Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa mina tankar om leksaksberget här hemma – och om familjen vi känner som hittade knepen som bröt trenden.

Visste ni att ett svenskt barn i genomsnitt har femhundra leksaker? Hur sjukt är inte det? Vi som har fyra barn har alltså två tusen leksaker här hemma. Två tusen! Bara att räkna dem skulle ju ta typ ett och ett halvt dygn! Och om barnen skulle leka med en ny leksak varje dag skulle de få hålla på i fem och ett halvt år innan de tagit sig igenom vårt leksaksberg. Det är ju helt galet!

Och inte är de särskilt roliga inredningsmässigt heller. Det vet alla som försökt få ett halvmeterhögt playmobilslott att smälta in lite snyggt. Eller ett brokigt legobygge att se harmoniskt ut på en hylla (På konstmuseet Lousiana i Danmark har de förresten ett lekrum med bara gula bitar och det är ju skitsnyggt, men kanske inte jättekul att leka med). För att inte tala om alla dessa backar som införskaffas för att hålla ordning på allt. Varför skaffar man bara större och större förvaringskärl att ösa ner prylarna i förresten, i stället för att rensa ur?

”Jag önskar att mina barn
hade max 10 grejer var.
Små grejer.”

Jag önskar att mina barn hade max 10 grejer var. Små grejer. Då skulle de kunna stå snyggt på en hylla. Och lyftas ner, en i taget, lekas med och sedan ställas tillbaka. Vilken dröm! Jag känner faktiskt en familj som har det lite så. Ja, egentligen hade de inte alls så ifrån början, men de fick det så efter en del smarta drag.

De bodde med sina tre barn i ett stort hus i förorten, men längtade in till stan. Så de bytte sitt stora hus mot en liten, liten 3:a inne i city. Från att ha haft varsitt stort rum skulle de tre barnen plötsligt flytta ihop i ett gemensamt litet, vilket gjorde att de måste rensa, massor. Typ tusen grejer skulle bort. Mamman och pappan i familjen började med att be sina barn snällt att rensa ut allt de kunde, men det gick segt. Då började de att tjata, då gick det ännu trögare. Till slut bestämde de sig för att muta dem. Tjugo spänn för varje pryl de rensade ut skulle de få. Ungarna började rensa som galningar. Det slutade med att de hade mer golvyta i sitt nya lilla rum än de haft i sina tre gamla tillsammans. Samtidigt som de fick en rejäl slant i plånboken. En win-win-situation alltså. För barnen. Mamman och pappan däremot blev ju ganska fattiga på kuppen. Men det var det värt, tyckte de.

”När barnen bara hade några få
saker att leka med blev de
också mer varsamma med dem”

Vi hade det också ganska leksaksfritt under en kort period i vårt liv. När våra barn var små bodde vi i Sydostasien under några månader. Fem personer i en tio kvadratmeter stor bungalow på stranden. På tio kvadrat fanns det minsann inte utrymme för några hundratals leksaker. Då fick ungarna leka med vad som bjöds. Tre små grejer var hade de fått packa med sig från Sverige, plus lite ritpapper och några böcker. Allt rymdes i en kånken-rygga och det räckte alldeles utmärkt för att underhålla dem dag ut och dag in, vecka ut och vecka in. För när barn inte drunknar i prylar så får deras fantasi sig en rejäl boost och plötsligt kunde en kotte med fyra tändstickor vara jättekul.

En annan sak som blev tydlig när barnen bara hade några få saker att leka med var att de blev mer varsamma med dem. Aldrig att sakerna bara slängdes på golvet utan de ställdes fint upp på bordet när de inte användes. Så som det ska vara helt enkelt. Egentligen borde jag ta efter mina vänner och muta barnen att rensa bort majoriteten av sina prylar, det borde jag verkligen. Och jag skulle verkligen göra det också – om det inte vore för att det då fanns en risk att de då skulle försöka få mig att göra detsamma, med mina. Och det mina vänner, det vore inte riktigt lika kul.

Ett par snygga leksaker uppställda på en hylla, det vore något det.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om när jag fick mitt fjärde barn för snart ett år sedan. 

För några veckor sedan fick vi en ny liten familjemedlem. 52 centimeter lång, 4 290 gram tung, väldigt tunnhårig men världens sötaste. Det lilla gossebarnet har ännu inte fått något riktigt namn utan kallas kort och gott för Fyran, efter sin plats i barnaskaran.

Livet med Fyran är ganska behagligt. Vi går upp på morgonen, tar en kopp kaffe, sätter oss i soffan och ammar. Och där sitter vi fram till kvällen, då vi går och lägger oss igen. Så ser en dag ut, typ.

Emellanåt tar vi också en tur i vår Blocketfyndade 300-kronors Emmaljunga från 1976. Då brukar vi alltid träffa andra mammor, som har sina bebisar nedstoppade i hypertrendiga Bungaboos eller Urban Jungles, med lattehållare. De tittar alltid på vår vagn och ler lite sorgset, som om de tycker synd om oss för att vi inte också kör runt med en plastig 10 000-kronorskorg på hjul. Själv ler jag stolt tillbaka, eftersom jag tycker att min och Fyrans retrovagn ser ut som a million bucks bredvid deras ombyggda stridsvagnar. Dessutom är jag glad över att ha sluppit pantsätta min ena njure för att ha råd att köpa den.

