Det värsta med att föda barn är inte smärtan, tycker jag. Det absolut värsta är efteråt, när man mörbultad kliver upp ur förlossningssängen, in till duschen och med bestörtning ser sin spegelbild i badrumsspegeln. Hur i hela friden kan det vara möjligt att man ser lika gravid ut trots att man just pressat ur sig en 3,5 kilo bebis med diverse tillbehör? Första gången var jag övertygad om att barnmorskan hade missat att det låg en till unge där inne och jag gav mig inte förrän hon lovat dyrt och heligt att hon skulle ha märkt om så var fallet. Den här gången vet jag bättre och har tålamod att vända in de veckorna det tar för magen att inta sin ursrungliga, om än lite degigare, form igen. Men gudarna ska veta att det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp och kunna använda sin gamla vanliga garderob igen. Jag kan lova att man hinner tröttna på sina trista mammakläder under de nio månader man bär dem. Men snart så kommer jag i mina fina, färgglada, loppisklänningar igen. Och då kommer jag också matcha min fina retrobebis;)