Innan vi kastar oss på rankningar av spelare tänkte jag syna tränarna i Premier League.
Vad har herrarna på bänken åstadkommit under säsongen?

När man bedömer tränarnas insatser måste man som alltid ta hänsyn till flera parametrar. Vad är rimligt att kräva av klubben? Vad har klubben gjort för resultat tidigare år? Vilka resurser har managern fått? Spelarförsäljningar? Skador eller andra omständigheter som försämrat förutsättningarna?

SÄSONGSBETYG PÅ TRÄNARNA I PREMIER LEAGUE

Betygskalan: (5=topprestation, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänt, 1=underkänt).

1) Manchester City
Manuel Pellegrini.
Chilenaren revolutionerade Manchester Citys anfallsspel med sitt fokus på snabbhet och direkthet. Under Pellegrini har City öst in mål och samtidigt har han kunnat hålla humöret uppe på de spelare som inte varit ordinarie.
Ligatitel plus en Ligacuptitel under första året är en fullträff. Det gör att vi kan köpa uttåget ur FA-cupen mot lilla Wigan. I Champions League gick City äntligen vidare från gruppen, men Barcelona blev för svårt.
Manchester City har gjort det som kan förväntas av den stjärnspäckade truppen. För högsta betyg hade krävs ett längre äventyr i Champions League.
Betyg: 4/5.

2) Liverpool
Brendan Rodgers.
Att Liverpool skulle vara bättre än förra säsongen var ingen överraskning, men väldigt få hade kunnat förutspå att laget redan nu skulle kunna slåss om titeln. Men det gjorde man och hade inte Steven Gerrard halkat mot Chelsea hade man kunnat bärga PL-historiens mest sensationella ligaguld.
Brendan Rodgers är mannen bakom framgången. Med sin förmåga att lyfta varje enskild spelare och sin förmåga att hitta rätt spelmodell har han fått ut maximalt av truppen.
Betyg: 5/5.

3) Chelsea
José Mourinho.
En titellös säsong och en tredjeplats i ligan. Det var inte det som José Mourinho hade räknat med. Faktum är att det är första gången ett av hans lag inte slutar på första eller andra plats i tabellen. Chelsea har dock genomgått en generationsväxling och hade man inte slarvat mot bottengäng hade man kunnat vinna ligan. Semifinal i Champions League är mer än godkänt. José Mourinho har fortfarande förmågan att tända till och vara som bäst i de stora matcherna.
Betyg: 3/5.

4) Arsenal
Arsène Wenger.
Arsenal spelade bländande under hösten och såg ut att vara stabilare än tidigare. Än en gång tappade laget fart under våren och fick nöja sig med en Champions League-biljett. En missräkning sett till hösten, men ett godkänt facit. Den här säsongen kan dock Wenger sätta punkt för den försmädliga titeltorkan i och med att Arsenal nått final i FA-cupen. Den titeln kan fungera som språngbräda inför framtiden.
Betyg: 3/5 (såvida Arsenal säkrar FA-cuptiteln).

5) Everton
Roberto Martínez.
Det var många som undrade hur Roberto Martínez skulle hantera arvet efter David Moyes. Skulle det bli en kulturkrock? Nu vet vi att han klarade det galant. Martínez gjorde Everton till ett mer spelande lag och lyckades dessutom hamna före Manchester United i tabellen.
Everton räckte till slut inte till i jakten på Champions League-biljetterna. Kvartsfinal i FA-cupen och tidigt uttåg i Ligacupen blev Martínez facit.
Betyg: 4/5.

6) Tottenham
André Villas-Boas.
Var med och värvade en massa spelare under sommaren. Få av dem har blivit fullträffar. Spurs inledde säsongen bra, men storförlusterna mot Manchester City (0–6) och Liverpool (0–5) blev AVB:s fall.
Betyg: 2/5.
Tim Sherwood.
Hans intåg gav laget ett omedelbart lyft. Sherwoods enkla hållning gav struktur och en påsyttfödd Emmanuel Adebayor och en ny bekantskap i Nabil Bentaleb. Hans taktiska begränsningar blev dock uppenbara ju längre säsongen led.
Betyg: 2/5.

7) Manchester United
David Moyes.
Misslyckades kapitalt från början till slut. Vann aldrig spelarnas förtroende och fick laget att underprestera grovt med en banal taktik. Moyes klarade aldrig steget från lilla Everton till stora Manchester United och kändes hela tiden som utelämnad på en nivå där han inte kändes bekväm. Sparkades med fyra omgångar kvar efter en mardrömssäsong.
Betyg: 1/5.
Ryan Giggs.
Tog över med fyra omgångar kvar och fick chansen att bättra på sin tränar-cv. Facit blev två vinster, en oavgjord och en förlust. Giggs visade att han kan släppa fram yngre förmågor, vilket han gjorde med James Wilson som satte två mål mot Hull City, men känslan är att 40-åringen inte är redo att bli huvudansvarig i Manchester United redan nu.
Betyg: 2/5.

8> Southampton
Mauricio Pochettino.
”Saints” gjorde smarta värvningar i sommar i Dejan Lovren och Victor Wanyama. Pochettinos gäng var en av höstens överraskningar och där var argentinarens presspel en av framgångsfaktorerna. Laget tappade efterhand, delvis på grund av avhoppet från sportchefen Nicola Cortese som skapade osäkerhet i klubben.
Betyg: 4/5.

9) Stoke
Mark Hughes.
Den utskällde, hånade Mark Hughes anlände till Stoke med revanschsug efter fiaskot i QPR. Hughes lyckades göra laget mer passningsorienterat och såg dessutom till att man plockade fler poäng än tidigare. Niondeplatsen är Stokes bästa i Premier League.
Betyg: 4/5.

10) Newcastle
Alan Pardew.
Newcastle var i kanonslag i december där man nosade på fjärdeplatsen. Sedan såldes Yohan Cabaye till Paris SG i januari och då rämnade allt. Avslutningen i ligan – sju förluster på sista åtta matcherna – vittnar om att klubben är på väg utför. Men på det hela taget är en tiondeplats godkänt för Newcastle.
Betyg: 2/5.

11) Crystal Palace
Ian Holloway.
Fick budgetvärva ihop en trupp som skulle hålla i Premier League. Klev självmant av i oktober när han ansåg att han inte kunde vända den negativa trenden. Då hade laget en seger på åtta matcher, vilket givetvis inte är godkänt.
Betyg: 1/5.
Tony Pulis.
Pulis presenterades i slutet av november och hade tabellen räknats från den dagen hade Palace legat och nosat på en Champions League-plats. Det säger en del om vilket fantastiskt arbete Pulis har gjort. Trots begränsat material hittade han ett sätt att få med sig resultat.
Betyg: 5/5.