När vi har smajlat klart mot varandra skiljs vi åt och jag går till affären och köper en glass och en tidning, för det tycker jag att jag kan unna mig för de 9 700 kronor jag sparat i vagnkostnader.

Häromdagen när vi kom hem från en sådan promenad och i vanlig ordning satte oss i soffan och ammade började jag slöbläddra i min nya tidning och hamnade på en artikel om familjeekonomi. Där stod det att nya beräkningar från Institutet för privatekonomi visar att ett barn i Sverige kostar sina föräldrar cirka 1,4 miljoner kronor under sin uppväxt (shit, och vi som har fyra!). Det stod även att barn i Fyrans storlek är allra dyrast. Cirka 80 000 spänn kostar första året med en ny, liten familjemedlem, som behöver vagn, amningsfåtölj, vagga, bilbarnstol och blöjor samtidigt som mamma och pappa går ner i inkomst.

80 000 spänn låter verkligen skitmycket i mina öron. Inte en chans att vi varken har eller kommer att spendera så mycket på Fyran, tänker jag och gör en snabb överslagsräkning på de grejer vi hittills köpt:

Vagn, 300 kronor på Blocket

Spjälsäng, 300 spänn på Blocket

Babysitter, 100 kronor på loppis,

Bilbarnstol 200 på Blocket,

Tygblöjor 50 spänn på loppis,

Kläder, filtar, leksaker, cirka 100 kronor på loppis

Summa 1 050 kronor.

Jag kontrollräknar om och om igen, men hur många gånger jag än räknar blir summan ändå bara 1 050 kronor. Vilket ju är ganska långt från 80 000. Det tar en stund innan jag förstår vad detta innebär, men till slut trillar poletten ändå ner i amningshjärnan. Om det kostar 80 000 spänn att ha en bebis, men vi bara har betalt 1 050, så måste ju det betyda att vi har en herrans massa stålar kvar att bränna, närmare bestämt 78 950 kronor! Jag bestämmer mig för att börja omedelbart.

Upprymd av den plötsliga insikten surfar jag in på bästa designwebbutiken på nätet och söker upp en av mina absoluta favoritlampor, en PH kotte i koppar. Jag som aldrig trott att jag skulle kunna ha råd inser nu att jag med de 78 950 kronor jag helt oväntat fått över kommer att kunna köpa den och ändå ha nästan 20 000 kvar! Det är ju som de säger i den där reklamen; att plötsligt händer det! Tack för det Institutet för privatekonomi!

Vår vagn från -76 ser ut som en million bucks bredvid deras ombyggda stridsvagnar.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om hur det gick när vänner till mig anlitade svart arbetskraft för badrumsrenoveringen.

Varning för renovering!

Vi lever i renoveringarnas tidsålder. Folk river bort, kastar iväg och byter ut på löpande band. Nästintill nya kök slängs på tippen eller säljs på Blocket för en spottstyver för att någon vill sätta sin egen prägel på sitt hem. Själv hyperventilerar retro-jag av ångest när jag ser snyggt 70-talskakel knackas sönder och felfritt, avokadofärgat badrumsporslin hamna på tippen. Bara för att bli utbytt mot Ifös senaste och vitt standardkakel från Höganäs.

Nyligen skulle några vänner till mig och min man renovera sitt badrum. De hade börjat själva men fick inte till det så där Timell-snabbt och enkelt och bestämde sig därför för att ta hjälp av några hantverkare som kompisars kompisar tipsat dem om.

De berättade för oss om sina badrumsplaner och avslöjade då också att arbetskraften de tänkt anlita var svart. Vi undrade om de inte skulle tänka om på just den senare punkten, och radade upp alla risker med svart arbetskraft, i hopp om att kunna övertala dem. Hade de tänkt på att man kan bli rejält blåst, att den som jobbar svart inte får någon pension, eller har något skydd om det skulle hända hen något, att badrumsjobb ska vara ”fackmannamässigt” gjorda och att hantverkare som jobbar svart kanske inte har riktigt den kompetens som krävs? Jodå, men de höll ändå benhårt fast vid sitt beslut och snart hade de bokat sina arbetare.

Följande måndag ringde det på dörren hos våra vänner. Utanför stod tre blåklädda män med stora leenden och ännu större muskler. Vännerna visade dem badrummet, gipsskivorna och kaklet och gick sedan till jobbet. Under dagen ringde de med jämna mellanrum för att kolla hur det gick. Byggkillarna jobbade på bra, verkade inte ens ta några pauser och våra vänner var nöjda över att de verkade få valuta för pengarna.

På kvällen när de kom hem från jobbet, med middagskassar och trötta småbarn i händerna, tog de en sväng in i badrummet för att se hur det gått. Men när de försökte tända lampan var lampknappen borta! En närmre undersökning visade att hantverkarna helt enkelt monterat gipsskivorna över den. Ursinniga ringde de upp sina byggkillar och klagade, förklarade att de naturligtvis inte kunde gipsa över lampknapparna, att de var tvungna att göra om och göra rätt varpå byggkillarna bad om ursäkt och lovade att åtgärda felet.

