Besökte Solvalla bakluckeloppis idag en snabbis. Hade glömt vattenflaska hemma och höll på att få värmeslag så det blev ett kortare besök än jag egentligen ville och hade hoppats på. Men jag hann i alla fall fynda lite ljusstakar. För även om det är svårt att tro nu (och man inte gärna vill tänka på det) så kommer det ju faktiskt en höst då man vill kura in sig i filtar och tända massvis med ljus. Och attans vilken nytta jag kommer ha av mina fina stakar då.

Tre stycken Festivo ljusstakar av Timo Sarpaneva för Iittala och två Snöbollar av Ann Wärff för Kosta Boda för sammanlagt 200 kronor. Det får väl betraktas som ett bra pris med tanke på att det skulle ha gått på cirka en tusenlapp i butik.

Glömde att visa den här raringen som jag också loppade i söndags. En barntallrik. Kunde bara inte låta bli. Fem kronor var priset. Och tjejen som sålde gjorde det med sorg i hjärtat, sa hon. För hon hade själv haft den som liten. Tacka sjutton för att det känns. Muggen i samma mönster hade jag redan. Den drack jag och brorsan ur som små. Den skulle jag aldrig kunna sälja. Och nu är jag så glad att den äntligen fått en tallrikskompis. Undrar om inte det rara paret ska få stå på min finhylla i köket. Tills det dyker upp någon som vill dricka mjölk och äta puré ur dem.

Jag har sett på nätet att folk vill tillskriva Stig Lindberg den här serien, men jag har inte kunnat hitta något som styrker det. Mina är märkta Balo, och vad jag förstått var det Baloplast som först låg bakom tillverkningen, men att Gustavsberg sedan tog över. Samma serie finns dock märkt även med Rosti, Denmark.

Jag har fått frågan om vilket mitt bästa loppisfynd är, men fasen vad svårt det är att svara på. Först måste man reda ut vad ett loppisfynd är. Är det något som är värt skitmycket, men som man fått nästan gratis, eller är det något som kostat en del men som är helt unikt? Eller är det kanske något som egentligen inte är så speciellt men som hjärtat bara älskar?

När man klurat ut vad som menas med loppisfynd ska man också komma på vilken av alla hundratals, eller kanske tusentals, loppisprylar som man är mest nöjd med. Ja, jag kan ärligt säga att det har tagit mig en stund att hitta ett svar på den frågan. Men nu har jag kommit på det!  Mitt bästa loppisfynd genom tiderna måste vara den röda, sprillans nya (ja, gammal, men oanvänd alltså) Crescent från 70-talet med limpa, som jag köpte åt min son för 200 spänn!

Sonen älskar sin snygga hoj. Och jag med! Min bror hade en likadan (och min man också, men honom kände jag inte då) och det är en riktig nostalgitripp att se sonen svischa fram på ”Röda faran”. Snart har han vuxit ur den, men då får lillasyster ärva den. Och när hon vuxit ur den. Ja, då sätter vi nog banne mig upp den på väggen, som en tavla. Så jäkla snygg är den faktiskt!

och äntligen sprang jag på en på loppisen idag! Och i en snygg färg dessutom. Jag tycker verkligen att det är en ljuvlig mackapär. En smart, ekonomisk och miljövänlig liten pryl som alla borde ha. Hur kom det sig att de försvann från våra kökslådor egentligen?

Vad det är? En tubklämma förstås!

När min man var väldigt, väldigt ung gjorde han en dum sak som han kom att ångra djupt efteråt. Det var nämligen så att hans kompis hade en tjej som min man tyckte var väldigt söt. Samtidigt som min man hade en skiva av Iron Maiden som hans kompis tyckte var väldigt bra. Så de bytte helt enkelt. Min man fick den söta tjejen och hans kompis fick Iron Maiden-plattan.

Det var bara det att tjejen inte var lika förtjust i bytet som min man och hans polare, så hon dumpade min man ganska snart och där stod han plötsligt, utan varken tjej eller skiva.

Så länge jag har känt honom har jag hört om det här tokiga bytet, och hur mycket han ångrat sig över det. Inte så mycket för att han blev dumpad, utan för att blev av med sin favoritplatta! Sorgen har ju inte blivit mindre direkt över att han kunnat läsa på nätet om hur värdet på skivan ökat i takt med åren som gått. Nu senast var det upp i fyrtio dollar för ett fint examplar.