12) Swansea City
Michael Laudrup.
Danskens gloria hamnade på sned den här säsongen. Hans undermåliga träningar och träningsupplägg irriterade spelarna. Dessutom hittade hans Swansea aldrig rätt i ligaspelet och tränaren lyckades inte foga in Wilfried Bony i startelvan. Laudrup fick sparken i februari. Då låg man två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Betyg: 1/5.
Garry Monk.
Publikfavoriten Garry Monk tog över huvudansvaret och lyckades göra tillräckligt för att rädda laget kvar. Efter debutvinsten över Cardiff följde fem matcher utan seger, men Swanseas starka avslutning – tre segrar på fyra sista matcherna – gjorde att man klarade kontraktet med marginal. Nu har Monk fått jobbet permanent.
Betyg: 3/5.

13) West Ham United
Sam Allardyce.
”Big Sam” har svårt att övertyga fansen om att han är rätt man att leda West Ham. Nu blev det en 13:e plats, men långbollstaktiken vinner inga beundrare. West Hams krasch i FA-cupen (0–5 mot Nottingham) och uttåget ur Ligacupen (0–9 i semifinalen över två matcher mot Manchester City) var knappast vad fansen hade hoppats på.
Betyg: 2/5.

14) Sunderland
Paolo Di Canio.
Gjorde sig ovän med spelargruppen på grund av sin säregna personlighet och sin benägenhet att kritisera spelare offentligt. Fick sparken i september då laget inlett med fem raka förluster.
Betyg: 1/5.
Gustavo Poyet.
Tog över ansvaret i oktober och inledde med en 0–4-smäll borta mot Swansea. Sedan vände det och när Poyet väl satt sin prägel på laget var Sunderland ett lag att räkna med. I Ligacupen nådde man hela vägen till final (förlust mot Manchester City). En formsvacka i februari till mitten av april såg ut att bli ödesdiger, men när det såg som mörkast ut vaknade Sunderland till. Fyra raka vinster, däribland bortasegrar över Chelsea och Manchester United gjorde att ”Black Cats” säkrade kontraktet.
Betyg: 4/5.

15) Aston Villa
Paul Lambert.
Den skotske tränaren räddade kontraktet ifjol med ett ungt manskap och tanken var att han skulle bygga vidare i år när dessa spelare blivit ett år bättre. Men känslan är att Aston Villa inte har utvecklats ett dugg den här säsongen. Laget står kvar på samma platå och frågan är om Lambert får fortsätta styra skutan. FA-cupen slutade med respass hemma mot Sheffield United från League One.
Betyg: 2/5.

16) Hull City
Steve Bruce.
Hull City hade ett begränsat spelarmaterial och ett räddat kontrakt skulle ses som en framgång. Under hösten överraskade laget positivt och vid nyår låg man på tionde plats. Smarta värvningar av Tom Huddlestone, Shane Long och Nikica Jelavic. FA-cupfinalen – och automatisk Europaplats – är ytterligare en fjäder i hatten för Steve Bruce.
Betyg: 4/5.

17) West Bromwich
Steve Clarke.
Lyckades inte bygga vidare på förra höstens succé. Respass mot Arsenal i Ligacupen på straffar och när Clarke sparkades i december låg laget på 16:e plats, två poäng ovanför strecket. Svag tvåa.
Betyg: 2/5.
Pepe Mel.
Spanjoren försökte införa ett högt presspel med ett material som var anpassat för lågt försvar och kontringspel. Spelarna slog bakut och det märktes på resultaten där Pepe Mel fick vänta till 15 mars på första segern. Idag kom beskedet att han inte får fortsatt förtroende att leda WBA.
Betyg: 1/5.

18> Norwich
Chris Hughton.
Många hade Norwich som en outsider inför säsongen tack vare intressanta värvningar som Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer. Men van Wolfswinkel floppade rejält och Norwich har haft problem med målskyttet hela säsongen. Med några få omgångar kvar i ligan fick Hughton sparken.
Betyg: 1/5.
Neil Adams.
Fick det otacksamma jobbet att försöka rädda det sjunkande skeppet med fem omgångar kvar. Lyckades inte särskilt bra även om Norwich så när gav sig själva chansen med 0–0 borta mot Chelsea i näst sista omgången.
Betyg: 1/5.

19) Fulham
Martin Jol.
Den sympatiske holländaren fick aldrig ordning på defensiven i Fulham. Efter en nattsvarta formen från slutet av oktober till slutet av november – sex raka förluster – fick Jol sparken.
Betyg: 1/5.
René Meulensteen.
Landsmannen René Meulensteen tog över huvudansvaret, men effekten uteblev. Han är även ansvarig för värvningen av Kostas Mitroglu som köptes för stora pengar utan att kunna leverera.
Betyg: 1/5.
Felix Magath.
Den hårdföre tysken hade aldrig åkt ur en liga tidigare, men det här uppdraget blev övermäktigt. Felix Magath ärve en ofit Kostas Mitroglu och försökte få fart i laget genom att satsa på 18-årige Cauley Woodrow. Fulham tände ett hopp när Hugo Rodallega avgjorde två matcher i rad i april, men till slut fanns inga livlinor. Hans poängsnitt blev blygsamma 1,0 poäng/match.
Betyg: 1/5.

20) Cardiff City
Malky Mackay.
Populär hos fansen, populär hos spelarna – men inte hos ägaren. När Vincent Tan sparkade Mackay ledde det till vilda protester. Ägaren motiverade det med att Mackay och scoutchefen Ian Moody spenderat för vidlyftigt (framför allt på Andreas Cornelius). Min känsla är dock att avskedet var omotiverat och ödesdigert. När Mackay fick gå låg Cardiff på 16:e plats.
Betyg: 2/5.
Ole Gunnar Solskjaer.
Värvade in ett par landsmän, vilket jag alltid är skeptiskt till. Solskjaer började med en cupseger borta mot Newcastle, men i ligan hade laget svårt att övertyga. Under norrmannens ledning halkade Cardiff ned från 16:e plats till jumboplatsen, vilket betydde degradering till Championship.
Betyg: 1/5.

***
Vilka tränare tycker du har presterat över och under förväntan?

Sista omgången avverkad. Då är det hög tid för mig att presentera mitt ”Säsongens lag”.

Spelarfacket (PFA) brukar vara tidigt ute med att presentera sin elva. I år avvaktade de lite grann vilket jag välkomnar. Annars känns det som att man missar det allra viktigaste skedet av säsongen – när allt ska avgöras.
Nu är 38 omgångar spelade och då kan jag publicera min elva.

