Har ni förresten sett den här sköna tapetkollektionen av Orla Kiely för Midbec? Orla Kiely är en irländsk designer som är bosatt i London. Hon har designat allt från hattar och kläder till husgeråd och nu alltså senast tapeter. Jag gillar hennes retroinspirerade design och sparsmakade färgskala som andas ljuvt 70-tal. Det känns helt enkelt som att komma hem igen.

I veckans Härligt hemma (finns i butik ytterligare någon dag) undersöker jag om det är möjligt att skapa en fin läshörna utan att betala en spänn. Resultatet ser ni nedan, plåtat av fantastiska Angelica Söderberg. Vägen dit kan ni läsa om i tidningen. Vad säger ni, är gratis snyggt, eller?

…och än är vi inte ens framme vid hälften av alla mina begär …

Hur som helst kommer här min sjätte craving: Glasfigurer! Jag älskar glasfigurer i alla färger och former. När solens strålar söker sig igenom deras kroppar blir jag lyrisk. Så jag köper bara fler och fler. Min samling blev till slut så stor att maken sa ifrån och de fick flytta ut på landet. Men där står de så bra. På varsin rad i bokhyllan (böckerna har jag slängt) fint uppradade i färgordning och gör mig alldeles lycklig. Vad tycker ni, är de inte ljuvliga?

För 155 kronor fick jag tre fina muggar från Gustavsberg, två stora retortyger, en söt bok om broderade bonader och en grön medicinburk. Inte illa va?

Kvar lämnade jag en sill i dill-skål av Marianne Westman för Rörstrand för 125 kronor, fyra ooooootroligt söta, blommiga kaffekoppar av okänt märke för 15 kronor styck (!) och massor med fina handvirkade band för nästan inga pengar alls. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kvinnokraft säljs ofta till skamligt låga priser på loppisar. Köp och kanta dina klänningar, tröjor eller väskor med. Otroligt vackert och billigt sätt att få en hemgjord känsla på ett köpt plagg.

En skön lördag i solen till er, alla retromanians!

/Helén

Min farmor hade bästa smaken när det kom till tyger. Efter sig lämnade hon en skattkista av vackra 60- och 70-talstyger som jag fått ärva delar av. Bland de finaste tygerna i farmors skattkista är Saini Salonens Ekerö från Borås cotton. De hade hon som gardiner på landet. Jag har prövat att hänga dem i fönstret jag med, men tyvärr tar de för mycket ljus. I stället har jag sytt om en av kapporna, till en väska och en plånbok. Fortfarande finns många meter kvar och jag funderar på vad jag ska göra med dem.  Kanske några kuddar att ha i vardagsrumssoffan? Eller varför inte ha en som en härlig sommarduk förresten? Har ni fler förslag?

Jag gillar min Ekerö-pluska.

Ekerö finns i många fina färger. Farmor hade flera. Jag kan inte bestämma mig för vilken jag gillar bäst.

Bilderna har jag lånat från Randigatråden, Gilasgrotta, Frualderblad och Precisensån.

Det finns inga lampor jag älskar så mycket som Luxus bordslampor. Kolla in de här till exempel. De är från -68, designade av Uno Kristiansson och med tyg av Marja Metsovaara och så underbara att jag blir helt gråtfärdig!

Bilder från Auktionshuset i Solna, Lauritz.com och Domino antik

I går kväll fick vi en del huvudbry. Lagom till Let’s dance så fick vi ett generöst bud på vår magnifika vardagsrumslampa från Orrefors, signerad Carl Fagerlund, genom en antikhandlare vi känner. Det var snabba puckar som gällde. Skulle den säljas behövde den skickas iväg till köparen i Paris redan i dag, söndag, så vi måste ge ett svar inom kort.

Vi har visserligen pratat om att sälja den, men när det väl gällde blev det svårt. Den är ju så fin, och ovanlig. Och tänk om vi skulle ångra oss. Då skulle vi aldrig kunna hitta en likadan. Å andra sidan hade vi ju många gånger velat byta ut den mot en kotte av Poul Henningsen. Och priset var ju väldigt bra. Kanske det ändå vore bäst att slå till innan någon av barnen råkar kasta in en boll i den, för då är den ju ändå inget värd.

