Två insläppta mål på sju matcher.
Det är ingen tvekan om att nyckeln till Southamptons framgångar finns i försvarsspelet.
Här är några av nycklarna till den sensationella defensiven.

Presspelet
Minns ni Southampton i inledningen av förra säsongen? Laget läckte som ett såll och släppte in 20 mål på de sju första omgångarna.
Sedan Mauricio Pochettino tog över i mitten av januari har ”Saints” varit ett av de lagen i ligan som släppt in minst antal mål. Hur bar han sig åt?
Den förre Espanyol-tränarens fotbollsfilosofi påminner om Marcelo Bielsas. Han vill äga bollen och han vill så snabbt som möjligt återerövra den.
Redan i debutmatchen mot Everton i januari (0-0) kunde vi notera det höga och intensiva presspelet. Nu har Pochettino fått ett halvår att förfina sin spelidé och det har gett resultat.
Pablo Osvaldo-köpet har inneburit en övergång till 4-3-3 istället för 4-2-3-1, men en sak är bestående: Det hårda arbetet utan boll.
Southamptons spelare springer bildligt talat livet ur sig i varje match. Det framstår som att de jobbar efter en liknande ”tresekundersregel” som Barcelona gjorde under Pep Guardiola: Efter ett bolltapp får det dröja max tre sekunder innan motståndaren sätts under press.
Den här taktiken har varit framgångsrik mot topplagen som inte är vana vid att stressas på det sättet av lag på undre halvan. Nu verkar Pochettinos taktik även få effekt mot de mindre lagen. Det är jobbigt att möta Southampton.
– Vår modell är glasklar – vi vill försvara genom att ha bollinnehavet. Vi vill vara så långt ifrån vårt eget mål som möjligt. Vi vet att det finns en risk med det här sättet att spela. Vi kan tappa bollen i farliga situationer, men det är vår filosofi och vi tror att vi kan lyckas genom att spela så, sa Pochettino häromdagen till engelska tidningar.
Det finns förstås en annan en riskfaktor: Att pressa högt tar mycket energi och farhågan är energidepåerna minskar ju längre säsongen lider. Då kan det bli som för Athletic Bilbao; man skördar framgångar under en halv säsong för att sedan ”gå in i väggen”.

Målvaktslösningen
Förra säsongen inledde Kelvin Davies som förstaval mellan stolparna i Southampton. Han höll inte så Paolo Gazzaniga fick chansen. När inte heller han motsvarade förväntningarna valde Nigel Adkins att hämta in kontraktslöse Artur Boruc. Den polske målvakten började med att släppa in fyra mål borta mot West Ham i slutet av oktober. En vecka senare vaktade han målet i förlustmatchen hemma mot Tottenham (1-2). Under matchen applåderade han sarkastiskt åt sina egna fans och slängde en vattenflaska i riktning mot dem. Klubben utredde händelsen men fann ingen anledning att straffa spelaren. Boruc hamnade dock i kylan, han spelade inte en match fram till årsskiftet.
Men när de Davies och Gazzaniga återigen vacklade fick han chansen på nyårsdagen mot Arsenal. Och då infann sig formen.
Artur Boruc visade kvaliteterna som vi minns från tiden i Celtic och som gjorde honom till en av Europas mest eftertraktade målvakter. Hans målvaktsspel var en bidragande orsak till att Southampton klarade kontraktet.
Polacken belönades med ett nytt kontrakt och i höst har han lyft sig ytterligare ett par snäpp. Fem nollor på sju matcher talar sitt tydliga språk – Boruc har varit en av ligans bästa målvakter i höst.

Mittbackslösningen
Om målvaktssidan var tunn vid den här tiden förra året gällde samma sak för mittbackssidan. Jos Hooiveld hade stora problem med Premier League-tempot inledningsvis. José Fonte och Maya Yoshida växte in i kostymen, men det rådde inga tvivel om att mittförsvaret hade hög prioritet inför sommarens silly season.
Sportchefen Nicola Cortese och tränaren Mauricio Pochettino letade och fann Dejan Lovren i Lyon. Vissa ifrågasatte om han verkligen var värd 10 miljoner euro, men det har visat sig vara väl spenderade pengar.
Dejan Lovren har varit den trygga, gedigna pjäsen som Southampton behövde. Samtidigt har han fått José Fonte att växa. Inför säsongen var det oklart om Fonte eller Maya Yoshida skulle vara startspelare. Efter sju omgångar och två insläppta mål känns Fonte som given.
Enligt Whoscoreds statistik har Dejan Lovren den sjätte bästa ratingen i Premier League (bakom Olivier Giroud, Aaron Ramsey, Mesut Özil, Morgan Amalfitano och David Silva). José Fonte är på 13:e plats i samma ranking.
Statistik säger långt från allt, men mittförsvaret framstår inte längre som en akilleshäl för Southampton. Lovren/Fonte är både starka i duellspelet och tillräckligt rörliga för att klara Mauricio Pochettinos höga försvarsspel.
Vi får inte heller glömma de skickliga ytterbackarna Luke Shaw och Nathaniel Clyne. De får mest uppmärksamhet för sina offensiva rajder, men det överskuggar inte att de även är solida defensivt. Shaw agerar så rutinerat att man kan tro att han spelat tio år i ligan medan Clyne är svårpasserad tack vare sin snabbhet.

