Säger god morgon denna sista dag på jullovet med en latte ur Coops nyproducerade muggar efter Stig Lindbergs mönster Fallande löv. Köpte de när de reades ut på Coop för 39 kronor för två. Nu får man punga ut med runt 100-150 kronor muggen på Tradera. Om det är värt det får man ta ställning till själv, men man ska ha i åtanke att muggarna fått kritik för sin dåliga kvalitet. Mönstret däremot är värt hur mycket som helst, tycker i alla fall jag.
Efter den här varianten har Coop kommit ut med två till koppar och fat med andra Lindberg-mönster. Mer om dem en annan dag, för nu ska jag iväg på en plåtning.
Hej så länge!

Varje gång jag ropar ”fredagsmys” kommer ungarna som skjutna ur en kanon för att leta efter chipsskålarna. Och varje gång blir de likna besvikna när de ser att allt jag gjort är att ha tänt värmeljus och satt på Roberta Flack på CD-spelaren. Jäkla OLW att snurra till det där mys-begreppet!

Ikväll har jag fixat riktigt fredagsmys på sideboardet, med Iittalas Kivilyktor och favoritlampan.
Ljuslyktorna formgavs av Heikki Orvola 1988 och trots sin ringa ålder har de redan blivit riktiga designklassiker. De finns i en mängd färger från dryga hundralappen. Finast och dyrast är den röda som kostar runt 350 pix. Priset, har jag hört, beror på att guld använts för att få fram den vackra, djupa färgtonen. Är du blodgivare kan du få en fin Kivikykta i gåva varje gång du ger blod (dock inte en röd). Om inte den goda gärningen i sig kan inspirera så borde ju i alla fall den presenten få varenda kotte att springa iväg till blodbussen!

Den fantastiska lampan räddade jag när mina f.d. grannar höll på att slänga den i en container under en städdag. Det är en ljuvlig 70-talsskapelse designad av Marjatta Metsovaara för Luxus. Tyget heter Kukka och finns i grönt, blått, rött och gult. Fortfarande kan jag bli helt skakis när jag tänker på att jag kunde ha kommit ut fem minuter för sent och sett lampan legat i kras i containern.

Så nu, medan kidsen slänger sig över chipsskålarna sätter jag mig bredvid min gröna hörna med ett glas vin och njuter av mitt vackra fredagsmys. Och kanske, kanske smakar jag också några Sourcreme & Onion;)
En riktigt mysig fredag till er alla!

Fyrtio spänn för åtta meter handgjort spets av olika slag! Är det något du kan göra riktiga klipp på på andrahandsmarknaden är det kvinnokraft – handarbete värderas sjukt lågt!

Själv har jag satt hemknypplad spets på kläder, kuddar, lampskärmar och som hyllbård i köket. Vardagslyx i dess rätta bemärkelse!

Vi är många som kärat ner oss i Ericofonen, även kallad kobratelefon. Den gamla desigprisade Ericssonklassikern tillverkades mellan åren 1956 och 1982 i över 2,5 miljoner exemplar och 18 olika färger. Ralph Lysell och Gösta Thames var de designers som stod för den spännande och nytänkande formen, en form som gjort att telefonen sedan 70-talet har en plats på den permanenta utställningen på MoMA (Museum of Modern Art i New York). På senare tid har telefonen nytillverkats i nygammal stil och med modern knapptillsats. Men för de flesta som gillar retro har den moderna varianten dock inte en suck.

Min fining är original, men inte den ovanligaste, höga modellen på 23 cm och med tygsladd tyvärr. Däremot har den den åtråvärda röda färgen, som är betydligt mer eftertraktad än exempelvis den ljusgrå.

Är du sugen på en kobra kan du hitta dem hos antikhandlare och på auktion, men jag misstänker att du få vara beredd på att betala runt 800 spänn för en grå 21 centimetare, antagligen mycket mer för höga modeller och ovanliga färger.
Avslöjar jag den spottstyver jag fick köpa min för blir ni antagligen gröna av avund, och det vill jag ju inte. I stället håller jag tyst om mitt klipp och tänker att ibland ska man ha en jävla tur också;)

Släpper av ungarna på bion och passar på att njuta av originalinredningen på biograf Fontänen i Vällingby centrum. Ljuvliga detaljer och riktigt skön filmstjärnefeeling.

Måste bara få visa mina två köksälsklingar. Jag hade länge letat efter salt- och pepparkvarnar i orange när jag plötsligt ramlade på de här 70-talsgodingarna på loppis. Det var knappt jag trodde mina ögon när jag såg dem första gången. De hade allt jag någonsin drömt om hos en kryddkvarn; färg, form, humor, charm! Att de bara kostade några tior gjorde ju inte saken sämre.
Jag har märkt att jag är långt ifrån ensam om att älska det här kryddkvarnsetet. De flesta som kommer på middag hos oss suckar lyckligt och får något nostalgiskt drömskt i blicken när de kryddar maten. Och om ni såg när Erik Haag och Lotta Lundgren i den populära tv-serien Historieätarna åkte tillbaka till 70-talet kanske ni också la märke till de snygga kryddkvarnarna som scenografen hade valt att ha med i var och varannan scen? Just det, mina finfina köksälsklingar!

Ibland tar sig maken frihet att smycka vårt hem alldeles på egen hand. Det är inte alltid det lyckas så bra, men just den här gången kändes det lite rart på något vis.