Kollegorna har redan dissekerat Paris SG:s kollaps och den givna vinkeln om José Mourinho, som bjöd på stor show.
Så här får vi samla upp spillrorna från Chelseas triumf igår. Varför inte lyfta fram André Schürrle?
Chelsea gjorde det. Efter 3–1-förlust i Paris var de piskade att vinna med minst två mål hemma på Stamford Bridge.
Jag trodde inte att de skulle greja det. Min gissning var visserligen att Chelsea skulle vinna matchen, men att det ändå inte skulle räcka för att ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic oundvikligen skulle få ett läge, och då skulle Cavani, Lavezzi eller Lucas Moura högga. Edinson Cavani fick onekligen sina chanser, men hans avslut höll för dålig klass och tack vare det levde Chelseas hopp.

Hemmalaget hade svårt inledningsvis, första kvarten, men sedan dominerade Chelsea mot ett passivt PSG.
Det kändes som chanserna till avancemang minskade drastiskt när storstjärnan Eden Hazard klev av skadad efter 18 minuter, men så blev det inte. Tvärtom. Ersättaren André Schürrle kom in och bidrog med de egenskaperna han köptes för: Snabbhet och ”rakt-på-mål”-attityden. Chelsea har ibland haft svårt mot samlade försvar (som vi såg mot Crystal Palace), och då passar Schürrles svårlästa spelstil.
I den 32:a minuten dök han upp i straffområdet och mötte David Luiz nickskarv. 1–0 var ett faktum.
André Schürrle värvades i ett tidigt skede till Chelsea och många undrade om han skulle ha någon chans till speltid när Willian anslöt sent i fönstret. Då fanns förutom Oscar, Eden Hazard, Juan Mata även talangen Kevin De Bruyne, som vissa lanserade som startmaterial.
Under hösten fick han sparsamt med speltid och även om han nätade i mötet mot Manchester City så dröjde det till Stoke borta i december innan han gjorde riktiga avtryck. Då satte han båda lagets mål, även om det slutade med 2–3-förlust på Britannia.
Senaste tiden har han dock fått spela en allt större roll i Chelsea. Han har startat mer och mer, samtidigt som Willian bänkats. I bortamatchen mot Fulham 1 mars satte André Schürrle alla tre målen, ett äkta hattrick inom loppet av 16 minuter. Mot Arsenal i 6–0-segern 22 mars var han mycket bra.
Gårdagens match, även om han började på bänken, blev ännu ett tecken på att Schürrles status i Chelsea blir högre och högre.

I andra halvlek bytte José Mourinho ut två mittfältare, Frank Lampard och Oscar, och gick all in på en superoffensiv med Samuel Eto’o, Fernando Torres och Demba Ba. Men det var André Schürrle som var motorn. Det var han som satte fart, höjde bolltempot, ville skapa och träffade ribban.
Med några få minuter kvar av ordinarie tid kom det förlösande 2–0-målet från oväntat håll.

Demba Ba har inte lyckats med särskilt mycket under sin tid i Chelsea, men den här gången befann han sig på rätt ställe i rätt ögonblick och svepte i väg något som liknade ett dragskott.
2–0 och Chelsea vidare.
När många befarat att England skulle stå utan representant i semifinalen visade de blå att de aldrig går att räkna bort. Aldrig. Inte med en sådan never-say-die-attityd som präglat klubben sedan José Mourinho gjorde entré på Stamford Bridge första gången.
Denna inställning bibehölls under tiden han var borta då laget bärgade Champions League-titeln 2012 och den har fått en renässans sedan hans comeback i somras.
Du räknar aldrig ut ett José Mourinho-lag.

***
Hate him or love him – det är omöjligt att vara likgiltig inför José Mourinho.
Gårdagens match var hans show. Som så många gånger förr.
Han höll sig ovanligt kall på bänken, high-fivade med Zlatan Ibrahimovic och släppte sedan allt löst genom att kasta in två iskalla anfallare från bänken. Självklart fick han full effekt när två av hans inhoppare, Schürrle och Ba, blev målskyttar. Det är små marginaler, men det som är gemensamt för stora spelare och stora tränare är att de ofta lyckas flirta med Fru Fortuna. Hade Chelsea åkt ut hade Mourinho ifrågasatts. Nu är han geniförklarad.
När Demba Ba placerat in 2–0 sprang José Mourinho ned mot hörnflaggan på samma sätt som för tio år sedan, då Costinha sköt Porto vidare på Old Trafford.
Inte för att fira, enligt honom själv, utan för att dela ut taktiska order. Det var underbara scener.
Låt gå för att José Mourinho struntar fullständigt i allt vad tränarrutor är (vilket domarna givetvis ska straffa honom för), låt gå för att han alltid lyckas sno platsen i rampljuset oavsett om hans lag vinner eller förlorar.
Fotbollsvärlden, eller rättare sagt världen, vore fattigare utan The Special One.

Everton har chansen att nå Champions League.
Vad har Roberto Martínez gjort för att lyckas med konststycket? Här tittar vi på några framgångsfaktorer.

Everton svepte bort Arsenal i söndagens toppmöte på Goodison Park. Nu har det gått snart två dygn sedan utskåpningen så vi behöver inte gå så djupt i den drabbningen.
Vi kan konstatera att Roberto Martínez fick full effekt av sin matchplan där Steven Naismith startade som striker och Romelu Lukaku utgick från vänsterkanten. Den nytände Naismith – jag ska erkänna att jag varit en av hans främsta kritiker tidigare under säsongen – satte 1–0-målet. Lukaku solosprang in med 2–0.
Det var Everton när de är som bäst. Ibland får de till den här sortens fullträffar på hemmaplan. Då är de nästan ostoppbara eftersom de kombinerar så många egenskaper: Teknik, fart, styrka, disciplin.
Det var mer än man kunde säga om Arsenal som gick på ännu en bytung smäll. Jag tror fortfarande Gunners tar fjärdeplatsen, de har avsevärt bättre schema än Everton, men det finns brister i truppen som måste åtgärdas om man ska kunna blanda sig i titelstriden till nästa säsong. Mikel Arteta har blivit brutalt avslöjad i flera matcher den här säsongen, söndagens match var ännu ett bevis på att Arsenal behöver en uppgradering i den positionen. En spelare med defensiv balans, som både kan agera nav i uppspelsfasen och vinna bollar.
I Viasat sågades Santi Cazorla av Pontus Kåmark och det var helt i sin ordning. Cazorla har gjort en svag säsong. Han är klasser sämre än ifjol. Det som är oroväckande är att han är så oerhört ointresserad och oengagerad i defensiven. Den här typen av svagheter i ”wide areas” är enkla för motståndarna att utnyttja, även för de sämre lagen i ligan.
I Sky Sports pekade Gary Neville på brister i Arsenals kollektiva försvarsspel.

