Tänkte lägga upp en bild på mig själv idag, för det kändes som att jag skulle passa bra bland alla gamla, dammiga prylar, men så bestämde jag mig för att vara lite snäll mot mig själv (eller kanske er) och låta bli. Så i stället bjussar jag på en bild av mitt skrivbord med tillhörande survival kit som hjälper mig igenom denna genomsnoriga, huvudvärksbultande, gudsförgätna onsdag. Det enda jag saknar är lämplig musik att kompa mitt lidande med. Egentligen skulle jag vilja skriva om texten till ”Dansa Pausa” med ”Jobba Snora” men ska det vara retrotema så passar det väl bättre med ”Killing me softly” …  Hoppas att vi ses i morgon, pigga, glada och snorfria!

Tycker inte att det var länge sedan jag låg däckad i kräksjuka, men nu är det tydligen dags igen. Den här gången är det förkylningen from hell som slagit till. Jag skulle egentligen ha befunnit mig på möbelmässan nu, men med ett huvud av bly, en hals med taggtråd i och snor som flödar var det bara att tänka om. I stället blir det en dag under yllefilten i soffan. (Och inte ens en Viola Gråsten, utan en Ikea). Tänkte i alla fall göra det bästa av den här dagen och plöja lite gamla godingar på dvd:n. Börjar med den här. Ni minns va?

Minstingen och jag har tjejkväll ikväll och vi har tagit fram fruktsallad. Finporslinet åkte också fram förstås. Det är arvegods från min gammelmorbror Harry. Det var faktiskt inte kärlek vid första ögonkastet när jag fick glasservisen för sex-sju år sedan, men kärleken har vuxit sig allt starkare med åren och nu är jag väldigt förtjust i den. Servisen är gjord av den finska glaskonstnären Oiva Toikka och heter Pioni. I mönstret ser man en stor blommande pion med kronblad, ståndare och pistiller i skön 60-talsstil. Jag har stora, mellan och små tallrikar och även skålar och vinglas. Nu har vi tyvärr lyckats slå sönder ett par fat och glas så jag behöver fylla på ifrån Tradera. Men jag ser på priserna att det är fler än jag som gillar Oiva Toikkas grejer. Typiskt att jag aldrig kan få vara ensam om min goda smak;)

Håller på att rensa i hallen och hittar dotterns lilla Marimekkoväska. Plötsligt minns jag en incident för något år sedan där den väskan spelade en väldigt stor roll. Här ska ni få höra: Min minsting och jag hade ställt oss i kön på Pressbyrån för att lösa in en trisslott. När det blir vår tur ber jag lilltjejen att ta fram lotten ur sin lilla handväska, varpå kassörskan snabbt och otrevligt informerar mig om att barn minsann inte får lösa in lotter. Eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande har en hel del tålamod kvar förklarar jag lugnt att jag känner till regeln, men att det inte är något problem eftersom dottern ska ge mig lotten så att jag kan lösa in den. ”Det spelar ingen roll, jag tänker inte lösa in lotten, för det är uppenbart att det är barnets lott”, säger kassörskan bestämt och jag tycker mig kunna ana hur det sakta börjar växa upp små horn i pannan på henne.
Jag frågar förvånat om hon skämtar med mig (varför vet jag inte, för hon ser inte det minsta skojfrisk ut där hon står och stirrar stint på mig). Naturligtvis svarar hon nej på min fråga och förklarar i stället för mig att hon faktiskt har regler att följa och att de reglerna säger att hon inte får ta emot lotter av barn ens om det är en vuxen med. ”Men du tar ju inte emot lotten av barnet, du tar den ju av mig, och jag är vuxen”, försöker jag.
”Det spelar ingen roll, jag fattar ju att det är barnets lott och barn får inte lösa in lotter” närmast fräser hon nu, märkbart irriterad över min låga intelligensnivå.
”Men herregud människa, du menar verkligen att bara för att jag lagt min lott i min dotters väska så kan jag inte lösa in den? Det är ju för fan sinnessjukt”, ryter jag tillbaka. För nu har jag tappat tålamodet.
Faktum är att jag skulle kunna skita i de tjugofem ynka kronorna, skaka på huvudet åt idiotin och gå därifrån, men jag blir så till den milda grad galen på människan som inte kan se skillnad på när hon gör sig skyldig till lagbrott och när hon är flexibel. Vid det här laget skulle jag kunna döda för min rätt att lösa in min förbannade lott och visa kassörskan att hon har missat hela vitsen. Efter kort betänketid bestämmer jag mig ändå för att inte ta livet av puckot. I stället trycker jag upp lotten i hennes ansikte och säger med illa spelat lugn: ”Okej, nu börjar vi om från början. Jag kom just in genom dörren där, ungen här är inte min och den här lotten vill jag lösa in, okej?”
Idioten sätter händerna i sidorna och säger trotsigt: ”Nej!”
Sedan vet jag inte vad som händer, bara att resten av kön sluter upp vid min och dotterns sida och börjar kommentera hur vansinnigt löjlig hela situationen är och hur korkat det är att hon inte ger sig. Med ett helt gäng irriterade kunder mot sig har kassörskan inte fullt lika lätt att stå på sig och plötsligt tvärvänder hon och frågar surt om jag vill ha pengarna eller en ny lott.
Som den retsticka jag är kan jag inte låta tillfället gå mig förbi, utan jag ler ett elakt flin mot kassörskan, böjer mig ner mot lilltjejen och frågar: ”Visst var det en ny lott du ville ha, älskling?

