Mitt Romney fortsätter att leverera utomjordiska markanalyser. På en insamlingsträff i Jerusalem i går berättade han med ledig hand varför Israel har en bättre ekonomisk utveckling än grannen Palestina. Förutom att han fick siffrorna helt fel – Israels GDP per capita är 31,000 dollars och Palestina 1,500 dollars – glömde han helt bort att berätta vad ockupation och annektering kan göra för ett lands ekonomi. Här torde dock alla parter i målet vara överens: inte är det särskilt gott, i alla fall.

”I was thinking this morning as I prepared to come into this room of a discussion I had across the country in the United States about my perceptions about differences between countries. And as you come here and you see the GDP per capita for instance in Israel which is about 21,000 dollars and you compare that with the GDP per capita just across the areas managed by the Palestinian Authority which is more like 10,000 dollars per capita you notice a dramatic, stark difference in economic vitality. And that is also between other countries that are near or next to each other. Chile and Ecuador, Mexico and the United States (…) And as I come here and I look out over this city and consider the accomplishments of the people of this nation, I recognize the power of at least culture and a few other things.”

***

Romneys erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad har skapat feta rubriker de senaste dagarna – något USA hitintills, liksom nästan övriga länder i världen, vägrat att erkänna. Och det trots att USA:s kongress redan 1995 röstade igenom ett beslut om att göra just det. Men för att nyansera bilden något. Även Obama har ställt samma krav. I hans tal på AIPAC-konferensen sommaren 2008 – alltså ett halvår innan han valdes till president – sa han följande om Jerusalems ställning som huvudstad:

”Let me be clear, Israel’s security is sacrosanct. It is non-negotiable. The Palestinians need a state that is contiguous and cohesive and that allows them to prosper. But any agreement with the Palestinian people must preserve Israel’s identity as a Jewish state, with secure, recognized and defensible borders. Jerusalem will remain the capital of Israel, and it must remain undivided.”

Sen blev han president och fick snabbt gå från att läsa högt ur utspelsmanualen till att hantera realpolitik. Det blev något mer komplicerat, för att uttrycka sig försiktigt.

***

Nästan var tredje republikansk väljare tror att Obama är muslim. Det kan undersökningsföretaget Pew Research Center visa i sin senaste mätning. Andelen har dessutom dubblerats sedan 2008.

***

Tänk att Romney har så dålig koll på sin egen ekonomi, varje gång han får en fråga. Och han som varit en framgångsrik VD.

Mitt Romney åker nu vidare från Israel till Polen. Besöket i England blev ingen PR-succé, men när Romney talade sanning om säkerhetsproblemen vid OS skadade han inte sig på sikt. Amerikaner har inget emot att deras ledare inte fjäskar när de åker till Europa.

Israel gick bättre, men liksom England handlade det inte direkt om att locka väljargrupper på hemmaplan. Amerikanska judar väljer Obama, med tanke på missnöjet med Obamas attityd till Israel kan det vara att Romney får några fler röster än din genomsnittlige GOP-kandidat, men knappast på ett sätt som påverkar valutgången.

England och Israel var ground work för att skänka Romney en aura av statsman.

I Polen är det lite annorlunda. Flera av de avgörande battle ground-staterna har stora polsk-amerikanska väljargrupper. Om det går bra i Polen har Romneys resa varit, om inte en home run, så åtminstone lyckad.

Enligt obekräftade källor kommer president Bill Clinton att ges en framträdande roll vid demokraternas konvent i Charlotte, North Carolina, 3-6 september.

Tanken är uppenbarligen att Clinton ska bereda marken för president Barack Obama dagen innan denne accepterar sitt partis nominering. Talet kommer att vara på bästa sändningstid, och dess huvudsakliga budskap att förklara varför Obamas ekonomiska politik är rätt för USA. (Enligt konventionen introducerar Joe Biden Obama dagen efter.)

Clintons uppförsbacke består i (a) att han själv inte tycker att Obamas ekonomiska politik är rätt för USA, (b) att han inte tycker om Obama och (c) att han har ytterst svårt för att inte framhäva sig själv i alla sammanhang.

Fördelen med att använda Clinton är (a) att han är populär bland väljarna utanför de trogna demokraterna, (b) att han i sina bästa stunder är en formidabel talare och (c) att han, precis som andra före detta presidenter, bär med sig en särskild auktoritet.