Skadorna gör förstås sitt, de är huvudanledningen till Arsenals ras. Men Arsenal skulle förmodligen tjäna på ett nytt ”mindset”, där defensiven får större fokus. Jag minns hur Fredrik Ljungberg berättat att Arsenal knappt tränade försvarsspel överhuvudtaget.

Nåväl, vi får anledning att återkomma till Arsenal framöver eftersom det lär bli fler viktiga matcher.
Här lyfter vi istället några punkter som Roberto Martínez lyckats med i Everton.

Den taktiska revolutionen
När David Moyes skulle ersättas i Everton stod klubben inför ett vägval. Skulle man leta en efterträdare stöpt i samma format för att förvalta det som Moyes byggt upp? Eller skulle man vara innovationsbenägen, se förbi det självklara och hitta en tränare som kunde utveckla spelet?
David Moyes hade onekligen byggt något under sina tolv år på Goodison Park. Han lyckades göra något som ingen annan lyckats med i Premier League under 2000-talet: Etablera en klubb strax under toppskiktet, trots minimala resurser. Varje år slogs Everton om Europaplatser, en gång, 2004/05, lyckades de till och med ta den fjärde Champions League-biljetten.
Med denna vetskap och trygghet var det inte helt riskfritt att anställa Roberto Martínez. Hans Wigan var antitesen till Everton.
Ett rock ’n’ roll-lag med en sevärd offensiv men lika sorgfri defensiv.
Risken för kulturkrock var uppenbar.

Det Roberto Martínez har gjort är att han på kort tid har genomfört en revolution i Everton. Från att mittbackarna Phil Jagielka och Sylvain Distin tog sikte på Marouane Fellainis hjässa eller bröstkorg har man nu blivit ett spelande lag. Mittbackar som går isär i uppspelsfasen, en mittfältare som droppar. Vi känner igen dessa mönster från Barcelona. Everton har blivit ett passningsorienterat lag som har högre bollinnehav än tidigare. Den vanligaste passningskombinationen mot Arsenal i söndags var Leighton Baines–>Ross Barkley. Från vänsterback in till offensiv mittfältare, alltid på fötterna.
Martinez spelidé innehåller färre inlägg från Leighton Baines. Mer fokus på klassiskt nummer tio-spel från Ross Barkley.

Det här är förstås inte möjligt att genomföra utan förutsättningar. Under försäsongen knorrades det lite bland spelarna. Phil Jagielka beskrev den nya spelidén som ”drastically different”. Efter tre inledande kryss i ligan mot Norwich, WBA och Cardiff var det en del som satte frågetecken för hur Everton skulle klara omställningen.
Men Roberto Martínez såg uppenbarligen kvaliteter och möjligheter som hans företrädare inte gjorde. Han gjorde bedömningen att det var fullt möjligt att spela efter backen med Evertons material, handplockade James McCarthy till mittfältet och såg potentialen i Ross Barkley.
Rent mentalt blev det nya förhållningssättet en gigantisk boost för spelarna. Målvakten Tim Howard har förklarat:
– Oavsett vilken match vi går in i så har fokus den här säsongen aldrig varit på det andra laget. Det har alltid handlat om oss. Du måste gå igenom det här 40 veckor om året och det är inte så kul att komma in till jobbet varje dag och känna: ”Åh, det här är vad som väntar oss”. Managern ser till att vi är entusiastiska och fokuserade på oss själva, inte att vi tittar bakom ryggen och räds vem som vi ska möta nästa gång.
– Vi arbetar med vårt spel och det är en skillnad. Vi tränar på att öppna motståndarna, till skillnad mot ”Här är det som de tänker göra för att såra oss och det här ska vi göra för att försvara oss mot dem”. Det ligger inte i managerns (Martínez) natur.
Jag tror verkligen att Evertons förvandling går att härleda till den här förändringen. Spelare tycker det är avsevärt roligare att spela när man själva har bollen.
Under David Moyes lades energin på att försöka hindra motståndarna från att göra mål.
Under Roberto Martínez läggs energin på att själva skapa målchanser.

Låneaffärer
När den ekonomiska situationen ser ut som den gör kan inte Everton konkurrera med de andra toppklubbarna på transfermarknaden. Istället måste de hitta andra lösningar och i Evertons fall har det handlat om lån av etablerade spelare, snarare än fyndköp.
> Gareth Barry fick aldrig något erkännande i Manchester City (trots att han var högst bidragande till ligatiteln 2012). Han har fått chansen att visa att han är en defensiv mittfältare av hög klass. Framför allt har han gett bollvinnaregenskaper och erfarenhet. Med tanke på att Barrys kontrakt går ut efter säsongen bör Everton ligga bra till för att kunna signa 33-åringen permanent.
> Romelu Lukaku spenderade förra säsongen på lån i West Bromwich. När han lånades ut igen föll valet på Everton. Det som blev WBA:s olycka (i och med att man saknat en toppstriker) har blivit Evertons stora lycka. Under Moyes tid saknade man ofta en pålitlig striker och tvingades till nödlösningar med Tim Cahill och Marouane Fellaini. Lukaku har gett spets på ett sätt som Everton inte haft tidigare.
> Gerard Deulofeu har ansetts som nästa storspelare i Barcelona. Och med tanke på hur många talanger som slussas fram i La Masía säger det en hel del. Roberto Martínez spanska kontakter och renommé hjälpte till att säkra Deulofeu och den unge spanjoren har varit en joker.
Han har visserligen bara startat sex matcher i Premier League, men han har varit den typen av ”impact-spelare” som klubbar som Everton behöver. Vi minns hur han hoppade in på Emirates i december och dunkade in 1–1-målet i 84:e minuten. Då hade han bara varit på planen i fem minuter.
En skada höll Deulofeu borta från spel i två månader, men sett över hela säsongen har han varit en positiv injektion.

