Vem vinner? Vem leder? Åt vilket håll blåser vindarna?

En sak är alldeles säker: det är oerhört jämnt. Men hade jag haft en mustasch att slå vad om hade jag satsat den på Obama. Här är några aktuella anledningar:

1. Romney behöver vinna Ohio för att på allvar ha en chans att vinna valet. Alla matematiska vägar som leder runt delstaten är både krokigare och besvärligare. Han ligger just nu under med 2 till 4 procent i opinionsmätningarna. Bush lyckades visserligen vända ett liknande underläge i valet 2004 då han låg under med 4 procent. Men han hade långt ifrån samma tuffa utgångsläge. Fordonsindustrin är en stor och viktig arbetsgivare i Ohio och Romneys kritik mot räddningspaketet 2009 har knappast glömts bort av befolkningen. Där mer än kanske någon annanstans i USA biter Obamas kritik mot Romneys tid som ”känslokall riskkapitalist.”
2. Stormen Sandy har gett Obama en extra skjuts framåt. De allra flesta tycker att Obama har skött katastrofarbetet bra, och han fick även beröm av republikanske attackhunden Chris Christie. I går valde även New Yorks politiskt oberoende borgmästare, Michael Bloomberg, att stödja Obama i presidentvalet.
3. En självsäker kampanj väljer att använda positiva budskap och en osäker väljer tvärtom negativa. Romney-kampanjen har den senaste tiden – med undantag för vapenvilan under storm-katastrofen – öst på med negativa attacker och luftat rena lögner. Det gick så långt att till och med fordonstillverkarna GM och Chrystler bad Romney att sansa sig och hålla sig till fakta.
4. Romney flyttar just nu pengar till Pennsylvania, en delstat som de flesta bedömare betraktar som säker Obama-mark. På söndag besöker han även Philadelphia för ett extrainsatt valmöte. Det tyder på att kampanjen känner sig tvingad att öppna upp en ny korridor mot de nödvändiga 270 elektorsrösterna om strategin med att vinna Ohio misslyckas. Obama svarar naturligtvis med motköp i etermedierna.
5. I dag presenteras de nationella jobbsiffrorna. Den förra månadsrapporten visade att arbetslösheten sjönk under 8 procent och nådde därmed den lägsta nivån under Obamas presidentperiod. Ska man tro Gallup kommer arbetslösheten sjunka ytterligare i oktober. I deras mätning, som bygger på intervjuer med 30 000 personer, minskar den säsongsrensade arbetslösheten med 0,7 procent från 8,1 till 7,4 procent. Mycket tyder dock på att arbetslösheten kommer ligga kvar på ungefär samma nivå som i september. Men skulle antalet nya jobb öka mer än beräknat kan det bli spiken i kistan för Romney budskap att ekonomin är på fel väg. Samtidigt är tiden att kommunicera ut den eventuella jobbtillväxten minst sagt begränsad.

Men okej då. Jag lovar att göra omvänt: förlorar Obama odlar jag mustasch! Det är ett löfte, kära bloggläsare.

Något lustigt är det, när man tänker efter. Under hela valrörelsen har republikanerna gråtit stora feta krokodiltårar till Obamas negativa kampanj. Snyft, snyft, buhu, buhu. Men den är inte i närheten av vad Mitt Romney släpper ut i rymden med fem dagar kvar till valet. I Florida sänds, exempelvis, nu ett litet spanskt mästerverk där världens kommunister samlas i ett gemensamt upprop för Obama.

I Ohio sänds samtidigt lögn-annonsen om Obamas räddningspaket för fordonsindustrin i både radio och TV.

Men det finns hopp i mörkret. Det kommer från högerhåll, roligt nog. Republikanen Richard Tisei, kandidat till representanthuset för Massachusetts sjätte distrikt, ledsnade till kring all politisk annonsering och sänder nu en stillsam TV-reklam med bilder från hamnstranden i Gloucester.

Orkanen Sandy har verkligen ställt valrörelsen på ändan. Men det rör på sig under ytan. Mitt Romney samlade i går in konservburkar, läsk och blöjor till katastrofens offer på ett valmöte i Ohio. Det kommer bli oemotståndligt för pressfotograferna, tänkte säkert kampanjhjärnorna.