Tuffa mittfältet
Förra säsongen ansåg jag att Southampton hade ligans mest undervärderade mittfält. Där fanns sensationen Morgan Schneiderlin som var ligans bästa bollvinnare och giftig med sina djupledslöpningar. Där fanns förre Chelseatalangen Jack Cork som både kunde vinna boll och fördela den.
I somras valde dock Southampton att ytterligare förstärka en redan stark lagdel genom att värva Victor Wanyama från Celtic. Den robuste kenyanen har gjort ett redan granithårt mittfält ännu hårdare.
Wanyama brister ibland i passningsspelet, men som bollvinnare, som bulldozer, är han svåröverträffad. Efter Cardiffs skrällseger mot Manchester City såg jag Gary Medel och Aron Gunnarsson som ligans tuffaste mittfält. Men Schneiderlin/Wanyama väger tyngre.
Duon är skräddarsydd för Pochettinos presspel. Deras defensiva kvaliteter ger excellent skydd åt mittbackarna José Fonte och Dejan Lovren, och det är en förutsättning för att laget ska kunna släppa fram ytterbackarna i offensiva löpningar.

Southampton övertygar i inledningen av säsongen och en förklaring finns mellan stolparna. Efter en höst förra året där laget använde tre målvakter har man nu hittat ett pålitligt alternativ. Artur Boruc svarade för en ny fin insats mot Swansea och höll nollan. Han får platsen framför David De Gea, som svarade för helgens svettigaste räddning på Emanuele Giaccherinis nick.
I försvaret var Sascha Riether Fulhams bästa spelare och tar platsen till höger. John Terry har fått ett lyft under José Mourinho. Det här var tredje gången han var med i veckans elva. Winston Reid var planens kung på White Hart Lane. Mamadou Sakho spelade till vänster i Liverpools trebackslinje och får platsen som vänsterback här.
På defensivt mittfält fanns det en rad alternativ: Jordan Henderson, Fabian Delph, Yaya Touré, Claudio Yacob. Jag väljer dock WBA:s Youssouf Mulumbu som valdes till man of the match mot Arsenal.
Adam Lallana fick äntligen bitarna att falla på plats för Southampton. Han gjorde 1–0-målet och var ett ständigt mot Swansea. Ravel Morrison svarade för helgens mål mot Tottenham, David Silva var Manchester Citys bästa spelare och Adnan Januzaj dunkade in två mål och räddade ansiktet på David Moyes.
På topp var det också hårt om platserna där SAS, Suárez och Sturridge, återigen imponerade för Liverpool. Jag väljer dock Loïc Rémy som gjorde två mål för Newcastle och var planens bästa spelare borta mot Cardiff.
Omgångens spelare: Winston Reid, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Artur Boruc, Southampton
———————————————
Sascha Riether, Fulham
Winston Reid, West Ham
John Terry, Chelsea (3)
Mamadou Sakho, Liverpool (2)
———————————————
Youssouf Mulumbu, West Bromwich
———————————————-
Adam Lallana, Southampton
Ravel Morrison, West Ham
David Silva, Manchester City
Adnan Januzaj, Manchester United
———————————————-
Loïc Rémy, Newcastle

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Oscar (Chelsea), Nathan Dyer (Swansea), James Tomkins (West Ham), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Jonas Olsson (West Bromwich), Claudio Yacob (West Bromwich), Alvaro Negredo (Manchester City), Yaya Touré (Manchester City), David Marshall (Cardiff), Yohan Cabaye (Newcastle), Fabian Delph (Aston Villa), Jodan Henderson (Liverpool), Daniel Sturridge (Liverpool), Luis Suárez (Liverpool), David De Gea (Manchester United).

***
Vem tycker du förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager – ”Big Sam” eller någon annan?

Undrens tid är inte förbi inom fotbollen.
Att West Ham åker till White Hart Lane och chockar Tottenham genom att vinna med 3-0 är en sak.
Att man gör det efter att Sam Allardyce använt ett 4-6-0-system och vunnit den taktiska matchen mot André Villas-Boas är en helt annan.

Jo, ni läste rätt. Sam Allardyce, denne engelske riddare för det raka, långa spelet, han som har vuxit upp och 4-4-2-ammats till den grad att det var en revolution när han började spela 4-2-3-1 – han formerade en uppställning utan anfallare à la Spanien.
Ingen targetplayer i en Allardyce-elva, hur går det ihop?
Rätt bra, uppenbarligen.