Sedan har vi ju detta med Hillary 2016….

Samma dag som Manuel publicerade inlägget om hur David Dewhurst kampanj beter sig mot Ted Cruz åt jag av en slump middag med en person som reser heltid med de båda kampanjerna, och bevakar dem åt en stor nyhetsorganisation.

Min kompis är en solid vänsterdemokrat. Det finns ingen sympati hos honom för någon av de republikanska kandidaterna. Han är också en av de skickligaste journalister jag känner, och jag litar närmast obetingat på hans påståenden när han gör dem i radio, TV eller press.

Jag frågade honom om Dewhurst reklamfilm mot Cruz, och han gav exakt samma bild som Manuel. Strukturen är ungefär denna:

Person A köper och säljer korv på Kiviks marknad. En av kunderna blir sjuk av att äta den. I en annan tid och på en annan plats vill person A köpa ett hus. Han anlitar person B som mäklare. Reklamfilmen handlar om hur person B är medskyldig till att korvätaren blev sjuk.

Och, ja, det är ett utmärkt exempel på något mer än negativ kampanjmetod. Det är smutsigt, utan att haka i det relevanta och sanna.

Och det är just därför Mitt Romney har dragit sig för att lämna ut sin deklaration. Obamas kampanj agerar som Dewhurst. De negativa budskapen är inte relevanta – ”han hade en hund på taket för trettio år sedan” – eller sanna – ”han vill förbjuda abort för incestoffer som blir gravida” (gav Obama ”lögnhals”-stämpel från FactCheck). Viktigt för jobbskapande och tillväxt? Är detta.

Vad kommer Obamas kampanj att göra med Romneys deklaration när den släpps? Redan har man sänt reklamfilmer som anklagar Romney för att fuska med skatten, för att inte betala någon skatt, för att placera sina pengar i skatteparadis för att dölja dem för amerikanska skattemyndigheten, IRS. Kritiken mot Obamakampanjens ljug växer, från republikanskt håll av uppenbara skäl, och från demokratiskt håll, då man ser hur Obamas starkaste tillgång – ”inte en politiker som andra, en särskilt moralisk politiker” – håller på att omvandlas till ett obehagligt skämt.

Från kampanjledningens håll slår man ut med armarna: ”Vad ska vi göra?” Fortsättningen på den frågan är ”När Romney hela tiden nitar oss med negativa budskap”. Well, de negativa budskapen handlar om hur Obama skött den offentliga ekonomin. Få skulle säga att det är off limits eller inte relevant. Vad Obamas kampanjfolk egentligen menar är, ”Vad ska vi göra? Vi har ju inget positivt budskap att komma med och inget negativt som biter på Romney, som INTE är båg”.

Självklart skulle Romney för länge sedan ha släppt fler år av sin deklaration än de han redan offentliggjort (de senaste två åren om jag minns rätt, inte de senaste tio , som hans pappa gjorde när denne försökte bli president). Och det är inte för sent. Den här kampanjens stora berättelse är emellertid hur Obama har sålt sin själ och förvandlats till den smutsigaste demokratiske presidentkandidaten sedan Lyndon B Johnson. Det kan han kontemplera när han packar ihop sitt bohag i januari nästa år. Var det så här det skulle bli?

*****

David Dewhurst eller Ted Cruz? Jag har träffat Dewhurst, och följt honom ett tag i hans roll som vice guvernör i Texas. Han skulle inte ha fått min röst. Han är en etablissemangskandidat i den dåliga meningen av det begreppet. Han är inte alls den sortens politiker som USA behöver i Senaten i dag.

Ted Cruz var en briljant, ung advokat, intellektuellt grundad i en aptitlig, konservativ samhällssyn, nyanserad och framåtblickande. När han bestämde sig för att försöka bli senator sålde även han sin själ. Retoriskt och i sina positioner har han bestämt sig för att vädja till det sämsta inom Tea Party-rörelsen. Jag tror att det är ett svårt misstag. Det går mode också i politiken, och Cruz klär sig det som var populärt förra eller förrförra året. Istället för att faktiskt bli en stark Texasvariant av Marco Rubio åker han till Senaten med en roll att leva upp till som kommer att vara lika kontraproduktiv som Dewhursts. Och, ja, jag tror att det blir Cruz, som vinner, även om det inte är avgjort.