MITT SÄSONGENS LAG

Petr Cech, Chelsea
Jag var länge inne på att Cardiffs David Marshall var årets målvakt i Premier League, men denne föll bort på grund av för många misstag i slutskedet av ligan. Petr Cech har varit säkerheten själv. Inte lika spektakulär som under glansdagarna före huvudskadan, men tjecken är en målvakt som ger sitt försvar trygghet. Och det är hans uppgift.

————————————————————————

Séamus Coleman, Everton
Evertons högerback har varit en sensation den här säsongen. Stark, snabb, rivig. Sex spelmål från ytterbackspositionen imponerar.

John Terry, Chelsea
Kaptenen upplevde en ny vår när José Mourinho kom tillbaka till klubben. Då fick Terry spela lägre och göra det han är bäst på: Försvara det egna straffområdet.

Gary Cahill, Chelsea
Engelsmannen har utvecklats till en toppback. Cahill har en uppoffrande spelstil som påminner om Terrys. En framtida ledare i Chelsea.

Leighton Baines, Everton
Inledde säsongen magnifikt. Baines inflytande i spelet blev inte lika stort efter att David Moyes flyttade (och tog med sig sin inläggsmani), men fem mål och fyra assist från vänsterbacken är fina siffror.

————————————————————————–

Adam Lallana, Southampton
Vi är många som väntat på det här genombrottet. Lallana har hållit en jämn hög nivå och burit sitt Southampton. Nio mål och sex assist och flera matchvinnande insatser.

Yaya Touré, Manchester City
Mästarnas motor på mitten. Yaya Touré har bevisat att han tillhör världens bästa spelare. Gör mål, spelar fram, vinner närkamper, transporterar boll, frisparksspecialist. Yaya behärskar allt.

Aaron Ramsey, Arsenal
Höstens spelare i Premier League bakom Luis Suárez. Ramsey var Arsenals bästa spelare och bara en skada stoppade honom från att fullborda en supersäsong. Tio mål och åtta assist på 20 starter.

Eden Hazard, Chelsea
Chelseas bäste spelare och den som agerat ”dörröppnare” i José Mourinhos offensiv. 14 mål och 7 assist blev Eden Hazards facit. Dessutom noterades han för 2,6 ”key passes” per match.

—————————————————————————

Luis Suárez, Liverpool
Har öst in mål och hans facit – 31 fullträffar – blir än mer imponerande när man betänker att han missade de fem första matcherna på grund av avstängning.

Daniel Sturridge, Liverpool
Har utvecklat sitt allroundspel och blivit en anfallare i toppklass. Bra både med Luis Suárez och på egen hand, vilket han visade i starten av säsongen. 22 mål på 29 matcher.

—————————————————————————-

Säsongens manager:

Brendan Rodgers, Liverpool.
Förra säsongen var Liverpool 28 poäng efter titelvinnaren Manchester United. Nu är man två poäng från Manchester City som vinner ligan. Hela året har varit en framgångssaga för Liverpool och Brendan Rodgers. Managern har visat sin skicklighet i man-management (Suárez! Sterling! Henderson!) och taktiskt med sin flexibilitet.

Fotnot: Statistik från Whoscored.

***
Det här var smygstarten för säsongssummeringarna som drar igång idag.

Manchester City är ligamästare 2013/14.
Här är några anledningar till att Manuel Pellegrinis gäng i slutändan var starkast.

Truppen
Manchester City har senaste åren samlat på sig en stjärnspäckad trupp med idel spelare av hög Premier League-klass. Det har varit ett successivt arbete där man i steg för steg fått uppgradera i vissa positioner.
Ta bara vänsterbackspositionen där man värvat Javier Garrido, Wayne Bridge, Sylvinho, Aleksandar Kolarov och Gaël Clichy. Andra positioner har blivit fullträffar direkt: Yaya Touré på mittfältet. Vincent Kompany i mittförsvaret. David Silva i någon av de offensiva mittfältsplatserna.
Inför den här säsongen kändes det här renoveringsarbetet nästan komplett. Inte så att Manchester City har alla de bästa spelarna, inte så att de inte kan köpa spelare som skulle förstärka truppen.
Men nu fanns inga synbara svaga länkar längre i förstaelvan. Eftersom Martin Demichelis form vacklade i höstas så blev mittbackssidan ändå en svag punkt, men rent krasst har Manchester City den bästa truppen, den bästa startelvan och den startelvan med minst riskfaktorer.
Det säger något att Manchester City har vunnit sju av sju matcher när kvartetten Joe Hart, Vincent Kompany, Yaya Touré och Sergio Agüero varit på plan. Därtill finns klasspelare som Pablo Zabaleta, David Silva, Fernandinho och Samir Nasri.
I dagens avslutande match mot West Ham bestod bänken av Joleon Lescott, Gaël Clichy, Fernandino, James Milner, Stevan Jovetic, Alvaro Negredo. Inget annat lag i ligan kan matcha det.

Nyförvärven
Manchester Citys värvningar förra sommaren följde ett mönster. Det handlade om spelare som var tämligen etablerade, men som inte bevisat sig i någon större klubb ännu.
> Fernandinho, 28, köptes för stora pengar från Sjachtar Donetsk och blev direkt en hit. Den brasilianske mittfältaren blev det perfekta komplementet till Yaya Touré – den pusselbit som City saknat senaste åren – har demonstrerade sitt breda register.
> Jesús Navas, 27, köptes från Sevilla där han var känd som en av La Ligas snabbaste yttrar. Köpet av spanjoren hade ett klart syfte: Att ge Manchester City bredd och speed i matcher där spelet blev för centrerat. Den uppgiften har Navas klarat med bravur.
> Álvaro Negredo, 27, köptes också från Sevilla. Han var en av höstens sensationer då han öste in mål. Formen avtog efterhand och Negredo har faktiskt inte gjort mål sedan 21 januari. Men totalt sett var det ändå en lyckad värvning.
> Stevan Jovetic, 23, köptes från Fiorentina. Han var ansedd som en av Serie A:s bästa spelare, men på grund av skador hade hans karriär stagnerat. Jovetic har inte lyckats övertyga under debutsäsongen, mest på grund av nya skador, men där finns ett enormt sparkapital.
> Martin Demichelis, 32, hämtades från Atlético Madrid i slutet av fönstret för 5 miljoner euro. Argentinaren hade precis flyttat från Málaga, men valde att direkt flytta vidare för att täppa till luckorna i Citys mittförsvar. Det tog tid innan han hittade rätt, men när han väl gjorde det i våras visade han vilken hög kapacitet han besitter.
Av dessa fem värvningar har fyra varit lyckade. Där är en stor anledning till att Manchester City vinner ligan 2013/14.