Genom åren har det ständigt raljerats om Sam Allardyce. Han har blivit en tacksam slagpåse.
När han nådde framgångar med Bolton var det tack vare långbollar mot Kevin Davies. De läckra inslagen av Jay-Jay Okocha suddade inte över det faktum att Bolton var föregångaren till Stoke. Hårda, tuffa, starka i huvudspelet.
Senare hamnade Allardyce i Blackburn och det var samma sorts fotboll där. Långa bollar, en Chris Samba som flyttade upp på varje fast situation, om så Paul Robinson fick frispark i mitten av egen planhalva.
”Big Sam” har fått stämpeln som en enkel tränare med en enkel filosofi och avsaknad av en plan b.
I Sam Allardyces eget tycke har han dock haft ett större register. För tre år sedan slog han fast att han skulle passa bättre i Inter eller Real Madrid.
Fotbolls-England hånskrattade åt uttalandet.

Vi har ju sällan fått se det där ”breda registret”, men på söndagen demonstrerade Sam Allardyce sin innovativa sida.
Under säsongsinledningen har han fått klara sig utan sin försteanfallare Andy Carroll. När ersättarna inte levererat i önskad utsträckning valde han att formera ett 4-6-0.
Modibo Maïga, som spelat längst fram tidigare, var bänkad. Ricardo Vaz Tê utgick från vänster och Stewart Downing från höger. De fungerade som ”torpeder” som skulle löpa i djupet istället för att fokusera på inläggsspel. De centrala mittfältarna Ravel Morrison, Kevin Nolan och Mohamed Diamé turades om att hota offensivt centralt i banan.
– Jag sa att de skulle få chans att spela kontringsfotboll och att vi skulle utnyttja de ytor som de lämnade. Vi tränade på det i tre dagar. Det var ett stort risktagande, säger Allardyce.
– Jag hoppades att vi skulle få defensiv stabilitet. Tanken att ta bort ”nian” var att få löpningar från mittfältet. Det innebar att deras mittbackar inte visste vem de skulle plocka upp. Jag är van att få höra klagomål från spelare, men de köpte idén och taktiken betalade sig.

Här ser vi genomsnittspositionerna för West Hams spelare i gårdagens match.

Efter en mållös första halvlek sprang West Ham i väg till 3–0 i andra halvlek. Winston Reid tryckte in 1–0 på hörna (efter en cynisk knuff i förstaläget), Vaz Tê forcerade turligt in 2–0 innan Ravel Morrison elegant solodribblade och satte 3–0.
– Nej, nej, kalla mig inte ett tränargeni, sa Sam Allardyce med ett leende på presskonferensen.
Han berättade att han inspirerats mer av Skottlands 4-6-0 än av Spaniens, vilket låter rimligt. Spanien använder 4-6-0 för att bli ännu mer spelförande, Skottland och West Ham gör det för att bli tajtare defensivt och kontra.
Mannen som hävdat att han skulle ha högre renommé och varit aktuell för en storklubb om han hetat ”Allardici” njöt av varenda sekund där han satt på podiet.
Jag antar att det är så det känns när man fått knäppa ett gäng tvivlare på näsan.

***
Läs mer:
3 feb 2012: Dokument om Ravel Morrison: ”United fick nog av skandalspelaren”.

***
Var med i Bollklubben förra veckan där jag och Simon Bank gästade Amanda Fredin och snackade om bland annat Bayern München, Everton och Arsenal.

Manchester United var på väg mot tredje raka förlusten.
Då klev Adnan Januzaj, 18 år, fram och vände matchen med två mål.
Det löste de mest akuta problemen. Nu har United fått ett nytt: Säkra talangen så fort som möjligt.

Adnan Januzajs två mål kunde inte ha kommit mer lägligt för David Moyes.
Nemanja Vidic hade bjudit Craig Gardner på 1–0 tidigt i första halvlek. Sunderland, lett av caretaker Kevin Ball, hade fått den energi ett lag i motgång behöver. De sprang, pressade, tacklade och var det bästa laget i första halvlek. Emanuele Giaccherini tvingade fram en superräddning av David De Gea och italienaren sköt över i bra läge precis före paus.
Samtidigt: Ett Manchester United som letade febrilt efter det där spelet som imponerade på alla i premiären borta mot Swansea. Var fanns kombinationsspelet? Idéerna?
Enda sättet att få något att hända var när Adnan Januzaj eller Nani gick på egna genombrottsförsök. De misslyckades oftast, men de satte ändå Sunderlands försvar på prov.

Vad kände David Moyes? De engelska tidningarna förberedde krisrubrikerna. Motvinden som den nye tränaren fått känna på under de senaste veckorna hade utvecklats till en orkan om Sunderland – jumbon i tabellen – gett United lagets tredje raka ligaförlust. Det hade i så fall varit första gången sedan säsongen 2001/2002 som Red Devils förlorat tre raka i ligan. Tolv år.
Vad skulle Moyes ta sig till? Tidigare har man kunnat peka på märkliga laguttagningar, men den här gången hade han mönstrat en rimlig elva. Adnan Januzajs startplats var inte så överraskande efter det pigga inhoppet mot West Bromwich.
Men Moyes livlinor var få. Han kunde inte, som brukligt, luta sig emot sina två enda offensiva världsklasspelare. Robin van Persie har hamnat i en formsvacka. Wayne Rooney kändes för en gångs skull inte särskilt giftig.
Det var då han klev fram, klubbens senaste juvel.
I den 55:e minuten tryckte han till direkt på Patrice Evras inspel och bollen satt distinkt bakom Kieren Westwood.
I den 61:a minuten studsade en andraboll till Januzaj i bortre ytan av straffområdet. 18-åringen drog till direkt med vänsterfoten och bollen satt otagbart intill bortre stolpen.
Aldrig tidigare har en så ung spelare gjort två mål i Premier League för Manchester United. Inte Ryan Giggs, inte Cristiano Ronaldo, inte Wayne Rooney.
En ny stjärna har presenterat sig.

