Tack gode Gud för … krigargubbar.

 

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 15 2013.

I veckan pratade jag med min väninna i telefonen. Hon var så stolt över sin yngsta dotter som just börjat sjunga i den lokala kyrkokören och skulle ha sin första konsert till helgen. Väninnan undrade om jag ville komma och lyssna. Naturligtvis ville jag det, svarade jag entusiastiskt, samtidigt som jag på några korta ögonblick färdades tillbaka till den tid då vår son Vincent sjöng i kyrkokören och vi också var trogna kyrkobesökare. Jag har ett särskilt starkt minne ifrån den här tiden. Det var tacksägelsedagen och vi var som vanligt i kyrkan för att lyssna till sonens skönsång.

Stolt som bara en mor kan vara såg jag på Vincent, 5 år, där han stod mitt i kören. Som ensam pojke, bland flickor med flätor och sidenklänningar stod han iklädd bästa finbyxor och lackskor. Visserligen hade vi inte hunnit borsta han kritvita, rufsiga kalufs, men jag var ändå nöjd. Vi hade ju faktiskt kommit i tid med alla tre barnen. Och dessutom haft med oss hembakade fruktkakor till kyrkokaffet!

Barnen började sjunga, tonerna ekade i den magnifika byggnaden och knappt ett öga i kyrkan var torrt. Men plötsligt var det något som störde den vackra bilden. I min sons högra hand fanns nu oväntat en neongrön, decimeterstor rymdgubbe. Kvävda fnitter hördes här och var ifrån publiken när utomjordningen började dansa i takt till musiken. Jag vred på mig lite obekvämt i kyrkbänken och undrade hur i all världen den kommit med till kyrkan. Sedan försökte jag gestikulera åt Vincent att stoppa ner gubben i fickan, men han var djupt koncentrerad på sången och den dansande rymdvarelsen och såg inte mig. Nåväl, tänkte jag och försökte bortse från prästens rynkade ögonbryn. Med lite god vilja kunde den kanske passa in. Som den heliga anden, eller något.

Efter tre sånger och lika mycket rymdgubbsdans var det dags för prästen att predika. Just den här gången hade hon bestämt sig för att låta barnen delta i hennes förkunnelse. Hon skickade runt mikrofonen i kören så att de skulle få kommentera och svara på frågor. Det kunde ha varit ett sött inslag i ceremonin, men något sa mig att jag borde vara en aning nervös. Detta något var en liten gosse med en grön alien i handen.

Dagen till ära fokuserade prästen naturligtvis på tacksamhet och efter några inledande fraser ville hon höra med barnen vad de kände sig tacksamma för. Mikrofonen började gå runt och de näpna flickorna log fromt och svarade: ”Att jag har mat på bordet”, ”Min snälla mamma och pappa” och ”Att vi har fred i vårt land”. Publiken var knäpptyst och vi kunde alla se hur stolta flickornas föräldrar kände sig. Med all rätt.

Mikrofonen nådde nu Vincent och jag kände mig plötsligt alldeles kallsvettig. Måtte han nu tänka sig för innan han svarar, bad jag till den högre makt i vars boning jag nu satt. Och nog tänkte han alltid. Han tänkte på precis det som gjort honom allra tacksammast.

– När jag fick krigargubbar i present, utbrast han med hög och klar stämma.

Snabbt sträckte sig prästen efter mikrofonen och mumlade något om att vi alla är olika, innan hon fortsatte sin predikan.

Strax efter den här konserten slutade Vincent i kören. Inte för att vi ville det, utan för att han själv insett att det var så vansinnigt tråkigt att stå stilla och sjunga. I stället började han att dansa 10-dans, en hobby där han, till vår stora glädje, varken hade händerna lediga för rymdgubbar eller någon mikrofon att prata i. Men jag kan sakna vår tid som flitiga kyrkobesökare, och ser väldigt mycket fram emot åt den kommande kyrkokonserten i helgen. Säkerligen kommer väninnans dotter att göra galant ifrån sig. Hon ska ha flätor i håret och sidenklänning, berättade hon. Och då brukar det ju gå alldeles, alldeles lysande.

 

Fler blogginlägg från Retromania

Senaste artiklarna från Härligt Hemma