Hoppet står till att Cruz gör det han tror måste göras för att vinna, och sedan återgår till att vara en verklighetsförankrad och nyanserad politiker när han hamnar i DC. Det lämnar en dålig smak i munnen av andra skäl, men kanske ändå är att föredra. Men inte heller Cruz skulle ha fått min röst. Jag skulle ha stannat på soffan.

Den konservativa dagstidningen Union Leader i New Hamshire tar nu ställning och kräver att Romney offentliggör sina deklarationer. De skriver:

”…there is no place for secrecy or, indeed, privacy in a Presidential campaign. If you want the job, you have to subject yourself to the scrutiny. You have to be prepared to stand and explain, indeed, justify, your actions. If they are legal, then so be it (…) Surely he could not have arrogantly believed that he could withstand any storm that developed by bluffing his way through it? If so, it hasn’t worked. If Romney intends to win, he is going to have to make the tax forms public. This storm won’t go away.”

Bättre hade jag inte själv kunnat formulera det.

Nu ger även Londons borgmästare Boris Johnson svar på tal efter Mitt Romneys kritik mot stadens förberedelse av de olympiska spelen. Inför 60 000 människor som samlats på Hyde Park ropar Johnsson: ”There is a guy called Mitt Romney who wants to know if we are ready. Are we ready?”.

Inte mycket har gått Romneys väg på PR-resans första stopp. Brittiska tidningar gör narr av Romney på förstasidorna, han vägrar att svara på frågor från amerikanska journalister på pressträffar och avslöjat att han i hemlighet träffat chefen för brittiska spionorganisationen MI6 – vilket man naturligtvis inte gör.

Kanske skulle han haft med sig en tydlig dagordning med utlandsbesöket. Haft något att berätta. Typ en vision om hans USA i världen. Men han valde istället att göra som han brukar. Le vänligt och inte säga något av riktigt värde.

***

Ta bort kritiken mot Obama – vad har Romney då kvar, börjar jag oroligt undra.

***

Tror det är dags för Romneykampanjen att börja fylla presidentkandidaten med lite blod, kött och tårar.

I RPM:s egen bakgård pågår ett smutsigt krig mellan republikanerna Ted Cruz och David Dewhurst om den lediga senatsplatsen efter Kay Bailey Hutchison. Ted Cruz bakgrund liknar i flera avseenden den republikanska kelgrisen Marco Rubio. Båda med föräldrar från Kuba (Ted Cruz mamma är dock amerikanska), båda med juristutbildningar, båda två politiska talanger, båda födda på tidigt 70-tal och båda gillade av Tea-party-rörelsen.

Så långt likheterna. Men olikheterna är naturligtvis alltid större.

Medan Rubio hyllas av partiet har Cruz en lång och krokig väg att gå innan han når samma stjärnstatus. Och frågan är nu om han någonsin kommer att göra det. Trots att det är relativt jämnt i mätningarna mellan Cruz och Dewhurst går Texas Conservative Fund, en Super PAC som backar upp Dewhurt, bokstavligt talat all-in i nya TV-annonsen. Det är sannolikt det mest osmakliga angreppet i årets USA-valrörelse.

I 30-sekundersspotten står Sandy Fonzo i fokus – mamma till en pojke som tragiskt tog livet av sig efter att ha dömts till ungdomsfängelse för ett mindre knarkbrott. Institutionsägaren Robert Mericle åtalades senare tillsammans med två domare för den s.k. ”Kids for cash”-skandalen (domarna mutades för att utdöma hårdare ungdomsstraff).  I ett av de efterföljande civila målen – som egentligen inte handlade om ”Kids for cash”-skandalen – företräddes Mericle av dåvarande advokaten Ted Cruz.

Den kopplingen räckte uppenbarligen för Dewhurst Super PAC att gå långt bortom anständighetens gräns. På tisdag är det dags för Texas republikaner att gå till valurnorna. Tur att det snart är över.

Trängd av NBC’s Brian Williams frågor om familjens häst som tävlar i dressyr i London-OS passade Mitt Romney på att rikta kritik mot stadens förberedelse av idrottseventet:

”It’s hard to know just how well it will turn out. There are a few things that were disconcerting: the stories about the private security firm not having enough people, supposed strike of the immigration and customs officials, that obviously is not something which is encouraging.”