;

Frukostbrödet är slut och jag är för lat för att gå till affären så jag sätter igång med projekt brödbak i stället. Har man så snygga och funktionella jobbarkompisar som jag så är det faktiskt rätt smärtfritt att slänga ihop ett par limpor.

Assistenten från Electrolux har jag ärvt av min farmor. Den har över 60 år på nacken men trots att den använts flitigt av både mig, min mamma och min farmor går den antagligen lika bra idag som när den var ny.

Margretheskålen för Rosti är också en 50-talsprodukt. Den formgavs faktiskt av Jacob Jensen och inte designprinsen Sigvard Bernadotte, som många tror. Den finns i en mängd olika storlekar och färger och utöver originalskålarna har familjen även utökats med matchande redskap.

Och nu har bröden jäst färdigt och jag måste gå och fortsätta mig kökstjänst. Ha en riktigt skön kväll i tv-sofforna ni som sitter där. Jag erkänner att jag är lite avis på er nu, men i morgon bitti när jag sitter med med en färsk brödskiva i handen är det tvärtom;)

Favoritefterrätt i favoritglas på favoritbricka. Med lite Bee Gees på spelaren. Skön nostalgikänsla får avsluta den här onsdagskvällen.

Pust, den värsta faran verkar över och i dag känner jag mig nästan som människa igen.
Men jag tar det lugnt och håller mig undan folk för säkerhets skull.
Och det är ju inte fy skam att sitta hemma och kolla i inredningsböcker och dricka te hela dagen. Nästan lite lyxigt att vara i kräksjukans efterdyningar faktiskt.

Har tillbringat hela dagen i vågrätt läge. Helt stilla för att undvika att vomera har jag i timmar legat och studerat en bukett med tulpaner som är lika vissen som jag. Jag som brukat skryta om att jag är immun mot vinterkräksjuka. Nu börjar jag misstänka att jag haft fel.

Släpper av ungarna på bion och passar på att njuta av originalinredningen på biograf Fontänen i Vällingby centrum. Ljuvliga detaljer och riktigt skön filmstjärnefeeling.

Minstingen: ”Jag fick en vaniljstång i min gröt.”
Jag: ”Är du säker på att det inte var en kanelstång?”
Minstingen: ”Ja, helt säker. Det var en vaniljstång!”
Jag: ”De är ganska lika annars, det är lätt att ta fel.”
Minstingen: ”Det var en vaniljstång, jag lovar! Fast den var ganska konstig, för när jag sög på den smakade den kanel!”