Vissa drar parallellen till en annan ung spelare som debuterade och tog Premier League med storm.
Men jämförelsen med Federico Macheda haltar.
För fyra år sedan, på samma arena, gjorde en 17-årig Macheda sitt andra mål på två matcher för Manchester United.
Men Macheda nådde dit för att han fysiskt sett var en färdig a-lagsspelare. De andra egenskaperna var kraftigt eftersatta. Hans teknik och touch var medioker, spelförståelsen begränsad. De som såg honom i U21-matcher kunde se att han, spelmässigt, inte ens gjorde avtryck på den nivån.
Kiko Macheda har aldrig slagit igenom i Manchester United kommer inte göra det heller.
Adnan Januzaj lär göra det.
Här talar vi om en spelare som har en underbar teknik, snabbheten, speluppfattningen och en vass vänsterfot. När han byggt på sig fysiskt är han en tänkbar stjärna i den här ligan.

Adnan Januzaj var aktiv i första halvlek, men jag noterade också hur han hade problem att värdera i vissa situationer. Både en och två gånger slog lagkamraterna ut med armarna när Januzaj valde svåra alternativ istället för det enkla. Det är naturligt för en ung spelare.
I det avseendet kan man dra parallellen till en 18-årig Cristiano Ronaldo som brottades med samma svårigheter när han kom till England.
Men Januzajs frejdighet visar också en kvalitet som är gemensam med Ronaldo, en egenskap man ska vårda: Modet. Viljan att skapa. Efter en misslyckad dribbling var han beredd att försöka igen. Och igen. Det tyder på en spelare som är trygg i sin kunskap.
Trots en ojämn insats före paus tvekade han inte när lägena dök upp i andra havlek. Det avgjorde matchen.
Och räddade ansiktet på sin tränare.
Adnan Januzaj kommer att blanda och ge. David Moyes måste matcha honom varsamt även om han skulle rada upp stormatcher. Precis som Alex Ferguson hanterade Ronaldo. Ibland ska han starta, ibland ska han användas från bänken. Att lägga för stort ansvar på en ung spelare kan vara kontraproduktivt, lex Raheem Sterling.
Det allra viktigaste för David Moyes är dock att säkra upp Adnan Januzaj inför framtiden.

Januzajs kontrakt går ut nästa sommar. Klubben diskuterade ett sexårskontrakt med spelarens agent i våras, men när Alex Ferguson klev av bröts dessa förhandlingar.
Nu har 18-åringens förhandlingsläge förbättrats avsevärt.
Agenten Dirk De Vriese sa igår till Voetbal Niews att en rad storklubbar runt om i Europa visat intresse för den offensive mittfältaren.
Under hösten har det spekulerats i engelsk press att Januzaj ska skriva på ett nytt avtal, men än så länge har det inte blivit av. Med tanke på debaclet med Paul Pogba, som nu gör dundersuccé i Juventus, har United knappast råd att mista ännu en guldklimp som bosman.
Att säkra unga spelare har blivit mer komplicerat. Tidigare var det spelarna som vädjade om att få skriva på för att säkra sin proffsdröm. Om klubben hette Manchester United och stod högt upp i näringskedjan hade de signat om så kompensationen bestod av en korv med bröd.
Men tiderna förändras. Med nya reglerna som kräver egenfostrade spelare har spelarnas förhandlingsläge stärkts. Nuförtiden har tonåringarna skickliga agenter som ser till att maximera den ekonomiska vinningen.
För David Moyes kan affären en kärnfråga. Han har fått en tuff start på äventyret på Old Trafford, men en underskrift från klubbens största talang skulle höja managerns status hos fansen. Motsatsen skulle öka pressen ytterligare på Moyes och vd:n Ed Woodward.
Moyes sa förra veckan:
– Vi har väldigt höga förhoppningar på Adnan. Han är en Manchester United-spelare. Jag är säker på att han stannar. Han vill stanna.

Adnan Januzaj värvades till Manchester United från Anderlecht 2011. Han är född i Bryssel, föräldrarna härstammar från Kosovo/Albanien.
I Manchester har det snackats om den talangfulle yttern sedan han imponerade i reservlaget förra säsongen. I Sir Alex Fergusons sista match fick han plats på bänken, men fick inte hoppa in.
Under försäsongen i somras släpptes han dock fram av David Moyes och imponerade stort. Faktum är att han var lagets kanske bästa spelare i träningsmatcherna, så det var väntat att han skulle få chansen i ligan när ordinarie yttrar svikit (läs Ashley Young).
Januzaj har inte valt landslag. Hans familj vill att han representerar Albanien, men det återstår att se vem som vinner den dragkampen.
Ännu intressantare blir att se hur långt Manchester United är berett att gå för att säkra spelarens klubbtillhörighet.
De har knappast råd att gå miste om ytterligare en potentiell superstar.

