Fast jag vet att man inte behöver mer än en, möjligtvis två eller absolut max tre termosar så kan jag inte sluta drömma om att fylla hela köket av dem. Allra helst vill jag ha färgglada 70-talstermosar, som väcker ljuva barndomsminnen till liv igen. Det bästa jag vet är när jag får packa picknickkorgen med hembakade kanelbullar och en av mina ljuvliga termosar full med kaffe och sticka ut i naturen med hela familjen.

Förra sommaren bestämde jag mig en dag för att ta ut familjen ut på picknick. Jag packade in mannen, alla ungar, filtar, smörgåsar och finaste plastservisen i bilen och åkte ut mot Drottningholm. Halvvägs stannade vi vid ett rödlyse. När jag tittade åt sidan såg jag hur paret i bilen bredvid vinkade frenetiskt för att påkalla på vår uppmärksamhet över något på vårt biltak. Vi svängde in till kanten, stannade och klev ut. Och där, mitt på taken stod min favorittermos, den här gula skönheten och balanserade! Jag hade ställt den där och glömt den när jag spände fast bältet på minstingen, och som tur var stod den kvar trots svängar och inbromsningar. Jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till, men en sak är säker – kaffet har aldrig smakat godare än den gjorde på den picknicken.

Står med händerna i diskvattnet och njuter. Ja, du läste rätt, jag njuter! Jag har nämligen en jäkligt bra och snygg diskborste i min hand. För det kan jag tacka A&E design och Tom Ahlström och Hans Erich. De var nämligen grundare till den revolutionerande diskborsten 1230 som tillverkades för norska Jordan A/S 1974. Diskborsten har tillverkats i över 66 miljoner(!) exemplar och tillverkas fortfarande! Men inte nog med det, nästan alla moderna diskborstar som säljs i handeln i dag är i själva verket plagiat av den finfina Jordan-borsten. Innan den kom fanns nämligen inte någon fiffig skrapa i framkant eller krok att hänga upp borsten med.

Jag intervjuade Hans Erich en gång och fick höra om vilket gediget researcharbete som ligger bakom alla A&E designs produkter. Inför formgivningen av diskborsten satte de ihop en referensgrupp av husmödrar som de intervjuade och testade grepp och vinklar på. Tacka sjutton för att det blir bra och funktionell design i slutänden om man verkligen bryr sig om dem som ska använda produkten.

En sak är säker, så länge jag får använda en Jordan-borste så kommer jag alltid ta hand om disken med ett leende på läpparna. Fast det finns en annan viktig detalj som jag måste ha tillgång till – en diskmaskin så klart!

I dag jobbar jag från soffan. Jag gör det bästa av den här vintern, som börjar kännas väldigt lång nu, och kurar under yllefilt med tända ljus på bordet. Blockljusen har jag ställt i tidernas snyggaste stekpanna Terma, signerad Stig Lindberg. Termaserien lanserades samtidigt som servisen Spisa Ribb, och tanken var att kunna matcha ihop delar från de båda serierna. Själv är jag så rädd om min stekpanna att jag valt att ha den på vardagsrumsbordet i stället för på spisen.

Faktum är att när jag träffade min man, för många år sedan, så hade jag en annan Terma-panna. En av de första gångerna han var hemma hos mig och skulle laga mat så råkade han krossa den. Jag var så nykär då så jag vågade inte berätta för honom hur besviken jag var att han pajade min fina panna. Men det berättade jag senare. Väldigt tydligt. Som tur var hittade jag en ny Terma-panna på loppis, en tid senare, för bara några tior. Och det händer faktiskt att jag fortfarande får syn på den här juvelen billigt på loppis emellanåt. Märkligt nog verkar inte folk ha riktigt koll på vilken dyrgrip det egentligen är.