Med Romney bakom den provisoriska insamlingsdisken i en gympahall i Dayton ser det faktiskt ut som att han både bryr sig och gör något handgripligt. Men i all PR-yra blev det kanske för plastigt trots allt. Några kampanjarbetare togs nämligen på bar gärning när de fyllde disken med varor som de själva inhandlat från en närliggande Wall Mart. För hur skulle det se ut om den väntande lastbilen rullade i väg halvtom efter eventet? Dessutom östes det på med litet skön kampanjmusik i bakgrunden och valfilmer i TV-skärmarna.

Tänk att även en naturkatastrof kan omvandlas till ett foto-tillfälle långt bort från orkanens epicentrum. Det tyder på ett visst mått av skicklighet.

***
Vem hade trott att orkanen Sandy skulle lägga grunden till en politisk kärleksflört mellan president Obama och New Jerseys republikanske guvernör Chris Christie?

***
Dokumentärfilmaren Michael Moore har producerat en valfilm för liberala organisationen MoveOn. Vidrig, tycker säkert alla republikaner. Ganska kul, tycker jag. Se själv vad pensionärerna kommer göra om Romney vinner valet. Och ja, ”cock punch” är precis vad det låter som.

***
På tal om reklamfilmer fortsätter Romneykampanjen att sända den lögnaktiga spotten om Obama och fordonsindustrin. I den påstås helt ogenerat att Obama kört hela industrin i konken, sålt Chrystler till Italien och sedan flyttat Jeep-tillverkningen till China.

Efter att både Obama och Chrystler synat bluffen ger sig nu även GM in i leken. Och ingen av dem har några snälla ord att säga om Romney.

***
Alla nyhetsjunkies har de senaste dagarna fått en gratis lektion i konsten att producera studiografik och sköta live-rapportering under Sandys katastrofala framfart. Jämförelsen mellan amerikanska nyhetssändningar i TV och svenska blir nästan löjliga. Det är som två helt olika hantverk.

Tycker du det är mycket om valet nu? Då skulle du ha varit i USA den senaste månaden. Här är jag – eller åtminstone som jag känner mig – fångad på den bästa YouTube-filmen i historien genom tiderna någonsin.

*****UPPDATERING*****

NPR – USA:s motsvarighet till P1 och världens bästa radiokanal (om än vänstervriden) – gör nu det enda rätta och ber Abigael om ursäkt.

Efter att mot bakgrund av opinionsmätningar försökt gissa vem som kommer att vinna presidentvalet under närmast ett års tid, börjar vi nu komma så nära valdagen att det faktiskt är meningsfullt att titta på mätningarna. Det de säger nu brukar ligga ganska nära resultatet. Så vad ser vi?

Tyvärr: att det enda säkra tipset är att det blir så jämnt att det inte är meningsfullt att gissa vem som vinner. Det största sensationen skulle vara om Obama eller Romney vinner en bekväm seger och vi alla kan gå och lägga oss tidigt.

Osäkerheten förstärks såklart av att vi inte vet om eller hur Sandy påverkar attityder och valdeltagande.

De siffror jag sett som ändå gör mig optimistisk är såklart Gallup, som gett Romney över 50 procent i ett par veckor. En kandidat med sådana siffror så här nära valet har aldrig förlorat.

Resurgent Republic antyder, i en mätning för liten för att jag ska kunna lita på den, att de obeslutsamma väljarna nu börjar bete sig som de alltid gör: de överger den sittande presidenten. 2008 fick Obama 52 procent av oberoende väljare – där många som har svårt att bestämma sig återfinns – mot John McCains 44. Nu har RR (tillsammans med Democracy Corps) fått helt andra siffror: Romney leder över Obama med 51-39 bland oberoende väljare. Det är första gången Romney leder med tvåsiffrigt i den kategorin.

Dessutom, för fyra år sedan mätte Gallup förhandsrösterna denna dag – Halloween – och fann att Obama vann över McCain med 15 procent bland förhandsröster. Samma mätning i år ger Romney ledningen med 52 mot 45.

Om man tittar på delstatsnivå ser det fortfarande något bättre ut för Obama, men det är inom felmarginal i battleground state efter battleground state. Om siffrorna ovan stämmer (ett stort om) och om de går att tillämpa på de delstater som kommer att avgöra valet (ett mindre om, givet att det första om:et gäller), då är Obama i allvarligt trubbel.

Samtidigt brukar folket ha rätt när de gissar vem som ska vinna, och mätningar visar fortfarande att det amerikanska folket tror att Obama sitter kvar efter valet.

Precis som Manuel skriver, är Sandy just nu det stora diskussionsämnet inom kampanjerna. Jag råkar under dessa dagar rusa från möte till möte med en mängd politiker från båda partierna, och det är orkanens följder för kandidaterna som är på allas läppar.