Tisdagen kom och hantverkarna med den. Våra vänner gick till jobbet och lämnade renoveringen att fortsätta. Återigen ringde de med jämna mellanrum för att kolla hur det gick och jodå, den övergipsade lampknappen var nu fixad och gick att komma åt utan problem. När vännerna kom hem från jobbet på kvällen gick de återigen raka vägen in i badrummet. Där fann de mycket riktigt en lampknapp som gick att komma åt utan problem. Men anledningen till att lampknappen gick att komma åt var inte för att hantverkarna gjort om och gjort rätt, utan för att de helt sonika sågat ut ett hål ur gipsskivan genom vilket man nu kunde nå knappen.

Det var första och sista gången våra vänner anlitade svartjobbare. Att åtgärda hela det felrenoverade badrummet kom att kosta lika mycket som att renovera både badrummet och köket tillsammans. Vitt. Så de lärde sig en läxa.

Och sensmoralen i den här lilla historien? Jo, det är förstås att man aldrig någonsin ska anlita svart arbetskraft. Plus att det straffar sig att riva ut snyggt och felfritt, avokadofärgat badrumsporslin.

Det är inget fel på gamla badrum alls! Bild Villeroy & Bosch

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om när jag inredde min första lägenhet till en gigantisk livmoder.

Vi håller på att renovera och inreda äldsta dotterns rum. Hon är sexton år och mycket bestämd med hur hon vill ha det. Det ska vara sobert och gå i svart och lila. Det är inte alls min stil, men jag håller tyst. Sextonåringar lyssnar ändå inte på sina mödrar. Inredningsprocessen påminner mig mycket om när jag fick min första lägenhet, en jättemysig etta i en närförort till Stockholm. Jag var arton år, och precis som alla artonåringar var jag jättemogen och hade full koll på precis allt. Speciellt hur man skulle inreda en schysst lägenhet.

Mamma och pappa fick äran att hjälpa mig. Med att måla, sätta upp hyllor och sy gardiner, på mina order alltså. Men de fick absolut inte tycka någonting. Det gjorde jag så bra själv. Jag visste precis hur jag skulle ha det. När vi hade flyttat över min säng och bokhylla från det gamla flickrummet fanns det fortfarande massor av plats kvar. Så vi åkte till Ikea och köpte stolar, bord och lampor. Dessutom köpte vi tyg till gardiner. Massor med tyg till långa gardiner i vardagsrummet. Och till köket. Röda skulle de vara. Och till sängen, som skulle kunna förvandlas till en soffa dagtid, skulle det vara ett rött överkast och röda kuddar, hade jag bestämt. En matta skulle jag ha också. Varför inte en stor, röd en?

Jag minns att mamma frågade lite försynt om jag inte ville ha någon annan färg också, att bryta av med, men det ville jag absolut inte. Jag kunde min sak, och rött var snyggt. Mamma lät mig hållas och sydde snällt upp de röda gardinerna som jag ville ha dem. Jag var sjukt nöjd när vi var klara. Det blev så mysigt och ombonat. Och rött. Inte för en sekund reflekterade jag vid det faktum att min bostad såg ut som en gigantisk livmoder. Och ingen annan berättade det för mig heller. Antagligen för att jag var mycket tydlig med att jag visste bäst.

Vi hängde mycket i min röda, fina lägenhet, jag och mina kompisar. Under flera års tid hade vi många sköna förfester, efterfester, vanliga fester och middagar där. Och videokvällar, då vi kröp upp i den röda soffan, drog för de långa, röda gardinerna för fönstren och tände röda ljus. Det var så mysigt! Det var under en av de här videokvällarna, som poletten trillade ner för mig. Vi kollade på en film där polisen gjorde razzia på en sliskig bordell. Det var en extremt spännande scen, men plötsligt kunde jag inte koncentrera mig för fem öre. Jag hade nämligen just upptäckt att bordellen på tv:n såg exakt ut som min lägenhet! Exakt! Herregud, varför hade ingen sagt något?!

Följande dag åkte hela inredningen ut från min lägenhet, och mamma fick ställa sig och sy nya gardiner. Nu lät jag henne välja tyg. Det blev ett grönt med bruna inslag. Resultatet blev supersnyggt! Jag hade lärt mig en ordentlig läxa. Hädanefter skulle jag lyssna mer på min mamma och aldrig mer skulle jag använda mig av bordellrött i inredningen (ett löfte jag hållit än i denna dag)!

På samma sätt misstänker jag att det här är första och sista gången min dotter inreder ett rum i svart och lila. Förr eller senare kommer hon inse själv att rummet påminner starkt om Familjen Addams. Men jag kommer inte att upplysa henne om det. Det ska hon få upptäcka själv. Och när den dagen kommer har jag ett par skitsnygga blåa gardiner här som hon ska få.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

I dag är det min och min makes bröllopsdag. Det har gått sexton år sedan vi stod där under den lövade blomsterbågen, och sa ja till varandra, framför världens coolaste präst. Vi hade vår äldsta dotter med. Hon var precis ett år gammal fyllda och hade just börjat ta sina första stapplande steg. Sedan dess har det kommit tre barn till, vi har bytt bostad, bil, jobb och frisyr flera gånger om, och vi är långt ifrån samma människor i dag, men fortfarande skulle jag säga ja till den mannen om och om igen, om jag fick frågan.

