Jag är verkligen emot droger, tro inget annat, men trots det gillar jag verkligen Köpenhamns stadsdel Christiania riktigt skarpt. Det bor nog en liten hippie i mig (om det finns drogfria sådana) för jag njuter verkligen av atmosfären och stämningen innanför portarna till denna fristad. Att det dessutom var loppis när vi var där för några dagar sedan gjorde ju inte saken sämre förstås. Jag hittade en fin burk av Lena och Al Eklund, för Laurids Lönborg A/S, och eftersom det var semester så fick jag köpa den, trots att jag egentligen har burkköpstopp. Vilken lycka!

Jag loppar faktiskt inte bara åt mig själv jämt, utan jag har några stående loppis-hålla-koll-på-beställningar från nära och köra. En av dem är från min kära svägerska som samlar på honungsburkar med bin på. Hon är nämligen biodlare och har sin söta samling i fönstret på sin stuga på landet. En annan är från min loppis-kompis Åsa i Norrland som bett mig hålla koll efter Pala-vaser av Helena Tynell. Det är sällan jag hittar varken honungsburkar eller Pala-vasar dock, men häromdagen hade jag tur. Då hittade jag den här söta burken till min svägerska, för en tjuga. Den kommer bli finfin i samlingen och jag är så glad att få ge henne en liten sommarpresent nästa gång vi ses. Nu håller jag bara tummarna för att jag ska hitta en vas åt Åsa snart också.

Vi har tillbringat helgen i stugan med sol, bad, grillning och båtåkning. En liten loppissväng till Rosenhill hann vi också med, till min stora lycka. Och där fyndade jag både fina burkar och sköna solmadrasser. De senare funkade utmärkt att somna på ute på bryggan, om ni undrar.

Härliga Rosenhill.

Fina, glada burkar för tjugo spänn.

Färgglada, ihopfällbara solmadrasser från det glada 70-talet. Sovvänliga.

… är att det ska vara billigt. Så tycker i alla fall jag. Men många tycks ha missat det. För ett tag sedan ramlade jag på vad jag trodde var en loppis på Vällingby torg. Men jag hade fel. Det var nämligen en förklädd antikbutik. Men hur ska man kunna se skillnaden? Det går inte. Inte förrän man frågar om priset och inser att det är omöjligt att loppisfynda, fattar man  att man blivit blåst. Jag önskar att man kunde kvalitetsstämpla loppisar. Som märkningen ”Äkta vara”, ni vet, som sitter på mat utan tillsatser. Bara de loppisar som är billiga, lite sunkiga, med en massa krafs och några små juveler får kallas äkta loppis. Resten ska märkas tydligt med ”Antikbutik”. Så tycker jag. Vad tycker ni?

En förklädd loppis i Vällingby. Terma-pannan som jag tänkte fynda för någon femtiolapp kostade nästan 500 spänn!

I dag hade sjöscouterna i vårt område loppis, och jäklar vad det drog folk! Men fast man knappt kunde ta sig fram så lyckades jag faktiskt fynda. En mjölkkanna och sockerskål signerad Sigvard Bernadotte för NilsJohan för trettio spänn. På Metropol auktion låg utgångspriset för ett likadant set på 400, så det var ju bra.

Fyndet. Mjölkkanna och sockerskål av Sigvard Bernadotte.

Den här sötnosen hann visst någon köpa innan jag kom;)

Den här fina gunghästen som snickrades ihop till ett sjukhus i början av 60-talet skulle auktioneras ut senare idag.

 Och mitt bland fåtöljerna fanns en snygg, grön toastol.

Sjukt mycket folk.

I dag drog vi till bakluckeloppisen på Rosenhill med allt vi rensat ut under flytten. Så skönt att bli av med gamla, överflödiga grejer och se andra glädjas över att fynda det vi tröttnat på. Det blev en härlig dag i solen och en femhundring att lägga till sommarsemestern. Mina Kryss-tallrikar från Uppsala-Ekeby fick nya ägare, liksom de udda femtiotalsglasen och minstingens fina lackskor.

För en gångs skull shoppade jag inte upp förtjänsten, men två Lansett-koppar från Gefle och en Pyro-karott av Wilhelm Kåge, att ge till mamma, kunde jag inte låta bli.  Det kändes ändå okej eftersom det totala priset för dessa guldkorn blev fyrtio spänn.