Tränaren
Manuel Pellegrini kom till England som ett frågetecken. Visserligen hade han gjort enormt fint arbete i både Villarreal och Málaga och godkänt arbete i Real Madrid. Men han hade aldrig vunnit en tung titel. Det var han tvungen att förändra om han skulle bli framgångsrik i Manchester City.
Pellegrini visade direkt att han hade en idé om hur han skulle göra laget mer spetsigt.
Mot Newcastle i premiären i augusti fick vi se ett 4-4-2 med ett rakare och snabbare spel. Det gav 4-0 och en fingervisning om vad som komma skulle.
Valet att spela två anfallare var innovativt och djärvt. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt för ett topplag att gå över till ett tvåmannaanfall, men Manuel Pellegrini satte trenden och sedan följde både Liverpool och andra efter.

Hela hösten fortsatte City att ösa in mål, åtminstone på hemmaplan. Men City hade stora problem på bortaplan. Ändå klarade Manuel Pellegrini att hålla ihop truppen.
– Han har gjort ett otroligt jobb. Han har varit lugn hela tiden och sett till att vi spelat fin fotboll, säger Samir Nasri efter segern.

Joe Harts comeback
Den engelske landslagsmålvakten inledde säsongen skralt. Det gick så långt att Manuel Pellegrini blev tvungen att peta honom. Costel Pantilimon startade sin första match i ligan den 2 november. Sedan vaktade han målet i ytterligare sex raka matcher.
Först efter 6–3–segern över Arsenal 14 december hade Pantilmon spelat sig ur elvan. Joe Hart fick chansen igen och sedan dess har hans formkurva varit stigande.
I säsongens avgörande skede har Joe Hart varit som allra bäst. Hans räddning på Steven Naismiths friläge mot Everton häromveckan var definierande för Harts renässans.

Som ni känner till så var jag lite ”out-of-bounds” i helgen, men nu har jag fått min allergispruta så nu kan vi städa upp lite av det som borde gjort tidigare. Som omgångens lag (det här gäller alltså omgång 37 som slutfördes med Crystal Palace-Liverpool i måndags).
I målet väljer jag Hugo Lloris som storspelade för Tottenham. Joe Hart var också bra för Manchester City – och svarade för en helt matchavgörande räddning på Steven Naismiths friläge – men Lloris antal räddningar vägde över.
I backlinjen var Sunderlands Wes Brown och Norwichs Michael Turner framträdande för sina lag som svarade för skalper på Old Trafford respektive Stamford Bridge. Till höger får trygge Bacary Sagna förtroendet och till vänster börjar det bli tjatigt med Luke Shaw. Men vad göra när han levererar vecka efter vecka?
Ross Barkley var kanske planens bästa spelare trots att Everton förlorade. Yaya Touré visade sin spetskvalitet när han skapade 1–1-målet och var saknad efter att han lämnat planen. På kanterna väljer jag en Stokespelare. Marko Arnautovic är sannerligen en spelartyp som bidragit till att göra Mark Hughes gäng mer sexigt. Till höger får Stewart Downing tröjan. Han skruvade in en frispark och var riktigt farligt på sin kant. På topp: Andreas Weimann, 2 mål, och Edin Dzeko, 2 mål.
Omgångens spelare: Ross Barkley, Everton.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham (3)
—————————————–
Bacary Sagna, Arsenal (3)
Wes Brown, Sunderland (2)
Michael Turner, Norwich
Luke Shaw, Southampton (7)
—————————————–
Stewart Downing, West Ham
Yaya Touré, Manchester City (9)
Ross Barkley, Everton (4)
Marko Arnautovic, Stoke (2)
—————————————–
Andreas Weimann, Aston Villa
Edin Dzeko, Manchester City (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Yannick Bolasie (Crystal Palace), Dwight Gayle (Crystal Palace), Mesut Özil (Arsenal), Olivier Giroud (Arsenal), André Schürrle (Chelsea), Mark Noble (West Ham), Andy Carroll (West Ham), Connor Wickham (Sunderland), Sebastian Larsson (Sunderland), Tim Krul (Newcastle), Moussa Sissoko (Newcastle), Wilfried Zaha (Cardiff), Peter Odemwingie (Stoke), Sergio Agüero (Manchester City), Erik Pieters (Stoke), Oussama Assaidi (Stoke).

***
Omgångens mål: Ross Barkley, Everton. Skruvat skott i bortre krysset, utan chans för Joe Hart.
Omgångens tränare: Gustavo Poyet, Sunderland. Seger på Old Trafford mot ett ”nytänt” Manchester United. Smart matchplan, bra utfört.
Omgångens floppspelare: Dan Burn, Fulham. Hade jobbigt som högerback mot Assaidi…

Silva var katalysatorn – som vanligt
I 63 minuter var det en regntung plan, en storspelande Brad Guzan, en mur av Aston Villa-försvarare och en otålig publik som började bli nervös. Det var en sån kväll där titelchanser kan spolas bort i regnet.
Sedan kom det förlösande målet. Och då visade Manchester City prov på sin enorma styrka.

Den där sanningen om att lag som inte har något att spela för säljer sig billigt har kommit lite på kant i dagarna. Crystal Palace fixade en osannolik upphämtning till 3–3 mot Liverpool i måndags och när Paul Lambert kom till Etihad var det inte för att ”spela ut” och bjuda de egna fansen på något nu när hans lag ändå var klara. Nej, Paul Lambert kom till Etihad som om hans lag spelade med kniven mot strupen. Fembackslinje. Riskminimering. Noga valda tillfällen där man gick framåt.
Det fanns dock en liten skillnad mot en numera så frekventa ”parkera-bussen-taktiken”. Aston Villa sjönk inte ned med backlinjen i knäet på sin målvakt. Istället höll de upp linjen.

Situation från första halvlek där vi kan se Aston Villas ”high-line”. City på väg att kontra och Silva (närmast mittpunkten) kommer strax få bollen av Yaya Touré med ett hav bakom backlinjen att sätta in bollen på. Ovanlig taktik på bortaplan mot topplagen.

