntades belgaren – som aldrig varit någon bra passningsspelare – styra spelet. Han hamnade för långt ned i plan för att hinna in i boxen när det väl vankades inlägg.
Fellaini totalfloppade.
Därför var hans framtid i Manchester United osäker när Louis van Gaal kom till klubben. Holländaren är fostrad i den holländska skolan, knappast en fotboll som bygger på långa bollar.
Det ryktades om flytt, men Fellaini blev kvar och under senaste två månaderna har han vuxit ut till en nyckelspelare.

Louis van Gaal har experimenterat fram och tillbaka denna säsong i sökandet efter rätt modell. Till slut hittade han rätt med Marouane Fellaini som central mittfältare.
Men vänta nu… var det inte i den positionen han misslyckades ifjol?
Jo, det var det, men nu är arbetsbeskrivningen helt annorlunda.
I Louis van Gaals nya 4-1-4-1-system (vissa beskriver det som 4-3-3, men det är en definitionsfråga) har Marouane Fellaini rollen som en av de två mer offensiva mittfältarna framför ankaret Michael Carrick.
Därifrån är hans uppgift att sprinta upp och vara måltavla för Manchester Uniteds långa uppspel. Jonathan Wilson kallar rollen en ”deep-lying” targetplayer i The Guardian och jag gillar epitetet för det är precis vad det handlar om.
Vi har sett targetspelare som utgår från kanten, exempelvis Emile Heskey, men jag kan inte minnas någon central mittfältare som fått den uppgiften på samma sätt som Fellaini. Vid varje attack förväntas han nu ta sig fram i banan, bli felvänd (han är bättre felvänd än rättvänd) och nickskarva.

Det var den här taktiken som lade grunden till segern i derbyt mot Manchester City. Gästerna började bäst och gjorde 0–1 tidigt i matchen.
Men sedan började United använda den strategin som varit så lyckosam senaste tiden. Längre bollar, högintensivt presspel, hårt jobb i defensiva omställningar.
En sådan boll landade på Fellaini och några sekunder senare hade Ashley Young forcerat in 1–1.
Drygt tio minuter senare hade Fellaini tagit plats i straffområdet – han kommer in i boxen nuförtiden – och nickat in Youngs inlägg till 2–1.
Jag är inte säker på att Marouane Fellaini är en spelare för ett lag som ska ta upp kampen med Barcelona och Bayern München och vinna Champions League, men jag som hävdat att han inte är en spelare för en toppklubb i Premier League får allt krypa till korset. Han har visat att han fyller en viktig funktion i ett nytänt Manchester United.

Det finns mycket som fallit på plats i Manchester United. Michael Carrick, Juan Mata och Ander Herrera har vi nämnt tidigare i den här bloggen. Ashley Young, utsedd till man of the match idag, är en annan. Men man får inte glömma Antonio Valencia. Han känns mer om mer bekväm som högerback. Med sin snabbhet kan han redan ut de allra mest hopplösa situationerna som i första halvlek när han sprintade ikapp Sergio Agüero och stoppade en given målchans.

***
Manchester City? De är i fritt fall. Kan inte Manuel Pellegrini lösa krisen fort finns det risk att Liverpool springer om och kniper fjärdeplatsen. Det skulle vara det största raset i ligans historia i så fall. Värre än när Arsenal tappade titeln till Manchester United våren 2003.
Manuel Pellegrinis framtid känns mer och mer osäker. Nu känns det som både truppen och tränaren kommer att bytas ut.

Varje säsong i Premier League dyker han upp. Spelaren vars karriär är som en saga.
Vi hade Grant Holt som jobbade på bilverkstad , Rickie Lambert som tog sig från rödbetsfabriken till landslagsspel för England.
Det är något speciellt med dessa historier, med underdogs som kämpat sig upp den långa vägen.
Nu har vi Glenn Murray.

Hans karriär började i Workington Reds, som spelar i Evo-Stik Northern Premier League, den engelska sjundedivisionen. Han fortsatte i med spel i USA, i Wilmington Hammerheads i tredjeligan. Tillbaka i England hamnade han i Barrow, vid 21 års ålder.
Där började han göra avtryck. Sju mål på sju matcher gav en övergång till Carlisle där han var med och uppflyttning först till League Two och sedan till League One. Men Glenn Murray ansågs inte tillräckligt bra för League One så han lånades ut till Stockport County och sedan till Rochdale.
I Rochdale hittade han målet, vilket gjorde att Brighton fick upp ögonen för den hårt arbetande anfallaren. Fyra säsonger i Brighton gav närmare 54 ligamål och plötsligt började klubbar högre upp i seriesystemet få upp ögonen för den då 28-årige anfallaren.
Crystal Palace, Brightons värsta rival, var en av dem. Glenn Murray gjorde den kontroversiella flytten – på free transfer.

