De här bedårande träskorna såg jag under min loppisrunda häromdagen. De var helt fel i storlek för mina barn så jag lämnade dem kvar åt en sommarsugen plutt med lagom stora fötter, eller någon som vill pynta med ett par schysta retroskor. Ynka 29 kronor stod det på prislappen.

Nu börjar julstämningen verkligen att flöda i stugorna ser man på Instagram. Själv är jag som vanligt lite sen, men en liten hyacint har jag i alla fall lyckats sätta ner i min nya Palavas, formgiven av Helena Tynell för Riihimäen Lasi. Fin första advent på er, Ratromanians!

Ja, sex stycken till Sjuanstolar är alltså vad jag precis har köpt. Vita, i gott skick för 850 kronor styck. Det kändes som ett bra pris. Men det blir lite mycket med sexton stycken Sjuanstolar runt bordet, även om de är snygga, så de sex i teak åker ut på Blocket i morgon. Femhundra kronor tänkte jag sätta ut dem för, för de behöver en del omvårdnad. Men det är nog ändå ett bra pris, så jag hoppas att någon nappar snabbt.

De nya stolarna. Snart ska de lackas om och bli lika fint turkosa som de vi redan har.

De här raringarna åker ut på Blocket i morgon. Jag har inte tid att ge dem den omsorg de behöver.

I går kväll var vi iväg och köpte en ny (fast gammal) lampa. Egentligen skulle jag ha köpt den till min man i födelsedagspresent, men så blev jag osäker på om han ville ha en sådan, så jag var tvungen att fråga. Och då visade det sig att han ville det, så då hade jag ju kunnat köpa den som en födelsedagspresent, men då var det inte lika roligt eftersom han visste vad han skulle få. Så då föreslog jag att vi skulle köpa den som en sjukt dyr onsdagspresent till oss båda, så får jag hitta en mindre dyr present till maken på hans födelsedag. Något som jag verkligen vet att han vill ha så att jag slipper fråga.

Hur som helst är vår nya lampa en Panthella av Verner Panton (som ni kunde läsa om i förra veckans Härligt hemma). Han formgav den 1971 och den finns som både golv- och bordslampa. Och nu när vi köpt oss en golvvariant vill vi ju förstås ha två bordsdito på varsin sida av vårt långa sideboard. En idé kan ju vara att jag köper en till maken i födelsedagspresent så kan han köpa en till mig när jag fyller år. Eller så önskar jag mig två i torsdagspresent.

Panthellan hamnade bredvid diamantstolen av Bertoia, men ska få en annan placering när vi känt oss för lite. Ljusskenet ser lite konstigt ut på bilden. Jag är ingen fotograf …

Jag är en riktig musikalnörd. Jag fullkomligt älskar det orealistiska i att huvudpersonerna på en teaterscen eller en film plötsligt brister ut i sång. Favoriten är West Side Story, antagligen för att det var just i den pjäsen jag träffade min man. Vi hade båda varit på audition och fått varsin roll i en uppsättning av West Side Story på Vällingbyteatern i musikalföreningen Lyft en stols regi. När jag hamnade bakom Jonas i ledet som gick längst med scenkanten och plockade ihop manussidorna vände han sig om och frågade vilken roll jag skulle spela. ”Welma”, svarade jag. ”Då är det jag som är din pojkvän”, konstaterade han och log. Och på den vägen är det …

Kanske är det just min förkärlek till den här musikalen som gjorde att jag föll pladask för Photowalls nya tapetkollektion Vintage Cities. Eller vad säger ni om det här motivet på de gamla brandtrapporna i New York, visst känns det som att Tony skulle kunna klättra upp till sin nufunna kärlek där och brista ut i ”The most beautiful sound of the world in a single word, Maria, Maria, Maria, Mariaaaa”?

Här kommer bilder på några av fynden från i söndags.

Barnmugg av Juhlin för Gustavsberg.

Godisgömma från serien Blå av Bertil Vallien för Åfors/Boda.

Klassikern Pärlan från Reijmyra.

Så börjar denna härliga söndag gå mot sitt slut. Alla barn och maken har krypit till sängs och jag sitter själv i vardagsrummet med tända ljus och summerar helgen.