Utveckling av befintligt material
Om det fanns något mönster i Evertons spel förra säsongen var det vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Skillnaden den här säsongen är att Everton haft en högersida som varit lika vass, om inte ännu vassare.
Kevin Mirallas var bra redan under debutåret, men den här säsongen har han klivit fram som en nyckelspelare. Bakom honom har Séamus Coleman utvecklats till en av ligans bästa ytterbackar. Sett till prestationerna den här säsongen kan det inte finns många högerbackar i Europas toppligor som varit bättre.
Ross Barkley har länge ansetts vara klubbens största talang sedan Wayne Rooney. Men få trodde att han skulle kliva in och ta för sig på det här sättet redan den här säsongen. Barkley hade en svacka nyligen, men efter att han bänkats och fått hämta andan har han återigen levererat toppinsatser.
John Stones är en annan ung spelare som fått sitt genombrott. När Phil Jagielka gick sönder trodde många, och där räknar jag in mig själv, att Everton skulle få lida. Men 19-årige Stones har fyllt ut tomrummet på ett imponerande sätt. Positionssäker, följsam och tuff – när man ser Stones spela mot Arsenal kan man få för sig att han har lirat PL-fotboll i ett decennium – så moget agerar han.
Snackar vi utveckling går det inte att se förbi Steven Naismith. Den skotske yttern/anfallaren värvades till Everton inför förra säsongen och om jag säger att han underpresterade är det en diplomatisk omskrivning. I min bok var han inte en spelare av Everton-klass. Inte i så många andras heller.
Ibland svämmades Twitter-flödet över av folk som gjorde narr av Naismiths oförmåga.
Men senaste matcherna har han agerat som en pånyttfödd spelare.
Borta mot Fulham hoppade han in och vände matchen på egen hand. Mot Arsenal startade han som striker och slet sönder gästernas backlinje med frekventa djupledslöpningar, förutom att han satte 1–0-målet.

Kevin Mirallas, Séamus Coleman, Ross Barkley, John Stones, Steven Naismith är en Everton-kvintett som tagit stora kliv framåt den här säsongen.
Om det är några spelare som personifierar Evertons lyft är det dessa herrar.
Den stora symbolen är dock en 40-årig spanjor som såg möjligheter där andra sett begränsningar.
Det är inte första gången jag lyfter på hatten för Roberto Martínez.

Matas show ger Moyes hopp och huvudbry
Matchen var av ringa betydelse för Manchester United, men den kan ändå få signifikans för framtiden.
Med Robin van Persie och Wayne Rooney på skadelistan fick David Moyes chansen att testa Juan Mata på ett mittfält med Shinji Kagawa bakom en djupledslöpande Javier Hernández. Resultatet: Succé.
Framför allt blev mötet på St James’ Park en påminnelse om att Juan Mata är en av ligans mest begåvade spelare. Inte för att vi tvivlat på det, men han har haft svårt att demonstrera det sedan förra våren.
I Chelsea kom en ny manager som ville ha en annan karaktär på sina offensiva spelare. Mer speed, mer tvåvägsspel. Sedan flytten till Manchester United har Juan Mata visserligen fått rikligt med speltid, men istället varit utknuffad på en kant där han blivit för isolerad.
Igår fick han agera fritt i nummer tio-rollen och då var det som om han vred tillbaka klockan till hösten 2012.
25-åringen från Burgos inledde målskyttet med att skruva in en läcker frispark i krysset i slutet av första halvlek. I andra halvek serverades han öppet mål av Javier Hernández, men istället för att skjuta direkt höll han i ett moment, fick Fabricio Coloccini att glida förbi och rullade sedan in bollen i öppet mål. Det påminde en hel del om Henke Larssons mål i VM 1994 mot Bulgarien när backen Trifon Ivanov grundlurades på samma sätt.
Mata avslutade sedan showen med att klacka fram till Adnan Januzaj som satte 4–0-målet på tilläggstid.

En storseger mot Newcastle gör ingen sommar nuförtiden – ”skatorna” är skadedrabbade och har sedan länge tappat fart (nu har de 0–11 på de tre senaste matcherna). Men Juan Matas insats ger anledning till optimism för David Moyes. Inte inför returen mot Bayern München i veckan då spanjoren är cuptied, men inför nästa säsong.
Samtidigt ger det huvudbry.
Juan Mata har inte kommit till sin rätt ännu i Manchester United, förmodligen för att han fått husera på kanten. Så fort han fick spela i sin favoritposition var han planens kung. Men i nummer tio-positionen är det som bekant trångt.
Wayne Rooney har varit lagets bästa spelare sett över säsongen. Dessutom finns Shinji Kagawa som bidat sin tid i väntan på en chans centralt.
Lösningen kan bli att flytta på Wayne Rooney.

Man ska akta sig för att sticka ut haka för långt. Någon dag efter att jag undrat om ”United är ett bättre lag utan Robin van Persie”, svarade holländaren med att sätta alla tre målen mot Olympiakos. Men jag tror ändå att rekonstruktionen av Manchester United kan bli ett bygge utan RvP.
Han är fortfarande en klasspelare, men i augusti fyller han 31 år och den här säsongen har United fått uppleva hans största problem: Hans frekventa skador.
De lär inte bli färre med åren, även om svenske idrottsläkaren Jan Ekstrand konstaterat i sin forskning att skador ökar med tränarbyten, som medför nya träningsupplägg.
Utan Robin van Persie skulle Manchester United kunna spela Wayne Rooney som striker och ge Juan Mata fritt spelrum som tia. Kan United få ett rimligt bud på RvP kan en försäljning gynna laget på sikt.

