Bloggen Retromania har flyttat till www.retromania.se, häng med dit vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om vår alldeles ”unika”, svenska inredningsstil.

Vi är på jakt efter en stol till dotterns rum, och efter mycket bläddrande i inredningsmagasin och surfande på nätet så lutar det nu åt att det blir en Sjuan. Inte särskilt originellt, jag vet, men ett säkert kort för en snygg och hållbar inredning, och framför allt en stol som alla gillar; både dottern, vi som betalar och de som kommer på besök. Ska alla dessa krav uppfyllas blir det gärna same, same som alla andra har.

Det är intressant det där med inredningssmak. För trots att vi svenskar är ett av världens mest inredningsintresserade folk, som ägnar massor med tid åt våra hem och lägger ner våra själar i att välja rätt kakel, tapeter och möblemang så hamnar vi ändå rätt ofta i dilemmat att vår inredning ser precis likadan ut som grannens (ja, ta bara en titt på Stockholms innerstadslägenheter på Hemnet så ska ni få se vad jag menar). Och det är inte det att de inte är fina, för de flesta hem som får lite kärlek och omtanke är fina. Men de är också ofta väldigt korrekta och försiktiga. Och likadana.

Kanske är det inte så konstigt egentligen, för det är väl lite så vi svenskar är. Ett ängsligt folk som inte gärna sticker ut. Som helst döper våra barn till Emma och William, äter tacos på fredagar och tycker Tomas DiLeva är knepig men Lotta Engberg är käck. Och som tycker att det är viktigt att våra grannar och vänner gillar oss, och våra hem, och vad kan då vara säkrare än att inreda det likadant som dem?

Men vad som samtidigt är ganska paradoxalt är att vi innerst inne gärna vill vara unika. Men bara lagom mycket, eller rättare sagt lagom lite. Så när vi väljer någon speciell och annorlunda inredningsdetalj så vill vi ändå att den ska vara annorlunda på ett lagom välkänt sätt, så att folk vet vad det är. Och kan förstå att vi är unika, och inte bara konstiga (vi har väl alla sett de där bad-taste-hemmen som cirkulerar på Facebook, och vem vill hamna där). Därför kompletterar vi gärna vår Ikea-inredning med samma designklassiker och trendiga nykomlingar som alla andra har. För det känns tryggt.

”Alla vill ha samma typ av annorlunda saker, och vara lite udda på ett likadant sätt”, sjunger Wille Crafoord i en av sina låtar och sätter fingret precis på fenomenet.

Inte ens antikviteter är skyddade från vår svenska, ängsliga copy/paste-smak. På stadens loppisar jagar vi runt efter samma Berså-porslin, Marimekko-tyger och Bumling-lampor som alla andra. Men när utbudet är begränsat skjuter priserna i höjden, och det blir lätt att ruinera sig i sin jakt på det perfekta, lagom lika annorlunda hemmet.

Därför blir vi så lyckliga när Gustavsberg börjar nyproducera gammalt 50-talsporslin och möbeljättarna återupptar produktionen av sina tidiga succéer. På så sätt kan vi alla lätt och till en billig peng få tag på den där åtråvärda prylen. Att charmen och uniciteten försvunnit på vägen är liksom något man får ta.

Ibland kan jag önska att det vore lite mer DiLeva än Lotta Engberg i oss här hemma när det kom till inredning. I så fall kanske vi skulle ha struntat i skrivbord och stol och köpt en leopardklädd divan till dottern i stället.

Bild: Bukowskis

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag även krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här skriver jag om något så laddat som manligt och kvinnligt.

Den här krönikan ska handla om IKEA. Sådär ja, nu tappade jag just 99,9 % av mina manliga läsare. Bra, för då kan jag få prata med er tjejer om vad det egentligen är med män och IKEA? Hur kommer det sig att de tycker så ofantligt illa om att åka dit? Ja, jag vet att jag generaliserar nu, men det är ju som att de har bestämt sig från början, att ett besök i möbeljättens lokaler ÄR panikångestframkallande. Precis som skolmat ÄR äckligt. Och Sune-filmerna ÄR roliga.

Jag känner faktiskt inte en enda man som frivilligt åker till IKEA. Än mindre gör det med glädje. Eller har ni någonsin hört talas om en kille som gör heldagsutflykter dit tillsammans med sina kompisar? Såsom vi tjejer gör. Nej, jag tänkte väl.

Killar åker till IKEA när de blir tvingade. Och de tar betablockerarna med sig. Enligt min erfarenhet finns det bara ett tillfälle då män åker frivilligt till IKEA. Det är när de är nykära. Och vi kvinnor faller som furor och tänker: äntligen har jag hittat min själsfrände! Men det visar sig snart att det har vi inte alls gjort, det var falsk varudeklaration. För de vet att höjden av kärleksförklaring för en kvinna är när hennes man föreslår för henne att de ska åka och titta på en Ektorp tillsammans.