Minstingen var en utmärkt försäljare. Särskilt för den som ville fynda. Allt kostade nästan gratis hos oss.

Två Lansett-koppar fyndade jag. Mina står i diskmaskinen så bilden lånade jag från Loppista.

Mamma har ärvt resten av Pyro-serien från mormor. Hoppas hon blir glad för karotten jag hittade. (Bild lånad från Wikipedia eftersom min karott är i disken).

I dag körde jag loppisrace i västerort. Hittade ytterligare två snöbollar av Ann Wärff och en fin gammal brosch. Men jag fick lämna massor av guldklimpar. Kolla här vad som finns kvar på Läkarmissionens Second hand i Vällingby. Skynda att fynda!

Rara koppar med orangea prickar

Söta glas för sommarens saftkalas

Fina visböcker

Superfina lampskärmar, typ gratis.

Så hamnade jag där igen, fast jag har bestämt mig för att INTE göra det … Det är nämligen så sjukt mycket folk på Kyrkornas Second hand på Ekerö att jag tappar lusten att loppisfynda redan innan jag hittat en parkering. På en loppis ska man kunna gå runt och mysa, tycker jag. Inte trängas, svettas och bli trampad på fötterna. Men det är tyvärr just vad man får göra på Kyrkornas loppis. När man väl kommer in. För först får man stå utanför och köa sjukt länge.

Hur som helst hamnade jag där ändå idag, men väl inne i trängseln så hittade jag faktiskt en lite snöboll från Kosta Boda. Det är en av mina favoritljusstakar, designad av Ann Wärf 1973. Det är den andra till min nystartade samling och jag hoppas att det blir många fler. Jag tycker att de passar så fint ihop med mina Festivo-ljusstakar av Timo Sarpaneva.

30 kronor fick jag betala för en sådan här skönhet. Dryga hundringen kostar den ny.

Tillsammans med fikat med de gudomliga, hembakade kanelbullarna som man kan köpa på loppisen så kom jag fram till att det ändå var värt  att trängas lite. Men nu får det dröja till nästa besök. Om de inte utökar sina öppettider förstås, så att besöksströmmen sprids ut och man kan shoppa i lugn och ro. För då tillbringar jag gärna mycket mer tid i de mysiga lokalerna i Troxhammar gård.

Så här tomt skulle jag gärna ha det när jag loppisshoppar. Bild: Kyrkornas Second hand.

Sjukstugan är inne på sitt sjunde dygn hemma hos familjen Bjurberg och nu börjar krafterna sakta återkomma bland småfolket, även om det är någon dag för tidigt för skola. Jag älskar sådana dagar, då vi tar oss en extra återhämtningsdag, låter hemmet fortsätta förfalla samtidigt som vi blandar Kalahaspelande med pyssel och bak. I detta nu åkte vår fina garnförvaring fram, hattasksfyndet från sommarloppisen, och minstingen och jag ska sticka oss varsitt mobilfodral. Snacka om att nutid möter dåtid. 

I dag jobbar jag från soffan. Jag gör det bästa av den här vintern, som börjar kännas väldigt lång nu, och kurar under yllefilt med tända ljus på bordet. Blockljusen har jag ställt i tidernas snyggaste stekpanna Terma, signerad Stig Lindberg. Termaserien lanserades samtidigt som servisen Spisa Ribb, och tanken var att kunna matcha ihop delar från de båda serierna. Själv är jag så rädd om min stekpanna att jag valt att ha den på vardagsrumsbordet i stället för på spisen.

Faktum är att när jag träffade min man, för många år sedan, så hade jag en annan Terma-panna. En av de första gångerna han var hemma hos mig och skulle laga mat så råkade han krossa den. Jag var så nykär då så jag vågade inte berätta för honom hur besviken jag var att han pajade min fina panna. Men det berättade jag senare. Väldigt tydligt. Som tur var hittade jag en ny Terma-panna på loppis, en tid senare, för bara några tior. Och det händer faktiskt att jag fortfarande får syn på den här juvelen billigt på loppis emellanåt. Märkligt nog verkar inte folk ha riktigt koll på vilken dyrgrip det egentligen är.