Vårt bröllop var ett riktigt bondbröllop. Det vackraste jag någonsin varit på om jag ska vara ärlig. Och då är jag naturligtvis helt opartisk. Vi var utomhus på landet (nej, det fanns ingen reservplan för dåligt väder, men min man hade lovat mig solsken och han håller alltid vad han lovar!) och vi hade pyntat hela tomten full med björkris och vilda blommor. Jag hade lockar i håret och min mammas korta bröllopsklänning från 60-talet på mig och min blivande man hade orange slips.

Vi hade inte sett varandra på morgonen, utan gjort oss i ordning var och en för sig. Han med sin bestman och jag med mina två tärnor. Jag minns som i går hur vi stod i stugan, jag och mina bästa vänner, och hur de drog på sig de tärnklänningar som vi noga provat ut och sytt upp innan semestern och min ena tärna plötsligt utbrister i panik: ”Jag får inte igen blixtlåset!”

Jag minns också hur jag en kort sekund blev ganska arg på henne för att hon hade ätit så mycket under semestern att hon nu skulle vara tvungen att hålla andan under hela mitt bröllop. Men innan jag hann säga något så föll min blick på min andra väninna och jag såg hur hon i sin tur drunknade i sin klänning, och jag började istället undra vilken ätstörning hon drabbats av sedan sist. Sekunderna tickade och paniken steg i stugan innan vi till slut, och under stor lättnad, insåg att de råkat förväxlanäbb, #tärnor klänningar.

De bytte kläder med varandra och snart var vi redo. Vi kikade ut genom dörren. Bakom rhododendronbuskarna skymtade vi gästerna sitta och vänta. De sorlade tyst, spända, förväntansfulla. Det låg spänning och romantik i luften. Jag skulle just börja skrida upp mot prästen och min blivande man när jag plötsligt kände en lukt sakta sprida sig omkring mig. Det var en stark och obehaglig lukt. En lukt som passade synnerligen illa ihop med stämningen, sommarbrisen, och den ljuva doften från brudbuketten. En lukt som man absolut inte ville känna sekunderna innan man skulle gifta sig. Det var den omisskännliga lukten av bajs! Jag slängde en blick ner mot mitt ena ben, där den lilla näbben stod och höll ett krampaktigt tag om klänningsfållen med ett misstänkt leende på sina små läppar.

Jag insåg snabbt att jag inte kunde förvänta mig någon hjälp från mina orutinerade, barnlösa tärnor. Så medan de chockade stod och tittade på drog jag snabbt av mig den vita brudklänningen, la ungen på hallmattan och iklädd spetstrosor, bh och strumpeband började jag i panik byta bajsblöja medan jag hörde svågern inleda de första ackorden till bröllopsmarschen på gitarr.

Han hann spela låten tre gånger innan jag till slut kom rusande, i en lätt doft av parfymerad våtservett, med mina tärnor i släptåg och en skrattande ettåring i famnen.

Med en sådan början kunde man tro att resten av äktenskapet skulle gå käpprätt åt helskotta, men det har det alltså inte gjort. Eller kanske är det just därför det inte gjort det. För att vi vet att livet i grund och botten är himla vackert, trots att det kan kantas av en del hinder och utmaningar. Och att vi tidigt fick lära oss att lite skit kan dyka upp i de mest oväntade stunder, men om man bara tar hand om det direkt så ställer det sällan till med några större problem – det är en lärdom vi har haft stor nytta av.

Vår nybajsade unge på bröllopskortet. Om hon bara visste vad hon lärde hos den där dagen för sexton år sedan.

(ovanstående krönika publicerades i Aftonbladet, Härligt hemma, sommaren 2013)

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om den två decimeter höga snubben i barockkostym som jag gifte mig med samtidigt som jag gifte mig med min man.

Min andra man

Förra året var det över 50 000 par som gifte sig i Sverige. 50 000 par som sa ja till kärleken, och ett liv tillsammans! Det är fantastiskt, tycker jag. Men så tänker jag på att nära hälften av dessa äktenskap kommer sluta i skilsmässa, och då deppar jag ihop. Och så undrar jag varför det blir så. Och när jag försöker förstå så inser jag att det säkert bara är en bråkdel av alla de här 50 000 paren som tänkt på hur mycket mer än bara sin make/maka som de egentligen säger ja till den där dagen då hela världen vilar i ett rosaskimrande kärleksmoln. Mycket som de kanske inte alls skulle sagt ja till annars, en vanlig dag, när de lite halvförkylda och måndagströtta stressar till jobbet i snöslask. För inte fasen är det många som om de riktigt tänkte efter, tveklöst och med glittrande ögon och ett strålande leende, skulle säga ja till en asjobbig svärmor, till svettiga strumpor i soffan, till bittra exfruar eller uppfällda toalettlock? Men framför allt skulle de inte säga ja till en Ikea-soffa när de egentligen ville ha en Carl Malmsten.

Saker som jag inte visste om min man innan jag sa ja till honom var till exempel att han är galet förtjust i Jill Johnson! Ja, på riktigt, Jill Johnson alltså, av alla artister som finns i världen är hon hans favorit! Och att han avskyr bananer (jag lagade Flygande Jacob och Banana split säkert tio gånger till honom innan jag upptäckte att han blev grön i ansiktet när han åt det). Men de här små defekterna hos honom har jag lärt mig att leva med.