Det spekuleras i att Manchester United är intresserat av Edinson Cavani och det vore intressant. I teorin borde Mata passa bäst med en djupledslöpande anfallare och trycker ned motståndarnas backlinje och skapar utrymme mellan lagdelarna, snarare än en droppande Wayne Rooney. Gårdagens match där Hernández gjorde exakt det jobbet ger empiri till den åsikten.
Manchester United står inför en otroligt viktig transfersommar. Spelare måste värvas, av David Moyes eller en eventuell ersättare på tränarposten. Men framför allt måste det finnas en tanke med hur nyförvärven ska passa in och hur de kommer att påverka de som redan finns. Den typen av strategi som saknades när United lade ut 300 miljoner kronor på Marouane Fellaini precis före transferstoppet i augusti/september.
Gårdagens match, där Juan Mata bevisade om att han kan vara en av ligans bästa spelare om han ges rätt verktyg, fungerade som en påminnelse om det.

Salah visar framfötterna
Mohamed Salah har smugit in i Chelsea. Medan den andra januarivärvningen, Nemanja Matic, har satt stora avtryck och dominerat flera matcher har Salah fått vänta på sin chans.
Efter fyra kortare inhopp (och ett mål i 6–0-segern över Arsenal) fick 21-åringen chansen från start hemma mot Stoke City på lördagen. Det var naturligt i ett läge då José Mourinho behövde vila offensiva kanoner som Eden Hazard och Oscar för att öka chanserna att kunna vända mot PSG i Champions League.
Mötet med Stoke blev Salahs match. Han inledde målskyttet med att sätta 1–0 i första halvlek och fixade sedan straffen som Frank Lampard förvaltade till 2–0 efter egen straffretur.
– Vi visste att grabben behövde tid. Vi vet att han kommer att bli en riktigt bra spelare för oss nästa säsong, säger José Mourinho efteråt.
– Idag fick han för första gången spela från start och en sak man kände direkt var kontakten mellan honom och publiken; de gillar honom och hans spelstil. Vi har wingers som vill ha bollen på fötterna och han är en sådan som vill ha bollarna på yta.
Chelseas generationsväxling går vidare. Mohamed Salah – och för all del även Willian – visade igår att de vill vara en del av den.

För nio år sedan ordnade West Bromwich sin egen ”Great escape”. Under Bryan Robsons ledning säkrade laget mirakulöst kontraktet i Premier League under en dramatisk slutomgång där de klättrade från jumboplatsen till en plats ovanför nedflyttningsstrecket.
Klarar de att hålla sig kvar i år är det också en bedrift sett till förutsättningarna.
Få klubbar har haft ett lika stormigt år.

Det var bli bländad där i september. Ett nederlagstippat West Bromwich kom till Old Trafford och spelade ut Manchester United. De vann med 2–1 och fotbolls-England charmades vi av nyförvärv som Morgan Amalfitano och Stéphane Sessègnon som lattjade med Rio Ferdinand & Co och av en ung herre vid namn Berahino som presenterade sig med ett fint mål.
WBA, som skrällde under hösten 2012 och sedan slutade på åttonde plats i Premier League förra säsongen, såg riktigt vasst ut. En plats på den över halvan i tabellen kändes rimligt.
Men det som såg så lovande ut i september har utvecklats till en mardrömssäsong.
Det började med värvningarna. West Bromwich, som tappade succélånet Romelu Lukaku, fick för sig att ersätta honom med fotbollsnomaden Nicolas Anelka. Det var optimistiskt. Fransmannen öppnade säsongen uselt och laget fick återigen lita till Shane Long. Ett annat nyförvärv var Scott Sinclair, som suttit fast på avbytarbänken och läktaren i Manchester City. Han har startat fyra matcher sedan flytten i somras. Stéphane Sessègnon och Victor Anichebe har blixtrat till, men alldeles för sällan. Morgan Amalfitano började lysande, men tappade fart under vintern.

Triumfen på Old Trafford följdes upp med 1–1 mot Arsenal. Sedan hände något. Fram till 14 december tog WBA  sex poäng på nio matcher. Några timmar efter 1–0-förlusten mot Cardiff sparkades managern Steve Clarke. Och detta en månad efter att klubben öppnat för att förlänga kontraktet med skotten. Det framstår än idag som orättvist och felaktigt.
Den sortens förhastade impulsbeslut känns främmande för West Bromwich, en klubb som tidigare gjort sig känd för att ha en röd tråd. Det var ju tack vare sportchefen Dan Ashworths fina arbete som WBA kunde identifiera fynd runt om i världen och bli en modell för andra klubbar.
Ashworth handplockades till engelska förbundet och där tappade West Bromwich en stark kraft.

WBA hade ingen ersättare till Steve Clarke klar. Keith Downing, assisterande tränaren, fick agera caretaker. Nye sportchefen Richard Garlick intervjuade en mängd kandidater. Det blev tre raka kryss under Downing runt julhelgen innan trenden äntligen bröts på nyårsdagen. Då hade Keith Downing fått brottats med turbulensen kring Nicolas Anelkas quenelle-gest som senare renderade en fem matcher lång avstängning.
När den nye tränaren Pepe Mel var på plats skulle det signalera en nystart. Istället blev det en kulturkrock med språkliga barriärer och en påminnelse om att allt är inte spanskt som glimmar.
Pepe Mel är en skicklig manager som var oerhört populär i Real Betis, men hans strategi i WBA föll inte väl ut. Spanjoren, som bristfällig engelska, ville införa ett högt presspel, vilket var synligt redan i debutmatchen mot Everton. Men hade han materialet för det? I min bok är försvarare som Jonas Olsson och Garath McAuley som bäst när de får stå lågt och nicka undan (det gäller även ytterbackarna Liam Ridgewell och Steven Reid). WBA:s spelare verkar ha hållit med om det. De luftade sin skepsis och sedan blev det knappast enklare för Pepe Mel att få gehör för sina idéer.
Tre dagar före Pepe Mels debut mot Everton såldes anfallsstjärnan Shane Long till Hull City. Ett kontroversiellt beslut, även om irländaren inbringade 7 miljoner pund.
Pepe Mels entré har inte blivit någon succé. Sedan han steg in har WBA en seger på tio matcher. I helgen väntar ny nyckelmatch borta mot Norwich.