Läs mer:
8 mar 2012: ”Så blir United-talangens flytt en jackpott för Mino Raiola”.
3 feb 2012: ”United fick nog av skandalspelaren”.

Han var inte spelartypen de behövde. Ändå var han blivit exakt det laget behövde.
Mesut Özil har tagit Arsenal från krisstämning till feelgood-känsla.
Har en sådan förvandling någonsin gått så fort?

Den 17 augusti förlorade Arsenal premiären hemma mot Aston Villa. Publiken på Emirates buade ut laget. Fans protesterade mot klubbledningen och krävde Arsène Wengers avgång.
Krisen var, om inte ett faktum, så iallafall nära förestående – trots att säsongen bara hade börjat.
Det känns som en evighet sedan, men det är bara 1,5 månad som har passerat.
Nu ler Gunners igen. Arsène Wenger, som gått runt med ett bistert ansiktsuttryck, strålar på ett sätt han inte gjort på många år. Spelarna har kul på planen och talar om titlar. Supportrarna utstrålar så mycket självförtroende att man kan tro att klockan vridits tillbaka tio år.
Ingen klubb i England mår bättre i nuläget.
Mesut Özils bidrag kan inte beskriva tydligare än så.

Arsenal har gjort till sin specialitet att kravla sig ur jobbiga situationer.
De senaste säsongerna har de startat svagt, men ändå rett upp allt på våren och säkrat Champions League-spel.
De starka avslutningarna har gett anledning till optimism, men dessa förhoppningar har kastats omkull i samma stund som stjärnor som Cesc Fábregas, Samir Nasri, Gaël Clichy och Robin van Persie sålts.
Det fanns skäl att tro på Arsenal när vi gick in i sommaren. För första gången på flera år hade man inte tappat någon ordinarie spelare. Vd:n Ivan Gazidis deklarerade att det fanns 70 miljoner pund att spendera.
Efter premiärförlusten var dessa förhoppningar på väg att grusas igen. De tunga värvningarna hade uteblivit. Truppen såg bräcklig ut.
Mathieu Flamini som bosmanvärvning räckte inte för att höja pulsen. Vissa raljerade över comebacken, andra såg behovet av att bredda truppen och fördelen med att fransmannen var gratis.
Uppgivenheten inför bortamötet med Fenerbahçe var större än någonsin. Skadekrisen var så akut att andretränaren Steve Bould borde ha varit aktuell för en bänkplats.
Fanns risken att Arsenal hade snålat så mycket under sommaren att man satt Champions League-biljetten på spel? Vissa supportrar befarade det.

Arsenal klarade ångestmatchen nere i Istanbul, vann borta mot Fulham i ligan tre dagar senare. Men det var fortfarande vinster som undanblåste krissnacket.
Det krävdes något mer för att vända skutan, för att att sommaren skulle vändas till något positivt.
Det är där Mesut Özil kommer in i bilden. Värvningen från Real Madrid har förändrat allt. Inte minst bilden av Arsenal.
När han anslöt på deadline day fyllde han ingen lucka i truppen. Offensiva mittfältare hade laget gott om. Sir Alex Ferguson ifrågasatte en gång Arsène Wengers policy om att negligera behovet av försvarsspelare för att istället värva spelare av samma typ: Små, tekniska, offensiva spelare. Men det var också Sir Alex som köpte Robin van Persie förra sommaren utan ha direkt behov av en striker. Det köpet var avgörande i kampen om ligatiteln.
Det var ingen tvekan om att Arsenal hade större behov av en striker. Fansen vädjade hela sommaren efter en defensiv mittfältare och kraven blev än mer högljudda efter premiären mot Aston Villa.
Arsenal behövde egentligen inte Mesut Özils spelartyp.
Men de behövde allt han förde med sig.

Han är symbolen och den främsta orsaken till att Arsenal gått från kris till total harmoni på 1,5 månad.
På vilket sätt har hans närvaro påverkat?
För det första: Arsenal behövde göra ett statement. Där och då var de i större behov av signalerna de skickade till omvärlden än att få in kreativitet på mittfältet. Mesut Özil var en sådan signal. Det var en värvning som lyfte klubben på alla plan: I hierarkin på transfermarknaden, på träningsplanen där konkurrensen hårdnade, i omklädningsrummet där nya lagkamraterna ”längtade efter att få spela med honom”. Att han ökade lagets kvalitet och sålde tröjor var en bonus. Arsenal behövde visa – för sig själva och för omvärlden – att de kunde locka en stor spelare.
För det andra: Värvningen förändrade hela stämningsläget bland supportrarna. För en supporterskara som tappat tron på sin klubbledning, som år efter år längtat och vädjat efter en tung värvning, var Mesut Özil alvedon. Supportrar vill kunna drömma och plötsligt  kunde den mest negative fanatikern se ljuset i tunneln.
För det tredje: Özils entré har höjt laget. Inte nog med att han är en alldeles underbar spelare som bidrar med mål och assist – han är dessutom en skräddarsydd spelare för Arsenals spelarmaterial och spelsystem. Hur? Jo, med så många centrala spelare har Arsenal lagt beslag på den nummer tio-spelare som är bäst i världen på att söka sig ut mot kanterna för att hitta nya ytor. En för statisk tia, typ Zlatan Ibrahimovic, hade kunnat ge problem i det avseendet.