Det var ett logiskt val när Manchester City saknade Sergio Agüero och startade med Edin Dzeko som ensam striker. Dzeko har en del förtjänster, men djupledsspelet är knappast en av dem. Därför var Villa tämligen tryggt i att de kunde släppa ytan bakom backlinjen, vilket är ovanligt nuförtiden i Premier League.
Regnet som öste ned över Etihad förenklade knappast uppgiften för hemmalaget. De dominerade första halvlek och skapade ett par farliga chanser, men så långt hade Villa hyfsad kontroll. Och då fanns förstås fortfarande möjligheten/risken att gästerna skulle sticka upp i en kontring och sätta 0–1, vilket garanterat hade chockat City-spelarna.
Men City är ett fint, gediget och metodiskt lag. De fortsatte med samma idé, med skillnaden att de gjorde det lite snabbare, lite mer distinkt. Yaya Touré, som styrde nästan varje uppspel i Fernandinhos frånvaro, var briljant i sina val. Ibland spelade han kort, ibland långt, ibland hittade han in med ett instick.
Ett annat geni tog över showen temporärt.

Det är ofta mål och assist väger tungt när vi bedömer offensiva spelares prestationer över en säsong. Det är kanske naturligt eftersom det är det mest konkreta i deras arbetsbeskrivning, men i David Silvas fall blir det extra orättvist. Hans främsta egenskap är nämligen inte att göra mål eller ens passa fram till mål utan att skapa mål.
Med en vändning, mottagning, passning, vrickning. Det kan handla om att skapa tid för sig själv, en tidsvinst som sedan finns med i hela anfallet.
1–0 var exempel på det här. Aston Villa hade flyttat sig med perfektion stora delar av matchen, men när Ciaran Clark hamnade som vänsterback och skulle ta sig in i mitten uppstod en kommunkationsmiss. David Silva upptäcker sånt. En perfekt passning till Pablo Zabaleta och så hade Edin Dzeko (vem annars?) bara att raka in bollen.
2–0 var ett nästan identiskt exempel, men nu fick Silva inte ens en ”hockeyassist” eftersom Guzan räddade skottet från Samir Nasri och målet kom först på returen från Dzeko.
David Silvas betydelse som katalysator för City ska inte underskattas.
Innan kvällen var över hann Yaya Touré med att solospringa in 4–0 som bara han kan.

Manchester City hade två matcher till titeln. Nu återstår bara en: West Ham United hemma på söndag.
Kan de bränna det? Klart de kan. Allt kan hända, den som tvivlar har inte följt den här ligan tillräckligt de senaste åren.
Men West Ham behöver mer av Sam Allardici än Sam Allardyce för att Liverpool ska ha en chans.

Yaya Touré är världens bästa mittfältare
David Silva är fundamental för Manchester City på offensiv tredjedel, men det finns en annan spelare som är ännu mer drivande över hela planen.
Yaya Touré.
Den väldige, imponerande, fenomenale Yaya Touré. Får han tillräckligt med credit av oss?
30-åringen har varit fullständigt magisk den här säsongen. Han har fått sina hyllningar, absolut, men inte så många som han hade fått om han varit engelsman.
Samir Nasri slog fast i mars att Yaya Touré hade varit erkänd som en av världens bästa spelare om han kommit från Europa eller Sydamerika.
Yaya Touré höll med när han talade med BBC en månad senare:
– Jag tycker att det Samir sa definitivt stämmer. Ärligt talat så kommer erkännandet bara från fansen. Jag vill inte vara hård och negativ, men jag är bara ärlig.
– Jag är stolt afrikan. Jag vill försvara Afrikanska folket och jag vill visa världen att afrikanska spelare kan vara lika bra som europeiska och sydamerikanska.

Vi kan säkert dividera om Yaya Touré redan fått den statusen han är förtjänt av, men jag har har en känsla av att många nöjt sig med ”ligans bästa mittfältare” på sin höjd. Stannat där. För mig är Yaya Touré världens bästa mittfältare. Då pratar vi sett till den här säsongen eftersom det är det som är väsentligt just nu. Utan snack.
Ett vanligt Premier League-år hade han fått pris som ligans bästa spelare, vilket hade gett enormt eko runt om i fotbollsvärlden, men nu hade han otur att Luis Suárez varit överjävligt bra i Liverpool.
Yaya är den mest kompletta fotbollsspelaren av alla. Och då menar jag alla. 30-åringen (fyller 31 på tisdag) är förmodligen en av få som skulle kunna spela på samtliga tio positioner och ändå platsa i de många storklubbar. Vänsterback? Han skulle nog greja det. Forward? Var så säkra. Mittback? Glömt att han spelade mittback i CL-finalen 2009 och höll koll på Manchester Uniteds offensiv med Rooney, Ronaldo och Tévez?

Hans 4–0-mål igår var ett typiskt Yaya-mål. En solorush där han såg ut som den där överlägsna P10-spelaren som tar bollen och springer genom hela motståndarlaget, som Naill Quinn konstaterade i Sky Sports.
Mittfältaren fick bollen vid mittlinjen och när ingen Aston Villa-spelare stötte direkt så accelererade han bara i väg som en travhäst på ett upplopp. Han gled ifrån alla och dunkade in bollen.
Det var kronan på ett nytt, magiskt Yaya-verk.
I sommar kommer ett fotbolls-VM där Neymar kommer att vara det största affischnamnet. Det kommer att snackas om Messi, Ronaldo, Suárez, Ribéry, Cavani, Iniesta, Hazard.
Jag hoppas att Yaya Touré visar i Brasilien att han förtjänar att nämnas bland de namnen.

Kunde någon överhuvudtaget se den upphämtningen komma? Tveksamt. Liverpool satte 3–0 igår i inledningen av andra halvlek borta mot ett Crystal Palace som säkrat kontraktet. Det ska ju, enligt all ”vetskap”, vara en fördel att möta lag som inte måste plocka poäng, just därför var det extra osannolikt.
Det var bara tolv minuter kvar av ordinarie tid när Raheem Sterling byttes ut och ersattes av Coutinho. Några sekunder senare var det 1–3. Skulle Brendan Rodgers i det läget gjort ett defensivt byte?
Ja, förmodligen, men det är som alltid lätt att säga i efterhand vilket han själv erkände efteråt.

I Sky Sports var Jamie Carragher som vanligt briljant när han tog hjälp av Skys specialkamera som översiktsfilmar hela planen. Han lyfte det som Gary Neville pratade om efter Liverpools match mot Norwich: Hur Martin Skrtel och Mamadou Sakho sätter sitt lag i problem genom att falla och inte trycka upp försvarslinjen.
Lite kul i sammanhanget att vi haft exakt samma problem i ett års tid hos mittbackarna i vårt bacongäng Gamla Karlbergare (eller hur, Marko?). Samma fenomen i division 6 som i Premier League, samma typ av instruktion. Bara en annan värld.
Nedan Carraghers sågning av Skrtel och Sakho (jag hoppas våra spelare tittar):

Ännu mer snack från Carragher/Neville.