Krisen kulminerade i helgen. West Bromwich spelade sexpoängsmatch mot Cardiff City. Det började bra, med 2–0-ledning. Cardiff hämtade upp till 2–2 innan ye anfallaren Thievy Bifoumas frälste fansen på The Hawthorns med 3–2-målet i 94:e minuten.
Var det målet som betydde säker mark i tabellen? Nix. En minut senare hade Cardiff kvitterat, i 95:e minuten, sedan WBA huvudlöst skickat fram folk i en kontring.
Efteråt var James Morrison så upprörd över Berahinos naiva uppträdande (där han borde ha spelat av tiden istället för att anfalla) att han gav 20-åringen en smäll i omklädningsrummet. Klubben blev tvingad att gå ut på hemsidan och förneka att Berahino skulle ta till rättsliga åtgärder efter händelsen.
Enligt The Times är flera av de äldre spelarna missnöjda med Berahinos attityd sedan genombrottet i höstas. Talangen belönades med ett kontrakt värt 20 000 pund i veckan och sedan dess har han inte riktigt klarat att behålla fötterna på jorden. Om det stämmer är det beklagligt eftersom hans spel i höstas lovade så mycket.

Det har, helt enkelt, varit en turbulent säsong för West Bromwich. Ett år som kantats av så mycket problem utanför planen borde sluta med nedflyttning, men West Bromwichs räddning kan bli att detta är ett år med ovanligt många ”plankor” i Premier League.
WBA ligger fortfarande ovanför nedflyttningsstrecket, tre poäng före Cardiff. Dessutom har man en match mindre spelad. Men en seger i lördags hade betytt att avståndet hade varit sex poäng, betydligt tryggare med tanke på att WBA ska möta både Manchester City och Arsenal kommande månad.

Nye sportchefen Richard Garlick går en oviss sommar tillmötes. Flera av ryggradsspelarna har inte levererat som förut: Jonas Olsson, James Morrison, Ben Foster, Chris Brunt, Claudio Yacob. Även Youssouf Mulumbus framtid på The Hawthorns är osäker, enligt The Times.
West Bromwich kanske klarar kontraktet den här gången också. Om spelarna möttes av glädje när de grejade kontraktet 2005 kommer det mest handla om lättnad i vår.
WBA har varit en stor besvikelse och behöver hitta rätt kurs.
Frågan är om man gör det med Pepe Mel, som skrev på ett 18-månaderskontrakt, vid spakarna när nästa säsong startar.

***
Läs mer:
26 nov 2012: ”Därför gör West Bromwich succé”.

Skrällen uteblev, men känslan var ändå att Manchester United hade tagit en liten seger.
Det blev ingen utklassning, åtminstone inte resultatmässigt, och dubbelmötet med Bayern München lever i allra högsta grad inför returen på Allianz Arena nästa vecka.
Sett till förhandstipsen var det mer än många räknat med. Ett spelbolag hade satt United-seger till över sex gånger pengarna igår. På hemmaplan. Jag kan inte tänka mig att det har hänt någon gång i modern tid.
David Moyes visste förstås förutsättningarna och den här gången valde han rätt matchplan.
Nyligen har han spelat stormatcher där hans begränsade manskap har försökt utmanövrera Liverpool och Manchester City tack vare sin egen kvalitet. Det har inte gått alls. Dessa möten har slutat med 0–3 i baken och förnedring inför hemmafansen.
Igår kom världens bästa klubblag på besök och då hade David Moyes plötsligt mandat att ställa ut ett reaktivt lag, helt anpassat efter förutsättningarna. Då hade United inga problem att stänga igen butiken.

Efter en intensiv öppning första fem minuterna parkerade Manchester United hela sitt lag på egen planhalva. De centrerade med tremannamittfältet (även om Marouane Fellaini hade problem att hinna med ibland), minimerade risker genom att låta Bayern spela runt i ytterzoner och försökte sticka upp i snabba omställningar med hjälp av snabbheten hos Danny Welbeck och Antonio Valencia.
Bayern var fullständigt överlägset spelmässigt, men i första halvlek skapade de faktiskt inte så många klara lägen. Uniteds matchplan fick så när maximal effekt när Welbeck sprang sig till ett friläge, men avslutet var för tamt.

Var det förvånande att David Moyes hittade rätt just i den här matchen?
Nej, inte alls. Minns ni vad jag skrev när han tog över förra våren?
”Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen. Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad.”
Det här var en Moyes-match, en utmaning som gjord för hans filosofi. I mötet med Bayern kunde han anpassa sitt lag helt efter tyskarna, utan krav på att själv vara spelförande. Precis som han alltid arbetade i Everton. Tim Howard pratade om det i en intervju nyligen, om hur efterträdaren Roberto Martínez förändrat synsättet i klubben. Under Moyes tränade Everton ständigt på hur de skulle neutralisera motståndarna, inte på hur de själva skulle såra motståndarna.
Jag har tänkt på det tidigare under året och blev än mer övertygad igår.
Vilka är de bästa, mest meriterande resultaten David Moyes gjort den här säsongen mot toppmotstånd? Förmodligen 1–0-segern över Arsenal i november, 0–0 borta mot Arsenal i februari och 1–1 hemma mot Bayern igår. Gemensamt för dessa tre fighter: Det är matcher då Moyes har ställt ut defensiva lag som anpassat sig efter motståndet. I segern mot Arsenal på Old Trafford hade United bara 40 procent av bollinnehavet. På Emirates var det ett defensivt United. Mot Bayern igår var det ett ultradefensivt hemmalag som fick agera åskådare i första halvlek när Bayern demonstrerade att de smittats av Peps passningsmani.
Inte i någon annan match den här säsongen har United så explicit anpassat sig, och kunnat anpassa sig, efter motståndarna.