Jag hade till och med några vänner där mannen tog med sin sambo till IKEA när han skulle fria till henne. Där i restaurangen, över trettioniokronorsköttbullarna, bad han henne att bli hans fru! Har ni hört något så romantiskt? Nej, själva frieriet och köttbullarna var ju inte så romantiskt förstås, men det faktum att han tog med sig sin kvinna till hennes älskade varuhus. Han offrade sig. La panikångesten åt sidan och gick det där varvet genom ALLA avdelningar, utan att ta genvägen. Utan att ens nämna att han ville gå genvägen. Så hon fick titta, planera och drömma.

Så skulle min man aldrig göra. Men han har däremot inget emot att jag åker dit själv. För jag kommer hem glad och entusiastisk. Och det blir sällan särskilt dyrt eller jobbigt. För när jag åker till IKEA brukar jag nämligen bara titta, klämma och ta mått. Sedan åker jag hem, söker upp grejerna på Blocket och så åker jag ut och hämtar dem. Billiga och färdigmonterade.

Även om jag sällan shoppar loss där trivs jag så bra på IKEA. Det är något speciellt med det varuhuset som inte killarna har fattat. Det är inte bara en plats för billiga värmeljus, utan en plats för drömmar. Även för oss som inte köper särskilt mycket IKEA-möbler så ger varuhuset utlopp för ett alldeles speciellt kreativt tänk. IKEA ger oss möjligheterna. Att få plats med tolv ungar på tio kvadrat och förvara alla våra miljoner prylar dolt, så att vi ändå kan ha ett ljust och fräscht hem, som även funkar att spela fotboll, läsa läxor och måla med fingerfärg i! Och allt med ett leende.

När jag var i boa-fasen i min fjärde graviditet hängde jag så mycket på IKEA att min man trodde ungen skulle komma ut och se ut som Ingvar Kamprad. Men det gjorde han naturligtvis inte. Han fick inte ens heta Billy. Men han fick tidigt lära sig att hänga med mamma till möbelparadiset. Jag tänker att om jag tränar honom riktigt hårt, så kommer han börja uppskatta det. Och då kommer han en dag göra någon kvinna riktigt, riktigt lycklig.

Fyran ligger i hårdträning till att lära sig gilla IKEA-besök.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om vad jag tycker om ärliga människor:

Från fulla människor och barn får man höra sanningen, säger man ju. Och det ligger något i det. Men jag tycker nog att folk över lag är ganska duktiga på att vara ärliga. Och jag tycker inte att det är så charmigt faktiskt. Särskilt ocharmigt tycker jag att det är när grodorna kommer ur munnen på vuxna, nyktra människor. Som grannfrun som glatt konstaterade, när jag som nybliven fyrabarnsmor kämpade livet ur mig för att hålla hemmet någorlunda rent och fräscht:

”Guuud, vad skönt att du bara kan släppa all städning sådär, du är så härligt bohemisk!”

Eller när jag tre månader efter förlossningen, kämpande för att bli kvitt graviditetskilona och fick höra av en bekant:

”Oj, ska du redan ha en till?!”

När sanningarna kommer från små barn tycker säkert inte de flesta att det är så farligt. Somliga kanske till och med anser att det är gulligt när kidsen kommer med raka besked till folk. Jag tycker inte det. Varför ska de ha rätten att vara ohyfsade bara för att de är kortväxta och har mjölktänder?

Själv har jag alltid försökt lära mina barn att de inte behöver säga till människor som är överviktiga, finniga eller har ett stökigt hem, att de är just överviktiga, finniga eller har ett stökigt hem, eftersom de med allra största sannolikhet redan vet om det själva. Och om de mot all förmodan skulle ha missat det så gör inte det så himla mycket att de lever i ovisshet, eller hur? Så tänker jag. Men det är långt ifrån alla föräldrar som tänker likadant har jag märkt. Vi hade en grannpojke tidigare vars föräldrar inte verkade tänka så. Han var nämligen ofta sådär otäckt ärlig.

Mina barn och den lillgamla och ordningsamma lilla gossen med vattenkammat hår, brukade ha sällskap till skolan med varje dag. Tanken var att de egentligen skulle mötas på halva vägen, mellan våra hus, men eftersom vi alltid var lite sena så blev det oftast så att han kom hem till oss och hämtade upp mina barn.

Vi var nästan aldrig heller klara när han kom utan oftast sprang vi runt som yra höns och letade strumpor, gympapåsar, matsäckar och läxböcker, medan han snällt fick vänta i hallen. En morgon när den lilla ordningsamma pojken som vanligt stod i vår hall och tittade på oss när vi letade efter något viktigt under högar av leksaker, skor och tvätt hörde jag hur han plötsligt harklade sig innan han högt sa mitt namn.

”Heleeeen, jag tror att det skulle vara lättare för er att hitta era saker om ni städade ibland. Städar ni aldrig?”