Vad jag däremot haft lite svårare att smälta, och som jag heller inte hade någon aning om på min bröllopsdag, var att jag förutom att gifta mig med min man, även gifte mig med en två decimeter hög porslinsherre i barockkostym och gitarr. Den lilla figurinen som min man tog med sig in i vår gemensamma boning strider mot allt jag uppskattar i inredningsväg och jag har fortfarande femton år senare lika svårt för honom som första gången jag såg honom.

Jag vet inte hur många gånger jag motstått frestelsen att packa ner den lilla porslinsgubben i en låda i källaren, stoppa in den längst in i ett skåp eller kanske till och med råka tappa den i golvet. Men så tänker jag på hur mycket den betyder för min man, eftersom han fått den av sin älskade mormor och morfar och då får jag dåligt samvete över mina hemska tankar och så slutar det alltid med att den får stå kvar. Sedan försöker jag i stället flytta runt stackaren med en aldrig sinande förhoppning att slutligen hitta en plats i vårt hem där han passar in, men det lyckas ju förstås aldrig. För det är verkligen en omöjlighet att få en kille från 1600-talet att passa in bredvid Stig Lindberg-vaser och finska 60-tals ljusstakar?

En dag när jag kände mig som mest frustrerad över den missanpassade porslinsfiguren la jag ut en bild på honom på Twitter och frågade mina följare där om deras respektive också släpat in någon avskyvärd inredningsdetalj i deras gemensamma hem, som de inte kunde bli av med. Och jisses, så många svar jag fick! Det dök upp bilder och historier om allt från fula keramiktroll till stora uppstoppade rovfåglar och groteska tavlor och ju fler svar jag fick desto mindre fundersam blev jag över alla äktenskap som spricker i Sverige och började i stället fascineras över hur många äktenskap som verkligen håller!

Samtidigt kände jag också att min makes lilla porslinsgubbe jämförelsevis verkligen inte var något att bråka om. Snarare är det ju faktiskt en ganska försynt liten filur. Och dessutom syns den knappt bland alla andra, snygga grejer som jag bidragit med till vårt gemensamma hem. Särskilt inte om man ställer den bakom något som är mycket, mycket större. Typ en soffa eller så …

Nej, han passar liksom inte in någonstans.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet, Härligt hemma. Här ska ni få läsa en publicerad krönika om hur min auktionskarriär började en gång för länge sedan:

Min karriär som auktionsfantast började relativt tidigt. Jag var nog inte mer än sju, åtta år när jag för första gången ropade hem mitt livs första fynd. Mamma och pappa hade tagit med mig till en auktion till landet. En familj skulle sälja allt de ägde inför en utlandsflytt. Jag gick själv runt och strosade. I handen hade jag min illa portmonnän med alla mina besparingar i. Fyrtio kronor sammanlagt. Jag hade fått mammas och pappas tillåtelse att ropa hem en grej, om jag hittade något som jag verkligen behövde. Hur genomtänkt det egentligen var av mina föräldrar kan ju diskuteras. För en sjuåring är inte alltid helt realistisk i det hon anser sig behöva.Hur som helst gick jag där på auktionen och letade bland guldspeglar, gardinlängder och kastruller, men ingenstans kunde jag hitta något som föll mig smaken.

Tills auktionsutroparen plötsligt lyfte upp en stor bur med två fåglar i. Se där, där hade de ju faktiskt något som jag verkligen behövde! Än i dag minns jag spänningen när jag höjde min lilla näve för första gången och fick mitt bud bekräftat av auktionsutroparen:

”Tio kronor bjudet av flickan med flätor. Hörde jag femton?”

En dam i grått vaknade till och höjde sin hand. Jag budade emot.

”Tjugo kronor bjudet. Får jag tjugofem?”

Jag höjde handen igen. Och igen, och igen. Buden rusade hastigt upp, och snart hade jag glömt att min lilla portmonnä bara innehöll fyrtio kronor. Jag fortsatte buda, fast besluten att vinna över den envisa damen på andra sidan folkmassan.

”Sextio, sextiofem, sjuttio, sjuttio kronor bjudet!”

Nu var jag alldeles rosig om kinderna. Tänkte hon aldrig ge sig? Jag höjde handen beslutsamt igen, och då hände något alldeles otroligt. Plötsligt utbrister auktionsutroparen till damen i grått:

” Vad säger du, ska vi inte låta flickan få fåglarna för sjuttiofem kronor?”

Hon tittade förvånat tillbaka på honom, funderade kort och gav honom sedan en snabb nickning. Innan hon hann ändra sig höjde auktionsutroparen sin klubba och sa:

”Fåglarna sålda för sjuttiofem kronor till flickan med flätor. Första, andra, tredje, pang.”

Samtidigt som klubban nuddade bordet nådde min mamma fram till mig. Hon hade sprungit tvärs över hela auktionsområdet och undrade nu andfådd och med rösten i lätt panik om det möjligtvis var jag som just köpt två fjäderfän i bur för sjuttiofem kronor. Stolt och mycket lycklig nickade jag ja.