Vi behöver inte grotta ned oss i Luis Suárez tårar eller spekulera i hur fansen upplevde det.
En omvänd Istanbul.
De har varit så nära och nu är deras känsla att de ha slängt bort det med förlusten mot Chelsea och poängtappet mot Crystal Palace. Men jag ser definitivt att titelracet lever.
Större under har skett än att Manchester City utan Sergio Agüero (i båda matcherna?) inte lyckas vinna två raka hemmamatcher. Och det där att möta lag som är klara var ju inte så enkelt.

Tänkte avsluta med att förbehållslöst hylla Crystal Palace, eller rättare sagt en alldeles speciell del av klubben.
Vi har hyllat Tony Pulis om och om igen för vad han gjort med laget, hyllat spelarna som arbetar enormt hårt, nu är det dags att hylla lagets tolfte spelare.
Hörde ni stämningen på Selhurst Park igår? Jag hoppas det! Annars missade ni något.
Oavsett resultatet på tavlan, även vid 0–3, var arenan ett sjungande hav.
”We Love you, We Love you, We Love you,
and where you go we follow, we follow, we follow,
’cos we support the Palace, the Palace, the Palace,
and that’s the way we like it, we like it, we like it,
woooooooooooooooh, Woooooooooooooooooooh”

Jag låg, som bekant, nedbäddad hemma, men det var något som lyste upp tillvaron. Jag fick rysningar.
Det var ett fett finger upp nånstans till alla dem som slentriankritiserar dagens engelska läktarkultur. Selhurst Park igår, Holmesdale Fanatics (ultrasgruppen som styr kurvan vid kortsidan där Dwight Gayle satte kvitteringen), var absolut världsklass.
Gårdagen var inget unikt.
Redan efter premiären konstaterade vi att Premier League med Crystal Palace intåg satt färg på matcherna.
Det pratas ibland om hur läktarna kan vinna en fotbollsmatch åt sitt lag. Hur många poäng har i så fall Crystal Palaces fans legat bakom?
Oavsett resultat, oavsett tabellposition har de stöttat sitt lag i vått och torrt. Marouane Chamakh & Co har hela tiden känt att de har supportrarnas enorma tryck i ryggen. Motståndare som gästat Selhurst Park har fått möta en vägg. Inte riktigt lika stor och röststark som den ”Gula väggen” i Dortmund, men tillräckligt för att skrämma dem.
Nu har dessa fans fått sin belöning för sitt idoga arbete.
Crystal Palace är kvar i Premier League. Jag är oerhört glad över det. Nästa PL-besök ska jag se till att förlägga till Selhurst Park.
Jag var där 1997. Då spelade Vinnie Jones i Wimbledon (som också spelade på arenan då). Bara en sån sak.

Vill ni njuta av Palace-fansens sång – lyssna här (gammalt klipp):

Ligan har gått in i sitt mest avgörande skede. Det är den här veckan som allt ska avgöras.
Det har varit så många svängningar senaste tiden, så många lag inblandade i slag om titeln, fjärdeplatsen och nedflyttning att det än en gång bevisat Premier Leagues förmåga att engagera och förgylla.
Vem kunde se framför sig hur Vincent Kompany gör ett pojklagsmisstag och skänker segern till Liverpool?
Vem kunde se framför sig hur den så fokuserade Steven Gerrard halkar och bjussar Chelsea på 1–0-målet på Anfield?
Vem kunde se framför sig hur Sunderland skulle kravla sig upp från ett minst sagt kämpigt läge, kryssa borta mot Man City och vinna borta mot Chelsea?
Det finns så oerhört mycket att avhandla. Cardiff! Fulham! Sunderland, så klart, Norwich som sprattlade till och såg till att hoppet lever, Arsenal som återigen säkrade i Champions League-plats, Louis van Gaal som är på väg att ta över Manchester United. Min kollega Kristopher Karlsson skrev en relevant text om Liverpool idag, som tangerade min känsla: Titeln betyder mer för folket i Liverpool än för några andra fans.

Samtidigt som säsongen når sitt klimax har jag själv inte kunnat toppa formen på samma sätt som Connor Wickham.
Ni har säkert hört/läst rapporterna om rekordhalter av björkpollen i luften och mig har det drabbat värre än tidigare år. Senaste veckorna har jag varit fullständigt däckad. Sömnbrist, snuva, hosta, bultande huvudvärk har medfört att det har varit svårt att göra det som borde ha gjorts i ligaspurten.
Imorgon ska jag få den där okända allergisprutan som jag ofta fick när jag var yngre. Jag håller alla tummar för att den är snabbverkande för den här veckan glöder PL och sedan finns det massor att ta tag i i form av säsongssummeringar.
Det vore oerhört frustrerande att inte vara kapabel att lägga lika mycket energi på 50-rankningen och laganalyserna som tidigare år.
Jag behöver ingen sympati – det finns alltid de som har det värre – men nu vet ni varför bloggen inte gasat upp när den borde ha gjort det.

De kom till spel med David Silva på bänken. De hamnade i underläge med 0–1. De förlorade Sergio Agüero på grund av skada. De tvingades byta ut Yaya Touré i andra halvlek.
Manchester City behövde kavla upp ärmarna och kriga till sig en seger mot Everton.
De lyckades. Och nu har de slagläge i titelkampen.

Manchester City har två omgångar kvar att spela i Premier League. Det är förstås inte omöjligt att laget snubblar hemma mot Aston Villa eller West Ham, men dagens match var den som vägde tyngst.
Everton hade visserligen minimala chanser att ta fjärdeplatsen, men de hade bara förlorat en gång hemma mot Manchester City på de 15 senaste mötena.
Det var en tuff uppgift och den blev ännu tuffare.
Det har snackats mycket kring om Everton skulle gå för fullt och riskera att spela titeln i händerna på rivalen Liverpool. Efter elva minuter syntes inga sådana tendenser. Då hade Ross Barkley fått ett tillbakaspel från Steven Naismith och vridit in 1–0 bortre krysset med ett drömmål.
City hade problem. Framför allt eftersom det numerära underläget på mittfältet medförde att Everton kunde spela runt och få tiden att gå utan större bekymmer (det sker ganska ofta att Edin Dzeko och Sergio Agüero gör tveksamt jobb i defensiven).
Som tur var för City har de Yaya Touré. Ivorianen tog saken i egna händer i den 22:a minuten när han serverade Agüero till 1–1 (målvaktstavla av Tim Howard som släppte första stolpen).