Vad är kontentan av detta? Jo, att Manchester United kan uppenbarligen få med sig resultat i stora matcher genom att defensivspela. De hade kunnat göra samma sak i mötena med Liverpool och Manchester City, men då fanns ett undermedvetet ”krav”, både internt och externt, att försöka spela offensivt. Det vi har kunnat konstatera den här säsongen är dock att det inte är möjligt. Spelarmaterialet, i kombination med en undermålig spelidé, är inte tillräckligt bra för att kunna vinna genom att ”spela ut” storlagen.

Oavgjort igår var ett bra resultat för David Moyes. Det köper honom tid eftersom hans lag undvek den där storförlusten som hade kunnat sätta press på en redan pressad manager.
Nu pratade både David Moyes och Rio Ferdinand om att de var besvikna efter slutsignalen. Sett till matchutvecklingen hade ju United kunnat vinna. Å andra sidan sa Ferdinand att han ”tagit ett kryss på förhand”, vilket säger något om hur nedtryckt spelarnas självbild och självförtroende är.
Manchester United klarade mötet med Bayern med hedern i behåll, trots att de stundtals var utspelade på hemmaplan. Känslan är dock att de hade behövt vinna för att ha en rimlig chans att gå vidare.

En omgång där anfallarna dominerade. Andy Carroll, Wilfried Bony, Steven Naismith och Rickie Lambert var alla framträdande, men det räckte ändå inte. Wayne Rooney gjorde två mål och Jay Rodriguez var återigen fullständigt briljant för Southampton.
Julian Speroni får platsen mellan stolparna. Argentinaren svarade för flera kvalificerade räddningar och höll nollan mot Chelsea. Crystal Palace gjorde en beundransvärd försvarsinsats och jag har även plockat med Scott Dann och Joel Ward som höll bra koll på Chelseas offensiva vapen. Hade det funnits en till mittfältsplats hade Mile Jedinak kunnat få en plats.
Calum Chambers är nästa stjärna ur Southamptons talangfabrik. 19-åringen var mycket bra mot Newcastle i helgen och får högerbacken medan Steven Caulker var planens gigant för Cardiff.
Raheem Sterlings fina form håller i sig, han var i mitt tycke man of the match för Liverpool mot Tottenham. Jonathan De Guzman gjorde två mål för Swansea medan Adam Lallana showade för Saints. Luis Suárez var grym i första halvlek mot Spurs. Han tappade efter paus, men då var å andra sidan matchen redan avgjord.
I anfallet känns det synd att rata Carroll, Lambert, Bony och inte minst Steven Naismith. Den sistnämnde kom in i paus för Everton och lyfte laget till seger mot Fulham. Jag har tidigare sågat Naismith, men på söndagen var han lysande.
Omgångens spelare: Adam Lallana, Southampton.

Mitt omgångens lag:
Julian Speroni, Crystal Palace
———————————————
Calum Chambers, Southampton
Scott Dann, Crystal Palace
Steven Caulker, Cardiff (3)
Joel Ward, Crystal Palace
———————————————
Raheem Sterling, Liverpool (3)
Jonathan De Guzman, Swansea
Adam Lallana, Southampton (7)
Luis Suárez, Liverpool (10)
——————————————–
Jay Rodriguez, Southampton (2)
Wayne Rooney, Manchester United (6)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Andy Carroll (West Ham), Tim Howard (Everton), Steven Naismith (Everton), Coutinho (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Darren Fletcher (Manchester United), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Rickie Lambert (Southampton), Peter Odemwingie (Stoke), Asmir Begovic (Stoke), Wilfried Bony (Swansea), Wayne Routledge (Swansea), Santi Cazorla (Arsenal), Mathieu Flamini (Arsenal), David Silva (Manchester City), Mile Jedinak (Crystal Palace).

***
Omgångens mål: Adam Lallana, Southampton, vandrade in från högerkanten och drog till en vänsterkanon i nättaket.
Omgångens tränare: Brendan Rodgers, Liverpool. Triumferade än en gång i en stormatch.
Omgångens floppspelare: Younes Kaboul, Tottenham. Gjorde självmål och var allmänt virrig i Spursförsvaret.

En lurig match mot ett Champions League-jagande lag, en match som skulle kunna ställa till det i jakten på ligatiteln?
Nej. Inte i närheten. Inte i den formen som Liverpool är i nu.

Liverpool avancerade upp i ligaledning tack vare söndagens 4–0-seger mot Tottenham.
Den meningen tål att läsas igen.
Liverpool, klubben som under 21 års Premier League-spel famlat i mörkret, fått titta på när Manchester United, Arsenal och senare Chelsea gjort upp om titeln, leder ligan när sex omgångar återstår.
Vem hade trott det? Inte jag, inte någon annan jag kan minnas att jag pratat med senaste året.
Men nu har laget satt sig i föratsätet. Efter en lördag där Chelsea förlorade mot Crystal Palace och där Arsenal och Manchester City spelade oavgjort har Liverpool allt i egna händer. De ska visserligen möta både Chelsea och Man City, men båda dessa matcher spelas på Anfield och med den här hemmaformen håller jag Liverpool som klar favorit, oavsett motstånd. Deras senaste hemmamatcher mot toppmotstånd har slutat med 4–0 mot Everton, 5–1 mot Arsenal, 4–0 mot Tottenham.
Fansen som tidigare tvivlat och på sin höjd siktat på den där Champions League-biljetten har börjat tro. När de nu sjunger ”We’re gonna win the league” på The Kop är det inget lustigt skämt som visar på självdistans. Nu är det den rådande känslan runt Anfield Road. Liverpool stormar mot titelstrid ända in i kaklet.

