För en tid sedan hittade jag tre fina bilder på en loppis i Vällingby. Stilen är 60-70-tal och jag kände genast att jag gillade formen och färgerna. Den roliga tuppen blev jag särskilt förtjust i. Så när bilderna bara kostade runt en tia styck var det ingen tvekan om att de skulle med hem till mig. Och nu när jag haft dem här hemma ett tag har jag blivit riktigt förälskad i motiven.

Konstnären verkar vara något av en doldis. När man googlar hans namn, Lars Nyman, får man inte särskilt många träffar, men efter lite letande har jag ändå hittat att han var konstnär och grafiker från Hammarby, Stockholm. Tydligen lever han inte längre. Synd, för annars hade jag velat tala om för honom hur mycket jag uppskattar min lilla Nyman-samling. Jag har tänkt att den kanske kan växa på sikt. Jag ska i alla fall hålla ögonen öppna efter Nymans alster på kommande loppisar. Och jag är dessutom beredd att betala mer än en tia för dem;)

Håller på att rensa i hallen och hittar dotterns lilla Marimekkoväska. Plötsligt minns jag en incident för något år sedan där den väskan spelade en väldigt stor roll. Här ska ni få höra: Min minsting och jag hade ställt oss i kön på Pressbyrån för att lösa in en trisslott. När det blir vår tur ber jag lilltjejen att ta fram lotten ur sin lilla handväska, varpå kassörskan snabbt och otrevligt informerar mig om att barn minsann inte får lösa in lotter. Eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande har en hel del tålamod kvar förklarar jag lugnt att jag känner till regeln, men att det inte är något problem eftersom dottern ska ge mig lotten så att jag kan lösa in den. ”Det spelar ingen roll, jag tänker inte lösa in lotten, för det är uppenbart att det är barnets lott”, säger kassörskan bestämt och jag tycker mig kunna ana hur det sakta börjar växa upp små horn i pannan på henne.
Jag frågar förvånat om hon skämtar med mig (varför vet jag inte, för hon ser inte det minsta skojfrisk ut där hon står och stirrar stint på mig). Naturligtvis svarar hon nej på min fråga och förklarar i stället för mig att hon faktiskt har regler att följa och att de reglerna säger att hon inte får ta emot lotter av barn ens om det är en vuxen med. ”Men du tar ju inte emot lotten av barnet, du tar den ju av mig, och jag är vuxen”, försöker jag.
”Det spelar ingen roll, jag fattar ju att det är barnets lott och barn får inte lösa in lotter” närmast fräser hon nu, märkbart irriterad över min låga intelligensnivå.
”Men herregud människa, du menar verkligen att bara för att jag lagt min lott i min dotters väska så kan jag inte lösa in den? Det är ju för fan sinnessjukt”, ryter jag tillbaka. För nu har jag tappat tålamodet.
Faktum är att jag skulle kunna skita i de tjugofem ynka kronorna, skaka på huvudet åt idiotin och gå därifrån, men jag blir så till den milda grad galen på människan som inte kan se skillnad på när hon gör sig skyldig till lagbrott och när hon är flexibel. Vid det här laget skulle jag kunna döda för min rätt att lösa in min förbannade lott och visa kassörskan att hon har missat hela vitsen. Efter kort betänketid bestämmer jag mig ändå för att inte ta livet av puckot. I stället trycker jag upp lotten i hennes ansikte och säger med illa spelat lugn: ”Okej, nu börjar vi om från början. Jag kom just in genom dörren där, ungen här är inte min och den här lotten vill jag lösa in, okej?”
Idioten sätter händerna i sidorna och säger trotsigt: ”Nej!”
Sedan vet jag inte vad som händer, bara att resten av kön sluter upp vid min och dotterns sida och börjar kommentera hur vansinnigt löjlig hela situationen är och hur korkat det är att hon inte ger sig. Med ett helt gäng irriterade kunder mot sig har kassörskan inte fullt lika lätt att stå på sig och plötsligt tvärvänder hon och frågar surt om jag vill ha pengarna eller en ny lott.
Som den retsticka jag är kan jag inte låta tillfället gå mig förbi, utan jag ler ett elakt flin mot kassörskan, böjer mig ner mot lilltjejen och frågar: ”Visst var det en ny lott du ville ha, älskling?

;

I dag inledde vi lördagen med ett besök på kvartersloppisen, tillsammans med en miljon andra loppisentusiaster. Plöjde igenom hyllorna en snabbis och hittade tre böcker för en tia styck.

Placerade mig sedan i det mysiga kaféet med goda vänner som vi lyckats hitta i vimlet. Så trots halvdan loppislycka förgylldes dagen i alla fall världens godaste kanelbullar, fina vänner och skön fikamiljö.

Nyss hemkommen från ett annorlunda fredagsmys. I kväll tog vi barnen till Moderna museet och kollade in Wolfgang Tillmans fotoutställning. Minstingen var den som var mest imponerad. Även om några av bilderna var så pinsamma att hon var tvungen att hålla för ögonen tyckte hon i det stora hela att det var en ”supersnygg” utställning.

Som alltid tycker jag att Moderna museets shop är bäst! De har så himla fina grejer! Den här gången kom jag hem med fyra Andy Warhol-affischer från utställningen -69, och jag fick verkligen anstränga mig för att det inte skulle bli mer.
Stod och funderade allvarligt på en Nana-figur av franska konstnären Niki de Saint Phalle också (för övrigt den enda uppblåsbara Barbaran jag kan tänka mig att ge min man) men lyckades hejda mig i sista sekunden. Var det dumt?