Alla tycks vara överens om två saker. För det första, om inget exceptionellt sker kommer orkanen att påverka valet i mycket begränsad utsträckning. För det andra, i den mån Sandy faktiskt förskjuter väljarnas preferenser, är det Obama som kommer att tjäna på saken.

Men faktum är ju att i ett mycket jämnt val behöver Sandy inte ha stor påverkan för att vara avgörande.

Varför skulle Obama vara den som tjänar på saken? Mycket få nämner Romneys klantighet efter morden i Benghazi som skäl att tro att han antagligen kommer att klanta sig nu också. Visserligen var Romneys fingertoppskänsla inget vidare då, men det förbleknar ju med Obamas haveri i samband med händelsen.

Däremot hänvisar man till Obamas skicklighet att hålla medkännande tal, presidentens naturliga överläge i krissituationer till följd av ämbetet, och det demokratiska partiets större beredvillighet att ge omedelbart och stort federalt stöd vid katastrofer.

En ytterligare observation, som jag tror är den viktigaste, är att Sandy avbryter nyhetsflödet i en tid då kampanjerna gick in i slutskedet och Romney tycktes ha momentum.

Flyget mot NY i morgon kan jag nu glömma. Likaså tåget till Washington. För just nu har en kvinna makat in sig mellan männen och bestämt sig för att ha ett finger med i valet. Hon heter Sandy – och är ett riktigt yrväder.

Kampanjerna fäster därför mer uppmärksamhet på väderleksrapporterna än den lokala opinionsmätningen längs I-4 i Florida. Bara det faktum att en orkan driver in i slutspurten borde dessutom få alla kampanjstrateger att darra. Det är ju inte första gången det sker, och det har fått tidigare presidenter att tappa taktpinnen i blåsten.

Jag pratade nyss med en högt uppsatt strateg inom demokraterna som berättade att det mesta av kampanjandet nu läggs på is. Inbokade intervjuer avbokas och resor till swingstater ställs in. ”Vi går från operation valvinst till operation kris”, sa han och underströk att hela kampanjkontoret har varnats för att politisera händelsen eller gå ut med så kallade ”ogenomtänkta” kommentarer. ”Ceasefire” gäller för tillfället. Och ja, han uttryckte sig precis så.

Så vilka är utmaningarna med stormen?

– Samtliga kampanjer måste styra om medieköpen och Romneys stora blixt-annonseringen tvingas vänta. Det ser helt enkelt inte bra ut om kampanjerna öser reklamdynga på varandra under tiden som delar av USA har katastrofberedskap. Dessutom måste kampanjerna, precis som min källa underströk, ha kontroll över budskapet i samtliga kanaler.

– Obama behöver visa att landet klarar att möta katastrofer dels innan de inträffar, dels efter. All krisberedskap kommer att nagelfaras och visar det sig att myndigheterna kunde ha gjort mer eller annorlunda faller det till slut på Obamas ansvar.

– Till skillnad mot bostäderna i Bahamas ska de flesta husen i USA klara att stå emot stormen. Men skadorna kan bli omfattande och även infrastrukturen i samhället kan skadas svårt. Värst drabbas naturligtvis de fattigaste områdena. Att då gå till vallokalen tror jag blir en prioritering långt ned på listan. Samtidigt är Obama helt beroende av mobiliseringsgraden bland just den fattigare delen av befolkningen. I nuläget är det swingstaterna Virginia, North Carolina och eventuellt Ohio av som ser ut att drabbas av stormens framfart.

– Romney har visat sig ha nära till skjutvapnet i krissituationer. Under terrorattacken mot konsulatet i Benghazi drog han igång en mediecirkus som fortfarande diskuteras. Denna gång måste han hålla sig lugn i båten. Men samtidigt måste han visa att han gör allt vad som står i hans makt. Det är en svår balansakt – antingen tolkas det som att han inte bryr sig eller omvänt: att han exploaterar krisen.

MSNBC:s politiska kommentator, Melissa Harris-Perry, höll i gårdagens program ett starkt och gripande tal direkt riktad mot den republikanske senatskandidaten Richard Mourdock. Hon berättade om den våldtäkt hon själv råkat ut för och hur det känns att lyssna till Mourdocks tankar kring guds verk bakom varje graviditet – även efter en våldtäkt.