Jag stannade upp, förvånat, och tittade på honom. Det tog några sekunder innan chocken över hans brutala ärlighet lagt sig men sedan svarade jag lugnt:

”Städar? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju slöseri med tid, det blir ju bara stökigt igen. Det förstår du väl?”

Den lilla pojken såg alldeles chockad ut. Men nickade snällt till svar.

Efter det sa han inget mer. Men jag såg att han funderade. När han en stund sedan traskade iväg till skolan, med mina ungar på varsin sida om sig, hörde jag hur han frågade om det jag sagt var sant. De svarade utan att tveka:

”Nej, det var inte riktigt sant. Vi städar visst ibland. Men hon brukar också säga att den som säger ett pip om att vi har stökigt hemma, den får inga julklappar. Och det däremot, det är nog sant!”

Passa dig för att säga att vi har stökigt hemma!

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet, Härligt hemma. Här ska ni få läsa om hur jag tänker kring det här med arvegods:

Jag funderar över det här med arvegods. Det är banne mig inte enkelt. För samtidigt som jag älskar återvinning och gamla saker, så kan det ibland vara lite deppigt att alltid ta över det som någon annan redan haft. Som lillasyster till en äldre bror vet jag.

Som lillasyskon får du under hela uppväxten stå ut med ärva dina storasyskons gamla avlagda kläder, cyklar, böcker och sängar. Det kan visserligen vara fina grejer, men det är ju aldrig du själv som valt dem.

Och växer du upp med ärvesaker så är det också ärvesakerna som följer med dig när du flyttar hemifrån. När du väl får ekonomi nog att byta ut det du fick med dig från ditt gamla flick/pojkrum och äntligen kan börja skapa dig ett hem med din egen stil, ja, då börjar släkten falla av pinn och så fylls hemmet återigen med saker som någon annan valt.

Men det är svårt att säga nej tack och avstå, för det handlar ju ofta om minnen från en person som betytt något för dig.

När jag var hos en väninna och fikade nyligen ursäktade hon sin gräsligt fula kaffeburk. Det visade sig att hon ärvt burken. Och nu kunde hon inte göra sig av med den.

”Den är min farmors systers. När släkten gick igenom hennes grejer frågade de om jag ville ha något som minne. Det går ju inte att svara nej på en sådan fråga!”

Så fast min väninna egentligen inte ville ha något så tackade hon snällt ja. Men vad skulle hon ta emot? Hon hade verkligen ingen plats för några möbler. Och ville inte ha något prydnadsföremål, som bara skulle bli stående och samla damm på en hylla. Och inget av värde ville hon ha, som kunde få folk att tro att hon var sniken. Så hon bad om något som hon kunde ha användning för. Som en kaffeburk till exempel.

”Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag sa det. Nu kommer jag ju att få dras med det här förskräckliga burkskrället tills jag själv dör”, suckade väninnan och skopade några mått ur den kitschiga plåtbehållaren med klättrande blomsterrankor i rosa och guld på.

Med det är inte sagt att arv blir enklare bara för att sakerna är snygga. När en annan kompis svärmor och svärfar gick ur tiden blev hon plötsligt ägare till en Josef Frank-soffa, ett par emmafåtöljer och några äkta mattor. Supersnygga saker, men var skulle de passa in i hennes tokmoderna, minimalistiska hem? Hon löste det genom att pressa in allt som tillhört det gamla paret i ett och samma rum. Sedan bad hon dottern att göra en skylt i träslöjden och så döpte de rummet till: Signe och Bertil Memorial Room. I Signe och Bertil Memorial Room fikar familjen varje söndag.

Fiffigt i och för sig, men det är ju långt ifrån alla som har ett rum över bara för Josef Frank-soffor och finfika.

Eftersom mina barn hatar min inredning (ni som läst om den diarréfärgade designsoffan vet hur illa det är) så har jag förstås tänkt på hur det kommer att bli med de prylar jag och min man lämnar efter oss en vacker dag.

Det vore ju förskräckligt om barnen tvingades leva resten av livet med saker de avskyr. För att inte tala om hur hemskt det vore för sakerna att vara hos folk som inte uppskattade dem!

Men så i dag kom jag plötsligt på det; varför inte anamma den gamla vikingatraditionen att skicka med alla ägodelar i graven?

Det kan bli lite knepigt att få ner sängen och hörnsoffan förstås, men huvudsaken är att tygsamlingen, mina elva champagnebrus, fem kaffeserviser, femton pinnstolar, tjugoåtta Göran Wärff-ljusstakar, sju termosar och tretton plåtbrickor kommer med. Och några Flowerpotlampor förstås, om det skulle vara mörkt.

Även om barnen kommer vara tvungna att köpa loss större delen av kyrkogården för att få till det är det en grym win-win-situation. Tänk så glada de ska bli att slippa arvet! Men framförallt, tänk så ofantligt trivsamt och mysigt jag och maken kommer att ha det i Valhall!