Tottenham hade ingenting – absolut ingenting – att sätta emot i dagens möte. Tim Sherwood-effekten är borta sedan länge. Spurs ställde en offensiv uppställning på planen med Gylfi Sigurdson bredvid Nabil Bentaleb, men skapade knappt någonting i första halvlek. Knappt något i andra heller förrän matchen redan var död och begraven. Emmanuel Adebayor saknas enormt.
Redan i andra minuten styrde Younes Kaboul in 1–0 i eget mål. Jan Vertonghen blev skadad och ersattes av Michael Dawson. Efter en halv minut på planen satte han fram en boll till en framstormande Luis Suárez som satte 2–0 med ett kliniskt avslut i bortre.
Där var tillställningen avgjord.
Spurs hade en möjlighet att ta sig in i matchen om Christian Eriksen varit mer bestämd när han fick ett jätteläge precis efter 2–0-målet. Men då kastade sig Martin Skrtel förtjänstfullt och täckte skottet. Skrtel är ett till exempel på vad självförtroende betyder för en spelare. Förra säsongen var han formsvag och väntades lämna klubben. Nu spelar han som den mittbacksresen han var för två år sedan.
Liverpool har hamnat i det där sköna tillståndet där bollen studsar deras väg. Motståndarna gör häpnadsväckande misstag vecka efter vecka. Eller som borta mot Cardiff där två hemmaspelare stod utanför planen ”skadade” när Liverpool gör mål.
De avgör matcher tidigt vilket gör att förslitningen på spelarna blir begränsad. De behöver oftast inte kämpa fram avgörande mål in på tilläggstid. De skaffar sig sin ledning, sedan ligger de rätt i positionerna och kontringsspelar. Idag kunde Brendan Rodgers kosta på sig att byta ut Steven Gerrard när 20 minuter återstod.
Är det tur?
Jo, visst, men min övertygelse är att det framför allt handlar om att Liverpool förtvingar sin tur. I princip varje match jag sett Liverpool de senaste månaderna har jag sett ett 110-procentigt arbete från hela laget. Ingen spelare faller ur ramen. Jag ser stjärnor som Luis Suárez som accepterar att flyttas ut i kantroller även om det innebär att han hamnar längre från målchanserna. Jag ser komplmentsspelare som Jon Flanagan och Jordan Henderson som spelar efter sina resurser, enkelt och effektivt, vilket maximerar nyttan för laget.
Jobbar man så hårt har man större chans att få marginalerna med sig.
Och har man två så fantastiska anfallare har man chansen att vinna varje match.
Luis Suárez och Daniel Sturridge har gjort 49 mål i ligan den här säsongen, otroliga siffror med tanke på att båda missat matcher. Lagkamraterna kan spela, och spelar, med vetskapen att håller de tätt bakåt och skickar upp bollen så kommer herrarna där uppe att göra mål. Hur illa de än spelar, hur tillbakatryckta de än är i matcherna, har de alltid en livlina eftersom dessa två anfallare kan skapa mål av ingenting.

Det som tidigare såg ut som en avlägsen dröm, ser nu fullt realistiskt ut. Om jag skulle värdera titelchanserna nu med hänsyn till spelschema och skadeläge skulle jag säga: Liverpool 40 %, Manchester City 40 %, Chelsea 20 %.
Jag repeterar det jag sagt tidigare: Skulle Liverpool vinna ligan är det den största sensationen under Premier League-eran. Blackburn 1995 var skillnad. Då hade ägaren Jack Walker köpt ihop ett superlag som på pappret var minst lika bra som övriga lag i ligan möjligen med undantag för Manchester United.
På pappret var Liverpool, enligt förhandstipsen, det sjätte bästa laget i Premier League. På pappret är de fortfarande avsevärt tunnare än Manchester City och Chelsea.
I tabellen – den enda statistiken som räknas i slutändan – ligger de etta.

Ett omgångens lag som blivit släpande på grund av splittrade omgångar. Det saknas fortfarande en match här, men den får vi avvakta med (läs mer nedan).
Det innefattar dessa matcher:
Stoke–Arsenal 1–0
Everton–West Ham 1–0
Fulham–Chelsea 1–3
Hull City–Newcastle 1–4
Southampton–Liverpool 0–3
Aston Villa-Norwich 4–1
Swansea–Crystal Palace 1–0
Tottenham-Cardiff 1–0
Manchester United–Manchester City 0–3

Tim Krul får platsen mellan stolparna. Han höll inte nollan, men dubbelräddningen höll högsta klass.
I backlinjen var Mathieu Debuchy pigg och offensiv borta mot Hull City. Vincent Kompany var stark mot Manchester United medan Michael Dawson var kung hemma mot Cardiff. Luke Shaw var i det förlorande laget på St Mary’s, men var ändå en av planens bästa spelare mot Liverpool.
Fernandinho ägde mittfältet för City på Old Trafford. Vilken värvning han har varit, brassen! André Schürrle satte alla tre målen för Chelsea borta mot Fulham (3–1). Moussa Sissoko gjorde två mål borta mot Hull medan David Silva var fenomenal i derbyt mot Manchester United. På topp väljer jag Edin Dzeko, två mål för City, och Luis Suárez som var inblandad i alla Liverpools mål borta mot Southampton.
Omgångens spelare: André Schürrle, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Tim Krul, Newcastle (2)
—————————————-
Mathieu Debuchy, Newcastle (6)
Vincent Kompany, Manchester City (6)
Michael Dawson, Tottenham
Luke Shaw, Southampton (5)
—————————————–
Fernandinho, Manchester City
—————————————–
André Schürrle, Chelsea (3)
Moussa Sissoko, Newcastle (2)
David Silva, Manchester City (6)
—————————————-
Luis Suárez, Liverpool (9)
Edin Dzeko, Manchester City

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Adam Lallana (Southampton), Steven Gerrard (Liverpool), Ryan Shawcross (Stoke), John Terry (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), Leighton Baines (Everton), Roberto Soldado (Tottenham), Yaya Touré (Manchester City), Loïc Rémy (Newcastle), Martin Skrtel (Liverpool), Christian Benteke (Aston Villa), Yannick Bolasie (Crystal Palace).