Oavsett vad jag och ni andra tror (gissar) att Mesut Özil bidragit med, understryks hans betydelse kanske mest när man lyssnar på vad lagkamraterna säger. Jag fastnade för ett uttalande av Mikel Arteta i The Guardian. Spanjoren talar om det där abstrakta, det där som är så svårt att sätta fingret på, men som ändå kan vara avgörande för ett lags framgångar. Hur en spelare förändrat stämningen hos spelarna, tränarna, publiken och motståndarna.
– Det var ett fantastiskt budskap klubben skickade (när de värvade Özil). Alla förväntade sig en toppspelare, förmodligen en striker snarare än en tia, men i slutändan fick vi en otrolig spelare och han har lyft alla. Inte bara oss spelare, men också publiken på Emirates, säger Arteta.
– Du kan se att folket är upphetsade över att komma och se oss spela igen och det gör stor skillnad. Och, när du känner det, är det en positiv känsla istället för att det är nervöst varje gång någon tappar bollen. Du känner när stämningen är spänd. Atmosfären påverkar dig.
När Arsenal var som bäst, 2003/04, vibrerade entusiasmen på Highbury. Publiken kom för att se Patrick Vieira dominera mittfältet, för att se vänsterkombinationerna mellan Robert Pirès och Thierry Henry. Publikens energi smittade av sig på spelarna som kändes sig oövervinneliga.
Nu är den känslan tillbaka. Supportrarna njuter av att se laget spela. Det märktes inte minst i CL-mötet med Napoli i veckan. Nu väller kärleken ned från läktarna. Förra året var det mest frustration och ångest.

Mesut Özil är inte den enda förklaringen till den remarkabla scenförvandlingen.
Det finns många spelare som bidragit till Arsenals starka inledning på säsongen. Försvaret ser tryggt ut. Bacary Sagna har hittat formen igen. Per Mertesacker agerar med pondus. Mathieu Flamini har varit en förstärkning med sitt slit. Aaron Ramsey har varit en av ligans bästa spelare hittills i höst. Olivier Giroud agerar som en färdig Premier League-anfallare.
Dessa har gjort skillnad på planen.
Men det är en definitionsfråga om vad som är hönan och vad som är ägget.
Mesut Özil är huvudförklaringen till allt det andra, till entusiasmen och harmonin som nu råder i klubben, i omklädningsrummet och på läktarna.
Den entusiasmen – i kombination med Özils spetskompetens på planen – har lyft laget till segrar. Framgångarna har i sin tur gjort att lagkamraterna lyft sig ytterligare (inklusive Ramsey, som visat form sedan tidigt i våras, men nu spelar sitt livs fotboll).
Vissa fans börjar på allvar tro på en ligatitel.
När de andra tippade topplagen vacklar går det inte att utesluta.

Arsène Wenger har hållit i pengarna i många år med tillägget att han var beredd att betala för spelare som ”gjorde skillnad”.
Mesut Özil har gjort det. På väldigt många sätt.

***
Läs mer:
20 sep: ”Ramsey – från utdömd till Arsenals ryggrad”.

Bayern trivdes med att kortpassningsspela sig fram, men det som gör laget unikt i Europa är att de samtidigt behärskar andra anfallsvapen.
2–0-målet var frukten av en långboll från Dante, vilket gav ett rent friläge för Thomas Müller. Vi kunde notera att laget fortfarande behärskar den blixtsnabba omställningsfotbollen. Dessutom finns den individuella kvaliteten som kan öppna samlade försvar i spelare som Ribéry och Robben.

Igår kväll gästade jag nya webb-tv-programmet Sportbladet Show där jag och Sladjan snackade upp Champions League.
På Twitter utlovade jag en lista över ”One hit wonders” i Champions League och den kan ses i efterhand.

Här är klippet (spola fram till 24:31):

Minns du någon CL-spelare som hade kvalat in på listan? Erik Wahlstedt snuddade vid en plats…