Talet avslutas med en varning till Mourdock och alla hans uppbackare i partiet:

”Let me explain something to you. When we survive sexual assault, we are the gift. When we survive, when we go on to love, to work, to speak out, to have fun, to laugh, to dance, to cry, to live, when we do that, we defeat our attackers. For a moment, they strip us of our choices. As we heal, we take our choices back. We are the gift to ourselves, our families, our communities, and our nation when we survive.

Now let me say this very clearly to you Mr Mourdock, and to all of your shameless endorsers: we did not survive an attack on our consent just to turn around and give up our right to choose to you. Not without a fight. Are you sure you want to have that fight?”

Richard Mourdock försöker bli nästa republikanske senator för delstaten Indiana, det är en öppen fråga om han lyckas.

Häromdagen förklarade Mourdock sig vara principiell motståndare till abort också efter våldtäkt. Jag tror inte att han sagt att han förespråkar förbud mot abort efter våldtäkt, men vet inte – kanske någon läsare vet besked?

Min första kommentar till detta är att det finns en filosofisk diskussion kring den frågan, som förs på ett seriöst sätt också av människor med vänstersympatier på filosofiska institutioner i Sverige. Att det ena eller andra ställningstagandet implicerar mindre eller större avsky för våldtäkter skulle nog inte någon skolad filosof vilja påstå.

Min andra kommentar är att också principiella politiker med filosofiska böjelser i någorlunda utsträckning bör anpassa sig efter det politiska samtalets konventioner. Det är för mig fullkomligt obegripligt att Mourdock finner dessa dagar lämpliga att föra saken på tal. Visst är det beundransvärt med politiker som struntar i opinionsmätningar och följer sina övertygelser, men någon måtta får det väl ändå vara?

Min tredje kommentar är att Obamakampanjen med dårars envishet fortsätter att upprepa sina tidigare misstag. Nu har de tagit Mourdocks kommentar och försöker fästa den vid Mitt Romney – eller rättare sagt, den karikatyr av Romney som man försökt skapa sedan det stod klart att denne skulle vinna GOP:s nominering. Man struntar i att väljarna sedan länge har insett att Romney inte är en fradgande stenålderman. Man struntar i att Romney tagit avstånd från Mourdocks uttalande. Man struntar helt enkelt i att det stora avståndet mellan Obamakampanjens karikatyr av Romney och Romney själv sänker trovärdigheten för hela Obamakampanjen.

Hur kan det komma sig? Mitt enda svar är att det beror på att de ledande kampanjmakarna är inskränkta och självgoda  (mina fåtaliga personliga kontakter med ledande figurer i kampanjen har för övrigt gett mig exakt det intrycket).

När det gäller att sända budskap är Obamas kampanj ett fiasko från början till slut. Om Obama trots allt vinner sitt omval beror det på bra ground-game, mycket pengar, det faktum att Romney i vissa avseenden är en svag kandidatoch, slutligen, president Barack Obamas personliga framtoning som sympatisk och seriös.

Som brukligt kastas det in tonvis med skit i valrörelsens slutspurt. På kampanjspråk kallas det att ”throw the kitchen sink.” Attackerna blir hårdare och annonserna ännu mer skruvade än tidigare. Paniken och desperationen sänker sig därför som ett tjockt töcken av dumhet, för att travestera Strindberg. Om Mitt Romney tidigare i valrörelsen anklagades för att ha underlättat jobbexporten till Kina, är han nu den onda hjärnan bakom all outsourcing till Asien.

I den uppskruvade miljön är det lätt att tappa huvudet. Upp blir ner och viktigt blir oviktigt. En starkt uppbackad republikansk senatskandidat kan därför utan konsekvenser tycka att det är guds verk när en våldtagen kvinna blir gravid. Men när en känd TV-profil skämtar om första gången hon…röstade, ja då tar det verkligen fyr i det konservativa bygget.

Men det är naturligtvis inte bara kampanjerna själva som bidrar till att ta ner nivån. På huliganläktaren samlas alla som inte får plats i de fina salongerna: Super PAC´s, Donald Trump, bröderna Koch och ett stort antal konspiratoriker. En av dem lyckades till och med få mediasajten Vice att publicera en ”hemlig” video från Obamas förlossning.

Tur att det snart är över.

Kanske ska tilläggas att formatet super 8 som filmen sägs vara inspelad med uppfanns 1965 – alltså fyra år efter Obamas födelse. Kenyas flagga, som kan ses på läkarens rock, kom till 1963. Dessutom: lille Barack måste ha vägt minst 8-10 kilo.