Nja, kanske inte riktigt om man tittar ut, men på Formex-mässan blommade tulpanerna som aldrig förr. Och det var förstås inte det enda som blommade ut i mässhallarna. Mängder av ny, fräsch design, våriga prylar och pastellfärgad inredning hade dukats upp inför våra vintertrötta ögon. För oss retrolovers var såklart utbudet aningen begränsat, men det fanns ändå en del vintageinspirerade grejer som jag blev väldigt förtjust i. I Mingla designs monter hittade jag till exempel de här ljuvliga tofflorna. Det är gamla, fina, handgjorda Docksta–tofflor som fått ny kostym. Helt ljuvliga, tycker jag! Fanns även i barnstorlekar och de var om möjligt ännu finare.

Dockstatofflor med kostym från Mingla design.

Men bäst av allt gillade jag produkterna från Remake, Stockholms stadsmission. Titta bara på de här brickbordet, dekorerat med lösblad från en flora, precis som den gamla lyxiga Josef Frank-byrån. Eller det klatschiga, rutiga linneskåpet. Vilken ljuvlig färgklick att ha i vardagsrummet!

… lampfoten jag bara måste ha! I skyltfönstret till antikbutiken Fifty Fifty på Rörstrandsgatan. Men till min besvikelse öppnade inte butiken förrän klockan 15.00 och då ska jag hämta kidsen och har ingen möjlighet alls att shoppa mig lycklig på en lampfot. Men planen är att återvända inom kort. Kanske redan i morgon. Måtte bara ingen annan hinna före. Det vore så trist. Eftersom lampan liksom är gjord för mitt hem.

Kom just från pressfrukost med favoritdesignern Bea Szenfeld. Gott kaffe, goda smörgåsar och fräscha smoothies. Men inte bara det, också överraskande fina produkter.
Gick dit lite skeptisk ska erkännas. Pressvisningen var för att presentera ett nytt samarbete mellan Bea Szenfeld, Klippan och Åry Trays. Och så långt var allt väl. Alla tre är storfavoriter, varumärken som står för gammalt, traditionellt, gediget hantverk. Men den nya designen skulle också involvera Hello Kitty, vilket är långt ifrån någon älsklingskaraktär för mig.
Men Bea Szenfeld är verkligen ett proffs! Hon hade lyckats trolla in den lilla töntiga kissen på ett fantastiskt sätt i sina mönster. Bland annat hade hon gjort ett gediget, svenskt, gammeldags folkloremönster där Kitty var diskret inbäddad i blomblad. Oväntat, annorlunda och riktigt fint!
Titta själv, visst känns det lite kul med den lite upphottade vintagekänslan? Eller som Bea själv uttryckte det: sommarstugekitschen.

… så ska jag också försöka hitta den här nöjda minen nästa gång jag städar toaletten.

I vårt nya hus har vi en bidé. Innan vi flyttade hit tyckte jag att det var ganska coolt med bidé. Lite retrorätt, miljöklokt och faktiskt ganska snyggt. Minns en pressvisning som Gustavsberg hade för ett par år sedan, där de ställt upp en rad av gamla 70-tals bidéer i rätta retrofärgerna som jag blev helt såld på. Men så fick jag min egen bidé (en tråkvit sådan) och plötsligt känns den ganska överflödig och inte alls så snygg och cool längre. Eftersom jag har insett att vi aldrig kommer att använda bidén som den var tänkt att användas från början har jag bett mina vänner om tips på alternativa sätt att nyttja den. Två bra förslag jag fått in är blomkruka, guldfiskskål och champagnekylare. Men det lutar nog ändå åt att vi tar bort den och ersätter med någon snygg förvaringsmöbel. Kanske en Barboy av Panton? Men egentligen skulle jag vilja lära mig att tycka om den. För innerst inne tycker jag att det är en smart grej. Precis som svettlappar på tröjor. Men sådana använder jag inte heller ….

Missade du Antikmagasinet om Verner Panton på Kunskapskanalen igår? Klicka då här och kolla in programmet, klart sevärt! Jag måste säga att jag formligen avgudar denna danska designers lampor, tyger och möbler. Hans galna popkonst-stil är precis min smak. Jag har två orangea Flowerpot hemma -härliga originallampor med tygsladd och allt – men jag drömmer om många fler av hans verk, som en golv-Panthella bredvid soffan och en läcker röd/orange Ball att hänga i mitt höga fönster bredvid öppna spisen, och givetvis ett färgsparkande tyg att hänga på väggen eller ha som överkast. Ja, ska sanningen fram skulle jag gärna ha hela mitt hem fyllt av Panton, precis som samlaren Dennis Johansson, som är gäst i programmet har. Det mest magiska med Pantons design är nog hans färgsättning. Han har gjort tavlor och tyger som gör att jag bara ryser av välbehag. Och han kunde verkligen sin sak. Förutom designer var Panton även färgteoretiker och den som utvecklade färgsystemet Pantone, som de flesta som jobbar med färg på ett eller annat sätt känner till. Men lika mycket som Panton älskade färger hatade han vitt. Jag undrar just vad han skulle säga om alla dessa ljusa, fräscha, svenska hem.