Fotnot: Matchen Sunderland–West Bromwich är schemalagd 8 maj. När den spelats kommer uttagningen att revideras.

Sex tränare på tre år och en sjunde på väg in.
Kaoset i Nottingham Forest fortsätter.

I tider när David Moyes har det motigt i Manchester United och fotbollsvärlden hamnar i diskussioner om ”kontinuitet” och ”tålamod” kan vi rikta blickarna mot Nottingham och City Ground.
I stolta Forest, som vann Europacupen två år i rad 1979 och 1980, blåser förändringens vind. Igen.
I veckan sparkades tränaren Billy Davies. Beslutet handlar inte så mycket om brist på resultat som om turbulens utanför planen.
Förra gången Billy Davies var tränare i Nottingham, 2009–2011, dubblades lönebudgeten. Den har ökat än mer nu.
Sedan Davies gjorde comeback i klubben har nyckelpersoner inom organisationen fått lämna sina jobb. Känslan inom klubben var att Davies var ute efter att straffa dem som allierat sig med förra ägaren Nigel Doughty, som dog 2012. Det var Doughty som sparkade Davies.
Lokaltidningen Nottingham Post bojkottades från arenan liksom flera andra medier och Billy Davies bråkade med domare (knuffade Anthony Taylor i spelargången) och fotografer som ville fota honom (lite märkligt eftersom deras jobb är att ta bilder). Lokala organisationer och ledande personer i Nottingham har klagat på tränarens osympatiska attityd.
Tränarens nitiska beteende skapade en negativ bild av klubben.

Även resultatmässigt är Nottingham inne i en tung trend. Den 11 februari hade laget vunnit borta mot Huddersfield med 3–0. Då hade man 16 raka matcher utan förlust.
Sedan dess har man nio raka utan vinst.
Efter den försmädliga 0–5-smällen borta mot Derby i lördags fick Billy Davies tacka för sig. Akademitränaren Gary Brazil har tagit över som ”caretaker”, men väntas ersättas av ett välkänt namn. Neil Warnock tackade nej. Nottingham har fört samtal med Glenn Hoddle och Gianfranco Zola. Fansen drömmer om klubbikoner som Stuart Pearce eller Nigel Clough (tack vare pappa Brians gärning Forest), men igår bekräftades att en ”short-list” består av Zola, Malky Mackay och Steve Clarke.

Tränarbyten är något Nottingham Forest fått vänja sig vid. Sedan 2011, då Steve McClaren anställdes, har Nottingham anställt sex tränare. Tillsättningen av Steve Cotterill, som ersatte McClaren i oktober 2011, vittnade om hur ostrukturerat klubben arbetade. Ordföranden Frank Clark meddelade att flera kvalificerade namn sökt det vakanta tränarjobbet och att man skulle ta fram tre heta kandidater. Ett dygn senare hade man anställt Steve Cotterill och erbjudit ett 3,5-årigt kontrakt. Cotterill lyckades inte alls. Han förordade långbollar (därav smeknamnet ”Cotterball”) och fick sparken efter drygt nio månader. Sedan följde Sean O’Driscoll. Han gjorde ett bra jobb, men fick sparken av nya ägaren från Kuwait, Fawaz Al-Hasawi. Ägaren ville ”satsa på ett meriterat namn med erfarenhet av Premier League” (avd ”hört den förr?”).
Entré: Alex McLeish. Han fick i sin tur stanna på sin post i 40 dagar (!) innan Billy Davies var tillbaka i klubben.
Davies fick ett kontrakt till 2017 och hyllades nyligen av Al-Hasawi som ”Nottinghams sir Alex Ferguson”.
Forest såg ut att gå mot en säker playoffplats innan en grotesk skadelista drabbade laget i februari. Så några veckor efter Ferguson-jämförelsen fick Davies sparken.

Trots tränarkarusellen är ordföranden Al-Hasawi en populär figur på City Ground. Som ägare har han gjort sig vän med fansen genom att bland annat:
> Värva massor av spelare, totalt har han investerat runt 700 miljoner kronor i klubben.
> Visa respekt för klubbens historia och hänvisat att han gillar Forest sedan Brian Clough tog laget till Kuwait på träningsläger på 1980-talet.
> Motsätta sig en flytt från City Ground.
> Kommunicera med fans via Twitter.
För att behålla supportrarnas förtroende måste han lyckas med sin nästa tränartillsättning. Lösningen kan vara att hitta en klubbdirektör som kan formulera den långsiktiga visionen i klubben, något som uppenbarligen saknats de senaste åren.

Källor: Nottingham Post, The Guardian, When Saturday Comes.

En utspridd omgång där jag blev tvungen att mönstra en elva och sedan revidera med mötet Manchester City–Aston Villa.
Omgångens spelare: Coutinho, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Artur Boruc, Southampton
———————————————
Pablo Zabaleta, Manchester City
Ashley Williams, Swansea
Steven Caulker, Cardiff
Luke Shaw, Southampton
——————————————–
Yaya Touré, Manchester City
Nemanja Matic, Chelsea
——————————————–
Coutinho, Liverpool
Wayne Rooney, Manchester United
Eden Hazard, Chelsea
——————————————–
Jay Rodriguez, Southampton

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Marouane Fellaini (Manchester United), Michael Carrick (Manchester United), Adam Lallana (Southampton), Ross Barkley (Everton), Gérard Deulofeu (Everton), Kieran Gibbs (Arsenal), John Terry (Chelsea), Wilfried Bony (Swansea), James Tomkins (West Ham), Martin Skrtel (Liverpool), Kim Bo-kyung (Cardiff), Rafael da Silva (Manchester United), Steven N’Zonzi (Stoke).

***
Omgångens lag har reviderats 7 maj med matchen Manchester City-Aston Villa.