Svaret från Storbritanniens primärminister David Cameron kom blixtsnabbt och med tydlig passning till Romneys tidigare uppdrag som OS-general för vinterspelen i Salt Lake City:

”We are holding an Olympic Games in one of the busiest, most active, bustling cities anywhere in the world. Of course it’s easier if you hold an Olympic Games in the middle of nowhere.”

Jonathan Capehart från Washington Post skriver en kolumn om vad han uppfattar som de två mest effektiva reklamfilmerna från kampanjerna, en från Barack Obama och en från Mitt Romney. Och han tilldelar segern till Romney.

Obamas film handlar om hur Romney sjunger America the Beautiful men skickar amerikanska jobb utomlands när ingen ser på.

Romneys film handlar om hur Obama ville så väl, men inte klarade av jobbet.

Capehart har hittat två filmer som behandlar kärnan av de båda kandidaternas budskap, men jag skulle inte skänka dem den speciella status som Capehart tycks vilja göra. Obamas film är nog bättre, i en ”tävla om priser”-bemärkelse, men Romneys film är bättre när det gäller politiskt budskap. Obama har nämligen fel i ett fundamentalt avseende: även om Romney har outsourcat jobb (och det är klart att det har gjorts av Bain-kontrollerade företag), så är det inte fel. Så fungerar en fungerande ekonomi, och det gör på sikt USA starkare.

Romney, däremot, har rätt i ett fundamental avseende: Obama var inte tillräckligt bra på sitt jobb, dolde det bakom vackra ord, och ekonomin lider fortfarande av det.

1. För The Telegraph Washingtonkorre, Jon Swaine, hävdar Romneys utrikesrådgivare att Romney är bättre lämpad än Obama att förstå banden mellan USA och Storbritannien. Ty, Obamas far var afrikan. ”We are part of an Anglo-Saxon heritage, and he feels that the special relationship is special”, sa en av rådgivarna i en kommentar med stöd av källskyddet. Rådgivarna är nämligen förhindrade av den egna kampanjen att öppet kritisera presidenten i utländsk media. Men anonymt går det naturligtvis toppen, för att prata med nättrollen. Någon rättelse för det osmakliga uttalandet har enligt tidningen inte krävts av Romneykampanjen.

2. Det blir lätt krystat när Romney förklarar varför han inte tänker offentliggöra sina deklarationer. Nu senast för NBC Nightly News.

3. 73-åringen med det bibliska namnet ”Third Eagle’s Prophecies And Warnings” har släppt en egenproducerad musikvideo till stöd för Romney. Gulligare än så här blir det inte.

4. Obamalojala Super PAC:en, Priorites USA, har släppt en skruvad OS-film om Romney som just nu delar de demokratiska kampanjarbetarna i två läger. Några – bland dem samtliga av mina vänner – kallar filmen för taktiskt korkad, medan andra hyllar filmen för att den använder humor som budskapsmotor. Själv tycker jag den är lite väl skämmig. Bra är den i vart fall inte.

5. Obamas uttalande att företag inte är isolerade öar och därför inte bygger sig själva, har utvecklat sig till en klassisk politisk waffle. Även om det tog litet tid för Romneykampanjen att plocka upp meningen och göra om den till oigenkännlighet. Kanske beroende på att Romney själv höll ett tal med liknande innebörd när han öppnade Vinter-OS 2002:

”You Olympians, however, know you didn’t get here solely on your own power. For most of you, loving parents, sisters or brothers, encouraged your hopes, coaches guided, communities built venues in order to organize competitions. All Olympians stand on the shoulders of those who lifted them. We’ve already cheered the Olympians, let’s also cheer the parents, coaches, and communities.”

6. Romneykampanjen har med anledning av Obamas företagsuttalande snabbt snott ihop en lokal turné med namnet ”We did build´t”. På 24 platser runt om i landet inbjuds små- och mellanstora företag att berätta sin historia – och hur de byggt upp sina företag utan stöd och hjälp av andra. Åh, så nobelt. Problemet är dock att det inte stämmer. Flera av dem har fått federala lån eller varit föremål för olika stimulansåtgärder. Så inte nog med att de är beroende av samhällets infrastruktur och investeringar – vilket Obama hävdade och nu tvingas förtydliga i en TV-annons – flera är dessutom direkt beroende av medborgarnas skattepengar för sin framgång.