Historien hade kunnat sluta lyckligt där, om fåglarna jag köpt varit undulater eller zebrafinkar. Men nu råkade de vara skrattduvor. Och som namnet liksom antyder visade de sig ha en förmåga att framkalla ett skrattliknande läte. Typ hela tiden. Redan morgonen efter auktionen, väcktes vi klockan fyra av ett ihållande, entoniga hoade och skrattade som ekade i hela huset: ”Kroo- kroooo, kroo- krooooo, hehehehehehe, Kroo-kroooo, kroo- krooooo, hehehehehehe”

Under hela dagen fortsatte de och tystnade inte förrän det mörknade ute. I några få timmar var det tyst, tills det blev ljust igen: ”Kroo-kroooo, kroo-kroooo, hehehehehehe, Kroo-krooo, kroo-krooo, hehehehehehe”  Så fortsatte det. Dagarna gick och min familj blev allt mer frustrerad. Fåglarnas hoande och skrattande trängde igenom allt. Vi hade svårt att prata med varandra, göra läxor, titta på tv. Till slut balanserade vi alla på gränsen till nervsammanbrott. Då la mina fåglar ägg och efter två veckor hade vi ytterligare två fåglar som också snart började hoa och skratta. Det var droppen! Mitt fina auktionsfynd med avkommor hamnade på annons i Gula tidningen och en trollkarl kom och köpte dem för en spottstyver. Hans plan var att trolla bort dem i en hatt och för hans skull hoppades vi att han skulle lyckas. För gott.

Man skulle kunna tro att den här erfarenheten skulle hålla mig borta från auktioner för resten av mitt liv, men faktum är att det blivit precis tvärtom. Däremot väljer jag alltid med omsorg vad jag budar på numera, och skrattduvor i alla former hör till de objekt jag allt som oftast väljer bort.

Fyra skrattande duvor var fyra skrattande duvor för mycket.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Å, vilken underbar påskhelg det har varit! Massor av sol, god mat och sköna, lata dagar. Vi har hunnit ta en sväng ut till landet, ha besök av vår lånehund (apropå honom tänkte jag senare i veckan dela med mig av ett toppenbra husmorstips hur man får bort hundhår från mattor och soffor) umgås med våra underbara vänner från Skövde och deras supergoa 2-åring (apropå honom tänkte jag också dela med mig av husmorstips om hur man får bort tusch från vita soffan;))

Det härliga vårvädret har äntligen bjussat på ljuvligt uteliv. Många har påtat i trädgården, men inte vi. Däremot har vi dukat upp årets första måltider ute på tomten och badat sköna bad i den vedeldade badtunnan. och jag har verkligen njutit av hus- och tomtlivet!

Och apropå hus och tomt tänkte jag bjuda på en krönika som jag skrivit och som publicerades i Härligt hemma förra våren.

Ha en fortsatt härlig vårvecka, retromanians!

 Mitt liv som tomtägare

I helgen hade vi kalas här hemma. Många av gästerna besökte vårt nya hem för första gången så vi bjöd på en rundvisning av både hus och tomt innan tårtan åkte fram på bordet. De var alla överens, det var ett fint hus vi hade köpt, och vilken potential det hade! För att inte tala om tomten! Den kunde ju verkligen bli jättefin med tiden. Men det krävdes en del arbete förstås.

Jag och min man tittade förvånade på varandra. Vad då arbete? Att vi skulle slippa arbeta var ju en av de största anledningarna till att vi köpt just det här huset. Vi hade betalt dyra pengar, inte bara för att få ett hus, utan framförallt för att få en tomt som inte krävde ett förbaskat dugg av oss. En ljuvlig, naturlig skogstomt utan så mycket som tillstymmelse till rabatter att sköta. Och nu tyckte folk att vi skulle dra på oss trädgårdshandskarna. Glöm det!

Vi hade redan provat på trädgårdslivet en gång i tiden, utan större framgång. Av det hade vi lärt oss att var det någon av all värdens färger våra fingrar INTE skiftade i var det just grönt. När vi flyttade till det huset hade vi haft en drömbild av en trädgård. Den inkluderade romantiska repgungor i rosablommande äppelträd, små slingrande, grusbeklädda gångar och figurklippta buskar. En sådan där trädgård där man nästan förväntar sig att en liten sagokatt i rutigt förkläde skulle komma ut för att servera sina små kattungar körsbärssaft i syrénbersån. Men vi fick snart lära oss att en trädgård hos en heltidsarbetande småbarnsfamilj sällan påminner om en sagobok, utan mer om en krigszon med lutande, överbelastade tvättställningar, omkringspridda leksaker och hinderbanor byggda av krattor och trädgårdsslangar.

Men ingen kan säga att vi inte försökte. Vi gjorde många tappra försök, kämpade hårt och satsade både blod, svett, tårar och en jäkla massa pengar på vår trädgård. Vi köpte de dyraste och bästa redskapen, de bästa gräsfröna, de finaste och tåligaste blomlökarna och sådde och vattnade enligt konstens alla regler. Bara för att få se blommorna bli uppätna av ett rådjur eller nertrampade av en välmenande tvååring med ny vattenkanna. Och där gräsmattan skulle stå tät och grön halkade i stället grannskapets alla ungar omkring i stora, bruna gyttjepölarna som bildats av vattenspridaren.