Mina flowerpotlampor tar jag med mig till Valhall.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om när alla våra vitvaror gick sönder samtidigt (och jag hade tömt hela vårt sparkonto i hemlighet).

Häromdagen ringde min kompis och beklagade sig. Hans kylskåp hade precis pajat och han var heligt förbannad.

”Det är som att dagens köksgrejer är gjorda för att krascha precis när garantin gått ut”, muttrade han bistert.

Jag kunde inte annat än hålla med. Det är något som har hänt med kvaliteten på nya vitvaror. Det är snudd på att mjölken håller längre än kylarna nuförtiden. Annat var det förr. Då kunde grejerna hålla i evighet. Jag har flera vänner som har gamla 70-, 60-, och till och med 50-talsmaskiner kvar på sina landsställen. De tuffar på pålitligt, år ut och år in, utan minsta lilla gnäll. Riktiga miljöbovar är de visserligen, men de håller.

I vårt förra hus hade vi fullt fungerande vitvaror från kritatiden. Men när vi renoverade köket köpte vi ändå allt helt nytt. I drygt sex år höll de toppmoderna maskinerna, sedan började de ge upp, en efter en.

Som tur var hade vi några tusenlappar undanstoppade för oförutsedda utgifter. Så när kylen gick sönder var det egentligen inget problem, inte heller när frysen tackade för sig. Men när sedan ugnen började värma ojämnt var det rätt skralt i reservkassan. Och när slutligen diskmaskinen började låta som ett sågverk strax före jul så fanns inte ett öre kvar.

Vi hade ju i och för sig ytterligare ett sparkonto, för extrema nödfall. Vi kallade det Stora låskontot, för att det var förbjudet att ta av det. Men nu ville det sig inte bättre än att jag precis hade tömt det, eftersom jag, helt utan min mans vetskap, höll på att planera en överraskningsfest till hans 40-årsdag.

Så när vi hörde diskmaskinen dra sina sista dödsrosslingar var jag alltså den enda som förstod att det var riktig kris. Följaktligen var jag också den enda som bröt ihop och började storgråta där mitt på köksgolvet. Min man, lyckligt ovetande om att han var fattig som en kyrkråtta, tyckte naturligtvis att jag överdrev:

”Men älskling, så illa är det inte. Vi har ju vårt reservkonto, och dessutom får vi ju lön snart, vi kan köpa en billig maskin”,

Jo tjena, han skulle bara veta att hans lön inte ens skulle räcka till en diskborste efter att han betalt 7-mannabandet som jag bokat. Och att det av min lön och alla våra sparpengar inte fanns ett öre kvar, eftersom allt redan gått till catering och vin och lokalhyra och ny kostym åt honom. Ja, och en liten klänning till mig med, med matchande väska och skor.

Men inget av det här sa jag naturligtvis något om. Istället slängde jag bara ur mig ett tonårsaktigt:

”Du fattar ju ingenting!” Vilket i och för sig var sant.

Sedan hade jag fullt sjå att hålla honom från Stora låskontot genom att förklara att det inte alls var några problem för mig att handdiska hela storfamiljens frukost-, lunch- och middagsdisk tills vidare. Nej då, inga problem alls.

Till slut kom dagen för den stora överraskningsfesten (och stunden då vår ekonomiska situation skulle avslöjas). Precis som i en amerikansk film så hoppade vi fram allihop och skrek ”surprise” och sedan var festen i full gång. Allt blev lyckat (och värt varenda krona); maten var god, vinet räckte, det var drag på bandet, alla dansade och det överraskade födelsedagsbarnet blev överöst av blommor och presenter. Den finaste presenten hade hans närmsta vänner skramlat ihop till. Det var ett kort där det stod prydligt textat:

”Grattis på 40-årsdagen! För pengarna vi satt in på kontot vill vi att du unnar dig en weekendresa med din kära fru”

Vilken omtänksam och fin present, precis vad en trött småbarnspappa behövde! Bara det att den trötta småbarnsmamman behövde något helt annat. När hon kom hem på småtimmarna efter festen tänkte hon därför att en smärre justering i texten skulle göra presenten ännu bättre. Så när maken dagen efter fann sitt presentkort på kylskåpsdörren löd det istället:

”Grattis på 40-årsdagen! För pengarna vi satt in på kontot vill vi att du unnar dig en weekendresa med diskmaskin åt din kära fru”

Nej då, det är inga problem att handdiska storfamiljens disk. Inga problem alls.

HÄR kan du läsa fler av mina krönikor.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om vad jag tycker om väggcitat:

Häromdagen fick jag ett mejl som fick mig att fullständigt tappa hakan. Mejlet var från en högt uppsatt chef på ett stort, svenskt företag. Det var korrekt stavat, trevligt skrivet och bra på alla sätt och vis, så det var inte det. Det var sättet han signerat det på som var så anmärkningsvärt. För över hans namn och titel stod, hör och häpna: Carpe diem!