En vecka utan exceptionella målvaktsinsatser väljer jag att lyfta fram Tottenhams Hugo Lloris. Han svarade bara för fem räddningar, men gjorde återigen en fläckfri insats i rollen som ”sweeper-keeper”. Lloris pigga utrusningar är en förutsättning för att Spurs ska kunna använda sitt höga försvarsspel.
Séamus Coleman var återigen fullständigt briljant på högerbacken för Everton. Det är tredje gången i höst som han är uttagen i omgångens lag. Steven Caulker gjorde mål och höll ihop försvaret för Cardiff. John Terry gjorde detsamma för Chelsea på White Hart Lane.
Till vänster hittade jag ingen klockren spelare, men Mamadou Sakho, som spelade till vänster i Liverpools trebackslinje gjorde en bra match mot Sunderland och får ”omskolas” till vänsterback här. Han noterade bland annat imponerande 98 i passningsprocent.
På mittfältet fanns det en del val att göra. Jag kör bara med en defensiv mittfältare (Aaron Ramsey) för att få plats med två offensiva lirare som inte gick att rata: Stéphane Sessègnon som var planens bäste spelare mot Manchester United och Ross Barkley som imponerade mot Newcastle. Då jag inte hittade någon vänsterspelare som förtjänar en plats låter jag Sessègnon – som flöt runt över hela banan – att utgå från vänster i uppställningen.
Ett annat WBA-fynd, Morgan Amalfitano, var den stora hjälten på Old Trafford vid sidan av Sessègnon. Solorajden som gav 1–0-målet kommer fansen inte att glömma i första taget.
På topp var det svårt att se förbi Daniel Sturridge och Romelu Lukaku. Dessa två var högaktuella för titeln som omgångens spelare, men jag väljer Sessègnon som presterade mot mer kvalificerat motstånd.
Omgångens spelare: Stéphane Sessègnon, West Bromwich.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham (2)
——————————————
Séamus Coleman, Everton (3)
Steven Caulker, Cardiff
John Terry, Chelsea (2)
Mamadou Sakho, Liverpool
——————————————
Aaron Ramsey, Arsenal (3)
——————————————
Morgan Amalfitano, West Bromwich
Ross Barkley, Everton (2)
Stéphane Sessègnon, West Bromwich
——————————————
Romelu Lukaku, Everton
Daniel Sturridge, Liverpool (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Leroy Fer (Norwich), Kolo Touré (Liverpool), Luis Suárez (Liverpool), Simon Mignolet (Liverpool), Mousa Dembélé (Tottenham), Leandro Bacuna (Aston Villa), Bryan Ruiz (Fulham), Kévin Theophile-Catherine (Cardiff), Curtis Davies (Hull City), Tom Huddlestone (Hull City), Jonas Olsson (West Bromwich), Pablo Osvaldo (Southampton), Mathieu Flamini (Arsenal), Serge Gnabry (Arsenal), Luke Shaw (Southampton), Berahino (West Bromwich).

***
Vem tycker du förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?

Hur bra hade Everton blivit om de fått in en klassanfallare? Det har vi undrat ett par, tre år. Nu kan vi få svaret.
Romelu Lukaku är den målgaranti laget behöver.

Förutsättningarna inför avspark i måndagens match var intressanta.
En Evertonseger hade gett Roberto Martínez gäng en drömstart i Premier League, då de är det enda obesegrade laget.
En Newcastlevinst hade betytt att Newcastle samlat ihop tio poäng och snuddat vid en fjärdeplats. I så fall hade vi talat om en lovande start för Alan Pardew.
Nu var det sistnämnda inte aktuellt så länge efter det att matchen startat.
Everton inledde piggt medan Newcastle knappt verkade ha förstått att matchen börjat.
Romelu Lukaku satte först ett mål som (korrekt) blev avvinkat för offside. Det var en försmak av vad som skulle komma. I femte minuten tryckte Lukaku in 1–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I 25:e minuten spelade Lukaku fram Ross Barkley till 2–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I den 37:e minuten skickade Evertons målvakt Tim Howard i väg en långboll som nådde Romelu Lukaku som satte 3–0… efter att Mapou Yanga Mbiwa missat se löpningen och täcka upp.
Eller, förresten, den här gången struntade den franske mittbacken fullständigt i allt var försvarsarbete innebär och tittade på när Lukaku fick snuva en loj Tim Krul och sedan finta Fabricio Coloccini innan han lade in bollen i öppet mål.
Yanga-Mbiwas insats fick mig att tänka på Claudio Caçapa…

Romelu Lukaku imponerade. Jag skrev häromveckan, i samband med Premier Manager, att lånet från Chelsea är precis den spelaren som Everton behövde: Målskytt, targetspelare, djupledsspelare.
Tidigare har de haft targetspelare (Fellaini), djupledsspelare (Jelavic), men aldrig någon potentiell skyttekung. Nu har de fått allt-i-ett.
Igår behövde Lukaku dock inte anstränga sig överdrivet mycket för att göra sina mål – Newcastles försvarsarbete var helt enkelt pinsamt.
Men om vi koncentrerar oss på Everton så gav Lukakus show anledning till optimism. Hans samarbete med supertalangen Ross Barkley ser redan ut att synkronisera.
Barkley gjorde en ny stormatch igår och jag blev mer imponerad av honom än av Lukaku. Barkley är en all-action-mittfältare av samma snitt som Steven Gerrard. Han passar, tacklar, dribblar, spelar fram och gör mål.
Om inte han blir en stjärna i Premier League blir ingen annan det heller.
Den nya superoffensiven i Everton – både Lukaku och Barkley är födda 1993 – är den mest spännande unga duon i ligan sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo slog sig fram som 19-åringar i Manchester United hösten 2004.