I mötet med sin forna klubb i september 2011 gjorde Glenn Murray ett av målen när Crystal Palace vann med 3–1. Hans popularitet ökade, trots att debutsäsongen på Selhurst Park var blygsam med sex mål på 38 ligamatcher (varav 25 från start).
Det var år två i Palace som genombrottet kom – som 29-åring. Säsongen 2012/13 gjorde Glenn Murray 30 mål i Championship och ledde laget till en playoffplats. Han fick dock inte chansen att spela playoff. Murray hade dragit på sig en allvarlig knäskada så när Crystal Palace gjorde comeback i Premier League var det med sin målkung på skadelistan.
Det var många som avskrev Palaces chanser bara av den anledningen, men Tony Pulis kom som bekant in och räddade kontraktet när läget såg hopplöst ut.
För Glenn Murray blev Premier League-upplevelsen ömsom vin ömsom vatten. Han var skadad fram till vårsäsongen och när han väl kämpat sig tillbaka fick han mest agera inhoppare.

När säsongen startade gjorde Crystal Palace bedömningen att Glenn Murray var överflödig. Så 31-åringen lånades ut till Reading I Championship. Där blev det åtta mål på 18 matcher.
När Glenn Murray återvände till Crystal Palace i januari i år var han nog bortglömd av många utanför Palace-kretsar. Han visste han inte riktigt var han skulle stå. Tre månader senare vet vi var: I centrum.
Sedan det lyckade inhoppet och reduceringsmålet målet mot Arsenal 21 februari har Glenn Murray varit glödhet. På sina sex senaste Premier League-matcher han han gjort sex mål. Han är en av orsakerna till att Alan Pardews gäng är ett av ligans mest formstarka.
Murrays insets i segermatchen mot Manchester City i måndags var imponerande. Som ensam striker sysselsatte han på egen hand Citys backlinje.
– Jag anser att han var exceptionell. Glöm målet, han gav en lektion i hur man spelar rollen som nia, sa managern Alan Pardew efteråt.
– Det här är en kille som skulle ha spelat i Premier League för många år sedan. Jag är glad för att han till slut får belöning för den kvalité han besitter.

Murray är på sätt och vis en anfallare från en svunnen tid. Han är stor, tuff, stark och bufflig. Det är som om han fötts 25 år för sent.
Med speedkulor som Yannick Bolasie och Wilfried Zaha på kanterna är Murrays nickskarvar och förmåga att suga in bollar fundamentalt för Palaces anfallsspel.
Nu är spelaren som i höstas var nästan bortglömd given i anfallet och en av ligans hetaste strikers. Hans snitt för mål per minut än bäst i Premier League (av alla med mer än fem fullträffar).
Men framför allt visar Glenn Murray att det finns plats för exotiska inslag i världens mest penningstinna liga.
Han är kämpen som tog sig fram genom spel i lägre divisioner, kom tillbaka efter karriärhotande skador och nådde toppen.
Det är något speciellt med dessa sagor.

Ett försenat omgångens lag på grund av landslagsuppehåll och eget träningsläger i Turkiet, vilket gjorde att jag helt enkelt glömde bort det. Men nu ska jag försöka städa upp.
Julian Speroni svarade för matchavgörande ingripanden i segermatchen borta mot Stoke och får målvaktspositionen.
Nathaniel Clyne är Englands bästa högerback för tillfället och visade det i mötet med Burnley (2–0). Chris Smalling har hittat formen senaste månaden och var en gigant på Anfield medan Phil Jagielka styrde Evertons försvar borta mot QPR. Daley Blind är en av de klokaste försvararna i ligan och hans flytt ned på vänsterbacken bör medföra att Luke Shaw får svårt att slå sig in i startelvan.
Juan Mata är given efter sin man of the match-insats på Anfield. Lagkamraten Ander Herrera var inflytelserik på mittfältet och ser ut att ha hittat rätt efter en trevande start i Manchester United. Fernando satte ett mål och en assist för Manchester City mot West Bromwich. Eden Hazard pangade in 1–0-målet borta mot Hull med en stenhård vänster.
På topp var Olivier Giroud, två mål, och Harry Kane, tre mål, svåra att se förbi.
Omgångens spelare: Juan Mata, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
Julian Speroni, Crystal Palace (3)
——————————————-
Nathaniel Clyne, Southampton (2)
Chris Smalling, Manchester United (4)
Phil Jagielka, Everton (3)
Daley Blind, Manchester United (2)
——————————————
Juan Mata, Manchester United
Fernando, Manchester City
Ander Herrera, Manchester United (4)
Eden Hazard, Chelsea (9)
——————————————
Harry Kane, Tottenham (4)
Olivier Giroud, Arsenal (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
David Silva (Manchester City), Jack Cork (Swansea), Marouane Fellaini (Manchester United), Fabian Delph (Aston Villa), Kelvin Davies (Southampton), James Collins (West Ham).