Vad är det med folk och sådana där pinsamt töntiga uttryck egentligen? Seriöst, Carpe diem, vem slänger ur sig något så larvigt? Det kanske var hippt att säga för tjugofem år sedan, precis när filmen Döda poeters sällskap haft premiär. Sedan borde någon ha sett till att det återförenades med den där Horatius. Men i stället hamnade det på alla möjliga och omöjliga ställen, och framförallt där det absolut inte hör hemma. Som på väggen över sängänden i de svenska hemmen till exempel.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tappar all respekt för människor som har citat av det slaget på väggen hemma. Det spelar ingen roll hur snyggt det är i resten av huset, de där bokstäverna dränerar liksom hela bostaden (och dess ägare) på stil. Och vad är vitsen liksom? Om det är en allvarlig uppmaning till sig själv och sina gäster att fånga och njuta av dagen så måste jag tyvärr meddela att där fula skyltarna ger motsatt effekt; carpe diemet låser sig totalt i kroppen!

Nyligen visade min kompis mig en bild från en annons på Hemnet. På bilden syntes en uteplats med en stor, härlig badtunna. Så långt var allt väl. Men bredvid badtunnan stod en överdimensionerad kandelaber och ovanför den på väggen stod orden ”Perfect dream” skrivet i snirkliga bokstäver. Jag kan bara hoppas att det var ett skämt! För det går ju inte att seriöst ha en sådan text på verandaväggen, som nio månader av tolv består av snö, slask, regn och kyla och de återstående tre är en plats där du ska bära bikini!

Jag undrar verkligen vilka människor det är som sätter upp dessa ”Home is where your heart is”, ”Live your dream” och ”Live, laugh, love” på väggen. Är det samma typer som basunerar ut på Facebook att de ”myser med älsklingen över ett glas vin efter en härligt uppfriskande fem mil lång löprunda medan finaste barnen bakar smulpaj”(samtidigt som jag somnar i fredagssoffan bredvid min snarkande make efter att ha fått andnöd en kilometer in i löpspåret och innan någon av oss ens hunnit lukta på något vinglas, allt medan barn nästan slår ihjäl varandra i köket över sin vidbrända smulpaj)?

Ja, vilka de än är så har jag en uppmaning till dem: Sluta carpe diema och ta en rejäl funderare över de där hemska väggcitaten istället! Är det inte dags att plocka ner dem? Och rädda Sverige från den shabby chica avgrund de dragit ner oss i? Kanske byta dem mot något annat, lite mindre bad taste, lite mindre skämmigt?

För mig finns det bara en typ av text som funkar att sätta på väggen och det är de som är i form av en bonad. Klassisk broderad med kloka tankar, typ ”Borta bra men hemma bäst” eller ”Som man bäddar får man ligga”. Fast helst skulle jag faktiskt göra en egen. Den skulle sitta i köket och på den skulle det stå, med skrivstil, och i en krans av blommor: ”God smak i kvadrat. Våga vägra väggcitat!”

”I min bok om bonader har jag flera favoriter. Eller vad sägs om den här?”

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om dagen då jag kom hemsläpande med ett bajsbrunt mästerverk från -74.

Med fyra barn i olika storlek har det varit en riktig utmaning att skapa ett hem som faller alla i smaken och som tillgodoser allas olika behov. Svårast har varit att få tonåringarna nöjda. Om det inte varit tapeterna som gått fetbort, så har det varit den nya lampan som blivit dissad, eller gardinerna som är asskämmiga. Tonåringar är inte bara oerhört bestämda med vad de tycker är snyggt (och inga av våra möbler ingår tyvärr i det urvalet), de är också smärtsamt ärliga:

”Varför måste du ha sådan där skitful retrostil, mamma? Vad är det för fel på IKEA egentligen? IKEA från 2000-talet alltså!”

Eftersom de ogillar i princip allt jag gillar brukar jag inte heller rådfråga dem när nya möbler ska införskaffas. Så inte heller i förra veckan när jag sprang på en underbar Maralunga-soffa av Vico Magistretti i nyskick på stamloppisen. På prislappen stod 350 kronor! Jag kunde knappt tro mina ögon. Ny kostar den över 50 000 så här var inte mycket att fundera över, konstaterade jag och släpade glatt hem min nya, ljusbruna plyschälskling. Nu var det tonåringarnas tur att inte tro sina ögon. Dottern, som kom hem först, vrålade som om hon sett ett spöke:

”Herreguuuud, vad är det för en viiiiiidrig sak som står i vardagsrummet, mamma!?”

Jag hann knappt ens svara innan sonen kom in och började stöna ångestfyllt:

”Nej, nej, nej, snälla mamma, inte en diarréfärgad soffa! Du förstör min barndom! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Räcker det inte med att jag är den sista levande varelsen på jorden som inte har någon platt-tv?”