I helgen hände det som han väntat på i trettio år, på en loppis ramlade han plötsligt på skivan! För tio spänn. Jag tror sällan jag sett ett så stort leende i makens ansikte. Hans favoritplatta hade hittat hem igen!

Så nu har vi tvingats lyssna på The number of the beast hela helgen, om och om igen. Jag som aldrig ens gillat hårdrock! Nu är jag så trött på skivan att jag nästan är redo att spy. Eller byta bort den. Mot en ny man kanske;)?

För 155 kronor fick jag tre fina muggar från Gustavsberg, två stora retortyger, en söt bok om broderade bonader och en grön medicinburk. Inte illa va?

Kvar lämnade jag en sill i dill-skål av Marianne Westman för Rörstrand för 125 kronor, fyra ooooootroligt söta, blommiga kaffekoppar av okänt märke för 15 kronor styck (!) och massor med fina handvirkade band för nästan inga pengar alls. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kvinnokraft säljs ofta till skamligt låga priser på loppisar. Köp och kanta dina klänningar, tröjor eller väskor med. Otroligt vackert och billigt sätt att få en hemgjord känsla på ett köpt plagg.

En skön lördag i solen till er, alla retromanians!

/Helén

finns garanterat hemma hos mig. Jag hittade dem på loppis för ett par år sedan och det var kärlek vid första ögonkastet. Gissa min lycka när jag fick dem för fem spänn styck! Med de här snygga äggkoppar vill man ju aldrig att påsken ska ta slut! Tur att vi har två paket ägg kvar i kylen så jag kan få duka fram skönheterna några dagar till.

Sjukstugan är inne på sitt sjunde dygn hemma hos familjen Bjurberg och nu börjar krafterna sakta återkomma bland småfolket, även om det är någon dag för tidigt för skola. Jag älskar sådana dagar, då vi tar oss en extra återhämtningsdag, låter hemmet fortsätta förfalla samtidigt som vi blandar Kalahaspelande med pyssel och bak. I detta nu åkte vår fina garnförvaring fram, hattasksfyndet från sommarloppisen, och minstingen och jag ska sticka oss varsitt mobilfodral. Snacka om att nutid möter dåtid. 

Äntligen, efter fyra månader i nya huset har minstingens hylla kommit upp på väggen. Det är egentligen ingen hylla, utan vanliga trälådor från Ikea som jag målat och klätt i gamla tapetstuvar och hyllpapper från förr. Å, vad jag gillar när man kan få användning för gamla grejer! Tavlorna som står ovanpå är så rara, tycker jag. De hade min man i sitt barnrum som liten. Burkarna, speldosan, babushkafigurerna och allt annat är så klart loppisfynd. Som ni ser finns det faktiskt utrymme att fynda lite mer. En liten spargris och ett par träsoldater av Kay Bejesen skulle inte vara helt fel. Ska nog surfa in på Tradera för att se om jag kan hitta något faktiskt.

En strålande måndag till er alla!

Helén

I dag jobbar jag från soffan. Jag gör det bästa av den här vintern, som börjar kännas väldigt lång nu, och kurar under yllefilt med tända ljus på bordet. Blockljusen har jag ställt i tidernas snyggaste stekpanna Terma, signerad Stig Lindberg. Termaserien lanserades samtidigt som servisen Spisa Ribb, och tanken var att kunna matcha ihop delar från de båda serierna. Själv är jag så rädd om min stekpanna att jag valt att ha den på vardagsrumsbordet i stället för på spisen.

Faktum är att när jag träffade min man, för många år sedan, så hade jag en annan Terma-panna. En av de första gångerna han var hemma hos mig och skulle laga mat så råkade han krossa den. Jag var så nykär då så jag vågade inte berätta för honom hur besviken jag var att han pajade min fina panna. Men det berättade jag senare. Väldigt tydligt. Som tur var hittade jag en ny Terma-panna på loppis, en tid senare, för bara några tior. Och det händer faktiskt att jag fortfarande får syn på den här juvelen billigt på loppis emellanåt. Märkligt nog verkar inte folk ha riktigt koll på vilken dyrgrip det egentligen är.