Ja, tankarna flög kors och tvärs, men som tur var landade de till slut hos både mig och maken, ungefär samtidigt. Nej, vi är inte redo att skiljas från vår stolthet. Den får bli kvar ett tag till för vi gillar den trots allt väldigt, väldigt mycket. Kanske säljer vi den en dag, men då behöver vi vara lite bättre förberedda så att inte separationsångesten blir så svår. Trist för fransmannen med den feta plånboken, men han kan säkert hitta något annat kul att göra för sina pengar. Själva får vi fortsätta äta blodpudding och nudlar. Men vi gör det i alla fall till skenet från 140 praktfulla glaskupoler.

Så fort det börjar bli vår i luften längtar jag efter att åka ut till landet. Till den lilla, lilla stugan där vi får trängas kärleksfullt och samsas om de få kvadratmetrar som finns.

Förra året gjorde vi i ordning barnens lilla krypin så att de bättre skulle få plats, och vad var smartast om inte att stuva dem på höjden! Den fiffiga militärsängen hittade jag på Blocket, och efter lite svartfärg blev den som ny. Med Josef Frank-tapeten och PH-lampan fick vi till en klassisk men ändå lantlig karaktär på rummet och både jag, maken och barnen blev sjukt nöjda.

Sedan bilderna togs har vi också fått dit en stor, mörkgrön trasmatta och en liten 50-tals sekretär i teak, där de har varsin låda med prylar (alldeles lagom) och det sista som är att göra är att såga av de alltför höga sänggavlarna och fästa toppbågarna.

Om jag trodde att längtan efter landet skulle bli mindre av att skriva om den så trodde jag helt fel! Tur att jag har så mycket jobb att gräva ner sig i så att jag slipper tänka på den.

Ha en riktigt skön helg vare sig du väljer att tillbringa den i vårsolen eller i loppisdammet!

/Helén

För några veckor sedan skrev jag om Bojesens populära apa i Härligt hemma. För er som missade det kommer här en kort repris om allas vår favvoapa.

Kaj Bojesen var en framgångsrik silversmed från Köpenhamn som på 30-talet upptäckte tjusningen i att arbeta i trä och då även började designa barnmöbler och leksaker. Den berömda djurserien med bland annat apan i teak och limbaträ, elefanten i ek och hunden i valnöt kom till mellan åren 1934 och 1957. Apan som kommit att bli den mest populära figuren i Bojesens djurserie designade han 1951 och den blev så populär att den ställdes ut på Victoria och Albert museum i London under början av 50-talet. Bojesen ville aldrig att hans djur skulle se ut som kopior av riktiga djur, utan han la vikten vid att de skulle vara sköna att hålla i. Som en konstnär var hans motto också att linjerna i hans produkter skulle le, vilket han sannerligen lyckades med i sin formgivning av apan.

År 1990 köpte Rosendahl upp produktionen, marknadsföringen och försäljningen av Bojesens apa och hans djurkompisar. Fortfarande tillverkas de för hand, i Danmark, enligt Bojesens ursprungliga instruktioner, och fortfarande är de populära både som leksaker och konst – och inredningsdetaljer.  För en nyproducerad, liten apa på 26,5 centimeter får du betala cirka 1 000 kronor, medan den större varianten kostar på 60 centimeter kostar runt 12 000 kronor.

Det finns gott om plagierade apor och vill du vara säker på att apan du står och håller på loppisen verkligen är äkta så kolla stämpeln under foten, att lederna och träet är mjukt, och att alla kroppsdelar har de rätta proportionerna. Stämmer allt detta och den är i fint skick så slå till!

Bild: Rosendahl

Ur en sådan här kanna har jag och min bror bjudits saft i stugan på landet så länge jag kan minnas och jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag tar fram min egen Signaturkanna och bjuder på saftkalas.

Tillbringaren är formgiven av Hélène Lalander för Sigvard Bernadotte och Acton Björns designkontor 1963. Först tillverkades den för Husqvarna borstfabrik i färgerna blått, gult och rött, men senare övergick produktionen till Hammarplast och då utökades färgskalan.

Tanken var egentligen att tillbringaren skulle vara för mjölk, och skulle därför rymma exakt en liter. Anledningen var för att mjölkpaketen var opraktiska både att förvara och hälla ur. Den trekantiga kannan däremot var funktionell och gjorde det möjligt att ha flera tillbringare intill varandra i kylskåpet.

Jag har kannan både i rött och gult men jag måste nog köpa mig en blå också för att samlingen ska bli komplett, även om jag tycker att den röda är allra, allra finast. För sådan var den som vi hade under mina barndoms somrar. Och helst ska den förstås också innehålla mammas hemgjorda hallonsaft.

Trevlig måndagskväll!

/Helén