När de lugnat ner sig en aning försökte jag prata med dem, nog måste de väl ändå se att den här soffan var ett mästerverk? Se så fint formgiven den var! Och visst förstod de väl ändå tjusningen med att ha inredning som ingen annan hade? Men de bara skakade på huvudet. Inte ens när jag förklarade för dem att soffan jag köpt var ett av de bästa fynd jag någonsin gjort kunde de kosta på sig ett leende. Istället gav de mig ett kräktecken med fingrarna mot tungan.

Nu har soffan stått i vårt vardagsrum i en vecka och tonåringarna har gett mig ett ultimatum. Antingen åker soffan ut, eller så kommer de aldrig att kunna ta hem kompisar mer. Det börjar gå upp för mig att de menar allvar, att de hellre skulle dö än att behöva visa upp för polarna att vi har en bajsbrun plyschsoffa från 1974 i vardagsrummet. Att det är en designklassiker med ikonstatus spelar ingen som helst roll. Jag har en vecka på mig att meddela mitt beslut. Till dess har de ställt in den planerade filmkvällen med polarna hemma hos oss.

I stället ska de vara hos Viktor. Viktor och hans föräldrar har det tydligen väldigt trivsamt hemma. Bara Ikea-möbler. Och platt-tv. Inget i plysch. Och definitivt inget i diarréfärg. Dottern kan inte ösa nog med lovord över Viktors hem. Det är enkelt, vanligt, ljust och stilrent. Ett riktigt Svenssonhem i kubik. Jag lider med Viktors familj när jag hör henne beskriva deras vardagsrum. Det verkar totalt sakna liv och personlighet. För att inte tala om stil.

Strax efteråt meddelar jag kidsen mitt beslut: ”Jag väljer naturligtvis ert välbefinnande, så klart ni ska kunna ta hem kompisar utan att skämmas! Soffan ska ut! ” De jublar en lång stund innan jag kan fortsätta:

”Dessutom har jag insett att det finns de som verkligen behöver den här snygga soffan bättre än oss. Så jag tänkte ge den till Viktor och hans familj!”

Min ljusbruna plyschälskling gick fetbort.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om hur det gick till när jag shoppade upp alla julklappspengar på loppis, men inte fick en enda ny grej.

Det är julmarknad på barnens skola nästa helg och min ”att-göra-lista” är oroväckande lång. Det ska bakas bröd, bindas dörrkransar, göras julgodis och förberedas pepparkaksdeg. En av punkterna är också att ta med gamla böcker till antikvariatet som ska vara i ett av klassrummen. Jag vet att vi har en låda med utrensade böcker i förrådet och bestämmer mig för att börja med att hämta fram den.

I förrådet finns många lådor. En del har hängt med i flera flyttar och det kan vara lite knepigt att tyda märkningen. På en har ”köksgrejer” blivit ändrat till ”kontorsgrejer” som blivit struket och uppdaterat till ”fotografier”. På en annan har uppdateringen uteblivit och det står ”mammakläder” på den, fast jag vet att den innehåller böcker. Tur att jag har sådan koll, tänker jag men kikar för säkerhets skull ner i lådan för att få det bekräftat.

Plötsligt får jag en obehaglig flashback till en annan gång då jag letade lådor, men hade sämre koll. Det var för länge sedan när min äldsta dotter var liten och skulle ha julmarknad och kombinerad loppis på dagis (Ja, det är så länge sedan att det faktiskt hette dagis då). Personalen hade bett alla föräldrar att rensa hemmet på loppisprylar. Vi hade precis flyttat och jag hade redan sållat ut sådant som vi inte längre behövde och fyllt en hel flyttkartong som jag ställt i källaren. Den kartongen hämtade jag upp och tog med till dagis.

När julmarknads- och loppisdagen var kommen var hela dagisgården full av uppdukade marknadsstånd med julpyssel och hembakade kakor. Barnen hade tomteluvor, det hängde glitter i träden och allt var så stämningsfullt. Jag såg loppisståndet på långt håll. Det såg färgglatt och fint ut, med mycket retroplast, sådant som jag gillar. Med snabba steg skyndade jag dit. Längst fram stod några fina, färgglada skålar på rad. Det var inte vilka skålar som helst heller, utan designprinsen Bernadottes Margrethe-skålar. Precis sådana som vi har hemma, och i samma färger dessutom. Det var väl lustigt, tänkte jag.

Och eftersom min uppfattning alltid varit att man inte kan få för många Margrethe-skålar så bestämde jag mig snabbt för att slå till och köpa dem allihop. Sedan kastade jag en ny blick över bordet. Se där, där låg en Röda Clara, konservöppnare. Den kan jag ju inte missa, tänkte jag och tog den med. Visserligen hade jag en likadan hemma, men den här kunde jag ju ha på landet. Det var ju ganska sällsynt att man hittade dem i så fint skick och med fäste och allt.