Lördagen tillbringades mestadels i en svettig gympasal, hejandes på minsta dotterns handbollslag, men en snabb sväng hann vi ändå förbi den lokala loppisen. Och när vi såg att de skänkte 100 000 till Filippinerna så var vi ju tvungna att hjälpa till genom att shoppa lite i alla fall. Jag hittade en söt spargris för en femma och ett par Sunflower till min samling.

Dagen startade med bakluckeloppis i Kista, där vi hittade lite smått och gott. En Pärlan från Reijmyre för en Selma, en barnmugg av Juhlin från Gustavsberg för sextio spänn (dyrt, men jag ville verkligen ha en) en väska från 10-gruppen och ett par Converse till dottern, också för en Selma styck.

Från loppisen bar det iväg med kidsen till dansträningen, och medan de kämpade så att svetten lackade så tog jag en sväng till Huvudsta loppisen, en riktig lumpbod där man kan hitta det mesta men där de också är väldigt prismedvetna. Där hittade jag i alla fall en vackert turkos godisgömma av Bertil Vallien och en allbricka från Gustavsberg att ha med i picknickkorgen i sommar tillsammans med Juhlins muggar, tänkte jag. Här hamnade prislappen på en hundring.

Bilder på allt kommer i morgon när det har gått genom tvätt- och diskmaskinen. Nu ska jag krypa ner bredvid min man och mysiga bebis. God natt alla retromanians!

En retromanian i loppartagen.

Heja Kyrkornas Second hand!

En söt liten gris att lägga slantar i fick jag för en femma på Kyrkornas Second hand.

Vissa bord är ju mer lockande än andra. Detta färgsprakande hav av plastprylar på Kista bakluckeloppis föll mig i smaken.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 17 2013.

”If I were a boy”. Beyonces kraftfulla sång ljuder från radion inne i köket ut till mig i vardagsrummet, och jag sjunger med av fulla lungor. Just i dag är jag extra benägen att hålla med henne. Inte nog med att jag skulle få någon tusing mer i lön per månad om jag vore karl, tänk också hur lätt det skulle vara att klä sig! Jag menar; byxor, tröja eller kostym, hur svårt kan det bli?

Annat är det för oss tjejer. Högklackade skor och pennkjol, vad är det för plagg egentligen? Och strumpbyxorna, vem i helskotta uppfann dem?

Ni män kan aldrig fatta hur mycket problem ett par kalasbyxor kan orsaka. Som i morse, när jag försökte klä på mig ett par. Problemet började egentligen så fort jag fick i ena benet. Jag hade för tillfället glömt bort att det snäva fodralet kräver välansade spiror för att vara snygga (och att de ska vara snygga måste väl vara själva vitsen? För värmer benen gör de ju i alla fall inte).

Som ni nu kanske listat ut är alltså inte mina ben helt välskötta såhär års och det tredagarsstubb som i morse spretade ut genom nylonmaskorna på min underkropp fick den att likna en bortgömd kaktus mer än något annat. Men eftersom det var försent både att raka benen och byta om så var jag tvungen att lösa problemet på annat sätt.

I garderoben hittade jag ett par gamla benvärmare som jag snabbt drog på mig. De dolde det värsta stubbet och jag var ganska nöjd med min uppfinningsrikedom tills jag passerade hallspegeln. Vilken chock! Där stod Rose Nylund från tv-serien Pantertanter, klädd för ett avsnitt av Fame!

Innan någon annan hann se mig drog jag snabbt av mig 80-talsatteraljerna igen och tröstade mig med att det värsta stubbet ändå inte skulle synas när jag väl fått på mig resten av kläderna.

Så jag drog på mig min klänning och ett par stövlar och gav mig iväg. Men innan jag ens hunnit fram till garageuppfarten stötte jag på nästa problem.

Stumbyxorna hade nu av någon outgrundlig anledning hamnat med grenen nere vid knäna. Visserligen inget ovanligt problem, men alltid lika irriterande. Och framförallt svårlöst. Speciellt när man är iklädd klänning. Jag gjorde ett tappert försök att få tag i linningen genom kappan och klänningen och försökte därefter att hoppa diskret upp och ner, för att få tillbaka rumpan i strumpbyxorna. Resultatet blev inte vidare framgångsrikt.