Sergio Agüero skadade sig i situationen och tvingades utgå med en sträckning. Skulle det stjälpa City? Nej, då klev Edin Dzeko fram istället.
Den bosniske anfallaren blandar och ger, men vi minns hur hans mål var ytterst bidragande när City vann titeln för två år sedan. Nu blev han stor matchhjälte i matchen som om en vecka kan beskrivas som avgörande. Först med 1–2-målet på nick precis före paus och sedan med 1–3 i inledningen av andra halvlek.
Det var, som så ofta, mikroskopiska marginaler. Minuten före 1–3 svarade Joe Hart för en världsklassräddning när Steven Naismith var fri.
Med tvåmålsledning kändes matchen avgjord. Man City packade ned laget på egen planhalva och lade all energi på att minimera risker. Under en tiominutersperiod var deras försvarsspel perfekt med noggranna överflyttningar.
Därför kom Evertons reducering till 2–3 av Romelu Lukaku överraskande. Minuten efteråt byttes Yaya Touré ut.
Det blev nervösa sista 25 minuter för de tillresta City-fansen. Everton spelade runt, dock utan att hota tillräckligt förrän Gerard Deulofeu kom in. Sista tio minuterna gick City på tandköttet. De fuskade i överflyttningarna och plötsligt fanns ytor att spela in bollen på. Men Everton förmådde inte att få till en kvittering.
Var de ointresserade av att vinna? Nja, de spelade kanske inte med samma desperation som de hade gjort om de själva haft realistiska chanser att ta fjärdeplatsen, men det är dock värt att poängtera:
Det är väldigt svårt att skapa chanser mot ett topplag som bara inriktar sig på att försvara sig och riskminimerar i defensiven. Det fick inte minst Liverpool erfara förra veckan mot Chelsea.

Manchester City sitter nu i förarsätet. Tidigare hade en förlorarklubb som City bränt den här matchbollen, men dessa ”regler” gäller inte längre.
Kan titelracet svänga igen? Ja, givetvis, men mycket hänger på fitnessen hos Sergio Agüero, David Silva, Yaya Touré. Med dessa kanoner i startelvan kan jag inte se City bränna det här. Om de får klara sig utan någon av dem, eller två av dem, finns en liten, liten chans/risk att de går på en mina.
Racet går vidare.

Två omgångar kvar. Sex lag på allvar inblandade i bottenstriden.
Här synar vi klubbarnas form, program och skadeläge inför avgörandet.

15) West Bromwich, 36 poäng -12

Återstående matcher: 2/5.
Arsenal (b), Sunderland (b), Stoke (h).
Kommentar: En bortafight mot Arsenal som vlll säkra fjärdeplatsen, ett formstarkt Sunderland borta och Stoke hemma. Det är avslutningsmatchen som möjligen känns som en tacksam match för WBA. Det bör dock räcka med en seger för Pepe Mels gäng, vilket gör att jag tror att de grejar det i sista omgången.

Skadeläget: 3.
Steven Reid, Liam Ridgewell, Garath McAuley, Zoltán Géra.
Kommentar: Tre spelare ur ordinarie backlinjen saknas, men läget är inte så dystert som det kan tyckas. McAuley ska vara tillbaka till helgen, vilket är en boost för WBA.Ridgwells frånvaro täcks upp av Billy Jones.

Formen: 3.
Kommentar: Efter den nattsvarta perioden där laget bara vann en enda match från 3 november–15 mars har WBA tagit tre segrar på de sju senaste matcherna. Pepe Mel har skruvat ned sina ambitioner om ett högt presspel.

Formen hos  nyckelspelare: 4.
Kommentar: Ben Foster svarade för en mycket bra match senast mot West Ham.

Tränare: 2.
Kommentar: Pepe Mel är en skicklig tränare som gjorde fina resultat i Real Betis, men han har haft problem att anpassa sig till Premier League. Hans idé om att införa ett högt presspel med WBA – vars spelartrupp inte var anpassat för det – togs inte emot väl av spelarna.

Totalt: 14/25.

Tips: Klarar sig tack vare utgångsläget.

16) Aston Villa, 35 poäng -17

Återstående matcher: 3.
Hull (h), Manchester City (b), Tottenham (b).
Kommentar: Aston Villa har tre matcher på sig och mötet med Hull City är ett utmärkt tillfälle att i praktiken säkra kontraktet.
– Vi har en cupfinal mot Hull och vi måste vinna den, säger tränaren Paul Lambert.
Poäng borta mot Manchester City och borta mot Spurs är inte direkt någon garanti.

Skadeläget: 1.
Gary Gardner, Nicklas Helenius, Christian Benteke, Libor Kozak, Jores Okore, Charles N’Zogbia, Joe Bennett, Leandro Bacuna.
Kommentar: Bacuna, Bennett, Helenius väntas vara tillbaka till helgen, men avsaknaden av Christian Benteke och Libor Kozak är kämpig.

Formen: 1.
Kommentar: Villa har fem förluster på de sex senaste matcherna och målskillnaden 4–15.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Brad Guzan har visat stabil form hela säsongen, även om han inte varit lika bra som ifjol.

Tränare: 3.
Kommentar: Paul Lambert har inte vunnit många vänner på Villa Park, men han har åtminstone erfarenhet från en bottenstrid med Villa förra året. Den rutinen kan bli värdefull.

Totalt: 11/25.

Tips: Vinner i helgen och klarar sig kvar.

17) Sunderland, 32 poäng -20

Återstående matcher: 4.
Kommentar: Ett nytänt Manchester United på Old Trafford lär bli tufft, men hemmamöten med West Bromwich och Swansea ger Gustavo Poyets mannar en gyllene möjlighet att klara kontraktet.

Skadeläget: 3.
Steven Fletcher, Ki Sung-Yeung, Carlos Cuéllar, Keiren Westwood.
Kommentar: Steven Fletchers målgaranti har varit saknad i Sunderland. Laget klarade sig väl utan Ki Sung-Yeung senast.

Formen: 4.
Kommentar: Efter den nattsvarta trenden som innebar åtta förluster på nio matcher har Sunderland vaknat i elfte timman. Kryss borta mot Manchester City följdes upp med seger borta mot Chelsea och 4–0 hemma mot Cardiff City.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Adam Johnson valdes till månadens spelare i januari. Hans form har avtagit efter det.

Tränare: 3.
Kommentar: Gustavo Poyets PL-erfarenhet är begränsad, men han har onekligen inneburit ett lyft för Sunderland.