Men vår tomt var inte bara en katastrof. I ena hörnrabatten fanns en växt som trivdes fantastiskt bra. Jag blev så glad när jag såg hur den frodades och bestämde mig för att läsa mer om denna unika växt. Jag slog upp den på nätet. Arten hette Aegopodium, var flerårig och trivdes i skugga och god jord. Snart skulle den komma att blomma med små, skira, vita blommor också! Jag kände mig som ett riktigt trädgårdsproffs när jag vattnade och tog hand om min nya, gröna vän.

Ända tills granntanten kom på besök. Hon var sur som ättika och ville veta vad jag tänkte göra med eländet som höll på att kväva pionerna på hennes sida av staketet. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon menade, tills hon informerade mig obarmhärtigt om att min vän Aegopodium minsann hette Kirskål på ren svenska och var ett av våra mest svårutrotade trädgårdsogräs.

Jag vet inte vad som hände med Kirskålen, för vi flyttade därifrån och lämnade den åt sitt öde, tillsammans med huset, tomten och den sura granntanten. På vår nya tomt finns inget Kirskål. Här finns bara Liljekonvalj, Ormbunke, Blåbär och Vildhallon. I en salig, vild och underbar blandning, enligt landskapsarkitekt Sture Koinbergs önskan. Och det bästa av allt är att han också i husets handlingar från 1970 tydligt instruerat att ”inget växtmaterial på tomten skall organiseras eller planteras i rabatter”. Följaktligen ska här inte arbetas, utan bara njutas hela sommaren lång. För naturligt är vackert, så det så!

Det går ju faktiskt att köpa blommor, om man nu inte vill eller kan odla dem själv.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Den här krönikan publicerades i nr 27, 2013.

Det är en ny babyboom på gång. Fyra av mina kompisar är gravida. Ungarna kommer till hösten. Det hade jag kunnat gissa mig till även om ingen berättat. Under årens lopp har jag nämligen lärt mig se precis hur långt gången en gravid kvinna är. Och då menar jag inte på magen, den vaggande gången eller de svullna fötterna. Utan på hennes snack om den perfekta bostaden. Varje gravid kvinna kommer nämligen någon gång strax efter vecka 20 in i en mycket intensiv och extremt krävande ”sätta-bo-fas”. På grottiden innebar denna fas antagligen inte mer än att den gravida kvinnan sopade rent i en ledig del av grottan, innan hon la dit en ny skinnfäll, på sin höjd. Men för den moderna kvinnan är den här fasen betydligt mer utmattande än själva förlossningen. Inte minst för alla runt omkring.

För när hon borde ägna all ledig tid åt att klura på namn och virka små, söta babymössor, så är hon fokuserade på helt andra saker. Nämligen att bli husägare! I stället för vänta-barn-böckerna plöjer de gravida bostadsannonserna på Hemnet med en sjuklig besatthet. Och trots att de knappt kan knyta skosnörena själva så är det inga nybyggda hus de tittar på minsann. Nej då, det ska vara renoveringsobjekt. Alla gravida vill ha en oslipad diamant eller villa med potential. De knappar in ”ruckel”, ”rivningskåk” och ”kråkslott” i sökrutan och stönar av vällust när datorn radar upp skräckobjekten. Sedan vaggar de maniskt runt på husvisningar helgerna igenom. Svettiga, svullna, hormonstinna går de och planerar vilka väggar som ska rivas och om inte köket och badrummet faktiskt borde byta plats.

På måndagsmorgonen börjar budgivningarna. Och som de budar. Frenetiskt. Med lånelöfte, utan lånelöfte, långt över lånelöfte. Och innan man vet ordet av ska det skrivas kontrakt på ett hus för den händige, trots att både hon och han har tummen mitt i handflatan. De blivande papporna som lydigt skriver på kontraktet som gör dem till mångmiljonärer – i skulder, inser inte att det här är början på en katastrof. För finns det ett tillfälle i livet då det är riktigt, riktigt dåligt att skaffa sig ett renoveringsobjekt så är det just när man ska ha barn.

Det vet nämligen jag. Hur vet jag allt det här då? Jo, been there, done that, helt enkelt. Jag har också varit i sätta-bo-fasen flera gånger och planerat hur jag skulle tapetsera mellan amningarna, och drömt om hur hela lyckliga familjen skulle hjälpas åt att måla om huset. Jag har också lärt mig den hårda vägen att treåringar har dålig talang för kakelsättning och att ständig sömnbrist, mjölkstockning och kolik rimmar illa med husrenovering. Men vi hann dra oss ur innan katastrofen och skilsmässan var ett faktum. Efter några års kämpande satte vi ut drömkåken till försäljning. På visningsdagen satt vi hos grannen mittemot, kikade genom fönstret och log skadeglatt mot varandra när hela huset fylldes av renoveringssugna tjocksmockar som trånande tittade på våra fallfärdiga väggar och fuktfläckade badrumsgolv och fantiserade om hur de skulle göra underverk med rucklet. Sedan skaffade vi oss en lägenhet där verktyg och målarpenslar var bannlysta. Gräsmattan, där maskrosorna slagits om att få plats, byttes mot en ljuvlig, liten balkong. Tomten saknade jag aldrig, för där hade jag aldrig haft tid att vara i alla fall.