I stället försökte jag då krypa in i kappan och därunder dra upp klänningen och ta tag i byxlinningen. Med hela outfiten uppe vid öronen inledde jag sedan en ormdans under vilken jag framgångsrikt lyckades placera min kropp på rätt nivå i strumpbyxorna igen.

Jag var mycket nöjd med mig själv tills jag upptäckte den nyfikna grannen som med tefatsstora ögon studerade mig från sitt köksfönster.

Jag gav henne en generad liten vinkning innan jag snabbt slängde mig ner bakom ratten i min bil. Men knappt hann rumpan landa på förarsätet innan nästa missöde inträffade. En nästintill obefintlig liten flik i nageln drogs som en magnet till nylonfodralet på mitt ena ben och fastnade där. Innan jag visste ordet av hade jag nu fått en lång reva som blottade hela mitt blekfeta lår. Och på ungefär samma tidsintervall hade jag också förvandlats från en uppklädd, ordningsam trebarnsmamma till ett …hm luder.

Där och då gav jag upp. Jag klev ur bilen, och mitt på gatan, utanför mitt hus, och inför ögonen på min nu än mer chockade granne klev jag bestämt ur mina totalt värdelösa benbeklädnader och kramade ihop dem till en liten boll som jag prickade soptunnan med. Samtidigt som känslan av frihet spred sig i min kropp bestämde jag mig för att aldrig mer klä mig i dessa vidriga, kvinnliga plagg som saknar både form och funktion! Åtminstone inte mer den här veckan i alla fall.

 De här hittade jag när Stadsteatern hade utförsäjlning av sina scenkläder. Schysta för att vara ett par helvetesbrallor.

Flera läsare har hört av sig och bett mig lägga ut bilder på mitt hem på bloggen, så jag tänkte börja med det. Men ni får inte allt på en gång, utan små smakprov från ett hörn här och ett hörn där, tänkte jag.

I dag börjar jag med att visa vår tv-hörna, som egentligen inte är någon tv-hörna eftersom vår snygga B & O-tv är trasig och bara står där för syns skull, haha. Här sitter vi i alla fall gärna och fikar på kvällarna och myser med tända ljus i Sunflower-stakarna. Teakhyllan är byggd av Johhny och Mattias i Roomservice och är en rest från när de var hemma hos oss i vårt förra hus. Soffan är en bäddsoffa från Ikea, där ungarna brukar sova med övernattande gäster. Just nu går diskussionerna vilda här hemma om vi ska köpa till några Viola Gråsten-plädar, kanske i turkost, till soffan. Min man, som är den minimalistiska av oss säger nej, medan jag säger ja. Vad säger ni?

Bordet köpte vi till vår gamla lägenhet eftersom det är ett fiffigt 50-talsbord som går att fälla upp till ett matbord. Det var perfekt när vi bodde i lägenheten, men nu när vi har ett gigantiskt matbord är det lite onödigt, så jag funderar på att byta ut det mot ett litet smidigt brickbord i stället. Lampan är en LeKlint och en storfavorit hos mig. Har man skralt med pengar men ändå vill unna sig en fin designprodukt så rekommenderar jag verkligen en LeKlint. Den går att få för under 2 000, vilket ändå får betraktas som billigt för en handgjord klassiker som man kan njuta av hela livet.

Sist men inte minst har vi våra ljuvliga Panton-fåtöljer. Det går inte att se riktigt hur snygga de är på den här bilden, men det ska jag visa längre fram. De är nog i alla fall de snyggaste möbler vi äger och sköna att sitta i också, vilket är en oslagbar kombo. Om det började brinna skulle de vara bland det första jag räddade ur huset. Näst efter barnen, min man, hamstern, fotoalbumen, datorn, telefonen, Warholtavlan, min Luxuslampa, tavlan som maken har målat till mig och diamantfåtöljen förstås.

I helgen hade dotterns scoutkår loppis och då var man ju tvungen att åka dit och stötta och handla lite. Inte nog med att de hade gudomligt god kladdkaka i sitt café, jag gjorde dessutom några riktigt roliga fynd. Till Fyran hittade jag en mugg för en femma och till mig själv en hundbensvas för lika mycket. Men det bästa fyndet var nog en stor bit fantastiskt tyg från Marignan grand teint meuble för en tia. Funderar för fullt på vad jag ska göra av det bara. Kanske ska det få bli julklappskuddar åt min mamma.