Totalt: 16/25.

Tips: Klarar sig kvar tack vare sin starka form.

18) Norwich City, 32 poäng -32

Återstående program: 1.
Chelsea (b), Arsenal (h).
Kommentar: Får man välja är det inte dessa matcher man hade önskat. Chelsea har fortfarande en teoretisk chans på titeln. Poängchansen finns hemma mot Arsenal i sista omgången. Men det är inte direkt någon garanti…

Skadeläget: 4.
Joseph Yobo.
Kommentar: Norwich har inga tunga avbräck.

Formen: 1.
Kommentar: Norwich har fem raka förluster, och även om insatsen i andra halvleken hemma mot Liverpool häromveckan var positiv är det poängen som räknas i nuläget.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Robert Snodgrass är Norwich största kreativa källa i offensiven. Han har varit ett av få ljus under en dyster vår.

Tränare: 1.
Kommentar: Neil Adams är säkert en kompetent tränare, men att ge honom tränarjobbet efter sparkade Chris Hughton med fem omgångar kvar var som att kasta en pojkspoling till vargarna.

Totalt: 10/25.

Tips: Spelprogrammet, formen och trenden talar emot Norwich.

19) Fulham, 31 poäng -42

Återstående matcher: 3.
Stoke (b), Crystal Palace (h).
Kommentar: Stoke är visserligen starkt hemma på Britannia, men laget har inget att spela för och Fulham har två matcher som är fullt möjliga att vinna.

Skadeläget: 4.
Damien Duff, Kostas Mitroglu.
Kommentar: Mitroglu var spelaren som skulle frälsa Fulham, men i dagsläget hade han ändå inte fått spela. Dels på grund av att han är matchotränad, dels för att Hugo Rodallega gjort så bra ifrån sig.

Formen: 2.
Kommentar: Fulham vann inte en match från 15 jan–15 mars. De två segrarna mot Aston Villa (2–1) och Norwich (1–0), gav laget en livlina. Men den tappade 2–0-ledningen senast mot Hull kan ha satt sig i huvudena på spelarna.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Målvakten David Stockdale är inte Fulhams mest kända eller bästa spelare, men han kommer att ha en nyckelroll i slutskedet.

Tränare: 3.
Kommentar: Felix Magath är en meriterad tränare, men hur länge räcker gamla meriter?

Totalt: 14/25.

Tips: Fulham behöver förmodligen vinna båda sina matcher. Det är inte säkert att det räcker heller. Jag har svårt att se dem greja det.

20) Cardiff City, 30 poäng, -38

Återstående program: 2.
Newcastle (b), Chelsea (h).
Kommentar: Cardiff behöver vinna båda sina matcher för att ha en rimlig chans att hänga kvar. Newcastle är i usel form, men lär vilja bryta sin trend inför hemmafansen. Chelsea kan eventuellt kriga om titeln ända in i slutomgången.

Skadeläget: 4.
Andrew Taylor, Craig Noone, Mark Hudson.
Kommentar: Craig Noone är ett avbräck för Ole Gunnar Solskjaer. De övriga klarar han sig utan.

Formen: 2.
Kommentar: ”Bara” två förluster på de fem senaste. Å andra sidan har dessa nederlag varit 0–3 mot Crystal Palace och 0–4 mot Sunderland. Det mesta talar emot Cardiff.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Målvakten David Marshall har varit en av ligans bästa under säsongen – trots att Cardiff släppt in massor av mål. Senast mot Sunderland var han mänsklig.

Tränare: 2.
Kommentar: Ole Gunnar Solskjaer har inte fått ordning på Cardiffs försvarsspel.

Totalt: 13/25.

Tips: Åker ur Premier League.

***
Vad tror ni om bottenstriden?

En elva med defensiv prägel, naturligt efter Chelseas parkera-bussen-övning på Anfield i söndags.
Ben Foster får platsen i målet efter sin insats i segermatchen mot West Ham.
I fembackslinjen får Chelsea tre tröjor. Branislav Ivanovic var en klippa som mittback. Tomas Kalas, som debuterade i startelvan i Premier League, var också stark och hyllades efteråt av José Mourinho. Nathaniel Clyne var Southamptons bästa spelare från Everton medan Ashley Cole visade att han fortfarande är att räkna med.
På mittfältet väljer jag Yaya Touré (ett mål och en assist), Jonjo Shelvey (ett mål och två assist), samt Mesut Özil, som var bäst i Arsenal. Juan Mata, som gjorde ett vasst inhopp, hade för lite speltid (30 min) för att slå sig in.
Längst fram får Connor Wickham och Wilfried Bony platserna. Bony satt mycket på bänken under Michael Laudrup i höstas, men ivorianen har verkligen hittat formen under våren. Sedan nyår har han gjort 14 mål.
Omgångens spelare: Jonjo Shelvey, Swansea.

Mitt omgångens lag (5-3-2):
Ben Foster, West Bromwich (2)
————————————————-
Nathaniel Clyne, Southampton (2)
Branislav Ivanovic, Chelsea (4)
Younes Kaboul, Tottenham
Tomas Kalas, Chelsea
Ashley Cole, Chelsea
————————————————-
Yaya Touré, Manchester City (8)
Jonjo Shelvey, Swansea (3)
Mesut Özil, Arsenal (4)
————————————————-
Connor Wickham, Sunderland
Wilfried Bony, Swansea (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jack Colback (Sunderland), Lee Cattermole (Sunderland), Nemanja Matic (Chelsea), Edin Dzeko (Manchester City), Ashkan Dejagah (Fulham), Mark Schwarzer (Chelsea), Matt Jarvis (West Ham), Wayne Rooney (Manchester United), Juan Mata (Manchester United), Aleksandar Kolarov (Manchester City), Aaron Ramsey (Arsenal).

***
Omgångens mål: Jonjo Shelvey tar ned bollen och drar iväg en halvvolley från 40 meter och dyker ned i krysset. Säsongens mål?
Omgångens floppspelare: Ryan Shawcross, Stoke. Två onödiga varningar förstörde Stokes chanser att behålla hemmasviten intakt.
Omgångens manager: José Mourinho, Chelsea. ”Han parkerade bara bussen”, säger vissa. Det gjorde han. Men han vet sannerligen hur man vinner toppmatcher.

***
Ledde vårt b-lag igår kväll i reservlagsserien och missade därför Arsenal-Newcastle. Ska se reprisen idag och det är möjligt att laget revideras efter det (Mesut Özil är den som vissa slår ett slag för). Uppdaterat, 30 april: Nu har jag sett Arsenalmatchen och reviderat.