Min plan var att jag skulle bo kvar i lägenheten för alltid. Och när väninnornas drömkåkar började falla ihop en efter en, när pannan deras brakade och rören exploderade, samtidigt som ungarna fick vattkoppor och grannen klagade över deras oklippta gräsmatta, då skulle jag luta mig tillbaka i fåtöljen i min förortslägenhet och säga:

– Vad var det jag sa?

Men nu blev det inte riktigt så. I stället gick vi och köpte oss ett nytt hus. Med originalinredning från 1970. Återigen står vi nu här med blåbyxorna på. Vad som hände? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag misstänker kanske att jag borde göra ett graviditetstest …

 Varför bytte jag bort den här lilla, fina balkongen egentligen?

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nummer 25 2013.

Jag gillar regler. Som att man tar av sig skorna inomhus, provsmakar maten innan man säger att den är äcklig och borstar tänderna två gånger om dagen. Som ostrukturerad trebarnsmor i en relativt kaotisk familj inser jag att mitt liv skulle vara omöjligt att leva utan regler. Men jag ogillar regler som inte går att rucka på, och framför allt ogillar jag människor som håller fast vid regler som inte har något syfte. Regler som inte fyller någon funktion skapar frustration och det är lätt att bli som ett trotsigt barn inför sådana.

Som den gången då min minsta dotter och jag hade ställt oss i kön på Pressbyrån för att lösa in en trisslott. Ni vet en sådan där ”Plötsligt händer det” hade hänt oss och vi hade nu hela tjugofem spänn att plocka ut och göra något roligt för. När det blir vår tur ber jag dottern att ta fram lotten, som hon stolt burit i sin lilla handväska, varpå kassörskan snabbt och otrevligt informerar mig om att barn minsann inte får lösa in lotter.

Eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande har en hel del tålamod kvar förklarar jag lugnt och sansat att jag känner till regeln, men att det inte bör vara något problem eftersom dottern ska ge lotten till mig så att jag kan lösa in den. Det visar sig dock att kassörskan inte riktigt är med på de noterna.

”Det spelar ingen roll, jag tänker inte lösa in lotten åt er, för det är uppenbart att det är barnets lott”, säger hon då bestämt och jag tycker mig kunna ana hur det sakta börjar växa upp små horn i pannan på henne.

Jag frågar förvånat om hon skämtar med mig (varför vet jag inte, för hon ser inte det minsta skojfrisk ut där hon står och stirrar stint på mig) men naturligtvis svarar hon nej på min fråga och förklarar i stället att hon faktiskt har regler att följa och att de reglerna säger att hon inte får ta emot lotter av barn ens om det är en vuxen med. Nu förstår jag att hon, eller kanske hennes chef, missuppfattat hela poängen med regeln så jag försöker att pedagogiskt att förklara:

”Men du tar ju inte emot lotten av barnet, du tar den ju av mig, och jag är vuxen”.

Men hon står benhårt fast vid sin löjliga regel: ”Det spelar ingen roll, jag förstår att det är barnets lott och barn får inte lösa in lotter” närmast fräser hon nu, märkbart irriterad över min låga intelligensnivå.

Vid det här laget har jag också tappat tålamodet. Jag tycker mig märka att pulsen börjar stiga och sannolikt har min ansiktsfärg antagit en mindre hälsosam ton. Faktum är att jag skulle kunna strunta i de tjugofem ynka kronorna, skaka på huvudet åt idiotin och gå därifrån, men jag blir så till den milda grad galen på människan som inte kan se skillnad på att göra sig skyldig till lagbrott och att vara flexibel. Vid det här laget skulle jag kunna döda för min rätt att lösa in min lott och visa kassörskan att hon har missat hela vitsen med att vi har en 18-årsgräns för lotter.

Efter kort betänketid bestämmer jag mig ändå för att inte ta livet av henne. I stället tar jag ett djupt andetag och säger med illa spelat lugn: ”Okej, nu börjar vi om från början. Vi låtsas att jag just kom in genom dörren där. Den här ungen här bredvid mig är inte min, och den här lotten vill jag lösa in nu, okej?”

Kassörskan sätter händerna i sidorna och säger bestämt: ”Nej!”

Sedan vet jag inte vad som händer, bara att resten av kön sluter upp vid min och dotterns sida och börjar kommentera hur vansinnigt löjlig hela situationen är och hur korkat det är att hon inte ger sig. Med ett helt gäng irriterade kunder mot sig har kassörskan inte fullt lika lätt att stå på sig och plötsligt tvärvänder hon och frågar surt om jag vill ha pengarna eller en ny lott.

Men som den retsticka jag är kan jag inte låta tillfället gå mig förbi. Jag fattar själv hur lågt jag sjunker, men kan ändå inte låta bli att le fånigt mot kassörskan när jag böjer mig ner mot lilltjejen och frågar: ”Visst var det en ny lott du ville ha, älskling?

Som sagt, det är lätt att bli som ett trotsigt barn inför regler som inte har något vettigt syfte …

Note to self: Låt aldrig Lillan lägga lotterna i sin väska!