I dag stod skridskoåkning för hela familjen på schemat. Det var länge sedan sist. Men tänk, ingen av barnen ville låna de gamla assnygga jofa-medarna eller den coola 70-tals hjälmen jag hittade i förrådet. Jag fattar ingenting! Själv snörde jag i alla fall på mig mammas gamla grillor, som hon hade när hon hade skridskoskola för oss ungar nere den spolade isbanan i lekparken i slutet av 70-talet, i hopp om att de skulle komma ihåg hur man glassade på isen. Men inte fan hjälpte det att grillorna var sjukt rutinerade, jag var lika mycket Bambie på hal is ändå. Och tänk vad retfullt det kan vara med små femåringar som gör piruetter när man själv har svårt att bara stå … Men gissa om mitt hjärta smälte när min minsting svepte fram som en liten mini-Salming, snodde ett sådan där hjälpstöd att skjuta framför sig från en liten ostadig kille, för att ge till sin ännu vingligare mamma. Det är kärlek det! Och tänka sig att det faktiskt gick riktigt bra att åka då. För mig alltså. För den ostadiga lillkillen gick det sämre;)

Idag har det varit antikmässa för hela slanten. Ett mycket trevligt avbrott i min annars så stillasittande, skrivande vardag. Det var en bra mässa, med mycket fint att titta på. Men inte direkt några prislappar som passar en loppisråtta som jag. Men vad gör väl det? Det är minst lika trevligt att gå runt och se vad alla de saker, som jag fyndat på loppmarknader och Tradera, egentligen kostar!

Mässan bjöd såklart på gott om antika möbler och fin konst men också mycket glas, porslin och keramik från 50- och 60-talet och härliga vintagekläder och smycken. Vad jag saknade var lite sentida, roliga möbelklassiker.

Brickor. Japp, det är min andra stora craving. Och min brickcraving är mer än bara ett sug eller en längtan efter. Jag skulle nästan gå så långt som att kalla det ett begär, eller behov! När det kommer till brickor är jag värre än de där gravida kvinnorna man hör talas om som skickar ut maken på lakrits- eller glassjakt mitt i natten!

Brickor är som konstverk, tycker jag. Fast de är bättre än konstverk, för man kan använda dem i sin vardag och muntra upp den allra tråkigaste och gråaste måndagsmorgon. På en riktigt fin bricka blir allt gott.

Numera har jag köpstopp på brickor. Det har min man bestämt. Inte förrän jag rensat brickskåpet och gjort mig av mig någon av dem jag har får jag fylla på med någon ny. Och det gäller oavsett hur många frukostar på sängen jag bjuder honom på. Han är grym, min man. Eller också är han bara rädd att han själv inte ska få plats.

I dag damp senaste tillskottet till min Lars Nyman-samling ner i brevlådan. Två finfina pippifåglar i rött och orange. 35 kronor inklusive frakt på Tradera. Tackar och bockar!

Jag har några få men väldigt allvarliga cravings. Den ena är för burkar. Gärna färgglada sådana från 70-talet. Det är få saker som kan göra mig så glad som en klatschig burk. Som de här färgglada raringarna som jag har på en stringhylla i köket. Är de inte ljuvliga, så säg? Tyvärr delar inte min make alls mitt burkmissbruk så jag försöker att kämpa emot det litegrann, för hans skull. Jag har kommit så långt att jag inte letar aktivt, på Tadera och så. Men ramlar jag på en på loppis så finns det inte en chans att jag kan stå emot. Det får duga än så länge, och tycker maken att det krävs mer får han nog räkna med att betala terapi i ganska många år för att bota mig.

Det har fantastiska badrummet har vunnit pris som Sveriges fulaste badrum! Badrumsinredning för 30 000 och äran är priset. Och jag gråter när jag läser det. Har ni sett tapeten, och porslinet? Hur kan man bara välja ut ett så underbart badrum som vinnare? Och nu ska det renoveras och bli vitt, vitt, vitt. Och tråkigt, vanligt och fult. Vilken sorglig tävling!

Tänkte lägga upp en bild på mig själv idag, för det kändes som att jag skulle passa bra bland alla gamla, dammiga prylar, men så bestämde jag mig för att vara lite snäll mot mig själv (eller kanske er) och låta bli. Så i stället bjussar jag på en bild av mitt skrivbord med tillhörande survival kit som hjälper mig igenom denna genomsnoriga, huvudvärksbultande, gudsförgätna onsdag. Det enda jag saknar är lämplig musik att kompa mitt lidande med. Egentligen skulle jag vilja skriva om texten till ”Dansa Pausa” med ”Jobba Snora” men ska det vara retrotema så passar det väl bättre med ”Killing me softly” …  Hoppas att vi ses i morgon, pigga, glada och snorfria!