Äntligen har vi varit och hämtat hem makens födelsedagsbord, och jisses så fint det blev mellan de två laminofåtöljerna och precis framför den öppna spisen! Jag är tämligen säker på att det kommer att bli min nya favoritplats i huset så snart bordet smyckats med en tekopp, några bra böcker och några nagelstakar. Och kanske ett par ryggstöd och sitsar åt fåtöljerna …

”Mamma, varför köpte du egentligen hem så mycket blommor? Var det för att det skulle bli fint på bilderna, eller för att du skulle lura fotografen att vi alltid har det så här fint hemma?”

I dag var duktiga fotografen Magnus Liam Karlsson här och plåtade mig för ett kommande projekt. Tror faktiskt att han mot alla odds lyckades få till ett par riktigt bra bilder på mig. Jag gjorde vad jag kunde själv också för att piffa till bilderna genom att dra på mig mina allra gladaste strumbyxor. Har jag tur så leder de blickarna bort från påsarna under ögonen och den vålnadsbleka ansiktsfärgen som jag jobbat mig till den här vintern.

Små barn små bekymmer, säger många tonårsföräldrar avundsjukt till föräldrarna med småttingar. Och jag kan hålla med, till viss del. Men när tonårsdottern ställer sig och lagar mangomousse med hallon och riven choklad på lördagskvällen, då håller jag inte med. Inte ett förbannat dugg faktiskt.

Fast jag vet att man inte behöver mer än en, möjligtvis två eller absolut max tre termosar så kan jag inte sluta drömma om att fylla hela köket av dem. Allra helst vill jag ha färgglada 70-talstermosar, som väcker ljuva barndomsminnen till liv igen. Det bästa jag vet är när jag får packa picknickkorgen med hembakade kanelbullar och en av mina ljuvliga termosar full med kaffe och sticka ut i naturen med hela familjen.

Förra sommaren bestämde jag mig en dag för att ta ut familjen ut på picknick. Jag packade in mannen, alla ungar, filtar, smörgåsar och finaste plastservisen i bilen och åkte ut mot Drottningholm. Halvvägs stannade vi vid ett rödlyse. När jag tittade åt sidan såg jag hur paret i bilen bredvid vinkade frenetiskt för att påkalla på vår uppmärksamhet över något på vårt biltak. Vi svängde in till kanten, stannade och klev ut. Och där, mitt på taken stod min favorittermos, den här gula skönheten och balanserade! Jag hade ställt den där och glömt den när jag spände fast bältet på minstingen, och som tur var stod den kvar trots svängar och inbromsningar. Jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till, men en sak är säker – kaffet har aldrig smakat godare än den gjorde på den picknicken.

Står med händerna i diskvattnet och njuter. Ja, du läste rätt, jag njuter! Jag har nämligen en jäkligt bra och snygg diskborste i min hand. För det kan jag tacka A&E design och Tom Ahlström och Hans Erich. De var nämligen grundare till den revolutionerande diskborsten 1230 som tillverkades för norska Jordan A/S 1974. Diskborsten har tillverkats i över 66 miljoner(!) exemplar och tillverkas fortfarande! Men inte nog med det, nästan alla moderna diskborstar som säljs i handeln i dag är i själva verket plagiat av den finfina Jordan-borsten. Innan den kom fanns nämligen inte någon fiffig skrapa i framkant eller krok att hänga upp borsten med.

Jag intervjuade Hans Erich en gång och fick höra om vilket gediget researcharbete som ligger bakom alla A&E designs produkter. Inför formgivningen av diskborsten satte de ihop en referensgrupp av husmödrar som de intervjuade och testade grepp och vinklar på. Tacka sjutton för att det blir bra och funktionell design i slutänden om man verkligen bryr sig om dem som ska använda produkten.

En sak är säker, så länge jag får använda en Jordan-borste så kommer jag alltid ta hand om disken med ett leende på läpparna. Fast det finns en annan viktig detalj som jag måste ha tillgång till – en diskmaskin så klart!

I dag jobbar jag från soffan. Jag gör det bästa av den här vintern, som börjar kännas väldigt lång nu, och kurar under yllefilt med tända ljus på bordet. Blockljusen har jag ställt i tidernas snyggaste stekpanna Terma, signerad Stig Lindberg. Termaserien lanserades samtidigt som servisen Spisa Ribb, och tanken var att kunna matcha ihop delar från de båda serierna. Själv är jag så rädd om min stekpanna att jag valt att ha den på vardagsrumsbordet i stället för på spisen.

Faktum är att när jag träffade min man, för många år sedan, så hade jag en annan Terma-panna. En av de första gångerna han var hemma hos mig och skulle laga mat så råkade han krossa den. Jag var så nykär då så jag vågade inte berätta för honom hur besviken jag var att han pajade min fina panna. Men det berättade jag senare. Väldigt tydligt. Som tur var hittade jag en ny Terma-panna på loppis, en tid senare, för bara några tior. Och det händer faktiskt att jag fortfarande får syn på den här juvelen billigt på loppis emellanåt. Märkligt nog verkar inte folk ha riktigt koll på vilken dyrgrip det egentligen är.

Brickor. Japp, det är min andra stora craving. Och min brickcraving är mer än bara ett sug eller en längtan efter. Jag skulle nästan gå så långt som att kalla det ett begär, eller behov! När det kommer till brickor är jag värre än de där gravida kvinnorna man hör talas om som skickar ut maken på lakrits- eller glassjakt mitt i natten!

Brickor är som konstverk, tycker jag. Fast de är bättre än konstverk, för man kan använda dem i sin vardag och muntra upp den allra tråkigaste och gråaste måndagsmorgon. På en riktigt fin bricka blir allt gott.

Numera har jag köpstopp på brickor. Det har min man bestämt. Inte förrän jag rensat brickskåpet och gjort mig av mig någon av dem jag har får jag fylla på med någon ny. Och det gäller oavsett hur många frukostar på sängen jag bjuder honom på. Han är grym, min man. Eller också är han bara rädd att han själv inte ska få plats.

Jag har några få men väldigt allvarliga cravings. Den ena är för burkar. Gärna färgglada sådana från 70-talet. Det är få saker som kan göra mig så glad som en klatschig burk. Som de här färgglada raringarna som jag har på en stringhylla i köket. Är de inte ljuvliga, så säg? Tyvärr delar inte min make alls mitt burkmissbruk så jag försöker att kämpa emot det litegrann, för hans skull. Jag har kommit så långt att jag inte letar aktivt, på Tadera och så. Men ramlar jag på en på loppis så finns det inte en chans att jag kan stå emot. Det får duga än så länge, och tycker maken att det krävs mer får han nog räkna med att betala terapi i ganska många år för att bota mig.

Minstingen och jag har tjejkväll ikväll och vi har tagit fram fruktsallad. Finporslinet åkte också fram förstås. Det är arvegods från min gammelmorbror Harry. Det var faktiskt inte kärlek vid första ögonkastet när jag fick glasservisen för sex-sju år sedan, men kärleken har vuxit sig allt starkare med åren och nu är jag väldigt förtjust i den. Servisen är gjord av den finska glaskonstnären Oiva Toikka och heter Pioni. I mönstret ser man en stor blommande pion med kronblad, ståndare och pistiller i skön 60-talsstil. Jag har stora, mellan och små tallrikar och även skålar och vinglas. Nu har vi tyvärr lyckats slå sönder ett par fat och glas så jag behöver fylla på ifrån Tradera. Men jag ser på priserna att det är fler än jag som gillar Oiva Toikkas grejer. Typiskt att jag aldrig kan få vara ensam om min goda smak;)