Evertons starka start handlar dock om så mycket mer än Lukaku och Barkley. Ytterbackarna är ligans mest formstarka. Leighton Baines har varit den bäste ytterbacken i ligan de senaste två åren och nu framstår Séamus Coleman som en av de bästa högerbackarna.
Men det mest slående är vilken revolution laget har genomgått taktiskt.
Från att ha varit ett ”direkt” spelande lag, med fokus på längre uppspel mot en targetplayer (Marouane Fellaini eller Tim Cahill) har laget blivit ett läckert kortpassningsspelande lag.
Det fanns en sekvens runt minut 14 som var talande för hur Roberto Martínez vill spela. Hemmaspelarna höll bollen inom laget i närmare en minut, spelade sig ut intrikata situationer med finess istället för att köra det ”säkra alternativet” och lyfta längre.
Med den nya filosofin är det ett rejält lyft att få in spelare som James McCarthy och Gareth Barry istället för en bulldozer som Fellaini.

Newcastle lyfte sig efter paus, det ska sägas. Alan Pardew bytte in Yohan Cabaye och Mike Williamson istället för Hatem Ben Arfa och – surprise! – Yanga-Mbiwa. Cabaye visade direkt hur mycket han betyder för ”skatorna”. Dels genom sin passningskvalitet, dels genom klassmålet från distans i den 51:a minuten.
Newcastle kom dock inte närmare än Loïc Rémys reducering till 2–3 i 89:e minuten.
Everton vann rättvist och har fått en bra start i ligan.
Med Romelu Lukaku som målgaranti känns laget vassare än tidigare. Frågan är hur långt det kan räcka under en säsong som känns mer oviss än någonsin.

Hela sommaren har Brendan Rodgers kunnat tänka igenom hur han ska använda Luis Suárez och Daniel Sturridge på bästa sätt.
Fans har diskuterat ämnet världen över.
Nu har vi sett lösningen: Trebackslinje.

När Daniel Sturridge anslöt till Liverpool i januari gav han laget en ny dimension. Under hösten hade Luis Suárez burit offensiven på egna axlar, men nu fanns en till striker som motståndarna skulle hålla reda på.
Som en bonus anslöt Coutinho som blev ytterligare en bricka i Brendan Rodgers nya lagbygge.
Då, före Luis Suárez långa avstängning, användes Daniel Sturridge som spets, medan Suárez flöt runt i en friare roll bakom.
Men hur skulle laget formeras nu när Suárez var tillbaka? Frågeställningen kompliceras av det faktum att Brendan Rodgers tidigare slagit fast att han inte vill ha numerärt underläge på centralt mittfält (det rimmar illa med hans passningsfilosofi).

Så därför är det ytterst intressant hur Liverpoolmanagern har löst det hela. Mot Manchester United i Ligacupen förra veckan såg vi ett 3-5-2-system med Daniel Sturridge och Luis Suárez som ett klassiskt anfallspar (eller 5-3-2 beroende på hur man ser det).
Då utgick Victor Moses från vänsterkanten medan wing-backen Jordan Henderson fick ansvara för högerkanten.
Mot Sunderland i söndags förfinades taktiken ytterligare. Trebackslinjen med Kolo Touré, Martin Skrtel och Mamadou Sakho var inkokat, Sturridge och Suárez startade som strikers, men nu spelade Victor Moses centralt som en ”tia”.
Jordan Henderson spelade lite högre upp på sin högerkant, vilket gjorde att Kolo Touré fick fylla upp som högerback (vilket gör att det ibland ser ut som en fyrbackslinje).
Med avsaknad av yttrar har Suárez och Sturridge uppgiften att dra sig ut mot kanterna.
2-0-målet var ett resultat av det. Sturridge tog sig ut mot högerflanken, drog med sig mittbacken Carlos Cuéllar, fick en perfekt crossboll av Steven Gerrard. Sturridge gjorde enkelt bort Cuéllar i en-mot-en-läget och serverade Luis Suárez som dök upp vid bortre stolpen.

Den nya uppställningen gör att Liverpool får tryck framåt med två anfallare, de blir inte undertaliga centralt då (nummer tio-spelaren) Victor Moses kan hjälpa Steven Gerrard och Lucas.
Svagheten är att Liverpool blir sårbart mot lag som överbelastar på kanterna med hjälp av överlappande ytterbackar. Då kommer lagets wing-backs, i senaste matchen José Enrique och Jordan Henderson, att vara utelämnade (dock med visst understöd av en av mittbackarna).
Systemet ser iallafall ut att maximera effekten av Sturridge och Suárez. Duon svarade för alla tre målen i söndags, de två sista var resultatet av att Sturridge spelade fram Suárez till öppna lägen.
Trebackslinjen har varit en trend i italiensk fotboll senaste åren.
Nu kan den vara på väg in i Premier League också.
Men i Brendan Rodgers fall handlar det inte om att tajta till defensiven. Det handlar snarare om att få ut så mycket som möjligt att av två potentiella skyttekungar.

***
Läs mer:
23 januari: Analys: Så har Liverpool förändrats med Sturridge.