Det var inte förrän jag såg att det på bordet också fanns likadana storblommiga, emaljerade spisplattsskydd som vi hade hemma, som polletten sakta men säkert började åka ner. Visst var det ganska konstigt att det fanns så många saker som var likadana som våra här. Ganska, väldigt konstigt till och med. Tänk om det var så att grejerna inte var LIKADANA som våra. Tänk om de faktiskt VAR våra! Tänk om märkningen på lådorna i källaren varit lite för snurrig och jag hade tagit en kartong med kökssaker som vi inte hunnit packa upp, i stället för den låda med saker jag rensat ut. Ju mer jag funderade på det, och ju fler grejer jag kände igen på loppisbordet desto säkrare blev jag på att det faktiskt var så.

Rädd för att framstå som en jubelidiot om jag avslöjade mitt misstag så höll jag tyst och köpte i stället tillbaka en efter en av mina egna saker, tills jag fått en hel flyttlåda full. Dagisfröknarna var överlyckliga över de strålande affärerna. Nu skulle de ha råd att både renovera leksaksförrådet OCH köpa nya sparkcyklar till barnen! Och det var ju alltid en liten tröst för mig, vars julklappspengar plötsligt tagit slut, innan jag köpt en enda julklapp, att min dotter i alla fall skulle få en ny, fin sparkcykel till jul – av dagis.

Man kan aldrig få för många Margretheskålar. Särskilt inte om man köper samma om och om igen.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Här ska ni få läsa om min första erfarenhet av en nätauktion.

Nyligen läste jag en artikel om nätauktioner, och hur intresset för dessa ökar lavinartat i Sverige. Jag tillhör en av de få svenskar som inte särskilt ofta handlar på nätauktioner. Jag är helt enkelt inte såld på fenomenet. Jag går hellre i lumpbodar och blåser dammet från bortglömd dekor, drar fingret över glas för att upptäcka flisor och vänder på fat för att hitta stämplar under år av smuts. Kanske beror mitt nätauktionsmotstånd också på att min första budgivning inte var någon alltför lustfylld upplevelse. Snarare ganska traumatisk, om sanningen ska fram.

Det var ganska länge sedan nu, men jag minns det som igår. Det var första gången jag var inne på en auktionssajt. Jag hade nyligen upptäckt den, Sveriges största, och satt och surfade runt planlöst. Försökte förstå hur det funkade, vad som såldes, hur prisbilden var. Plötsligt ramlade jag på en väldigt intressant annons. Det var en fåtölj, närmare bestämt den kända Ägget av Arne Jacobsen. Den var knallgul, ganska gräslig i färgen faktiskt, men det var inte intressant i sammanhanget. Vad som däremot var intressant var att auktionen gick ut om bara en kvart och att priset var ynka 2 000 kronor! Hur var det möjligt? Det var ju inga pengar alls för denna designikon! Den kostar ju närmre 60 000 ny! Jag fattade ingenting. Förutom att det här gällde att agera snabbt som bara den!

Så med bankande hjärta och darriga fingrar höjde jag med 50 spänn och skickade snabbt som attan iväg mitt bud. Sedan tog jag ett djupt andetag, satte fingrarna på tangentbordets siffror och gjorde mig redo för att knappa in ett nytt bud så fort mitt blev överbjudet. Snart, snart, snart. Men minuterna bara gick utan att något hände. Ingen jäkel lade något bud trots att det fanns värsta svinflottalyxprylen till värsta superduperreapriset. Jag förstod naturligtvis att något var lurt, så jag bestämde mig för att läsa annonstexten (ja, jag vet att det hade varit smart att göra det innan, men det är lätt att vara efterklok) och insåg att fåtöljhelvetet jag just budat på var en dockskåpsmöbel!

Då brast det. Tårarna började fullkomligen spruta ur ögonen på mig (de tenderar att göra det när jag blir arg eller stressad) medan jag förtvivlat stirrade ömsom på budet som aldrig blev överbjudet och ömsom på klockan som sakta men säkert närmade sig sluttiden för auktionen. Herregud, tänk om jag vann! Jag hade inga tvåtusen över. Särskilt inte till en leksak! Dessutom hatade jag gult!

Det plötsliga och hysteriska bölandet fick min man att vakna upp från kvällstidningen på andra sidan köksbordet, men det tog ett tag innan han förstod vad som hänt eftersom det enda jag fick fram i snörvlandet var: Flåt älskling, jag vill inteeeee, den är guuuuuul och pytteliiiiiten!

När han slutligen fattat vad jag gjort började han trösta mig. Fastän han ville ha en kycklinggul leksaksfåtölj lika lite som jag så försökte han, om än inte helt övertygande, att lugna mig med att den säkert skulle bli jättefin hemma hos oss. Och medan jag bölade och han tröstade gick tiden och plötsligt, när det bara var tre ynka sekunder kvar tills vi skulle förlora våra semesterpengar och bli ofrivilliga ägare till en dockskåpsmöbel, höjdes oväntat budet med tjugo spänn! Samtidigt som texten ”Tyvärr har ditt bud blivit överbjudet” dök upp på skärmen framför mig så byttes mina frustrationstårar ut mot glädjetårar och jag och min man jublade som värsta lottovinnarna. Lättnaden var obeskrivlig!

Jag har många gånger funderat över vart den där lilla fåtöljen tog vägen. Troligen hamnade den hos någon annan stackars nybörjare som skickat iväg ett bud utan att läsa annonstexten först. Och antagligen tillhör hen idag också en av de få svenskar som inte är helt såld på fenomenet nätauktioner.

Bild: Bukowskis

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om den venetianska masken jag och min man köpte på vår kärlekssemester.

Häromdagen såg jag en annorlunda annons på Tradera. Någon stackare hade semestershoppat en stor, afrikansk trämask med horn och en stor, rufsig kalufs gjord på djurhår, och sedan ångrat sig. Även om masken var ovanlig (och gräsligt ful) är nog inte själva företeelsen helt unik. Själv kan jag känna igen mig ganska väl i just den typen av inköp. Inköp som känns så rätt när du befinner dig där på andra sidan jordklotet, i en exotisk miljö, där solen stingat ditt huvud litegrann och ditt vanliga, tråkiga vardags-jag är långt borta. Men som blir så väldigt fel när du kommer hem och försöker få dem att smälta in i din svala, bleka, svenska mellanmjölkstil.

Jag har gjort många sådana inköp. Särskilt minns jag en stor färgsprakande solfjäder från Spanien, ett magnifikt, snidat andehus från Asien och en graffitimålad ukelele från Portugal, som alla var så fina i sin naturliga miljö, men som blev så väldigt malplacé när de plötsligt skulle finna sin plats i min skandinaviska inredning.

Men mitt mest ogenomtänkta semesterinköp var nog varken solfjädern, andehuset eller ukelelen utan en gigantisk fjäderbeklädd venetiansk mask. Egentligen hade vi inte alls planerat att köpa med oss någon souvenir hem från Venedig, jag och min man, men när vi kom till vårt vackra hotellrum och fann den mest magnifika mask pryda väggen ovanför sängens huvudände kände vi genast att vi bara måste ha en egen!

Så medan alla andra turister åkte gondol och åt frikadeller i kärlekens huvudstad ägnade vi våra semesterdagar åt att springa gata upp och gata ner på jakt efter den perfekta masken att ta hem till Sverige och sätta över vår egen sänggavel.

Sista dagen ramlade vi slutligen på den i en liten, exklusiv butik i det värsta turistområdet. Den var guldfärgad med stora svarta och röda fjädrar, precis som den på hotellet. Att den hade en prislapp som en bättre begagnad bil stoppade oss inte. Nu när vi äntligen hittat den skulle den med hem, kosta vad det kosta ville. Om vi helt enkelt hoppade över alla presenter hem och taxfreeinköp (och tog ett mindre lån) skulle vi ha råd. Inga problem.

Sagt och gjort, vi tömde plånboken och varenda ficka och en stund senare var masken vår. Men det var inte över med det. För när vi skulle packa insåg vi att masken med hela sin magnifika fjäderprakt var för stor för att rymmas i vårt bagage. Vi fick således inhandla en egen resväska bara åt masken. Och där rök pengarna till den sista fina avskedsmiddag vi tänkt unna oss.

Men utgifterna var inte slut där. På flygplatsen fick vi betala dyrt för att checka in den extra väskan, och när vi kom till Arlanda fick vi boka en extra stor taxi för att komma hem. Men det var det värt. En så fin mask fick kosta, tyckte vi då. Det var inte förrän vi satt hemma vid köksbordet igen och skulle summera vår romantiska resa som vi började inse att den där masken som låg framför oss inte bara kostat oss mer än hela resan gjort sammanlagt, jakten efter den hade också gjort att vi knappt haft tid att se den berömda Marcusplatsen. Än mindre hunnit kyssas på Rialtobron, dricka Prosecco i månskenet eller njuta av gatumusikanternas O sole mio.

Men det värsta var att vi först där, hemma i vår vanliga miljö, insåg att det fjäderbeklädda åbäket vi släpat hem var en inredningsmässig katastrof och den borde aldrig ha tagits utanför Italiens gränser överhuvudtaget. Hur i hela friden kunde vi ha missat det?

Vår mask hamnade aldrig på sovrumsväggen, inte heller på Tradera. I stället hamnade den i dotterns låda med utklädningskläder. Där ligger den än, luggsliten och eländig med avbrutna fjädrar och flagad färg. Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter den resan har vi infört en regel som säger att vi aldrig får köpa med oss souvenirer hem som är större än att de ryms i en tändsticksask. Det är en bra regel, tycker vi. Och man kan se på Tradera att det är fler än vi som borde ha en sådan.

Utanför Italiens gränser var den venetianska masken en inredningsmässig katastrof.